Jump to content
Annons

  • Artiklar

    Tips, guider och intervjuer

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Det finns en liten, ofta förbisedd, knapp i ditt inspelningsprogram vars uppgift är mycket enkel. En knapp som många gånger kan förändra din mix långt mycket mer än någon equalizer eller kompressor någonsin kan göra.
    Om du upplever att din musik saknar botten, värme och separation eller att mixen inte riktigt sitter ihop, har det många gånger med fasen att göra. Så kallat fasfel mellan olika kanaler ger nämligen ofta en (icke önskvärd) förändrad stereobild. Det finns därför all anledning att experimentera med fasvändning när du mixar, men på ett lite annorlunda sätt än du kanske lärt dig. Låt mig utveckla.


    Den magiska knappen (fasvändning)
    Det finns en allmän uppfattning om att fasfel enbart uppstår vid inspelning av ett instrument med flera mikrofoner samtidigt. Något jag inte riktigt håller med om (och strax kommer in på). Trummor är ett klassiskt exempel, gitarrförstärkare ett annat. Detta eftersom det tar olika lång tid för ljudet att färdas till de olika mikrofonerna, vilket då kan resultera i en försvagning eller i värsta fall utsläckning av ljudet när alla kanalerna spelas upp samtidigt. Genom att fasvända de olika kanalerna i tur och ordning, exempelvis baskagge i förhållande till virvel eller höger respektive vänster kanal i överhänget, kan den ljudmässiga balansen återställas. Så långt inget nytt under solen.
    Ett annat perspektiv
    Vad som är mer intressant är att fasfel (om än på ett lite annorlunda sätt) även kan uppstå mellan olika instrument i en mix, helt oberoende av varandra och hur de spelats in. Anledningen till detta är att maskering (försvagning) också uppstår när frekvenser staplas på varandra. Med anledning av detta kan alltså en enkel fasvändning på valfri kanal reducera den frekvensmässiga uppbyggnaden och på så vis skapa mer djup, tydlighet och värme och så vidare, helt utan equalizers eller annat hokuspokus.
    Förslagsvis kan du börja med att fokusera på förhållandet mellan baskagge och bas. Spela upp båda kanalerna samtidigt och lyssna. Vänd fasen på basen och spetsa öronen. Hör du tydligare botten? Mer värme? Bättre tryck? Detta enkla trick kan ibland öka separationen mellan olika instrument eftersom tidsförhållandet i vågformerna förändras. Likväl råder jag att testa detta på hela instrumentgrupper. Vänd fasen på gitarrpaketet och se vad som händer. Värt att notera är att ett fasvänt ljud faktiskt kan upplevas annorlunda i sig själv, utan hänsyn till kontexten, vilket är väldigt intressant.
    Sagt och gjort så behöver du verkligen inte viga ditt liv åt, eller ens förstå teorin bakom, fasvändning för att uppnå en bra mix. Det är en liten del i ett större pussel. Flippa fasen och hör vad som händer: Om du upplever bättre separation, mer tydlighet, tydligare botten, mer värme – om det helt enkelt låter ”bättre”, så är du på rätt spår.
    BONUSTIPS: Att medvetet låta saker vara ur fas kan också vara ett stilistiskt grepp, med risk för att mixen tappar fokus i mono.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
    Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

    Kasper Martinell
    Hur kan du tänka kring sound och dess relation till det musikaliska arrangemanget? När du väljer sound för ett instrument kan det antingen gynna eller motarbeta musiken på grund av frekvensinnehållet.
    I denna artikelserie vill jag försöka inspirera fler människor att spela in akustiska instrument. Jag tänker i denna första del gå igenom hur du kan tänka när du väljer instrument och hur du kan hitta intressanta sound samt hur du får dom att passa in i olika funktioner i musiken. Jag har upptäckt med tiden att jag arbetar mer och mer med själva källan för att få till de ljuden jag är ute efter. Jag tycker att det är ett bra arbetsätt för att få produktionen så pass bra som möjligt från första inspelningen.
    En bra startpunkt när du ska välja ett sound för ett instrument är att tänka på om det exempelvis ska vara ambient eller nära, basigt eller diskant, rent eller skitigt och så vidare. När du har en ungefärlig idé för hur du vill att instrumentet ska låta kan du enklare välja rätt instrument för den utgångspunkten.
    Det gäller att förstå vilken funktion instrumentet har i arrangemanget. Om det till exempel har en rytm-funktion eller en lead-funktion. Frekvensinnehållet spelar ju stor roll i hur bra instrumentet passar in i ljudbilden och om den hamnar i fokus eller inte.
    Duktiga musiker brukar vara bra på att veta vilka instrument och vilket material de ska använda om du förklarar vad du är ute efter, men eftersom musikern inte har samma helhetsbild av låten eller produktionen kommer du förmodligen behöva vägleda hen en aning, och med enkla knep kan det låta väldigt bra utan någon eq, kompression eller andra verktyg.


    Bearbeta ljud akustiskt
    När du valt instrument, så finns det kanske mer du kan göra för att anpassa ljudet till musiken? Du kan jobba med instrumentet/instrumenten i sig, eller material runt/på eller i instrumenten för att förändra karaktären och frekvensåtergivningen. Därmed kan du påverka instrumentets funktion i musiken. Här kommer några exempel jag har använt och fått bra resultat av:
    Bygga trumpodium för att ytan på golvet trummorna står på ska resonera mer och återge en annan karaktär. Testa olika klubbor för bastrumman –mjuka, hårda, plast och så vidare. Använda filtar/tröjor att lägga i och/eller på olika trummor. Lägga tyngd på pianopedalerna i trumrummet för att pianot ska resonera. Ställa en trumma framför gitarrförstärkaren för resonans. Lägga olika rör/krukor ”resonans” saker/material vid trummorna. Använda olika tjocklekar på plektrum för att framhäva eller dämpa transienter/frekvensområden i gitarren. Lägga ”skramlande” material på trumskinnet. Placera skumgummi vid bryggan på elbasen. Listan kan göras lång, och här kan du verkligen experimentera för att hitta ljud som du tycker gynnar instrumentets karaktär. Tänk på hur transienterna låter, längden på ljuden och frekvensinnehållet.


    Vad ska vara i fokus?
    När du har tänkt ut ditt sound, och funderat på olika karaktärer som kan vara intressanta att testa, så ställ dig frågan: Hur arrangerar du upp frekvenserna mellan instrumenten för att allting ska få rätt plats i ljudbilden?
    När vi arrangerar musik tänker vi ut vad som ska vara i fokus och vad som ska vara i bakgrunden och så vidare. Om du på samma sätt arrangerar frekvensinnehållet i varje instrument kan du som tidigare nämnt förstärka funktionerna i det musikaliska arrangemanget. Här gäller det att ha koll på vilka frekvenser som är känsliga för det mänskliga örat för att förstå hur du kan arbeta med frekvenserna på rätt sätt.
    Generellt är människor mest känsliga för de höga mellanfrekvenserna, runt 2 kHz – 5 kHz ungefär. Dessa frekvenser uppfattar vi starkare än till exempel basfrekvenser, även då de spelas upp på samma ljudnivå. Du kan därför arbeta med detta genom att experimentera med hur vi uppfattar volym. Om ett ljud ska vara i fokus och långt fram i ljudbilden, så är det bra om det instrumentet fokuseras kring de höga mellan-frekvenserna, och gärna har en viss tydlighet i transienterna. Ska elementet ligga längre bak gäller de motsatta, mjuka transienter och ett dovare ljud. Detta är vanliga mix-tekniker, men du kan även arbeta med detta enkelt vid inspelning genom att bara byta tjockleken på plektrumet, byta baskaggens klubba eller spela aningen svagare på pianot. Detta tankesätt går att använda på alla olika sorters instrument och kommer att göra livet så mycket enklare när det är dags att mixa låten.
    Låtens tempo
    En bra sak jag lärde mig av en trumslagare och studioägare vid namn Mikael Wikman, var att fundera över hur du använder trummors stämning i relation till låtens tempo. Är det en snabb låt kanske det är en bra ide att stämma trummorna högre för att få ett tydligare och ”hårdare” ljud. Medan om låten går långsamt kan det vara en ide att låta trummorna vara aningen mer slappt stämda och mjuka i ljudet. Du kan även här tänka på att om låten går långsamt, kanske du vill ha trummor som har mer ton och en viss längd i ljudet, medan en låt med ett högre tempo kanske kräver ett tightare ljud för att trummorna ska höras tydligare. Om du tänker på vad jag tidigare skrev angående frekvenser som skapar tydlighet blir detta självklart.
    En högre stämd trumma kommer i regel ha mer höga mellanfrekvenser än en trumma som är lågt stämd, vilket i sin tur leder till att trummorna blir mer framträdande och tydliga i ljudbilden. Alla val du gör påverkar frekvensinnehållet och därmed hur vi som lyssnare uppfattar ditt arrangemang, därför kan det vara bra att testa olika sätt att förändra instrumentens karaktär för att gynna funktionen i musiken.
    Hitta ditt sound del 2: akustiska knep
    Hitta ditt sound del 3: Rätt mikrofon och rätt placering
    Hitta ditt sound del 4: prylarna som lyfter inspelningen
    Hitta ditt sound del 5: rätt mix för rätt ändamål

