Jon Rinneby

FREDAGSTIPSET: Finns det verkligen magiska frekvenser som lyfter din musik till nya höjder? Dagens tips bjuder på ett och annat ess i rockärmen. För ett antal år sedan lyssnade jag på en podd där frågan om magiska frekvenser dök upp. Programledaren svarade då att 100 Hz, 1000 Hz och 10000 Hz var de områden denne helst skulle se på en equalizer, om endast tre frekvensband var tillåtna. Detta eftersom dessa frekvenser tillsammans representerar bas, mellanregister och diskant på ett övergripande sätt. Nu ser verkligheten tack och lov inte ut så (även om jag ibland önskar att vi hade betydligt färre val) när det kommer till att mejsla fram välljud. Diskussionen mynnade sedan ut i att alla frekvenser är mer eller mindre magiska, beroende på hur och när de används. Det ligger mycket sanning i detta. Om du exempelvis spetsar öronen lite extra och zoomar in på valfri frekvens när du mixar, hör du ganska snart vilken textur den bidrar med. Det kan handla om allt från tyngd, värme. mjukhet och luft, till träighet, ihålighet, hårdhet eller en nasal framtoning. Och faktum är att inget av detta är varken bra eller dåligt eller rätt eller fel. Istället handlar det om kontexten, vilket vi snart kommer in på. Min personliga equalizer hade förmodligen sett ut något i stil med 40 Hz, 80 Hz, 150 Hz, 350 Hz, 600 Hz, 1200 Hz, 2500 Hz, 6000 Hz och 12000 Hz, men det vore ju direkt fusk! Med anledning av detta väljer jag istället att fokusera på två frekvensområden som enligt mig är nog så viktiga att lyssna lite extra på. 300-400 Hz Det varma frekvensområdet. För mycket energi här kan ge ett grötigt och dämpat intryck och för lite har förmågan att framstå som innehållslöst, utan ordentlig stomme. Musiken som toppar diverse listor idag är generellt sett väldigt polerad. Med detta menar jag att den är tydlig, välbalanserad och tillrättalagd. Området 300-400 Hz är långt ifrån lika representerat idag som det var förr och då tänker jag framförallt på äldre RnB och soul, men även på klassisk pop och rock. Det finns idag en trend som går ut på att gröpa ur det lägre mellanregistret och boosta det övre, vilket naturligtvis inte är fel i sig, men som ger ett något homogent (läs modernt) uttryck. Magi eller inte? Den frågan lämnar jag obesvarad. En utmärkt plugg för att hålla koll på bas och lågt mellanregister är hursomhelst BASSROOM. 2000-4000 Hz Det hårda frekvensområdet. För mycket blir snabbt påträngande och slitsamt för öronen, medan för lite ger ett dovt och tillbakadraget intryck. Det är också här våra öron är som mest känsliga (med toppen runt 3-4.5 kHz), vilket gör det extra svårt att hålla koll på. Om du sitter och mixar en hel dag är det därför stor risk att du drar på för mycket 2000-4000 Hz, eftersom dina öron förmodligen tröttats ut. Men det övre mellanregistret är inget att vara rädd för, speciellt 3000 Hz är utmärkt för att trolla fram en klarhet i de flesta instrument. Pluggar som Soothe 2 och bx_refinement är självklara val för att trolla bort oönskad diskant, men samtidigt bibehålla mycket av klarheten. Även en dynamisk equalizer som Ozone 9 Dynamic Eq eller gratisvarianten TDR Nova kan göra underverk när du minst anar det. Fletcher–Munson och frekvenser På 30-talet gjorde Fletcher och Munson mätningar av det mänskliga örat och drog slutsatsen att mellanregistret är mer framträdande vid lägre ljudnivåer och att denna respons planas ut ju starkare volymen blir. Vi upplever alltså frekvenser olika starkt vid olika volym. I prakten innebär detta att du som mixar på svag volym går miste om bas och diskant och du som lyssnar starkt tappar mellanregistret. Men vad är då en bra lyssningsvolym? En ljudnivå på runt 85–90 dB sägs ge den rakaste frekvensuppfattningen, det vill säga att du upplever bas, mellanregister och diskant relativt jämnt. Med detta i åtanke är det därför en god idé att utsätta dina mixar både för stark och svag volym (för att kontrollera att