Annons
Search the Community
Showing results for tags 'fredagstipset'.
Found 19 results
-
FREDAGSTIPSET: Finns det verkligen magiska frekvenser som lyfter din musik till nya höjder? Dagens tips bjuder på ett och annat ess i rockärmen. För ett antal år sedan lyssnade jag på en podd där frågan om magiska frekvenser dök upp. Programledaren svarade då att 100 Hz, 1000 Hz och 10000 Hz var de områden denne helst skulle se på en equalizer, om endast tre frekvensband var tillåtna. Detta eftersom dessa frekvenser tillsammans representerar bas, mellanregister och diskant på ett övergripande sätt. Nu ser verkligheten tack och lov inte ut så (även om jag ibland önskar att vi hade betydligt färre val) när det kommer till att mejsla fram välljud. Diskussionen mynnade sedan ut i att alla frekvenser är mer eller mindre magiska, beroende på hur och när de används. Det ligger mycket sanning i detta. Om du exempelvis spetsar öronen lite extra och zoomar in på valfri frekvens när du mixar, hör du ganska snart vilken textur den bidrar med. Det kan handla om allt från tyngd, värme. mjukhet och luft, till träighet, ihålighet, hårdhet eller en nasal framtoning. Och faktum är att inget av detta är varken bra eller dåligt eller rätt eller fel. Istället handlar det om kontexten, vilket vi snart kommer in på. Min personliga equalizer hade förmodligen sett ut något i stil med 40 Hz, 80 Hz, 150 Hz, 350 Hz, 600 Hz, 1200 Hz, 2500 Hz, 6000 Hz och 12000 Hz, men det vore ju direkt fusk! Med anledning av detta väljer jag istället att fokusera på två frekvensområden som enligt mig är nog så viktiga att lyssna lite extra på. 300-400 Hz Det varma frekvensområdet. För mycket energi här kan ge ett grötigt och dämpat intryck och för lite har förmågan att framstå som innehållslöst, utan ordentlig stomme. Musiken som toppar diverse listor idag är generellt sett väldigt polerad. Med detta menar jag att den är tydlig, välbalanserad och tillrättalagd. Området 300-400 Hz är långt ifrån lika representerat idag som det var förr och då tänker jag framförallt på äldre RnB och soul, men även på klassisk pop och rock. Det finns idag en trend som går ut på att gröpa ur det lägre mellanregistret och boosta det övre, vilket naturligtvis inte är fel i sig, men som ger ett något homogent (läs modernt) uttryck. Magi eller inte? Den frågan lämnar jag obesvarad. En utmärkt plugg för att hålla koll på bas och lågt mellanregister är hursomhelst BASSROOM. 2000-4000 Hz Det hårda frekvensområdet. För mycket blir snabbt påträngande och slitsamt för öronen, medan för lite ger ett dovt och tillbakadraget intryck. Det är också här våra öron är som mest känsliga (med toppen runt 3-4.5 kHz), vilket gör det extra svårt att hålla koll på. Om du sitter och mixar en hel dag är det därför stor risk att du drar på för mycket 2000-4000 Hz, eftersom dina öron förmodligen tröttats ut. Men det övre mellanregistret är inget att vara rädd för, speciellt 3000 Hz är utmärkt för att trolla fram en klarhet i de flesta instrument. Pluggar som Soothe 2 och bx_refinement är självklara val för att trolla bort oönskad diskant, men samtidigt bibehålla mycket av klarheten. Även en dynamisk equalizer som Ozone 9 Dynamic Eq eller gratisvarianten TDR Nova kan göra underverk när du minst anar det. Fletcher–Munson och frekvenser På 30-talet gjorde Fletcher och Munson mätningar av det mänskliga örat och drog slutsatsen att mellanregistret är mer framträdande vid lägre ljudnivåer och att denna respons planas ut ju starkare volymen blir. Vi upplever alltså frekvenser olika starkt vid olika volym. I prakten innebär detta att du som mixar på svag volym går miste om bas och diskant och du som lyssnar starkt tappar mellanregistret. Men vad är då en bra lyssningsvolym? En ljudnivå på runt 85–90 dB sägs ge den rakaste frekvensuppfattningen, det vill säga att du upplever bas, mellanregister och diskant relativt jämnt. Med detta i åtanke är det därför en god idé att utsätta dina mixar både för stark och svag volym (för att kontrollera att de håller ihop), men att i största möjliga mån lyssna på "normalvolym" - för att vara så ärlig mot öronen som möjligt. Är inte detta magi så säg? En SPL-mätare är till stor hjälp för att hålla koll på nivåerna i studion. Fördjupa dig gärna i ämnet här https://en.wikipedia.org/wiki/Equal-loudness_contour. Fletcher-Munsonkurvorna kommer väl till pass när du vill förstå hur vi människor uppfattar frekvenser vid olika ljudstyrka. Magi eller inte? Magiska frekvenser och annat hokus pokus i all ära. I slutändan är det endast du själv som avgör vad som behöver justeras. Självklart kan det vara till hjälp att utgå från vissa väl valda frekvensområden, men då ingen mix är den andra lik kan det lika gärna stjälpa mer än hjälpa. Det som krävs för att exempelvis cymbalerna ska skina i den ena låten är nödvändigtvis inte rätt tillvägagångssätt i den andra. Men kanske ännu viktigare att förstå är att alla är skapta olika och tenderar att uppskatta olika typer av ljud och därav också olika frekvenser och produktioner. Bara för att jag råkar älska ljudet av en varm nylonsträngad gitarr, betyder inte detta att nästa person uppslattar samma sak. Om vi leker med tanken att du drar på med 2500 Hz på leadsången, så kommer detta garanterat att tilltala en del, men säkerligen skrämma bort lika många. Sedan ska det givetvis understrykas att det är skillnad på equalizer och equalizer, vissa är mer eller mindre helt transparenta, medan andra färgar - vilket naturligtvis kan ge en känsla av magi när du drar i rattarna. Men detta handlar snarare om equalizern i sig än om frekvenserna. Några personliga favoriter som kolorerar tillvaron på ett tillfredställande sätt är Black Rooster Audio VEQ-1P, Sly-Fi Axis, Kush Audio Clariphonic DSP MkII, Waves Scheps 73 och i stort sett alla equalizers från Acustica Audio. Green från Acustica Audio är visserligen transparent, men sätter definitivt färg på tillvaron och lyfter originalljudet på ett fint sätt. Balans För att knyta an till inledningen gällande kontexten. I förläningen handlar det kort och gott om balans, vilket också är hela poängen med att mixa - att skapa en helhet som fungerar. För mycket lågt mellanregister blir grötigt, för lite låter tunt, den rätta mängden upplevs kanske som varmt, för mycket höga frekvenser blir vasst, men i lagom dos blir det tydligt och så vidare. Det finns alltså (tyvärr) inga magiska frekvenser du kan slänga på för att få din musik att låta bättre. Den goda nyheter är däremot att alla frekvenser är magiska när de får det utrymme de förtjänar, varken mer eller mindre. Lycka till! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
FREDAGSTIPSET: Ordningen du placerar dina pluggar i har en minst sagt avgörande roll för slutresultatet, inte minst när det kommer till mixning av sång. Min mixfilosofi har många ansikten, bland annat lyder den något i stil med: Plocka först bort det du inte gillar och lägg sedan till det som saknas. Detta gäller kanske framförallt leadsången. Därmed inte sagt att dagens tips måste följas till punkt och pricka. Mixregler är till för att brytas och jag rekommenderar att du testar dig fram och hittar ett arbetsflöde som passar just dig. Hur som helst så ser min sångkedja vanligtvis ut så här: 1. De-esser Först i kedjan hamnar de-essern vars huvudsakliga uppgift är att råda bot på starka och påträngande konsonanter. Dessa explosiva språkljud har nämligen för ovana att ställa till det när du jobbar med exempelvis equalizers och kompressorer. Det är därför en god idé att behandla konsonanterna först, innan du fortsätter med finjustering av själva sångljudet. Om du har en speciellt jobbig sångtagning lönar det sig dessutom att manuellt justera volymen på enstaka bråkstakar innan du sätter de-essern i arbete, för ett mer naturligt resultat. Du vet att de-essern jobbar för hårt när S förvandlats till F, eller när konsonanter som P, T, K och G trycks ner så pass mycket att tydligheten försvinner. Att ställa in de-essern optimalt är en balansgång, men väl värt besväret och en huvudnycklarna till ett bra sångljud. Värt att notera är att det ibland inte behövs någon de-esser alls, beroende på sångare, sångteknik och inte minst mikrofon. Weiss Deess råder på ett mycket transparent sätt bot på de mest problematiska av sångtagningar. Pluggen fungerar även till mastring. Mina nuvarande de-esser-favoriter är Weiss Deess, Oeksound Soothe 2 samt Fabfilter Pro-DS. 2. Equalizer 1 Nästa steg är equalizern vars uppgift i detta inledande skede är att korrigera överrepresenterade frekvenser. Ofta handlar det om att skära bort botten med ett low-cut filter, 80-100 Hz för mörka röster och 100-200 Hz för ljusa, beroende på röstens och låtens karaktär. Många som mixar har problem med att sången hamnar ”ovanpå” mixen, eller att sången inte känns ”i musiken”, vilket ofta är en kombination av för mycket lågt mellanregister och en så enkel sak som volym. Om sången känns grumlig, otydlig och inte gifter sig med musiken kan du testa att gröpa ur området 150-350 Hz försiktigt tills det känns bättre. Vidare råder jag dig (när du närmar dig slutet av mixen) att använda dig av hörlurstricket, som i korthet går ut på att du lyssnar genom ett par hörlurar som ligger framför dig. Sången ska då höras tydligt när du lyssnar på svag volym, men ska samtidigt inte vara för påträngande. Ett low-cut-filter vid 80 Hz följt av en liten dipp vid 150 Hz för att lätta upp ljudet på leadsången innan kompressorn tar vid. Mina nuvarande favoriter för att korrigera problematiska frekvenser är Fabfilter Pro-Q 3 och Ozone 9 Dynamic EQ. 3. Kompressor På tredje plats hamnar kompressorn, eller rättare sagt två kompressorer i följd: en snabb och en lite långsammare. Den första kompressorn har till uppgift att tämja starka och plötsliga volymtoppar (som med fördel också kan justeras manuellt med volymautomatisering) medan den andra ser till att sången håller sig på plats med jämn volym. Ett klassiskt exempel är en 1176:a med ratio 12:1 och snabb attack och release som trycker ner de starkaste topparna 2-3 dB, följt av en långsammare LA2A. Med detta sagt spelar det egentligen mindre roll vilken typ av kompressor du använder, så länge de går att ställa in någorlunda efter önskemål. Poängen är att få sången jämn och fin, utan att den låter processad och ansträngd (om det nu inte är just det du är ute efter). MJUC från Klanghelm är en utmärkt kompressor när leadsången behöver det där lilla extra. Varsågod att kopiera inställningarna. Mina nuvarande kompressor-favoriter är DDMf MagicDeathEye, Black Rooster Audio VLA-2A och Klanghelm MJUC. 4. Equalizer 2 När sångljudet låter naturligt och samtidigt ligger stadigt i mixen är det dags för finjustering. Här väljer jag vanligtvis en equalizer med lite extra karaktär för att göra sångljudet mer intressant. Områdena 1000-3000 Hz, 6000 Hz och 10-12 kHz är väl värda att experimentera med, även om det är svårt att peka på några exakta frekvenser, då detta vanligtvis skiljer sig från mix till mix och inte minst från person till person. I regel handlar det om att lyfta fram de frekvenser som förstärker och förädlar sångarens och låtens karaktär. Vilka dessa magiska frekvenser är kan endast du svara på. 28k bandet på equalizern PSP E27 är närmast magiskt när sången behöver mer luft. För färg och karaktär på equalizerfronten väljer jag Kush Audio Electra DSP, Black Rooster Audio VEQ-1P eller PSP E27. 