Jump to content
Annons

  • Show all categories

    Artiklar

    Tips, guider och intervjuer
    Calle Olsson
    Roger Linns banbrytande trummaskin dominerade stort på 80-talet. Men den låter faktiskt bra än i dag.
    Ett av de instrument som hördes på flest hitskivor under 80-talet är den fantastiska Linn LM-2 – en underbart vacker digital trummaskin som är stor och tung. Den har fina träsidor och klassisk design. LM-2 var den lite nedbantade uppföljaren till LM-1 som var den första digitala trummaski-nen. Man arbetade med samplade trummor där samplingen lagras på eproms, vilket möjliggjorde byte av ljud. jag har dock aldrig bytt ljud i min. Kanske för att alla ljuden är så bra. Det finns 15 inbyggda trumljud och det är förvånansvärt hur bra de låter. Det låter verkligen som bra inspelade livetrummor. Vi jobbar med en skiva nu där vi har triggat Linndrumsamplingar via midi-pads och det låter som om man sitter och lyssnar på närmickade trummor inspelade i ett riktigt bra, dämpat trumbås. Fantastiskt.
    Träsidor och reglage så att det räcker och blir över. Linndrum LM-2 dominerade på 80-talets topplistor.
    Rejält med tryck
    Vi kan börja med bastrumman. Ett fantastiskt ljud. Luftigt samtidigt som det är rejält med tryck i det. Du kan inte redigera några parametrar men det finns möjlighet att programmera ljudet i två olika volymlägen för dynamik. Det låter så fruktansvärt bra om bastrumman. Den har den där kvaliteten som TR-808- eller TR-909-bastrummorna har. Det räcker liksom med endast den för att det ska bli musik. Rak 4/4-takt. Japp, det är en låt. Det känns som om de la ner mycket tid på att få till det där perfekta ljudet. Och det sitter perfekt i en mix också. Ren och skär magi. Virveln går heller inte av för hackor. Den går dessutom att pitcha och pitchratten har ett stort omfång och det går att få till hyfsade piccola om man vill ha det, men som bäst låter det när man pitchar ner  den lite eller mycket. Virveln är det ljud i maskinen som det är mest tryck i. Som en käftsmäll. Och som med allt som har med musik att göra så är tajming viktig. Även microtajming. Det låter kanske flummigt, men det är verkligen viktigt med en startpunkt på en sampling. LM-2:s virvel har den där perfekta startpunkten.
    Mixa direkt
    Pukorna är klassiska ”synthtrummor” som tillsammans med Simmons kom att definiera hur en synthtrumma ska låta. Både på pukor och congas finns också möjlighet till att stämma om ljuden riktigt rejält. Då varje ljud har sin egen volymregel går det också att göra bra mixar direkt i trummaskinen om du spelar live eller inte spelar in trummorna som ett stereospår. Dessutom är det lätt att hitta balans mellan de olika pukorna. Varje ljud har också en panoreringsregel, så det är enkelt att få till en fin stereobild utan att behöva bläddra i menyer. Hihaten är också en av de svängigaste som går att få tag på. Den har ett eget decayreglage, vilket gör det enkelt att hitta precis rätt ”öppning” av den stängda hihaten. Min favoritinställning är dock kortaste. Som ett litet funky knäpp som tillsammans med cabasan utgör grunden för svänget i många av mina låtar.
    För torrt klapp
    Cymbalerna låter också fantastiska och i en mix väldigt naturtrogna. Det enda ljud jag har invändningar mot är faktiskt klappet. LM-1:ans klapp är bättre. LM-2 låter lite för torrt tycker jag. Det funkar dock ihop med virveln för att få upp peppen i till exempel en refräng. På baksidan av maskinen finns en massa in- och utgångar, bland annat separata ut för varje ljud. Här finns även en del trigg-ingångar för att trigga ljud med pads. Sedan finns även en trigg ut som jag brukar använda för att trigga sequencern i min SH-101. Det är inte så dumt. Bara att koppla ihop så låter det som en klassisk discolåt från 1984. ■