de håller ihop), men att i största möjliga mån lyssna på "normalvolym" - för att vara så ärlig mot öronen som möjligt. Är inte detta magi så säg? En SPL-mätare är till stor hjälp för att hålla koll på nivåerna i studion. Fördjupa dig gärna i ämnet här https://en.wikipedia.org/wiki/Equal-loudness_contour. Fletcher-Munsonkurvorna kommer väl till pass när du vill förstå hur vi människor uppfattar frekvenser vid olika ljudstyrka. Magi eller inte? Magiska frekvenser och annat hokus pokus i all ära. I slutändan är det endast du själv som avgör vad som behöver justeras. Självklart kan det vara till hjälp att utgå från vissa väl valda frekvensområden, men då ingen mix är den andra lik kan det lika gärna stjälpa mer än hjälpa. Det som krävs för att exempelvis cymbalerna ska skina i den ena låten är nödvändigtvis inte rätt tillvägagångssätt i den andra. Men kanske ännu viktigare att förstå är att alla är skapta olika och tenderar att uppskatta olika typer av ljud och därav också olika frekvenser och produktioner. Bara för att jag råkar älska ljudet av en varm nylonsträngad gitarr, betyder inte detta att nästa person uppslattar samma sak. Om vi leker med tanken att du drar på med 2500 Hz på leadsången, så kommer detta garanterat att tilltala en del, men säkerligen skrämma bort lika många. Sedan ska det givetvis understrykas att det är skillnad på equalizer och equalizer, vissa är mer eller mindre helt transparenta, medan andra färgar - vilket naturligtvis kan ge en känsla av magi när du drar i rattarna. Men detta handlar snarare om equalizern i sig än om frekvenserna. Några personliga favoriter som kolorerar tillvaron på ett tillfredställande sätt är Black Rooster Audio VEQ-1P, Sly-Fi Axis, Kush Audio Clariphonic DSP MkII, Waves Scheps 73 och i stort sett alla equalizers från Acustica Audio. Green från Acustica Audio är visserligen transparent, men sätter definitivt färg på tillvaron och lyfter originalljudet på ett fint sätt. Balans För att knyta an till inledningen gällande kontexten. I förläningen handlar det kort och gott om balans, vilket också är hela poängen med att mixa - att skapa en helhet som fungerar. För mycket lågt mellanregister blir grötigt, för lite låter tunt, den rätta mängden upplevs kanske som varmt, för mycket höga frekvenser blir vasst, men i lagom dos blir det tydligt och så vidare. Det finns alltså (tyvärr) inga magiska frekvenser du kan slänga på för att få din musik att låta bättre. Den goda nyheter är däremot att alla frekvenser är magiska när de får det utrymme de förtjänar, varken mer eller mindre. Lycka till! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

FREDAGSTIPSET: Ibland krävs det där lilla extra för att låtens soloparti, refräng eller klimax ska lyfta. Men vad gör du när varken volym, equalizer, kompressor eller något annat hjälper? För ett tag sedan fick jag förfrågan om att mastra en låt, där artisten var nöjd med i stort sett allt utom själva solopartiet. Känslan som eftersträvades var att solot skulle kännas kraftfullare än tidigare partier, utan att för den sakens skull vara nämnvärt starkare i volym. Efter att låten mastrats på vanligt maner och vi båda var nöjda med soundet kände vi att solot fortfarande krävde något mer. En snabb genomlyssning avslöjade att det (som väntat) inte handlade om volym utan något annat, som nu av olika anledningar krävde åtgärd i mastringsstadiet. Nåväl, till ritbordet... Exciter Jag börjar med att lägga en försiktig exciter på hela mixen, som jag sedan automatiserar så att effekten bara är aktiv under solopartiet. Resultatet blir att solot poppar fram några procent mer, men långt ifrån tillräckligt för att det ska kännas. Dock gillar jag vad jag hör och låter effekten ligga kvar. Skitkanal I nästa steg duplicerar jag hela mixen och klipper ut solopartiet och gör en så kallad ”skitkanal”. Syftet med denna är att slänga på diverse smuts, brus och annat hokus pokus, i hopp om att något intressant ska hända när jag sedan blandar denna med originalmixen. Equalizer Först ut på skitkanalen är en equalizer där jag skurit bort topp och botten för att fokus ska hamna på mellanregistret, där mycket av gitarrens karaktär och tydlighet sitter. Någonstans mellan 400-4000 Hz vill jag dra mig till minnes att jag hamnade. Parallellkompression Efter equalizern hamnar min äldsta plugg, en vintagekompressor i ordets rätta bemärkelse, som säkert har över 10 år på nacken. Denna emulerar en stenhård kompressor som verkligen trasar sönder, pumpar och trycker ihop ljudet så att alla detaljer kommer fram. I sig själv låter detta naturligtvis inte särskilt ”bra” - men i sammanhanget kommer det bidra till att musiken rör sig mer och dessutom känns lite bredare. Reverb och delay För att ge ytterligare en dimension (lika bra att passa på när vi ändå håller på) så slänger jag på en rejäl dos reverb och lite studsande delay. Förutom parallell komprimeringen ovan bidrar detta till att solopartiet breddas ytterligare och dessutom växer på djupet och höjden. Distortion Distortion i alla dess färger och former är ett väl beprövat knep för att få fram övertoner, som i sin tur kan placera instrument längre fram i mixen. Mitt val lutar i detta fall mer åt det subtila hållet (eftersom kompressorn redan färgar rejält) och kan liknas vid den bandmättnad som uppstår när du pressar en rullbandspelare hårt. Uppmjukning Slutligen vill jag plocka bort lite av den påträngande diskanten runt 3000 Hz och använder mig då av Brainworx utmärkta uppmjukade bx_refinement. Smått och blandat När skitkanalen är klar drar jag ner volymen helt och lyssnar på solopartiet, för att sedan blanda in den nya kanalen tills något börjar kännas. Här är det lätt att gå överstyr, eftersom du gärna vill höra det du precis skapat. Mitt tips är dock att dra på tills effekten hörs, för att sedan backa en aning. Sagt och gjort, men vad är det egentligen som händer? Kortfattat handlar det om texturer, ett lager av ”något mer” som i sitt sammanhang förhoppningsvis skakar liv i musiken och ger det där lilla extra. Ovanstående problem hade givetvis gått att lösa på annat sätt, förslagsvis direkt i mixen. Men ibland är verkligheten en annan och att jobba med denna typen av begränsningar (som det faktiskt innebär att jobba med ett stereospår) kan många gånger vara en förklädd välsignelse. Begränsningar föder kreativitet, vilket inte alltför sällan leder till oanade konsekvenser, ibland riktigt lyckade. Slutligen vill jag understryka att tänket med att blanda in en skitkanal även fungerar utmärkt i andra situationer, som exempelvis på sång eller trummor. Med detta sagt behöver det inte låta skräpigt bara för att du använder dig av denna teknik. Många instrument mår bra av mer eller mindre övertoner och lite smuts under naglarna har sällan skadat, speciellt inte när det kommer till mixning och mastring. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

FREDAGSTIPSET: Ordningen du placerar dina pluggar i har en minst sagt avgörande roll för slutresultatet, inte minst när det kommer till mixning av sång. Min mixfilosofi har många ansikten, bland annat lyder den något i stil med: Plocka först bort det du inte gillar och lägg sedan till det som saknas. Detta gäller kanske framförallt leadsången. Därmed inte sagt att dagens tips måste följas till punkt och pricka. Mixregler är till för att brytas och jag rekommenderar att du testar dig fram och hittar ett arbetsflöde som passar just dig. Hur som helst så ser min sångkedja vanligtvis ut så här: 1. De-esser Först i kedjan hamnar de-essern vars huvudsakliga uppgift är att råda bot på starka och påträngande konsonanter. Dessa explosiva språkljud har nämligen för ovana att ställa till det när du jobbar med exempelvis equalizers och kompressorer. Det är därför en god idé att behandla konsonanterna först, innan du fortsätter med finjustering av själva sångljudet. Om du har en speciellt jobbig sångtagning lönar det sig dessutom att manuellt justera volymen på enstaka bråkstakar innan du sätter de-essern i arbete, för ett mer naturligt resultat. Du vet att de-essern jobbar för hårt när S förvandlats till F, eller när konsonanter som P, T, K och G trycks ner så pass mycket att tydligheten försvinner. Att ställa in de-essern optimalt är en balansgång, men väl värt besväret och en huvudnycklarna till ett bra sångljud. Värt att notera är att det ibland inte behövs någon de-esser alls, beroende på sångare, sångteknik och inte minst mikrofon. Weiss Deess råder på ett mycket transparent sätt bot på de mest problematiska av sångtagningar. Pluggen fungerar även till mastring. Mina nuvarande de-esser-favoriter är Weiss Deess, Oeksound Soothe 2 samt Fabfilter Pro-DS. 2. Equalizer 1 Nästa steg är equalizern vars uppgift i detta inledande skede är att korrigera överrepresenterade frekvenser. Ofta handlar det om att skära bort botten med ett low-cut filter, 80-100 Hz för mörka röster och 100-200 Hz för ljusa, beroende på röstens och låtens karaktär. Många som mixar har problem med att sången hamnar ”ovanpå” mixen, eller att sången inte känns ”i musiken”, vilket ofta är en kombination av för mycket lågt mellanregister och en så enkel sak som volym. Om sången känns grumlig, otydlig och inte gifter sig med musiken kan du testa att gröpa ur området 150-350 Hz försiktigt tills det känns bättre. Vidare råder jag dig (när du närmar dig slutet av mixen) att använda dig av hörlurstricket, som i korthet går ut på att du lyssnar genom ett par hörlurar som ligger framför dig. Sången ska då höras tydligt när du lyssnar på svag volym, men ska samtidigt inte vara för påträngande. Ett low-cut-filter vid 80 Hz följt av en liten dipp vid 150 Hz för att lätta upp ljudet på leadsången innan kompressorn tar vid. Mina nuvarande favoriter för att korrigera problematiska frekvenser är Fabfilter Pro-Q 3 och Ozone 9 Dynamic EQ. 3. Kompressor På tredje plats hamnar kompressorn, eller rättare sagt två kompressorer i följd: en snabb och en lite långsammare. Den första kompressorn har till uppgift att tämja starka och plötsliga volymtoppar (som med fördel också kan justeras manuellt med volymautomatisering) medan den andra ser till att sången håller sig på plats med jämn volym. Ett klassiskt exempel är en 1176:a med ratio 12:1 och snabb attack och release som trycker ner de starkaste topparna 2-3 dB, följt av en långsammare LA2A. Med detta sagt spelar det egentligen mindre roll vilken typ av kompressor du använder, så länge de går att ställa in någorlunda efter önskemål. Poängen är att få sången jämn och fin, utan att den låter processad och ansträngd (om det nu inte är just det du är ute efter). MJUC från Klanghelm är en utmärkt kompressor när leadsången behöver det där lilla extra. Varsågod att kopiera inställningarna. Mina nuvarande kompressor-favoriter är DDMf MagicDeathEye, Black Rooster Audio VLA-2A och Klanghelm MJUC. 4. Equalizer 2 När sångljudet låter naturligt och samtidigt ligger stadigt i mixen är det dags för finjustering. Här väljer jag vanligtvis en equalizer med lite extra karaktär för att göra sångljudet mer intressant. Områdena 1000-3000 Hz, 6000 Hz och 10-12 kHz är väl värda att experimentera med, även om det är svårt att peka på några exakta frekvenser, då detta vanligtvis skiljer sig från mix till mix och inte minst från person till person. I regel handlar det om att lyfta fram de frekvenser som förstärker och förädlar sångarens och låtens karaktär. Vilka dessa magiska frekvenser är kan endast du svara på. 28k bandet på equalizern PSP E27 är närmast magiskt när sången behöver mer luft. För färg och karaktär på equalizerfronten väljer jag Kush Audio Electra DSP, Black Rooster Audio VEQ-1P eller PSP E27. 5. Effekter Slutligen är det dags för effekter och då vanligen en kombination av reverb och delay. Jag gillar att jobba subtilt i flera lager, snarare än att låta en eller två effekter göra allt. Vanligen lägger jag någon form av rum eller ambience på sången för att fylla ut ”tomrummet” mellan fraserna. Det ska kännas snarare än att höras, lite mindre platt och tvådimensionellt helt enkelt. Vidare gillar jag att blanda plate- och hall-reverb i olika doser beroende på låtens karaktär. Ju snabbare låt, desto kortare reverb. Viktigt (för mig) är dock användandet av pre-delay, speciellt på långa reverb, vilket gör att mer av direktljudet hörs innan reverbet träder in. Detta placerar sångaren längre fram i mixen utan att drunkna i efterklangssörja. Testa gärna ett pre-delay på 80-100 ms så förstår du säkert vad jag menar. Delay i form av ett kort slap-back (100 ms) eller ping-pong kan också göra susen för att placera rösten i musiken på ett raffinerat sätt. Detta kan du bland annat läsa mer om i Ollies utmärkta tips Så får du mer djup i sången med flera delay-effekter. Microshift från Soundtoys kan (bland annat) bredda leadsången på ett mer eller mindre naturligt sätt. När det kommer till effekter landar jag ofta i Valhalla VintageVerb, Valhalla Delay och Soundtoys Microshift. Lycka till! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

FREDAGSTIPSET: Ett av mina absoluta favoritinstrument att spela in är den nylonsträngade gitarren. Men hur går du egentligen bäst tillväga för att fånga instrumentens rätta karaktär? Den nylonsträngade gitarren kan, precis som andra gitarrer, användas på många sätt – inte minst i inspelningssammanhang. Detta mångsidiga instrument kan med fördel agera soloinstrument så väl som kompgitarr, för att inte tala om fingerspel och plock. Vidare kan den nylonsträngade gitarren, precis som den stålsträngade och elektriska, användas som rytmisk förstärkning och pådrivare. Något jag personligen älskar och förmodligen utnyttjar lite väl ofta, om nu sanningen ska fram. Faktum är att den akustiska gitarren inte är helt olik tamburinen i detta avseendet, även om instrumenten naturligtvis skiljer sig avsevärt åt på övriga punkter. De båda kan skapa rörelse och energi, utan att du för den sakens skull tänker på att de är där. Med detta sagt ställer mångsidigheten (med rätta) också krav på den som spelar in. Det säger sig självt att ett klassiskt solostycke kräver ett helt annat sound och inspelningsteknik, än en gitarr som ligger och puttrar i bakgrunden. Likväl kan den nylonsträngade gitarren spelas och låta på väldigt många olika sätt - med eller utan naglar, med olika typer av plektrum, för att inte tala om strängval och själva instrumentet i sig. Det går med andra ord inte att helgardera sig när det kommer till inspelning av detta underbara och mångfacetterade träkonstverk. Val av mikrofon Med ovanstående i åtanke halkar vi därför osökt in på val av mikrofon. Här brukar jag tänka som så här: Ju större plats gitarren ska ta i mixen, desto ”finare” mikrofon bör användas. I praktiken brukar detta mynna ut i att soloinstrument berikas med en kondensator-mikrofon i mono eller stereo, medan kompgitarren får nöja sig med en dynamisk mikrofon. Anledningen till detta är att solo-instrumentet i regel kräver, eller rättare sagt mår bra av, ett större frekvensomfång. Här finns det plats att briljera, vilket naturligtvis ska utnyttjas. Gällande komp- eller plockgitarren är förutsättningarna dock annorlunda. Visserligen ska instrumentet låta på ett tillfredställande sätt, men det ska samtidigt hålla sig på plats och inte bråka med övriga instrument i mixen. Här lämpar sig den dynamiska mikrofonen bättre, eftersom känsligheten och upptagandet av topp och botten i regel är mindre än hos en kondensator-mikrofon. I förläningen innebär detta generellt att en gitarr inspelad med en dynamisk mikrofon är lättare att placera i mixen, än en gitarr inspelad med en kondensatormikrofon. Den dynamiska mikrofonen Shure Unidyne III 545SD är en klar favorit på nylonsträngade gitarrer och förstärkare. Avståndet Det finns en oskriven regel (som idag förvandlats till en universell sanning) om att du ska placera mikrofonen ca 10-20 cm från gitarren, snett riktad mot ljudhålet och tolfte band. En bra utgångspunkt för att fånga upp så mycket av gitarren som möjligt, utan att plocka upp onödigt rumsljud. Därmed inte sagt att denna regel måste följas till punkt och pricka. Personligen föredrar jag att micka lite längre ifrån, för att komma bort från nylongitarrens naturliga bumlighet och för att jag gillar ljudet av mitt rum. Här gäller det att lyssna. Ju närmare (ljudhålet) du placerar mikrofonen, desto mer botten får du, tack vare närhetseffekten eller proximityeffekten som det också kallas. En önskvärd effekt i vissa sammanhang, i andra inte. Likväl råder jag dig att experimentera med olika placering (av mikrofonen) för att fånga upp mer eller mindre strängljud och anslag. Ibland vill du exempelvis mer åt ljudet av ett harvande plektrum, snarare än själva soundet från gitarren. Då är det bättre att tänka placering, snarare än att i ett senare skede försöka ratta fram ljudet du vill åt, med hjälp av en equalizer. Eq och kompression Det är tyvärr svårt att ge några generella eq-tips gällande den nylonsträngade gitarren, mycket på grund av ovan nämnda faktorer. En gitarr kan låta på väldigt många sätt, för att inte tala om tycke och smak. Trots detta finns det ändå några frekvensområden som kan vara väl värda att kika lite extra på. Till att börja med behöver du sällan något under 60-70 Hz, speciellt inte om det rör sig om kompgitarrer i en mix, då kan du kosta på dig att använda ett högpassfilter ända upp mot 200-300 Hz för att råda bot på onödig botten. Vidare är området 100-350 Hz speciellt känsligt och ofta överrepresenterat om du inte varit väldigt noggrann med inspelningen. En dipp här kan göra underverk för att lätta upp soundet och lämna plats för övriga instrument. Om gitarren däremot saknar värme kan du testa att öka runt 200 Hz. Det finns en härlig kärna att ta vara på runt 600-700 Hz, precis som 2000-3000 Hz både kan göra gitarren smärtsamt påträngande eller ljuvligt tydlig. Om sången har svårt att höras är det bland annat här du ska backa för att lämna plats. 6000 Hz lyfter fram strängljud och anslag, medan luften och lyxen tittar fram från 10-12 kHz och uppåt. Gamla strängar och skitmikrofoner Slutligen vill jag slå ett slag för användandet av gamla strängar och skitmikrofoner, främst när det kommer till inspelning av drivande bakgrundsgitarrer. Detta eftersom ”överflödiga” frekvenser och övertoner då blir mindre framträdande, vilket gör instrumentet mer lättplacerad i mixen. Dessutom kan det bidra till en mer intressant karaktär. Vidare är ett mjukt plektrum (enligt min högst personliga åsikt) att föredra när det kommer till drivande och snabbt komp, eller inget plektrum alls. Tips på mikrofoner Shure SM57. Eller ännu hellre Shure Unidyne III 545SD (vintage) Line Audio CM3 (i stereo) Neumann KM184 Eller vilken mikrofon som helst egentligen. Inte alltför sällan är det just tillfälligheterna, begränsningarna och det oväntade som skapar de mest intressanta mixarna. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

Epiphone har alltid varit kända för sina lite billigare gitarrer av hög kvalité. Nu satsar företaget på prisvärda kopior från Gibson. Med ”Inspired By Gibson” ämnar Epiphone att förenkla utbudet något. Till nyheterna hör populära modeller som Paul '50s och '60s, SG Standard, Firebird, Flying V och Explorer, till bråkdelen av originalpriset. CTS-pottar, vintagemikrofoner, vintagestämskruvar och tidsenliga halsprofiler är standard på samtliga modeller. ”Modern Collection” innefattar Les Paul Studio, Les Paul Modern samt SG Classic Worn och är utrustade med push/pull-pottar, viktavlastningskroppar och tunnare halsar. Priserna startar runt 379 dollar. Läs mer på Epiphone. Studios nyhetsbevakning på Namm görs i samarbete med Universal Audio.

Presonus satsar på transparenta mikrofonförstärkare och överljudshastighet med nytt ultrasnabbt ljudkort till både pc och mac. Quantum 2626 är ett Thunderbolt 3-ljudkort i rackformat med 26 in- och utgångar och 115dB dynamiskt omfång. Vidare hittar vi åtta XMAX klass A-förstärkare, två instrumentingångar och sex balanserade line-in med combo jack. Ytterligare 18 kanaler är tillgängliga via ADAT/dual SMUX och S/PDIF. Så lågt som 1 ms latency utlovas, vilket i praktiken innebär att det skulle vara möjligt att spela in genom pluggar i 24-bit/192kHz utan fördröjning. Separata volymkontroller för hörlurar och monitorer, BNC word clock, samt MIDI är också standard. Priset landar på ungefär 600 dollar. Läs mer på Presonus hemsida. Studio var på plats och fick en produktpresentation. Se videoklippet nedan: Studios nyhetsbevakning på Namm görs i samarbete med Universal Audio.

Tänk om det fanns en mikrofon som med enkelhet kunde förvandla din röst till MIDI, vare sig det handlade om melodier eller rytmer… Dubler Studio Kit från Vochlea Music är en realtids röststyrd MIDI-controller i form av en specialbyggd mikrofon. Detta innebär att du kan sjunga melodier eller rytmiska fraser, för att sedan omvandla dessa till MIDI och i sin tur valfritt instrument i din DAW. Enligt utvecklarna ska det inte ta mer än 60 sekunder att lära sig tekniken och behovet av att behärska ett instrument (förutom din röst då) för att skapa musik tycks därmed som bortblåst. Som grädde på moset fungerar mikrofonen dessutom på ljudkällor som inte är röstbaserade, exempelvis klapp och knackningar. Dubler Studio Kit finns till pc och mac och sägs vara kompatibel med samtliga inspelningsprogram. Förhandsbeställningar tas emot till priset av 325 dollar med förväntad leverans i februari. Läs mer på tillverkarens hemsida. Studios nyhetsbevakning på Namm görs i samarbete med Universal Audio.

Universal Audio ger sig in på DAW-marknaden med ett fullfjädrat inspelningsprogram för mac, speciellt utvecklat för Apollo och Arrow Thunderbolt. LUNA Recording System är ett unikt inspelningsprogram med realtime monitoring och låg latency som integrerar hård- och mjukvara genom DSP och UAD-pluggar. Vidare stoltserar utvecklarna med inbyggd Neve-summering (Neve 1272) samt ytterligare analogt mojo med ”Oxide”, en flerkanalsrullbandspelare med syfte att addera det där lilla extra när du exporterar. På instrumentfronten dukar UAD upp med ”LUNA Instruments” innehållandes Moog minimoog, Ravel grand piano, och Shape (vintageklaviatur). LUNA laddas ner gratis senare i vår, förutsatt att du sitter på en mac med ett Apollo eller Arrow Thunderbolt-ljudkort. Läs mer på Universal Audios hemsida. Uppdaterat: Studio träffade Universal Audio på NAMM och fick en egen presentation: Studios nyhetsbevakning på Namm görs i samarbete med Universal Audio.

AMS RMX16 var världens första digitala reverb med mikroprocessorer och full bandbredd. Nu väcks klassikern till liv igen, i rackformat. Ljudet från AMS RMX16 känns förmodligen igen från hundratals, för att inte säga tusentals, album från 80-talet och framåt. Reverbet är med sin smått extravaganta framtoning fortfarande populärt och kan höras på allt från U2 och Peter Gabriel till Radiohead och Rihanna. Tjusningen med AMS RMX16 sägs vara dess musikalitet och breda sweetspot, trots att reverbet i grund och botten bygger på gammal skåpmat. AMS Neve är resultatet av sammanslagningen mellan AMS (Advanced Music Systems) och Neve Electronics år 1992. Förutom nio standardprogram, som återfinns i originalet, har ytterligare nio eftermarknadsprogram lagts till. Priset landar på 1 295 dollar och AMS Neve RMX16 kräver ett rack i 500-serien för att fungera. Läs mer på Neves hemsida. Studios nyhetsbevakning på Namm görs i samarbete med Universal Audio.