5. Effekter Slutligen är det dags för effekter och då vanligen en kombination av reverb och delay. Jag gillar att jobba subtilt i flera lager, snarare än att låta en eller två effekter göra allt. Vanligen lägger jag någon form av rum eller ambience på sången för att fylla ut ”tomrummet” mellan fraserna. Det ska kännas snarare än att höras, lite mindre platt och tvådimensionellt helt enkelt. Vidare gillar jag att blanda plate- och hall-reverb i olika doser beroende på låtens karaktär. Ju snabbare låt, desto kortare reverb. Viktigt (för mig) är dock användandet av pre-delay, speciellt på långa reverb, vilket gör att mer av direktljudet hörs innan reverbet träder in. Detta placerar sångaren längre fram i mixen utan att drunkna i efterklangssörja. Testa gärna ett pre-delay på 80-100 ms så förstår du säkert vad jag menar. Delay i form av ett kort slap-back (100 ms) eller ping-pong kan också göra susen för att placera rösten i musiken på ett raffinerat sätt. Detta kan du bland annat läsa mer om i Ollies utmärkta tips Så får du mer djup i sången med flera delay-effekter. Microshift från Soundtoys kan (bland annat) bredda leadsången på ett mer eller mindre naturligt sätt. När det kommer till effekter landar jag ofta i Valhalla VintageVerb, Valhalla Delay och Soundtoys Microshift. Lycka till! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
FREDAGSTIPSET: Ibland krävs det där lilla extra för att låtens soloparti, refräng eller klimax ska lyfta. Men vad gör du när varken volym, equalizer, kompressor eller något annat hjälper? För ett tag sedan fick jag förfrågan om att mastra en låt, där artisten var nöjd med i stort sett allt utom själva solopartiet. Känslan som eftersträvades var att solot skulle kännas kraftfullare än tidigare partier, utan att för den sakens skull vara nämnvärt starkare i volym. Efter att låten mastrats på vanligt maner och vi båda var nöjda med soundet kände vi att solot fortfarande krävde något mer. En snabb genomlyssning avslöjade att det (som väntat) inte handlade om volym utan något annat, som nu av olika anledningar krävde åtgärd i mastringsstadiet. Nåväl, till ritbordet... Exciter Jag börjar med att lägga en försiktig exciter på hela mixen, som jag sedan automatiserar så att effekten bara är aktiv under solopartiet. Resultatet blir att solot poppar fram några procent mer, men långt ifrån tillräckligt för att det ska kännas. Dock gillar jag vad jag hör och låter effekten ligga kvar. Skitkanal I nästa steg duplicerar jag hela mixen och klipper ut solopartiet och gör en så kallad ”skitkanal”. Syftet med denna är att slänga på diverse smuts, brus och annat hokus pokus, i hopp om att något intressant ska hända när jag sedan blandar denna med originalmixen. Equalizer Först ut på skitkanalen är en equalizer där jag skurit bort topp och botten för att fokus ska hamna på mellanregistret, där mycket av gitarrens karaktär och tydlighet sitter. Någonstans mellan 400-4000 Hz vill jag dra mig till minnes att jag hamnade. Parallellkompression Efter equalizern hamnar min äldsta plugg, en vintagekompressor i ordets rätta bemärkelse, som säkert har över 10 år på nacken. Denna emulerar en stenhård kompressor som verkligen trasar sönder, pumpar och trycker ihop ljudet så att alla detaljer kommer fram. I sig själv låter detta naturligtvis inte särskilt ”bra” - men i sammanhanget kommer det bidra till att musiken rör sig mer och dessutom känns lite bredare. Reverb och delay För att ge ytterligare en dimension (lika bra att passa på när vi ändå håller på) så slänger jag på en rejäl dos reverb och lite studsande delay. Förutom parallell komprimeringen ovan bidrar detta till att solopartiet breddas ytterligare och dessutom växer på djupet och höjden. Distortion Distortion i alla dess färger och former är ett väl beprövat knep för att få fram övertoner, som i sin tur kan placera instrument längre fram i mixen. Mitt val lutar i detta fall mer åt det subtila hållet (eftersom kompressorn redan färgar rejält) och kan liknas vid den bandmättnad som uppstår när du pressar en rullbandspelare hårt. Uppmjukning Slutligen vill jag plocka bort lite av den påträngande diskanten runt 3000 Hz och använder mig då av Brainworx utmärkta uppmjukade bx_refinement. Smått och blandat När skitkanalen är klar drar jag ner volymen helt och lyssnar på solopartiet, för att sedan blanda in den nya kanalen tills något börjar kännas. Här är det lätt att gå överstyr, eftersom du gärna vill höra det du precis skapat. Mitt tips är dock att dra på tills effekten hörs, för att sedan backa en aning. Sagt och gjort, men vad är det egentligen som händer? Kortfattat handlar det om texturer, ett lager av ”något mer” som i sitt sammanhang förhoppningsvis skakar liv i musiken och ger det där lilla extra. Ovanstående problem hade givetvis gått att lösa på annat sätt, förslagsvis direkt i mixen. Men ibland är verkligheten en annan och att jobba med denna typen av begränsningar (som det faktiskt innebär att jobba med ett stereospår) kan många gånger vara en förklädd välsignelse. Begränsningar föder kreativitet, vilket inte alltför sällan leder till oanade konsekvenser, ibland riktigt lyckade. Slutligen vill jag understryka att tänket med att blanda in en skitkanal även fungerar utmärkt i andra situationer, som exempelvis på sång eller trummor. Med detta sagt behöver det inte låta skräpigt bara för att du använder dig av denna teknik. Många instrument mår bra av mer eller mindre övertoner och lite smuts under naglarna har sällan skadat, speciellt inte när det kommer till mixning och mastring. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
FREDAGSTIPSET: Ett av mina absoluta favoritinstrument att spela in är den nylonsträngade gitarren. Men hur går du egentligen bäst tillväga för att fånga instrumentens rätta karaktär? Den nylonsträngade gitarren kan, precis som andra gitarrer, användas på många sätt – inte minst i inspelningssammanhang. Detta mångsidiga instrument kan med fördel agera soloinstrument så väl som kompgitarr, för att inte tala om fingerspel och plock. Vidare kan den nylonsträngade gitarren, precis som den stålsträngade och elektriska, användas som rytmisk förstärkning och pådrivare. Något jag personligen älskar och förmodligen utnyttjar lite väl ofta, om nu sanningen ska fram. Faktum är att den akustiska gitarren inte är helt olik tamburinen i detta avseendet, även om instrumenten naturligtvis skiljer sig avsevärt åt på övriga punkter. De båda kan skapa rörelse och energi, utan att du för den sakens skull tänker på att de är där. Med detta sagt ställer mångsidigheten (med rätta) också krav på den som spelar in. Det säger sig självt att ett klassiskt solostycke kräver ett helt annat sound och inspelningsteknik, än en gitarr som ligger och puttrar i bakgrunden. Likväl kan den nylonsträngade gitarren spelas och låta på väldigt många olika sätt - med eller utan naglar, med olika typer av plektrum, för att inte tala om strängval och själva instrumentet i sig. Det går med andra ord inte att helgardera sig när det kommer till inspelning av detta underbara och mångfacetterade träkonstverk. Val av mikrofon Med ovanstående i åtanke halkar vi därför osökt in på val av mikrofon. Här brukar jag tänka som så här: Ju större plats gitarren ska ta i mixen, desto ”finare” mikrofon bör användas. I praktiken brukar detta mynna ut i att soloinstrument berikas med en kondensator-mikrofon i mono eller stereo, medan kompgitarren får nöja sig med en dynamisk mikrofon. Anledningen till detta är att solo-instrumentet i regel kräver, eller rättare sagt mår bra av, ett större frekvensomfång. Här finns det plats att briljera, vilket naturligtvis ska utnyttjas. Gällande komp- eller plockgitarren är förutsättningarna dock annorlunda. Visserligen ska instrumentet låta på ett tillfredställande sätt, men det ska samtidigt hålla sig på plats och inte bråka med övriga instrument i mixen. Här lämpar sig den dynamiska mikrofonen bättre, eftersom känsligheten och upptagandet av topp och botten i regel är mindre än hos en kondensator-mikrofon. I förläningen innebär detta generellt att en gitarr inspelad med en dynamisk mikrofon är lättare att placera i mixen, än en gitarr inspelad med en kondensatormikrofon. Den dynamiska mikrofonen Shure Unidyne III 545SD är en klar favorit på nylonsträngade gitarrer och förstärkare. Avståndet Det finns en oskriven regel (som idag förvandlats till en universell sanning) om att du ska placera mikrofonen ca 10-20 cm från gitarren, snett riktad mot ljudhålet och tolfte band. En bra utgångspunkt för att fånga upp så mycket av gitarren som möjligt, utan att plocka upp onödigt rumsljud. Därmed inte sagt att denna regel måste följas till punkt och pricka. Personligen föredrar jag att micka lite längre ifrån, för att komma bort från nylongitarrens naturliga bumlighet och för att jag gillar ljudet av mitt rum. Här gäller det att lyssna. Ju närmare (ljudhålet) du placerar mikrofonen, desto mer botten får du, tack vare närhetseffekten eller proximityeffekten som det också kallas. En önskvärd effekt i vissa sammanhang, i andra inte. Likväl råder jag dig att experimentera med olika placering (av mikrofonen) för att fånga upp mer eller mindre strängljud och anslag. Ibland vill du exempelvis mer åt ljudet av ett harvande plektrum, snarare än själva soundet från gitarren. Då är det bättre att tänka placering, snarare än att i ett senare skede försöka ratta fram ljudet du vill åt, med hjälp av en equalizer. Eq och kompression Det är tyvärr svårt att ge några generella eq-tips gällande den nylonsträngade gitarren, mycket på grund av ovan nämnda faktorer. En gitarr kan låta på väldigt många sätt, för att inte tala om tycke och smak. Trots detta finns det ändå några frekvensområden som kan vara väl värda att kika lite extra på. Till att börja med behöver du sällan något under 60-70 Hz, speciellt inte om det rör sig om kompgitarrer i en mix, då kan du kosta på dig att använda ett högpassfilter ända upp mot 200-300 Hz för att råda bot på onödig botten. Vidare är området 100-350 Hz speciellt känsligt och ofta överrepresenterat om du inte varit väldigt noggrann med inspelningen. En dipp här kan göra underverk för att lätta upp soundet och lämna plats för övriga instrument. Om gitarren däremot saknar värme kan du testa att öka runt 200 Hz. Det finns en härlig kärna att ta vara på runt 600-700 Hz, precis som 2000-3000 Hz både kan göra gitarren smärtsamt påträngande eller ljuvligt tydlig. Om sången har svårt att höras är det bland annat här du ska backa för att lämna plats. 