Jon Rinneby

FREDAGSTIPSET: Alla vill ha ett tydligt, vackert och luftigt sångljud. Ett sångljud som berör och förflyttar lyssnaren bortom både tid och rum... Ovanstående är naturligtvis en grov generalisering eftersom varje låt kräver sitt speciella sångljud, för att inte tala om personlig tycke och smak. När du mixar leadsång har du generellt tre verktyg till din hjälp: volym, equalizer och kompression. Men hur går du egentligen till väga? Är det verkligen så enkelt som att slänga på en equalizer, boosta i toppen och hoppas på det bästa? Detta är ett kapitel för sig vilket du exempelvis kan läsa mer om här: Dagens tips ställer in siktet på att få sången att sticka ut lite extra, utan att kännas processad eller tillgjord. Detta är en konst i sig och mycket handlar om ett bra grundljud i kombination med god mikrofon- och sångteknik. Inget nytt under höstsolen här. Med detta sagt finns det ett litet knep som faktiskt fungerar i de flesta fall, oavsett om du spelat in med en fin kondensatormikrofon eller en enklare dynamisk. Jag vill dock passa på att understryka att nedanstående trolleri inte nödvändigtvis behöver tillämpas i alla situationer, utan snarare när sången behöver det där lilla extra. Två blir en Med utgångspunkt i att leadsången låter ungefär som du tänkt dig testa följande: Kopiera sångspåret så att du har två identiska kanaler. Plocka bort samtliga effekter på dubbletten och döp kanalen till ”Air” eller ”Luft” eller vad du vill. Lägg valfri equalizer på den nya torra kanalen och skär bort allt under 5000 Hz med ett högpassfilter. Fortsätt sedan med ett hyllfilter som boostar 3 dB vid 10-11 kHz: Bilden visar eq-inställningen för effektspåret där allt som nu hörs är den absoluta toppen. Nästa steg är att slänga på en försiktig de-esser som plockar bort de vassaste och snabbaste topparna. Detta steg är inte nödvändigt, utan mer en säkerhetsåtgärd om du har en väldigt diskantrik mikrofon. Hoppa över om du vill. Också valfritt: på med valfri saturation (exempelvis en rullbandsplugg eller mixerbordsemulering) för att runda av och analogisera en smula. Poängen här är att mjuka upp ljudet en aning och göra toppen mindre påträngande. Sist i kedjan hamnar en limiter alternativt en väldigt snabb kompressor som komprimerar rejält. Du ska verkligen höra effekten, vilket i sig låter onaturligt, men som i sitt sammanhang blir något helt annat. Detta steg är viktigt eftersom den hårda kompressionen trycker ihop ljudet och lyfter fram detaljerna. Sikta på åtminstone 5-10 dB kompression: Observera att limitern behöver pressas rejält hårt för att ge önskad effekt. I detta fall +30 dB vilket resulterar i 5-10 dB kompression. Dra ner effektkanalen till noll och spel upp mixen som vanligt. Lyssna på leadsången och dra försiktigt upp effektkanalen tills sången uppfattas som tydligare och luftigare. Backa en aning. Muta effektkanalen och lyssna: bättre sämre? Sen är det bara att blanda in efter tycke och smak. Vänd fasen på effektkanalen och lyssna om det låter bättre eller sämre (valfritt). Intressanta saker kan hända med fasvändning. Klart! Med ovanstående strategi kan du alltså behålla mycket av ursprungsljudet samtidigt som du plockar fram extremtoppen utan att det låter påträngande (beroende på hur mycket du drar på naturligtvis, mindre är många gånger mer). Varför inte göra precis samma sak på originalspåret kanske du undrar? Varför två spår? Helt enkelt för att effekten inte blir den samma. Fråga mig inte varför, det bara är som det är - en slags parallellprocess. BONUSTIPS: På liknande sätt kan du även skapa en effektkanal som bara är aktiv under exempelvis refrängerna, men med fokus på mellanregistret 1-2 kHz. Refränger är som regel mer händelserika och frekvensmättade och då kan leadsången behöva en extra skjuts: Ett högpassfilter vid 500 Hz och ett lågpass vid 4000 Hz försäkrar att sångens kärna och tydlighet tittar fram. Blandas med fördel in under refrängen. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