    Lars Danielsson
    Kramer guitars var det bästsäljande elgitarrmärket under 80-talet, men gick trots detta i konkurs.
    Enligt uppgifter från flera håll var Kramer det bäst säljande elgitarr-märket 1985 och 1986, men i december 1989 förklarades företaget trots detta i konkurs.
    Att kraschen inträffade under 80 talets sista skälvande dagar är oerhört symboliskt. Få gitarrmärken var så förknippade med 80-tals-hårdrocken som Kramer.

    Känd köpare
    Verksamheten fortsatte fram tills juni 1990. Två år senare dök Michael Jackson (!) upp på scenen och köpte det som var kvar av Kramer via ett av sina företag. Det äventyret slutade illa, med bland annat en beslagtagen flygel, som Jackson ska ha skrivit Thriller-låtarna på, och två Rolls Royce.
    Företaget återupplivades våren 1995 och såldes till Gibson hösten 1996. Under 2012 hade Kramer en ganska undanskymd roll i Gibsonfamiljen, klart under Epiphone i hackordningen för varumärkena. Men det finns i alla fall återutgivningar av en del kända modeller.
    Hur kunde det gå så här? Vad hände med det gitarrmärke som kanske mer än något annat förknippades med pudelrocken?
    Låt oss ta det från början. Under 70-talet gjorde sig Kramer ett namn med elgitarrer som hade aluminiumhalsar. Men det var på 80-talet det tog fart med mer traditionella konstruktioner som riktade sig till hårdrockare.
    Det var framför allt en specifik gitarr som blev omtalad: Eddie van Halens, med namnet 5150. Det finns olika versioner av hur det gick till när Eddies gitarr byggdes 1984, och vad det egentligen var för skapelse. Det verkar luta åt att kroppen i grunden var en Pacer Special.
    Det finns flera detaljer på 5150 som kom att bli stilbildande bland 80-talets hårdrockare, till exempel att det bara fanns en humbucker och en volymkontroll. Och så förstås Floyd Rose-stallet.
    Upphottad Strata
    Finishen, eller vad man ska kalla det, med vit tejp mot en röd bakgrund, kom att bli ett kännetecken för Van Halen. Det så kallade bananhuvudet kom från 1984 att återfinnas på produktionsmodeller från Kramer. Det har ett tag funnits en återutgivning av 5150, med namnet Kramer 1984. I dag finns The 84 i sortimentet.
    I grund och botten är det frågan om en upphottad Stratocaster-kopia. Mindre egensinniga sådana än 5150 är än i dag populära rockgitarrer. Van Halens inblandning satte riktig fart på affärerna för Kramer. Men vad hände sedan?
    Musikstilen som Kramer var förknippad med dog, och med den Kramer. En del historieskrivningar vill göra gällande att företaget Kramer var lika omåttliga när det gällde pengar, som musikerna som spelade på deras gitarrer var med sprit, droger och sex.
    Men mest handlar det nog om att ett märke som var så förknippat med ett visst ljudideal och estetiskt ideal inte kunde överleva av egen kraft. Lärdomen är att man bör ha ett diversifierat utbud.

    Kramer Guitars
    Vad: Amerikanskt elgitarrmärke.
    Status: Numera en del av Gibson-koncernen.
    Historia: Storsäljare under 80-talet då Kramer var intimt förknippad med hår(d)rocken.
    Kända modeller: Baretta och Pacer.
    En speciell Kramer: Eddie van Halens 5150 som han enligt uppgift byggde själv i Kramers gamla fabrik i New Jersey. Kända gitarrister som använt Kramer: Eddie Van Halen, men även stjärnor som Tom Morello, Richie Sambora, Mick Mars och Vivian Campbell.
    Artikeln är tidigare publicerad i Studio 4-2012

    Björn Olsberg
    Gör en egen jullåt i Studiofestival nummer 46! Lagom till jul har vi dessutom lyckats få med fina priser från Fitzpatrick som sponsrar festivalen.
    Äntligen är det dags för en ny Studiofestival. Denna gång med jultema och det enda som krävs för att medverka är att du är medlem här på Studio.
    Bidraget måste vara nytt (inte tidigare utgivet) och kan vara gjord av dig själv eller tillsammans med andra. Bidraget ska vara inskickat senast den 31 december 2019 och vinnare utses den 13 januari 2020.

    Fitzpatrick är vänliga nog att sponsra denna festival med fina produkter: Universal Audio Arrow, ett par Kali LP-6 (monitorer) och klaviaturen Nektar GX49.
    Läs mer om hur du går tillväga!
    Använd tiden väl, ha kul och må bästa jullåt koras.
    Om Studiofestivalen
    Studiofestivalen började för ganska precis 15 år sedan i ett initiativ från forummedlemmen ®offe i forumets 776:e tråd någonsin. Och nu 15 år senare är vi uppe i festival nummer 46. Festivalen brukar ha ett tydligt tema och har uppskattats mycket av många.

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Jag kan hålla med om att det känns snudd på tråkigt, för att inte säga uttjatat, att skriva om hög- och lågpassfilter. Finns det verkligen något att tillföra debatten som inte redan är sagt?
    Hög- och lågpassfilter, eller low-cut/high-cut som de bland annat också kallas, har till uppgift att skära bort frekvenser under eller över en viss frekvens med hjälp av en equalizer. Detta för att filtrera bort oönskad energi som annars kan ställa till problem när du mixar. Du kanske inte hör den, men den finns där. Och ju fler kanaler du jobbar med desto viktigare är det att hålla extra koll.
    Enkelt uttryckt finns det:
    De som använder hög- och lågpassfilter på rutin, utan att fundera särskilt mycket. De som lyssnar, analyserar och överväger varje kanal noggrant. Själv hamnar jag någonstans mittemellan. Dels av bekvämlighetsskäl och dels för att jag vid det här laget anser mig ha så pass bra koll att jag kan unna mig att gå på känsla ibland.
    Många har lärt sig att jobba med högpassfilter på alla kanaler, vilket generellt sett är god tanke eftersom mycket energi samlas i botten. Likväl (men betydligt mindre frekvent använt) är lågpassfiltret, vars uppgift är att plocka bort brus och annat väsande, under vald frekvens.
    Högpassfilter (low-cut) vid 100 Hz, vars uppgift är att plocka bort oönskad energi i bottenregionen, men också högre upp om nöden kräver.
     