    LinnDrum LM-2
    Tillverkare: Linn
    Modell: LM-2
    Tillverkningsår: 1982-1985
    Antal ljud: 15
    Polyfoni: 12
    Kontroll: Clock In. Det finns numera bra midi-interface för inbyggnad
    Minnen: 56 pattern
    Effekter: Swing, kvantisering (modernt för att vara 1982!)
    Prisläge: 45 000 - 50 000 kr
    Artikeln är tidigare publicerad i Studio 5-2014
    Ollie Olson
    Nu när en vanlig laptop är kraftigare och har mer tekniska möjligheter än alla studior i världen, och man kan göra nästan precis vad som helst så är det lätt att göra för mycket.
    Det känns skönt att lägga på den där extra synten eller gitarren. Du tror att det kanske behövs 78 kör-dubbar och du har läst artiklar och intervjuer om vad alla “superproducenter” gör, men det viktiga är att du gör något som gör låten och artisten rättvisa.
    Ibland behövs bara några få element för att skapa den bästa miljön för låten och sångerskan/sångaren, och där mer pålägg bara kommer att tynga produktionen och göra den otymplig.
    Tänk så här: Varje nytt element ska ha en funktion som gör att låten blir sämre när du tar bort det. Om det känns schysst både med och utan pålägget, strunta då i det och försök hålla ner antalet kanaler för att skapa så mycket plats för sången som möjligt. Ju fler instrument som måste kämpa för en plats desto mindre fett kommer instrumenten och produktionen att kännas.
    Jon Rinneby
    Fredagstipset: Föreställ dig följande scenario: Du har spenderat timmar, dagar, veckor eller kanske till och med månader på din senaste mix. Du har följt konstens alla regler och gjort precis så som du alltid brukar göra. Men ändå är det något som inte känns riktigt rätt. Något du inte kan sätta fingret på. Nyanser och detaljer som en gång fanns i din mix tycks som bortblåsta och den ursprungliga känslan lyser med sin frånvaro. Du hör musiken, men kan inte längre avgöra om det faktiskt låter bra. Känns det igen?
    Du är inte ensam. Det som händer när du jobbar med en och samma mix för länge är nämligen att perspektivet går förlorat, den ack så viktiga överblicken. Till slut blir allt en grå massa där ingenting går att urskilja. Detta är något som vanligtvis går att avhjälpa, eller åtminstone delvis avhjälpa, med följande återkommande rekommendationer:
    Ta en promenad och rensa tankarna. Att göra något helt annat en stund är bland det bästa du kan göra för din mix. Låt mixen vila till nästa dag. En god natts sömn löser många problem, så även trötta öron och brist på (själv)distans. Jobba på en annan mix. Upplevelsen av ny musik är ett utmärkt sätt att neutralisera öron och sinnesintryck på. Därav vikten av att referenslyssna, vilket är ett kapitel i sig. Lyssna i olika ljudsystem. Allt för att bredda, utmana och förnya hörfältet. Låt någon annan, som du litar på, lyssna. Det behöver inte vara någon som sysslar med musik, utan snarare en person du känner dig bekväm med och som vet vad du är ute efter. Nollställ allt och börja om på ny kula. Ett drastiskt sista alternativ som ibland är enda utvägen. Om du gör detta till en vana, är det förmodligen dags att tänka om och se över sättet du jobbar på. Nya perspektiv
    Ibland finns det helt enkelt inte tid, eller lust, till något av ovanstående. Kanske har du testat allt, utan framgång. Vore det inte underbart att kunna lyssna på mixen med helt nya öron, som om det vore för första gången? Här och nu. Inte sen, eller med någon annans hjälp.
    Det går faktiskt, utan örontransplantation, genom att spela hjärnan ett litet spratt. Testa följande:
    Byt plats på vänster och höger kanal, så att höger blir vänster och vänster blir höger. Detta går att göra på lite olika sätt, beroende på inspelningsprogram eller genom inställningar i datorn. Med hörlurar är det naturligtvis enklare. Ändra volymen. Om du lyssnat starkt lyssna svagt, om du lyssnat svagt lyssna starkt. Slut ögonen och lyssna från början till slut. Rör ingenting. När något sticker ut gör du en mental anteckning, skriv inte ner. Vad som händer är att du hör allting annorlunda, eftersom det som tidigare uppfattades av höger hjärnhalva nu uppfattas av vänster och vise versa. Stereobilden och balansen förändras, transienterna upplevs annorlunda liksom alla reverb och så vidare. Du hör låten ur ett helt nytt perspektiv och förhoppnings börjar bitarna falla på plats igen. 
    Lycka till!
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
    Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare
    Calle Olsson
    När Bob Moog skulle ta fram en portabel synt blev resultatet Minimoog – en klassiker som står sig än i dag.
    I slutet av 60-talet hade Moog tillverkat stora och dyra modularsystem till många av världens musiker och studior. Nu ville musikvärlden ha en turnébar variant. Bob Moog valde då ut de populäraste modulerna och hårdkopplade dessa enligt de vanligaste signalvägarna: oscillatorer in i en mixer som sedan går in i ett filter, som sedan fortsätter in i en förstärkare. Filter och förstärkare styrs av varsin envelop.
    Det här kom att bli standarden för analoga synthar, men det var alltså på ”minin” som det gjordes först. Av någon outgrundlig anledning var det också där det blev som bäst. Varje del av minin är helt perfekt, allt från ljuddesign till den fällbara manöverpanelen. Pitch- och modulationshjul såg dagens ljus här. Synten har stora reglage som sitter utplacerade med sådan naturlig precision att man undrar om inte herren själv är inblandad i utformningen.
    Är bra på allt
    Jag har spelat på typ tio stycken olika Minimoogar och alla har låtit olika, känts olika och sett lite olika ut. Men den gemensamma nämnaren är att de bjuder in till att skapa och spela musik. Minin är bra på allt. Den är ett eget väsen – något gåtfullt och mystiskt, något levande och organiskt – samtidigt som den är diffus och drömlik. Kanske är det träet som gör att den känns mer naturlig, mer mänsklig. Eller så är det det faktum att Bob Moog faktiskt försökte ge sina instrument själ. Det kanske låter flummigt, men det räcker att ta en titt på en av de tre oscillatorerna, vilken vågform som helst, filtret helt öppet. Tryck på en tangent. Det räcker. Det går inte att göra ett dåligt ljud med Minimoogen.
    Det finns något rått och naturligt i ljudet. Oscillatorerna väser, pulserar och viner. Oscillator 3 kan användas som modulations- källa för att styra de andra oscillatorerna eller filtret. Dessutom går det att blanda in noise i modulationen för att skapa vackra och oförutsägbara vibraton och klangförändringar.
    Varje oscillator har sex olika vågformer. Alla låter lika bra och är extremt kraftfulla. Oscillatorerna var en ny design som alltså skiljer sig en del från sina modulära föregångare. Däremot behöll ingenjörerna filterdesignen.
    Jag tycker minin håller stämningen bra, när den väl fått värma upp sig. Min tar ungefär 45 minuter på sig att landa helt. Det skiljer ungefär ett tonsteg i tonhöjd när den är klar. Oktaverna är inte heller helt perfekta när man precis slagit på synten, men det låter bara fint vid melodispel – jag brukar passa på att spela in lite när den värmer upp sig. Det finns en inbyggd standardoscillator på 440 hertz som du kan stämma efter. Den är inte dum att använda som bordunton heller.
    Världens bästa filter
    Med hjälp av mixern kan man överstyra signalen in i filtret. Det är här, tror jag, som mycket av soundet bildas. Det går att göra otroligt många olika ljud genom att variera vågformer, deras stämning samt nivå. Man behöver faktiskt inte alltid använda filtret trots att det är världens bästa filter. Det låter fantastiskt fint och mjukt. Dessutom har det väldigt bra basrespons även vid hög resonans. Detta tillsammans med de ultrasnabba enveloperna gör att Minimoogen är den ultimata basmaskinen. Lyssna på The Robots med Kraftwerk så förstår ni vad jag menar. ■

    Minimoog
    Tillverkare: Moog
    Typ: Monofonisk analog synthesizer
    Tillverkningsår: 1970-1982
    Arpeggio/Sequencer: Nej
    Minne: Nej
    Filter: 24 dB Lågpassf lter
    Klaviatur: 44 (F-C)
    Styrning: CV/S-trigg
    Prisläge: Från ca 40 000 kr
    Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2014
    Hasse Nilsson
    Höstens hetaste effektpluggar – del 4/4: Vissa pluggar trotsar alla vanliga beskrivningar vilket Zynapiqs science fiction-inspirerade effektorgie är ett exempel på.
    Tyska Zynaptiq är ena hejare på effektpluggar som fundamentalt förvränger ljud som passerar igenom dem. Wormhole är inte ny, men den senaste uppdateringen innehåller viktiga förbättringar, exempelvis möjlighet att skala upp gränssnittet så att det går att se vad som försiggår i effekten. Utbyggnaden i preset-bankarna är också väldigt välkommen. Därför kvalar denna förbisedda pärla in vår guide. Wormhole är ett verktyg för dig som gillar att skapa ambienta ljudlandskap, droner och futuristiska rytmer.
    Futuristiskt fönster mot okända ljudvärldar. Wormhole är populär bland de som designar ljud till science fiction-filmer. 
    Wormhole snedstämmer, tidssträcker och filtrerar. Summan av signalen skickas sedan genom reverb och delay som i sin tur påverkas av Wormholes reglage. Steglös mixning, så kallad morfning, ingår också i möjligheterna. Pluggen används följaktligen friskt av de som designar ljud till tv-serier som Westworld. Det är inte sällan det ljud som går in i effekten i princip inte går att härleda till innehållet som kommer ut. Och det är ju lika kul som spännande.
    Bakom det SF-influerade gränssnittet finns signalvägarna pedagogiskt redovisade så att du kan se vad pluggen håller på med.
    Det är dock viktigt att poängtera att Wormhole låter exceptionellt bra, i synnerhet tonhöjdförändringarna. En sak vi saknar är möjligheten att styra och modulera effektförlopp via exempelvis en sequencer inuti pluggen. Kolla gärna in hela Zynaptiqs produktsvit om är på jakt efter nya och annorlunda ljudbilder.
    För att använda Wormhole till fullo rekommenderar vi att styra reglage i realtid via din midi- kontroll och sedan spela in och redigera informationen i ditt inspelningsprogram.
     