FREDAGSTIPSET: Ibland underlättar det att tänka i tre dimensioner när du mixar och hemligheten till en bra mix ligger många gånger i att fylla tomrummet och manipulera rymden. Jag har sagt det förr och kommer förmodligen säga det många gånger till: Mixning handlar i mångt och mycket om kontraster, åt alla håll och kanter. För att något ska kännas stort måste något annat kännas litet. En mix där allt känns stort, brett och djupt blir med andra ord snabbt ganska tråkig att lyssna på. Det behöver naturligtvis inte vara så, men ofta. Så, vad innebär det då att tänka i tre dimensioner när du mixar? Till ditt förfogande har du botten till toppen, vänster till höger och fram och bak. 1. Botten till toppen innebär det hörbara området 0-20000 Hz och talar om hur vi uppfattar ljud rent frekvensmässigt. Är mixen dov? Är det mycket luft? Mycket bas? Är mixen urholkad eller har den ett fokuserat mellanregister? Det är viktigt att påminna sig om att inte utnyttja samtliga frekvenser hela tiden. En återhållsam frekvensspridning i verserna gör exempelvis att refrängen känns större och mer effektfull, eller varför inte tvärt om? Likväl är det skönt för öronen med frekvensmässigt tomrum då och då, så att lyssningen inte blir alltför jämntjock. Se därför till att frekvensplanera en extra gång när du mixar. Du behöver dock inte ha specifika frekvenser i åtanke när du rattar, snarare ett holistiskt synsätt mellan bas, mellanregister och diskant. Genom att filterna bort botten och toppen placerar du automatiskt instrumentet längre bak i ljudbilden. 2. Vänster till höger handlar om hur bred eller smal mixen känns och styrs i regel med hjälp av panorering. Här är min filosofi att tänka rörelse snarare än att låta varje instrument ha sin givna plats mixen igenom. Visserligen kan en mix kännas bred och fet även om den är statisk, men känslan av rörelse, som exempelvis att en melodislinga flyttar sig eller att ett körparti plötsligt dyker upp från ingenstans, gör ofta hela upplevelsen betydligt mer intressant. Nu påstår jag inte att det måste hända saker precis hela tiden eller att det behöver vara drastiska panorerings eller- automatiseringsåtgärder i varje mix. Istället handlar det om att skruva fram små förändringar lite varstans. Ett klassiskt knep är att hålla verserna smala, närmast mono, för att sedan bredda refrängerna. 3. Fram och bak handlar om mixens djup. Känns den nära eller långt ifrån? Blöt eller torr? Något du vanligtvis trixar till med en kombination av equalizer, reverb, delay, volym och kompression. Equalizern är ett ytterst kraftfullt verktyg när det kommer till att placera instrument i stereobilden. Generellt sett innebär ett större frekvensomfång att ljudet upplevs närmare lyssnaren. Om du exempelvis skär bort bas och diskant från ett instrument och lägger fokus på mellanregistret, så kommer detta kännas mer avlägset i förhållande till andra mer bas- eller diskantrika element. Med detta i åtanke är får exempelvis leadsången ofta en skjuts i just diskanten för att hamna närmre lyssnaren. Likväl är det inte heller konstigt att baskaggen får puttra på i lågbasen för att denna ska kännas varm och närvarande. Gällande kompression flyttar snabb attack instrumentet längre bak i ljudbilden och långsammare placerar ljudet längre fram. Experimentera även med releasetiden där snabb release ger skenet av att vara närmare och långsam placerar ljudet längre bak. När det kommer till användandet av reverb och delay är ekvationen ganska enkel: Korta reverb känns närmare och långa känns längre bort. Här gäller det att tänka smart och inte dränka samtliga instrument i stora reverb, då detta lätt gör mixen ofokuserad, kall och distanserad. Visserligen kan det finnas en poäng i att placera alla instrument i ett och samma rum för att skapa en känsla av sammanhang. Använd då ett reverb av typen ”room” eller ”ambience” med lite mindre efterklang, runt 1 ms. Det är inte ovanligt att använda fem eller sex olika sorters reverb i en och samma mix, samtidigt som det är oerhört viktigt fundera över varje reverbs funktion innan du skrider till verket. T-RackS Sunset Sound Studio är ett utmärkt mojo-reverb med mycket karaktär som placerar dina instrument i olika "liverum" och kammare. "Fyll tomrummet" är ett citat jag bär med mig när det kommer till användandet av reverb. Fundera över vad detta innebär för dig. Fördjupa dig ytterligare i ämnet: Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

FREDAGSTIPSET: Att mixa efter recept är sällan något jag rekommenderar, inte minst för att det är snudd på omöjligt. Därmed inte sagt att konkreta mix-strategier är av ondo. Jag ser det lite som att laga mat - ett recept underlättar många gånger men betyder inte att du slipper smaka av. Det gäller fortfarande att lyssna, lyssna och åter lyssna. Dagens tips fokuserar kring två väldigt konkreta strategier, eller recept om så önskas, som du kan använda när du mixar. Det första handlar om att skapa separation och det andra om hitta balansen i bottenpaketet. Skapa plats Det första du ska göra innan du sätter igång att mixa (volym, panorering och effekter) är lokalisera varje instruments resonanstopp, frekvensområdet där instrumentet resonerar som mest, och sänka denna en smula. Detta är vanligtvis mellan 100-400 Hz, vilket har sin förklaring i inspelningens begränsande natur och hur instrument generellt är konstruerade. Plocka fram valfri equalizer och svep med ett lagom brett Q-värde, inte för tajt och inte för brett, tills du hör att det låter lite extra illa: instängt/dovt/bulligt/förvrängt. Du har nu hittat instrumentets resonanstopp: Backa sedan ungefär 2-3 dB med samma Q-värde och fortsätt med nästa instrument, på samtliga kanaler. Det som händer är att den så kallade frekvensmaskeringen (när flera kanaler spelas upp samtidigt och frekvenser överlappas) blir mindre påtaglig eftersom "överflödiga" frekvenser mejslats bort. Eller för att uttrycka det enkelt: Mixen blir mindre grötig. Ofta räcker det som sagt att backa 2-3 dB för att inte plocka bort för mycket av instrumentets värme och ursprungliga karaktär. Självklart kan mer behövas i enstaka fall och här gäller det att lyssna. En trevlig bieffekt är dessutom att behovet av att boosta blir mindre då varje instrument nu hörs tydligare. Om du arbetar på detta sätt, innan du sätter gång med den traditionella mixprocessen, får du garanterat en mer välljudande mix med bättre separation. Ett hett tips är att använda hörlurar när du letar resonansfrekvenser för att undvika rummets påverkan. Rummet (även akustiskbehandlade sådana) har nämligen en otrevlig vana att leda örat på villovägar, inte minst i problemområdet 100-400 Hz och lägre. Resonanstoppen ändras beroende på hur instrumentet är stämt, vilket innebär att en virveltrumma eller gitarr kan ha olika toppar beroende hur de är stämda. Bottenpaketet Ett aningen mer kontroversiellt tips är det så kallade VU-tricket (låt oss kalla det så för enkelhets skull) vars syfte är att hitta balansen mellan baskagge och bas, för att sedan bygga mixen runt dessa. Gör följande: Dra ner samtliga kanaler till noll och lägg valfri VU-mätare på masterkanalen. Själv använder jag Klanghelm VUMT, men en Googlesökning bort bjuder på fullgoda gratisalternativ. Se till att VU-mätaren är kalibrerad till -18 (standard på de flesta VU-mätare) och dra upp baskaggen tills mätaren rör sig runt -3 VU: Gör sedan likadant med basen fast till 0 VU, samtidigt som baskaggen spelas upp. Du ska alltså inte ställa basens nivå självständigt, utan tillsammans med baskaggen. Först ställer du alltså baskaggens nivå till ungefär -3 VU med VU-mätaren på masterkanalen (viktigt), sedan drar du sakta upp basen tills de tillsammans rör sig runt 0 VU: Detta utgångsläge försäkrar en hyfsat god balans mellan baskagge och bas som du sedan kan bygga din mix runt, utan att riskera att överbelasta masterkanalen. Men varför just en VU-mätare och inte ditt inspelningsprograms vanliga mätare? (dBFS, decibel full scale). Helt enkelt därför att det är olika sätt att mäta volym på. I all enkelhet mäter VU medelvärdet, inte helt olikt RMS eller LUFS, medan dBFS är mycket mer exakt och visar precis vad som händer. Fördelen med VU-mätaren är alltså att den mer eller mindre visar vad du i realiteten hör. Ju mer du komprimerar baskaggen och basen (mindre dynamik), desto jämnare blir alltså utslaget på VU-mätaren. Jag vill dock lyfta ett varningens finger för att överkomprimera botten, lagom räcker långt. Lycka till! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