    Lågpassfilter (high-cut) vid 8000 Hz, vars uppgift är att filtrera bort högfrekvent oväsen av olika slag, ibland hörbart, ibland inte. 
    När det kommer till att filtrera bort frekvenser finns det en allmängiltig uppfattning om att du ska sololyssna, gärna i hörlurar, för att höra exakt vad du plockar bort. Du rattar tills du hör att ljudet förändras, det vill säga att basen börjar försvinna om du använder ett högpassfilter (low-cut), eller att diskanten blir lidande om du använder ett lågpassfilter (high-cut). För att sedan backa tillbaka lite. Det är helt ok att arbeta så, eftersom du då inte riskerar att förändra grundljudet utan bara plockar bort överskottsenergin.
    Ett annat sätt att höra
    Mitt tänk är däremot annorlunda, då jag på senare tid gått från att vara relativt restriktiv med mitt filtrerande till att vara betydligt mer djärv. För mig handlar det om kontexten och inget annat. Låt mig utveckla.
    I stort sett varje mix har ett eller flera element som är direkt beroende av basfrekvenser. Må det vara en baskagge, bas eller något annat som kräver mycket botten. Dessa instrument låter jag agera vägvisare för övriga kanaler. Istället för att sololyssna på de instrument som ska högpassas, gör jag det samtidigt som jag lyssnar på exempelvis basen. På så vis filtrerar jag automatiskt mer aggressivt, eftersom basen (som spelas upp samtidigt) nu tar hand om och fyller ut den information jag successivt plockar bort.
    I praktiken kan detta innebära att jag sätter ett högpassfilter vid 200 Hz, istället för kanske 100 Hz om jag hade sololyssnat. Här kan det sparas massvis av välbehövlig energi. Vad tjänar detta till kanske du undrar? Ganska mycket, speciellt om du jobbar med många kanaler. För som vi alla vet är det helheten som räknas och inte hur ett instrument låter ensamt (om det nu inte spelar ensamt). Kontentan: Filtrera i kontexten och du får en tydligare botten och en bättre definierad mix med bibehållen ljudkvalité.
    Likväl har varje mix ett eller flera instrument som mår bra av lite extra luft och de som klarar sig utan. Här jobbar jag likadant som med basfrekvenserna, fast omvänt. Vanligen låter jag leadsång, akustiska gitarrer och möjligen trummornas överhäng vara orört. Det är även dessa som får agera vägvisare för övriga instrument.
    Med detta sagt råder jag dig att inte krångla till det i onödan, lyssna och ratta. Övertänk inte. Det finns, enligt mig, ingen anledning att bli allt för nitisk gällande hög- och lågpassfilter. Gör vad som känns rätt och fastna inte i detaljerna.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
    Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

    Hasse Nilsson
    Den klassiska inspelningsstudion i Skärmarbrink i Stockholm hotas av rivning.
    Studio Baggpipe, som verksamheten heter idag, kallas ofta för EMI-Studion i folkmun. Lokalerna är en av de få kvarvarande musikstudior som med rätta kan anses ha stort kulturhistoriskt värde, även internationellt sett. Där har Björn Skifs spelat in den första svenska listettan ”Hooked on a feeling”, bara en sådan sak. Raden av namnkunniga artister som satt sina tagningar i studion i söderförorten kan göras extremt lång, men som exempel har ABBA, Beyoncé, Britney Spears och Lady Gaga hyrt in sig med sina produktioner. Ett upprop har startats för att förmå Stockholms Exploateringsnämnd att hindra rivningen av fastigheten för att bygga nya bostäder. Skriv på här! https://www.mittskifte.org/petitions/radda-den-legendariska-studion-i-skarmarbrink Kolla gärna in Studio Baggpipes webbplats. http://baggpipe.com/
     

    Foto: Studio Baggpipe

    Micke Linderoth
    Den är en klassisk effekt som ger elgitarrister tillgång till unikt sound. Det är naturligtvis wahwah-pedalen vi pratar om.
    I rockens barndom hade elgitarristerna få effekter till hands (eller heter det till fots?). Bandeko, tremolo, fjäderreverb och fuzzboxar förändrade gitarrljudet och popmusiken under sextiotalet.  slutet av the swinging sixties lanserades wahwah-pedalen, en unik effekt som ger gitarristen tillgång till nya klangfärger.
    Bland gitarrhjältarna var Eric Clapton först ut med wahwah på vinyl på Tales of Brave Ulysses. Jimi Hendrix visade också prov på gott fotarbete på Burning of the Midnight Lamp. Mitt första minne av den magiska wahwah-effekten är från Frank Zappas Peaches En Regalia – ett av rockens instrumentala mästerverk.
    Xotic RoboTalk
    I början av 2007 presenterade Trevor Cox, ljudakustikprofessor vid Salfords universitet, resultatet av en nätenkät som undersökte vilka ljud människor hatar att höra. På prispallen för världens värsta ljud hamnade gråtande barn, mikrofonrundgång och... på förstaplatsen kräkljud. De tre ljuden ingår som av en händelse i wahwah-effektens ljudpalett – särskilt i kombination med dist.
    Wahwah-pedalen kan användas på många sätt och Michael Schenker och Frank Zappa är två gitarrister som använde den som ett tonfilter, där de hittade en bra inställning som lät gitarren ta plats i ljudbilden.
    Men wahwah kan också fås att kvacka, bräka och ”waowaha”, precis som jazztrumpetaren Clyde McCoy använde sordin på miljonsäljaren Sugar Blues 1931. Gitarristen som köpte en Vox-wahwah med McCoys bild och signatur på undersidan undrade säkert vem den liraren var.
    Brad Plunkett är wahwah-effektens fader men, precis som när det gäller många andra uppfinningar, hade han flera medarbetare till sin hjälp. En av dem var gitarristen Del Casher, som tidigt insisterade att effekten var perfekt för gitarr. Casher använde en modifierad prototyp av wah-pedalen för demonstrationer vid presskonferenser och filmmusikinspelningar.
    Två olika namn
    När Vox senare lanserade wahwah-pedalen i slutet av 60-talet såldes samma pedal under olika namn på båda sidor av Atlanten – av Thomas Organ i USA och JMI (Jennings Musical Instruments) i Europa. Ingen av de båda distributörerna ville sälja samma pedal, vilket Vox löste genom att döpa den amerikanska versionen till Cry Baby, eftersom effekten lät som ett barn som gråter.
    Jag har alltid gillat Hendrix wahwah-intro på Voodoo Child (Slight Return) och det bluesfärgade wahwah-inpasset på All Along The Watchtower. Jag garvar när jag hör Steve Vais wahwah-duell med sonen på Ya-Yo Gakk och njuter av Slash, John Frusciante eller Oz Noy.
    Du gissar förmodligen att jag själv har en wahwah-pedal (eller två)? Svaret är nej. Jag har testat några olika wahwah-pedaler, men domen blev alltid densamma: jag är ingen wahwahist.
    Det går inte att lära gamla hundar att sitta, sägs det. Nyligen köpte jag dock en gammal Xotic Robo Talk pedal – ett kombinerat envelopfi lter/autowah och Random Arpeggiator. Jag kan styra wahwah-filtereffekten via en expressionpedal. Plötsligt blev det extra kul att vränga fram toner och sound med hjälp av högerfoten. Det är aldrig för sent att skaffa en wahwah och undertecknad har nu börjat kolla in det fullmatade utbudet av wahwah-pedaler. Den klassiska Cry Baby (idag i Jim Dunlops version), Fulltones Clyde Wah, Morleys Bad Horsie och T-Rex färska Gull – med ”yoy yoy sound” är bara några exempel. ■

    Källor:
    Wah: The Pedal That Wouldn’t Die, Art Thompson, Guitar Player Magazine, maj 1992 Xotic

    Xotic RoboTalk
    Typ: 100 % analog effektpedal. Auto wah/slumparpeggiator/lågpassfilter/wah via expressionpedal.
    Tillverkare: Prosound Communications Inc./Xotic (www.xotic.us).
    Tillverkningsår: 2001. Ersattes 2009 av RoboTalk2.
    Gitarrister som använt RoboTalk: Scott Henderson, Steve Lukather och Oz Noys. Låten Which Way is Up är en schysst introduktion till RoboTalk.
    Pris: cirka 1 300 kronor och uppåt.

    Ollie Olson
    I denna del ska jag gå igenom om hur du kan skapa djup i din mix genom att använda en eller flera eq.
    Örat uppfattar avstånd genom att ett ljud som känns långt borta har mindre diskant och när det är nära så är det diskantrikare. Följaktligen så uppfattas ett ljud med mer bas som nära om du kan definiera det, men om det bara mullrar så känns det längre bort och om det ska kännas väldigt långt borta så tappar den i basregistret också.
    Så precis som du ska arbeta med att placera ljud i bredd så ska du också arbeta med att placera ljud i djupet också. Målet är ju att åstadkomma en tredimensionell ljudbild med två högtalare.
    För att ta ett exempel: du har två gitarrer och den ena vill du ha en känsla av närhet, och då försöker du hitta närhet genom att ta fram och boosta frekvenser mellan 2,5 kHz – 9 Khz, men var försiktig så att gitarren inte blir för tunn och hård. Den andra gitarren vill du kanske ha lite längre bort och väljer då att ta bort lite i samma frekvensområde för att flytta den längre bak i ljudbilden. Testa på olika instrument och se hur långt bort eller hur nära du upplever dem när du provar de olika varianterna.
    Här finner du första delen i hur du skapar djup i din mix med reverb och delay

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Det finns minst lika många sätt att mixa på som det finns människor på denna jord. Vissa gillar att mejsla fram sin mix under inspelningen - en slags musikalisk symbios, medan andra föredrar att först spela in för att sedan börja ratta. En tredje kastar sig ut i det okända och skriver, spelar in och mixar om vartannat. Det som fungerar för dig fungerar nödvändigtvis inte för mig och det ena tillvägagångssättet är inte mer rätt än det andra.
    Mixning är, enligt mig, en slags räddningsaktion vars syfte är att sätta ihop det inspelade materialet till en begriplig helhet. Ett nödvändigt ont, om än ett väldigt roligt sådant. Ett aningen pessimistiskt synsätt kan tyckas och jag är benägen att hålla med. Men faktum är att jag älskar att mixa, så till den milda grad att jag sällan drömmer om annat. 
    Min mixfilosofi är enkel och går hand i hand med mitt övriga studiotänk: Stora penseldrag med fokus på känsla och enkelhet, snarare än på teknik. För att uppnå detta har jag utvecklat ett arbetssätt som passar mig förträffligt. Det kan naturligtvis skilja sig lite från låt till låt, men på det stora hela följer mina projekt alltid samma mönster:
    1. Gruppera mera
    Förutsatt att kanalerna låter som de ska och att varje spår är upprensat börjar jag med att gruppera samtliga kanaler. Det brukar se ut ungefär så här:
    TRUMMOR BAS KLAVIATUR GITARRER SÅNG Där de flesta huvudgrupper (som jag berikar med versaler för syns skull) även har undergrupper om så behövs. Snyggt och prydligt, men utan att ställa nivåer, panorering eller dylikt.

    Huvudgrupper, här i musikprogrammet Reaper (som ser mindre grått ut i verkligheten)
    2. Botten och toppen
    Nästa steg är att skapa ytterligare två grupper som jag kallar BOTTEN och TOPPEN, där jag skyfflar in vardera huvudgrupp under passande titel. I ovanstående fall hamnar då trummor och bas under BOTTEN och övriga grupper under TOPPEN. På så vis har jag med en knapptryckning tillgång till att enbart lyssna på botten- eller toppenpaketet och kan dessutom justera dessa separat om framtiden så kräver. Vidare har jag även en separat grupp kallad FX där mina effektkanaler ligger, som även den fyller samma funktion.

    Snabb tillgång till botten och toppen är för mig en väldigt användbar mixstrategi
    3. Stora penseldrag
    Den absolut viktigaste delen och centralt för min mixfilosofi är de stora penseldragen. Att arbeta utifrån och inåt, istället för tvärt om. Att börja stort och avsluta smått, för att inte fastna i onödiga detaljer. Jag struntar med andra ord helt i hur exempelvis baskagge, körer eller leadsång låter i detta skede, det är oviktigt. 
    Med detta sagt är det dags att lyssna på alla grupper tillsammans och ställa diverse nivåer och panorering, både i och sinsemellan grupperna. Här handlar det verkligen inte om något finlir, utan fokus ska helt och hållet ligga på att hitta den balans du vill ha. Eller snarare att hitta den känsla du vill åt. Här försöker jag tänka på vad som är viktigt för låten. Vad är det som driver låten? Vad är låtens kärna? Vad är det som fångar lyssnaren? Lyft fram vad som lyftas fram bör och fega inte.
    En tumregel jag brukar följa är att låta max tre huvudgrupper vara dominanta, medan övriga backar upp. Dessa huvudgrupper kan naturligtvis variera under mixens gång (med hjälp av exempelvis automatisering) om musiken skulle kräva detta. Ibland hjälper det att fundera över vad som ska vara långt fram, i mitten respektive längst fram ljudbilden. Detta görs med en så enkel sak som volym. 
    Om alla instrument hörs lika mycket och lika tydligt blir hjärnan förvirrad och vet inte vad den ska fokusera på. Djupet försvinner, vilket ger musiken ett platt och livlöst intryck. Likväl försvinner den naturliga rymd som finns runt varje enskilt instrument. Kontentan: Var djärv i dina val och tänk mindre på balans och mer på den känsla musiken förmedlar. Låt saker sticka ut och ta plats, det blir så mycket roligare då.
    4. Low- och high-cut
    Innan du ger dig i kast med eventuella eq-justeringar råder jag dig att börja med enbart low- och high-cut på samtliga individuella kanaler, alltså på alla instrument i huvudgrupperna. På med hörlurarna och filtrera bort onödig botten och topp. En lutning (slope) på 12 brukar fungera bra i de flesta fall. På så vis spar du mycket, icke hörbar, energi till de instrument som verkligen behöver den. Ibland skippar jag low-cut på baskagge och bas, ibland inte, här finns inga regler, utan grundljudet och låten får avgöra. Men att hushålla med energi till bas och baskagge är i regel ett måste för att få till en väldefinierad mix, som känns.
    Gällande high-cut så är tanken att filtra bort onödigt brus, som kanske inte hörs när du sololyssnar, men som ställer till det när fler kanaler adderas. Jag brukar sällan high-cutta leadsång och akustiska gitarrer, medan elgitarr, syntar (inte alla), körer och annat får sin beskära del. I förlängningen innebär detta att du slipper boosta lika mycket, eftersom frekvensmässig plats nu lämnats till instrument som verkligen kan dra nytta av det. Ytterligare en fördel med att jobba friskt med low- och high-cut är att du kan gasa på och brighta upp mixen mer än tidigare, utan att trötta ut öronen i lika stor utsträckning. Med detta sagt tenderar jag personligen att dras till varmare, mer omfamnade mixar.

    Bilden visar inställningar för elgitarr med ett low-cut på 200 Hz och ett high-cut på 10 kHz, samt en liten dipp vid öronbedövande 2500 Hz
    5. Slutspurt och finpolering
    Men innan dess… Dags för paus. Neutralisera och vila öronen. Sedan är det dags att mixa på som vanligt, vad det nu innebär för dig. Hör du något som sticker ut och stör? Fixa. Finjustera balansen mellan olika grupper och individuella kanaler och jobba med effekter. Gör allt som står i din makt för att lyfta låten så mycket det bara går. Använd alla knep du lärt dig, bryt ny mark, men glöm för allt i världen inte bort helheten och den ursprungliga känslan du vill förmedla. Det är allt för lätt att skruva bort sig i detta stadie.
    Sen är det självklart så att du inte kan räkna med att vara klar med mixen från dag ett, ovanstående tillvägagångssätt eller inte. Olika låtar kräver mer eller mindre pillande. Samtidigt är det viktigt att ständigt påminna sig om att inte överarbeta musiken. Sätt upp en lapp vid skärmen om det behövs. Med detta i åtanke brukar jag själv tänka på en gammal skröna som handlar om en världsartist (som jag väljer att inte nämna namnet på), vars största hit mixades om 84 gånger, varpå man tillslut valde mix nummer två. Det säger en del om vad det egentligen är vi håller på med. Eller rättare sagt vad vi SKA hålla på med. Nämligen musik.
    Lycka till!
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
    Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

    Calle Olsson
    Kraftwerk valde Odyssey när de styrde ut på Autobahn. Calle Olsson berättar om syntens historia.
    I början av min karriär som synthnörd var Arp Odyssey en ganska okänd skapelse för mig. Jag visste att den var en konkurrent till Minimoogen, men jag hade aldrig sett en på riktigt och den var extremt ovanlig i de kretsar i Karlstad som jag hängde i.
    Numera vet jag dock att en Odyssey ljudmässigt skiljer sig rätt mycket från Minimoogen. Till och med mellan olika Odyssey-exemplar finns det skillnader – både ljudmässigt och funktionsmässigt. Till exempel hade de första exemplaren inte cv/gate för extern styrning. Det finns en del olika filter och till och med olika vco:er.
    Men instrumentmakarna som byggde dem hade ett mål med varje modell. Det skulle låta Arp och det skulle låta Odyssey. Och det skulle låta bra. Och det gör det. Om du går i tankar att köpa en Odyssey och surfar runt på diverse hemsidor kommer du hitta en massa diskussioner och åsikter hit och dit om huruvida den ena modellen låter bättre än den andra. Filtret är feldesignat på vissa modeller, hävdar några. Ta allt detta med en nypa salt. Alla Odyssey låter bra.
    Odysseyn har två välljudande oscillatorer med mycket stort omfång. Desutom finns inga fasta oktavswitchar på dem (i alla fall inte på min), vilket gör att man kan svepa steglöst över ett stort antal oktaver. Jag tycker det är väldigt bra för att skapa ambientklanger där man inte vill röra sig inom det vanliga tankesättet att man höjer en oktav hit och dit utan man kan dra lite i reglarna tills det låter bra. Det finns även en fine tune, så man är inte helt borta om man vill ställa in ljud där vco:erna ska stämma mot varandra.
    Arp Odyssey förekommer i flera olika versioner, alla lika bra.
    Duofonisk synth
    På varje vco kan du välja mellan sågtand eller fyrkant med variabel pulsbredd. Ganska standard alltså, men tack vare den fantastiska ljudkvaliteten behövs det knappt något mer. Två sned-stämda oscillatorer i oktav brukar räcka.
    Odyssey har också den fantastiska egenskapen att den fungerar som en duofonisk synth. I realiteten betyder det att du kan spela tvåtonersackord på den. Dock har den bara ett filter och vca, men till exempel Kraftwerk använde Odysseyns duofoni för att spela ackorden på Autobahn från 1974. Den stod faktiskt även för de flesta av ljudeffekterna på låten.
    Lfo:n är väldigt enkel och jag blev lite besviken när jag först såg den. Men den är faktiskt suverän. Den har en rate-regel, där du ställer hastigheten på lfo:n – modulatorns vågform väljs sedan på mottageren. Om till exempel vcf ska moduleras av fyrkant så väljer du det på vcf:en, och om du samtidigt vill modulera vco 1 med sinusvåg så väljer du sinus på vco 1. Det kanske låter litet märkligt, men när du väl sitter bakom spakarna är det lätt att förstå. Rate på lfo styr även tempot på s/h.
    De första modellerna av Odyssey var vita med svart text (Whiteface) och enligt ryktet hade dessa ett så kallat diodeladder-filter. Men detta stämmer inte utan i dessa satt ett av Arp egendesignat 12-decibelsfilter, 4023.
    När MKII, (Blackface, svart/guld) släpptes 1974 användes återigen detta filter. Dock sattes Moogfiltret, 4035, in i de Odyssey som tillverkades under 1975. Men eftersom Moog hade patentet på detta så byttes det, efter hot om stämning, ut till ett annat, 4072. Det innehöll dock en designmiss, så det kom alltså ännu ett, 4075, som användes i kommande produkter.
    MKIII är svart/orange och har i stort sett samma design rakt igenom. Men, det är en liten djungel. På filterdelen sitter också mixern där du väljer hur starkt de olika ljudkällorna ska låta samt vilken av vågformerna vco:erna ska ha. Noise, vco 1, vco 2 och ring mod. Här finns även reglar för att modulera filtret.
    Odysseyn har två enveloper att välja mellan och det går även bra att modulera med keyboard tracking och såklart lfo. Odysseyn har alltså två enveloper: en ar (attack, release) och en adsr (attack, decay, sustain, release). De är inte lika snabba som i Minimoogen men låter bra ändå. ■
    Arp Odyssey
    Typ: Duofonisk synthesizer
    Tillverkningsår: 1972-1981
    Polyfoni: 2
    Effekter: Ringmodulator
    Filter: 12/24 dB lågpassf lter beroende på version, högpassfilter
    Klaviatur: 37 tangenter, C-C
    Styrning: cv/gate
    Prisläge: Ca 20 000 - 45 000 kronor beroende på skick (begagnad)
    Artikeln är tidigare publicerad i Studio 3-2014

    Ollie Olson
    I tipset “Skapa bredd i dina mixar med panorering”, så gick vi kort igenom vikten av att placera ut de olika ljuden eller instrumenten enligt en vänster–högerskala, det vill säga panorering, för att skapa bredd. I det här tipset ska vi titta på ett av sätten som du skapar djup i mixen, nämligen genom att använda reverb och delay.
    Gällande reverb så fungerar det så att ju längre reverb du använder desto ”längre bort” kommer ljudet, och du får ett mer avlägset ljud. Längden på reverbet har två viktiga parametrar: storleken på rummet, det vill säga rumskaraktären i ditt reverb, som exempelvis “Room”, “Chamber”,  “Hall” eller liknande och sedan väljer du tiden på efterklangen (decay). Ju kortare tid på efterklangen du väljer, desto mindre blir reverbet, och ju större rum du använder desto längre tid låter reverbet.
    Genom att skruva på “mix” i reverb-inställningen, så bestämmer du hur ”långt in” i rummet du vill placera instrumentet.
    Delay funkar ungefär på samma sätt men här hör du ”ljudstudsar” istället för olika rum. Du kan välja att använda långa tider på studsarna för att få känslan av att ljudet är långt bort, och med kortare tid bli effekten den motsatta.
    Här finner du del 2: skapa djup i din mix med rätt frekvenser

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: De senaste åren har jag gått från att testa i stort sett alla pluggar, till att medvetet och mycket noggrant välja ut de effekter som jag verkligen tror kan tillföra något.
    Nya och spännande pluggar finns det gott. För gott om skulle jag nästan vilja påstå. Utbudet av pluggar i form av equalizers, kompressorer, reverb, delay, enhancers, mjukvaruinstrument, analoga emuleringar och annat, är idag så stort att det ofta känns övermäktigt. I förlängningen leder detta grovt förenklat till två saker:
    Du testar allt, men blir sällan nöjd eftersom nästa spännande plugg ständigt väntar runt hörnet. Gräset är som bekant alltid grönare på andra sidan. Fokus tas därmed bort från musiken och tar sikte på tekniken. Detta är enligt mig livsfarligt, ur ett kreativt och musikaliskt perspektiv. Du testar ingenting, då intresset eller orken helt enkelt inte finns. Vilket så klart innebär att du går miste om en hel del godbitar. Med detta som utgångspunkt har jag därför valt ut fem av mina nuvarande favoritpluggar, som jag i stort sett alltid använder i mina projekt. Kanske är det något som smakar?
    DDMF - MagicDeathEye
    Ett ord räcker egentligen för att beskriva denna volymjusterare: Magi. Här har du en kompressor som fungerar på i stort sett vad som helst där tjusningen ligger i enkelheten, men naturligtvis också i soundet. MagicDeathEye har en förmåga att på ett transparent sätt tajta till bottenpaketet på ett sätt jag tidigare aldrig upplevt i en plugin. Mina personliga användningsområden är främst sång, bas, akustisk gitarr och som mastringskompressor (med 150 Hz-filtret aktiverat). Trolleri.

    Tillverkarens hemsida

    Kush Audio - TWK
    Den senaste mojo-pluggen från min favorittillverkare Kush Audio. En ratt är allt som behövs för att framkalla varma övertoner och den skönaste överstyrning du kan tänka dig. Det handlar om textur och rörelse. TWK fungerar på allt från enskida kanaler till bussar och hela mixar och har en förmåga att ”analogisera” ljudet på ett väldigt behagligt vis, samtidigt som det poppar ur högtalarna. Något som gärna förknippas med exempelvis rullbandare från 70-talet. Att kalla TWK för en enkel rullbandsemulering vore dock att simplifiera pluggen, då det händer betydligt mer under huven. Gammalt blandas med nytt.

    Video: Omega Transformer Model TWK
    Tillverkarens hemsida
     
    Masteringthemix - BASSROOM
    En kontrollerad botten är bland det svåraste att åstadkomma när det kommer till mixning och mastring. Detta löser BASSROOM på ett strålande sätt med ett innovativt och enkelt grässnitt. Ladda valfri preset i passande genre och låt sedan pluggen analysera området 0-320 Hz och därefter komma med förslag på lämplig åtgärd. Du kommer bli förvånad över hur mycket ett upprensat basregister kan göra för hela mixen.

    Video: Bassroom
    Tillverkarens hemsida
     
    Soundtheory - Gullfoss
    Lättanvända Gullfoss beskrivs av tillverkarna som att ha ett par extra gyllene öron. Dessa öron kommer i form av en plugg vars uppgift är att dynamiskt rätta till den frekvensmässiga balansen på hela mixar. Detta görs med ett fåtal parametrar i kombination med ett överskådligt och lättbegripligt gränssnitt. Mitt rekommendation är att använda Gullfoss ganska sparsamt, då det är lätt hänt att effekten blir för uppenbar. Men i rätt dos är pluggen minst sagt iöronfallande vacker.

    Introduction and the Main Controls
    Tillverkarens hemsida
     
    Waves - Mixcentric
    ”Fuskpluggen” som jag lite skämtsamt brukar kalla den, förenklar (likt ovanstående pluggar) livet för alla som mixar och mastrar på egen hand. Detta genom intensity-ratten vilken styr hur mycket pluggen ska arbeta – ju mer du drar på, desto tydligare, mer detaljerar och komprimerat blir utfallet. Mixcentric fungerar enligt mig bäst på lite dovare mixar, som är i behov av en sista finpolering. Sitter du däremot på en bright mix så har pluggen sällan något att tillföra. Med detta sagt är Mixcentric många gånger en räddare i nöden och ett säkert köp för de flesta som mixar och mastrar på egen hand.

    Video: Greg Wells demonstrates his Mixing Plugin MixCentric
    Tillverkarens hemsida
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet!
    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
    Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

    Ollie Olson
    När du ska börja producera en låt för en artist, eller för dig själv så är det viktigt att veta vad som är viktigast. Är det produktionen som ska vara stjärnan, eller är det artisten? Oavsett så måste du känna att artisten och produktionen tillhör varandra.
     


    Som producent så är det så lätt att göra en produktion som du själv älskar, för du har flera coola tricks och lösningar som kommer att göra det till en jätteläcker produktion och låt. Om du inte har ställt dig frågan om en sådan produktion passar artisten och sången, så är det stor risk att hela produktionen faller platt när sången läggs på, för att den som ska sjunga inte kan identifiera sig med ljudbilden, eller att rösten inte passar i ljudmiljön.
    Här kommer några frågor som du ska ställa till dig själv och din artist:
    Vilken typ av genre ska det vara? Ska det vara en stor produktion eller minimalistisk produktion och ljudbild? Ska det vara en organisk eller en elektronisk musikvärld? Hur ska låten och produktionen spegla artisten? Hur ska vi hitta identiteten och personligheten så att den passar artisten? Vilken tonart passar artistens röst bäst?

    Björn Olsberg
    Efter några hektiska veckor och hot om konkurs är nu Luthman tillbaka igen.
    Som Studio rapporterade den 15 oktober så begärdes distributören Luthman SMTTS AB i konkurs. Glädjande nog har vi meddelats om att företaget, som nu heter Luthman Nordic AB, är igång igen och tar order precis som vanligt och levererar inom några dagar.

    Företaget meddelar också att de har många varor i lager och får påfyllning inom kort där det finns luckor.
    Luthman är i skrivande stund på väg att flytta till nya lokaler i Rosersberg, strax söder om Arlanda utanför Stockholm och från och med den 15 december kommer hela huvudkontorets verksamhet skötas därifrån.
    Luthman Nordic AB är distributör för bland annat Gibson, Alto, Blackstar, Cort, M-Audio, Apogee, K&M, Akai, GHS Strings med flera.
    Webbadress: www.luthman.se

    Micke Linderoth
    De första gitarrsyntarna dök upp på 70-talet men lockade få gitarrister. Det var först med Roland GR-1 från 1992 som genombrottet kom.
    Listan på de som byggt gitarrsyntar kan göras lång. Där finns namn som EMS Synthi Hi-Fly, 360 Systems, ARP Avatar, Hagström Patch 2000, Korg X-1, Casio DG-20, Photon... alla med lite olika sätt att försöka överföra gitarrens alla nyanser och spelteknik till kraftfulla syntljud.
    Vad är då en gitarrsynt? Det har funnits många varianter, men vanligast i dag är en gitarr (el eller akustisk med stålsträngar) med en ”hexaphonisk” mikrofon som läser av varje enskild sträng och konverterar det till midi-data. Fördröjningen har alltid irriterat gitarrister, men det är inte enkelt att fånga gi-tarrspelets alla nyanser.
    Inbyggda ljud och en spelkänsla som inte gick av för hackor gjorde GR-1 till en framgång när den släpptes
    Roland i framkant
    Gitarrsyntar har aldrig varit någon jättehit och synttillverkaren ARP gick i konkurs som en följd av en hårdsatsning på gitarrsynten ARP Avatar. Den såldes i under 1 000 exemplar och dess öde liknar Hagströms gitarrsynt Patch 2000, som i samarbete med Ampeg byggdes för både bas och gitarr i knappt 800 exemplar.
    Med facit i hand har Rolands gitarrsyntar oftast legat i framkant om vi snackar pris, finesser och funktioner. Särskilt om du inte tillhör den gitarrelit som har råd med en Synclavier eller SynthAxe. På 80-talet började syntarna snacka midi med varandra och 1987 var det dags för gitarr-till-midi. Rolands GM-70 var en rackmodul (utan ljud) som faktiskt gjorde sitt jobb hyfsat bra, men Roland lyckades ändå övertyga relativt få gitarrister.
    Roland GR-1 lanserades som sagt 1992 och är förfadern till senare modeller som GR-09, GR-30, GR-33/33B för bas, GR-20 men också GR-55 som är en kombination av multieffekt och gitarrsynt.
    Med samplade internljud från Rolands General MIDI-syntar var ljuden i GR-1 riktigt schyssta och både triggning och spelkänsla var imponerande redan från första tonen. Hemligheten sägs vara att Roland installerat ljuden på syntens moderkort, vilket gav en snabb intern omvandlig av tonhöjden till midi-data. Men då som nu var det också viktigt att trimma in GK2-mikrofonen.
    GR-1 hade 24  toners polyfoni, 64 ljud uppbyggda av 200 samplade grundljud, samt en inbyggd fyraspårs-sequencer som kunde lagra hela 2 000 toner (!) plus tre grundeffekter: reverb, eko och chorus. Det var mäktigt att spela med ett fett syntljud och ett distat gitarrljud, eller en stämningsfull stråkpad eller GR300 LD, fabriksljudet som kopierade Pat Methenys ”valfångarsound” och allt med en triggning som fick godkänt för de flesta ljuden.
    I dag är en begagnad GR-1 inte så dyr och den funkar med Rolands GK-mickar (med 13 pinnar). Men om du vill testa senare (och deras) gitarrsyntar idag behöver du inte gräva så djupt fickan för att utöka ditt ljudförråd... men kom ihåg att du fortfarande måste jobba med spelteknik och ljuden för att få ut maximalt av din gitarrsynt. ■
    Roland GR-1
    Tillverkare: Roland
    Typ: Gitarrsynt
    Tillverkningsår: 1992
    Funktioner: Sequencer, reverb/eko och chorus
    Prisläge: Från ca 1 500 kr
    Artikeln är tidigare publicerad i Studio 12-2013

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Det ska sägas direkt. Datorer idag är så pass snabba att i stort sett vilken budgetdator som helst klarar av att leva upp till epitetet musikdator. Men det finns ändå några saker du bör känna till innan du eventuellt lättar på plånboken.
    Nyhetens behag eller nödvändighet?
    Det första du ska fundera över är om du verkligen behöver en ny dator. Att din dator känns slö handlar många gånger om att hårddiskarna är överbelamrade, med allt från gamla systemfiler till program som inte längre används. Ibland räcker det med att installera om operativsystemet för att datorn ska vakna till liv igen. Likväl kan uppgradering av befintligt minne, processor och hårddiskar göra susen. Begagnatmarknaden är inte heller att förglömma, både ur ett ekonomiskt och miljömässigt perspektiv. Vi lever i ett slit och slängsamhälle och elektronikprylar är tveklöst en av de största bovarna. Tänk därför gärna två eller tre gånger innan du köper nytt.
    Vad är viktigt?
    I grund och botten är det tre saker som avgör hur snabb en musikdator är:
    Processorn Internminnet Hårdiskarna Vilket moderkort, grafikkort, nätaggregat eller andra tillhör du väljer spelar i praktiken mindre roll, så länge de olika delarna är kompatibla med varandra. Något de i stort sett alltid är om du köper en färdig produkt och inte bygger ihop själv.
    Moderkort (Gigabyte Z390)
    Hur snabb processor behöver du?
    Först och främst ska du inte stirra dig blind på specifikationer, då alla moderna processorer fungerar mer än väl till musikproduktion. Med detta sagt är en processor med minst 6 trådar att rekommendera, vilket de flesta har idag. Intels processorer är uppe i nionde generationen och dagens i5, i7 och i9 är betydligt snabbare än för bara några år sedan. Även AMD har uppdaterat sina processorer rejält med modellen Ryzen, som idag fungerar utmärkt för musikproduktion. Ekvationen är enkel: Ju snabbare processor, ju fler pluggar kan köras samtidigt innan datorn går på knäna.

    Processor (Intel Core i9)
    Du glömmer väl inte minnet?
    När det kommer till val av hårddisk och internminne är det devisen ”mer är bättre” som gäller. Rikligt med internminne innebär att information kan lagras temporärt för snabb åtkomst, vilket betyder att fler program kan vara igång samtidigt med bibehållen prestanda. Här rekommenderar jag minst 16GB, gärna 32GB om du jobbar med stora projekt och samplingar. Likväl tillåter en snabb hårddisk att program och samplingsbibliotek laddas effektivare. Två interna hårddiskar är en bra utgångspunkt, varav en SSD-disk för operativsystem och program. SSD-diskar är ett snabbare alternativ till traditionella mekaniska hårddiskar och bygger på en teknik inte helt olik den som används i USB-minnen, helt fri från rörliga delar. En extern hårddisk för backup också en ypperlig idé.

    Ram-minne (Corsair DDR-4)
    Ute på vift?
    För dig som är i behov av att vara mobil faller valet naturligt på bärbart. Den bittra sanningen är dock att bärbara datorer erbjuder mindre kraft för mer pengar och är krångliga att uppgradera. De har dessutom en tendens att bli varma och högljudda när de belastas hårt. En stationär dator är därför alltid att rekommendera om du inte har för avsikt att spela in på resande fot.
    Tystnad, tagning…
    En tyst dator är en förutsättning när du spelar in, speciellt om du sitter i samma rum som arbetsstationen. Fläktar från nätaggregat, processor och grafikkort är det som väsnas mest, vilket är ganska enkelt åtgärdat. Steg ett är en väl dämpad datorlåda, följt av ett fläktlöst grafikkort och ett effektivt nätaggregat. Nästa steg är att se över övrig kylning med så tysta fläktar som möjligt, både gällande datorlådan och processorn. Självklart kostar det lite mer och kräver en del finlir, men är absolut värt besväret enligt mig.

    Datorlåda (Fractal Design Define R6)
    Anslutningar
    Vilka anslutningar du behöver är helt beroende på vad du vill koppla in i form av ljudkort, MIDI-klaviatur, tangentbord, mus, skärm och annan hårdvara. Som PC-användare är USB-3 och USB-C standard (även om Thunderbolt är på ingång), medan Thunderbolt-3 regerar på mac-sidan. På pappret är Thunderbolt-3 snabbare än USB, men skillnaden är i stort sett obefintlig när det kommer till inkopplande av exempelvis ljudkort. Populära Firewire avvecklades 2013, men lever fortfarande kvar i många musikstudior bestyckade med lite äldre ljudkort.
    Sist men inte minst
    PC eller Mac? Lite enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det enda som skiljer en PC och en Mac åt är operativsystem, programvara och inte minst priset. Innehållet, det vill säga hårdvaran, är den samma. Valet mellan Pc och Mac faller därför på vad du känner dig bekväm med, snarare än vad som är ”bäst”. Generellt är en PC billigare än Mac med samma prestanda, lättare att bygga ut, men kan kräva lite pillande för att fungera optimalt. Mac är ett välkänt varumärke med bra byggkvalité och snygg design, som dock är lite dyrare och svår att uppgradera och bygga ut.
    Sammanfattningsvis bör en modern musikdator ha:
    En snabb processor. Minst i5 men gärna Intel i7/i9 eller Ryzen 7/9. 16GB ram, men gärna 32GB. Ett moderkort med alla anslutningar du behöver. Minst två hårddiskar varav en snabb SSD på minst 250GB. Tyst grafikkort och fläktar samt dämpad datorlåda. Fractal Design är en bra utgångspunkt. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
    Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

    Calle Olsson
    Roger Linns banbrytande trummaskin dominerade stort på 80-talet. Men den låter faktiskt bra än i dag.
    Ett av de instrument som hördes på flest hitskivor under 80-talet är den fantastiska Linn LM-2 – en underbart vacker digital trummaskin som är stor och tung. Den har fina träsidor och klassisk design. LM-2 var den lite nedbantade uppföljaren till LM-1 som var den första digitala trummaski-nen. Man arbetade med samplade trummor där samplingen lagras på eproms, vilket möjliggjorde byte av ljud. jag har dock aldrig bytt ljud i min. Kanske för att alla ljuden är så bra. Det finns 15 inbyggda trumljud och det är förvånansvärt hur bra de låter. Det låter verkligen som bra inspelade livetrummor. Vi jobbar med en skiva nu där vi har triggat Linndrumsamplingar via midi-pads och det låter som om man sitter och lyssnar på närmickade trummor inspelade i ett riktigt bra, dämpat trumbås. Fantastiskt.
    Träsidor och reglage så att det räcker och blir över. Linndrum LM-2 dominerade på 80-talets topplistor.
    Rejält med tryck
    Vi kan börja med bastrumman. Ett fantastiskt ljud. Luftigt samtidigt som det är rejält med tryck i det. Du kan inte redigera några parametrar men det finns möjlighet att programmera ljudet i två olika volymlägen för dynamik. Det låter så fruktansvärt bra om bastrumman. Den har den där kvaliteten som TR-808- eller TR-909-bastrummorna har. Det räcker liksom med endast den för att det ska bli musik. Rak 4/4-takt. Japp, det är en låt. Det känns som om de la ner mycket tid på att få till det där perfekta ljudet. Och det sitter perfekt i en mix också. Ren och skär magi. Virveln går heller inte av för hackor. Den går dessutom att pitcha och pitchratten har ett stort omfång och det går att få till hyfsade piccola om man vill ha det, men som bäst låter det när man pitchar ner  den lite eller mycket. Virveln är det ljud i maskinen som det är mest tryck i. Som en käftsmäll. Och som med allt som har med musik att göra så är tajming viktig. Även microtajming. Det låter kanske flummigt, men det är verkligen viktigt med en startpunkt på en sampling. LM-2:s virvel har den där perfekta startpunkten.
    Mixa direkt
    Pukorna är klassiska ”synthtrummor” som tillsammans med Simmons kom att definiera hur en synthtrumma ska låta. Både på pukor och congas finns också möjlighet till att stämma om ljuden riktigt rejält. Då varje ljud har sin egen volymregel går det också att göra bra mixar direkt i trummaskinen om du spelar live eller inte spelar in trummorna som ett stereospår. Dessutom är det lätt att hitta balans mellan de olika pukorna. Varje ljud har också en panoreringsregel, så det är enkelt att få till en fin stereobild utan att behöva bläddra i menyer. Hihaten är också en av de svängigaste som går att få tag på. Den har ett eget decayreglage, vilket gör det enkelt att hitta precis rätt ”öppning” av den stängda hihaten. Min favoritinställning är dock kortaste. Som ett litet funky knäpp som tillsammans med cabasan utgör grunden för svänget i många av mina låtar.
    För torrt klapp
    Cymbalerna låter också fantastiska och i en mix väldigt naturtrogna. Det enda ljud jag har invändningar mot är faktiskt klappet. LM-1:ans klapp är bättre. LM-2 låter lite för torrt tycker jag. Det funkar dock ihop med virveln för att få upp peppen i till exempel en refräng. På baksidan av maskinen finns en massa in- och utgångar, bland annat separata ut för varje ljud. Här finns även en del trigg-ingångar för att trigga ljud med pads. Sedan finns även en trigg ut som jag brukar använda för att trigga sequencern i min SH-101. Det är inte så dumt. Bara att koppla ihop så låter det som en klassisk discolåt från 1984. ■

    LinnDrum LM-2
    Tillverkare: Linn
    Modell: LM-2
    Tillverkningsår: 1982-1985
    Antal ljud: 15
    Polyfoni: 12
    Kontroll: Clock In. Det finns numera bra midi-interface för inbyggnad
    Minnen: 56 pattern
    Effekter: Swing, kvantisering (modernt för att vara 1982!)
    Prisläge: 45 000 - 50 000 kr
    Artikeln är tidigare publicerad i Studio 5-2014

    Ollie Olson
    Nu när en vanlig laptop är kraftigare och har mer tekniska möjligheter än alla studior i världen, och man kan göra nästan precis vad som helst så är det lätt att göra för mycket.
    Det känns skönt att lägga på den där extra synten eller gitarren. Du tror att det kanske behövs 78 kör-dubbar och du har läst artiklar och intervjuer om vad alla “superproducenter” gör, men det viktiga är att du gör något som gör låten och artisten rättvisa.
    Ibland behövs bara några få element för att skapa den bästa miljön för låten och sångerskan/sångaren, och där mer pålägg bara kommer att tynga produktionen och göra den otymplig.
    Tänk så här: Varje nytt element ska ha en funktion som gör att låten blir sämre när du tar bort det. Om det känns schysst både med och utan pålägget, strunta då i det och försök hålla ner antalet kanaler för att skapa så mycket plats för sången som möjligt. Ju fler instrument som måste kämpa för en plats desto mindre fett kommer instrumenten och produktionen att kännas.

    Jon Rinneby
    Fredagstipset: Föreställ dig följande scenario: Du har spenderat timmar, dagar, veckor eller kanske till och med månader på din senaste mix. Du har följt konstens alla regler och gjort precis så som du alltid brukar göra. Men ändå är det något som inte känns riktigt rätt. Något du inte kan sätta fingret på. Nyanser och detaljer som en gång fanns i din mix tycks som bortblåsta och den ursprungliga känslan lyser med sin frånvaro. Du hör musiken, men kan inte längre avgöra om det faktiskt låter bra. Känns det igen?
    Du är inte ensam. Det som händer när du jobbar med en och samma mix för länge är nämligen att perspektivet går förlorat, den ack så viktiga överblicken. Till slut blir allt en grå massa där ingenting går att urskilja. Detta är något som vanligtvis går att avhjälpa, eller åtminstone delvis avhjälpa, med följande återkommande rekommendationer:
    Ta en promenad och rensa tankarna. Att göra något helt annat en stund är bland det bästa du kan göra för din mix. Låt mixen vila till nästa dag. En god natts sömn löser många problem, så även trötta öron och brist på (själv)distans. Jobba på en annan mix. Upplevelsen av ny musik är ett utmärkt sätt att neutralisera öron och sinnesintryck på. Därav vikten av att referenslyssna, vilket är ett kapitel i sig. Lyssna i olika ljudsystem. Allt för att bredda, utmana och förnya hörfältet. Låt någon annan, som du litar på, lyssna. Det behöver inte vara någon som sysslar med musik, utan snarare en person du känner dig bekväm med och som vet vad du är ute efter. Nollställ allt och börja om på ny kula. Ett drastiskt sista alternativ som ibland är enda utvägen. Om du gör detta till en vana, är det förmodligen dags att tänka om och se över sättet du jobbar på. Nya perspektiv
    Ibland finns det helt enkelt inte tid, eller lust, till något av ovanstående. Kanske har du testat allt, utan framgång. Vore det inte underbart att kunna lyssna på mixen med helt nya öron, som om det vore för första gången? Här och nu. Inte sen, eller med någon annans hjälp.
    Det går faktiskt, utan örontransplantation, genom att spela hjärnan ett litet spratt. Testa följande:
    Byt plats på vänster och höger kanal, så att höger blir vänster och vänster blir höger. Detta går att göra på lite olika sätt, beroende på inspelningsprogram eller genom inställningar i datorn. Med hörlurar är det naturligtvis enklare. Ändra volymen. Om du lyssnat starkt lyssna svagt, om du lyssnat svagt lyssna starkt. Slut ögonen och lyssna från början till slut. Rör ingenting. När något sticker ut gör du en mental anteckning, skriv inte ner. Vad som händer är att du hör allting annorlunda, eftersom det som tidigare uppfattades av höger hjärnhalva nu uppfattas av vänster och vise versa. Stereobilden och balansen förändras, transienterna upplevs annorlunda liksom alla reverb och så vidare. Du hör låten ur ett helt nytt perspektiv och förhoppnings börjar bitarna falla på plats igen. 
    Lycka till!
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
    Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

    Calle Olsson
    När Bob Moog skulle ta fram en portabel synt blev resultatet Minimoog – en klassiker som står sig än i dag.
    I slutet av 60-talet hade Moog tillverkat stora och dyra modularsystem till många av världens musiker och studior. Nu ville musikvärlden ha en turnébar variant. Bob Moog valde då ut de populäraste modulerna och hårdkopplade dessa enligt de vanligaste signalvägarna: oscillatorer in i en mixer som sedan går in i ett filter, som sedan fortsätter in i en förstärkare. Filter och förstärkare styrs av varsin envelop.
    Det här kom att bli standarden för analoga synthar, men det var alltså på ”minin” som det gjordes först. Av någon outgrundlig anledning var det också där det blev som bäst. Varje del av minin är helt perfekt, allt från ljuddesign till den fällbara manöverpanelen. Pitch- och modulationshjul såg dagens ljus här. Synten har stora reglage som sitter utplacerade med sådan naturlig precision att man undrar om inte herren själv är inblandad i utformningen.
    Är bra på allt
    Jag har spelat på typ tio stycken olika Minimoogar och alla har låtit olika, känts olika och sett lite olika ut. Men den gemensamma nämnaren är att de bjuder in till att skapa och spela musik. Minin är bra på allt. Den är ett eget väsen – något gåtfullt och mystiskt, något levande och organiskt – samtidigt som den är diffus och drömlik. Kanske är det träet som gör att den känns mer naturlig, mer mänsklig. Eller så är det det faktum att Bob Moog faktiskt försökte ge sina instrument själ. Det kanske låter flummigt, men det räcker att ta en titt på en av de tre oscillatorerna, vilken vågform som helst, filtret helt öppet. Tryck på en tangent. Det räcker. Det går inte att göra ett dåligt ljud med Minimoogen.
    Det finns något rått och naturligt i ljudet. Oscillatorerna väser, pulserar och viner. Oscillator 3 kan användas som modulations- källa för att styra de andra oscillatorerna eller filtret. Dessutom går det att blanda in noise i modulationen för att skapa vackra och oförutsägbara vibraton och klangförändringar.
    Varje oscillator har sex olika vågformer. Alla låter lika bra och är extremt kraftfulla. Oscillatorerna var en ny design som alltså skiljer sig en del från sina modulära föregångare. Däremot behöll ingenjörerna filterdesignen.
    Jag tycker minin håller stämningen bra, när den väl fått värma upp sig. Min tar ungefär 45 minuter på sig att landa helt. Det skiljer ungefär ett tonsteg i tonhöjd när den är klar. Oktaverna är inte heller helt perfekta när man precis slagit på synten, men det låter bara fint vid melodispel – jag brukar passa på att spela in lite när den värmer upp sig. Det finns en inbyggd standardoscillator på 440 hertz som du kan stämma efter. Den är inte dum att använda som bordunton heller.
    Världens bästa filter
    Med hjälp av mixern kan man överstyra signalen in i filtret. Det är här, tror jag, som mycket av soundet bildas. Det går att göra otroligt många olika ljud genom att variera vågformer, deras stämning samt nivå. Man behöver faktiskt inte alltid använda filtret trots att det är världens bästa filter. Det låter fantastiskt fint och mjukt. Dessutom har det väldigt bra basrespons även vid hög resonans. Detta tillsammans med de ultrasnabba enveloperna gör att Minimoogen är den ultimata basmaskinen. Lyssna på The Robots med Kraftwerk så förstår ni vad jag menar. ■

    Minimoog
    Tillverkare: Moog
    Typ: Monofonisk analog synthesizer
    Tillverkningsår: 1970-1982
    Arpeggio/Sequencer: Nej
    Minne: Nej
    Filter: 24 dB Lågpassf lter
    Klaviatur: 44 (F-C)
    Styrning: CV/S-trigg
    Prisläge: Från ca 40 000 kr
    Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2014

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.