    Video: Zynaptiq WORMHOLE Trailer
    Wormhole
    Vad: Multieffekt
    Tillverkare/kontakt: Zynaptiq https://www.zynaptiq.com
    Operativsystem: Windows och Mac OS X
    Format: Vst, Au, Rtas Aax
    Pris: Cirka 1 915 kronor
    Jon Rinneby
    Fredagstipset: Oavsett hur mycket utrustning och akustikbehandling du än har så kommer din hörsel alltid vara ditt absolut viktigaste redskap. Den är oersättlig.
    Men vad innebär det egentligen att lyssna? Att som musiker eller producent faktiskt lyssna? Frågan är komplex och du kan förmodligen plöja avhandlingar om hur örat fungerar utan att bli särskilt mycket klokare för det. Det är dock inte örats fysiologiska uppbyggnad och all vetenskap kring detta som är intressant i sammanhanget, utan hur vi människor uppfattar ljud och då i synnerhet musik.
    Att lyssna på musik handlar i grund och botten om perception, som enligt Svenska Akademiens ordlista betyder något i stil med mottagande av sinnesintryck. Perception handlar om hur vi tar emot och bearbetar intryck och genom detta skapar en meningsfull helhet. Dina inspelningar, mix- och mastringsbeslut är alltså helt beroende av vad just du upplever, vad just du hör och känner för stunden. Din upplevelse är unik.
    Med detta sagt kan det alltså finnas en poäng i att inta olika sinnesstämningar beroende på om du spelar in, mixar eller mastrar. Det är helt enkelt olika sätt att lyssna på.
    Den som spelar in behöver lägga fokus på saker som mikrofonval och placering av dessa för att uppnå bästa möjliga ljud – ett slags detaljlyssnande. Mixning kräver i sin tur en annan typ av lyssning. Här handlar det om att förverkliga och återskapa musikernas, eller din egen, musikaliska vision genom att balansera det inspelade materialet, skapa rörelse, texturer och inte minst något enhetligt – ett känslolyssnande. Slutligen har vi mastringen som mer handlar om en övergripande lyssning, en helhetslyssning där den slutgiltiga balansen mellan bas, mellanregister och diskant eventuellt rättas till.
    Nu påstår jag naturligtvis inte att du ska skippa detalj-lyssnadet när du mixar, eller att du inte ska ha ett övergripande perspektiv när du spelar in. De olika delarna flyter i varandra. Jag menar snarare att det kan hjälpa dig att gå in i olika sinnesstämningar beroende på vad det är du ska göra. Men lika mycket som det handlar om att lyssna, så handlar det också om erfarenhet. Eller som Dave Pensado en gång sa “I can teach somebody how to get a great snare sound. I can’t teach somebody what a great snare sound is”. Vad Dave menar är att du själv måste förstå vad du håller på med och utveckla det som lite slarvigt kallas för ”god smak”. Självklart underlättar det att veta hur du får till ett visst sound, men likväl måste du veta när det passar att användas.

    Ett besök i naturen gör ofta gott, inte minst då det finns mycket att lyssna på.
    Så blir du en bättre lyssnare
    För att träna upp din hörsel, din perception, så gäller det att lyssna noggrant. Tricket är att lyssna, lyssna och åter lyssna. Inte enbart på dina egna mixar, utan även annan musik, inom alla genrer, genom alla tider. Försök att verkligen identifiera vad du hör. När det kommer till lyssnandet av musik kan du exempelvis välja att fokusera på ett instrument och beskriva vad du hör. Var i stereobilden befinner sig instrumentet? Ligger det långt fram eller långt bak i ljudbilden? Höger eller vänster? Rör det sig? Är det svagt eller starkt? Ljust eller mörkt? Mycket eller lite dynamik? Vilka frekvenser täcker instrumentet upp? Vilken känsla ger det? Vad är dess uppgift? Vilka andra instrument rör sig i samma frekvensområde? Är det mest botten, mellanregister eller topp? Låter det naturligt eller processat? Har instrumentet en egen plats i ljudbilden eller finns det andra instrument som bråkar? Eller kanske kompletterar? Listan kan göras lång och det finns tyvärr inga genvägar till att bli en bättre lyssnare. Vissa har en medfödd förmåga att uppfatta detaljer, andra en känslighet för sinnesstämningar, en tredje hör frekvenser. Men allt detta går att träna upp, med ovanstående i åtanke och en gnutta tålamod.
    För det är först när du förstår vad du vill ha och varför du vill ha det som du kan lyssna, på riktigt.
    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
    Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare
    Ollie Olson
    En mix består av flera olika element, och det finns flera saker att ta hänsyn till: instrument, vokaler, frekvenser, effekter (som exempelvis reverb och delay) och sist men inte minst, vänster- och högeraxeln – det vill säga panorering.
    För att få plats med allt på ett bra sätt, så måste du utnyttja både djup och bredd på rätt sätt. Vi ska i detta tips prata om bredd. Djup kommer jag gå in på i nästkommande två mixtips. Ofta panorerar man mycket i mitten där sången ska ligga, eller låter "feta" pads, körer och andra saker ligga panorerade helt till vänster eller höger i stereobilden. Det tenderar alltså till att bli väldigt mycket i mitten av stereobilden, samt helt till vänster eller höger i stereobilden.
    För att skapa en luftigare och bredare mix, så gör så att du placerar ut olika instrument med panorering, i mitten och olika mycket åt vänster- och höger. Väldigt basiga ljud bör ligga i mitten av stereobilden tillsammans med sången, detta för att mixen annars kan ”tippa” åt det ena eller andra hållet. Den tippande känslan kan också uppstå när olika frekvenser är obalanserade i vänster- eller  höger, det vill säga att det exempelvis är för basiga instrument för långt åt vänster eller höger.
    Om du exempelvis har en hi-hat lite till höger i mixen så kan du ha en shaker, tamburin, gitarr eller något annat högfrekvent instrument/ljud på motsatt sida, det vill säga till vänster i ljudbilden. Om du har ett elpiano till vänster i ljudbilden, så placerar du förslagsvis synten lite till höger. Försök verkligen att se det framför dig som en solfjäder och placera ut instrumenten så att det blir balans och luft mellan dem.
    Enkelt exempel på panorering av olika instrument
    Hasse Nilsson
    Höstens hetaste effektpluggar – del 3/4: Ett ofta förekommande mixtrick är att på olika sätt undvika efterklangens svansar då dessa grötar till ljudbilden. Detta löser W.A Productions i en och samma plugg.  
    Amerikanska W.A har en rejäl produktkatalog. Mycket av utbudet går ut på att förenkla produktionsprocessen för den datorbaserade producenten. Så även här. När rumsklang läggs på sång, vilket ju är brukligt, så uppstår så kallade reverbsvansar.
    W.A Production nya efterklangsplugg bakar ihop flera viktiga mixfunktioner i ett enda paket.
    Det blir extra tydligt på sång som innehåller ord och rytmik: det låter rätt rörigt om du drar på med reverbet, helt enkelt. Erfarna ljudtekniker har olika metoder för att hålla tillbaka de förhatliga svansarna. Det resulterar i kedjor med effekter som sammantaget ger resultatet att efterklangens signal ”duckar” mellan de sjungna fraserna. Ljudet upplevs som klarare och tydligare samtidigt som det får stöd och klang av reverbet.

    Mutant Reverb kapar reverbsvansar utan att det krävs effektkedjor och mixbussar. 
    Mutant Reverb är som en sådan effektkedja i en och samma plugg. Du har inbyggd duckare, kompression och efterklang och du slipper således att mecka med side-chain-teknik och liknande. Det inbyggda reverbet är algoritmiskt och inte baserat på impulsresponser, som många andra samtida efterklangspluggar. Men det låter mer än okej för det. Även fast pluggen är enkel så finns flera användbara fininställningar för exempelvis pre-delay och diffusion. Som snabblösning för att kvickt klicka fram ett sångljud med mono till stereo är Mutant Reverb mycket väl godkänd.

    Överskådligt och rätt snyggt. Reglagen ger dig bra kontroll över signalen utan att krångla till det.
    Video: MUTANT Reverb - Vocal Reverb Plugin With a Built-in Ducker (VST / AU / AAX)
    Mutant Reverb
    Vad: Efterklang med kompression
    Tillverkare/kontakt: W.A Production https://www.waproduction.com/
    Operativsystem: Windows och Mac OS X
    Format: Vst, Au, Aax
    Pris: Cirka 380 kronor
    Jon Rinneby
    Fredagstipset: Dagens tips spinner vidare på förra veckans tips om "varför låter mixen så tunn och livlös?". Du finner första delen här.
    Kompression
    Kompression handlar inte enbart om att kontrollera ljudet, utan också om att ge saker mer energi och rörelse. Kompression handlar för mig om att forma ljudet. En kompressor kan exempelvis berika ett instrument med längre sustain, vilket i sin tur kan upplevas som mer kropp, Likväl kan en kompressor ge ett instrument mer eller mindre attack.
    På samma sätt kan parallellkompression göra att trummor andas mer och känns större än vad de egentligen är. Men det är framförallt när kompression används för att trycka ihop ljudet som problem kan uppstå. Låter det verkligen bättre när du komprimerar? Och framförallt, vad är det du vill uppnå med kompressionen? Två viktiga frågor att ställa sig. För mycket felaktig kompression gör att dynamiken försvinner och mixen tappar liv.
     

    MagicDeathEye från DDMF är min nuvarande favoritkompressor för transparent kompression.
    Mitt tips är därför att försöka mixa så långt du kan utan kompression (om du känner dig osäker på den biten) och istället fokusera på volymautomatisering, även om det är tidskrävande. Eller åtminstone försöka vara mer restriktiv och gärna använda flera kompressorer i rad som tar lite var, än en som trycker ner allt på en gång.
    Tips: På senare tid har jag lämnat botten oberörd när jag komprimerar, speciellt när det kommer till mastring. Mycket tack vare att vi idag inte ”behöver” limitera lika hårt som förr. Jag kan då kosta på mig en mer rörlig botten, utan att vara rädd för att limitern ska överbelastas.
    Toppen är toppen?
    Det finns en gammal oskriven equalizerregel som lyder något i stil med: Skär först, boosta sen (läs gärna om subtractive vs additive EQ). Den regeln kan du i stort sett strunta i. Vad som är viktigt att känna till är att ju mer du boostar, ju mer brus och oljud förstärks. Du kommer med andra ord längre och längre ifrån ursprungssignalen. Detta blir lätt ett problem när du jobbar med många kanaler, speciellt med dagens inspelningsteknik som fångar upp allt i minsta detalj i 24-bitar, eller mer. Något som inte allt för sällan gör musiken mer svårlyssnad och tröttsam för öronen.
    Självklart ska du inte vara rädd för att förstärka vissa element i din mix, det behövs många gånger, men tänk dig gärna för en extra gång innan du boostar den där syntslingan, eller drar på med mer luft på leadsången. Kanske är det bättre att något annat instrument lämnar frekvensmässig plats istället?
    Tips: En dynamisk equalizer är många gånger ett bättre val än en statisk, när det kommer till att boosta eller cutta. Detta eftersom equalizern anpassar sig efter det inspelade materialet vid valt frekvensområde, lite som en kompressor.
    För mycket av det goda
    Slutligen vill jag kort nämna några ord om analoga emuleringar. Det kan röra sig om rullbandspluggar, mixerbordsemuleringar, preamps, equalizers, kompressorer eller vad som helst egentligen. Majoriteten av dessa pluggar har som uppgift att färga ljudet och sätta karaktär på inspelningen, med hjälp av det som kallas mättnad (saturation) och övertoner (harmonic distortion). I små eller större doser kan denna effekt göra underverk, men det är också lätt hänt att det går över styr. En mix som är övermättad tappar snabbt både dynamik och tydlighet. Allt behöver inte låta fett eller analogt (vad det nu egentligen innebär) - det handlar återigen om kontraster (se del 1). Om exempelvis varje kanal och instrument är färgat med analoga pluggar, så låter tillslut ingeting färgat. Detta är naturligtvis en generalisering, men faktum kvarstår: För mycket av det goda är sällan särskilt gott, så även i mixning.

    Rullbandspluggen Ampex 440 från T-RackS Tape Machine Collection fungerar utmärkt på det mesta, så även mastring.
    BONUSTIPS: Varje bra mix bjuder ofta på något extra, något som sticker ut och vågar ta plats. Likväl handlar en bra mix inte om att varje instrument måste höras och poleras in i minsta detalj, utan snarare om att fånga och engagera lyssnaren.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
    Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare
    Hasse Nilsson
    Höstens hetaste effektpluggar – del 2/4: Från Stockholm kommer en enkel och effektiv effekt för att få såväl enskilda spår som hela mixar att låta bredare och djupare.
    Svenska Klevgränd har en lång rad med instrument- och effektpluggar bakom sig. Och, förhoppningsvis, framför sig. Vi är särskilt vänligt inställda till Grand Finale, en okomplicerad mastringsplugg i budgetklassen som blivit många hemmastudioanvändares favorit.
    För tre år sedan släpptes Haaze, en stereobreddseffekt med ett sedvanligt stilrent utseende och som lätt helt schysst. Nu är uppföljaren här och som sig bör har produkten utvecklats. Tricket med stereobreddning är att du vill kunna applicera effekten på olika frekvensband, exempelvis så att bas och kick får lite av effekten medan gitarr och cymbaler får mer av varan. Det fixar Haaze II med bravur genom att dela upp inkommande ljud i 16 frekvensband som sedan kan fördröjas i tid.

    Brett är fett. Klevgränds senaste verk fungerar bra på både enskilda spår och hela mixar.
    Lyssnaren upplever därigenom att ett ljud är placerat någonstans i rummet, istället för att endast panorerats till höger eller vänster. Pluggen fungerar naturligtvis även för mono-till-stereo-manövrar. Med medföljande inställningarna ger en bra provkarta på vad effekten klarar av. Du som ogillar pilliga och överdetaljerade effekter kommer att trivas ned Haaz II som praktiskt taget inte behöver någon manual. Klevgrändernas nya stereoverktyg är en kostnadseffektiv lösning som dessutom finns för iOS.

    Genom att ge olika frekvensband en volymmässig knuff kan du förstärka eller minska stereoeffekten.
     

    Panorera mera! Under fliken Pan har du full kontroll på höger respektive vänster kanal när du mixar med Haaze II.
     