FREDAGSTIPSET: Att välja rätt studiomikrofon är ungefär lika lätt som att välja rätt gymnasieutbildning, det vill säga snudd på omöjligt. Istället handlar det som att lita på sin magkänsla och göra det bästa av situationen. Det finns helt enkelt ingen ”bästa mikrofon" under 10 000 kr. Steg ett när det kommer till mikrofoner är förståelsen för att mikrofonplacering många gånger är direkt avgörande för soundet och att några centimeter hit eller dit ofta kan större skillnad än priset på mikrofonen. Genom att experimentera med placeringen kan du lätt få till mer eller mindre diskant och mer eller mindre rum och så vidare. Du kan med andra ord göra en mer tilltalande inspelning med en Shure SM57 om du vet vad du håller på med, än med en gammal felplacerad Neumann U47. Den optimala mikrofonen som sådan existerar således inte, istället ska vi fokusera på ett gäng mikrofoner som inte står i vägen för inspelningen och i bästa fall även kan lyfta den en smula. Det finns otroligt mycket att välja på och listan skulle kunna göras anmärkningsvärt lång. Jag har därför valt att begränsa mig till sju mikrofoner i prisklassen under 10 000 kr. Men märk väl, ingen av dem är bäst. Røde NT1 Røde NT1 är, namnet till trots, uppföljaren till smått klassika NT1A. Förutom den uppenbara färgskillnaden skiljer sig de båda mikrofonerna åt i frekvensåtergivningen, där NT1 tenderar att vara mer neutral med lägre brus och mindre stickig i diskanten. En prisvärd arbetshäst med 10 års garanti som fungerar på i stort sätt alla ljudkällor. Pris: 1 900 kr Hemsida: http://www.rode.com/microphones/nt1 Aston Spirit Engelska Aston Spirit är en handbyggd kvalitetsmikrofon som soundmässigt drar åt det mer moderna hållet, med en fin tydlighet som sällan blir påträngande. En utmärkt sång- och instrumentmikrofon, speciellt på stränginstrument så som akustisk gitarr, fiol och cello. Spirit har en inbyggd transformator med tydlig karaktär vilket ger mer topp, till skillnad från Aston Origin som lutar mer åt det neutrala hållet. Pris: 3 300 kr Hemsida: https://www.astonmics.com/EN/product/mics/spirit Shure KSM32 Shure KSM32 är mitt förstahandsval när det kommer till att rekommendera endast en mikrofon för studiobruk. KSM32 är underbart ren och välbalanserad utan att låta steril - snarare är den varm och inbjudande. Det kanske inte är den mest spännande mikrofonen på marknaden, men absolut en av de mer karaktäristiskt neutrala. En älskvärd allt i allo-mikrofon, om det nu finns en sådan. Pris: 5 500 kr Hemsida: https://www.shure.com/en-US/products/microphones/ksm32 Warm Audio WA-87 Warm audio WA-87 är en prisvärd Neumann U87-klon som tenderar att vara aningen tydligare i diskanten än originalet (vilket inte är särskilt konstigt med tanke på det rör sig om nyproduktion kontra vintage). Den klassiska U87:an är känd för att fungera på allt från sång till gitarrförstärkare och trummor. WA-87 har hög byggkvalité, fina komponenter och skeppas i en trevlig trälåda med diverse attiraljer. Pris: 6 000 kr Hemsida: https://warmaudio.com/wa87/ AKG C414 XLS och XLII AKG C414 är förmodligen AKGs mest kända mikrofon, vilken har genomgått diverse förändringar genom åren. AKG C414 XLS och XLII är i stort sett identiska frånsett att XLS är lite mörkare i karaktären (mer neutral om så önskas), medan XLII har ett lyft runt 3kHz vilket ger mer öppenhet. Båda mikrofonerna har sina naturliga fördelar och det spelar egentigen mindre roll vilken du väljer, viktigare är då mikrofonplaceringen, där XLII kan komma undan med att placeras lite längre ifrån och fortfarande plocka upp välbehövlig diskant. Pris: 7 400 kr Hemsida: https://www.akg.com/Microphones/Condenser Microphones/C414XLS.html Miktek CV3 Miktek CV3 (eller CV4 om du lyckas få tag på en) är en stilren kondensatormikrofon med dubbel MK9 kapsel, inte helt olik den som sitter i Neumann U67. Ljudet kan beskrivas som mjukt, lent och jämt med dragning åt det neutrala hållet. Fungerar på allt mellan himmel och jord, som så många andra mikrofoner. Ett anmärkningsvärt bra puffskydd ingår i priset. Pris: 8 600 kr Hemsida: http://www.miktekaudio.com/cv-3/ Shure SM7B Slutligen vill jag slå ett slag för Shure SM7B, en dynamisk mikrofon speciellt framtagen för röst som passar utmärkt när du spelar in i rum med mindre smickrande akustik. Mikrofonen fungerar även i livesammanhang och har blivit känd under det illa valda namnet ”rockmikrofonen”. Vill höra hur Shure SM7B låter på just sång kan du lyssna på mitt senaste album med Låtsaspoeten här. Pris: 4 000 kr Hemsida: https://www.shure.com/en-US/products/microphones/sm7b Värda att nämna är också Sennheiser MD421 och Shure SM57. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.