6000 Hz lyfter fram strängljud och anslag, medan luften och lyxen tittar fram från 10-12 kHz och uppåt. Gamla strängar och skitmikrofoner Slutligen vill jag slå ett slag för användandet av gamla strängar och skitmikrofoner, främst när det kommer till inspelning av drivande bakgrundsgitarrer. Detta eftersom ”överflödiga” frekvenser och övertoner då blir mindre framträdande, vilket gör instrumentet mer lättplacerad i mixen. Dessutom kan det bidra till en mer intressant karaktär. Vidare är ett mjukt plektrum (enligt min högst personliga åsikt) att föredra när det kommer till drivande och snabbt komp, eller inget plektrum alls. Tips på mikrofoner Shure SM57. Eller ännu hellre Shure Unidyne III 545SD (vintage) Line Audio CM3 (i stereo) Neumann KM184 Eller vilken mikrofon som helst egentligen. Inte alltför sällan är det just tillfälligheterna, begränsningarna och det oväntade som skapar de mest intressanta mixarna. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
FREDAGSTIPSET: Hur starkt ska du mastra din musik för att den ska låta så bra som möjligt på så många streamingtjänster som möjligt? Svaret är förmodligen enklare än du tror. Det finns idag en mer eller mindre framarbetad volymstandard mellan Spotify, iTunes, YouTube och TIDAL, även om det skiljer sig lite mellan de olika plattformarna. Samtliga tjänster (utom Spotify som använder ReplayGain) använder sig av en normaliseringsprocess baserad på LUFS (Loudness Unit Full Scale) som lite enkelt kan förklaras med hur vi upplever ljudstyrka. Ju lägre LUFS, desto starkare volym. Detta innebär exempelvis att -16 LUFS låter svagare än -8 LUFS. Medianen mellan de olika streamingtjänsterna ligger idag runt -14 LUFS, vilket också är Spotifys nuvarande rekommendation för uppladdning av musik. I praktiken innebär detta all musik som är starkare än detta automatiskt sänks av Spotify och all musik som är svagare höjs. För er som gillar siffror rekommenderar jag därför att ni håller er mellan -14 och -12 LUFS integrated och inte starkare än -9 LUFS short term i låtens starkaste parti, med true peak på max -1 dB. Bilden visar gratisversionen av populära mätverktyget Youlean Loudness Meter Dessa riktlinjer garanterar att din musik, oavsett genre, står sig bra volymmässigt på samtliga plattformar. Vill du att din musik ska låta starkare 2020 ska du helt enkelt att mastra svagare än du kanske är van vid. Om du tycker att ovanstående låter komplicerat ska jag göra det enkelt för dig: När du mixat klart placerar du en limiter sist på masterkanalen och ställer utvolymen till -1 dB och ser till att du inte limiterar mer än 1-2 dB. Stäm sedan av mot www.loudnesspenalty.com och justera efter behov. Med detta sagt: Så länge mastern inte ser ut som en tjock korv när du exporterar och låtens starkaste parti inte överstiger -1 dBTP (true peak) är det egentligen bara att tuta och köra. Det viktigaste är trots allt hur det låter och inte hur det ser ut. Ibland kan ljudet av en limiter som klipper av topparna vara precis det du är ute efter. Inte bara volym Trots streamingtjänsternas automatiska volymanpassning är det ändå så att vissa låtar upplevas starkare än andra, trots att de är normaliserade till samma nivå. Hur kommer det sig? Svaret ligger till största del i mixen och inte mastringen: Håll koll på mellanregistret. Ett urholkat mellanregister, en så kallad hängmatta, kan framstå som mindre volymstark i förhållande till annan musik, speciellt när du lyssnar genom telefon eller datorhögtalare. Området 400-1000 Hz är (enligt min högst personliga smak) speciellt viktigt att hålla koll på. Rensa upp i botten och toppen – dessa ohörbara frekvenser kan ställa till det för streamingtjänsternas normaliseringsalgoritmer och äta upp onödig energi. Läs mer om hög- och lågpassfilter här. En låt med stort dynamisk omfång upplevs som regel starkare än en låt som är hårt komprimerad, när de spelas upp med samma LUFS. Om din mix låter bra på svag volym när du lyssnar i studion, det vill säga att du hör alla viktiga detaljer, så är sannolikheten större att den även låter bra online. Användandet av saturation, som skapar övertoner, kan bidra till ökad upplevd ljudstyrka. Något recept finns naturligtvis inte, men pluggar som Kush Audio TWK kan hjälpa på traven. Några populära mätverktyg Youlean Loudness Meter Meterplugs Loudness Penalty Klangfreund LUFS Meter 2 iZotope Insight Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
FREDAGSTIPSET: Dagens tips är närmast en krönika. En slags egenterapi i hopp om att förstå vad som egentligen hände den där gången då jag slog på stora prestationstrumman. Hösten 2013, efter att mitt dåvarande band splittrats, bestämde jag mig för att spela in ett soloalbum där tanken var att locka fram samtliga av mina musikaliska kvalitéer. Jag ville skapa nytt, utan hämningar. Det skulle vara rock, pop, blues, indie, folk, akustiskt och elektroniskt. Musiken skulle vara trasig, men samtidigt polerad och blanda det stora med det lilla. Allt i en salig röra utan en tanke på konsekvenserna. Pretentiöst? Absolut, men jag var trött på min dåvarande trios begränsningar och trött på att spela live. Ur detta kontrollerade kaos föddes ”Watch Out Jon” - en sammansvetsad enmansarmé med ett mål i sikte, att ha kul. Sagt och gjort. Projektet var igång och pennan och gitarren glödde i takt med solens och månens upp och nedgång. Jag jobbade dag som natt. Jag skrev en låt. Jag skrev två, Jag skrev flera och kände att något stort var på gång. Men ju längre tiden gick och desto mer jag pillade ökade också kraven. Var låtarna verkligen tillräckligt bra? Nya spännande pluggar dök upp och med dem hundratals möjligheter och omöjligheter. Mix nummer ett blir snabbt nummer två och innan jag visste ordet av nummer femtielva. Jag kände hur jag allt mer svek mina principer om att jobba snabbt och effektivt, inte fastna i detaljer, fokusera på helheten, gå på känsla och inte minst ha roligt. Plötsligt drabbades jag av idén om att väldigt mycket stod på spel. Dels som producent gentemot mig själv, med allt vad det innebär. Men också mot omvärlden och det jag inbillade förväntades av mig. Hur ska jag bryta igenom bruset? Håller mixarna? Det finns ju så mycket annan musik, är det ens lönt att försöka? Vem kommer någonsin lyssna på min musik? Jag insåg ganska snart att mina katastroftankar nått orimliga proportioner och beslutade mig för att pausa projektet. 2015 och åter vid ritbordet uppfann jag alter egot Låtsaspoeten, i hopp om att hitta tillbaka till kärnan i mitt musikskapande. Låtsaspoeten kom undan med att vara lekfull och bristfällig, men hade samtidigt förmågan att vara både ärlig och allvarlig. Musiken kändes med ens mer som jag. Kanske för att jag sjöng på svenska för första gången. Kanske för att jag nu på något sätt sänkt kraven på mig själv. Jag släppte tre skivor under loppet av ett år, vilket så här i efterhand kan tyckas smått befängt. Förmodligen handlade det om att bevisa för mig själv att drivkraften och engagemanget fanns kvar. Någon större uppmärksamhet blev det dock inte, frånsett ett par (snabbt bortglömda) recensioner och någon enstaka artikel. Nåväl, tillbaka till "Watch out Jon" som levde kvar likt en ostämd skugga i mitt bakhuvud. Det fanns ju ändå några bra låtar… I slutet av 2016 skrev jag äntligen den där hiten jag väntat på och skickade låten till diverse bloggar, varav en nappade. Glädjen blev kortvarig och tankekarusellen snurrade med ens igång: Men nu då? Var detta allt? Här har man lagt ner sin själ, för att inte säga hela sig själv, dukat upp ett smörgåsbord av känslor och toner… Är detta tacken? Varför känns det inte mer? Jag vill inte påstå att jag blev bitter, snarare besviken. Mina vänner och familj stöttade mig och jag fortsatte att skriva låtar och lyckades på något sätt intala mig själv att projektet fortfarande var kul. Jag tog fler musikaliska omvägar, glömde bort, kom tillbaka, gick i cirklar, älskade och hatade mina skapelser om vartannat. En kreativ process så god som någon kan tyckas. Åren gick utan att jag släppte något nytt, samtidigt som jag finpolerade befintliga alster, ibland hela dagar, ibland inte på flera månader. Jag skrev nya låtar men inget hjälpte, inget kändes rätt. Mina ambitioner hade vuxit sig för stora. Låtarna var jag trött på sedan länge och tanken på nya projekt lockade mer och mer. Hur som helst släppte jag till slut albumet (sex låtar istället för tilltänkta tio) hösten 2019 – i hemlighet på min födelsedag, som en liten present till mig själv. Jag berättade det inte för någon. Så vad vill jag då säga med detta? Vad har jag lärt mig? Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv: Låt inte dina högt uppskruvade förväntningar och rädslan för att misslyckas stå i vägen för din passion. Smid medans järnet är varmt, sänk garden, tala perfektionisten inom dig till rätta, hylla det genuina och fira varje liten framgång. Musik ska vara roligt och i största möjliga mån kravlöst. För när glädjen och spontaniteten lyser med sin frånvaro och självförtroendet sviker är det svårt att vara kreativ och i förläningen tacksam för det man faktiskt lyckats skapa. Här kan ni lyssna på albumet, jag kommer då inte göra det. I alla fall inte på ett bra tag... Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
FREDAGSTIPSET: Ibland är allt som behövs för att komma vidare ett visdomsord eller två. Vare sig det handlar om meningen med livet, eller den senaste mixen. Det finns inga absoluta sanningar när det kommer till musikproduktion. Något som kan kännas lika frustrerande som det är tröstande. Du kan lära dig allt om frekvenser, kompression och olika tekniker och ändå stå som ett stort frågetecken när nya utmaningar knackar på dörren. Varje mix är unik och med den kommer nya lärdomar. Detta är en av tjusningarna med musikproduktion. Jag är fullt medveten om att följande påstående kan uppfattas som provocerande (därav den lugnande bilden ovan), eller direkt felaktiga, men tänker ändå att detta i förlängningen är något bra. Tanken med dessa oneliners är att röra om lite i grytan, snarare än att agera enkla lösningar. Och om du begrundar och tar med dig, eller ännu hellre ändrar och förnyar, endast ett visdomsord så är jag mer än nöjd. 1. Hitta känslan så sköter mixen sig själv. 2. Den enes otydliga mix är den andres värme. 3. Strävar du efter ett originellt eller nytt sound? Var nyfiken. 4. När du lyssnar på mixen och inte på musiken har du suttit för länge. 5. Innan du ändrar något, fundera över vad du faktiskt vill åstadkomma. 6. Volymautomatisering är tidskrävande, men nästan alltid värt besväret. 7. Testa att mixa i mono för att få bättre koll på överlappande frekvenser. 8. För mycket pillande och tillrättaläggande leder snabbt till en livlös mix. 9. Om två instrument slåss om samma frekvensområde, låt det ena vinna. 10. 100, 1000 och 10000 Hz täcker ett större frekvensbehov än du kanske tror. 11. All utrustning i världen är bortkastade pengar om du inte kan lita på din lyssning. 12. Om något instrument låter för starkt eller svagt, ändra 3 dB och se hur det känns. 13. Strävan efter en väl separerad och balanserad mix är många gånger fel väg att gå. 14. Hur volymstark musiken upplevs handlar många gånger om mixen, inte mastringen. 15. En mix med urholkat mellanregister kommer alltid upplevas som mindre volymstark. 16. Hemligheten bakom en bra mix handlar inte om "bra ljud" utan om rörelse och energi. 17. Att använda eq på hela grupper ger många gånger ett angenämt och naturligt resultat. 18. Jobba hellre med små eq- och kompressorjusteringar på många element, än tvärt om. 19. Kompression handlar minst lika mycket om att skapa rörelse som att kontrollera dynamik. 20. Om din mix låter bra på svag volym har den goda förutsättningar att låta bra även när du krämar på. BONUSTIPS: Omfamna dina begränsningar. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
FREDAGSTIPSET: Jag kan hålla med om att det känns snudd på tråkigt, för att inte säga uttjatat, att skriva om hög- och lågpassfilter. Finns det verkligen något att tillföra debatten som inte redan är sagt? Hög- och lågpassfilter, eller low-cut/high-cut som de bland annat också kallas, har till uppgift att skära bort frekvenser under eller över en viss frekvens med hjälp av en equalizer. Detta för att filtrera bort oönskad energi som annars kan ställa till problem när du mixar. Du kanske inte hör den, men den finns där. Och ju fler kanaler du jobbar med desto viktigare är det att hålla extra koll. Enkelt uttryckt finns det: De som använder hög- och lågpassfilter på rutin, utan att fundera särskilt mycket. De som lyssnar, analyserar och överväger varje kanal noggrant. Själv hamnar jag någonstans mittemellan. Dels av bekvämlighetsskäl och dels för att jag vid det här laget anser mig ha så pass bra koll att jag kan unna mig att gå på känsla ibland. Många har lärt sig att jobba med högpassfilter på alla kanaler, vilket generellt sett är god tanke eftersom mycket energi samlas i botten. Likväl (men betydligt mindre frekvent använt) är lågpassfiltret, vars uppgift är att plocka bort brus och annat väsande, under vald frekvens. Högpassfilter (low-cut) vid 100 Hz, vars uppgift är att plocka bort oönskad energi i bottenregionen, men också högre upp om nöden kräver. Lågpassfilter (high-cut) vid 8000 Hz, vars uppgift är att filtrera bort högfrekvent oväsen av olika slag, ibland hörbart, ibland inte. När det kommer till att filtrera bort frekvenser finns det en allmängiltig uppfattning om att du ska sololyssna, gärna i hörlurar, för att höra exakt vad du plockar bort. Du rattar tills du hör att ljudet förändras, det vill säga att basen börjar försvinna om du använder ett högpassfilter (low-cut), eller att diskanten blir lidande om du använder ett lågpassfilter (high-cut). För att sedan backa tillbaka lite. Det är helt ok att arbeta så, eftersom du då inte riskerar att förändra grundljudet utan bara plockar bort överskottsenergin. Ett annat sätt att höra Mitt tänk är däremot annorlunda, då jag på senare tid gått från att vara relativt restriktiv med mitt filtrerande till att vara betydligt mer djärv. För mig handlar det om kontexten och inget annat. Låt mig utveckla. I stort sett varje mix har ett eller flera element som är direkt beroende av basfrekvenser. Må det vara en baskagge, bas eller något annat som kräver mycket botten. Dessa instrument låter jag agera vägvisare för övriga kanaler. Istället för att sololyssna på de instrument som ska högpassas, gör jag det samtidigt som jag lyssnar på exempelvis basen. På så vis filtrerar jag automatiskt mer aggressivt, eftersom basen (som spelas upp samtidigt) nu tar hand om och fyller ut den information jag successivt plockar bort. I praktiken kan detta innebära att jag sätter ett högpassfilter vid 200 Hz, istället för kanske 100 Hz om jag hade sololyssnat. Här kan det sparas massvis av välbehövlig energi. Vad tjänar detta till kanske du undrar? Ganska mycket, speciellt om du jobbar med många kanaler. För som vi alla vet är det helheten som räknas och inte hur ett instrument låter ensamt (om det nu inte spelar ensamt). Kontentan: Filtrera i kontexten och du får en tydligare botten och en bättre definierad mix med bibehållen ljudkvalité. Likväl har varje mix ett eller flera instrument som mår bra av lite extra luft och de som klarar sig utan. Här jobbar jag likadant som med basfrekvenserna, fast omvänt. Vanligen låter jag leadsång, akustiska gitarrer och möjligen trummornas överhäng vara orört. Det är även dessa som får agera vägvisare för övriga instrument. Med detta sagt råder jag dig att inte krångla till det i onödan, lyssna och ratta. Övertänk inte. Det finns, enligt mig, ingen anledning att bli allt för nitisk gällande hög- och lågpassfilter. Gör vad som känns rätt och fastna inte i detaljerna. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
FREDAGSTIPSET: Det finns en liten, ofta förbisedd, knapp i ditt inspelningsprogram vars uppgift är mycket enkel. En knapp som många gånger kan förändra din mix långt mycket mer än någon equalizer eller kompressor någonsin kan göra. Om du upplever att din musik saknar botten, värme och separation eller att mixen inte riktigt sitter ihop, har det många gånger med fasen att göra. Så kallat fasfel mellan olika kanaler ger nämligen ofta en (icke önskvärd) förändrad stereobild. Det finns därför all anledning att experimentera med fasvändning när du mixar, men på ett lite annorlunda sätt än du kanske lärt dig. Låt mig utveckla. Den magiska knappen (fasvändning) Det finns en allmän uppfattning om att fasfel enbart uppstår vid inspelning av ett instrument med flera mikrofoner samtidigt. Något jag inte riktigt håller med om (och strax kommer in på). Trummor är ett klassiskt exempel, gitarrförstärkare ett annat. Detta eftersom det tar olika lång tid för ljudet att färdas till de olika mikrofonerna, vilket då kan resultera i en försvagning eller i värsta fall utsläckning av ljudet när alla kanalerna spelas upp samtidigt. Genom att fasvända de olika kanalerna i tur och ordning, exempelvis baskagge i förhållande till virvel eller höger respektive vänster kanal i överhänget, kan den ljudmässiga balansen återställas. Så långt inget nytt under solen. Ett annat perspektiv Vad som är mer intressant är att fasfel (om än på ett lite annorlunda sätt) även kan uppstå mellan olika instrument i en mix, helt oberoende av varandra och hur de spelats in. Anledningen till detta är att maskering (försvagning) också uppstår när frekvenser staplas på varandra. Med anledning av detta kan alltså en enkel fasvändning på valfri kanal reducera den frekvensmässiga uppbyggnaden och på så vis skapa mer djup, tydlighet och värme och så vidare, helt utan equalizers eller annat hokuspokus. Förslagsvis kan du börja med att fokusera på förhållandet mellan baskagge och bas. Spela upp båda kanalerna samtidigt och lyssna. Vänd fasen på basen och spetsa öronen. Hör du tydligare botten? Mer värme? Bättre tryck? Detta enkla trick kan ibland öka separationen mellan olika instrument eftersom tidsförhållandet i vågformerna förändras. Likväl råder jag att testa detta på hela instrumentgrupper. Vänd fasen på gitarrpaketet och se vad som händer. Värt att notera är att ett fasvänt ljud faktiskt kan upplevas annorlunda i sig själv, utan hänsyn till kontexten, vilket är väldigt intressant. Sagt och gjort så behöver du verkligen inte viga ditt liv åt, eller ens förstå teorin bakom, fasvändning för att uppnå en bra mix. Det är en liten del i ett större pussel. Flippa fasen och hör vad som händer: Om du upplever bättre separation, mer tydlighet, tydligare botten, mer värme – om det helt enkelt låter ”bättre”, så är du på rätt spår. BONUSTIPS: Att medvetet låta saker vara ur fas kan också vara ett stilistiskt grepp, med risk för att mixen tappar fokus i mono. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
