Search the Community
Showing results for tags 'mixning'.
Found 163 results
-
FREDAGSTIPSET: Vintern står för dörren och med den allt torrare inomhusklimat. Något som kan få förödande konsekvenser för dina dyrbara musikinstrument. Musikinstrument tillverkade av solida träslag, må det vara gitarrer, ukuleles, fioler eller kontrabasar, är extra känsliga för plötsliga väderomställningar och i synnerhet låg luftfuktighet. När våra bostäder värms upp sänks den relativa luftfuktigheten, vilket innebär att luften blir allt torrare. Och om du dessutom har öppen spis eller kamin, hur mysigt det än må vara, så är faran ännu större. Vad som händer är nämligen att träet då sjunker hop speciellt under vinterhalvåret, vilket i förlängningen innebär att ditt instrument till slut spricker, om du har otur. Den akustiska gitarren Det bästa sättet att undvika sprickbildning är du förvarar dina instrument i väl förseglade etui tillsammans med en, eller flera, så kallade luftfuktare. Mellan 40% och 60% luftfuktighet vid normal rumstemperatur är optimalt, vilket du enkelt uppnår med ovanstående procedur. D’Addario Humidifier Pro placeras i ljudhålet och ser till att gitarren håller en lagom fuktnivå. Du kan även hålla koll på luftfuktigheten med en så kallad hygrometer, om du vill vara än mer noggrann. Se bara till att undvika de billigaste modellerna, då dessa ofta har en på tok för stor felmarginal och därför gör mer skada än nytta. Det finns även större apparater som stabiliserar fuktigheten i hela rum, vilket har fördelen att luften även blir behagligare att andas. Både människor, djur och gitarrer mår bättre om luften inte är allt för torr. Caliber IV Digital Hygrometer är en av de mest exakta hygrometrarna på marknaden. Men vad gör du om olyckan är framme? Först och främst, rör inte sprickan. Detta eftersom sprickor lätt samlar till sig smuts och fett, vilket är svårt att få bort. Lämna sedan in gitarren omgående och få den professionellt lagad om instrumentet är dig kärt. En sprucken gitarr tappar något i värde, men tonen förblir i stort sett alltid den samma. Det är visserligen sant att en gitarr låter sämre när den är torr (eller överfuktad), men när instrumentet återfått sin rätta fuktighet återgår det till sitt normala tillstånd. Boveda Humidipak 49%, Caliber IV Digital Hygrometer och D'Addario Guitar Humidifier Pro. Vanliga symptom som visar att gitarren är uttorkad Bandstavarna sticker ut Locket ser vågigt eller räfflat ut Locket är insjunket framför stallet Stallet separerar från locket Bandrassel runt 7:e band och uppåt Studio rekommenderar Budgetpaketet D'Addario Guitar Humidifier Pro Planet Waves luftfuktighet och temperatursensor Lyxpaketet Caliber IV Digital Hygrometer (måste beställas) Oasis OH-1 Guitar Humidifier Boveda Humidipak 49% Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag tipsa lite om gitarrinspelning med fokus på akustiska gitarrer. Ett ämne som ligger mig extra varmt om hjärtat. Jag är själv gitarrist sedan barnsben och dessutom en obotlig samlare och har spelat på och spelat in fler gitarrer än vad gemene hen förmodligen skulle anse vara sunt. Du har kanske hört uttrycket ”Ju bättre gitarr, ju bättre inspelning” eller något i den stilen. Detta är enligt mig en sanning med modifikation. Finare akustiska gitarrer har visserligen fler övertoner och bättre klang vilket såklart är trevligt. Men detta ställer också betydligt högre krav på den som spelar. När varje missljud och nyans hörs är det av naturliga själ också mycket svårare att få till en bra inspelning. Därför kan det många gånger vara en god idé att spela in med en lite sämre gitarr. Med det menar jag inte en gitarr som låter dåligt, utan en gitarr som passar din spelstil. En gammal Bjärton eller Levin med mogna strängar kan många gånger låta bättre och vara mer förlåtande än en finare klassisk gitarr eller en dyr stålsträngad Martin. Enkelt och lite förenklat uttryckt skulle jag vilja påstå att ju bättre gitarrist du är, ju bättre gitarr kan spelas in. Inspelning När du spelar in akustisk gitarr, vare sig det handlar om nylon eller stålsträngad, ställs du alltid inför val av mikrofon. Här finns det i regel två vägar att gå. För fingerspel, finstämt, visor eller klassiskt faller första valet på en kondensatormikrofon, då denna plockar upp mer av gitarrens naturliga karaktär. Här handlar det om att fånga hela registret med alla frekvenser och övertoner, speciellt om gitarren har en bärande roll. Ibland kan det dock finnas en poäng i att välja en dynamisk mikrofon med ett tajtare sound, som plockar upp lite mindre och därmed lämnar mer plats åt annat. Rocklåten med vevande refränggitarrer är ett tydligt exempel, men även indiedängan eller retroflörten gör sig påminda. Vind inspelning finns det en slags oskriven regel om ett avstånd på 15-20cm mellan gitarr och mikrofon, med mikrofonen försiktigt pekandes snett nedåt mot 12:e band. Detta är en bra utgångspunkt, men personligen gillar jag att ligga lite närmre. Någonstans mellan 10-15cm brukar kännas rimligt, vilket ofta resulterar i ett varmare och mer nära ljud, med mindre rum. Detta är naturligtvis en smaksak och varje gitarr, rum och spelstil skiljer sig åt. Pröva dig gärna fram, men utgå från grundläget och lyssna. EQ Hur du rattar en akustisk gitarr beror lite på om gitarren ligger ensam eller tillsammans med andra instrument och hur framträdande roll den ska ha. Eftersom den akustiska gitarren har ett stort frekvensspann krockar den lätt med andra instrument, inte minst den ack så viktiga sången. Frekvenserna att hålla reda på varierar, men några riktmärken kan vara: 0-100Hz: Kan med fördel skäras bort utom i extremfall där gitarren ligger helt ensam. I fullmatade rock- och poplåtar kan du ibland skära så högt upp som 300Hz utan att det stör. 100-350Hz: Fetar till gitarren, men gör den samtidigt grötigare. 300-600Hz: Burkigheten och rummet, men också området att öka om gitarren låter tunn. 600-1000Hz: Det härliga mellanregistret, som på regniga dagar också kan vara påträngande. 1000-3500Hz: Tydligheten som bestämmer om gitarren ska ligga långt fram eller bak i mixen. Det speciellt detta område som krockar med sången, tillsammans med 100-350Hz. Akta dig för att dra på för mycket 2000Hz, som regel backar jag nästan alltid här. 3500Hz och upp: Skimret som gör att ljudet känns mer lyxigt i brist på bättre uttryck. Använd gärna ett hyllfilter och lyft lite försiktigt för att öppna upp gitarren och ge den luft under vingarna. Eller tvärt om för att göra soundet mer retro! Kompression Jag passar mig för kompression när jag mixar gitarrer, men det finns många som inte håller med mig. Ju luftigare musik, ju mindre kompression skulle jag i alla fall säga. Hur som helst ska du ställa dig frågan vad du vill uppnå med kompressionen innan du gör slag i saken, ratta sedan om det behövs. En Ratio på 2:1 till 4:1 brukar vara lagom med en attack på 10-20ms och auto release om möjligt. Låt kompressornålen kyssa topparna och lyssna, detta räcker ofta långt. Checklista för den late Välj en förlåtande gitarr som du känner dig bekväm med. Håll ett avstånd på 10-15 cm med mikrofonen riktad mot där halsen möter kroppen. Välj din bästa kondensatormikrofon. BONUSTIPS: Spela in två stålsträngade gitarrer och panorera ut på varsitt håll i refrängerna. Effekten blir garanterat pådrivande, nästan som en extra rytmsektion och volymen behöver inte vara särskilt stark! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
mixning Se till att din mix funkar optimalt på alla ljudnivåer
Jon Rinneby posted en artikel in Tips
FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag skriva lite om Fletcher-Monsunkurvor (även kallade isofonkurvor) och hur en förståelse för dessa kan hjälpa dig till bättre mixar. Vad kännetecknar då en bra och framför allt välbalanserad mix? Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att en bra mix är när du hör låten och inte frekvenserna. Men hur ska du veta att du har en bra mix rent frekvensmässigt? På 30-talet gjorde Fletcher och Munson mätningar av det mänskliga örat och drog slutsatsen, grovt räknat, att mellanregister är mer framträdande på lägre ljudnivåer och att denna respons planas ut ju starkare volymen blir. Vi upplever alltså frekvenser olika starkt vid olika volym. I prakten innebär det att om du mixar på svag volym så går du miste om en del bas och diskant. Detta leder i sin tur till att du förmodligen kommer mixa med för mycket bas och diskant, vilket ger en klassisk ”smiley-kurva”. Lyssnar du istället på för stark volym så kommer du troligtvis fega med bas och diskant och istället få mer mellanregisterbetonade mixar. Ok, men hur ska nu denna kunskap hjälpa dig till bättre mixar? Om vi tittar på diagrammet nedan, så kan vi dra två slutsatser: Våra öron är som mest känsliga mellan 2 kHz och 5 kHz, därav dippen. Och området 3,5–4 kHz är som mest känsligt. Barnskrik! Vid en ljudnivå runt 85–90 dB har vi den ”rakaste” frekvensuppfattningen, det vill säga här upplever vi bas, mellanregister och diskant relativt jämnt. Fletcher-Munsondiagrammet med isofonkurvor. Bilden är hämtad från Wikipedia. Med denna förståelse kan du angripa ditt mixande lite annorlunda. Vårt hörselsystem är som du förstår långt ifrån spikrakt. Men … när du ökar volymen och närmar dig 85–90 dB så jämnas detta ut. Du vill att dina mixar ska låta så bra som möjligt på maffig volym, för det är då du verkligen lyssnar! Sedan att du hör detaljer lättare på lägre volym är en annan femma, nu talar vi om frekvensmässigt balans. Det är också därför du bör göra en del eq-justingar med volymen uppskruvad. Med anledning av detta vill jag understryka att jag själv inte är någon förespråkare av att mixa på stark volym, tvärtom! Det är direkt skadligt för öronen. Men det är viktigt att kontrollera din mix på olika nivåer, också väldigt starkt, för att få en uppfattning om hur det faktiskt låter. Det är även här vikten av att referenslyssna kommer in. Lär känna din lyssning med hjälp av välproducerad musik, som du gillar, på olika volym. Inte bara på den volym DU brukar lyssna på, eller finner behaglig. Och för att göra det hela ännu mer problematiskt så har vi ju också rummets påverkan, där varje brist blir allt mer framträdande ju starkare du spelar. Men det är en helt annan historia … Slutligen. Vi alla våra egna knep för att uppnå en välbalanserad mix och det ena sättet är inte mer rätt än det andra, bara det fungerar! Det finns tyvärr inga genvägar. Men… Här kommer i alla fall två intressanta pluggar som kan hjälpa dig en bit på vägen, båda från svenska Noisebud: Smile Fletchy-Muncher Vidare kan en SPL-mätare vara till stor hjälp för att hålla koll på nivåer. Det finns en uppsjö appar till de flesta smartphones, där jag själv använder SPL Meter från Studio Six Digital. Dagens fredagstips är aningen förenklat. Om du vill fördjupa dig i ämnet kan du läsa mer på: – https://en.wikipedia.org/wiki/Fletcher–Munson_curves – https://ehomerecordingstudio.com/fletcher-munson-curve/ Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
FREDAGSTIPSET: Tidigare har jag skrivit om Så rattar du de vanligaste instrumenten. Dagens inlägg spinner vidare på fenomenet där jag berättar lite om min syn på eq och kompression. Inget direkt nytt under solen kanske, men ack så viktigt att påminna sig om då och då. I vanlig ordning vill jag förtydliga att detta är mitt sätt att se på det hela och inget som är hugget i sten. Då kör vi! Equalizer Du kan aldrig boosta eller skära ”för mycket” så länge det låter bra och du får jobbet gjort. Mixa med öronen, inte med ögonen. Var inte rädd för att trycka på bypass-knappen då och då för att verkligen försäkra dig om att förändringarna är till det bättre. Leta problemfrekvenser eller sweet spots genom att svepa över hela frekvensområdet. Gärna samtidigt som du lyssnar på andra instrument, eftersom det då blir lättare att höra konflikter och skapa separation. Du kan dessutom ta det hela ännu ett steg längre och göra alla justeringar i mono. En lärorik utmaning om inte annat. Det finns en oskriven regel som lyder: Skär smalt, boosta brett. Det är en bra regel. Bara för att du har equalizern till hands så betyder inte detta att den måste användas. Förändra inte per automatik, utan för att du måste. När du jobbar med komplexa mixar är det ofta en god idé att fokusera på det fundamentala hos varje ljud och sedan skära bort resten. Detta lämnar plats åt resterande instrument, vilket i sin tur är hela idén med equalizern: Att skapa utrymme. Kompression Långsam attack förstärker och släpper igenom instrumentets attack, vilket är väldigt användbart på exempelvis trummor. Snabb attack tämjer och mjukar upp hårda transienter och lyfter fram ambiensen. Högre ratio resulterar i mer uppenbar och hörbar kompression, vilket i sin tur skapar intensitet. Lägre ratio ger en mer transparent kompression. Om du känner dig osäker på hur mycket du ska komprimera så gör du rätt i att komprimera så lite som möjligt, eller inte alls. Vi upplever automatisk starkare som bättre. Detta är livsfarligt, speciellt när du rattar kompressorn. Var noga med att ställa make-up-gain så att den komprimerade signalen matchar ursprungsljudet när du bypass:ar. Då är det lättare att höra vad kompressorn faktiskt gör. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag prata lite om dynamik, det vill säga volymens variation, och varför detta är viktigt för din musik. En bra låt har nämligen nästan alltid intressanta volymförändringar mellan exempelvis vers, brygga och refräng, eller egentligen hela tiden, för den delen. Lyssningsbar musik är sällan statisk, utan i ständig rörelse, precis som energi. Det pratas ofta om hur den senaste pluggen garanterat kommer hjälpa dig till välljud, men faktum är att det ofta är just dynamiken som skapar spänning och dramatik, inte någon equalizer, kompressor eller annan effekt. Om du jämför två korta partier av en låt, där det ena är starkare än det andra, så upplevs det starkare partiet som mer kraftfullt. Detta beror på hur vi hör och kan förklaras med Fletcher-Munson-kurvan, som jag tidigare skrivit om i tidigare Fredagstipset Se till att din mix funkar optimalt på alla ljudnivåer Den tekniska termen för skillnaden mellan starkt och svagt inom musik är dynamiskt omfång, eller dynamic range (DR) som det också kallas. Ett litet dynamiskt omfång uppstår om du komprimerar och limiterar för mycket, vilket nästan alltid resulterar i att musiken känns livlös. Detta innebär i förlängningen att du förlorar tydlighet, då transienterna försvinner och att anlagen från till exempel en virveltrumma går förlorat. Nu förespråkar jag inte att du ska skippa kompressorer och limitering helt, bara att dessa bör användas med största försiktighet. Speciellt i dag då i stort sett all digital musik normaliseras på streamingtjänster som Spotify, iTunes och Youtube. Läs mer om fenomenet här: Hur volymstark ska din mix vara 2020? Men hur gör du då för att få en dynamisk mix? Egentligen är det hela mycket enkelt. Dels ska du akta dig för att komprimera med en ratio över 4:1 och dels ska du jobba med volymautomatisering, vilket nästa veckas Fredagstips kommer handla om. Det finns olika verktyg för att mäta din musiks dynamiska omfång, där mina personliga favoriter är TT Dynamic Range Meter (går att hitta gratis på nätet om du letar lite) och betalpluggen Meterplugs Dynameter. Ett bra värde att eftersträva är DR11. Ju lägre nummer, ju mindre dynamik. Mindre än så, exempelvis DR8, innebär att din musik är mer komprimerad än nödvändigt och att den förmodligen kommer låta svagare och sämre på samtliga streamingtjänster. En annan sak att ta hänsyn till med anledning av volym kontra streamingtjänster är LUFS, detta kan du läsa om här: Hur volymstark ska din mix vara 2020? Om du känner dig osäker och allmänt förvirrad gällande allt detta så kan du nästan visuellt se om din mix är frisk eller inte, efter att du exportest den. Nedan följer två exempel: En hälsosam mix med mycket dynamik som inte är onödigt limiterad. En mix med lite dynamik som är hårt limiterad. Kort och gott: Vill du att din musik ska låta så bra som möjligt? Tänk på dynamiken och komprimera inte i onödan. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
FREDAGSTIPSET: Kompression är lite som att salta mat… För mycket och den godaste av rätter förvandlas snabbt till något oätligt. För lite och du kan lika gärna låta bli. Ok, kanske inte den bästa av liknelser, men jag tror att du förstår min poäng. Jag har tidigare skrivit om Så använder du kompressorn, Du har väl koll på dynamiken? och En snabbkurs i eq och kompression och nu är det alltså dags igen, men denna gång ur ett lite annat perspektiv. När du jobbar med kompression är det viktigt att du tänker på: Sammanhanget Det kanske vanligaste misstaget många gör är att komprimera i sololäge. Men precis som med equalizern är det livsfarligt att använda soloknappen när du komprimerar. Visst är det frestande (och framförallt lättare) då du genast hör minsta förändring, men detta spelar mindre roll, det enda som är viktigt är hur kompressionen låter tillammans med helheten. Du kanske vågar komprimera betydligt mycket mer, eller mindre för den delen, när du tillexempel rattar sången tillsammans med alla andra instrument. Kanske låten kompressionen helt tokig när du sedan sololyssnar, men detta spelar ju ingen som helst roll, eller hur? Det enda som är viktigt är sammanhanget. Attacken Många använder per automatik snabb attack när de komprimerar, med förhoppningen att instrumenten ska sitta bättre i mixen. I grunden är detta inte fel tänk. Problemet är bara att en snabb attack gärna förstör transienterna, vilka är livsviktiga för att musiken ska kännas dynamisk. Det kan handla om virveltrummans anslag, strängljudet från ett plektrum eller konsonanterna i en sångtagning. Transienterna ger mixen energi och rörelse, om dessa plockas bort faller mixen platt och livlös till marken. Musiken måste, precis som vi människor, andas för att leva. Allt Salt, godis, ketchup eller vad du nu har en tendens att äta för mycket av. Om du komprimerar allt i din väg så får du ganska snart en livlös mix, oavsett om du använder långsam eller snabb attack. Det ska finnas en anledning att komprimera, annars kan du strunta i det. Punk. Ställ dig frågan: Varför? Detta gäller såklart samtliga mixbeslut, men inte minst gällande kompression som så många gånger missbrukas. Tilltron Även en kompressor behöver lite hjälp på traven ibland. Vi gör allt som oftast misstaget att ge kompressorn ensamrätt att lösa våra dynamiska problem, vilket såklart är dumt. Det är därför nästan alltid en god idé att jobba med flera olika kompressorer i följd, som jobbar lite vardera, eller varför inte komplettera med gammal hederlig automatisering? Ingen kompressor kan ersätta volymfadern, men tillsammans är de starka. Make-up Slutligen vill jag lyfta fram det allt för vanliga slarvet med utvolymen på kompressorn, efter själva komprimeringen. Detta är farligt, då vi människor upplever att starkare låter bättre. Dessutom gör volymskillnaden det svårare att avgöra om kompressionen faktiskt tillför något eller inte. Kanske är det bara volymökningen vi hör? Om utvolymen är starkare än innan själva kompressionen kommer du alltid att föredra den komprimerade signalen, oavsett om denna låter bättre eller inte. Den enkla lösningen är helt enkelt att noggrant ställa utvolymen så att denna matchar den obehandlade signalen, först då kan du avgöra om du faktiskt gjort någon nytta. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
FREDAGSTIPSET: Idag blir det lite av en uppdaterad favorit i repris. Vi ska titta närmare på ett vanligt problem som många mixare och producenter brottas med, nämligen hur du får en tydlig och väldefinierad bas som inte tar överhanden. Kopiera upp basspåret så att du har två identiska kanaler. Döp kanalerna till Bas Clean och Bas - FX. Lägg sedan båda kanalerna i en gemensam grupp som du kallar för BAS. Du kan naturligtvis döpa kanalerna till vad du vill. Lägg valfri equalizer på Bas – FX och skär bort allt under 500 Hz och allt över 5000 Hz med ett högpass- respektive lågpassfilter. Fortsätt sedan med en exciter (eller liknande ljudförbättrare) och förstärk området runt 700-1500Hz, beroende på var basen låter bra. Lyssna efter anslag och strängljud. Dessa ska förstärkas. Om din exciter saknar eq-inställningar, så skruva bara tills basen låter tydligare. Fortfarande på Bas - FX: Släng på någon form av distortion/fuzz för att skapa övertoner. Detta hjälper basen att sticka ut lite extra, utan att du behöver boosta med equalizer. Ditt inspelningsprograms befintliga pluggar räcker säkerligen gott och väl, men har du någon favoritplugg så använd den för allt i världen. Nästa steg är att sänka volymen helt på Bas – FX och bara lyssna på Bas Clean. Blanda sedan försiktigt in Bas - FX med originalljudet och lyssna efter hur tydligheten och definitionen ökar. Komprimera båda kanalerna tillsammans i gruppkanalen och tänk på att lyssna på hela mixen samtidigt som du gör dina justeringar, det spelar ju ingen roll hur bra basen låter ensam. Det är helheten som räknas. En bra grundinställning för tydlig baskompression är en ratio på 4:1 med en attack på 50 ms och release på 50 ms. För lite mjukare och jämnare kompression kan en ratio på 6:1 vara lagom med en snabbare attack på 0.3 ms och release på 600 ms. Men det enklaste är nästan att bara välja din favoritkompressor och ta någon förinställning och skruva på threshold tills det låter bra. En gainreduction på 3-6 dB brukar vara lagom. Två av mina personliga favoritpluggar för baskompression är Sknot Disto och Slate Digital FG-401 och gärna en kombination av båda för lite skit under naglarna. Klart! Men varför allt detta krångel? Jo, istället för att direkt sträcka dig efter en equalizer och boosta lite frekvenserna på måfå, så kan du göra detta med hjälp exciters/saturation/distorsion och jobba i lager. Varför? Ljudet blir då ofta både tydligare och mer musikaliskt. Detta fungerar naturligtvis inte enbart på bas, utan även sång, gitarrer, eller andra instrument som behöver sticka ut lite extra i mixen. Detta har jag skrivit om i det tidigare fredagstipset Så fixar du sångljudet med rätt känsla. Ett annat och kanske ännu vanligare problem är att baskagge och bas ofta bråkar, något du enkelt råder bot på med följande knep: Börja med att lyssna på baskaggen. Låter den som du vill? Släng på en spectrum analyzer och lägg märke till var baskaggen har sin lägsta energi. Låt säga att det är 60 Hz. Lyssna på basen och gör på samma sätt. Säg att basen har sin lägsta energi runt 100Hz. Gå tillbaka till baskaggen och öka området runt 60Hz med ett relativt smalt Q-värde på 3-4 med 3dB och sänk området vid 100Hz med lika mycket. Sedan gör du likadant på basspåret, fast tvärt om! Sänk området runt 60Hz med -3db och förstärk området runt 100Hz. Ibland kan det vara svårt att veta hur stark baskaggen ska vara i förhållande till basen och då kan följande knep hjälpa dig – Så får du rätt nivå mellan bas och baskagge. Klart! Värt att notera är att detta naturligtvis bara är ett av många sätt som du kan jobba på. Ibland behöver du exempelvis inte förstärka, utan endast skära bort oönskade frekvenser. Anledningen till att jag i ovanstående exempel både boostar och skär är för att skillnaden mellan bas och baskagge ska bli så stor som möjligt. Det är då ofta lättare att placera dem i mixen. BONUSTIPS 1: Trackspacer 2,5 är ett väldigt bra hjälpmedel för att råda bot på bråkande frekvenser i din mix. Fungerar ypperligt på bas och baskagge! BONUSTIPS 2: Baskaggen har ofta mycket onödig gröt runt 300-400 Hz, beroende på hur väl den är inspelad. Detta kan du med fördel skära bort för att lämna plats åt övriga instrument. Det sköna klicket hittar du någonstans runt 5000 Hz. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
FREDAGSTIPSET: Vad är egentligen ett bra sångljud? Svaret på frågan är naturligtvis lika varierande som det finns olika vokalister. Vissa gillar moderna kristallklara röster som skär igenom ben och märg, medan andra kanske föredrar en mysig och varm stämma framför brasan. För mig uppstår rösteufori när jag hör själva uttrycket i rösten och inte tänker på effekterna. Med anledning av detta tänkte jag därför bjuda på ett fiffigt litet knep, som förhoppningsvis skiljer sig från hur du brukar arbeta, där fokus ligger på att hitta den rätta känslan för just din låt. Men innan vi sätter igång ska vi friska upp minnet lite gällande hur du faktiskt spelar in sång. 1. Håll ett lagom avstånd. Om du använder en kondensatormikrofon brukar 15-20 cm vara riktmärket. Detta för att undvika den så kallade proximityeffekten, vilket i kort innebär en bashöjning om du befinner dig för nära mikrofonen. Jobbar du hellre med dynamiska mikrofoner av typen sm58 eller sm7b så gör du däremot rätt i att hålla dig betydligt närmre. 2. Sjung inte rakt in i mikrofonen och använd puffskydd. Det är ofta en god idé att vinkla mikrofonen en aning så att du inte sjunger rakt in i membranet. På detta sätt undviker du de starka puffar och konsonanter som gärna uppstår när du flåsar på. Det är lätt att tänka att det ”löser sig i mixen” men faktum är att det är otroligt tidskrävande och enerverande att rätta till en sångtagning i efterhand. 3. Vänd bort huvudet när du sjunger starkt. Ett ganska självklart tips, om du nu inte använder kompressor direkt i inspelningen. När du skriker eller tar i så finns det en risk för signalen in i ljudkortet slår över och digital distorsion uppstår, vilket nästan aldrig är trevligt. Sammantaget kan vi alltså konstatera att mikrofonteknik, såväl som val av mikrofon, har en avgörande roll för slutresultat. Med andra ord, inget nytt här. Nåja, nog med grundkursen. Här kommer det riktiga tipset, där fokus ligger på att hitta rätt sound och känsla för just din låt! 1. Börja med att duplicera ditt sångspår så att du har två identiska kanaler. Döp den ena kanalen till ”original” och den andra till ”effekt”. 2. På originalspåret lägger du valfri equalizer och skär bort den lägsta botten med ett low-cut-filter. Någonstans runt 80-100Hz brukar vara lagom för mörkare röster och 100-200Hz för lite ljusare. Bilden visar ett low-cut-filter på 100Hz Tänk på att vi pratar om leadsång och inte om körer, som med gott samvete kan skäras betydligt högre upp. Vissa röster mår inte bra av att skäras alls, så här är det upp till dig att avgöra vad som är bäst. Fördelen med att plocka bort de lägsta frekvenserna är att du lämnar plats för bas och andra lågfrekventa instrument. Vidare filtrerar du även bort puffljud och eventuellt brus från sångspåret. 3. På effektkanalen slänger du på en equalizer och boostar rejäla +10dB vid 12kHz med ett hyllfilter. Detta är naturligtvis på tok för mycket för de allra flesta situationer, men oroa dig inte, det finns en baktanke! Bilden visar ett hyllfilter vid 12kHz på +10dB med försiktig lutning. 4. Fortsätt sedan med effektkanalen och lägg på en kompressor som jobbar hörbart. Om du är osäker på vilken inställning du ska använda så välj bara en preset som heter något i stil med vocal och skruva tills du verkligen hör kompressionen. Det du är ute efter är att alla nyanser i rösten ska höras tydligt. Det behöver alltså inte låta naturligt i detta skede. Bilden visar pluggen Disto 2.0 och stenrhård kompression på effektkanalen. 5. Dra ner volymen på effektkanalen till noll och spela upp låten med endast originalspåret hörbart. 6. Nu börjar det roliga. Spela upp låten som vanligt och lyssna på sången. Ligger den bra volymmässigt i mixen? Hörs den tydligt? Ger den dig rätt känsla? Om du svarat ja på samtliga frågor är du färdig. Grattis! Om inte, gå vidare till nästa steg. 7. Greppa tag i effektkanalen (låten spelas fortfarande upp med originalspåret hörbart) och dra försiktigt upp volymen. Sakta men säkert känner du hur sången blir tydligare, får mer närhet och hur nyanserna hittar hem. Du blandar helt enkelt den kraftfulla effekten med originalspåret. Jag vill i samband med detta lyfta ett varningens finger för att det är lätt att gå till överdrift, då örat gärna tycker att ljusare och starkare låter bättre. När jag själv jobbar på detta sätt, som vi för enkelhetens skull kan kalla parallellsång, så brukar effektkanalen hamna någonstans runt 25-50% av originalets volym, aldrig mer. 8. Du kan sedan komprimera och justera originalspåret ytterligare om du så önskar, vilket ibland kan behövas och svårare än så är det faktiskt inte. 9. Klart! Men varför jobba med två spår kanske du frågar dig? Vad är fördelen gentemot att använda endast ett spår och lägga alla effekterna där? Av den enkla anledningen att du nu kan fokusera på vad du faktiskt hör och inte vad du ser. Du slipper ställa in siktet på massa frekvenser och annat som lätt förvirrar och försvårar. Vidare behåller du mer av ursprungsljudet, vilket ofta resulterar i ett mera oprocessat och naturligt sound. Men viktigast av allt. Kom ihåg att detta bara är ett av många sätt att arbeta på. Det är bara du själv som kan avgöra om det passar just dig. BONUSTIPS 1 – Lägg en kraftfull de-esser på effektkanalen för att minska störande konsonanter som sticker ut. BONUSTIPS 2 – Istället för en klassisk equalizer på effektkanalen kan du testa att använda någon annan plugg som förstärker toppen som exempelvis Eisos Air eller gratispluggen Slate Digital Revival. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
Nu sparkar vi igång vårens studiofestival och utmaningen är att ratta fram det mäktigaste metal-gitarrsoundet. För 47:e gången i ordningen är det dags för vår interna tävling kallad Studiofestivalen. Utgångspunkten är färdiginspelad ljudfiler med gitarrer. Uppdraget är att ratta fram det mäktigaste soundet. Priset är den eftertraktade äran. Senast den 15 juni ska du ha skickat in ditt bidrag. Därefter röstar medlemmarna på sajten, samt en jury. Läs mer och kom igång i inlägget nedan. -
FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag rabbla upp lite generella frekvenser som kan vara bra att ha i bakhuvudet när du mixar. Var medveten om att detta bara är exempel och att varje inspelning och instrument skiljer sig åt, såväl som lyssning och rum. Men här har du i alla fall något att utgå ifrån: Sång 120–180 Hz – Fyllighet. 240–350 Hz – Gröten eller värmen, beroende på inspelning. En tunn röst är bra att boosta här. 400–800 Hz – Instängdhet, hårdhet. 2000–4000 Hz – Tydligheten. 5000–10000 Hz – Väsljud. 10000–15000 Hz – Luften. Gitarr 82 Hz – Gitarrens lägsta ton, E. 200 Hz – Kroppen på elgitarr. 240 Hz – Kroppen på akustisk gitarr. 2000–5000 Hz – Tydlighet och strängljud. 10000–12000 Hz – Luften. Bas 41 Hz – Basens lägsta ton, E. 80 Hz – Basens kropp. 125–200 Hz – Gröten eller värmen, beroende på inspelning. 400–800 – Tydligheten i små högtalare. 1500–3000 Hz – Strängljud och tydlighet. Bastrumma 50–100 Hz – Boom! 200–300 – Gröt! 400–600 Hz – Honk! 3000–5000 Hz – Smack! 6000–8000 Hz – Klick! Virvel 180–250 – Kroppen. 400–500 – Pappigheten. 2000 Hz – Bang! 5000–7000 Hz – Sejarmatta och rassel. Pukor 80–150 Hz – Kroppen. 300 Hz – Gröten. 500 Hz – Pappigheten och hårdheten. 4000–6000 Hz – Tydligheten och attacken. Överhäng 200 Hz – Värmen. 400–600 Hz – Pappigheten. 3000–4000 Hz – Tydligheten. 12000 Hz – Briljansen. Piano 80–120 Hz – Fyllighet. 2000–5000 Hz – Tydlighet. Och det kanske viktigaste av allt: Mixa inte med ögonen utan med öronen! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
Nu är det ljud igen och vad bättre än förstahjälpen när magknipen kommer krypande in i vinterstudion? Dagen till ära tänkte jag svamla lite om gröt. Mums. Men innan vi sätter igång vill jag först reda ut vad en grötig mix egentligen innebär, vilket det naturligtvis råder delade menar om. För mig handlar det i all sin enkelhet om otydlighet. Kort och gott: En grötig mix är en mix som saknar energi där helheten känns stökig och ofokuserad. Med detta sagt... Gör dig redo för ett riktigt matigt tips! Det första som ska sägas är att det inte finns några specifika eller magiska frekvenser som automatiskt städar och öppnar upp din mix. Det handlar snarare om hur du väljer att arrangera din låt, med allt från val av instrument och ljudbild till hur du faktiskt spelar in. Att välja instrument som inte står i konflikt med varandra är A och O för en luftig och väl separerad mix. Läs gärna mer om detta här: Frekvensplanera mera. Detta är dock lättare sagt än gjort och problemet ligger ofta i hur du ska veta vad som faktiskt kan plockas bort och vad som ska behållas. Jag vill också lyfta fram skillnaden på grötighet i sub/basen (0-250 Hz) och i det lägre mellanregistret (250-500 Hz), där båda är likvärdiga problemskapare. Nåväl, du kan börja med att tänka ungefär så här: Vilket eller vilka instrument är fundamentala för låten? Utgå sedan från dessa och låt resterande kanaler anpassa sig, både gällande volym och frekvenser. Om du till exempel jobbar med en mix där gitarrerna är drivande, så ska dessa av naturliga skäl också ta mest plats. Övriga instrument får sedan snällt rätta sig frekvensmässigt beroende på hur viktiga de är för låten. Eftersom lågfrekventa ljud tar mest plats är det ofta en god idé att skära här om det grötar. Om exempelvis synthar och gitarrer spelar samtidigt, så måste du kanske sänka syntharna vid 150-350 Hz för att gitarrerna ska komma fram. Detta innebär dock inte att syntharna kommer att låta platta och kalla (förutom om du solo-lyssnar dem), utan istället att gitarrerna låter feta och varma och syntharna backar upp och fyller ut, men mer i bakgrunden. Fortätt sedan likadant med det ”näst viktigaste” instrumentet och arbeta dig nedåt. Detta innebär i förlängingen att de instrument som är minst viktiga blir rejält tillskruvade med equalizer, både i botten, mitten och toppen för att lättare passa in och inte ta onödig plats. Vidare är det vanligt att använda högpassfilter för att städa upp bottenfrekvenserna, vilket inte alltid ger bästa resultatet. Detta skriver jag mer om här: Passa dig för hög- och lågpassfilter. En annan sak som är oerhört viktig att tänka på i sammanhanget är att i stort sätt alla instrument har en fundamental frekvens någonstans mellan 250-500 Hz. Om du då jobbar med många spår förstår du ganska snart att problem uppstår just i detta område. Jag vet till exempel en producent som alltid börjar sina mixar med att skära samtliga kanaler -3dB vid 400 Hz. Ganska finurligt, om än kontroversiellt. Ett mer praktiskt, men tidskrävande alternativ, är att svepa samtliga kanaler mellan 250 och 500 Hz och lyssna efter var det låter grötigt/illa och helt enkelt sänka -3dB här. Din mix kommer garanterat att öppnas upp och låta mer separerad! Tänk dock på att gröten bli kall om du skär för mycker på samtliga kanaler. BONUSTIPS: Lyssna på din mix i mono och skär bort allt över 250 Hz på masterkanalen med ett high-cut-filter. På så vis lyssnar du endast på botten och kan då lättare höra vad som verkligen händer i basen. Kanske lägger du plötsligt märke till gitarrer som bråkar med basen eller onödigt låga frekvenser i sångspåret. Lycka till! God jul, alla Studio-läsare! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Läs också Fredagstipset som är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
FREDAGSTIPSET: Frequency masking, eller frekvensmaskering som det rakt översatt heter, är ett bra begrepp att känna till när det kommer till musikproduktion. Kort och gott handlar det om hur vi människor uppfattar ljud och då i synnerhet om två eller fler toner spelas upp samtidigt. Om den ena tonen är starkare kommer denna automatiskt att överlappa och maskera den svagare. Du hör då inte längre två toner utan bara den som låter mest. Detta är viktigt att känna till och förstå när du mixar. Tillåt mig utveckla. Enkelt uttryckt fungerar våra öron som så att de har svårt att skilja mellan ljud som upptar samma eller närliggande frekvenser. Maskering inträffar då exempelvis när två eller fler ljud upptar samma frekvensområde. Och när detta händer så vinner starkast och de svagare ljuden försvinner. Detta är naturligtvis allt annat än önskvärt i en mixsituation, där samtliga instrument förmodligen ska höras på ett eller annat sätt. Detta är också grunden till varför equalizern överhuvudtaget existerar, nämligen för att skära bort bråkande frekvenser. Problem med inspelningen Men problemet ligger inte alltid i mixen, eller hos den som mixar för den delen, utan uppstår ofta redan under själva inspelningen. Det är detta som kallas att arrangera, eller egentligen mer korrekt: Att frekvensplanera. Uppfan jag nyss det ordet? Kanske inte. Hursomhelst... Vad det i korthet går ut på är att du helt enkelt redan under inspelningen (eller ännu tidigare) funderar över vilka frekvenser som är viktiga och tas upp av varje instrument. På detta sätt kommer du underlätta mixningen något enormt, eftersom varje instrument då redan från början har sin tydliga plats. Detta är naturligtvis lättare sagt än gjort - Equalizern finns ju trots allt av en anledning. Det är svårt att frekvensplanera, speciellt i takt med att musiken blir mer och mer komplex. Tre, fyra instrument är i regel inte några problem. Men vad händer med 40-50 kanaler? Självklart ska du börja med att ställa dig frågan om du verkligen behöver alla dessa kanaler. Om svaret är ja, får du börja fundera över vad som ska skäras bort. Och det är inte riktigt så enkelt som att bara lämna plats vid varje instruments fundamentala frekvens, även om det är här du ska börja. Det handlar även om övertoner, vilka i sin tur också bidrar till den övergripande klangfärgen. Nu låter detta kanske mer komplicerat än vad det egentligen är, men i grund och botten handlar mixning faktiskt om att arrangera och planera, att fundera över vad som är viktigt för låten och lyfta fram detta, medan andra saker får ta mindre plats. Med anledning av detta vill jag återigen understryka: Soloknappen är din värsta fiende. Ingen bryr sig hur bra ett instrument låter ensamt. Det enda som spelar någon roll är slutproduktionen. BONUSTIPS: Nu är det säkert många som sitter och väntar på ett recept gällande vilka frekvenser som ska skäras bort och på vilka instrument. Det kan jag tyvärr inte hjälpa till med, för det existerar inte. Vad jag däremot kan erbjuda är lite generella frekvenser som kan vara bra att ha i bakhuvudet när du mixar. Läs mer i fredagstipset Håll koll på dina frekvenser! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag prata lite om högpass- och lågpassfilter. Du vet när man skär bort all botten eller topp under eller över en viss frekvens för att rensa upp i mixen. En grundläggande förståelse för dessa filter och när de ska användas är enligt mig A och O för att få till ett bra slutresultat. Många av er har säkert blivit inpräntade att lägga ett högpassfilter på alla kanaler, eller low-cut/ high-pass som det också lite förvirrande kallas. Detta är en god tanke, eftersom mycket energi samlas här nere och mixen lätt låter grötig av för mycket sub/bas. Jag ställer mig dock lite tveksam till detta tillvägagångssätt, eftersom mixen lätt kan låta steril om för mycket botten försvinner. ”Skär bort det som ändå inte hörs” är ett argument som ofta dyker upp. Nej, det kanske inte hörs, det är helt riktigt, men det kanske känns? Och det är precis detta musik nästan alltid handlar om, att det ska kännas. Självklart ska du använda högpassfilter på diverse kanaler, men verkligen inte på allt, bara för att du kan. Jag brukar tänka ungefär såhär: Vad är botten i mixen? Är det baskaggen och basen tillsammans med golvpukan, eller är det kanske ett piano tillsammans med två gitarrer? Det är sedan dessa jag utgår ifrån när jag mixar. Först ser jag till att botten låter bra, gärna utan högpassfilter om möjligt, just för att få kvar den där sköna subben. Ibland kan det naturligtvis vara så att du måste skära bort lite botten även här, om inspelningen är dålig, eller om det blir uppenbara konflikter mellan exempelvis bas och baskagge. Men generellt så försöker jag behålla så mycket botten jag kan i just bottenpaketen. När jag sedan mixar vidare så funderar jag över vilka andra element som kan tillföra något ”där nere”. Behöver dessa verkligen skäras i sub/bas-regionen, eller räcker det att jag lämnar lite plats i området 100–300 Hz istället? Ofta är det nämligen just här gröten/otydligheten sitter. Gällande sång så är det dock praxis att skära bort allt under 70-100Hz för mörkare röster och 100-200hz för ljusare, om du inte spelat in med högpassfilter på sången. Detta för att råda bot på eventuella puffljud, eller andra störningar. Bilden visar ett högpassfilter vid 100 Hz, men det kanske inte ens behövs? Allt detta är naturligtvis lättare sagt än gjort, speciellt om du sitter på bristfällig lyssning. Hur ska du veta vad som kan skäras bort om du inte hör det? Men det är själva principen jag talar om och som jag tycker att du ska fundera över. Behöver du verkligen lägga ett högpassfilter på varje kanal? Lagom är bäst, eller hur lyder nu det slitna ordspråket? Gällande lågpassfilter, det vill säga att du tvärtom skär bort onödig topp/luft, så brukar jag tänka ungefär likadant. Fast här kan du faktiskt gå lite hårdare fram, om du törs. Vilka instrument är toppen i mixen? Kanske sång, cymbaler och virvel? Andra element som bas, elgitarr och körer behöver ofta inte den där absoluta luften, det kan rent av vara så att de ligger där och stör utan att det hörs när du sololyssnar. Det kan därför vara en god idé att skära bort här för att på så sätt lämna plats åt de instrument som verkligen behövs här uppe. På detta sätt slipper du även boosta så mycket diskant/luft och därigenom riskera att mixen låter tunn/steril. Nåja, detta är bara mitt sätt att se på det hela och inget som står i regelboken. Kanske passar detta arbetssätt dig, kanske inte. Men jag hoppas i alla fall att du lärt dig något av dagens inlägg! BONUSTIPS: Ju fler instrument du har att jobba med ju viktigare är det att du håller koll på dina hög- och lågpassfilter. För mycket, eller för lite av det goda är sällan gott. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
FREDAGSTIPSET: Stereo och mono, mono och stereo… Ämnet är omdebatterat, väl avhandlat för att inte säga uttjatat och du har säkert funderat över frågan fler än en gång: Varför ska min mix låta bra i mono när alla ändå lyssnar i stereo? Innan jag svarar vill jag bara understryka att en mix i mono aldrig kan låta likadant/bra som i stereo, punkt. Detta är en grov missuppfattning, vilket är bra att ta med sig när vi går vidare. Då kör vi! Två goda anledningar Mono är kort och gott ditt ”värsta tänkbara scenario”. Om din mix bara låter bra när du sitter centrerad mellan två högtalare i sweet spot, så har du ett problem. Och det är absolut inte så majoriteten av lyssnarna kommer uppleva din musik. I realiteten avnjuts musik mestadels faktiskt i mono, just av den enkla enanledningen att våra öron sällan befinner sig under perfekta förhållanden. Vare sig du sitter i ett vardagsrum, går runt i affären, lyssnar på radio eller befinner dig på klubb. För det andra dras (förmodligen) inte en välbalancerad monomix med diverse fasfel. Vadå fasfel? Jo, när ljudvågor hamnar ur fas så uppstår en slags utsläckning av frekvenser, vilket kan upplevas som att ljudet tappar energi eller att det blir ”ett hål i mitten”. Detta är inte alltid ett problem när du lyssnar i stereo, men blir mer uppenbart i mono. Du gör därför alltid rätt i att lyssna på din mix i mono då och då. Antingen genom att du klickar på mono-knappen på masterkanalen i ditt inspelningsprogram, eller att du slänger på någon lämplig plugg. Undvik dock att lyssna på båda högtalarna samtidigt, du får nämligen en basförstärkning genom två högtalare. Dessutom studsar ljudet olika från respektive högtalare, vilket innebär att det ändå inte blir riktig mono. Detta kan naturligtvis vara lite krångligt att lösa beroende på hur din studio ser ut. Själv använder jag en centrerad Avantone MixCube, rekommenderas. Du ska framförallt lyssna efter ljud som tappar diskant eller som verkar försvinna. Bra praxis är att lyssna på några favoritlåtar och jämföra. Förr i vinyltiden mixades basen alltid i mono eftersom basfrekvenser flyttar mycket luft, vilket i sin tur gör att nålen hoppar om basen är i stereo. Det finns dock all anledning att hålla basen i mono även idag, då du får mer lågfrekvent plats över till annat. För mycket lågfrekvent material i stereo upplevsd dessuom gärna som kraftlöst och maskerar lätt diskanten. Visste du förresten att den mänskliga hjärnan inte kan uppleva stereoinformation under 80Hz? Det är med andra ord bättre att bredda och panorera längre upp i frekvensområdet. Åtminstone över 400Hz skulle jag säga. Mixa i mono? Det är i allmänhet mycket svårare att mixa i mono än i stereo då fler ljud överlappar varandra. De slåss helt enkelt om mer plats i ett mindre utrymme. Men tar du dig tid att jobba på detta sätt kommer du garanterat att få bättre separation när du senare växlar över till stereo. Själv mixar jag inte särskillt mycket i mono, av den enkla anledningen att det låter ganska tråkigt och att det kan vara svårt att få feeling. Dessutom är det problematiskt att höra effekten av breda panoreringar. Med detta sagt kan stereomixning ibland upplevas som onödigt komplext. Flytta ditt huvud lite åt vänster och vips så försvinner din sweet spot! Fördelen med att mixa i mono är att du placerar musiken i en behändig liten låda som alltid låter likadant oberoende av hur du flyttar dig runt i studion, vilket i förläningen innebär att problem ofta blir betydligt lättare att avslöja! Lycka till! BONUSTIPS 1: Genom att låta vissa element vara i mono upplevs andra ljud naturligt som bredare. Och genom att använda stereofältet på rätt sätt så får du en mer kraftfull och tydlig mitt med baskagge, virvel, bas och sång. Det handlar helt enkelt om kontraster. BONUSTIPS 2: The Red Hot Chili Peppers Californication mixades nästan uteslutande i mono. En välljudande platta för övrigt, eller hur? Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
mixning Därför låter det demo – och så gör du musiken proffsigare, del 1
Jon Rinneby posted en artikel in Tips
FREDAGSTIPSET: Vad är det egentligen som får musik att låta demo och hur får man mixen att låta mer professionell? Två vanliga frågor, med inte lika självklara svar. Med anledning av detta kommer dagens Fredagstips därför delas upp i tre delar. Detta är del 1/3. Först och främst är det viktigt att förstå att det inte finns några magiska frekvenser som gör att det låter ”mer professionellt”. Mixning och mastring är tyvärr långt mer komplicerat än så. Jag har sagt det förr och jag kommer förmodligen säga det igen: Det finns inget recept på den perfekta mixen. Om så vore fallet hade artiklar som denna varit totalt meningslösa. Mixning är en konstform som varken vill, kan eller ska stöpas i en form. Och det är precis detta som är tjusningen med att hålla på med musikproduktion, i alla fall enligt min mening. Men visst finns det bra och dåliga mixar, det tror jag vi alla kan hålla med om? Så vad är det då som gör att det låter just "demo" eller amatörmässigt? Om vi tillåter oss att bortse från inspelningsprocessen och musikernas prestation i sig (vilket naturligtvis kan vara direkt avgörande) och istället lägger fokus på själva mixen, så tror jag det handlar om en kombination av följande: Det sitter i detaljerna En välredigerad mix är A och O för ett proffsigt resultat. Se till att in- och utfejdningar sitter där de ska. Rensa bort missljud, brus och brum mellan och i tagningar. Tajta till trumfill och flytta bastoner om det behövs. Fixa till sura toner i sången och klipp till körerna så att de synkar med leaden. Det är ett hästjobb och listan kan naturligtvis göras lång… Med detta sagt är det viktigt att inte gå till överdrift. För mycket pillande och tillrättaläggande leder snabbt till en steril mix som saknar sväng. Faktum är att en för ”perfekt” och kvantiserad mix faktiskt kan låta ännu mer demo. Kontentan blir därför: Redigera endast om det tillför något positivt och därmed även förhöjer den musikaliska upplevelsen. Basen och bottenpaketet Om inte bottenpaketet sitter där det ska så låter det förmodligen inte heller ”som på skiva” - vad nu detta egentligen innebär. Exakt hur du går tillväga för att uppnå detta är ”mångbottnat", viket jag bland annat skrivit om här: 1. Så mixar du låga frekvenser 2. Så sätter du basen i mixen 3. Första hjälpen när mixen känns grötig 4. Så får du basen och baskaggen att sluta bråka 5. Så får du rätt nivå mellan bas och baskagge Mellanregistret i fokus Precis som med bottenfrekvenserna är ett väl skulpterat mellanregister av yppersta vikt för att din mix ska framstå i bättre dager. Det är i mellanregistret ”det händer”. Det är här de flesta instrument har sina fundamentala frekvenser och det är således också här flest kanaler bråkar om utrymmet. Här gäller det att frekvensplanera och gärna redan under själva inspelningen. Se alltid till att välja instrument som kompletterar varandra, både sound och frekvensmässigt. Det är även här vikten av panorering kommer in i bilden. Ett hett tips i sammanhanget är att införskaffa en Avantone Mixcube, studiomonitorn som fokuserar på just mellanregistret och skoningslöst avslöjar om något sticker ut. Läs gärna mer om detta i artikeln Testa att mixa i mono. Här hittar du del 2 i denna serie. Här hittar du del 3 i denna serie. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag prata lite om förhållandet mellan bas och baskagge. Låtens bottenpaket som ofta är utsatt för diverse konflikter. Det finns många knep för att råda bot på de problem som gärna uppstår i form av frekvenser som krockar och dylikt, vilket jag skrivit om tidigare. Idag tänkte jag dock flytta fokus från just frekvenser och istället titta på nivåskillnaden mellan bas och baskagge. Hur vet du när det är rätt? Det finns naturligtvis inget givet svar på den frågan, då allt handlar om tyckte och smak. Tråkigt men sant. Men det finns ändå ett smart knep som kan underlätta och hjälpa dig en bit på vägen. Jag presenterar VU-mätaren! En klassisk VU-mätare. Visst känns den bekant? En VU-mätare är enkelt uttryckt ett gammalt verktyg för att hålla koll på volymen, där 0 VU bestämts som optimal nivå (för att inte styra över inspelningsutrustningen). Tillskillnad från mätarna i dagens inspelningsprogram som känner av minsta volymförändring, så är VU-mätaren betydligt långsammare och mäter en mera genomsnittlig volym, vilket i vissa fall kan användas till din fördel. Det finns idag en uppsjö olika VU-mätare i digital form och en enkel googlesökning borde ge en del gratisalternativ. Min personliga favorit är dock betalversionen Klanghelm VUMT, vilken jag också kommer utgå ifrån i dagens tips. Då kör vi. 1. Börja med att lägga VU-mätaren på masterkanalen i ditt inspelningsprogram. På detta sätt känner pluggen av alla kanaler som spelas upp. 2. Spela först upp baskaggen och håll koll på VU-mätaren. Försök få baskaggen att peaka mestadels runt -3, alltså under 0 VU. Det kan här vara en god idé att komprimera baskaggen så att signalen blir jämnare. Ju ojämnare och mer varierad signal, ju svåra att sätta rätt nivå. Bilden visar baskaggen och -3 VU 3. Spela sedan upp basen TILLSAMMANS med baskaggen. De ska nu gemensamt nå en nivå runt 0 VU. Precis som med baskaggen gör du rätt i att komprimera basen så att signalen blir jämnare och inte så fladdrig (generellt är det faktiskt alltid en god idé att komprimera botten så att den blir så jämn som möjligt). Och svårare än så är det faktiskt inte. Du har nu ett bra förhållande mellan bas och baskagge, som du kan utgå ifrån när du fortsätter att skruva på resten av låten. Bilden visar baskaggen tillsammans med basen och 0 VU 4. Värt att notera är att volymen nu kan vara relativt stark, vilket kan innebära att du måste sänka hela bottenpaket. Se då bara till att basen och baskaggen sänks lika mycket, så att förhållandet mellan dem förblir det samma. Sen kan det naturligtvis ändå vara så att du känner att basen eller baskaggen ska vara starkare och då måste du lita på din känsla. Jag har sagt det förut och jag kommer garanterat att säga det igen: Att mixa efter recept är aldrig bra. Men knep som detta kan ändå vara till bra hjälp för att snabba upp arbetet, så att du sedan kan ta de där kreativa besluten som får just din låt att sticka ut! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag skriva lite om hur du får till en tydlig och väldefinierad bas som inte tar överhanden i mixen. Ett allt för vanligt problem som många av oss brottas med. A och O är naturligtvis först och främst att du har en fullgod lyssning, så att du hör vad du faktiskt håller på med. Observera att detta är en uppdaterad artikel från 2015. Då kör vi! Börja med att kopiera upp basen så att du har två identiska spår. Namnge dessa ”Bas - Original” och ”Bas - FX” och gruppera sedan dessa. Det går naturligtvis utmärkt att kalla spåren något helt annat. Skär sedan bort allt under 500 Hz och allt över 5000 Hz på FX-spåret med ett hög- respektive lågpassfilter. Nu läggs fokus på mellanregistret där våra öron är som mest känsliga. Fortsätt sedan med att lägga till någon form av saturation/distorsion på FX-spåret för att skapa övertoner. Detta hjälper basen att höras utan att du behöver jobba med equalizer. Själv brukar jag använda Sknote Disto 2.0 eller XLN Audio RC-20 Retro Color. Men vad som helst som skapar någon form av distortion fungerar i regel bra, någon form av exciter som skapar tydlighet är också ett alternativ. Men det är framförallt distorsionen du är ute efter. Fortfarande på FX-spåret: Släng på en försiktig stereobreddare eller chorus. Tänk nu på att vi inte talar om någon jättebredd, utan bara en behaglig känsla av att få basen lite bredare. På detta sätt får du mer djup i mixen. Spela sedan upp originalbasen och blanda försiktigt in FX-spåret tills du hittar ett ljud känner dig bekväm med. Det fina med detta arbetssätt är att du slipper att pilla så mycket med equalizer och istället kan ställa volymen på FX-spåret för att hitta nytt sound. Avslutningsvis lägger du en kompressor på gruppkanalen och komprimerar efter tycke och smak. En equalizer för slutgiltig finpolering är också ett alternativ. Klart! Kontentan: Istället för att direkt sträcka dig efter en equalizer och boosta frekvenserna du vill förstärka, försök istället att göra detta med hjälp saturation/distorsion eller liknande och jobba i lager. Varför? Jo, ljudet blir då ofta både tydligare och mer musikaliskt på en och samma gång. Detta fungerar naturligtvis inte enbart på bas, utan även på sång, gitarrer, eller andra instrument som behöver sticka ut lite extra i mixen. Ett annat och kanske ännu vanligare problem är att baskagge och bas ofta bråkar, något som jag tidigare skrivit om och som du enkelt råder bot på med följande knep: Börja med att lyssna på baskaggen. Låter den som du vill? Släng på en frekvensanalysator och titta efter var baskaggen har sin lägsta energi. Låt säga att det är 60 Hz. Lägg detta på minnet. Lyssna på basen och gör på samma sätt. Säg att basen har sin lägsta energi runt 100 Hz. Gå tillbaka till baskaggen och öka området runt 60Hz med ett relativt smalt Q-värde med 3dB och sänk området 100 Hz med lika mycket. Sedan gör du likadant på basspåret, fast tvärt om. Sänk området runt 60 Hz med -3 dB och förstärk området runt 100 Hz. Klart! BONUSTIPS 1: Trackspacer 2 är ett väldigt bra hjälpmedel för att råda bot på bråkande frekvenser i din mix. Fungerar ypperligt på bas och baskagge! BONUSTIPS 2: Baskaggen har ofta mycket onödig gröt runt 300-400 Hz, beroende på hur väl inspelad den är. Detta kan du med fördel skära bort för att lämna plats åt övriga instrument. Det sköna klicket hittar du någonstans runt 5000 Hz. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
FREDAGSTIPSET: Ett av de svåraste områdena att komma till bukt med, vare sig det gäller mixning eller mastring, är de lägsta frekvenserna mellan 0 och 250 Hz. En stor bov i dramat är garanterat dina högtalare i kombination med rummet du sitter i, eftersom dessa troligvis inte kan återge bottenfrekvensera på ett 100% korrekt sätt. Men det handlar också om erfarenhet, eller snare avsaknaden av denna. Det är svårt att få till en tajt botten, även efter många års hårt slit, och så är det med den saken. Så vad kan då göras, förutom att skaffa mer erfarenhet och bättre utrustning/ akustikbehandling? Jo, det är framförallt två saker jag tänker på: Frekvensmaskering Eller överlappning som det också kallas, är ett av de vanligaste problemen när det kommer till mixning och då inte bara gällande basfrekvenser. Frekvensmaskering handlar kort och gott om hur vi människor uppfattar ljud och då i synnerhet om två eller fler toner spelas upp samtidigt. Om den ena tonen är starkare kommer denna automatiskt att överlappa och maskera den svagare om ljudnivåskillnaden är tillräckligt stor. Du hör då inte längre två toner utan bara den som låter mest. Men det handlar även om när två eller flera instrument bråkar om samma frekvensutrymme. Ett klassisk exempel är baskagge och elbas, eller gitarr och sång. Här är frekvensanalysatorn, eller ”spectrum analyzer” som det också kallas, din bästa vän. De flesta digitala equalizers är idag berikade med en sådan, till exempel Fabfilter Pro-Q 3 och DMG EQuilibrium, för att nämna två populära alternativ. Med hjälp av analysfönstret kan du då "lätt" se hur energin är fördelad mellan de olika instrumenten och vart eventuella krockar och överlappningar är tänkbara, utan att du för den sakens skull kanske hör det. Om vi återgår till exemplet med baskagge och elbas så är det högst troligt att vi hittar mycket energi i området 60-250 Hz . Det gäller då att bestämma vilket av instrumenten som ska få vilken plats. Kanske måste du sänka 120 Hz på baskaggen för att basen ska komma fram, eller 60 Hz på basen för att kicken ska kännas rätt. Här handlar det naturligtvis också om vilket sound du är ute efter, dina egna preferenser, eller det inspelade materialet. Viktigt att poängtera är att detta bara är fiktiva siffror och att du själv måste lyssna och titta för att det ska bli rätt i just din mix. Här kan ett par bra hörlurar vara till stor hjälp, eftersom dessa ofta återger basfrekvenser mer ärligt än högtalare. En mycket användbar plugg för att råda bot på krockande frekvenser är Trackspacer 2 (en slags specialdesignad och förenklad side-chain kompressor), eller varför inte iZotope Neutron 3. Väl värda att kika närmare på. Vinnaren Med anledning av ovanstående är det också viktigt att förstå att det ofta är klokt att låta ett instrument ”vinna” överlappningskriget. Om två instrument slåss om samma utrymme blir det lätt grötigt och otydligt. Baskagge och elbas kan helt enkelt inte båda stoltsera med en härlig dos subbas. Precis lika lite som sång och gitarr kan dela på energin runt 2000-3000 Hz. Det ”går” naturligtvis och det är inget som hindrar dig, men det blir också betydligt svårare att få till en välbalanserad mix med fin separation på detta vis. Det handlar dock inte enbart om kolliderande frekvenser, vilket är lätt att tro, utan också om volym. Ibland kan det räcka med att du backar några dB på ett instrument och vips har du skapat plats utan en massa krångel med equalizer eller annat hokus pokus. Analyzera mera! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
mixning Därför låter det demo – och så gör du musiken proffsigare, del 3
Jon Rinneby posted en artikel in Tips
FREDAGSTIPSET: Vad är det egentligen som får musik att låta demo och hur får man mixen att låta mer professionell? Två vanliga frågor, med inte lika självklara svar. Med anledning av detta kommer dagens Fredagstips därför delas upp i tre delar. Detta är del 3/3. Automatisering Det finns de som menar att automatisering är det absolut viktigaste att hålla koll på när det kommer till att mixa mer professionellt. Personligen vill jag inte dra det riktigt så långt, men faktum kvarstår: Automatisering är viktigt, för att inte säga direkt avgörande, för hur en mix upplevs, andas, lever och i bästa fall påverkar lyssnaren. En statisk ljudbild upplevs nämligen ofta som stel och tråkig. När vi talar om automatisering tänker de flesta förmodligen på klassisk volymautomatisering, vilket kort och gott handlar om att ändra volymen på diverse instrument. Det kan röra sig om att bas eller gitarr sänks lite i nivå under vissa partier, eller att trummorna hamnar mer i bakgrunden under en brygga eller stick. Effekten du vill åt är att musikerna (eller de tänkta musikerna) som spelar tar ett steg tillbaka och lämnar lite plats, så att exempelvis refrängerna känns starkare och mer energirika när allt sedan drar igång på full volym igen. Men det finns även andra typer av automatisering som kan göra din mix än mer intressant att lyssna på. Exempelvis panoreringsautomatisering, vilket innebär att du ändrar instrumentens panorering under mixens gång. Ett klassiskt trick är att hålla verserna smala med en majoritet instrument i mitten av ljudbilden, för att sedan bredda refrängerna rejält med maxpanorering. Tänk dock på att det ofta räcker med relativt subtila och små rörelser, snarare än stora övertydliga svep (vilket naturligtvis också kan vara effektfullt). Slutligen kan du naturligtvis även automatisera verktyg och effekter, som equalizer, kompressor, reverb, delay eller vad det nu må vara. Vanligt förekommande är låta verserna vara torrare, med mindre tillspetsade effekter, för att sedan öka på med med ”mer av allt” i refrängerna. Eller varför inte tvärt om? För att något ska kännas stort, måste något annat vara mindre. Mixning handlar om kontraster och här är automatiseringen din bästa vän. Men automatisering handlar naturligtvis inte bara om skillnaden mellan vers och refräng, eller att det måste vara någon slags effekt. Det kan även röra sig om att du vill jämna ut volymen på en ojämn sång- eller bastagning. Det är däremot ofta en bra idé att sätta grundläggande dynamik och eq-inställningar först, innan du fortsätter med själva automatiseringsbiten. Samtidigt är kompression och volymautomatisering i praktiken samma sak. Ställ dig därför alltid frågan: Är det värt att lägga en kompressor på den här kanalen, eller räcker det kanske med lite automatisering? Läs gärna: Du håller väl koll på dynamiken? och Kompressorn, vän eller fiende? Rörelse, energi och närvaro Med anledning av ovanstående vill jag därför avrunda detta Fredagstips i tre delar med det kanske viktigaste av allt, nämligen rörelse, energi och närvaro. Jag vet inte hur många gånger jag hört historier om band som spelat in och verkligen haft flow och känt den rätta energin. Bara för att snopet uppleva att något saknas när den ”perfekta tagningen” sedan spelas upp genom högtalarna. Låten känns plötsligt platt och livlös, som att något gått förlorat på vägen, mer varför? Själva inspelningen, med allt från musikernas prestation och instrument, till val av mikrofoner, mikrofonplacering och rum spelar naturligtvis stor roll. En väldigt stor roll. Men det som många gånger går förlorat under själva inspelningsprocessen är känslan av att faktiskt vara där. Att befinna sig i det är rummet och känna det som musikerna kände när de spelade in. Och detta är även sant för dig som spelar in allt själv. Visst handlar det som mixare om att balansera instrument och se till att mixen sitter ihop och låter ”bra överallt”. Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att bjuda lyssnaren på en resa, en musikalisk upplevelse, som andas och lever och gör att man vill fortsätta lyssna. Du vill beröra lyssnaren, något du sällan lyckas med genom att göra allt på ett ”korrekt” sätt. Istället handlar en bra mix om att utmana både dig själv som mixare och den som avnjuter musiken. Att lyssna på (och mixa) musik handlar inte om att ta sig från A till B till C och så vidare. Musikproduktion är ingen möbel från Ikea. Nej, istället handlar det om att väcka nyfikenhet hos lyssnaren, det är toppar, dalar och spänning och att ta fasta på och skapa (ny) rörelse, energi och närvaro. Först då har du taget steget från demo till en mer professionell mix, vad det nu egentligen innebär… Här hittar du del 1 i denna serie. Här hittar du del 2 i denna serie. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
mixning Därför låter det demo – och så gör du musiken proffsigare, del 2
Jon Rinneby posted en artikel in Tips
FREDAGSTIPSET: Vad är det egentligen som får musik att låta demo och hur får man mixen att låta mer professionell? Två vanliga frågor, med inte lika självklara svar. Med anledning av detta kommer detta Fredagstips därför delas upp i tre delar. Detta är del 2/3. Sången Det finns naturligtvis väldigt mycket att skriva om just sång och då framförallt leadsången, med allt från val av mikrofon, preamps, rum, olika inställningar på eq, kompressor och reverb, för att inte tala om själva vokalisten. Om vi utgår från att du spelat in och fixat till sången efter bästa förmåga i form av redigering, eventuell tonkorrigering och annat smått och gott, så är det speciellt en sak som skiljer demoproduktionen från den professionella. Nämligen sångens volym i förhållande till övriga instrument, genom hela låten. Leadsången kan låta precis hur bra som helst i sig självt, både gällande sound och prestation. Men om den inte sitter där den ska i mixen, låter det helt enkelt… ja demo, i brist på bättre uttryck. Som du säkert redan räknat ut finns det ingen ”optimal sångnivå” - här handlar det istället om att få sången att känns rätt i just din produktion. Med detta sagt finns det ändå speciellt ett knep för att hitta en bra nivå för leadsången, nämligen "Hörlurstricket". Detta kan du kan läsa om i Hörlurstricket och andra tips för att mixa sången, men jag råder dig också att titta närmare på följande två artiklar: Mixa och maxa sången, del 1 och Mixa och maxa sången, del 2 En fjäder i hatten Varje bra mix bjuder ofta på något extra, något som sticker ut och vågar ta plats, som ger hela den musikaliska upplevelsen mer själ. Må det vara en speciell effekt på sången, ett knasigt trumljud, ett ostämt piano eller vad som helst egentligen. Min poäng är att en bra mix inte alltid handlar om att varje instrument måste vara ”perfekt” och polerat in i minsta detalj, utan att det snarare handlar om att fånga och engagera lyssnaren. Likväl lägger en bra mix fokus på rätt sak vid rätt tillfälle och vågar ta ut svängarna, om och när det behövs. Sätt en fjäder i hatten vetja, det blir så mycket roligare då! Läs gärna En perfekt produktion är inte perfekt. Separation och balans Det behöver inte vara så, men generellt sätt har en professionell mix bättre separation och balans mellan olika instrument, även i låtens mest intensiva delar. Om vi utgår från den moderna poplåten (vilken naturligtvis är långt ifrån gemene hens ljudideal) så är denna öppen, tydlig och välbalanserad från början till slut, oavsett vilka eller hur många instrument som spelar. Hur lyckas man egentligen med detta? En sak du kan testa är att börja med låtens klimax, där det händer mest, och få detta att låta så fett och iöronfallande som det bara går. Sedan fortsätter du med resten av låten, vilket genast kommer kännas mycket lättare, eftersom du redan betat av och nått toppen så att säga. Allt som återstår är nu eventuella volymautomatiseringar, panoreringar och minskning av diverse effekter och dylikt. Här hittar du del 1 i denna serie. Här hittar du del 3 i denna serie. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
Ollie Olson är en av Sveriges mest meriterade mixare, med en rad guldskivor i Sverige och utomlands. Vi bad honom ta fram vad som enligt honom var de 49 viktigaste mixtipsen. Här är tips 35-40 om hur dina mixar kan nå högre höjder. 35. Välj rätt kompression för elgitarrer För feta riff så rekommenderar jag att använda lång attack och kort releasetid på kompressorn, så du får ut mesta möjliga närhet och attack. På plockgitarrer, single-string-melodier tycker jag att du ska pröva att använda dig av kort attack och ganska kort release för att få ljudet att hoppa ut ur högtalaren. Se nedan exempel. För feta riff: använd lång attacktid och kort releasetid på kompressorn, så du får ut mesta möjliga närhet och attack. På plockgitarrer, single-string-melodier: använd kort attack och ganska kort release för att få ljudet att hoppa ut ur högtalaren. 36. Lägg effekter på din masteroutput Ett bra knep för att veta hur höga gitarrer och andra instrument kommer att bli i slutänden när du slänger på mastringspluggarna eller går till mastringen är att låta en kompressor med lång attack på 30 ms, en kort release på 10 ms och en ratio på 2:1 eller 4:1 ligga på din masteroutput. Låt det bli en gain reduction på en eller ett par decibel (bild 1). Bild 1: Kompressor med lång attack på 30 ms, en kort release på 10 ms och en ratio på 2:1 eller 4:1. Lägg därefter en eq där du rullar av basen vid 35 hertz och plussar lite i toppen över 10 kilohertz (bild 2). Bild 2: Eq där du rullar av basen vid 35 hz och plussar lite i toppen över 10 kilohertz. Avsluta med en limiter som slår ett par decibel (bild 3). Om dina gitarrer upplevs som lite låga utan limitern så kommer de att bli perfekta i när limitern kommer på. Om de skulle vara för höga så kommer i stället trummorna att slå ned dem, och man upplever dem som låga när limitern åker på. Sätt alltså på limitern när du börjar närma dig, och gör nivåjusteringar. Bild 3: Avsluta med en limiter som slår ett par decibel. 37. Så mixar du piano Det finns många sätt att mixa piano. En grundregel är dock att om inte pianot är ett bärande soloinstrument, som ska ha mycket kropp och värme, så bör man hålla pianot ganska smalt i botten och glittrigt i toppen. Testa att rulla av under 200 hertz och komprimera det så att du får fram attacken i klubborna med lång attack, om du vill att det ska smälla (bild 1). Bild 1: Rulla av under 200 hz och komprimera det så att du får fram attacken i klubborna med lång attack, om du vill att det ska smälla. Lägg sedan ett svagt pingpong-delay i 1/8-delar med ett par studsars feedback (bild 2). Bild 2: Lägg ett svagt pingpong-delay i 1/8-delar med ett par studsars feedback. Delayet bör sedan gå in i ett ganska långt reverb med minst 2,6 sekunders reverbtid (bild 3). Dra av botten och den absoluta toppen i reverbet, så att delayet liksom försvinner in i fjärran. Det är ett utmärkt sätt att få djup, bredd och rymd. Bild 3: Delayet bör sedan gå in i ett ganska långt reverb med minst 2,6 sekunders reverbtid. Dra av botten och den absoluta toppen i reverbet, så att delayet liksom försvinner in i fjärran. 38. Ge retrokänsla till pianot Om du vill få fram en retrokänsla, börja med att dra av botten från 200 hertz och neråt. Dra sedan av toppen från 20 kilohertz ner till 7–8 kilohertz. Lägg till lite vid 1,5–2 kilohertz för att få lite spets (bild 1). Bild 1: Dra av botten från 200 hertz och neråt. Dra sedan av toppen från 20 kilohertz ner till 7–8 kilohertz. Lägg till lite vid 1,5–2 kilohertz för att få lite spets. Komprimera sedan med riktigt snabb attack och superlång release med en ratio på minst 10:1, men helst runt 20:1 eller ∞:1 så att pianot nästan pumpar av sig självt (bild 2). Bild 2: Komprimera med riktigt snabb attack och superlång release med en ratio på minst 10:1, men helst runt 20:1 eller ∞:1 så att pianot nästan pumpar av sig självt. Dra sedan in det i ett delay på 1/32-delar eller 1/64-delar med en studs eller två som hörs ganska tydligt (bild 3). Därefter kör du in det i ett reverb, om det passar. Sedan är det bara att vänta på John Lennon! Bild 3: Delay på 1/64-delar och 1/32-delar med en studs eller två som hörs ganska tydligt. 39. Skär i rätt frekvenser på sången Hur kul det än är med de olika andra instrumenten, är det sången som de allra flesta lyssnar på och lägger märke till. Det är inte heller det lättaste att mixa sång, vilket beror på att sång är oerhört svårt att spela in. Det är sällsynt, även på hög proffsnivå, att sången är inspelad med den för rösten mest perfekta mikrofonen. Oftast har man inte tid att kolla, eller inte så många mikrofoner som lämpar sig för sång över huvud taget. Dessutom är det väldigt vanligt att sången är inspelad i ett rum som inte riktigt lämpar sig för sånginspelning. Det gör att man får arbeta mycket med sången för att få den att kännas som en naturlig del av ljudbilden. – Börja med att ta bort de pluggar som du kanske satte på i tips nummer 7 (Snabbmixa sången) så att du hör sången oprocessad i det som nu är din mix. Hur låter det? Vilka frekvenser sticker ut? Vilka saknas? Är det för mycket ”s” i sättet att sjunga? Leta fel, men leta också det som du upplever positivt och ta fasta på det. – När jag eq:ar sång är det ganska vanligt att jag ser eller hör mixar där man har boostat antingen för mycket i bas-, låg- och mellanregistret och för mycket runt 4,5 kilohertz. Detta sker ofta för att runt 200–450 hertz upplevs värmen, och pushen i övre mellan/diskanten gör att sången hoppar ut ur högtalaren. Men det som händer är att sången tvingas bråka med väldigt många instrument i olika frekvensområden där det redan är fullt av gitarrer och keyboard. Då upplevs den antingen som otydlig eller för skrikig. – Testa i stället att dra bort runt 200–300 hertz med ett ganska smalt Q-värde, rulla sedan av basen upp till 120 hertz med ett low cut-filter. Om du sedan skulle behöva värma upp sången lite kan du alltid lägga tillbaka lite runt 100–150 hertz med en annan eq. Sedan så skär du ett par decibel med ett inte alltför smalt Q-värde vid 4–5 kilohertz. – Lägg på lite vid 1,2 kilohertz för att få lite "näsa" och sedan någon eller ett par decibel vid 16 kilohertz med ett brett shelvingfilter för att få lite lyxtopp. Hur känns detta? Du måste förstås korrigera de olika frekvenstalen lite beroende på sångerskans/sångarens röst och på hur det är inspelat. 40. Välj sångkompression beroende på genre Jag brukar använda olika kompressionstekniker beroende på sångare och genre. En mjuk, följsam ballad komprimerar jag mjukt med en attack/release som är lite mitt emellan snabb och långsam så att den får leva i sitt uttryck (bild 1). Bild 1: För en mjuk, följsam ballad komprimerar jag mjukt med en attack/release som är lite mitt emellan snabb och långsam så att den får leva i sitt uttryck. I en hård popstänkare komprimerar jag med två olika kompressorer. En som har lång attack, kort release och med en hög ratio. Jag sätter threshold så pass lågt att gain reduction ligger på 10–15 decibel (bild 2). Bild 2: Lång attack, kort release och med en hög ratio. Jag sätter threshold så pass lågt att gain reduction ligger på 10–15 decibel. Efter det så sätter jag en mjuk lågratio-kompressor med ganska snabb attack och en lång release, så att sången håller sig på plats och åker in i ljudbilden (bild 3). Tack vare den hårda första kompressionen så får den mycket energi. Bild 3. En mjuk lågratio-kompressor med ganska snabb attack och en lång release, så att sången håller sig på plats och åker in i ljudbilden. De 49 bästa mixtipsen är en uppdaterad och reviderad version av tidigare publicerad artikel med samma titel i Studio 10-2011. -
FREDAGSTIPSET: En bra inspelad och rattad bas ska både kännas och höras – i flera olika typer av ljudsystem, vilket många gånger är lättare sagt än gjort. Men du som tar dig tid att förbereda din fyr- eller flersträngade vän inför mix har mycket att vinna. Dagens tips handlar inte om hur du mixar basen som så (vilket du kan läsa om i Så får du basen att höras i små högtalare) utan om vilka pluggar du kan använda för att ge basen så goda förutsättningar som möjligt när det väl är dags att börja ratta. Ett slags förarbete så att säga. Hemligheten till en bra bas (och detta är viktigt att förstå) är dock inte själva ljudet i sig, utan hur den samspelar med övriga instrument - vilket utrymme basen tillåts ta och vilken funktion den har i musiken. Dagen till ära utgår jag från en lajnad signal rakt in i ljudkortet, något jag själv föredrar när jag spelar in. Detta av den enkla anledningen att jag gillar att göra det enkelt för mig. Samtliga pluggar fungerar naturligtvis också var och en för sig eller som grädde på moset om du redan är nöjd med ditt basljud. TSE B.O.D TSE B.O.D bygger på stompboxen med samma namn - en utmärkt basförskönare. En lajnad signal låter sällan särskilt roligt, även om just basen många gånger kan komma undan med spartansk inspelning. Att slänga på någon form av förstärkarsimulering är därför en god idé. Gratispluggen TSE B.O.D är en bra utgångspunkt och snyggar till grundljudet på ett mer eller mindre neutralt sätt, beroende på vad du är ute efter. Varför inte en fullfjädrad basförstärkarplugg kanske du undrar? Återigen, av den enkla anledningen att jag inte vill krångla till det. Vilken förstärkarplugg du själv föredrar spelar egentligen ingen roll, använd din personliga favorit. Kush Audio REDDI Reddi fungerar på alla källor som behöver mer botten, värme och skinn på näsan. Nästa steg är att addera övertoner och botten med pluggen REDDI, speciellt framtagen för bas och baskagge. Basen är ett av många instrument som mår bra av lite distorsion, vilket lägger till övertoner (även kallat harmonic distortion). BASS styr mängden bas och LEVEL bestämmer huruvida du styr över och skitar ner ljudet. Hur mycket eller lite får grundljudet avgöra, ratta tills det känns rätt men fega inte – basen förtjänar att höras. Soundtheory Gullfoss Den intelligenta pluggen Gullfoss Soundtheory fungerar på mer än bara hela mixar, varför inte på bas till exempel? Vi fortsätter med den intelligenta pluggen Gullfoss vars uppgift är att trolla fram frekvensmässig balans, oavsett vilket ljud du matar den med. Pluggen är speciellt framtagen för att rätta till hela mixar, men fungerar även utmärkt på enskilda instrument. Det är inte ovanligt att vissa toner sticker ut och dominerar, eller att bristen på tydlighet i basens övre register (speciellt med gamla strängar) gör sig påmind. Börja med att ratta på TAME och RECOVER och fortsätt sedan med BRIGHTEN (diskant) och BOOST (Bas) för ytterligare finpolering. Små justeringar är i regel att föredra, men som vi alla vet är regler till för att brytas. Spana även in gratispluggen Balancer från Focusrite som inte är helt olik Gullfoss, men betydligt mycket enklare och billigare. Ik Multimedia Tape Machine 99 Emulerad rullbandsmättnad och bas passar lika bra ihop som Yin och yang, här i form av en Revox PR99 Mk II. Rullbandspluggen Tape Machine 99 som bygger på Revox PR99 Mk II har en extremt jämn frekvensåtergivning (med 15 ips) och saknar i stort sett rullbandarens klassiska ”head bump” – vilket gör pluggen till ett givet val för dig som vill analogisera basen en aning, men utan att förändra karaktären allt för mycket. En lyxplugg kan tyckas, men absolut användbar när du letar efter det där lilla extra. Fabfilter Pro-L 2 Limiter på basen som klipper av de starkaste transienterna är inte alls någon dum idé, innan eventuell eq och kompressor tar vid. Jag har på senare tid börjat föredra en vanlig limiter som klipper av de absoluta topparna och jämnar ut signalen något, innan det är dags för eventuell kompressor och equalizer. Detta på grund av limiterns förmåga att blixtsnabbt och transparent utjämna störande och energikrävande transienter. En jämnare bassignal är betydligt mer lättarbetad och tar mindre plats i mixen. Fabfilter Pro-L 2 med 32x oversampling är ett bra val, men du kan vända vilken limiter som helst. Exportera mera Slutligen exporterar jag hela kalaset till en ny wav-fil i mono som jag sedan importerar i projektet igen, redo att mixas och trixas mer med om så önskas. Anledningen till detta är helt enkelt att spara datorkraft och att det lätt blir förvirrande med många pluggar på varje kanal. Ju färre valmöjligheter när det kommer till mixning, desto bättre enligt mig. Waves Bassrider Waves Bassrider fungerar som en automatisk volymkontroll för din bas. Avslutningsvis vill jag slå ett slag för Waves Bassrider vilken automatiskt ställer basens nivå i förhållande till andra instrument när du mixar. Det handlar alltså om automatisk volymreglering och inget annat. Detta är ingen plugg jag själv använder, då jag gillar att jobba med gammal hederlig automatisering, men passar förmodligen utmärkt för dig som har svårt att hitta balansen på egen hand. Lycka till. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
FREDAGSTIPSET: Att mixa trummor är lättare sagt än hört och långt ifrån en enkel uppgift. Vare sig du spelar in själv, jobbar med samplingar, eller använder en kombination av båda. Men faktum kvarstår: Ett välljudande trumset kan få vilken medioker mix som helst att lyfta. När det gäller välljudande trumset så lyssna bara på Nirvanas Smells like teen spirit, så förstår du säkert vad jag menar. Något som hjälp mig under åren är att tänka på trummorna som ett instrument, snarare än flera olika delar. Det är helheten som räknas, inte hur bakaggen eller virveltrumman låter. En avgörande faktor är naturligtvis hur trummorna är spelade och inspelade - ju duktigare trummis, ju enklare blir det också av naturliga skäl att mixa. Med detta sagt finns det framförallt fyra punkter som jag vill att du fokuserar lite extra på nästa gång det är dags för mix. 1. Fasen Det absolut första du ska lyssna efter, innan du börjar pilla med volym, equalizer och kompressor, är eventuella problem med fasen. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga som så att ju fler mikrofoner som använts under inspelningen, ju större är risken för fasfel. Däremot är fasfel kanske inte något du direkt tänker på, om du inte vet vad du ska lyssna efter. Jag brukar höra det som ett slags hål i ljudbilden och med den en minskning av de lägsta frekvenserna, botten. Ett enkelt sätt att testa fasen är att plocka fram överhänget, som förmodligen är inspelat med två mikrofoner och sedan spela upp dessa kanaler samtidigt, utan att panorera. Lyssna noggrant. Vänd sedan fasen på den ena kanalen (knappen som ser ut som ett överstruket 0) och lyssna igen. Om du hör en basökning så var kanalerna från början ur fas och du gör med andra rätt i att låta den ena kanalen vara fortsatt fasvänd. Fortsätt sedan på liknande sätt med övriga kanaler. Spela upp överhänget, som nu har rätt fas, och lyssna på det tillsammans med baskaggen. Mer eller mindre bas? Jobba vidare tills trummorna låter så feta och energirika som möjligt. I praktiken är det dock omöjligt att få samtliga kanaler i perfekt fas, så här får du eventuellt prioritera. Om du känner för att snöa in ytterligare på just fasen, så finns det pluggar som kan hjälpa dig med detta, exempelvis Auto-Align från Soundradix. 2. Samplingar Oavsett vad du tycker om samplingar, så kan de faktiskt hjälpa dig till välljudande trummor. Jag talar inte om att ersätta varenda baskagge och virvelanslag med nya ljud, utan snarare att blanda in samplingar på ett subtilt sätt för att ge lite extra krydda åt hela kittet. Att använda samplingar är inte att ”fuska” - det är bara ett sätt att utnyttja de möjligheter som faktiskt finns. Om det nu hjälper dig till bättre trumljud så varför inte? Det finns till exempel de som blandar ljudet av en badboll med baskaggen bara för att få lite extra tjong. Vidare ska vi inte underskatta vikten av samplingar som effekt, för att förstärka olika delar av mixen och göra det mer spännande för lyssnaren. 3. Reverb Reverb och trummor är ungefär lika självklart som att havet är blått. Därmed inte sagt att trummor alltid mår bra av en massa reverb. Faktum är att för mycket, eller för stora reverb ofta leder till ett ofokuserat och luddigt sound, vilket i 99 fall av 100 är raka motsatsen till vad du vanligtvis vill uppnå. Visst kan ett trumset låta enormt fett när du sololyssnar med ett stort hall- eller plate-reverb, bara för att förvandlas till en distanserad och kladdig smet i kontexten. Mitt tips är därför att du använder reverb mer sparsmakat nästa gång du mixar. Testa att arbeta med kort utklingning (decay) och rikligt med pre-delay. Detta ger trummorna skenet av att vara större och bredare än vad de egentligen är, samtidigt som de behåller fokus, energi och snärtighet. 4. Mindre är mer Det är inte ovanligt att en trumgrupp har uppemot 20 kanaler, vilket enligt min högst personliga åsikt är helt uppåt väggarna. Dels för ovannämnda fasproblematik, men också på grund av att det är oerhört tidskrävande att mixa så många kanaler, när det egentligen bara handlar om ett instrument. Vissa går därför så långt att de endast använder överhäng i mono, för att få ett så fokuserat sound som möjligt. I den bästa av världar behöver du sällan mer än 10 kanaler och gärna mindre. Då är mikrofonplaceringar, själva trummorna och inte minst den som spelar, oändligt mycket viktigare för slutresultatet. När jag mixar trummor brukar jag börja med överhänget och få detta att låta så bra som möjligt. Det är här hela känslan sitter, inte i närmickarna. Detta vill du ta fasta på. Fortsättningsvis blandar jag in baskagge och virvel och jobbar vidare utifrån detta. Och svårare än så behöver det faktiskt inte vara! EQ-tips Baskagge 50Hz - 100Hz — Här hittar du styrkan, men också det ovälkomna mullret 100Hz - 250Hz — Här har du värmen, men också den ökända otydligheten 400Hz - 800Hz — Här hittar du hårdheten, men också den allt för vanliga instängdheten 3kHz - 5kHz — Här hittar du attacken, men också den jobbiga diskanten Virvel 100Hz - 250Hz — Här hittar du tjockheten, men också den ökända otydligheten 400Hz - 1kHz — Här hittar karaktären, men också den allt för vanliga instängdheten 3kHz - 5kHz — Här hittar du attacken, men också den jobbiga diskanten 10kHz — Här hittar du luften, men också den gnälliga tunnheten Överhäng 200Hz - 500Hz — Här hittar du kroppen, men också otydligheten och instängdheten 3kHz - 5kHz — Här hittar du tydligheten, men också den jobbiga disken och konkurrens med sången 7kHz - 12kHz — Här hittar du luften, men också den gnälliga tunnheten Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
FREDAGSTIPSET: Jag tänkte idag prata lite om elgitarrer, dessa outtröttliga arbetshästar. Arbetet börjar i vanlig ordning med själva inspelningen och här handlar kort och gott om att få fram önskad karaktär. Val av gitarr, förstärkare, mikrofoner och mikrofonplacering spelar en avgörande roll för slutresultatet. Detta är mer eller mindre självklart. Anledningen till att jag gång på gång upprepar vikten av själva inspelningen är helt enkelt för att jag är trött på det slitna uttrycket ”det fixar sig i mixen”. Nåja, dagens tips kommer lägga fokus på själva mixandet och inte inspelningen i sig. Här kommer hursomhelst checklistan för mer välljudande elgitarrer som sitter i mixen: 1. Skär bort botten med ett högpassfilter. Allt under 100 Hz är i regel överflödigt på elgitarrer, speciellt om du har en mix med både bas och trummor. Många gånger kan du skära så högt som 200 Hz-300 Hz, men då gäller det att passa sig så att gitarrerna inte låter för tunna. Ett bra tips är att spela upp trummor och bas tillsammans med elgitarrerna och sedan svepa försiktigt med högpassfiltret och lyssna efter när gitarrerna börjar låta tunt, backa då en aning. Likväl behöver du sällan något över 9kHz-10 kHz så här kan du tänka likadant, fast omvänt. Spela då upp gitarrerna tillsammans med andra högfrekventa instrument och backa försiktigt tills de börjar låta dova. Backa sedan tillbaka tills briljansen infinner sig igen. 2. Om elgitarrerna låter pappiga eller burkiga hjälper det ofta att skära någonstans mellan 500-600 Hz. Akta dig dock för Metallica-effekten där allt lågt mellanregister försvinner, om det nu inte är det soundet du vill åt. 3. Mina gyllene frekvenser när det kommer till elgitarrer ligger mellan 1000-1500 Hz. Här sitter den fina hårdheten och karaktären. En lagom bred boost i detta område får vilka plankor som helst att visa framfötterna, utan att låta påträngande och vassa. 4. Gällande panorering är det ofta en god idé att skicka elgitarrerna åt varsitt håll så att du får en bredare ljudbild, speciellt i refrängerna. Om dina gitarrer har ett liknande sound är det också bra att ratta dem olika, så att de får sin egen plats i mixen. Om du höjer den ena elgitarren runt 1500 Hz så kan du sänka den andra i samma frekvensområde och vise versa. Såhär kan du förresten tänka generellt när du mixar. 5. Ett vanligt knep för att få till ett fetare sound är att dubblera gitarrerna. Detta kan absolut fungera, men det finns också en risk för att det då låter stökigt och ofokuserat. Här gäller det att planera och tänka efter. Personligen tycker jag att det är betydligt lättare att få till en aggressiv mix som andas med hjälp av färre gitarrer. Helst inte fler än tre eller fyra stycken som spelar samtidigt. 6. Ju mer distortion, ju mindre kompression. Hårt distade elgitarrer har betydligt mindre dynamik än en lajnad eller stålsträngad gitarr och behöver därför sällan komprimeras särskilt mycket. Om det ändå är så att du känner för att komprimera så kan du utgå från en ratio på mellan 4:1 och 8:1 med långsam attack och snabb release och sikta på att komprimera max 2-3 dB. Ljudet blir då mer levande och inte så ihoptryckt. Detta är naturligtvis bara riktlinjer. 7. Om gitarrerna saknar värme är det området runt 200 Hz du ska boosta. Går du längre ner så konkurrerar du genast med bas och baskagge. Om du däremot boostar för mycket runt 200hz så konkurrerar du dessutom med sång och virvel, så här gäller det att fundera på var värmen ska komma ifrån. Tänk på helheten. 8. Ett vanligt problem är att elgitarrerna låter vassa och står i vägen för sången. Samtidigt behöver de just denna tydlighet för att sticka ut. Vad kan du göra? Jo, jag brukar tänka som så att elgitarrerna får ta plats runt 1000-1500 Hz och från 4000 Hz-8000 Hz. Det brukar därför fungera bra att skära bort en del runt 2000-3000 Hz för att lämna plats åt sången, utan att soundet blir allt för lidande. Testa gärna att jobba med en dynamisk equalizer för just detta ändamål! 9. Reverb? Absolut, men gärna plåtreverb och då inte särskilt långa, i alla fall inte på kompgitarrerna som lätt blir smetiga och otydliga av för långa rum. Även fjäderreverb gör sig utmärkt på elgitarrer, speciellt om du är ute efter vintagekaraktär. BONUSTIPS: Soundtoys MicroShift (eller dess lillasyster för den delen) hjälper dig att feta till vilket gitarrljud som helst utan en massa dubbleringar. Bx_refinement från Plugin Alliance eller nya Soothe från oeksound råder lätt bot på skrikiga och jobba frekvenser. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar -
FREDAGSTIPSET: Det talas ofta om vikten av att skapa djup och en känsla av rum när det kommer till mixning av musik. Eller rättare sagt: Det är som regel eftersträvansvärt att ge lyssnaren en tredimensionell känsla, som att denne faktiskt befinner sig ”i musiken” snarare än utanför likt en passiv åhörare, när tongångarna väl avnjutes. I all sin enkelhet handlar det om kontraster, precis som så mycket annat i livet. För att något ska kännas nära, så måste något annat kännas längre bort. Låt mig utveckla: Om vi leker med tanken varje instrument i mixen är fastnaglat på första parkett, så får det effekten att ingen får huvudrollen och hela upplevelsen faller platt. I ordets rätta bemärkelse. När du väl är medveten och verkligen förstår innebörden av detta kan du också göra något åt det, vanligen med hjälp av en kombination av equalizer, kompressor, panorering, reverb och delay. Dessa verktyg och effekter kan då hjälpa dig att placera dina instrument längre bak i mixen och på så vis få de viktigaste elementen att automatiskt stå i rampljuset. Jag har tidigare talat om att det ibland hjälper att begränsa sig till tre huvudinstrument, exempelvis sång, trummor och gitarr och låta resten ”backa upp” eller helt enkelt hålla en lägre profil. Nu måste det naturligtvis inte vara just tre instrument, men ibland är det faktiskt just begränsningar som gör livet lite enklare, även om det i stunden kan verka aningen motsägelsefullt. Equalizer Equalizern är ett ytterst kraftfullt verktyg när det kommer till att placera instrument på olika plats i stereobilden. Lite enkelt uttryckt skulle man kunna säga att: Ju större frekvensomfång som tillåts, ju längre fram och närmre kommer ljudet också att uppfattas. Nu är detta visserligen en sanning med modifikation eftersom det delvis också handlar om volym. Men rent krasst skulle vi kunna säga så. Om du exempelvis skär bort bas och diskant från ett instrument och enbart låter mellanregistret härja, så kommer detta instrument också kännas mer avlägset i förhållande till andra mer bas- eller diskantrika element. Återigen, det handlar om kontraster. Med detta i åtanke är det med andra ord ingen direkt överraskning att sången ofta får en rejäl skjuts i just diskanten för att hamna närmre lyssnaren. Det är därför heller inte konstigt att exempelvis baskaggen får puttra på i lågbasen för att denna ska kännas varm och närvarande. Nu har du kanske hört att det är ”dumt” att boosta för mycket och det ligger ett visst uns av sanning i detta. Du kan naturligtvis inte öka diskanten på samtliga instrument, det skulle förmodligen bli direkt plågsamt att lyssna på. Eller ”kan och kan” det beror naturligtvis på hur grundljudet låter, men som regel. Ett sätt att komma runt detta problem på är att istället för att öka diskanten på flera viktiga kanaler, så kan du istället backa på diskanten på de instrument som inte behöver den. Och vips blir effekten en mer behaglig ljudupplevelse, samtidigt som varje instrument hittar sin naturliga plats. På tal om att skära bort diskant/luft. En viktig sak att ha i åtanke är att ju brantare lutning på high-cut-filtret, ju längre bort kommer ljudet också att upplevas, i kombination med var i frekvensområdet du skär. Exakt var du ska skära är inte hugget i sten, men du kan börja med området runt 5 kHz och jobba dig upp till 15 kHz för önskad effekt. Högre upp = mindre uppenbar effekt. Kompressor Visste du att inställningarna för attack och release faktiskt påverkar hur du uppfattar varifrån ljudet kommer? Det vill säga om ljudet uppfattas som långt fram eller långt bak för lyssnaren. Rent generellt skulle man kunna säga att snabba attacktider flyttar instrumentet längre bak, medan långsammare (som släpper igenom attacken) placerar ljudet längre fram. En snabb release gör att ljudet känns närmare och en långsam release tämjer ytterligare och placerar därmed också ljudet längre bak i mixen. Och mycket svårare än så är det faktiskt inte. Experimentera dig gärna fram. Reverb och delay Det är knappast någon hemlighet att huvudsyftet med reverb (och delvis också delay) är att skapa känslan av instrumenten befinner sig i ett rum, i valfri storlek. Ekvationen är ganska enkel: Ju större och blötare rum, ju längre bak upplevs också ljudet. Med detta sagt finns det ändå några knep som kan vara bra att känna till: Korta reverb kan faktiskt hjälpa vissa element att flyttas bakåt en aning i mixen, men inte alls på samma påtagliga sätt som långa reverb. Korta rums- och plåtreverb är därför att föredra på instrument som du vill ha nära, men samtidigt vill behålla naturliga. Långa reverb, som hall- eller exempelvis chamber-reverb är då betydligt bättre på att skapa en riktig känsla av avstånd. Pre-delay är tiden det tar för reverbet att höras från det att orignalljudet spelat upp. Mindre pre-delay gör att ljudet upplevs som blötare och längre bort och mer pre-delay ger ett mer nära sound. Tjusningen med att jobba med längre pre-delay-tider, säg 80-100 ms och uppåt, är att även om originalljudet då kan kännas närmre, så kan det samtidigt ge känslan av att befinna sig i ett stort rum. Mycket användbart på leadsång! Vidare hittar vi även det som kallas för ”early reflections” - Mer tidiga reflektioner, det vill säga hur snabbt ljudet studsar mellan väggarna, ger ett närmare sound och mindre ett mer distanserat. Helt klart värt att experimentera med. Sist men inte minst hittar vi det som vanligen kallas ”damping” vilket refererar till vilka frekvenser i själva reverbet som förstärkts eller dämpas. Något som kan spela en direkt avgörande roll för om ljudet uppfattas som nära eller långt bort. Ett reverb med ljusare klang (frekvenser) upplevs som närmre och ett mörkare tvärt om, precis som när du jobbar med en vanlig equalizer. Med ovanstående i åtanke vill jag slutligen återkoppla till vikten av kontraster. Jobba torrt och blött, stort och smått, starkt och svagt, litet och stort. Först då kommer din musik att kännas levande och organiskt och verkligen ”bjuda in” lyssnaren, snarare än att denna förblir en passiv åhörare. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar
