Branschen är inte stor nog åt oss alla!

[Demonproducenten]

lättare att spela in sina idéer

en intressant fråga är ju varför du spelar in dina ideer? 🙂

räcker det inte bara att spela dom för dig själv?

[Demonproducenten]

Jag sket i resten av världen.

nej det gjorde du inte - för då hade du inte sprungit en tävling

du hade då bara sprungit ensam med din egen klocka å aldrig berättat det för nån

[Frekvensspektrumanalysator]

Att stå på en scen och bli bekräftad av tonårstjejer istället för av sin frånvarande farsa är så pinsamt kliché. 'om jag bara blir tillräckligt känd, kanske han ser mig, och då kan jag visa han att jag inte bryr mig'... Boo fucking Hoo. Att det ska vara så svårt att tro att man kan se på musiken som bara ett bättre alternativ till att stå och gräva diken? Ett lite roligare jobb helt enkelt.

[Vallhagen]

är det nåt du gissar eller sitter du på info vi inte gör?

vilka av dessa har inte förlagt sina låtar eller stim:at dom (eller motsvarande)?

Om jag har "källa på det" menar du;) ?

Det är klart att nämnda män har tjänat pengar på sin musik, t ex via stim, men det var väl inte frågan.

jag funderade en stund på om jag skulle ta med Winnerbäck på min lista, men insåg ganska kvickt att han verkligen personifierar det Valle (och du?) pratar om; han vill verkligen lira med Guns'n'roses på gigantarenorna, och det är ju i princip det han gör.

Ingen inom artisteri har väl så i den milda grad fullständigt skitit i vad folk/branch/publik/recensenter tycker som Mike Patton. Han har bara gjort vad han har lust med hela karriären. Och om ingen hade lyssnat så skulle han gjort det ändå, det är det jag menar. God tvåa är Zappa.

Hela grundtesen är så förtvivlat förenklad och absolut; "ALLA" som spelar gör det egentligen BARA för bekräftelse, champagne och pengar? Det är liksom inte så. Jag har själv skitit i uppdrag/förslag inom media/showbiz därför att det "bara" gav pengar, jag hade ingen lust att hora på min integritet. Det var iofs när man var ung tuff och snygg men utan RUTMAGE. Och jag sitter ju här utan gig i lördags jag oxå😉

***

Det blir dessutom lite svårt med nyanser i en sån här tråd, när man måste välja sida i sandlådan.

Något som ändå antyder att Valle har delvis rätt är populäriteten i alla "vuxensepåmig"-lekar som karaoke och överdrivet facebookande. Men igen; det gäller inte ALLAALLAALLA.

Jag säger alltså inte (gud nej) att det är fel att vilja lira, stå på scen, bli bekräftad och tjäna pengar - det kan väl vara gott och bra och det vill jag oxå, att publiksurfandes lira ett gitarrsolo är bättre än sex alla dar i veckan - men det kan finnas andra anledningar att spela eller måla en tavla än ovan nämnda triad. Häpp.

...sen finns en "maten före moralen"-aspekt oxå - Dogge har gjort tvreklam för en webshop - men det är ju något annat.

[Demonproducenten]

Hela grundtesen är så förtvivlat förenklad och absolut; "ALLA" som spelar gör det egentligen BARA för bekräftelse, champagne och pengar? Det är liksom inte så.

mm förstår vad du menar

men - vem är det som förenklar?

är det valle å jag?

eller är det alla som säger emot - som bara hakar upp sig på "fame å pengar"?

åtminstone jag - valle får svara för sig själv - menar på att erkännande för det man gör kan vara så oerhört mycket mer än bara ren bekräftelse i form av pengar, brudar, publik som jublar, kändisskap etc

och jag menar att det är en mycket stark drivkraft för i stort sett alla oavsett vad man gör - inte bara artister, kulturskapare eller musiker

för en del är erkännande en yrkeskarriär som ger goa inkomster, för en annan räcker det kanske med att göra sig ett namn som nämns när nåt bra görs eller krävs, för andra är det att dom närmsta kollegorna eller vännerna eller familjen uppskattar det man gör eller tycker man gör nåt bra eller viktigt

för en lärare kan det betyda "tack för att du fått vår son intresserad av skolan igen"

för nån kanske ett erkännande betyder att snacket på stan i falköping bland scenframträdare säger att "jonas är en jävel på ljussättning, han vet verkligen vad han sysslar med"

för nån betyder ett erkännande att man på ett internetforum får ryktet om sig att vara den som verkligen kan akustik eller elektronik

jag säger inte att erkännandet skulle vara den enda drivkraften att man gör nåt - men jag hävdar att för dom allra flesta så är den viktig

men kan som sagt se väldigt olika ut - å behöver inte betyda champagne å pengar 😉

det kan vara nåt så "banalt" som att dom man spelar ihop med tycker att man är bra på munspel eller grym på att rappa

Ingen inom artisteri har väl så i den milda grad fullständigt skitit i vad folk/branch/publik/recensenter tycker som Mike Patton. Han har bara gjort vad han har lust med hela karriären. Och om ingen hade lyssnat så skulle han gjort det ändå, det är det jag menar. God tvåa är Zappa.

ja det är ju lätt att hävda - när båda faktiskt både haft lyssnare å haft en karriär

du kan ju omöjligen veta hur dom hade agerat om ingen tyckt det dom gjorde var bra eller värt att bry sig om

och att man drivs av nån form av erkännande behöver absolut inte betyda att man saknar integritet i det man gör

tvärtom kan det gå hand i hand - beroende på vad erkännandet man söker består i

Redigerat 18 oktober 2010 av Demonproducenten

[ONSatan]

nej det gjorde du inte - för då hade du inte sprungit en tävling

du hade då bara sprungit ensam med din egen klocka å aldrig berättat det för nån

Nja, tanken att bara springa streckan fanns ett tag men det kändes inte "på riktigt". Jag ville genomföra ett maraton och kom fram till att det då behövde vara ett maratonlopp.

F.ö. så har jag idag inte min placering i huvudet (vare sig totalt eller i klassen) däremot så har jag min tid i huvudet (som var 14 sekunder snabbare än mitt mål). Men, vi kanske är inne på hårklyverier nu?

Cheers!

[Valle]

helvete

måste du påminna mig om att jag borde börja träna...?

😄

Så är det. Så är det! Det är bara att sätta igång inför julen...

[Johnny Boi]

mm förstår vad du menar

...

...

Vad kul det var att läsa ett lite längre inlägg från dig DP! 😉 Det händer ju inte jätteofta att du utvecklar dina egna tankar så utförligt, intressant! (menar att du oftast är den som i korta ordalag ställer de där jobbiga motfrågorna till andras långa tankeutläggningar som träffar de ömma och ogenomtänkta punkterna... 😉)

[Demonproducenten]

(menar att du oftast är den som i korta ordalag ställer de där jobbiga motfrågorna till andras långa tankeutläggningar som träffar de ömma och ogenomtänkta punkterna... 😉)

tack 🙂

[Valle]

åtminstone jag - valle får svara för sig själv

Njae, vi är nog inne på i princip samma linje.

Vidare:

Så länge man lägger minsta värde i vad utomstående anser om ens prestationer (även om syftet är att sedan göra helt tvärtemot eller göra det till det sämre) innebär en form av erkännande.

[Demonproducenten]

Så länge man lägger minsta värde i vad utomstående anser om ens prestationer (även om syftet är att sedan göra helt tvärtemot eller göra det till det sämre) innebär en form av erkännande.

jag menar åtminstone erkännande som nån form av kvitto att man gjort nåt bra eller rätt

[Mr Keys]

Jag har hunnit bli 41. Jag har haft och har fortfarande roligt med musiken. Jag har skrivit massor med låtar, jag har haft mina "fefteen minutes of fame" och jag är skitnöjd med vad jag har lyckats prestera. Tyvärr nådde jag aldrig "eternal fame", men det var en dröm som sprack redan för tio, tolv år sedan. Så nu är det liksom skit samma med det.

Men som jag ser det håller allt på att gå åt helvete. Inte för mig. Och inte för de branschfunktionärer i min, eller högre, ålder. De, för vilka helvetet håller på att bryta ut, är de yngre förmågorna. De kommer att få kämpa sig blå för minsta lilla erkännande.

Någon får gärna rätta mig, men jag tror att peaken för den ultimata berömmelsen och framgången kom omkring 1977/1978. På den tiden fanns en sorts dyrkan av idoler som inte finns idag; idoler som man ville identifiera sig med. Idag är det mer att "idolen" är en hel jävla genre snarare än en enskild artist. Vi som växte upp med Poster hade, låt oss säga, femton stora idoler (t.ex. Kiss, Sweet, Alice Cooper, The Runaways och en handfull till) att identifiera oss med och försvara i vilda diskussioner. Nu är det typ sjutusenfemhundranittioåtta.

Vi är åt helvete för många!

OK, jag vet att det finns sådana som inbillar sig själva att de håller på med musik "bara för att det är kul" och ältar den utslitna skitfrasen "och tjänar jag pengar på det är det bara bonus" och att prestige inte betyder någonting (låt oss inte gå in på det där sista nu). Men de som har en mer ärlig bild, såväl gentemot sig själva som för utomstående, har nog börjat inse att det inom en snar framtid inte finns någon mening med att hålla på med musik (på det sätt som vi gör idag) — annat än om man vill slösa bort vår tid.

Paradoxalt nog måste musikbranschen dö för att kunna leva igen.

Frågan är vad man ska göra under tiden, i väntan på att skiten ska gå och dö.

Jag ska snart ta en öl i alla fall. Inte ännu. Men snart.

haha....muntert! 🙂 sorry om jag kommenterar något som kanske redan är avslutat....!

på vilket sätt håller branschen på att dö/"gå åt helvete" egentligen? att den har förändrats håller jag med om, men håller på att gå åt helvete? och varför måste den dö innan den kan hamna på rätt köl igen, om det nu gått åt helvete?

Att det för 30 år sedan såg väldigt annorlunda ut kan man ju absolut inte neka till....men om man 78/79 blickade tillbaka till runt 48 så såg ju musikklimatet väldigt annorlunda ut då också (ok, ett ganska nyligen avslutat världskrig hade väl mkt med det att göra)....men ändå.... 🙂

dessutom finns väl idoldyrkan i alla högsta grad kvar??.....andra typer av idoler, och man byter ut dom fortare, men den finns ju där trots allt.... tonåringar älskar/älskade ju tokyo hotel, brittan, westlife, bsb, lady gaga, rihanna, madonna osv osv? och se på hur asiater DYRKAR deras stora artister....dom verkar ju bli helt besatta av deras artister.

nä, jag ser nog tvärtom på branschen....ser med barnsligt stora ögon fram emot alla förändringar och nya sätt att leverera musik, och faktiskt även produktifieringen av musik.... men å andra sidan lyssnar jag väldigt lite på musik hemma....jag bara älskar att göra musik och vill vara en del av musikbranschen.

[Valle]

på vilket sätt håller branschen på att dö/"gå åt helvete" egentligen? att den har förändrats håller jag med om, men håller på att gå åt helvete?

Svaret fanns ju på flera ställen i mitt initialinlägg, som du citerade.

Men som jag sa: Vi är åt helvete för många! Branschen är inte stor nog åt oss alla!

Och som jag sa: Det är inte för mig, eller eventuellt för dig, som det håller på att gå åt helvete, utan för de unga, kommande förmågorna som vill "slå och bestå" — för att uttrycka mig lite kvasifyndigt. Branschen håller på att översvämmas av artister — såväl talangfulla som rena reklampelarna. De, även de som "slår", är så många att de aldrig hinner etablera sig — de försvinner redan innan nästa säsong av Idol börjar (Aawwww... Satte jag en snöboll i rörelse nu?). Kidsen idag har inga idoler att kunna identifiera sig med; de får "nöja" sig med en genre, eftersom en genres livslängd idag är längre än en enskild artists ("idol").

Glöm inte: När hårdrocken på 70- och 80-talet ansågs vara hemskt för "våra barn" och som gärna förknippades med Satan, så var det kidsen som köpte musiken (LP-skivor, CD etc). Media bannlyste vederbörande artister. Dessa "våra barn" har blivit äldre idag. Så nu tillåter vi Satans Musik i TV, radio, reklam, tidskrifter — vi till och med sminkar våra egna barn och låter dem uppträda som t.ex. KISS i något sorts underhållningsprogram i TV. Idag skjuter Major-media till med halva miljardbelopp till musikbranschen för att "forma" artister efter ett visst behov. Och det enda kidsen kan "identifiera" sig med är ett företag vars huvudprodukt kanske är något helt annat än just musik. Men visst, business är business.

Musikens "värde" är på väg att ge vika. För de förmågor som har FRÄCKHETEN att vilja tjäna pengar på sin musik, att kunna stoltsera med sin musik och image inför brudarna/killarna, för dessa är tiden snart förbi.

och varför måste den dö innan den kan hamna på rätt köl igen, om det nu gått åt helvete?

Ja, det var ju lite det som var paradoxen.

[berch]

Blev fel, hur raderar jag mitt inlägg? Äsch...

Redigerat 18 oktober 2010 av berch

[D Vibe]

Jo, en vits är ju t.ex. det du precis försökte dig på; att verka rolig.

Det är inte alltid man lyckas, ibland blir det bara fjolligt; precis som i ditt fall nu.

Nåväl. Nice try, Nancy!

Hehe, det är ganska kul när du försöker förolämpa mig genom att kalla mig fjollig.

Hellre fjollighet än testosteronstinkande manlighet; så tack för komplimangen, Hardy 😄

/Danneboy

[Racing (oregistrerad)]

Som nykomling Valle ger jag dig rätt i en del å håller inte med dig alls i annat.

Abnormaliteter finns å har alltid funnits,det behöver man knappast läsa psykologi för att inse.

Det åsido så finns det eg bara ett sätt kvar för musiker att tjäna pengar inom landet å det e antingen live covers eller dansband-så länge vi inte snackar fame%glory.

För de av er som gigar,ni vet att det dessvärre gått dithän att skall man spela egen musik får man fylla lokalen för egen maskin.

Där håller jag med dig Valle.

Musik har blivit mer konsumptionsvara än när vi var unga.

(Jag e 45)

När vi snackar gig i bandet så möts vi av arrangörer som mer eller mindre förutsätter att gigs kostar pengar,å tillika-som i vårt fall covers-mer eller mindre efter taxa.

Uppriktigt tycker jag det e en ganska ointressant bit,eller rättare sagt rent av tråkig.

Har inget behov av att tjäna pengar på att lira.Har ett jobb där min andra hobby e det som ger mig en utkomst och är helt tillfreds med det.

Snarare e det tvärtemot.

Min erfarenhet e att där pengarna går in där går glädjen ut.

Med det med att spela anser iaf jag att det jag har mest nöje av e repandet ihop med killarna.

Om andra just lyssnar på oss upplever iaf jag som relativt underordnat idag i kontrast till när man var 20 å medlem i ett "lovande" band.

Lika förbannat ligger det ngt i det du säger,för i samband med att beslutet togs att vi skulle ut å giga så e min uppfattning att utveckling av oss som band sett accelererade ngt helt enormt.

Man tog helt plötsligt resultatinriktningen på annat allvar som GRUPP sett.

Kort sagt,att giga gör oss helt enkelt till bättre musiker. Mer drivna ur alla aspekter vad gäller spelandet.Kanske mkt för ansvaret vi i det axlar att leverera.?

Personligen kan jag tycka det e roligt att stå på scen för publikkontaktens skull,men någonstans inombord e jag såpass paradox att jag ALDRIG ÖVER MIN DÖDA KROPP skulle ställa mig å lira just dansband enl ovan.

Icke!!

Mao handlar det inte enbart om scenen.

Men...i självkritik sagt,var fan går då denna odefinierade gräns mellan Sven Knypplers å Guns&Roses ur DET perspektivet?

Jag vet faktiskt inte..

Vi e ett av alla de coverband som sysslar med rock.Eller som vi valt att kalla det-promillerock.

Dvs lite gott å blandat som folk har glädje av att lyssna på när de e ute på lokal i nån form.

Ngt direkt bekräftelsebehov för egen del däremot...det vette fan..

Får så mkt feedback på andra plan,å när gamla vänner kommer fram till mig idag å ger uttryck för att jag på olika sätt återigen börjar behärska gitarren..jag skäms nästan.

Faktiskt,å tro mig...jag e inte typen som stog framåtböjd när vår herre delade ut självförtroendet.

Mao,reaktionen e inte riktigt likt mig.

[Vallhagen]

mm förstår vad du menar

men - vem är det som förenklar?

är det valle å jag?

eller är det alla som säger emot - som bara hakar upp sig på "fame å pengar"?

åtminstone jag - valle får svara för sig själv - menar på att erkännande för det man gör kan vara så oerhört mycket mer än bara ren bekräftelse i form av pengar, brudar, publik som jublar, kändisskap etc

och jag menar att det är en mycket stark drivkraft för i stort sett alla oavsett vad man gör - inte bara artister, kulturskapare eller musiker

för en del är erkännande en yrkeskarriär som ger goa inkomster, för en annan räcker det kanske med att göra sig ett namn som nämns när nåt bra görs eller krävs, för andra är det att dom närmsta kollegorna eller vännerna eller familjen uppskattar det man gör eller tycker man gör nåt bra eller viktigt

för en lärare kan det betyda "tack för att du fått vår son intresserad av skolan igen"

för nån kanske ett erkännande betyder att snacket på stan i falköping bland scenframträdare säger att "jonas är en jävel på ljussättning, han vet verkligen vad han sysslar med"

för nån betyder ett erkännande att man på ett internetforum får ryktet om sig att vara den som verkligen kan akustik eller elektronik

jag säger inte att erkännandet skulle vara den enda drivkraften att man gör nåt - men jag hävdar att för dom allra flesta så är den viktig

men kan som sagt se väldigt olika ut - å behöver inte betyda champagne å pengar 😉

det kan vara nåt så "banalt" som att dom man spelar ihop med tycker att man är bra på munspel eller grym på att rappa

Jag håller med dig. En nyckel är som du skriver "dom allra flesta" (tre rader upp). Det är inte "alla".

ja det är ju lätt att hävda - när båda faktiskt både haft lyssnare å haft en karriär

du kan ju omöjligen veta hur dom hade agerat om ingen tyckt det dom gjorde var bra eller värt att bry sig om

Javisst det är lätt att hävda. Och lika lätt att säga emot. Valle frågade efter ett par exempel, jag levererade ett par. Det är ju liksom lite knepigt att hitta en osignad Mike Patton i skivhyllorna. Man får leta i närheten i stället. Kanske i den här tråden.

och att man drivs av nån form av erkännande behöver absolut inte betyda att man saknar integritet i det man gör

tvärtom kan det gå hand i hand - beroende på vad erkännandet man söker består i

Helt rätt igen.

*********

Sent svar av mig f ö. De var väl en vecka sen du skrev inlägget.

[Hellpig]

Njae, vi är nog inne på i princip samma linje.

Vidare:

Så länge man lägger minsta värde i vad utomstående anser om ens prestationer (även om syftet är att sedan göra helt tvärtemot eller göra det till det sämre) innebär en form av erkännande.

Svart är svart o vitt är vitt, Valle. För diskussionen är kanske enkla svar och påståenden bra och så kanske även för sinnesron men så enkelt är det inte rent generellt. Du kanske tycker att det är det men jag gör det inte och det ger inte dig rätt och mig fel, lika lite som detta skulle innebära att du har fel och jag har rätt. Däremot håller jag med om att branchen inte är stor nog åt alla som vill vara där, lika lite som den någonsin skulle ha varit det. Den som får strålkastaren på sig får uppmärksamheten men det är nästan alltid andra som håller i strålkastaren...

[Valle]

Den som får strålkastaren på sig får uppmärksamheten men det är nästan alltid andra som håller i strålkastaren...

Alltså, när man tror att du inte kan bli mer "djup" (vilket jag tycker att du ofta är) så drämmer du till med en sanning som ovan... +1 på den! 😉🙂

Svart är svart o vitt är vitt, Valle. För diskussionen är kanske enkla svar och påståenden bra och så kanske även för sinnesron men så enkelt är det inte rent generellt. (... / ...) Däremot håller jag med om att branchen inte är stor nog åt alla som vill vara där, lika lite som den någonsin skulle ha varit det.

Fast det där summerar ju en tankevurpa (eller så var det bara en felformulering, välj själv)... Den som inte är det minsta jävla intresserad av erkännande/bekräftelse/prestige — så som jag har beskrivit det ovan — skulle knappast bry sig, än mindre spekulera i, huruvida branschen är stor nog åt alla som vill vara där. Eller?

[Demonproducenten]

Sent svar av mig f ö. De var väl en vecka sen du skrev inlägget.

bättre sent än aldrig 😉

[Claes Holmerup]

Fast det där summerar ju en tankevurpa (eller så var det bara en felformulering, välj själv)... Den som inte är det minsta jävla intresserad av erkännande/bekräftelse/prestige — så som jag har beskrivit det ovan — skulle knappast bry sig, än mindre spekulera i, huruvida branschen är stor nog åt alla som vill vara där. Eller?

Det beror väl lite på hur man definierar det. När man pratar allmänt om "branschen", så tolkar jag det som att det är den kommersiella delen det handlar om - och inte alla amatörmusiker som bara spelar för att det är kul, men som kanske gör ett framträdande någon gång ibland eller som lägger upp sina alster här och där på nätet bara för att möjligheten finns att någon annan kanske blir glad av det de har skapat. Även amatörmusiker tycker självklart att det är kul att få några positiva ord ibland om det de skapar, men jag tycker att du grovt överdriver betydelsen av det i ditt snack om erkännande/bekräftelse/prestige. Det är ju bara DIN uppfattning om verkligheten och inget som är allmängiltigt.

För att förtydliga:

"Amatörmusiker" = Musiker som inte lever på musiken (har alltså inget att göra med hur bra/dålig man är).

[Valle]

När man pratar allmänt om "branschen", så tolkar jag det som att det är den kommersiella delen det handlar om

Att blanda in begreppet kommersiell i det här sammanhanget är farligt och kommer bara resultera i en utflippad trådgren. Branschen är branschen, alla som befinner sig i branschen är artister/musiker/underhållare/ljudkonstnärer etc, och alla vill (be)visa något — mer eller mindre — med sina prestationer.

De som inte bryr sig det allra minsta om erkännande/bekräftelse/prestige, de varken syns eller hörs.

[slejnard]

De som inte bryr sig det allra minsta om erkännande/bekräftelse/prestige, de varken syns eller hörs.

Jag säger mot 😉 (kloka å sunda diskussioner)

[Valle]

Jag säger mot 😉 (kloka å sunda diskussioner)

Fast, slejnard, du har väl deltagit i en och annan musiktävling här på forumet... 😉

Att delta i tävlingar betyder inte att man nödvändigtvis är ute efter att "vinna". Man kan t.ex. delta bara för att "se vad som händer", och då är det inte längre detsamma som att "inte bryr sig det allra minsta".

[slejnard]

Fast, slejnard, du har väl deltagit i en och annan musiktävling här på forumet... 😉

Att delta i tävlingar betyder inte att man nödvändigtvis är ute efter att "vinna". Man kan t.ex. delta bara för att "se vad som händer", och då är det inte längre detsamma som att "inte bryr sig det allra minsta".

Jepp självklart...skoja lite bara 😉

[slejnard]

Förlåt...drog det lite "väl" mkt

[ONSatan]

Jag har hunnit bli 41. Jag har haft och har fortfarande roligt med musiken. Jag har skrivit massor med låtar, jag har haft mina "fefteen minutes of fame" och jag är skitnöjd med vad jag har lyckats prestera. Tyvärr nådde jag aldrig "eternal fame", men det var en dröm som sprack redan för tio, tolv år sedan. Så nu är det liksom skit samma med det.

Men som jag ser det håller allt på att gå åt helvete. Inte för mig. Och inte för de branschfunktionärer i min, eller högre, ålder. De, för vilka helvetet håller på att bryta ut, är de yngre förmågorna. De kommer att få kämpa sig blå för minsta lilla erkännande.

Någon får gärna rätta mig, men jag tror att peaken för den ultimata berömmelsen och framgången kom omkring 1977/1978. På den tiden fanns en sorts dyrkan av idoler som inte finns idag; idoler som man ville identifiera sig med. Idag är det mer att "idolen" är en hel jävla genre snarare än en enskild artist. Vi som växte upp med Poster hade, låt oss säga, femton stora idoler (t.ex. Kiss, Sweet, Alice Cooper, The Runaways och en handfull till) att identifiera oss med och försvara i vilda diskussioner. Nu är det typ sjutusenfemhundranittioåtta.

Vi är åt helvete för många!

OK, jag vet att det finns sådana som inbillar sig själva att de håller på med musik "bara för att det är kul" och ältar den utslitna skitfrasen "och tjänar jag pengar på det är det bara bonus" och att prestige inte betyder någonting (låt oss inte gå in på det där sista nu). Men de som har en mer ärlig bild, såväl gentemot sig själva som för utomstående, har nog börjat inse att det inom en snar framtid inte finns någon mening med att hålla på med musik (på det sätt som vi gör idag) — annat än om man vill slösa bort vår tid.

Paradoxalt nog måste musikbranschen dö för att kunna leva igen.

Frågan är vad man ska göra under tiden, i väntan på att skiten ska gå och dö.

Jag ska snart ta en öl i alla fall. Inte ännu. Men snart.

Detta är ursprungspostningen. Vad har den med de "analyser" som nu förs fram att göra?

Varför måste "musikbranschen dö för att kunna leva igen" om det bara gäller en uppskattande dunk i ryggen?

Cheers!

[Valle]

om det bara gäller en uppskattande dunk i ryggen?

Men det gör det inte "bara".

[tovenil]

Verden forandrer seg. Det som er fint med musikkbransjen som den er nå, er at den snart ikke finnes. På en måte er vi inne i en revolusjon uten å se det selv. Nå er det de som liker musikk, ikke de som er ute etter berømmelse, som lager musikk. De som er ute etter berømmelse er andre steder. Mangel på penger kommer til å forandre musikken. Ildsjelene lager musikk. Og de beste av ildsjelene vinner. De vinner ikke penger, men de gleder flere enn en annen ildsjel. Før måtte musikere være sosialt begavet, med et nettverk større enn en banksjef, eller (helst) pene for å få spilt inn musikk. I fremtiden håper jeg lyden får sin renessanse. Men jeg kan ta feil. Når støvet har lagt seg, oppstår det nye monopol. Spotify er et midlertidig monopol. Og det vil alltid finnes mennesker som skjønner at det er penger å tjene på musikk. Men idag er det hardwareprodusenter som tjener penger. Alt fysisk RUNDT musikken selger bra nå! Mobiltelefoner, datamaskiner, høytalere, headset, mikrofoner, micpreamps, gitarer, denne hardwaren tårner rundt de fremtidige fattige ildsjelene som har lært at musikk er gratis. Det skal bli tøft. Så vi får en generasjon fattige ildsjeler - noen omflakkende sirkuskunstnere - som livnærer seg på spillejobber. Mens de midlertidige monopol og mannen bak disken i mobilbutikken casher inn pengene. Men damene...dom blir kvar. Men jeg synes det er mye bedre nå enn det var før, nå har alle mulighet til å spille inn musikk, ikke bare de sosialt begavede nikkedukkene som gjorde som produsenten ville, eller radiofolka ville eller markedsanalysen ville. Så får vi heller klare oss uten røde Jaguarer og kakser. Vi har sosialdemokratisert lyden. Ingenting er bedre enn det. Men se opp for hardwaren!! Ildsjelene må få noen av de pengene der!!

[Valle]

Men jeg synes det er mye bedre nå enn det var før, nå har alle mulighet til å spille inn musikk, ikke bare de sosialt begavede nikkedukkene som gjorde som produsenten ville, eller radiofolka ville eller markedsanalysen ville.

Hmmm...Fast det är väl snarare tvärtom; det är ju idag som media och diverse "artistproduktionsbolag" talar om vad artister ska göra, eller vad som ska förväntas av en artist. Förr hade musikkonsumenter och artister mer makt, så att säga. Medias enda sysselsättning då var ju mer att älta om vad kidsen inte skulle lyssna på; t.ex. satanistisk musik som KISS, ALice Cooper, Sweet etc.

Redigerat 27 oktober 2010 av Valle