FREDAGSTIPSET: Det ska sägas direkt. Datorer idag är så pass snabba att i stort sett vilken budgetdator som helst klarar av att leva upp till epitetet musikdator. Men det finns ändå några saker du bör känna till innan du eventuellt lättar på plånboken. Nyhetens behag eller nödvändighet? Det första du ska fundera över är om du verkligen behöver en ny dator. Att din dator känns slö handlar många gånger om att hårddiskarna är överbelamrade, med allt från gamla systemfiler till program som inte längre används. Ibland räcker det med att installera om operativsystemet för att datorn ska vakna till liv igen. Likväl kan uppgradering av befintligt minne, processor och hårddiskar göra susen. Begagnatmarknaden är inte heller att förglömma, både ur ett ekonomiskt och miljömässigt perspektiv. Vi lever i ett slit och slängsamhälle och elektronikprylar är tveklöst en av de största bovarna. Tänk därför gärna två eller tre gånger innan du köper nytt. Vad är viktigt? I grund och botten är det tre saker som avgör hur snabb en musikdator är: Processorn Internminnet Hårdiskarna Vilket moderkort, grafikkort, nätaggregat eller andra tillhör du väljer spelar i praktiken mindre roll, så länge de olika delarna är kompatibla med varandra. Något de i stort sett alltid är om du köper en färdig produkt och inte bygger ihop själv. Moderkort (Gigabyte Z390) Hur snabb processor behöver du? Först och främst ska du inte stirra dig blind på specifikationer, då alla moderna processorer fungerar mer än väl till musikproduktion. Med detta sagt är en processor med minst 6 trådar att rekommendera, vilket de flesta har idag. Intels processorer är uppe i nionde generationen och dagens i5, i7 och i9 är betydligt snabbare än för bara några år sedan. Även AMD har uppdaterat sina processorer rejält med modellen Ryzen, som idag fungerar utmärkt för musikproduktion. Ekvationen är enkel: Ju snabbare processor, ju fler pluggar kan köras samtidigt innan datorn går på knäna. Processor (Intel Core i9) Du glömmer väl inte minnet? När det kommer till val av hårddisk och internminne är det devisen ”mer är bättre” som gäller. Rikligt med internminne innebär att information kan lagras temporärt för snabb åtkomst, vilket betyder att fler program kan vara igång samtidigt med bibehållen prestanda. Här rekommenderar jag minst 16GB, gärna 32GB om du jobbar med stora projekt och samplingar. Likväl tillåter en snabb hårddisk att program och samplingsbibliotek laddas effektivare. Två interna hårddiskar är en bra utgångspunkt, varav en SSD-disk för operativsystem och program. SSD-diskar är ett snabbare alternativ till traditionella mekaniska hårddiskar och bygger på en teknik inte helt olik den som används i USB-minnen, helt fri från rörliga delar. En extern hårddisk för backup också en ypperlig idé. Ram-minne (Corsair DDR-4) Ute på vift? För dig som är i behov av att vara mobil faller valet naturligt på bärbart. Den bittra sanningen är dock att bärbara datorer erbjuder mindre kraft för mer pengar och är krångliga att uppgradera. De har dessutom en tendens att bli varma och högljudda när de belastas hårt. En stationär dator är därför alltid att rekommendera om du inte har för avsikt att spela in på resande fot. Tystnad, tagning… En tyst dator är en förutsättning när du spelar in, speciellt om du sitter i samma rum som arbetsstationen. Fläktar från nätaggregat, processor och grafikkort är det som väsnas mest, vilket är ganska enkelt åtgärdat. Steg ett är en väl dämpad datorlåda, följt av ett fläktlöst grafikkort och ett effektivt nätaggregat. Nästa steg är att se över övrig kylning med så tysta fläktar som möjligt, både gällande datorlådan och processorn. Självklart kostar det lite mer och kräver en del finlir, men är absolut värt besväret enligt mig. Datorlåda (Fractal Design Define R6) Anslutningar Vilka anslutningar du behöver är helt beroende på vad du vill koppla in i form av ljudkort, MIDI-klaviatur, tangentbord, mus, skärm och annan hårdvara. Som PC-användare är USB-3 och USB-C standard (även om Thunderbolt är på ingång), medan Thunderbolt-3 regerar på mac-sidan. På pappret är Thunderbolt-3 snabbare än USB, men skillnaden är i stort sett obefintlig när det kommer till inkopplande av exempelvis ljudkort. Populära Firewire avvecklades 2013, men lever fortfarande kvar i många musikstudior bestyckade med lite äldre ljudkort. Sist men inte minst PC eller Mac? Lite enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det enda som skiljer en PC och en Mac åt är operativsystem, programvara och inte minst priset. Innehållet, det vill säga hårdvaran, är den samma. Valet mellan Pc och Mac faller därför på vad du känner dig bekväm med, snarare än vad som är ”bäst”. Generellt är en PC billigare än Mac med samma prestanda, lättare att bygga ut, men kan kräva lite pillande för att fungera optimalt. Mac är ett välkänt varumärke med bra byggkvalité och snygg design, som dock är lite dyrare och svår att uppgradera och bygga ut. Sammanfattningsvis bör en modern musikdator ha: En snabb processor. Minst i5 men gärna Intel i7/i9 eller Ryzen 7/9. 16GB ram, men gärna 32GB. Ett moderkort med alla anslutningar du behöver. Minst två hårddiskar varav en snabb SSD på minst 250GB. Tyst grafikkort och fläktar samt dämpad datorlåda. Fractal Design är en bra utgångspunkt. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
Fredagstipset: Behöver du som mixar och mastrar verkligen en subwoofer? Frågan är lika enkel som den är komplex. Vissa menar att det är absolut nödvändigt för en fullvärdig ljudupplevelse. Medan andra står fast vid att en subwoofer ofta stjälper mer än den hjälper. Något de flesta däremot är överens om är att korrekt återgiven bas i studion, eller var som helst för den delen, är få förunnat. Att det låter bra där just du sitter och att det faktiskt är bra, är två vitt skilda saker. Det som upplevs gynnsamt i den egna lyssningsmiljön innebär nödvändigtvis inte att verkligheten är den samma. Låga frekvenser är och har alltid varit knepigt. Rummet Subwoofers behöver utrymme för att komma till sin fulla rätt. Gott om utrymme. Små och medelstora rum har nämligen en tendens att förstärka, men också släcka ut basfrekvenser. Kvadratformade rum är väst. Basåtergivningen blir helt enkelt inte korrekt, även om det kanske känns så. Detta kan delvis avhjälpas med noggrann placering av studiomonitorer och akustikbehandling i form av basfällor, absorbenter och diffusorer. Vilket är ett kapitel för sig. Genelec 7040 APM Negativ förstärkning och stående vågor Det är inte ovanligt att basen förstärks negativt när du använder en subwoofer. Det vill säga att basfrekvenser som redan är dominanta blir ännu starkare, mer än om du bara använder vanliga närfältsmonitorer. Och om du inte är försiktig kan det faktiskt sluta med att dina mixar och mastringar får mindre bas, än vad som är önskvärt. När rummets mått överensstämmer med frekvensens halva våglängd och multiplar av den uppstår nämligen så kallade stående vågor. Om det exempelvis blir problem vid 40 Hz (som är halva våglängden i ett rum där något mått är ungefär 4.3 meter), blir det också problem vid 80 och 120 Hz, om än i mindre utsträckning. En basfälla som är avstämd till 40Hz, kommer såldes även att hjälpa till med multiplarna. Som om inte detta vore nog ökar en subwoofer dessutom risken för fasutsläckning, vilket innebär att vissa frekvenser helt enkelt försvagas eller försvinner helt. Adam Audio Sub8 Sammanfattning Nu kanske det verkar som att subwoofers endast medför problem. Så är naturligtvis inte fallet. En korrekt kalibrerad subwoofer i ett bra rum gör mer än att bara feta till och förtydliga bottenpaketet. Det händer något i luften, det blir ett slags tryck som saknas i vanliga närfältare. Upplevelsen av ljudet blir något annat. Så frågan är egentligen inte om du behöver en subwoofer, utan om en subwoofer gynnar ditt arbetssätt och dina egna preferenser. Med detta sagt går det alldeles utmärkt att göra bra mixar med vanliga studiomonitorer och hörlurar - tricket ligger helt enkelt i att lära sig sin lyssning. Spela upp dina mixar i alla tänkbara ljudsystem och ta lärdom. Om du i slutändan ändå känner att en subwoofer skulle underlätta ditt arbete, ha då ovanstående i åtanke. Här är några populära alternativ: Adam Audio Sub8 Adam Sub10 Mk2 Genelec 7040 APM JBL LSR310S Neumann KH 750 DSP Yamaha HS8S Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
Fredagstipset: Basen är lika underbar som den är problematisk när det kommer till inspelning, mixning och mastring. En bas som sitter där den ska i mixen ger musiken liv, sväng, värme och en stadig grund att stå på. Men hur får vi egentligen basen att höras i mindre högtalare? Det första du ska tänka på när det kommer till inspelning och mixning av bas är inte vilka frekvenser som ska höras, utan själva arrangemanget. Om många instrument spelar samma sak i samma oktav uppstår nämligen problem. Instrument ska komplettera varandra, inte konkurrera. Låter det stökigt och grötigt redan i inspelningen blir det garanterat svårare att skapa separation senare i mixstadiet. Den största hemligheten med att mixa bas är dock långt mycket enklare än du kanske tror. Det handlar kort och gott om att sätta volymen i förhållande till övriga instrument. Att hitta balansen. Så innan du ger dig i kast med eq, kompression och annat, se till att sätta volymen. Detta gäller för övrigt alla instrument. Men små högtalare då? Basen har, precis som många andra instrument, mycket energi i det lägre mellanregistret (250-500 Hz) - inte bara bara runt 60-250 Hz som många kanske tror. När vi talar om att mixen låter otydlig eller att basen inte hörs, är det ofta just i det lägre mellanregistret som det finns en överrepresentation av energi. Bärbara datorer, mobiltelefoner, surfplattor och basfattiga högtalare har som regel inte särskilt mycket information under 150-250 Hz. Det vill säga där mycket av basens lägre energi sitter. Vi behöver därför kika lite längre upp för att få basen att poppa fram i dessa lyssningssystem. Ett tillvägagångssätt är att spela in basen så som du vill att den ska låta (hela tiden med arrangemanget i åtanke) för att sedan svepa i området 250-1000 Hz med en equalizer. Lyssna efter var basen låter som mest i förhållande till övriga instrument. Du söker alltså efter tonen, kärnan, knorren - basens karaktär, inte det basiga ljudet. Själv brukar jag hamna någonstans mellan 400 och 700 Hz, men det är min personliga smak. Nu kan du backa övriga dominanta instrument i detta område, exempelvis virveltrumma, gitarrer, klaviatur och kör. Slutligen boostar du basen i samma frekvensområde för att göra skillnaden än mer markant. Om detta mot förmodan inte skulle räcka är det dags för lite magi. Bilden visar en standardinställning för bas, om vi ska tillåta oss att tala om en sådan. Trollerilådan 1. Duplicera baskanalen så att du har två identiska spår och muta originalspåret. 