    Video: Haaze 2 – Pro Stereo Tool
    Haaze II
    Vad: Stereobreddare
    Tillverkare/kontakt: Klevgränd https://klevgrand.se
    Operativsystem: Windows och Mac OS X
    Format: Vst, Au, Aax och Auv3
    Pris: Cirka 590 kronor
    Ollie Olson
    När du skriver låtar så är det ju lätt att bli kär i sina egna idéer. Eller hata dem så klart!
    Ofta brukar vi låtskrivare tendera till att göra partierna/delarna i våra låtar alldeles för långa – framför allt övergångsdelarna som exempelvis övergången från första refräng till andra vers. Det blir ofta nästan dubbelt så långa partier än vad låten kräver.
    När du känner att du är klar med din låt, så spelar du in den på enklast möjliga sätt. Låt den sedan vila i några timmar eller dagar och lyssna sedan på den med kritiska öron, och känn efter var du tycker att det blir för långa partier.
    Ett vanligt fel är som sagt att övergången från första refräng till andra vers brukar bli för lång. Testa att ta bort det mellanpartiet helt om du har ett sådant, även om du älskar din egen "hook" som ligger där. Gå igenom låten del för del och se vad du kan trimma bort för att göra den effektivare.
    Det är en stor skillnad i lyssningsmönster mellan dagens lyssnare och lyssnarna för tjugo år sedan. Dagens lyssnare ”har inte tid” med för långa partier och skippar då hellre låten i sin Spotify- eller Apple Music-lista.
    Calle Olsson
    Boss Micro Rack är en effektserie i halvracksformat från 1986 som verkligen inspirerar och bjuder på kopplingsmöjligheter. Här tittar vi närmare på delayet och tonhöjdsändraren RPS-10.
    I Boss Micro Rack-serie finns effekter som reverb, distorsion, kompressor/gate, chorus, flanger och phaser, men det är när man botaniserar bland delayen som man hittar flest funktioner och möjligheter. Här finns bland annat samplingsdelay, pan-delay och pitchshifter-delay.
    På RPS-10 har du två alternativ: antingen jobbar du med den som ett vanligt delay eller som ett pitchshifter-delay. Soundet är klassiskt tolvbitarsljud – vissa kanske skulle kalla det lo-fi , men för mig är det mer sci-fi.
    På fronten av RPS-10 sitter fem rattar. Den första, Range/Mode, är en niolägesswitch där du väljer hur snabbt delayet ska vara (50–800 ms) eller vilken mode pitchshiftern ska stå i. Delayet är inte så mycket att orda om, det låter mycket bra, men det finns en sak som är värd att lyfta fram, nämligen baklängesdelayet (Inv). Det är extremt användbart för att skapa spännande och bra trumljud. Det låter helt enkelt grymt bra att exempelvis köra en virvel genom det tillsammans med originalljudet.
    Det finns även en Inv-funktion på pitchshiftern, vilket innebär att du kan ändra tonhöjd på delaysignalen. Tack vare den snillrika finessen på baksidan som heter ”Keyboard in” kan du styra tonhöjden från till exempel en utgång på ditt ljudkort.
    Nästa två rattar är blåa och märkta med Pitch och Fine. I delay-mode har Pitch ingen inverkan på ljudet medan Fine fungerar som en finjustering av delaytiden. Att ha direkt tillgång till detta via en dedikerad ratt är mycket användbart i live-sammanhang. Om du använder RPS-10 som pitchshifter har du tillgång till två oktaver (en ner och en upp) genom att skruva på pitchratten. Även här kan du använda Keyboard in för extern styrning.
    Fin choruseffekt
    RPS-10 låter förvånansvärt bra och rent, ingen harmonizer för sång kanske, men som en förlängning när man programmerar trumloopar, syntljud eller effektljud är den fantastisk. Genom att snedstämma lite grann med Fine kan du även få fram fina chorus-effekter.
    Den fjärde, gula ratten heter Feedback och styr helt enkelt hur många studsar du vill att delayet ska ha. Med hög feedback och kort delaytid samt lite skruvande på fine kan du få fram vackra digitala avgrundsljud! Långt ifrån alla delay har funktionen att signalen kan runda, men jag skulle vilja kalla just denna funktion för den mest musikaliska. Att variera feedback på trummor så att den nästan rundar, eller rundar om vartannat, är ett klassiskt discotrick.
    Den sista ratten, Balance, justerar mixen mellan originalsignal och effekt. Eftersom Boss troligen avsåg att Micro Rack-serien skulle användas i studiosammanhang kan du ta bort originalljudet helt. Har du balansratten på ”Effect” så hörs bara tolvbitarssignalen. Släng upp den signalen på en egen kanal så har du ett helt annat ljud – ett bra sätt att på ett enkelt sätt byta sound om du fastnar. Live finns det vissa problem med denna effekt eftersom signalen blir aningen fördröjd, men i en digital inspelningsmiljö är det bara att flytta det inspelade spåret lite så blir det perfekt tajming.
    RPS-10 är allt sammantaget en behändig, mycket välljudande och mångsidig effektenhet som fungerar lika bra live som i studio. Du kan hitta den för mellan 1 500 och 1 700 kronor, och det är väl spenderade slantar! ■
    Boss RPS-10
    Typ: Digitaldelay/pitch shifter.
    Tillverkare: Boss (bossus.com).
    Minne: Nej.
    Filter: Nej.
    Midi: Nej.
    Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2011
    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Innan vi sätter tänderna i dagens fredagstips vill jag att du funderar över vad en tunn och livlös mix egentligen innebär. Hur går tankarna?
    Svaret varierar naturligtvis från person till person. För mig handlar det, grovt generaliserat, om en överarbetad mix utan en stadig grund att stå på. En mix som signalerar kyla och distans istället för värme och närhet och som misslyckas med att förmedla den ursprungliga och tilltänkta känslan. Raka motsatsen är då en fyllig musikalisk upplevelse som sprudlar av glöd och energi och ger intrycket av att musikerna står hos dig och spelar, snarare än mellan två högtalare.
    Men som vi alla känner till: Den enes ris är den andres ros, inte minst när det kommer till upplevelsen av musik. Vad jag anser vara en välljudande mix kanske inte alls stämmer överens med dina preferenser. Detta är viktigt att påminna sig om i sammanhanget. Med detta sagt finns det några punkter jag skulle vilja titta lite närmre på.
    Instrumentering
    Vilka instrument du använder och hur du strukturerar upp din låt är många gånger direkt avgörande för själva mixen. Här är frekvensplanering av yppersta vikt. Du har kanske lärt dig att alltid skära det i lägre mellanregistret och använda low-cut för att skapa plats i mixen och att komprimera vissa element för att hålla koll på dynamiken. Inget fel i detta, men det är just denna typ av slentrianarbete som gör att vi ibland glömmer bort att lyssna. Se i största möjliga mån till att välja instrument som kompletterar varandra, både sound och frekvensmässigt.  Det är lätt hänt att spela in allt som låter bra, utan en tanke på hur de olika elementen faktiskt passar ihop. I förlängningen innebär detta i stort sett alltid att för mycket energi samlas i mellanregistret och vips har du en klassisk mixgröt som måste ses över. Det är nämligen i mellanregistret det mesta händer. Här har många instrument sina fundamentala frekvenser och det är således också här som flest kanaler bråkar om utrymmet. För att råda bot på detta sträcker du dig desperat efter närmsta equalizer och börjar gröpa ur, vilket (om du inte är på din vakt) leder till att mixen tappar både fokus och pondus. Och vips är du ett steg närmare en tunn och livlös mix.
    Påminnelse: Att en mix upplevs som vass, påträngande eller tunn handlar många gånger om för lite mellanregister, snarare än för mycket diskant. Även om det i praktiken är samma sak.
    Reverb och delay
    Ibland kan en mix behöva piffas upp med reverb och delay för att kännas mer intressant. Då gäller det att använda rätt sort vid rätt tillfälle och gärna tänka kontraster. För att något ska kännas stort måste något annat kännas litet, om det nu är den känslan du är ute efter. Många gör misstaget att fläska på med på tok för mycket reverb och gärna långa sådana, som inte sällan ger ett kallt, sterilt och distanserat intryck. Något jag själv måste påminna mig om gång på gång.

    ValhallaVintageVerb med 80 ms pre-delay följt av equalizern Fabfilter Pro-Q2 för att mjuka upp reverbsignalen något. 
    Personligen gillar jag att tänka på reverb som rum, snarare än som en effekt. Reverbet ska fylla tomrummet mellan tonerna och gärna kännas mer än höras. Med detta sagt handlar det helt om vilken effekt du vill åt. Korta varma reverb ger ett närmare och mer intimt intryck, medan längre ofta känns mer avlägsna. Ett konkret tips för att mjuka upp reverb och delay är att lägga en equalizer sist på effektkanalen med en dipp runt 2-3 kHz och ett high-cut runt 8 kHz följt av en de-esser och eventuellt någon form av lätt distorsion. Var inte heller rädd för att leka med pre-delay på över 80 ms på dina reverb och delay, för att behålla mer av ursprungssignalen.
    BONUSTIPS: Pluggar med analogliknande gränssnitt hjälper dig att sluta lyssna med ögonen, då de till stor del tvingar oss att koppla bort det visuella och faktiskt lyssna.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
    Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare
    Andreas Hedberg
    David Henriksson. (Foto: Sean Marshall)
    David Henriksson är sedan två år baserad i Nashville där han jobbar som gitarrist för flera olika artister. Kanske har du läst hans tidigare blogginlägg på Studio? Nu kan du åter följa David och ta del av hans erfarenheter. Men först, en sammanfattning av hans resa så här långt.
    Första tiden i Nashville
    – När jag flyttade till Nashville i juli 2017 hade jag fyra country-gig bokade första veckan och inget annat. De två första månaderna trillade det in massor av jobb och jag spelade med minst en ny artist eller band varje vecka och där det varje vecka var upp till 35 nya låtar att lära sig. Efter sex veckor fick jag erbjudande att göra en audition för att spela med Tracy Lawrence som med sina 18 singelettor och 14 miljoner sålda countryplattor verkligen är en legend. Jag spelade med honom i ett och ett halvt år, och fick vara med om konserter på bland annat Grand Ole Opry House och Ryman Auditorium – två av de mest ikoniska konserthusen för countrymusik. Det blev också spelningar på flera festivaler. Ibland upp till 30 000 personer i publiken, samt även flera tv-framträdanden.
    Fler gigerbjudanden och auditions
    – När jag hade spelat i några veckor med Tracy Lawrence, fick jag ett samtal av en kille som är bandledare för en countrysångare som heter Kenny Chesney som sålt 29 miljoner plattor och haft runt 30 singelettor, 16 av hans album har toppat Billboard-listan. Dessutom har han vunnit massor av Country Music Association Awards. De ville att jag skulle göra en audition för att spela med Kenny som nyligen blivit av med sin gitarrist. Vi var sex personer som blev inbjudna till audition men tre dagar senare fick jag ett sms av bandledaren som bad mig ringa honom. Han berättade att gitarristen som planerat att sluta hade ångrat sig, så det blev tyvärr ingen audition. Ändå häftigt att vara en av sex gitarrister i stan som var påtänkt, speciellt efter så kort tid i Nashville.
    – Några månader senare ringde samma bandledare igen till mig och undrade om jag ville göra en audition för en yngre countryartist som heter Michael Ray, och då stod det till slut mellan mig och en annan, men de valde den andra killen. Jag har fått rätt många erbjudanden men som i många fall varit svårt att kombinera med mina huvudsakliga gig. För mig är det viktigt att vara trogen mitt eget val vilket innebär att jag får tacka nej till spelningar och därmed pengar, men det är skönt att ha fokus på turné varje helg med Kyle Daniel och många förbandsgig till olika artister. Bland annat ska vi inom kort spela i Florida och sjunga och spela nationalsången innan countrystjärnan Brad Paisleys gig i Orlando. Sedan ska vi spela in Kyle Daniels nya platta de närmaste månaderna.

    Från sista gighelgen med Tracy Lawrence. (Foto Timothy Hiehle)
    Svåra karriärsbeslut
    – I januari 2019 hoppade jag av giget med Tracy Lawrence och det var efter flera månaders funderingar om framtiden med min familj, flickvän och nära vänner, och jag kände att jag ville göra lite andra saker också. Dessutom fick jag ett erbjudande om att spela med en god vän till mig, (Kyle Daniel som nämns ovan), i en musikstil som kanske ligger ännu närmare hjärtat – fortfarande countrybaserat men med lika mycket rock- och bluesinfluenser.
    – Under 2019 har jag spelat för betydligt mindre publik och för mindre pengar men det känns ändå rätt. Mitt visum går ut i februari 2020 och jag vill jobba i både Sverige och USA. Men jag behöver försöka förlänga mitt visum. Det viktigaste för det är att visa att man gjort vettiga saker, och jag håller på för fullt att skicka in en massa material som intervjuer, artiklar, medverkande på plattor med mera till min advokat. Detta är sådana saker de huvudsakligen kollar på när de går igenom en visumansökan. Det blir också hårdare och hårdare att få visum. Om jag åker hem nu så kanske det är näst intill omöjligt om några år att få visum igen.

    Inspelningen av EP. Producenten Guthrie Trapp till vänster om David och brodern Viktor längst ut till höger (Foto: Mikael Audell)
    Inspelning av EP med producenten Guthrie Trapp
    – Ett av målen för resan var att spela in en EP – en egenskriven soloplatta med fem låtar tillsammans med producenten Guthrie Trapp. Planen var att det skulle ske ganska omgående när jag kom till Nashville. Syftet var att ha någonting att visa upp för att få gig, men det visade sig snabbt att i Nashville finns det så mycket jobb att man inte behöver ha någon soloplatta att visa upp för att få jobb. Här finns ett stort behov av gitarrister och på en del gig är det till och med upp till fyra gitarrister på scen.
    – EP:n blev inte inspelad förrän i april 2019. Istället för att hyra in en massa Nashville-musiker så gjorde jag det med min bror som är en väldigt duktig trummis och som jag spelat mycket med genom åren. Så vi gjorde EP:n när han var över på besök tillsammans med några andra kompisar.
    Levande studioklimat
    – Studioklimatet här i Nashville är otroligt levande – mer än på många andra platser. Men det är dyrt att hyra in sig. Tack och lov hittade vi ett rätt billigt alternativ, en ganska liten studio. Jag ville spela in alla i samma rum så att det skulle kännas som en livetagning med fyra musiker i samma rum utan klicktrack och inga extra pålägg efteråt. Det blir förstås läck mellan mickarna, men det finns väldigt många bra plattor genom åren där folk har spelat in på detta sätt. Så vi gjorde 2-4 tagningar per låt, och visst kände jag att jag hade kunnat spela ännu mer perfekt ibland, men det finns en glöd där som är svår att återskapa om man gör 75 tagningar själv efter att de andra satt sina bakgrunder. Guthrie Trapp var med som producent. EP:n kommer släppas under hösten 2019.

    Som förband till legendariska Charlie Daniels Band i Montgomery, Alabama. (Foto: Sean Marshall)
    – Jag spelar just nu med Kyle Daniel och gör även en del andra frilansjobb och vill också komma in lite mer i studiosvängen. Samtidigt känner jag att man måste vara i stan längre för att få in en fot där. Det är en mindre skara musiker som gör studiojobb jämfört med oss som turnerar. Vissa hinner göra 2-3 studiosessioner per dag, men som turnerande musiker så är det ju svårt att hinna spela med 2-3 artister samma dag.

    David och nye Nashville-svensken Karl-Johan Wigander på scen med Kyle Daniel i Chattanooga. (Foto: Sean Marshall)
    – Under de två åren jag har varit här så har det mest blivit country-gig, men även rock och blues-influerade saker. Jag hoppas det i framtiden blir ”Americana-grejor” – lite mer avskalad, organisk och mer akustisk musik, som till exempel Chris Stapleton med
    mycket akustiska gitarrer. På sistone har jag haft sällskap av en annan svensk – en 20-årig göteborgare som heter Karl-Johan Wigander. Otroligt bra trummis! Han har redan hunnit plugga på både ”Berklee Collage of Music” i Boston och ”Musicians Institute” i Los Angeles, och han har spelat med mig och Kyle sedan början av augusti. Det är kul med ytterligare en svensk i bandet. Hans visum går också ut i februari 2020 så vi kämpar på båda två med visumfix i veckorna och turnerande på helgerna.
    Videon som släpptes via Rolling Stone Magazines hemsida.
    Från och med nu på torsdag (17 oktober) kan du följa Davids fortsatta äventyr genom Davids Nashville-blogg här på Studio.
    Vill du kolla in tidigare bloggar från David i Nashville så finns de här.
    Björn Olsberg
    Vi har precis nåtts av beskedet att även distributören Luthman har begärts i konkurs. Beskedet kommer i kölvattnet av att den norska ägaren och koncernen MRH är begärd i konkurs.
    En av de största distributörerna av musikutrustning i Sverige, Luthman SMTTS AB är begärd i konkurs. Som vi tidigare har rapporterat står det klart att de norska, danska och svenska 4Sound-butikerna lägger ner och har utförsäljning i morgon onsdag.
    I brevet som gick ut till kunder står följande att läsa:
    I brevet framkommer att Luthman fortfarande tar emot ordrar, men att transporten ombesörjs av köparen som då ska mejla sin egen fraktsedel till lagret@luthman.se.
    Luthman SMTTS AB är en sammanslagning mellan ursprungligen tre distributörer: Luthman, Svensk Musik och TTS.
     
    Hasse Nilsson
    Höstens hetaste effektpluggar – del 1/4: Den radikala granulärsyntesen tar klivet från experimentell status till den musikaliska mittfåran.
    Ständigt intressanta Output producerar allt från stiliga studiomöbler till pluggar i utvecklingens uttjatade framkant. Portal är det amerikanska företagets senaste effektplugg. Gravt förenklat är granulärsyntes en metod att dela inkommande ljud i småbitar (granulat) för att manipulera innehållet på olika sätt. I praktiken brukar effekten låta som skitig tidssträckning, komplicerad ekoförvrängning och ”stutter” (upprepning). Med Portal har Output åkt hela vägen till stan vad gäller gränssnittet och funktionaliteten.

    Ett uppfriskande modernt utseende, som dessutom är mycket praktiskt, ger Portal fördelar jämtemot andra granulära effekters ofta avancerade akademiska gränssnitt.
    Du flyttar en punkt i en sfär och mixar då steglöst mellan grupper av inställningar med sådant som modulation, ”vanliga effekter”, tonhöjd och själva granulärstadierna (storlek, tid, filtrering, reverserad, et cetera). Effekten kan bli allt från crunchiga trumloopar, moln av syntljud till upp-pitchade röster och det mesta däremellan.
    Eftersom Portal har temposynkning av parametrar och är enkel att automatisera vittnar det om att produkten är tänkt för modern musikproduktion, snarare än endast akademisk ljudkonst.
    Effektprocesserna har användbara reglage för torr/våt signal som minskar risken att det blir för mycket av det goda. Outputs senaste effekt är inget för den försiktige, men levererar framförallt kreativ ljuddesign utan huvudbry i en stimulerande miljö.

    De över 250 förinställningar gör pluggen rättvisa. Vi gillar att de är pedagogiskt indelade efter användningsområde.

    Givetvis kan du dyka under huven på Portal och justera inställningarna eller skapa helt nya och egna effektljud.
    Video: PORTAL by Output - Granular FX Plugin
    Portal
    Vad: Granulärsynteseffekt
    Tillverkare/kontakt: Output https://output.com/
    Operativsystem: Windows och Mac OS X
    Format: Vst, Au, Aax
    Pris: Cirka 1 595 kronor
    Ollie Olson
    En av mina favoritpluggar för riktigt hård kompression är Rough Rider 2 från Audio Damage.
    Kompressorn Rough Rider 2 är en enkel och lättanvänd kompressor som funkar väldigt bra på många instrument. Som namnet anger så är det en tuff kompis att ha när du behöver få saker att “pumpa” ordentligt. Den finns att hämta utan kostnad på: https://www.audiodamage.com/pages/free-downloads
    Med en ratiofunktion som går från 1:1 till 1000:1 så går det dessutom att använda den nästan som en limiter. En annan väldigt bra funktion är att det finns en mixfunktion vilket gör att du kan använda den som en parallell-kompressor och ”blanda in” det komprimerade ljudet i det rena om du inte vill ha så mycket kompressor-effekt.
    Den har förhållandevis korta attack- och releasetider vilket är praktiskt när du vill få saker att ducka snabbt. Det som vanligtvis kallas ”Threshold”, det vill säga tröskel, kallas på Rough Rider för ”Sensivity”, vilket är passande när det rör sig om en sådan kraftig kompressor.
    Jon Rinneby
    Fredagstipset: Vi är experter på att höra när något inte står rätt till, eller rättare sagt när något står lite för rätt till, som när MIDI låter just MIDI.
    När man talar om att något ”låter MIDI” så innebär detta vanligtvis att ljuden låter overkliga, stela eller rent av robotaktigt. Det vill säga raka motsatsen till hur vi människor beter oss. Men så behöver det inte vara.
    I grund och botten är det två saker som avgör hur MIDI låter:
    1. Vilket ljud som används.
    2. Hur du spelar och/eller programmerar ljuden.
    Om du exempelvis använder ett samplingsbibliotek som för tankarna till billiga syntstråkar, så kommer det också att låta precis så. Det är alltså inte MIDI i sig som är problemet, utan hur det hanteras.

    Ett enkelt kvantiserat trumkomp utan dynamik som med största sannolikhet kommer att låta statiskt och omänskligt.
     

    En mer varierad tagning, med skiftade velocity (anslagsvolym), spökslag och små tempovariationer.

    Den stora boven i dramat, förutom val av ljud och den som spelar, är kvantiseringen. Det vill säga mjukvaruprocessen som tajtar till din MIDI-inspelning enligt exakta taktslag, om så önskas. Visst är det frestande att rätta till små misstag, men det ofta precis dessa misstag som gör att det låter mänskligt. Någon sa att 100% kvantiserad musik är lite som att läsa en text utan vare sig böjning, betoning eller förändring av takt. Utmaningen som musiker ligger nämligen inte att träffa rätt ton vid exakt rätt tillfälle, utan att förmedla en känsla. Din känsla. Det ska dock understrykas att de flesta inspelningsprogram låter dig välja hur mycket du ska kvantisera och ibland kan exempelvis 75-80% göra susen.
    Ett annat dilemma är att ljuden från diverse samplingsbibliotek ofta låter för bra. Må det vara trummor, stråkar, flyglar eller vad som helst egentligen. Vi människor gillar lite “skit under naglarna” och när något är för perfekt hajar vi till. Med detta i åtanke finns det några saker du kan göra för att förmänskliga dina MIDI-inspelningar (gärna i kombination).
    1. Använd en equalizer för att plocka bort den absoluta toppen, det ”snygga”.
    2. Lägg på lätt distorsion eller brus. Exempelvis i form av rullband eller mixerbordspluggar.
    3. Reverb och delay i olika grad kan placera instrumentet i ett ”verkligt” rum.
    4. Spela upp ljudet genom högtalarna och spela in igen, för än mer analog känsla.
    5. Jobba med automatisering och dynamik. Varierad velocity är din vän.
    6. Se till att variera varje takt, om än lite grann.
    7. Om du programmerar trummor istället för att spela, lägg till spökslag (ghost notes).
    8. Flytta otajta slag manuellt (istället för att kvantisera) och testa humanize-funktionen.
    En trummis är garanterat bättre på att spela in eller programmera välljudande MIDI-trummor, än någon som inte kan spela trummor. Precis som en pianist förmodligen kan lyfta ett mediokert pianoljud bara genom sättet att spela på. Sen är det naturligtvis så att det ställs högre krav på ett framträdande soloinstrument än en ljudmatta i bakgrunden. Med detta sagt finns det (idag) ingen magisk plugg som förvandlar dåligt spelad eller rattad MIDI till livfullt sväng – det är det bara du som kan göra.
    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
    Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare
    Björn Olsberg
    Sedan den här veckan står det klart att musikkedjan 4Sound även i Sverige går i konkurs. Det innebär att butikerna stänger och att Sverige tappar den största kedjan av musikbutiker.
    Företagen Music Retail Sweden, Music Retail Norway och Music Retail Denmark som driver butikerna i respektive land är bankrutta. I Danmark är detta inga nyheter, men det står nu klart att även de svenska 4Sound-butikerrna går i konkurs.

    Meddelande på 4sound.se
    Alla bolag ägs av MRH Group (Music Retail Holding) i Norge och de äger även den svenska distributören Luthman SMTTS AB, men vad exakt som kommer att hända är oklart just nu.
    Peter Felldin som är marknadschef på MRH kommenterar:
    – Det är ett stort antal bolag som är involverade och vi håller just nu på att se om det finns en framtid någonstans.

    Utdrag från allabolag.se
    Enligt en källa till Studio är det främst butikerna som har dragits med ekonomiska problem och inte har haft möjlighet att betala sina leverantörer. Och eftersom butikerna enligt samma källa är värda mindre vid en försäljning än vad skulderna ligger på så valde banken att dra in krediten och försätta MRH i konkurs.
    Hela situationen är naturligtvis mycket olycklig och innebär att antalet musikbutiker blir ännu färre. Eftersom det är stora lager involverade i en sådan här konkurs så kan vi bara spekulera i hur det kan se ut för tillverkare av musikutrustning och hålla tummarna för att inte andra företag dras med i konkursen.
    Calle Olsson
    Roland hade andra planer för TB-303, men med sin analoga knorr blev den snabbt kultförklarad.
    Tillsammans med TR-606 Drumatix lanserades den som en liten komporkester för ensamma trubadurer. Det blev dock inte alls som Roland tänkte. Ödet hade något annat i kikaren. Istället för att kompa i bakgrunden kom TB-303 att spela huvudrollen i modern dansmusik under flera års tid. En hel genre, acid house, byggde på dess patternsequencer, knorrande ljud och hypnotiska filter.
    Maskinen har klonats sedan 25 år tillbaka. De tidigaste klonerna är med andra ord mer vintage än vad TB-303 var när den klonades. Den har byggts om och midifierats. Den har har dissats, men en tid senare har trenden vänt, då ska alla ha en igen. Omkring 20 000 trenoll-treor producerades. Antagligen slängdes en del av dem då de flesta köparna var besvikna på dess syntetiska ljud. De förväntade sig något som liknade elbas. Resultatet blev att TB- 303 såldes billigt både i butik och på begagnatmarknaden.
    När den i mitten av 80-talet plockades upp av unga dj:ar och musiker i i Chicago var antagligen priset en betydelsfull faktor. Andra faktorer var dess portabilitet och att den går på batterier. Den är dessutom mycket enkel att göra musik med. Man behöver knappt programmera den. Utan batterier finns det slumpade pattern på alla 64 platser. Bara att skruva loss för instant acid. Men framför allt är det ljudet och sequencern som triggar gate, accent och slide och som styr cv, som tillsammans skapar det som jag och många med mig kallar magi eller religion eller varför inte meningen med livet.
    Efter min första kontakt med en TB-303 var mitt liv förändrat. Designen och känslan fick mig att drömma nya drömmar. Jag var fånge i silverboxen. Det var en kompis som hade en. Det var den enda i Karlstad. Jag tog med min portastudio till hans replokal och vi kopplade ihop TB-303 med en TR-808 och tryckte på Rec, och jag rattade försiktigt på Cut Off på trenoll-trean och det bubblade i hjärnan när resonanskvittret ökade. När cut off-potten kommit till max var det bara att skruva upp Env Mod för ännu mer extas. På bussen på väg hem kände jag total lycka och total tomhet på samma gång. Jag hade sett ljuset men samtidigt infann sig rädslan att jag aldrig skulle få skåda det igen. Jag blev helt besatt av TB-303, jag ryckte till när jag såg 303 på en nummerplåt, ett kvitto eller på en digitalklocka. Till slut fi ck jag äntligen tag på en, utan batterilucka och rätt sliten, men vad gjorde det. Ljudet, ljuset och kraften var äntligen inom räckhåll.
    Ljudet är helt analogt. En voltstyrd oscillator där du kan välja mellan sågtand och fyrkantsvåg löper genom ett underbart lågpassfilter vidare till en vca. Filtret självsvänger nästan, och det är det där nästan som jag antar gjorde den perfekt för improviserat rattande. Det går inte att förstöra själva grundljudet hur mycket du än kranar, det blir bara en ny hypnotisk inställning. När accenten är programmerad så ändras även filtret. Vidare har du en ratt för att kontrollera hur mycket envelopen ska modulera filtret, Det är endast decay som kan ändras på envelopen och den styr även den voltstyrda förstärkarens envelop. Slutligen styr accentratten hur mycket den programmerade accenten ska påverka vca och vcf. Dock bryr jag mig inte ofta om vilka rattar som gör vad när jag spelar. Man kommer ofta in i ett läge där varje ändring bara för mig längre och längre in i det som till vardags kallas trance. ■

    Roland TB-303
    Tillverkare: Roland
    Typ: Monofonisk synthesizer/sequencer
    Tillverkningsår: 1982-1984
    Polyfoni: 1
    Sequencer: Ja, med cv/gate ut för styrning av extern synt
    Minne: 32 pattern x 2
    Filter: 18 dB lågpassfi lter
    Klaviatur: 13 knappar (en oktav)
    Styrning: din sync 24 (endast in)
    Prisläge: 15 000-20 000 kronor (begagnad)

    Artikeln är tidigare publicerad i Studio 4-2013
×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.

  I accept