Jump to content
  • Show all categories

    Artiklar

    Tips, guider och intervjuer
    • Micke Linderoth
      Den är en klassisk effekt som ger elgitarrister tillgång till unikt sound. Det är naturligtvis wahwah-pedalen vi pratar om.
      I rockens barndom hade elgitarristerna få effekter till hands (eller heter det till fots?). Bandeko, tremolo, fjäderreverb och fuzzboxar förändrade gitarrljudet och popmusiken under sextiotalet.  slutet av the swinging sixties lanserades wahwah-pedalen, en unik effekt som ger gitarristen tillgång till nya klangfärger.
      Bland gitarrhjältarna var Eric Clapton först ut med wahwah på vinyl på Tales of Brave Ulysses. Jimi Hendrix visade också prov på gott fotarbete på Burning of the Midnight Lamp. Mitt första minne av den magiska wahwah-effekten är från Frank Zappas Peaches En Regalia – ett av rockens instrumentala mästerverk.
      Xotic RoboTalk
      I början av 2007 presenterade Trevor Cox, ljudakustikprofessor vid Salfords universitet, resultatet av en nätenkät som undersökte vilka ljud människor hatar att höra. På prispallen för världens värsta ljud hamnade gråtande barn, mikrofonrundgång och... på förstaplatsen kräkljud. De tre ljuden ingår som av en händelse i wahwah-effektens ljudpalett – särskilt i kombination med dist.
      Wahwah-pedalen kan användas på många sätt och Michael Schenker och Frank Zappa är två gitarrister som använde den som ett tonfilter, där de hittade en bra inställning som lät gitarren ta plats i ljudbilden.
      Men wahwah kan också fås att kvacka, bräka och ”waowaha”, precis som jazztrumpetaren Clyde McCoy använde sordin på miljonsäljaren Sugar Blues 1931. Gitarristen som köpte en Vox-wahwah med McCoys bild och signatur på undersidan undrade säkert vem den liraren var.
      Brad Plunkett är wahwah-effektens fader men, precis som när det gäller många andra uppfinningar, hade han flera medarbetare till sin hjälp. En av dem var gitarristen Del Casher, som tidigt insisterade att effekten var perfekt för gitarr. Casher använde en modifierad prototyp av wah-pedalen för demonstrationer vid presskonferenser och filmmusikinspelningar.
      Två olika namn
      När Vox senare lanserade wahwah-pedalen i slutet av 60-talet såldes samma pedal under olika namn på båda sidor av Atlanten – av Thomas Organ i USA och JMI (Jennings Musical Instruments) i Europa. Ingen av de båda distributörerna ville sälja samma pedal, vilket Vox löste genom att döpa den amerikanska versionen till Cry Baby, eftersom effekten lät som ett barn som gråter.
      Jag har alltid gillat Hendrix wahwah-intro på Voodoo Child (Slight Return) och det bluesfärgade wahwah-inpasset på All Along The Watchtower. Jag garvar när jag hör Steve Vais wahwah-duell med sonen på Ya-Yo Gakk och njuter av Slash, John Frusciante eller Oz Noy.
      Du gissar förmodligen att jag själv har en wahwah-pedal (eller två)? Svaret är nej. Jag har testat några olika wahwah-pedaler, men domen blev alltid densamma: jag är ingen wahwahist.
      Det går inte att lära gamla hundar att sitta, sägs det. Nyligen köpte jag dock en gammal Xotic Robo Talk pedal – ett kombinerat envelopfi lter/autowah och Random Arpeggiator. Jag kan styra wahwah-filtereffekten via en expressionpedal. Plötsligt blev det extra kul att vränga fram toner och sound med hjälp av högerfoten. Det är aldrig för sent att skaffa en wahwah och undertecknad har nu börjat kolla in det fullmatade utbudet av wahwah-pedaler. Den klassiska Cry Baby (idag i Jim Dunlops version), Fulltones Clyde Wah, Morleys Bad Horsie och T-Rex färska Gull – med ”yoy yoy sound” är bara några exempel. ■

      Källor:
      Wah: The Pedal That Wouldn’t Die, Art Thompson, Guitar Player Magazine, maj 1992 Xotic

      Xotic RoboTalk
      Typ: 100 % analog effektpedal. Auto wah/slumparpeggiator/lågpassfilter/wah via expressionpedal.
      Tillverkare: Prosound Communications Inc./Xotic (www.xotic.us).
      Tillverkningsår: 2001. Ersattes 2009 av RoboTalk2.
      Gitarrister som använt RoboTalk: Scott Henderson, Steve Lukather och Oz Noys. Låten Which Way is Up är en schysst introduktion till RoboTalk.
      Pris: cirka 1 300 kronor och uppåt.
    • Ollie Olson
      I denna del ska jag gå igenom om hur du kan skapa djup i din mix genom att använda en eller flera eq.
      Örat uppfattar avstånd genom att ett ljud som känns långt borta har mindre diskant och när det är nära så är det diskantrikare. Följaktligen så uppfattas ett ljud med mer bas som nära om du kan definiera det, men om det bara mullrar så känns det längre bort och om det ska kännas väldigt långt borta så tappar den i basregistret också.
      Så precis som du ska arbeta med att placera ljud i bredd så ska du också arbeta med att placera ljud i djupet också. Målet är ju att åstadkomma en tredimensionell ljudbild med två högtalare.
      För att ta ett exempel: du har två gitarrer och den ena vill du ha en känsla av närhet, och då försöker du hitta närhet genom att ta fram och boosta frekvenser mellan 2,5 kHz – 9 Khz, men var försiktig så att gitarren inte blir för tunn och hård. Den andra gitarren vill du kanske ha lite längre bort och väljer då att ta bort lite i samma frekvensområde för att flytta den längre bak i ljudbilden. Testa på olika instrument och se hur långt bort eller hur nära du upplever dem när du provar de olika varianterna.
      Här finner du första delen i hur du skapar djup i din mix med reverb och delay
    • Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Det finns minst lika många sätt att mixa på som det finns människor på denna jord. Vissa gillar att mejsla fram sin mix under inspelningen - en slags musikalisk symbios, medan andra föredrar att först spela in för att sedan börja ratta. En tredje kastar sig ut i det okända och skriver, spelar in och mixar om vartannat. Det som fungerar för dig fungerar nödvändigtvis inte för mig och det ena tillvägagångssättet är inte mer rätt än det andra.
      Mixning är, enligt mig, en slags räddningsaktion vars syfte är att sätta ihop det inspelade materialet till en begriplig helhet. Ett nödvändigt ont, om än ett väldigt roligt sådant. Ett aningen pessimistiskt synsätt kan tyckas och jag är benägen att hålla med. Men faktum är att jag älskar att mixa, så till den milda grad att jag sällan drömmer om annat. 
      Min mixfilosofi är enkel och går hand i hand med mitt övriga studiotänk: Stora penseldrag med fokus på känsla och enkelhet, snarare än på teknik. För att uppnå detta har jag utvecklat ett arbetssätt som passar mig förträffligt. Det kan naturligtvis skilja sig lite från låt till låt, men på det stora hela följer mina projekt alltid samma mönster:
      1. Gruppera mera
      Förutsatt att kanalerna låter som de ska och att varje spår är upprensat börjar jag med att gruppera samtliga kanaler. Det brukar se ut ungefär så här:
      TRUMMOR BAS KLAVIATUR GITARRER SÅNG Där de flesta huvudgrupper (som jag berikar med versaler för syns skull) även har undergrupper om så behövs. Snyggt och prydligt, men utan att ställa nivåer, panorering eller dylikt.

      Huvudgrupper, här i musikprogrammet Reaper (som ser mindre grått ut i verkligheten)
      2. Botten och toppen
      Nästa steg är att skapa ytterligare två grupper som jag kallar BOTTEN och TOPPEN, där jag skyfflar in vardera huvudgrupp under passande titel. I ovanstående fall hamnar då trummor och bas under BOTTEN och övriga grupper under TOPPEN. På så vis har jag med en knapptryckning tillgång till att enbart lyssna på botten- eller toppenpaketet och kan dessutom justera dessa separat om framtiden så kräver. Vidare har jag även en separat grupp kallad FX där mina effektkanaler ligger, som även den fyller samma funktion.

      Snabb tillgång till botten och toppen är för mig en väldigt användbar mixstrategi
      3. Stora penseldrag
      Den absolut viktigaste delen och centralt för min mixfilosofi är de stora penseldragen. Att arbeta utifrån och inåt, istället för tvärt om. Att börja stort och avsluta smått, för att inte fastna i onödiga detaljer. Jag struntar med andra ord helt i hur exempelvis baskagge, körer eller leadsång låter i detta skede, det är oviktigt. 
      Med detta sagt är det dags att lyssna på alla grupper tillsammans och ställa diverse nivåer och panorering, både i och sinsemellan grupperna. Här handlar det verkligen inte om något finlir, utan fokus ska helt och hållet ligga på att hitta den balans du vill ha. Eller snarare att hitta den känsla du vill åt. Här försöker jag tänka på vad som är viktigt för låten. Vad är det som driver låten? Vad är låtens kärna? Vad är det som fångar lyssnaren? Lyft fram vad som lyftas fram bör och fega inte.
      En tumregel jag brukar följa är att låta max tre huvudgrupper vara dominanta, medan övriga backar upp. Dessa huvudgrupper kan naturligtvis variera under mixens gång (med hjälp av exempelvis automatisering) om musiken skulle kräva detta. Ibland hjälper det att fundera över vad som ska vara långt fram, i mitten respektive längst fram ljudbilden. Detta görs med en så enkel sak som volym. 
      Om alla instrument hörs lika mycket och lika tydligt blir hjärnan förvirrad och vet inte vad den ska fokusera på. Djupet försvinner, vilket ger musiken ett platt och livlöst intryck. Likväl försvinner den naturliga rymd som finns runt varje enskilt instrument. Kontentan: Var djärv i dina val och tänk mindre på balans och mer på den känsla musiken förmedlar. Låt saker sticka ut och ta plats, det blir så mycket roligare då.
      4. Low- och high-cut
      Innan du ger dig i kast med eventuella eq-justeringar råder jag dig att börja med enbart low- och high-cut på samtliga individuella kanaler, alltså på alla instrument i huvudgrupperna. På med hörlurarna och filtrera bort onödig botten och topp. En lutning (slope) på 12 brukar fungera bra i de flesta fall. På så vis spar du mycket, icke hörbar, energi till de instrument som verkligen behöver den. Ibland skippar jag low-cut på baskagge och bas, ibland inte, här finns inga regler, utan grundljudet och låten får avgöra. Men att hushålla med energi till bas och baskagge är i regel ett måste för att få till en väldefinierad mix, som känns.
      Gällande high-cut så är tanken att filtra bort onödigt brus, som kanske inte hörs när du sololyssnar, men som ställer till det när fler kanaler adderas. Jag brukar sällan high-cutta leadsång och akustiska gitarrer, medan elgitarr, syntar (inte alla), körer och annat får sin beskära del. I förlängningen innebär detta att du slipper boosta lika mycket, eftersom frekvensmässig plats nu lämnats till instrument som verkligen kan dra nytta av det. Ytterligare en fördel med att jobba friskt med low- och high-cut är att du kan gasa på och brighta upp mixen mer än tidigare, utan att trötta ut öronen i lika stor utsträckning. Med detta sagt tenderar jag personligen att dras till varmare, mer omfamnade mixar.

      Bilden visar inställningar för elgitarr med ett low-cut på 200 Hz och ett high-cut på 10 kHz, samt en liten dipp vid öronbedövande 2500 Hz
      5. Slutspurt och finpolering
      Men innan dess… Dags för paus. Neutralisera och vila öronen. Sedan är det dags att mixa på som vanligt, vad det nu innebär för dig. Hör du något som sticker ut och stör? Fixa. Finjustera balansen mellan olika grupper och individuella kanaler och jobba med effekter. Gör allt som står i din makt för att lyfta låten så mycket det bara går. Använd alla knep du lärt dig, bryt ny mark, men glöm för allt i världen inte bort helheten och den ursprungliga känslan du vill förmedla. Det är allt för lätt att skruva bort sig i detta stadie.
      Sen är det självklart så att du inte kan räkna med att vara klar med mixen från dag ett, ovanstående tillvägagångssätt eller inte. Olika låtar kräver mer eller mindre pillande. Samtidigt är det viktigt att ständigt påminna sig om att inte överarbeta musiken. Sätt upp en lapp vid skärmen om det behövs. Med detta i åtanke brukar jag själv tänka på en gammal skröna som handlar om en världsartist (som jag väljer att inte nämna namnet på), vars största hit mixades om 84 gånger, varpå man tillslut valde mix nummer två. Det säger en del om vad det egentligen är vi håller på med. Eller rättare sagt vad vi SKA hålla på med. Nämligen musik.
      Lycka till!
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
    • Calle Olsson
      Kraftwerk valde Odyssey när de styrde ut på Autobahn. Calle Olsson berättar om syntens historia.
      I början av min karriär som synthnörd var Arp Odyssey en ganska okänd skapelse för mig. Jag visste att den var en konkurrent till Minimoogen, men jag hade aldrig sett en på riktigt och den var extremt ovanlig i de kretsar i Karlstad som jag hängde i.
      Numera vet jag dock att en Odyssey ljudmässigt skiljer sig rätt mycket från Minimoogen. Till och med mellan olika Odyssey-exemplar finns det skillnader – både ljudmässigt och funktionsmässigt. Till exempel hade de första exemplaren inte cv/gate för extern styrning. Det finns en del olika filter och till och med olika vco:er.
      Men instrumentmakarna som byggde dem hade ett mål med varje modell. Det skulle låta Arp och det skulle låta Odyssey. Och det skulle låta bra. Och det gör det. Om du går i tankar att köpa en Odyssey och surfar runt på diverse hemsidor kommer du hitta en massa diskussioner och åsikter hit och dit om huruvida den ena modellen låter bättre än den andra. Filtret är feldesignat på vissa modeller, hävdar några. Ta allt detta med en nypa salt. Alla Odyssey låter bra.
      Odysseyn har två välljudande oscillatorer med mycket stort omfång. Desutom finns inga fasta oktavswitchar på dem (i alla fall inte på min), vilket gör att man kan svepa steglöst över ett stort antal oktaver. Jag tycker det är väldigt bra för att skapa ambientklanger där man inte vill röra sig inom det vanliga tankesättet att man höjer en oktav hit och dit utan man kan dra lite i reglarna tills det låter bra. Det finns även en fine tune, så man är inte helt borta om man vill ställa in ljud där vco:erna ska stämma mot varandra.
      Arp Odyssey förekommer i flera olika versioner, alla lika bra.
      Duofonisk synth
      På varje vco kan du välja mellan sågtand eller fyrkant med variabel pulsbredd. Ganska standard alltså, men tack vare den fantastiska ljudkvaliteten behövs det knappt något mer. Två sned-stämda oscillatorer i oktav brukar räcka.
      Odyssey har också den fantastiska egenskapen att den fungerar som en duofonisk synth. I realiteten betyder det att du kan spela tvåtonersackord på den. Dock har den bara ett filter och vca, men till exempel Kraftwerk använde Odysseyns duofoni för att spela ackorden på Autobahn från 1974. Den stod faktiskt även för de flesta av ljudeffekterna på låten.
      Lfo:n är väldigt enkel och jag blev lite besviken när jag först såg den. Men den är faktiskt suverän. Den har en rate-regel, där du ställer hastigheten på lfo:n – modulatorns vågform väljs sedan på mottageren. Om till exempel vcf ska moduleras av fyrkant så väljer du det på vcf:en, och om du samtidigt vill modulera vco 1 med sinusvåg så väljer du sinus på vco 1. Det kanske låter litet märkligt, men när du väl sitter bakom spakarna är det lätt att förstå. Rate på lfo styr även tempot på s/h.
      De första modellerna av Odyssey var vita med svart text (Whiteface) och enligt ryktet hade dessa ett så kallat diodeladder-filter. Men detta stämmer inte utan i dessa satt ett av Arp egendesignat 12-decibelsfilter, 4023.
      När MKII, (Blackface, svart/guld) släpptes 1974 användes återigen detta filter. Dock sattes Moogfiltret, 4035, in i de Odyssey som tillverkades under 1975. Men eftersom Moog hade patentet på detta så byttes det, efter hot om stämning, ut till ett annat, 4072. Det innehöll dock en designmiss, så det kom alltså ännu ett, 4075, som användes i kommande produkter.
      MKIII är svart/orange och har i stort sett samma design rakt igenom. Men, det är en liten djungel. På filterdelen sitter också mixern där du väljer hur starkt de olika ljudkällorna ska låta samt vilken av vågformerna vco:erna ska ha. Noise, vco 1, vco 2 och ring mod. Här finns även reglar för att modulera filtret.
      Odysseyn har två enveloper att välja mellan och det går även bra att modulera med keyboard tracking och såklart lfo. Odysseyn har alltså två enveloper: en ar (attack, release) och en adsr (attack, decay, sustain, release). De är inte lika snabba som i Minimoogen men låter bra ändå. ■
      Arp Odyssey
      Typ: Duofonisk synthesizer
      Tillverkningsår: 1972-1981
      Polyfoni: 2
      Effekter: Ringmodulator
      Filter: 12/24 dB lågpassf lter beroende på version, högpassfilter
      Klaviatur: 37 tangenter, C-C
      Styrning: cv/gate
      Prisläge: Ca 20 000 - 45 000 kronor beroende på skick (begagnad)
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 3-2014
    • Ollie Olson
      I tipset “Skapa bredd i dina mixar med panorering”, som du kan läsa här, så gick vi kort igenom vikten av att placera ut de olika ljuden eller instrumenten enligt en vänster–högerskala, det vill säga panorering, för att skapa bredd. I det här tipset ska vi titta på ett av sätten som du skapar djup i mixen, nämligen genom att använda reverb och delay.
      Gällande reverb så fungerar det så att ju längre reverb du använder desto ”längre bort” kommer ljudet, och du får ett mer avlägset ljud. Längden på reverbet har två viktiga parametrar: storleken på rummet, det vill säga rumskaraktären i ditt reverb, som exempelvis “Room”, “Chamber”,  “Hall” eller liknande och sedan väljer du tiden på efterklangen (decay). Ju kortare tid på efterklangen du väljer, desto mindre blir reverbet, och ju större rum du använder desto längre tid låter reverbet.
      Genom att skruva på “mix” i reverb-inställningen, så bestämmer du hur ”långt in” i rummet du vill placera instrumentet.
      Delay funkar ungefär på samma sätt men här hör du ”ljudstudsar” istället för olika rum. Du kan välja att använda långa tider på studsarna för att få känslan av att ljudet är långt bort, och med kortare tid bli effekten den motsatta.
    • Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: De senaste åren har jag gått från att testa i stort sett alla pluggar, till att medvetet och mycket noggrant välja ut de effekter som jag verkligen tror kan tillföra något.
      Nya och spännande pluggar finns det gott. För gott om skulle jag nästan vilja påstå. Utbudet av pluggar i form av equalizers, kompressorer, reverb, delay, enhancers, mjukvaruinstrument, analoga emuleringar och annat, är idag så stort att det ofta känns övermäktigt. I förlängningen leder detta grovt förenklat till två saker:
      Du testar allt, men blir sällan nöjd eftersom nästa spännande plugg ständigt väntar runt hörnet. Gräset är som bekant alltid grönare på andra sidan. Fokus tas därmed bort från musiken och tar sikte på tekniken. Detta är enligt mig livsfarligt, ur ett kreativt och musikaliskt perspektiv. Du testar ingenting, då intresset eller orken helt enkelt inte finns. Vilket så klart innebär att du går miste om en hel del godbitar. Med detta som utgångspunkt har jag därför valt ut fem av mina nuvarande favoritpluggar, som jag i stort sett alltid använder i mina projekt. Kanske är det något som smakar?
      DDMF - MagicDeathEye
      Ett ord räcker egentligen för att beskriva denna volymjusterare: Magi. Här har du en kompressor som fungerar på i stort sett vad som helst där tjusningen ligger i enkelheten, men naturligtvis också i soundet. MagicDeathEye har en förmåga att på ett transparent sätt tajta till bottenpaketet på ett sätt jag tidigare aldrig upplevt i en plugin. Mina personliga användningsområden är främst sång, bas, akustisk gitarr och som mastringskompressor (med 150 Hz-filtret aktiverat). Trolleri.

      Tillverkarens hemsida

      Kush Audio - TWK
      Den senaste mojo-pluggen från min favorittillverkare Kush Audio. En ratt är allt som behövs för att framkalla varma övertoner och den skönaste överstyrning du kan tänka dig. Det handlar om textur och rörelse. TWK fungerar på allt från enskida kanaler till bussar och hela mixar och har en förmåga att ”analogisera” ljudet på ett väldigt behagligt vis, samtidigt som det poppar ur högtalarna. Något som gärna förknippas med exempelvis rullbandare från 70-talet. Att kalla TWK för en enkel rullbandsemulering vore dock att simplifiera pluggen, då det händer betydligt mer under huven. Gammalt blandas med nytt.

      Video: Omega Transformer Model TWK
      Tillverkarens hemsida
       
      Masteringthemix - BASSROOM
      En kontrollerad botten är bland det svåraste att åstadkomma när det kommer till mixning och mastring. Detta löser BASSROOM på ett strålande sätt med ett innovativt och enkelt grässnitt. Ladda valfri preset i passande genre och låt sedan pluggen analysera området 0-320 Hz och därefter komma med förslag på lämplig åtgärd. Du kommer bli förvånad över hur mycket ett upprensat basregister kan göra för hela mixen.

      Video: Bassroom
      Tillverkarens hemsida
       
      Soundtheory - Gullfoss
      Lättanvända Gullfoss beskrivs av tillverkarna som att ha ett par extra gyllene öron. Dessa öron kommer i form av en plugg vars uppgift är att dynamiskt rätta till den frekvensmässiga balansen på hela mixar. Detta görs med ett fåtal parametrar i kombination med ett överskådligt och lättbegripligt gränssnitt. Mitt rekommendation är att använda Gullfoss ganska sparsamt, då det är lätt hänt att effekten blir för uppenbar. Men i rätt dos är pluggen minst sagt iöronfallande vacker.

      Introduction and the Main Controls
      Tillverkarens hemsida
       
      Waves - Mixcentric
      ”Fuskpluggen” som jag lite skämtsamt brukar kalla den, förenklar (likt ovanstående pluggar) livet för alla som mixar och mastrar på egen hand. Detta genom intensity-ratten vilken styr hur mycket pluggen ska arbeta – ju mer du drar på, desto tydligare, mer detaljerar och komprimerat blir utfallet. Mixcentric fungerar enligt mig bäst på lite dovare mixar, som är i behov av en sista finpolering. Sitter du däremot på en bright mix så har pluggen sällan något att tillföra. Med detta sagt är Mixcentric många gånger en räddare i nöden och ett säkert köp för de flesta som mixar och mastrar på egen hand.

      Video: Greg Wells demonstrates his Mixing Plugin MixCentric
      Tillverkarens hemsida
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet!
    • Ollie Olson
      När du ska börja producera en låt för en artist, eller för dig själv så är det viktigt att veta vad som är viktigast. Är det produktionen som ska vara stjärnan, eller är det artisten? Oavsett så måste du känna att artisten och produktionen tillhör varandra.
       


      Som producent så är det så lätt att göra en produktion som du själv älskar, för du har flera coola tricks och lösningar som kommer att göra det till en jätteläcker produktion och låt. Om du inte har ställt dig frågan om en sådan produktion passar artisten och sången, så är det stor risk att hela produktionen faller platt när sången läggs på, för att den som ska sjunga inte kan identifiera sig med ljudbilden, eller att rösten inte passar i ljudmiljön.
      Här kommer några frågor som du ska ställa till dig själv och din artist:
      Vilken typ av genre ska det vara? Ska det vara en stor produktion eller minimalistisk produktion och ljudbild? Ska det vara en organisk eller en elektronisk musikvärld? Hur ska låten och produktionen spegla artisten? Hur ska vi hitta identiteten och personligheten så att den passar artisten? Vilken tonart passar artistens röst bäst?
    • Björn Olsberg
      Efter några hektiska veckor och hot om konkurs är nu Luthman tillbaka igen.
      Som Studio rapporterade den 15 oktober så begärdes distributören Luthman SMTTS AB i konkurs. Glädjande nog har vi meddelats om att företaget, som nu heter Luthman Nordic AB, är igång igen och tar order precis som vanligt och levererar inom några dagar.

      Företaget meddelar också att de har många varor i lager och får påfyllning inom kort där det finns luckor.
      Luthman är i skrivande stund på väg att flytta till nya lokaler i Rosersberg, strax söder om Arlanda utanför Stockholm och från och med den 15 december kommer hela huvudkontorets verksamhet skötas därifrån.
      Luthman Nordic AB är distributör för bland annat Gibson, Alto, Blackstar, Cort, M-Audio, Apogee, K&M, Akai, GHS Strings med flera.
      Webbadress: www.luthman.se
    • Micke Linderoth
      De första gitarrsyntarna dök upp på 70-talet men lockade få gitarrister. Det var först med Roland GR-1 från 1992 som genombrottet kom.
      Listan på de som byggt gitarrsyntar kan göras lång. Där finns namn som EMS Synthi Hi-Fly, 360 Systems, ARP Avatar, Hagström Patch 2000, Korg X-1, Casio DG-20, Photon... alla med lite olika sätt att försöka överföra gitarrens alla nyanser och spelteknik till kraftfulla syntljud.
      Vad är då en gitarrsynt? Det har funnits många varianter, men vanligast i dag är en gitarr (el eller akustisk med stålsträngar) med en ”hexaphonisk” mikrofon som läser av varje enskild sträng och konverterar det till midi-data. Fördröjningen har alltid irriterat gitarrister, men det är inte enkelt att fånga gi-tarrspelets alla nyanser.
      Inbyggda ljud och en spelkänsla som inte gick av för hackor gjorde GR-1 till en framgång när den släpptes
      Roland i framkant
      Gitarrsyntar har aldrig varit någon jättehit och synttillverkaren ARP gick i konkurs som en följd av en hårdsatsning på gitarrsynten ARP Avatar. Den såldes i under 1 000 exemplar och dess öde liknar Hagströms gitarrsynt Patch 2000, som i samarbete med Ampeg byggdes för både bas och gitarr i knappt 800 exemplar.
      Med facit i hand har Rolands gitarrsyntar oftast legat i framkant om vi snackar pris, finesser och funktioner. Särskilt om du inte tillhör den gitarrelit som har råd med en Synclavier eller SynthAxe. På 80-talet började syntarna snacka midi med varandra och 1987 var det dags för gitarr-till-midi. Rolands GM-70 var en rackmodul (utan ljud) som faktiskt gjorde sitt jobb hyfsat bra, men Roland lyckades ändå övertyga relativt få gitarrister.
      Roland GR-1 lanserades som sagt 1992 och är förfadern till senare modeller som GR-09, GR-30, GR-33/33B för bas, GR-20 men också GR-55 som är en kombination av multieffekt och gitarrsynt.
      Med samplade internljud från Rolands General MIDI-syntar var ljuden i GR-1 riktigt schyssta och både triggning och spelkänsla var imponerande redan från första tonen. Hemligheten sägs vara att Roland installerat ljuden på syntens moderkort, vilket gav en snabb intern omvandlig av tonhöjden till midi-data. Men då som nu var det också viktigt att trimma in GK2-mikrofonen.
      GR-1 hade 24  toners polyfoni, 64 ljud uppbyggda av 200 samplade grundljud, samt en inbyggd fyraspårs-sequencer som kunde lagra hela 2 000 toner (!) plus tre grundeffekter: reverb, eko och chorus. Det var mäktigt att spela med ett fett syntljud och ett distat gitarrljud, eller en stämningsfull stråkpad eller GR300 LD, fabriksljudet som kopierade Pat Methenys ”valfångarsound” och allt med en triggning som fick godkänt för de flesta ljuden.
      I dag är en begagnad GR-1 inte så dyr och den funkar med Rolands GK-mickar (med 13 pinnar). Men om du vill testa senare (och deras) gitarrsyntar idag behöver du inte gräva så djupt fickan för att utöka ditt ljudförråd... men kom ihåg att du fortfarande måste jobba med spelteknik och ljuden för att få ut maximalt av din gitarrsynt. ■
      Roland GR-1
      Tillverkare: Roland
      Typ: Gitarrsynt
      Tillverkningsår: 1992
      Funktioner: Sequencer, reverb/eko och chorus
      Prisläge: Från ca 1 500 kr
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 12-2013
    • Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Det ska sägas direkt. Datorer idag är så pass snabba att i stort sett vilken budgetdator som helst klarar av att leva upp till epitetet musikdator. Men det finns ändå några saker du bör känna till innan du eventuellt lättar på plånboken.
      Nyhetens behag eller nödvändighet?
      Det första du ska fundera över är om du verkligen behöver en ny dator. Att din dator känns slö handlar många gånger om att hårddiskarna är överbelamrade, med allt från gamla systemfiler till program som inte längre används. Ibland räcker det med att installera om operativsystemet för att datorn ska vakna till liv igen. Likväl kan uppgradering av befintligt minne, processor och hårddiskar göra susen. Begagnatmarknaden är inte heller att förglömma, både ur ett ekonomiskt och miljömässigt perspektiv. Vi lever i ett slit och slängsamhälle och elektronikprylar är tveklöst en av de största bovarna. Tänk därför gärna två eller tre gånger innan du köper nytt.
      Vad är viktigt?
      I grund och botten är det tre saker som avgör hur snabb en musikdator är:
      Processorn Internminnet Hårdiskarna Vilket moderkort, grafikkort, nätaggregat eller andra tillhör du väljer spelar i praktiken mindre roll, så länge de olika delarna är kompatibla med varandra. Något de i stort sett alltid är om du köper en färdig produkt och inte bygger ihop själv.
      Moderkort (Gigabyte Z390)
      Hur snabb processor behöver du?
      Först och främst ska du inte stirra dig blind på specifikationer, då alla moderna processorer fungerar mer än väl till musikproduktion. Med detta sagt är en processor med minst 6 trådar att rekommendera, vilket de flesta har idag. Intels processorer är uppe i nionde generationen och dagens i5, i7 och i9 är betydligt snabbare än för bara några år sedan. Även AMD har uppdaterat sina processorer rejält med modellen Ryzen, som idag fungerar utmärkt för musikproduktion. Ekvationen är enkel: Ju snabbare processor, ju fler pluggar kan köras samtidigt innan datorn går på knäna.

      Processor (Intel Core i9)
      Du glömmer väl inte minnet?
      När det kommer till val av hårddisk och internminne är det devisen ”mer är bättre” som gäller. Rikligt med internminne innebär att information kan lagras temporärt för snabb åtkomst, vilket betyder att fler program kan vara igång samtidigt med bibehållen prestanda. Här rekommenderar jag minst 16GB, gärna 32GB om du jobbar med stora projekt och samplingar. Likväl tillåter en snabb hårddisk att program och samplingsbibliotek laddas effektivare. Två interna hårddiskar är en bra utgångspunkt, varav en SSD-disk för operativsystem och program. SSD-diskar är ett snabbare alternativ till traditionella mekaniska hårddiskar och bygger på en teknik inte helt olik den som används i USB-minnen, helt fri från rörliga delar. En extern hårddisk för backup också en ypperlig idé.

      Ram-minne (Corsair DDR-4)
      Ute på vift?
      För dig som är i behov av att vara mobil faller valet naturligt på bärbart. Den bittra sanningen är dock att bärbara datorer erbjuder mindre kraft för mer pengar och är krångliga att uppgradera. De har dessutom en tendens att bli varma och högljudda när de belastas hårt. En stationär dator är därför alltid att rekommendera om du inte har för avsikt att spela in på resande fot.
      Tystnad, tagning…
      En tyst dator är en förutsättning när du spelar in, speciellt om du sitter i samma rum som arbetsstationen. Fläktar från nätaggregat, processor och grafikkort är det som väsnas mest, vilket är ganska enkelt åtgärdat. Steg ett är en väl dämpad datorlåda, följt av ett fläktlöst grafikkort och ett effektivt nätaggregat. Nästa steg är att se över övrig kylning med så tysta fläktar som möjligt, både gällande datorlådan och processorn. Självklart kostar det lite mer och kräver en del finlir, men är absolut värt besväret enligt mig.

      Datorlåda (Fractal Design Define R6)
      Anslutningar
      Vilka anslutningar du behöver är helt beroende på vad du vill koppla in i form av ljudkort, MIDI-klaviatur, tangentbord, mus, skärm och annan hårdvara. Som PC-användare är USB-3 och USB-C standard (även om Thunderbolt är på ingång), medan Thunderbolt-3 regerar på mac-sidan. På pappret är Thunderbolt-3 snabbare än USB, men skillnaden är i stort sett obefintlig när det kommer till inkopplande av exempelvis ljudkort. Populära Firewire avvecklades 2013, men lever fortfarande kvar i många musikstudior bestyckade med lite äldre ljudkort.
      Sist men inte minst
      PC eller Mac? Lite enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det enda som skiljer en PC och en Mac åt är operativsystem, programvara och inte minst priset. Innehållet, det vill säga hårdvaran, är den samma. Valet mellan Pc och Mac faller därför på vad du känner dig bekväm med, snarare än vad som är ”bäst”. Generellt är en PC billigare än Mac med samma prestanda, lättare att bygga ut, men kan kräva lite pillande för att fungera optimalt. Mac är ett välkänt varumärke med bra byggkvalité och snygg design, som dock är lite dyrare och svår att uppgradera och bygga ut.
      Sammanfattningsvis bör en modern musikdator ha:
      En snabb processor. Minst i5 men gärna Intel i7/i9 eller Ryzen 7/9. 16GB ram, men gärna 32GB. Ett moderkort med alla anslutningar du behöver. Minst två hårddiskar varav en snabb SSD på minst 250GB. Tyst grafikkort och fläktar samt dämpad datorlåda. Fractal Design är en bra utgångspunkt. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
    • Calle Olsson
      Roger Linns banbrytande trummaskin dominerade stort på 80-talet. Men den låter faktiskt bra än i dag.
      Ett av de instrument som hördes på flest hitskivor under 80-talet är den fantastiska Linn LM-2 – en underbart vacker digital trummaskin som är stor och tung. Den har fina träsidor och klassisk design. LM-2 var den lite nedbantade uppföljaren till LM-1 som var den första digitala trummaski-nen. Man arbetade med samplade trummor där samplingen lagras på eproms, vilket möjliggjorde byte av ljud. jag har dock aldrig bytt ljud i min. Kanske för att alla ljuden är så bra. Det finns 15 inbyggda trumljud och det är förvånansvärt hur bra de låter. Det låter verkligen som bra inspelade livetrummor. Vi jobbar med en skiva nu där vi har triggat Linndrumsamplingar via midi-pads och det låter som om man sitter och lyssnar på närmickade trummor inspelade i ett riktigt bra, dämpat trumbås. Fantastiskt.
      Träsidor och reglage så att det räcker och blir över. Linndrum LM-2 dominerade på 80-talets topplistor.
      Rejält med tryck
      Vi kan börja med bastrumman. Ett fantastiskt ljud. Luftigt samtidigt som det är rejält med tryck i det. Du kan inte redigera några parametrar men det finns möjlighet att programmera ljudet i två olika volymlägen för dynamik. Det låter så fruktansvärt bra om bastrumman. Den har den där kvaliteten som TR-808- eller TR-909-bastrummorna har. Det räcker liksom med endast den för att det ska bli musik. Rak 4/4-takt. Japp, det är en låt. Det känns som om de la ner mycket tid på att få till det där perfekta ljudet. Och det sitter perfekt i en mix också. Ren och skär magi. Virveln går heller inte av för hackor. Den går dessutom att pitcha och pitchratten har ett stort omfång och det går att få till hyfsade piccola om man vill ha det, men som bäst låter det när man pitchar ner  den lite eller mycket. Virveln är det ljud i maskinen som det är mest tryck i. Som en käftsmäll. Och som med allt som har med musik att göra så är tajming viktig. Även microtajming. Det låter kanske flummigt, men det är verkligen viktigt med en startpunkt på en sampling. LM-2:s virvel har den där perfekta startpunkten.
      Mixa direkt
      Pukorna är klassiska ”synthtrummor” som tillsammans med Simmons kom att definiera hur en synthtrumma ska låta. Både på pukor och congas finns också möjlighet till att stämma om ljuden riktigt rejält. Då varje ljud har sin egen volymregel går det också att göra bra mixar direkt i trummaskinen om du spelar live eller inte spelar in trummorna som ett stereospår. Dessutom är det lätt att hitta balans mellan de olika pukorna. Varje ljud har också en panoreringsregel, så det är enkelt att få till en fin stereobild utan att behöva bläddra i menyer. Hihaten är också en av de svängigaste som går att få tag på. Den har ett eget decayreglage, vilket gör det enkelt att hitta precis rätt ”öppning” av den stängda hihaten. Min favoritinställning är dock kortaste. Som ett litet funky knäpp som tillsammans med cabasan utgör grunden för svänget i många av mina låtar.
      För torrt klapp
      Cymbalerna låter också fantastiska och i en mix väldigt naturtrogna. Det enda ljud jag har invändningar mot är faktiskt klappet. LM-1:ans klapp är bättre. LM-2 låter lite för torrt tycker jag. Det funkar dock ihop med virveln för att få upp peppen i till exempel en refräng. På baksidan av maskinen finns en massa in- och utgångar, bland annat separata ut för varje ljud. Här finns även en del trigg-ingångar för att trigga ljud med pads. Sedan finns även en trigg ut som jag brukar använda för att trigga sequencern i min SH-101. Det är inte så dumt. Bara att koppla ihop så låter det som en klassisk discolåt från 1984. ■

      LinnDrum LM-2
      Tillverkare: Linn
      Modell: LM-2
      Tillverkningsår: 1982-1985
      Antal ljud: 15
      Polyfoni: 12
      Kontroll: Clock In. Det finns numera bra midi-interface för inbyggnad
      Minnen: 56 pattern
      Effekter: Swing, kvantisering (modernt för att vara 1982!)
      Prisläge: 45 000 - 50 000 kr
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 5-2014
    • Ollie Olson
      Nu när en vanlig laptop är kraftigare och har mer tekniska möjligheter än alla studior i världen, och man kan göra nästan precis vad som helst så är det lätt att göra för mycket.
      Det känns skönt att lägga på den där extra synten eller gitarren. Du tror att det kanske behövs 78 kör-dubbar och du har läst artiklar och intervjuer om vad alla “superproducenter” gör, men det viktiga är att du gör något som gör låten och artisten rättvisa.
      Ibland behövs bara några få element för att skapa den bästa miljön för låten och sångerskan/sångaren, och där mer pålägg bara kommer att tynga produktionen och göra den otymplig.
      Tänk så här: Varje nytt element ska ha en funktion som gör att låten blir sämre när du tar bort det. Om det känns schysst både med och utan pålägget, strunta då i det och försök hålla ner antalet kanaler för att skapa så mycket plats för sången som möjligt. Ju fler instrument som måste kämpa för en plats desto mindre fett kommer instrumenten och produktionen att kännas.
    • Jon Rinneby
      Fredagstipset: Föreställ dig följande scenario: Du har spenderat timmar, dagar, veckor eller kanske till och med månader på din senaste mix. Du har följt konstens alla regler och gjort precis så som du alltid brukar göra. Men ändå är det något som inte känns riktigt rätt. Något du inte kan sätta fingret på. Nyanser och detaljer som en gång fanns i din mix tycks som bortblåsta och den ursprungliga känslan lyser med sin frånvaro. Du hör musiken, men kan inte längre avgöra om det faktiskt låter bra. Känns det igen?
      Du är inte ensam. Det som händer när du jobbar med en och samma mix för länge är nämligen att perspektivet går förlorat, den ack så viktiga överblicken. Till slut blir allt en grå massa där ingenting går att urskilja. Detta är något som vanligtvis går att avhjälpa, eller åtminstone delvis avhjälpa, med följande återkommande rekommendationer:
      Ta en promenad och rensa tankarna. Att göra något helt annat en stund är bland det bästa du kan göra för din mix. Låt mixen vila till nästa dag. En god natts sömn löser många problem, så även trötta öron och brist på (själv)distans. Jobba på en annan mix. Upplevelsen av ny musik är ett utmärkt sätt att neutralisera öron och sinnesintryck på. Därav vikten av att referenslyssna, vilket är ett kapitel i sig. Lyssna i olika ljudsystem. Allt för att bredda, utmana och förnya hörfältet. Låt någon annan, som du litar på, lyssna. Det behöver inte vara någon som sysslar med musik, utan snarare en person du känner dig bekväm med och som vet vad du är ute efter. Nollställ allt och börja om på ny kula. Ett drastiskt sista alternativ som ibland är enda utvägen. Om du gör detta till en vana, är det förmodligen dags att tänka om och se över sättet du jobbar på. Nya perspektiv
      Ibland finns det helt enkelt inte tid, eller lust, till något av ovanstående. Kanske har du testat allt, utan framgång. Vore det inte underbart att kunna lyssna på mixen med helt nya öron, som om det vore för första gången? Här och nu. Inte sen, eller med någon annans hjälp.
      Det går faktiskt, utan örontransplantation, genom att spela hjärnan ett litet spratt. Testa följande:
      Byt plats på vänster och höger kanal, så att höger blir vänster och vänster blir höger. Detta går att göra på lite olika sätt, beroende på inspelningsprogram eller genom inställningar i datorn. Med hörlurar är det naturligtvis enklare. Ändra volymen. Om du lyssnat starkt lyssna svagt, om du lyssnat svagt lyssna starkt. Slut ögonen och lyssna från början till slut. Rör ingenting. När något sticker ut gör du en mental anteckning, skriv inte ner. Vad som händer är att du hör allting annorlunda, eftersom det som tidigare uppfattades av höger hjärnhalva nu uppfattas av vänster och vise versa. Stereobilden och balansen förändras, transienterna upplevs annorlunda liksom alla reverb och så vidare. Du hör låten ur ett helt nytt perspektiv och förhoppnings börjar bitarna falla på plats igen. 
      Lycka till!
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
    • Calle Olsson
      När Bob Moog skulle ta fram en portabel synt blev resultatet Minimoog – en klassiker som står sig än i dag.
      I slutet av 60-talet hade Moog tillverkat stora och dyra modularsystem till många av världens musiker och studior. Nu ville musikvärlden ha en turnébar variant. Bob Moog valde då ut de populäraste modulerna och hårdkopplade dessa enligt de vanligaste signalvägarna: oscillatorer in i en mixer som sedan går in i ett filter, som sedan fortsätter in i en förstärkare. Filter och förstärkare styrs av varsin envelop.
      Det här kom att bli standarden för analoga synthar, men det var alltså på ”minin” som det gjordes först. Av någon outgrundlig anledning var det också där det blev som bäst. Varje del av minin är helt perfekt, allt från ljuddesign till den fällbara manöverpanelen. Pitch- och modulationshjul såg dagens ljus här. Synten har stora reglage som sitter utplacerade med sådan naturlig precision att man undrar om inte herren själv är inblandad i utformningen.
      Är bra på allt
      Jag har spelat på typ tio stycken olika Minimoogar och alla har låtit olika, känts olika och sett lite olika ut. Men den gemensamma nämnaren är att de bjuder in till att skapa och spela musik. Minin är bra på allt. Den är ett eget väsen – något gåtfullt och mystiskt, något levande och organiskt – samtidigt som den är diffus och drömlik. Kanske är det träet som gör att den känns mer naturlig, mer mänsklig. Eller så är det det faktum att Bob Moog faktiskt försökte ge sina instrument själ. Det kanske låter flummigt, men det räcker att ta en titt på en av de tre oscillatorerna, vilken vågform som helst, filtret helt öppet. Tryck på en tangent. Det räcker. Det går inte att göra ett dåligt ljud med Minimoogen.
      Det finns något rått och naturligt i ljudet. Oscillatorerna väser, pulserar och viner. Oscillator 3 kan användas som modulations- källa för att styra de andra oscillatorerna eller filtret. Dessutom går det att blanda in noise i modulationen för att skapa vackra och oförutsägbara vibraton och klangförändringar.
      Varje oscillator har sex olika vågformer. Alla låter lika bra och är extremt kraftfulla. Oscillatorerna var en ny design som alltså skiljer sig en del från sina modulära föregångare. Däremot behöll ingenjörerna filterdesignen.
      Jag tycker minin håller stämningen bra, när den väl fått värma upp sig. Min tar ungefär 45 minuter på sig att landa helt. Det skiljer ungefär ett tonsteg i tonhöjd när den är klar. Oktaverna är inte heller helt perfekta när man precis slagit på synten, men det låter bara fint vid melodispel – jag brukar passa på att spela in lite när den värmer upp sig. Det finns en inbyggd standardoscillator på 440 hertz som du kan stämma efter. Den är inte dum att använda som bordunton heller.
      Världens bästa filter
      Med hjälp av mixern kan man överstyra signalen in i filtret. Det är här, tror jag, som mycket av soundet bildas. Det går att göra otroligt många olika ljud genom att variera vågformer, deras stämning samt nivå. Man behöver faktiskt inte alltid använda filtret trots att det är världens bästa filter. Det låter fantastiskt fint och mjukt. Dessutom har det väldigt bra basrespons även vid hög resonans. Detta tillsammans med de ultrasnabba enveloperna gör att Minimoogen är den ultimata basmaskinen. Lyssna på The Robots med Kraftwerk så förstår ni vad jag menar. ■

      Minimoog
      Tillverkare: Moog
      Typ: Monofonisk analog synthesizer
      Tillverkningsår: 1970-1982
      Arpeggio/Sequencer: Nej
      Minne: Nej
      Filter: 24 dB Lågpassf lter
      Klaviatur: 44 (F-C)
      Styrning: CV/S-trigg
      Prisläge: Från ca 40 000 kr
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2014
    • Hasse Nilsson
      Höstens hetaste effektpluggar – del 4/4: Vissa pluggar trotsar alla vanliga beskrivningar vilket Zynapiqs science fiction-inspirerade effektorgie är ett exempel på.
      Tyska Zynaptiq är ena hejare på effektpluggar som fundamentalt förvränger ljud som passerar igenom dem. Wormhole är inte ny, men den senaste uppdateringen innehåller viktiga förbättringar, exempelvis möjlighet att skala upp gränssnittet så att det går att se vad som försiggår i effekten. Utbyggnaden i preset-bankarna är också väldigt välkommen. Därför kvalar denna förbisedda pärla in vår guide. Wormhole är ett verktyg för dig som gillar att skapa ambienta ljudlandskap, droner och futuristiska rytmer.
      Futuristiskt fönster mot okända ljudvärldar. Wormhole är populär bland de som designar ljud till science fiction-filmer. 
      Wormhole snedstämmer, tidssträcker och filtrerar. Summan av signalen skickas sedan genom reverb och delay som i sin tur påverkas av Wormholes reglage. Steglös mixning, så kallad morfning, ingår också i möjligheterna. Pluggen används följaktligen friskt av de som designar ljud till tv-serier som Westworld. Det är inte sällan det ljud som går in i effekten i princip inte går att härleda till innehållet som kommer ut. Och det är ju lika kul som spännande.
      Bakom det SF-influerade gränssnittet finns signalvägarna pedagogiskt redovisade så att du kan se vad pluggen håller på med.
      Det är dock viktigt att poängtera att Wormhole låter exceptionellt bra, i synnerhet tonhöjdförändringarna. En sak vi saknar är möjligheten att styra och modulera effektförlopp via exempelvis en sequencer inuti pluggen. Kolla gärna in hela Zynaptiqs produktsvit om är på jakt efter nya och annorlunda ljudbilder.
      För att använda Wormhole till fullo rekommenderar vi att styra reglage i realtid via din midi- kontroll och sedan spela in och redigera informationen i ditt inspelningsprogram.
       
      Video: Zynaptiq WORMHOLE Trailer
      Wormhole
      Vad: Multieffekt
      Tillverkare/kontakt: Zynaptiq https://www.zynaptiq.com
      Operativsystem: Windows och Mac OS X
      Format: Vst, Au, Rtas Aax
      Pris: Cirka 1 915 kronor
    • Jon Rinneby
      Fredagstipset: Oavsett hur mycket utrustning och akustikbehandling du än har så kommer din hörsel alltid vara ditt absolut viktigaste redskap. Den är oersättlig.
      Men vad innebär det egentligen att lyssna? Att som musiker eller producent faktiskt lyssna? Frågan är komplex och du kan förmodligen plöja avhandlingar om hur örat fungerar utan att bli särskilt mycket klokare för det. Det är dock inte örats fysiologiska uppbyggnad och all vetenskap kring detta som är intressant i sammanhanget, utan hur vi människor uppfattar ljud och då i synnerhet musik.
      Att lyssna på musik handlar i grund och botten om perception, som enligt Svenska Akademiens ordlista betyder något i stil med mottagande av sinnesintryck. Perception handlar om hur vi tar emot och bearbetar intryck och genom detta skapar en meningsfull helhet. Dina inspelningar, mix- och mastringsbeslut är alltså helt beroende av vad just du upplever, vad just du hör och känner för stunden. Din upplevelse är unik.
      Med detta sagt kan det alltså finnas en poäng i att inta olika sinnesstämningar beroende på om du spelar in, mixar eller mastrar. Det är helt enkelt olika sätt att lyssna på.
      Den som spelar in behöver lägga fokus på saker som mikrofonval och placering av dessa för att uppnå bästa möjliga ljud – ett slags detaljlyssnande. Mixning kräver i sin tur en annan typ av lyssning. Här handlar det om att förverkliga och återskapa musikernas, eller din egen, musikaliska vision genom att balansera det inspelade materialet, skapa rörelse, texturer och inte minst något enhetligt – ett känslolyssnande. Slutligen har vi mastringen som mer handlar om en övergripande lyssning, en helhetslyssning där den slutgiltiga balansen mellan bas, mellanregister och diskant eventuellt rättas till.
      Nu påstår jag naturligtvis inte att du ska skippa detalj-lyssnadet när du mixar, eller att du inte ska ha ett övergripande perspektiv när du spelar in. De olika delarna flyter i varandra. Jag menar snarare att det kan hjälpa dig att gå in i olika sinnesstämningar beroende på vad det är du ska göra. Men lika mycket som det handlar om att lyssna, så handlar det också om erfarenhet. Eller som Dave Pensado en gång sa “I can teach somebody how to get a great snare sound. I can’t teach somebody what a great snare sound is”. Vad Dave menar är att du själv måste förstå vad du håller på med och utveckla det som lite slarvigt kallas för ”god smak”. Självklart underlättar det att veta hur du får till ett visst sound, men likväl måste du veta när det passar att användas.

      Ett besök i naturen gör ofta gott, inte minst då det finns mycket att lyssna på.
      Så blir du en bättre lyssnare
      För att träna upp din hörsel, din perception, så gäller det att lyssna noggrant. Tricket är att lyssna, lyssna och åter lyssna. Inte enbart på dina egna mixar, utan även annan musik, inom alla genrer, genom alla tider. Försök att verkligen identifiera vad du hör. När det kommer till lyssnandet av musik kan du exempelvis välja att fokusera på ett instrument och beskriva vad du hör. Var i stereobilden befinner sig instrumentet? Ligger det långt fram eller långt bak i ljudbilden? Höger eller vänster? Rör det sig? Är det svagt eller starkt? Ljust eller mörkt? Mycket eller lite dynamik? Vilka frekvenser täcker instrumentet upp? Vilken känsla ger det? Vad är dess uppgift? Vilka andra instrument rör sig i samma frekvensområde? Är det mest botten, mellanregister eller topp? Låter det naturligt eller processat? Har instrumentet en egen plats i ljudbilden eller finns det andra instrument som bråkar? Eller kanske kompletterar? Listan kan göras lång och det finns tyvärr inga genvägar till att bli en bättre lyssnare. Vissa har en medfödd förmåga att uppfatta detaljer, andra en känslighet för sinnesstämningar, en tredje hör frekvenser. Men allt detta går att träna upp, med ovanstående i åtanke och en gnutta tålamod.
      För det är först när du förstår vad du vill ha och varför du vill ha det som du kan lyssna, på riktigt.
    • Ollie Olson
      En mix består av flera olika element, och det finns flera saker att ta hänsyn till: instrument, vokaler, frekvenser, effekter (som exempelvis reverb och delay) och sist men inte minst, vänster- och högeraxeln – det vill säga panorering.
      För att få plats med allt på ett bra sätt, så måste du utnyttja både djup och bredd på rätt sätt. Vi ska i detta tips prata om bredd. Djup kommer jag gå in på i nästkommande två mixtips. Ofta panorerar man mycket i mitten där sången ska ligga, eller låter "feta" pads, körer och andra saker ligga panorerade helt till vänster eller höger i stereobilden. Det tenderar alltså till att bli väldigt mycket i mitten av stereobilden, samt helt till vänster eller höger i stereobilden.
      För att skapa en luftigare och bredare mix, så gör så att du placerar ut olika instrument med panorering, i mitten och olika mycket åt vänster- och höger. Väldigt basiga ljud bör ligga i mitten av stereobilden tillsammans med sången, detta för att mixen annars kan ”tippa” åt det ena eller andra hållet. Den tippande känslan kan också uppstå när olika frekvenser är obalanserade i vänster- eller  höger, det vill säga att det exempelvis är för basiga instrument för långt åt vänster eller höger.
      Om du exempelvis har en hi-hat lite till höger i mixen så kan du ha en shaker, tamburin, gitarr eller något annat högfrekvent instrument/ljud på motsatt sida, det vill säga till vänster i ljudbilden. Om du har ett elpiano till vänster i ljudbilden, så placerar du förslagsvis synten lite till höger. Försök verkligen att se det framför dig som en solfjäder och placera ut instrumenten så att det blir balans och luft mellan dem.
      Enkelt exempel på panorering av olika instrument
    • Hasse Nilsson
      Höstens hetaste effektpluggar – del 3/4: Ett ofta förekommande mixtrick är att på olika sätt undvika efterklangens svansar då dessa grötar till ljudbilden. Detta löser W.A Productions i en och samma plugg.  
      Amerikanska W.A har en rejäl produktkatalog. Mycket av utbudet går ut på att förenkla produktionsprocessen för den datorbaserade producenten. Så även här. När rumsklang läggs på sång, vilket ju är brukligt, så uppstår så kallade reverbsvansar.
      W.A Production nya efterklangsplugg bakar ihop flera viktiga mixfunktioner i ett enda paket.
      Det blir extra tydligt på sång som innehåller ord och rytmik: det låter rätt rörigt om du drar på med reverbet, helt enkelt. Erfarna ljudtekniker har olika metoder för att hålla tillbaka de förhatliga svansarna. Det resulterar i kedjor med effekter som sammantaget ger resultatet att efterklangens signal ”duckar” mellan de sjungna fraserna. Ljudet upplevs som klarare och tydligare samtidigt som det får stöd och klang av reverbet.

      Mutant Reverb kapar reverbsvansar utan att det krävs effektkedjor och mixbussar. 
      Mutant Reverb är som en sådan effektkedja i en och samma plugg. Du har inbyggd duckare, kompression och efterklang och du slipper således att mecka med side-chain-teknik och liknande. Det inbyggda reverbet är algoritmiskt och inte baserat på impulsresponser, som många andra samtida efterklangspluggar. Men det låter mer än okej för det. Även fast pluggen är enkel så finns flera användbara fininställningar för exempelvis pre-delay och diffusion. Som snabblösning för att kvickt klicka fram ett sångljud med mono till stereo är Mutant Reverb mycket väl godkänd.

      Överskådligt och rätt snyggt. Reglagen ger dig bra kontroll över signalen utan att krångla till det.
      Video: MUTANT Reverb - Vocal Reverb Plugin With a Built-in Ducker (VST / AU / AAX)
      Mutant Reverb
      Vad: Efterklang med kompression
      Tillverkare/kontakt: W.A Production https://www.waproduction.com/
      Operativsystem: Windows och Mac OS X
      Format: Vst, Au, Aax
      Pris: Cirka 380 kronor
    • Jon Rinneby
      Fredagstipset: Dagens tips spinner vidare på förra veckans tips om "varför låter mixen så tunn och livlös?". Du finner första delen här.
      Kompression
      Kompression handlar inte enbart om att kontrollera ljudet, utan också om att ge saker mer energi och rörelse. Kompression handlar för mig om att forma ljudet. En kompressor kan exempelvis berika ett instrument med längre sustain, vilket i sin tur kan upplevas som mer kropp, Likväl kan en kompressor ge ett instrument mer eller mindre attack.
      På samma sätt kan parallellkompression göra att trummor andas mer och känns större än vad de egentligen är. Men det är framförallt när kompression används för att trycka ihop ljudet som problem kan uppstå. Låter det verkligen bättre när du komprimerar? Och framförallt, vad är det du vill uppnå med kompressionen? Två viktiga frågor att ställa sig. För mycket felaktig kompression gör att dynamiken försvinner och mixen tappar liv.
       

      MagicDeathEye från DDMF är min nuvarande favoritkompressor för transparent kompression.
      Mitt tips är därför att försöka mixa så långt du kan utan kompression (om du känner dig osäker på den biten) och istället fokusera på volymautomatisering, även om det är tidskrävande. Eller åtminstone försöka vara mer restriktiv och gärna använda flera kompressorer i rad som tar lite var, än en som trycker ner allt på en gång.
      Tips: På senare tid har jag lämnat botten oberörd när jag komprimerar, speciellt när det kommer till mastring. Mycket tack vare att vi idag inte ”behöver” limitera lika hårt som förr. Jag kan då kosta på mig en mer rörlig botten, utan att vara rädd för att limitern ska överbelastas.
      Toppen är toppen?
      Det finns en gammal oskriven equalizerregel som lyder något i stil med: Skär först, boosta sen (läs gärna om subtractive vs additive EQ). Den regeln kan du i stort sett strunta i. Vad som är viktigt att känna till är att ju mer du boostar, ju mer brus och oljud förstärks. Du kommer med andra ord längre och längre ifrån ursprungssignalen. Detta blir lätt ett problem när du jobbar med många kanaler, speciellt med dagens inspelningsteknik som fångar upp allt i minsta detalj i 24-bitar, eller mer. Något som inte allt för sällan gör musiken mer svårlyssnad och tröttsam för öronen.
      Självklart ska du inte vara rädd för att förstärka vissa element i din mix, det behövs många gånger, men tänk dig gärna för en extra gång innan du boostar den där syntslingan, eller drar på med mer luft på leadsången. Kanske är det bättre att något annat instrument lämnar frekvensmässig plats istället?
      Tips: En dynamisk equalizer är många gånger ett bättre val än en statisk, när det kommer till att boosta eller cutta. Detta eftersom equalizern anpassar sig efter det inspelade materialet vid valt frekvensområde, lite som en kompressor.
      För mycket av det goda
      Slutligen vill jag kort nämna några ord om analoga emuleringar. Det kan röra sig om rullbandspluggar, mixerbordsemuleringar, preamps, equalizers, kompressorer eller vad som helst egentligen. Majoriteten av dessa pluggar har som uppgift att färga ljudet och sätta karaktär på inspelningen, med hjälp av det som kallas mättnad (saturation) och övertoner (harmonic distortion). I små eller större doser kan denna effekt göra underverk, men det är också lätt hänt att det går över styr. En mix som är övermättad tappar snabbt både dynamik och tydlighet. Allt behöver inte låta fett eller analogt (vad det nu egentligen innebär) - det handlar återigen om kontraster (se del 1). Om exempelvis varje kanal och instrument är färgat med analoga pluggar, så låter tillslut ingeting färgat. Detta är naturligtvis en generalisering, men faktum kvarstår: För mycket av det goda är sällan särskilt gott, så även i mixning.

      Rullbandspluggen Ampex 440 från T-RackS Tape Machine Collection fungerar utmärkt på det mesta, så även mastring.
      BONUSTIPS: Varje bra mix bjuder ofta på något extra, något som sticker ut och vågar ta plats. Likväl handlar en bra mix inte om att varje instrument måste höras och poleras in i minsta detalj, utan snarare om att fånga och engagera lyssnaren.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
    • Hasse Nilsson
      Höstens hetaste effektpluggar – del 2/4: Från Stockholm kommer en enkel och effektiv effekt för att få såväl enskilda spår som hela mixar att låta bredare och djupare.
      Svenska Klevgränd har en lång rad med instrument- och effektpluggar bakom sig. Och, förhoppningsvis, framför sig. Vi är särskilt vänligt inställda till Grand Finale, en okomplicerad mastringsplugg i budgetklassen som blivit många hemmastudioanvändares favorit.
      För tre år sedan släpptes Haaze, en stereobreddseffekt med ett sedvanligt stilrent utseende och som lätt helt schysst. Nu är uppföljaren här och som sig bör har produkten utvecklats. Tricket med stereobreddning är att du vill kunna applicera effekten på olika frekvensband, exempelvis så att bas och kick får lite av effekten medan gitarr och cymbaler får mer av varan. Det fixar Haaze II med bravur genom att dela upp inkommande ljud i 16 frekvensband som sedan kan fördröjas i tid.

      Brett är fett. Klevgränds senaste verk fungerar bra på både enskilda spår och hela mixar.
      Lyssnaren upplever därigenom att ett ljud är placerat någonstans i rummet, istället för att endast panorerats till höger eller vänster. Pluggen fungerar naturligtvis även för mono-till-stereo-manövrar. Med medföljande inställningarna ger en bra provkarta på vad effekten klarar av. Du som ogillar pilliga och överdetaljerade effekter kommer att trivas ned Haaz II som praktiskt taget inte behöver någon manual. Klevgrändernas nya stereoverktyg är en kostnadseffektiv lösning som dessutom finns för iOS.

      Genom att ge olika frekvensband en volymmässig knuff kan du förstärka eller minska stereoeffekten.
       

      Panorera mera! Under fliken Pan har du full kontroll på höger respektive vänster kanal när du mixar med Haaze II.
       
      Video: Haaze 2 – Pro Stereo Tool
      Haaze II
      Vad: Stereobreddare
      Tillverkare/kontakt: Klevgränd https://klevgrand.se
      Operativsystem: Windows och Mac OS X
      Format: Vst, Au, Aax och Auv3
      Pris: Cirka 590 kronor
    • Ollie Olson
      När du skriver låtar så är det ju lätt att bli kär i sina egna idéer. Eller hata dem så klart!
      Ofta brukar vi låtskrivare tendera till att göra partierna/delarna i våra låtar alldeles för långa – framför allt övergångsdelarna som exempelvis övergången från första refräng till andra vers. Det blir ofta nästan dubbelt så långa partier än vad låten kräver.
      När du känner att du är klar med din låt, så spelar du in den på enklast möjliga sätt. Låt den sedan vila i några timmar eller dagar och lyssna sedan på den med kritiska öron, och känn efter var du tycker att det blir för långa partier.
      Ett vanligt fel är som sagt att övergången från första refräng till andra vers brukar bli för lång. Testa att ta bort det mellanpartiet helt om du har ett sådant, även om du älskar din egen "hook" som ligger där. Gå igenom låten del för del och se vad du kan trimma bort för att göra den effektivare.
      Det är en stor skillnad i lyssningsmönster mellan dagens lyssnare och lyssnarna för tjugo år sedan. Dagens lyssnare ”har inte tid” med för långa partier och skippar då hellre låten i sin Spotify- eller Apple Music-lista.


×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.

  I accept