2. På det kopierade spåret lägger du en equalizer och skär bort all botten under 300 Hz och all topp över 2000 Hz. Observera att detta bara är riktmärken och inga frekvenser huggna i sten. 3. Boosta sedan området där basen hörs som mest. 5-10 dB brukar göra susen. 4. Lägg på någon form av hörbar distorsion och eventuellt hård kompression (smaksak). Varför distorsion kanske du undrar? Distorsion lägger till övertoner, vilket gör att basen hörs tydligare. Gratispluggen IVGI från Klanghelm är ett utmärkt exempel. 5. Dra sedan ner volymen helt på det kopierade spåret och spela upp originalbasen tillsammans med övrig mix. Nu blandar du försiktigt in effektkanalen tills basen hörs tydligare, gärna medans du spelar upp mixen genom lite sämre lyssning och vips så har du en tydligare bas i små högtalare. Effektkanalen som blandas med originalspåret, för att öka på tydligheten än mer. Det finns naturligtvis hundra och åter hundra andra sätt att jobba på när det kommer till mixning av bas, men detta har i alla fall hjälp mig åtskilliga gånger. Lycka till! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
Fredagstipset: Vi är experter på att höra när något inte står rätt till, eller rättare sagt när något står lite för rätt till, som när MIDI låter just MIDI. När man talar om att något ”låter MIDI” så innebär detta vanligtvis att ljuden låter overkliga, stela eller rent av robotaktigt. Det vill säga raka motsatsen till hur vi människor beter oss. Men så behöver det inte vara. I grund och botten är det två saker som avgör hur MIDI låter: 1. Vilket ljud som används. 2. Hur du spelar och/eller programmerar ljuden. Om du exempelvis använder ett samplingsbibliotek som för tankarna till billiga syntstråkar, så kommer det också att låta precis så. Det är alltså inte MIDI i sig som är problemet, utan hur det hanteras. Ett enkelt kvantiserat trumkomp utan dynamik som med största sannolikhet kommer att låta statiskt och omänskligt. En mer varierad tagning, med skiftade velocity (anslagsvolym), spökslag och små tempovariationer. Den stora boven i dramat, förutom val av ljud och den som spelar, är kvantiseringen. Det vill säga mjukvaruprocessen som tajtar till din MIDI-inspelning enligt exakta taktslag, om så önskas. Visst är det frestande att rätta till små misstag, men det ofta precis dessa misstag som gör att det låter mänskligt. Någon sa att 100% kvantiserad musik är lite som att läsa en text utan vare sig böjning, betoning eller förändring av takt. Utmaningen som musiker ligger nämligen inte att träffa rätt ton vid exakt rätt tillfälle, utan att förmedla en känsla. Din känsla. Det ska dock understrykas att de flesta inspelningsprogram låter dig välja hur mycket du ska kvantisera och ibland kan exempelvis 75-80% göra susen. Ett annat dilemma är att ljuden från diverse samplingsbibliotek ofta låter för bra. Må det vara trummor, stråkar, flyglar eller vad som helst egentligen. Vi människor gillar lite “skit under naglarna” och när något är för perfekt hajar vi till. Med detta i åtanke finns det några saker du kan göra för att förmänskliga dina MIDI-inspelningar (gärna i kombination). 1. Använd en equalizer för att plocka bort den absoluta toppen, det ”snygga”. 2. Lägg på lätt distorsion eller brus. Exempelvis i form av rullband eller mixerbordspluggar. 3. Reverb och delay i olika grad kan placera instrumentet i ett ”verkligt” rum. 4. Spela upp ljudet genom högtalarna och spela in igen, för än mer analog känsla. 5. Jobba med automatisering och dynamik. Varierad velocity är din vän. 6. Se till att variera varje takt, om än lite grann. 7. Om du programmerar trummor istället för att spela, lägg till spökslag (ghost notes). 8. Flytta otajta slag manuellt (istället för att kvantisera) och testa humanize-funktionen. En trummis är garanterat bättre på att spela in eller programmera välljudande MIDI-trummor, än någon som inte kan spela trummor. Precis som en pianist förmodligen kan lyfta ett mediokert pianoljud bara genom sättet att spela på. Sen är det naturligtvis så att det ställs högre krav på ett framträdande soloinstrument än en ljudmatta i bakgrunden. Med detta sagt finns det (idag) ingen magisk plugg som förvandlar dåligt spelad eller rattad MIDI till livfullt sväng – det är det bara du som kan göra. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
FREDAGSTIPSET: Innan vi sätter tänderna i dagens fredagstips vill jag att du funderar över vad en tunn och livlös mix egentligen innebär. Hur går tankarna? Svaret varierar naturligtvis från person till person. För mig handlar det, grovt generaliserat, om en överarbetad mix utan en stadig grund att stå på. En mix som signalerar kyla och distans istället för värme och närhet och som misslyckas med att förmedla den ursprungliga och tilltänkta känslan. Raka motsatsen är då en fyllig musikalisk upplevelse som sprudlar av glöd och energi och ger intrycket av att musikerna står hos dig och spelar, snarare än mellan två högtalare. Men som vi alla känner till: Den enes ris är den andres ros, inte minst när det kommer till upplevelsen av musik. Vad jag anser vara en välljudande mix kanske inte alls stämmer överens med dina preferenser. Detta är viktigt att påminna sig om i sammanhanget. Med detta sagt finns det några punkter jag skulle vilja titta lite närmre på. Instrumentering Vilka instrument du använder och hur du strukturerar upp din låt är många gånger direkt avgörande för själva mixen. Här är frekvensplanering av yppersta vikt. Du har kanske lärt dig att alltid skära det i lägre mellanregistret och använda low-cut för att skapa plats i mixen och att komprimera vissa element för att hålla koll på dynamiken. Inget fel i detta, men det är just denna typ av slentrianarbete som gör att vi ibland glömmer bort att lyssna. Se i största möjliga mån till att välja instrument som kompletterar varandra, både sound och frekvensmässigt. Det är lätt hänt att spela in allt som låter bra, utan en tanke på hur de olika elementen faktiskt passar ihop. I förlängningen innebär detta i stort sett alltid att för mycket energi samlas i mellanregistret och vips har du en klassisk mixgröt som måste ses över. Det är nämligen i mellanregistret det mesta händer. Här har många instrument sina fundamentala frekvenser och det är således också här som flest kanaler bråkar om utrymmet. För att råda bot på detta sträcker du dig desperat efter närmsta equalizer och börjar gröpa ur, vilket (om du inte är på din vakt) leder till att mixen tappar både fokus och pondus. Och vips är du ett steg närmare en tunn och livlös mix. Påminnelse: Att en mix upplevs som vass, påträngande eller tunn handlar många gånger om för lite mellanregister, snarare än för mycket diskant. Även om det i praktiken är samma sak. Reverb och delay Ibland kan en mix behöva piffas upp med reverb och delay för att kännas mer intressant. Då gäller det att använda rätt sort vid rätt tillfälle och gärna tänka kontraster. För att något ska kännas stort måste något annat kännas litet, om det nu är den känslan du är ute efter. Många gör misstaget att fläska på med på tok för mycket reverb och gärna långa sådana, som inte sällan ger ett kallt, sterilt och distanserat intryck. Något jag själv måste påminna mig om gång på gång. ValhallaVintageVerb med 80 ms pre-delay följt av equalizern Fabfilter Pro-Q2 för att mjuka upp reverbsignalen något. Personligen gillar jag att tänka på reverb som rum, snarare än som en effekt. Reverbet ska fylla tomrummet mellan tonerna och gärna kännas mer än höras. Med detta sagt handlar det helt om vilken effekt du vill åt. Korta varma reverb ger ett närmare och mer intimt intryck, medan längre ofta känns mer avlägsna. Ett konkret tips för att mjuka upp reverb och delay är att lägga en equalizer sist på effektkanalen med en dipp runt 2-3 kHz och ett high-cut runt 8 kHz följt av en de-esser och eventuellt någon form av lätt distorsion. Var inte heller rädd för att leka med pre-delay på över 80 ms på dina reverb och delay, för att behålla mer av ursprungssignalen. BONUSTIPS: Pluggar med analogliknande gränssnitt hjälper dig att sluta lyssna med ögonen, då de till stor del tvingar oss att koppla bort det visuella och faktiskt lyssna. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
Fredagstipset: Dagens tips spinner vidare på förra veckans tips om "varför låter mixen så tunn och livlös?". Du finner första delen här. Kompression Kompression handlar inte enbart om att kontrollera ljudet, utan också om att ge saker mer energi och rörelse. Kompression handlar för mig om att forma ljudet. En kompressor kan exempelvis berika ett instrument med längre sustain, vilket i sin tur kan upplevas som mer kropp, Likväl kan en kompressor ge ett instrument mer eller mindre attack. På samma sätt kan parallellkompression göra att trummor andas mer och känns större än vad de egentligen är. Men det är framförallt när kompression används för att trycka ihop ljudet som problem kan uppstå. Låter det verkligen bättre när du komprimerar? Och framförallt, vad är det du vill uppnå med kompressionen? Två viktiga frågor att ställa sig. För mycket felaktig kompression gör att dynamiken försvinner och mixen tappar liv. MagicDeathEye från DDMF är min nuvarande favoritkompressor för transparent kompression. Mitt tips är därför att försöka mixa så långt du kan utan kompression (om du känner dig osäker på den biten) och istället fokusera på volymautomatisering, även om det är tidskrävande. Eller åtminstone försöka vara mer restriktiv och gärna använda flera kompressorer i rad som tar lite var, än en som trycker ner allt på en gång. Tips: På senare tid har jag lämnat botten oberörd när jag komprimerar, speciellt när det kommer till mastring. Mycket tack vare att vi idag inte ”behöver” limitera lika hårt som förr. Jag kan då kosta på mig en mer rörlig botten, utan att vara rädd för att limitern ska överbelastas. Toppen är toppen? Det finns en gammal oskriven equalizerregel som lyder något i stil med: Skär först, boosta sen (läs gärna om subtractive vs additive EQ). Den regeln kan du i stort sett strunta i. Vad som är viktigt att känna till är att ju mer du boostar, ju mer brus och oljud förstärks. Du kommer med andra ord längre och längre ifrån ursprungssignalen. Detta blir lätt ett problem när du jobbar med många kanaler, speciellt med dagens inspelningsteknik som fångar upp allt i minsta detalj i 24-bitar, eller mer. Något som inte allt för sällan gör musiken mer svårlyssnad och tröttsam för öronen. Självklart ska du inte vara rädd för att förstärka vissa element i din mix, det behövs många gånger, men tänk dig gärna för en extra gång innan du boostar den där syntslingan, eller drar på med mer luft på leadsången. Kanske är det bättre att något annat instrument lämnar frekvensmässig plats istället? Tips: En dynamisk equalizer är många gånger ett bättre val än en statisk, när det kommer till att boosta eller cutta. Detta eftersom equalizern anpassar sig efter det inspelade materialet vid valt frekvensområde, lite som en kompressor. För mycket av det goda Slutligen vill jag kort nämna några ord om analoga emuleringar. Det kan röra sig om rullbandspluggar, mixerbordsemuleringar, preamps, equalizers, kompressorer eller vad som helst egentligen. Majoriteten av dessa pluggar har som uppgift att färga ljudet och sätta karaktär på inspelningen, med hjälp av det som kallas mättnad (saturation) och övertoner (harmonic distortion). I små eller större doser kan denna effekt göra underverk, men det är också lätt hänt att det går över styr. En mix som är övermättad tappar snabbt både dynamik och tydlighet. Allt behöver inte låta fett eller analogt (vad det nu egentligen innebär) - det handlar återigen om kontraster (se del 1). Om exempelvis varje kanal och instrument är färgat med analoga pluggar, så låter tillslut ingeting färgat. Detta är naturligtvis en generalisering, men faktum kvarstår: För mycket av det goda är sällan särskilt gott, så även i mixning. Rullbandspluggen Ampex 440 från T-RackS Tape Machine Collection fungerar utmärkt på det mesta, så även mastring. BONUSTIPS: Varje bra mix bjuder ofta på något extra, något som sticker ut och vågar ta plats. Likväl handlar en bra mix inte om att varje instrument måste höras och poleras in i minsta detalj, utan snarare om att fånga och engagera lyssnaren. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
Fredagstipset: Oavsett hur mycket utrustning och akustikbehandling du än har så kommer din hörsel alltid vara ditt absolut viktigaste redskap. Den är oersättlig. Men vad innebär det egentligen att lyssna? Att som musiker eller producent faktiskt lyssna? Frågan är komplex och du kan förmodligen plöja avhandlingar om hur örat fungerar utan att bli särskilt mycket klokare för det. Det är dock inte örats fysiologiska uppbyggnad och all vetenskap kring detta som är intressant i sammanhanget, utan hur vi människor uppfattar ljud och då i synnerhet musik. Att lyssna på musik handlar i grund och botten om perception, som enligt Svenska Akademiens ordlista betyder något i stil med mottagande av sinnesintryck. Perception handlar om hur vi tar emot och bearbetar intryck och genom detta skapar en meningsfull helhet. Dina inspelningar, mix- och mastringsbeslut är alltså helt beroende av vad just du upplever, vad just du hör och känner för stunden. Din upplevelse är unik. Med detta sagt kan det alltså finnas en poäng i att inta olika sinnesstämningar beroende på om du spelar in, mixar eller mastrar. Det är helt enkelt olika sätt att lyssna på. Den som spelar in behöver lägga fokus på saker som mikrofonval och placering av dessa för att uppnå bästa möjliga ljud – ett slags detaljlyssnande. Mixning kräver i sin tur en annan typ av lyssning. Här handlar det om att förverkliga och återskapa musikernas, eller din egen, musikaliska vision genom att balansera det inspelade materialet, skapa rörelse, texturer och inte minst något enhetligt – ett känslolyssnande. Slutligen har vi mastringen som mer handlar om en övergripande lyssning, en helhetslyssning där den slutgiltiga balansen mellan bas, mellanregister och diskant eventuellt rättas till. Nu påstår jag naturligtvis inte att du ska skippa detalj-lyssnadet när du mixar, eller att du inte ska ha ett övergripande perspektiv när du spelar in. De olika delarna flyter i varandra. Jag menar snarare att det kan hjälpa dig att gå in i olika sinnesstämningar beroende på vad det är du ska göra. Men lika mycket som det handlar om att lyssna, så handlar det också om erfarenhet. Eller som Dave Pensado en gång sa “I can teach somebody how to get a great snare sound. I can’t teach somebody what a great snare sound is”. Vad Dave menar är att du själv måste förstå vad du håller på med och utveckla det som lite slarvigt kallas för ”god smak”. Självklart underlättar det att veta hur du får till ett visst sound, men likväl måste du veta när det passar att användas. Ett besök i naturen gör ofta gott, inte minst då det finns mycket att lyssna på. Så blir du en bättre lyssnare För att träna upp din hörsel, din perception, så gäller det att lyssna noggrant. Tricket är att lyssna, lyssna och åter lyssna. Inte enbart på dina egna mixar, utan även annan musik, inom alla genrer, genom alla tider. Försök att verkligen identifiera vad du hör. När det kommer till lyssnandet av musik kan du exempelvis välja att fokusera på ett instrument och beskriva vad du hör. Var i stereobilden befinner sig instrumentet? Ligger det långt fram eller långt bak i ljudbilden? Höger eller vänster? Rör det sig? Är det svagt eller starkt? Ljust eller mörkt? Mycket eller lite dynamik? Vilka frekvenser täcker instrumentet upp? Vilken känsla ger det? Vad är dess uppgift? Vilka andra instrument rör sig i samma frekvensområde? Är det mest botten, mellanregister eller topp? Låter det naturligt eller processat? Har instrumentet en egen plats i ljudbilden eller finns det andra instrument som bråkar? Eller kanske kompletterar? Listan kan göras lång och det finns tyvärr inga genvägar till att bli en bättre lyssnare. Vissa har en medfödd förmåga att uppfatta detaljer, andra en känslighet för sinnesstämningar, en tredje hör frekvenser. Men allt detta går att träna upp, med ovanstående i åtanke och en gnutta tålamod. För det är först när du förstår vad du vill ha och varför du vill ha det som du kan lyssna, på riktigt. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
Fredagstipset: Föreställ dig följande scenario: Du har spenderat timmar, dagar, veckor eller kanske till och med månader på din senaste mix. Du har följt konstens alla regler och gjort precis så som du alltid brukar göra. Men ändå är det något som inte känns riktigt rätt. Något du inte kan sätta fingret på. Nyanser och detaljer som en gång fanns i din mix tycks som bortblåsta och den ursprungliga känslan lyser med sin frånvaro. Du hör musiken, men kan inte längre avgöra om det faktiskt låter bra. Känns det igen? Du är inte ensam. Det som händer när du jobbar med en och samma mix för länge är nämligen att perspektivet går förlorat, den ack så viktiga överblicken. Till slut blir allt en grå massa där ingenting går att urskilja. Detta är något som vanligtvis går att avhjälpa, eller åtminstone delvis avhjälpa, med följande återkommande rekommendationer: Ta en promenad och rensa tankarna. Att göra något helt annat en stund är bland det bästa du kan göra för din mix. Låt mixen vila till nästa dag. En god natts sömn löser många problem, så även trötta öron och brist på (själv)distans. Jobba på en annan mix. Upplevelsen av ny musik är ett utmärkt sätt att neutralisera öron och sinnesintryck på. Därav vikten av att referenslyssna, vilket är ett kapitel i sig. Lyssna i olika ljudsystem. Allt för att bredda, utmana och förnya hörfältet. Låt någon annan, som du litar på, lyssna. Det behöver inte vara någon som sysslar med musik, utan snarare en person du känner dig bekväm med och som vet vad du är ute efter. Nollställ allt och börja om på ny kula. Ett drastiskt sista alternativ som ibland är enda utvägen. Om du gör detta till en vana, är det förmodligen dags att tänka om och se över sättet du jobbar på. Nya perspektiv Ibland finns det helt enkelt inte tid, eller lust, till något av ovanstående. Kanske har du testat allt, utan framgång. Vore det inte underbart att kunna lyssna på mixen med helt nya öron, som om det vore för första gången? Här och nu. Inte sen, eller med någon annans hjälp. Det går faktiskt, utan örontransplantation, genom att spela hjärnan ett litet spratt. Testa följande: Byt plats på vänster och höger kanal, så att höger blir vänster och vänster blir höger. Detta går att göra på lite olika sätt, beroende på inspelningsprogram eller genom inställningar i datorn. Med hörlurar är det naturligtvis enklare. Ändra volymen. Om du lyssnat starkt lyssna svagt, om du lyssnat svagt lyssna starkt. Slut ögonen och lyssna från början till slut. Rör ingenting. När något sticker ut gör du en mental anteckning, skriv inte ner. Vad som händer är att du hör allting annorlunda, eftersom det som tidigare uppfattades av höger hjärnhalva nu uppfattas av vänster och vise versa. Stereobilden och balansen förändras, transienterna upplevs annorlunda liksom alla reverb och så vidare. Du hör låten ur ett helt nytt perspektiv och förhoppnings börjar bitarna falla på plats igen. Lycka till! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
FREDAGSTIPSET: De senaste åren har jag gått från att testa i stort sett alla pluggar, till att medvetet och mycket noggrant välja ut de effekter som jag verkligen tror kan tillföra något. Nya och spännande pluggar finns det gott. För gott om skulle jag nästan vilja påstå. Utbudet av pluggar i form av equalizers, kompressorer, reverb, delay, enhancers, mjukvaruinstrument, analoga emuleringar och annat, är idag så stort att det ofta känns övermäktigt. I förlängningen leder detta grovt förenklat till två saker: Du testar allt, men blir sällan nöjd eftersom nästa spännande plugg ständigt väntar runt hörnet. Gräset är som bekant alltid grönare på andra sidan. Fokus tas därmed bort från musiken och tar sikte på tekniken. Detta är enligt mig livsfarligt, ur ett kreativt och musikaliskt perspektiv. Du testar ingenting, då intresset eller orken helt enkelt inte finns. Vilket så klart innebär att du går miste om en hel del godbitar. Med detta som utgångspunkt har jag därför valt ut fem av mina nuvarande favoritpluggar, som jag i stort sett alltid använder i mina projekt. Kanske är det något som smakar? DDMF - MagicDeathEye Ett ord räcker egentligen för att beskriva denna volymjusterare: Magi. Här har du en kompressor som fungerar på i stort sett vad som helst där tjusningen ligger i enkelheten, men naturligtvis också i soundet. MagicDeathEye har en förmåga att på ett transparent sätt tajta till bottenpaketet på ett sätt jag tidigare aldrig upplevt i en plugin. Mina personliga användningsområden är främst sång, bas, akustisk gitarr och som mastringskompressor (med 150 Hz-filtret aktiverat). Trolleri. Tillverkarens hemsida Kush Audio - TWK Den senaste mojo-pluggen från min favorittillverkare Kush Audio. En ratt är allt som behövs för att framkalla varma övertoner och den skönaste överstyrning du kan tänka dig. Det handlar om textur och rörelse. TWK fungerar på allt från enskida kanaler till bussar och hela mixar och har en förmåga att ”analogisera” ljudet på ett väldigt behagligt vis, samtidigt som det poppar ur högtalarna. Något som gärna förknippas med exempelvis rullbandare från 70-talet. Att kalla TWK för en enkel rullbandsemulering vore dock att simplifiera pluggen, då det händer betydligt mer under huven. Gammalt blandas med nytt. Video: Omega Transformer Model TWK Tillverkarens hemsida Masteringthemix - BASSROOM En kontrollerad botten är bland det svåraste att åstadkomma när det kommer till mixning och mastring. Detta löser BASSROOM på ett strålande sätt med ett innovativt och enkelt grässnitt. Ladda valfri preset i passande genre och låt sedan pluggen analysera området 0-320 Hz och därefter komma med förslag på lämplig åtgärd. Du kommer bli förvånad över hur mycket ett upprensat basregister kan göra för hela mixen. Video: Bassroom Tillverkarens hemsida Soundtheory - Gullfoss Lättanvända Gullfoss beskrivs av tillverkarna som att ha ett par extra gyllene öron. Dessa öron kommer i form av en plugg vars uppgift är att dynamiskt rätta till den frekvensmässiga balansen på hela mixar. Detta görs med ett fåtal parametrar i kombination med ett överskådligt och lättbegripligt gränssnitt. Mitt rekommendation är att använda Gullfoss ganska sparsamt, då det är lätt hänt att effekten blir för uppenbar. Men i rätt dos är pluggen minst sagt iöronfallande vacker. Introduction and the Main Controls Tillverkarens hemsida Waves - Mixcentric ”Fuskpluggen” som jag lite skämtsamt brukar kalla den, förenklar (likt ovanstående pluggar) livet för alla som mixar och mastrar på egen hand. Detta genom intensity-ratten vilken styr hur mycket pluggen ska arbeta – ju mer du drar på, desto tydligare, mer detaljerar och komprimerat blir utfallet. Mixcentric fungerar enligt mig bäst på lite dovare mixar, som är i behov av en sista finpolering. Sitter du däremot på en bright mix så har pluggen sällan något att tillföra. Med detta sagt är Mixcentric många gånger en räddare i nöden och ett säkert köp för de flesta som mixar och mastrar på egen hand. Video: Greg Wells demonstrates his Mixing Plugin MixCentric Tillverkarens hemsida Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare -
FREDAGSTIPSET: Det finns minst lika många sätt att mixa på som det finns människor på denna jord. Vissa gillar att mejsla fram sin mix under inspelningen - en slags musikalisk symbios, medan andra föredrar att först spela in för att sedan börja ratta. En tredje kastar sig ut i det okända och skriver, spelar in och mixar om vartannat. Det som fungerar för dig fungerar nödvändigtvis inte för mig och det ena tillvägagångssättet är inte mer rätt än det andra. Mixning är, enligt mig, en slags räddningsaktion vars syfte är att sätta ihop det inspelade materialet till en begriplig helhet. Ett nödvändigt ont, om än ett väldigt roligt sådant. Ett aningen pessimistiskt synsätt kan tyckas och jag är benägen att hålla med. Men faktum är att jag älskar att mixa, så till den milda grad att jag sällan drömmer om annat. Min mixfilosofi är enkel och går hand i hand med mitt övriga studiotänk: Stora penseldrag med fokus på känsla och enkelhet, snarare än på teknik. För att uppnå detta har jag utvecklat ett arbetssätt som passar mig förträffligt. Det kan naturligtvis skilja sig lite från låt till låt, men på det stora hela följer mina projekt alltid samma mönster: 1. Gruppera mera Förutsatt att kanalerna låter som de ska och att varje spår är upprensat börjar jag med att gruppera samtliga kanaler. Det brukar se ut ungefär så här: TRUMMOR BAS KLAVIATUR GITARRER SÅNG Där de flesta huvudgrupper (som jag berikar med versaler för syns skull) även har undergrupper om så behövs. Snyggt och prydligt, men utan att ställa nivåer, panorering eller dylikt. Huvudgrupper, här i musikprogrammet Reaper (som ser mindre grått ut i verkligheten) 2. Botten och toppen Nästa steg är att skapa ytterligare två grupper som jag kallar BOTTEN och TOPPEN, där jag skyfflar in vardera huvudgrupp under passande titel. I ovanstående fall hamnar då trummor och bas under BOTTEN och övriga grupper under TOPPEN. På så vis har jag med en knapptryckning tillgång till att enbart lyssna på botten- eller toppenpaketet och kan dessutom justera dessa separat om framtiden så kräver. Vidare har jag även en separat grupp kallad FX där mina effektkanaler ligger, som även den fyller samma funktion. Snabb tillgång till botten och toppen är för mig en väldigt användbar mixstrategi 3. Stora penseldrag Den absolut viktigaste delen och centralt för min mixfilosofi är de stora penseldragen. Att arbeta utifrån och inåt, istället för tvärt om. Att börja stort och avsluta smått, för att inte fastna i onödiga detaljer. Jag struntar med andra ord helt i hur exempelvis baskagge, körer eller leadsång låter i detta skede, det är oviktigt. Med detta sagt är det dags att lyssna på alla grupper tillsammans och ställa diverse nivåer och panorering, både i och sinsemellan grupperna. Här handlar det verkligen inte om något finlir, utan fokus ska helt och hållet ligga på att hitta den balans du vill ha. Eller snarare att hitta den känsla du vill åt. Här försöker jag tänka på vad som är viktigt för låten. Vad är det som driver låten? Vad är låtens kärna? Vad är det som fångar lyssnaren? Lyft fram vad som lyftas fram bör och fega inte. En tumregel jag brukar följa är att låta max tre huvudgrupper vara dominanta, medan övriga backar upp. Dessa huvudgrupper kan naturligtvis variera under mixens gång (med hjälp av exempelvis automatisering) om musiken skulle kräva detta. Ibland hjälper det att fundera över vad som ska vara långt fram, i mitten respektive längst fram ljudbilden. Detta görs med en så enkel sak som volym. Om alla instrument hörs lika mycket och lika tydligt blir hjärnan förvirrad och vet inte vad den ska fokusera på. Djupet försvinner, vilket ger musiken ett platt och livlöst intryck. Likväl försvinner den naturliga rymd som finns runt varje enskilt instrument. Kontentan: Var djärv i dina val och tänk mindre på balans och mer på den känsla musiken förmedlar. Låt saker sticka ut och ta plats, det blir så mycket roligare då. 4. Low- och high-cut Innan du ger dig i kast med eventuella eq-justeringar råder jag dig att börja med enbart low- och high-cut på samtliga individuella kanaler, alltså på alla instrument i huvudgrupperna. På med hörlurarna och filtrera bort onödig botten och topp. En lutning (slope) på 12 brukar fungera bra i de flesta fall. På så vis spar du mycket, icke hörbar, energi till de instrument som verkligen behöver den. Ibland skippar jag low-cut på baskagge och bas, ibland inte, här finns inga regler, utan grundljudet och låten får avgöra. Men att hushålla med energi till bas och baskagge är i regel ett måste för att få till en väldefinierad mix, som känns. Gällande high-cut så är tanken att filtra bort onödigt brus, som kanske inte hörs när du sololyssnar, men som ställer till det när fler kanaler adderas. Jag brukar sällan high-cutta leadsång och akustiska gitarrer, medan elgitarr, syntar (inte alla), körer och annat får sin beskära del. I förlängningen innebär detta att du slipper boosta lika mycket, eftersom frekvensmässig plats nu lämnats till instrument som verkligen kan dra nytta av det. Ytterligare en fördel med att jobba friskt med low- och high-cut är att du kan gasa på och brighta upp mixen mer än tidigare, utan att trötta ut öronen i lika stor utsträckning. Med detta sagt tenderar jag personligen att dras till varmare, mer omfamnade mixar. Bilden visar inställningar för elgitarr med ett low-cut på 200 Hz och ett high-cut på 10 kHz, samt en liten dipp vid öronbedövande 2500 Hz 5. Slutspurt och finpolering Men innan dess… Dags för paus. Neutralisera och vila öronen. Sedan är det dags att mixa på som vanligt, vad det nu innebär för dig. Hör du något som sticker ut och stör? Fixa. Finjustera balansen mellan olika grupper och individuella kanaler och jobba med effekter. Gör allt som står i din makt för att lyfta låten så mycket det bara går. Använd alla knep du lärt dig, bryt ny mark, men glöm för allt i världen inte bort helheten och den ursprungliga känslan du vill förmedla. Det är allt för lätt att skruva bort sig i detta stadie. Sen är det självklart så att du inte kan räkna med att vara klar med mixen från dag ett, ovanstående tillvägagångssätt eller inte. Olika låtar kräver mer eller mindre pillande. Samtidigt är det viktigt att ständigt påminna sig om att inte överarbeta musiken. Sätt upp en lapp vid skärmen om det behövs. Med detta i åtanke brukar jag själv tänka på en gammal skröna som handlar om en världsartist (som jag väljer att inte nämna namnet på), vars största hit mixades om 84 gånger, varpå man tillslut valde mix nummer två. Det säger en del om vad det egentligen är vi håller på med. Eller rättare sagt vad vi SKA hålla på med. Nämligen musik. Lycka till! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare
