Jump to content
  • Artiklar

    Tips, guider och intervjuer

    Ollie Olson
    Ollie Olson är en av Sveriges mest meriterade mixare, med en rad guldskivor i Sverige och utomlands. Vi bad honom ta fram vad som enligt honom var de 49 viktigaste mixtipsen. Här är tips 1-8 och annan värdefull visdom om hur dina mixar kan nå högre höjder.
    En del tips känner du säkert till sedan tidigare, men det kan ändå vara bra att påminnas om varför det är så viktigt. En hel del tips kommer garanterat vara helt nytt för dig. Ollie Olson har lång och stor erfarenhet med sitt flera decennier långa arbete med inspelning och mix – dels med äldre flera stjärnor i USA, men han har även skrivit låtar åt Darin, Christian Walz, Rigmor Gustafsson, Eagle-Eye Cherry med flera, och han har mixat hits åt Robyn, Christian Falk, Blacknuss, Meja, Håkan Hellström, Bee Gees, Lady Soveregin med flera.
    1. Lyssna rätt
    Skaffa dig bra högtalare och ett par bra hörlurar. Dina viktigaste verktyg är dina öron och din lyssning. –Jag hör ofta av folk att ”nu har det kommit ett par nya prylar som jag måste kolla in”. Men när jag väl pratar med mina kolleger så kör de oftast på ett par högtalare som de har haft i åratal. Varför? Jo, för att de kan dem. De vet exakt hur de låter därför att det har tagit sin tid att lära känna dem. Hitta ett par högtalare som du gillar – tonen, värmen, basen och diskanten. Sätt sedan igång och lär dig hur de uppför sig med olika instrument och röster. Referenslyssna på musik du gillar och som du har hört mycket. Det behöver inte nödvändigtvis vara samma typ av musik som du jobbar med, bara så att du vet hur högtalarna och hörlurarna verkligen låter. Alla människor har olika uppfattning om ljud, så lita på din egen uppfattning.
    2. Använd referenslåtar
    Innan du börjar mixa bör du skaffa dig en bild av vad det är för genre du ska jobba med. Försök sedan hitta en eller ett par låtar som du kan använda och bolla idéer och ljud gentemot. Tänk på att när det gäller genren så kanske det mer handlar om smakinriktade idéer eller balanser mer än soundet. Chansen att de ljud som finns i dina referenslåtar ska vara exakt likadana som i din låt är trots allt ganska liten, om du nu inte jobbar med sound-alikes. När det gäller frekvensreferens är det viktigare att du lyssnar på musik som du kan väldigt väl och där du vet hur frekvenskurvan och ljudbilden låter i de högtalare du jobbar med. Här finner du ytterligare tips från Ollie Olson gällande referenslåtar.
    3. Sätt dig in i materialet
    Se över alla kanaler. Dra upp dem i samtidigt utan effekter eller andra modifikationer så att du hör vad som händer i ljudbilden.
    4. Hitta de bärande kanalerna
    Inom alla genrer finns det vissa ljud som är låtens eller produktionens "grund". Identifiera dem och utgå därifrån. Inom dans, electronica och hiphop är det förmodligen beat och bas. Inom singer-songwriter och country är det oftast sången. I pop och rock ligger oftast ackordinstrumenten i fokus.
    5. Identifiera dina "happy channels"
    När du har bildat dig en uppfattning om helheten så är det bra att tysta eller dra ner alla kanaler på noll. Börja med att systematiskt gå igenom kanal för kanal för att hitta de kanaler som gör dig glad och inspirerad.
    6. Gör en speedmix
    Gör en snabb överskådlig mix med endast volymreglarna så att du får kontroll över helheten.
    7. Snabbmixa sången
    Gör en snabbmix av leadsången som låter tillräckligt bra och stilmässigt så nära din slutidé det går. Även om du för det mesta har sången tystad (mute) så är det bra att då och då lyssna med sången på, för att inte mixa andra instrument för vasst eller för muggigt – och för att få en överblick över helheten. Om du upptäcker att sången helt plötsligt låter för muggig eller för vass så beror det oftast på att du har skruvat några andra instrument för extremt så att sången antingen lägger sig utanpå musiken eller har svårt att poppa ut.
    8. Se till att bas och bastrumma inte krockar
    Ett av de allra svåraste områdena inom mix är att få ordning på basregistret. Viktigt att veta är att bastrumman och basinstrumentet inte får krocka med varandra frekvensmässigt. Välj det ena eller det andra som ska stå för det lägre registret, och låt det andra ligga ovanför. Testa dig fram genom att byta plats på instrumenten för att se vad som passar bäst.
    Här finner du samtliga delar av 49 bästa mixtipsen.

    "49 viktigaste mixtipsen" är en uppdaterad och reviderad version av den tidigare publicerade artikeln med samma titel från Studio 10-2011.

    Calle Olsson
    Analogsynten Pro-One imponerar än idag med sitt feta sound.
    Jag hittade ett fjäderreverb i en annons för 24 år sedan. Säljaren var en folkhögskola. När jag ringde upp passade jag på att fråga om de inte hade några gamla syntar till salu. Visst hade de en gammal Pro-One.
    Jag slog till så klart och någon vecka senare landade ett paket på mina föräldrars köksgolv. Synten var defekt enligt säljaren men enda felet var lite oxid på volymratten.
    Synten var, i brist på ett svenskt ord, ”breathtaking”! Jag programmerade den inbyggda, mycket enkla stegsequencern med några steg, startade den och svepte med cut off-ratten. Fantastiskt! Upp med Osc 2 på mixerdelen. Ännu mer fantastiskt! Sen öka env mod på filtret... den här synten låter verkligen bra och fett!
    Sequential Circuits Pro-One

    Fyra gyllene år
    Pro-One såldes i cirka 10 000 exemplar mellan 1981 och 1984 och består i huvudsak av två oscillatorer, brusgenerator, vcf, vca, en moduleringsmatris, arpeggiator samt en enkel sequencer.
    På oscillator A hittar man sågtand och variabel fyrkant/pulsvåg. Båda kan avändas samtidigt. Pulsvidden på fyrkantsvågen kan regleras manuellt eller moduleras (pwm) av lfo, filter env eller oscillator B. Här återfinns även sync, vilket synkar oscillator A till oscillator B så att vågformerna startar exakt samtidigt – mycket effektfullt om de sedan moduleras individuellt av till exempel en lfo eller envelop.
    Oscillator B har även triangelvåg och en lo-switch som gör att den kan användas som en andra lfo. Båda oscillatorerna har dessutom oktavväljare och frekvensratt. Ljudet är mycket kraftfullt och organiskt. Det räcker faktiskt med en oscillator för att göra riktigt maffiga ljud och då får man många fler moduleringsmöjligheter tack vare funktionerna i oscillator B.
    Från oscillatorerna går ljudet sedan till en enkel mixer där du kan ställa nivåerna på oscillatorerna och noise/ext. Sedan går signalen vidare till ett mycket fint filter med dedikerad envelop. Det är självoscillerande och envelopen är mycket snabb och “punchy”. Jag använder ofta Pro-Ones fi lter för att skapa kraftfulla bastrummor eller Kraftwerk-slagverk.
    Det sista ljudet gör innan det når volymratten är att passera genom förstärkarsektionen, vca. Den har en likadan envelop som filtret, som lyckligtvis är lika snabb. Fantastiskt!
    Arpeggiatorfunktionen är väldigt enkel, likaså sequencern. Man kan programmera två olika sekvenser men endast tonhöjd registreras. Det är dock ack så effektivt i sin enkelhet. Jag har stått i timmar och skruvat på rattarna och transponerat sekvenser (bara att trycka in önskad tonhöjd på tangentbordet) och det låter otroligt bra! Synka ihop synten med en trummaskin eller din dator, (den kan trigga på ljud) och resultatet blir fantastiskt. Men kom ihåg att minnet är på max 40 toner.
    Avslutningsvis lite om moduleringsmöjligheterna. Om oscillatorerna är hjärtat, filtret huden och enveloperna nävarna så är modulerings-matrisen hjärnan på Pro-One. Här kan man bussa ut filter env, oscillator b eller lfo (direct/wheel) till: osc a freq, osc a pwm, osc b freq, osc b pwm och filter. Det går att välja om signalen ska gå direkt eller via moduleringshjulet.
    Finns det då inget negativt att säga om den här 40-åringen? Jo, klaviaturen lämnar en del i övrigt att önska. På nästan alla Pro-One-exemplar orsakar den problem idag. På nätet kan du dock hitta tips om hur du löser det. För ett riktigt fint exemplar får du betala ca 20 000 kronor idag.
    Sequential Circuits Pro-One
    Typ: Monofonisk analogsynt.
    Tillverkare: Sequential Circuits.
    Polyfoni: En röst.
    Minne: Nej.
    Filter: Ja, resonant lågpassfilter.
    Klaviatur: 37 tangenter F-C.
    Midi: Nej.
    Pris begagnad: Från ca 18 500 kr och uppåt.
     
    Detta är en uppdaterad och reviderad artikel, som tidigare är publicerad i Studio nr. 3-2011

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Finns det verkligen magiska frekvenser som lyfter din musik till nya höjder? Dagens tips bjuder på ett och annat ess i rockärmen.

    För ett antal år sedan lyssnade jag på en podd där frågan om magiska frekvenser dök upp. Programledaren svarade då att 100 Hz, 1000 Hz och 10000 Hz var de områden denne helst skulle se på en equalizer, om endast tre frekvensband var tillåtna. Detta eftersom dessa frekvenser tillsammans representerar bas, mellanregister och diskant på ett övergripande sätt. Nu ser verkligheten tack och lov inte ut så (även om jag ibland önskar att vi hade betydligt färre val) när det kommer till att mejsla fram välljud.
    Diskussionen mynnade sedan ut i att alla frekvenser är mer eller mindre magiska, beroende på hur och när de används. Det ligger mycket sanning i detta. Om du exempelvis spetsar öronen lite extra och zoomar in på valfri frekvens när du mixar, hör du ganska snart vilken textur den bidrar med. Det kan handla om allt från tyngd, värme. mjukhet och luft, till träighet, ihålighet, hårdhet eller en nasal framtoning. Och faktum är att inget av detta är varken bra eller dåligt eller rätt eller fel. Istället handlar det om kontexten, vilket vi snart kommer in på.
    Min personliga equalizer hade förmodligen sett ut något i stil med 40 Hz, 80 Hz, 150 Hz, 350 Hz, 600 Hz, 1200 Hz, 2500 Hz, 6000 Hz och 12000 Hz, men det vore ju direkt fusk! Med anledning av detta väljer jag istället att fokusera på två frekvensområden som enligt mig är nog så viktiga att lyssna lite extra på.
    300-400 Hz
    Det varma frekvensområdet. För mycket energi här kan ge ett grötigt och dämpat intryck och för lite har förmågan att framstå som innehållslöst, utan ordentlig stomme. Musiken som toppar diverse listor idag är generellt sett väldigt polerad. Med detta menar jag att den är tydlig, välbalanserad och tillrättalagd. Området 300-400 Hz är långt ifrån lika representerat idag som det var förr och då tänker jag framförallt på äldre RnB och soul, men även på klassisk pop och rock. Det finns idag en trend som går ut på att gröpa ur det lägre mellanregistret och boosta det övre, vilket naturligtvis inte är fel i sig, men som ger ett något homogent (läs modernt) uttryck. Magi eller inte? Den frågan lämnar jag obesvarad. En utmärkt plugg för att hålla koll på bas och lågt mellanregister är hursomhelst BASSROOM.
    2000-4000 Hz
    Det hårda frekvensområdet. För mycket blir snabbt påträngande och slitsamt för öronen, medan för lite ger ett dovt och tillbakadraget intryck. Det är också här våra öron är som mest känsliga (med toppen runt 3-4.5 kHz), vilket gör det extra svårt att hålla koll på. Om du sitter och mixar en hel dag är det därför stor risk att du drar på för mycket 2000-4000 Hz, eftersom dina öron förmodligen tröttats ut. Men det övre mellanregistret är inget att vara rädd för, speciellt 3000 Hz är utmärkt för att trolla fram en klarhet i de flesta instrument. Pluggar som Soothe 2 och bx_refinement är självklara val för att trolla bort oönskad diskant, men samtidigt bibehålla mycket av klarheten. Även en dynamisk equalizer som Ozone 9 Dynamic Eq eller gratisvarianten TDR Nova kan göra underverk när du minst anar det.
    Fletcher–Munson och frekvenser
    På 30-talet gjorde Fletcher och Munson mätningar av det mänskliga örat och drog slutsatsen att mellanregistret är mer framträdande vid lägre ljudnivåer och att denna respons planas ut ju starkare volymen blir. Vi upplever alltså frekvenser olika starkt vid olika volym. I prakten innebär detta att du som mixar på svag volym går miste om bas och diskant och du som lyssnar starkt tappar mellanregistret. Men vad är då en bra lyssningsvolym? En ljudnivå på runt 85–90 dB sägs ge den rakaste frekvensuppfattningen, det vill säga att du upplever bas, mellanregister och diskant relativt jämnt. Med detta i åtanke är det därför en god idé att utsätta dina mixar både för stark och svag volym (för att kontrollera att de håller ihop), men att i största möjliga mån lyssna på "normalvolym" - för att vara så ärlig mot öronen som möjligt. Är inte detta magi så säg? En SPL-mätare är till stor hjälp för att hålla koll på nivåerna i studion. Fördjupa dig gärna i ämnet här https://en.wikipedia.org/wiki/Equal-loudness_contour.

    Fletcher-Munsonkurvorna kommer väl till pass när du vill förstå hur vi människor uppfattar frekvenser vid olika ljudstyrka.
    Magi eller inte?
    Magiska frekvenser och annat hokus pokus i all ära. I slutändan är det endast du själv som avgör vad som behöver justeras. Självklart kan det vara till hjälp att utgå från vissa väl valda frekvensområden, men då ingen mix är den andra lik kan det lika gärna stjälpa mer än hjälpa. Det som krävs för att exempelvis cymbalerna ska skina i den ena låten är nödvändigtvis inte rätt tillvägagångssätt i den andra. Men kanske ännu viktigare att förstå är att alla är skapta olika och tenderar att uppskatta olika typer av ljud och därav också olika frekvenser och produktioner. Bara för att jag råkar älska ljudet av en varm nylonsträngad gitarr, betyder inte detta att nästa person uppslattar samma sak. Om vi leker med tanken att du drar på med 2500 Hz på leadsången, så kommer detta garanterat att tilltala en del, men säkerligen skrämma bort lika många.
    Sedan ska det givetvis understrykas att det är skillnad på equalizer och equalizer, vissa är mer eller mindre helt transparenta, medan andra färgar - vilket naturligtvis kan ge en känsla av magi när du drar i rattarna. Men detta handlar snarare om equalizern i sig än om frekvenserna. Några personliga favoriter som kolorerar tillvaron på ett tillfredställande sätt är Black Rooster Audio VEQ-1P, Sly-Fi Axis, Kush Audio Clariphonic DSP MkII, Waves Scheps 73 och i stort sett alla equalizers från Acustica Audio.

    Green från Acustica Audio är visserligen transparent, men sätter definitivt färg på tillvaron och lyfter originalljudet på ett fint sätt.
    Balans
    För att knyta an till inledningen gällande kontexten. I förläningen handlar det kort och gott om balans, vilket också är hela poängen med att mixa - att skapa en helhet som fungerar. För mycket lågt mellanregister blir grötigt, för lite låter tunt, den rätta mängden upplevs kanske som varmt, för mycket höga frekvenser blir vasst, men i lagom dos blir det tydligt och så vidare. Det finns alltså (tyvärr) inga magiska frekvenser du kan slänga på för att få din musik att låta bättre. Den goda nyheter är däremot att alla frekvenser är magiska när de får det utrymme de förtjänar, varken mer eller mindre.

    Lycka till!
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
     
    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
     

    Björn Olsberg
    Intresseorganisationen Musiksverige, som ägs av Stim, Sami och Ifpi, går nu ut för att ta reda på hur branschens behov ser de kommande fem åren. Och de ber om din hjälp.

    Med hjälp av två olika enkäter riktade till individer respektive företag/organisationer vill organisationen Musiksverige ta reda på hur musikbranschens kompetensbehov ser ut fram till 2025. Frågor som de vill ha svar på är till exempel:
    Vad behöver du/ni för att skapa det du/ni gör bäst? Vad kan vi förbättra mest, och hur?
    Frågorna besvaras anonymt och det går även att hoppa över frågor som du/ni inte vill svara på.
    På Studio ser vi detta som ett viktigt initiativ för att få en bättre bild över hur kompetensbehovet ser ut, och att så många som möjligt får komma till tals. Men även i förlängningen för att viktiga beslut kan baseras på dess resultat.
    Enkäterna hittar du här:
    Dig som individ (anställd/frilansare/egenföretagare)
    https://kompetensrapport2020.typeform.com/to/Krsksa
    Dig som representant (bolag med flera anställda/organisation)
    https://sv.surveymonkey.com/r/Musiksverige
    Länkarna hålls öppna till och med 3 mars 2020.

    Ollie Olson
    När du skriver låtar så blir det ofta att du skriver i en tonart som du gillar för att det passar instrumentet du spelar på, eller för att du gillar hur det låter när du spelar. Eller kanske bara av ren vana? 
    Tyvärr händer det ju ganska ofta att det inte riktigt passar den som ska sjunga i slutändan. Om du skriver för någon du känner, eller känner till deras röst, då kan du ju antingen fråga vilken tonart som de brukar sjunga i, eller så kan du lyssna på inspelningar som finns och försöka fundera ut vad som skulle passa personen i fråga bäst.
    Vid vissa tillfällen så skriver man låtar för att försöka få med dem i olika musikprojekt,  och då är det ju svårare att veta vad som skulle kunna funka. Tonarten är väldigt viktig för att resultatet ska bli så bra som möjligt och för att melodierna ska låta bra.
    Det du ska tänka på är hur melodin ligger mot ackorden. Går melodin i tersen eller i kvinten? Eller ligger den mest på grundtonen? Detta avgör hur du ska tänka på vilken tonart som du ska hålla dig till.
    Det som brukar vara en god idé när du ska göra en demo, är att försöka göra den så att det blir enkelt att byta tonarten, så att du lätt kan skicka en version i rätt tonart till artisten, så att de verkligen kan höra och känna att den här låten passar dem.
    En annan god idé som proffsen ofta gör, är att de dessutom gör två versioner av demon –en med ett högre tonläge, för ljusa röster, och sedan ett lägre tonläge för djupare röster. Detta tillsammans med en text där det är lätt att byta ut ett ”hon” mot ett ”han”. Det gör att det är enklare att visa låten för förlag, artister eller producenter utan att behöva välja vem som ska sjunga den.
    Nu tänker du kanske vad detta har att göra med själva låtskrivandet? Men det har det, för olika melodier klingar bättre eller sämre i olika tonarter.
    När det gäller att skriva i olika tonarter, så är det också ett utmärkt sätt att bryta sina egna mönster, för att du kommer att uppleva det annorlunda. Om du är van att skriva dina låtar i tonarten E-dur till exempel, så om du helt plötsligt testar att skriva en låt i tonarten G-dur, så känns det som något nytt, därför att omedvetet så uppfattar dina öron en annan klangvärld. Det känns nytt! Det känns fräscht!

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Ibland krävs det där lilla extra för att låtens soloparti, refräng eller klimax ska lyfta. Men vad gör du när varken volym, equalizer, kompressor eller något annat hjälper?
    För ett tag sedan fick jag förfrågan om att mastra en låt, där artisten var nöjd med i stort sett allt utom själva solopartiet. Känslan som eftersträvades var att solot skulle kännas kraftfullare än tidigare partier, utan att för den sakens skull vara nämnvärt starkare i volym.
    Efter att låten mastrats på vanligt maner och vi båda var nöjda med soundet kände vi att solot fortfarande krävde något mer. En snabb genomlyssning avslöjade att det (som väntat) inte handlade om volym utan något annat, som nu av olika anledningar krävde åtgärd i mastringsstadiet. Nåväl, till ritbordet...
    Exciter

    Jag börjar med att lägga en försiktig exciter på hela mixen, som jag sedan automatiserar så att effekten bara är aktiv under solopartiet. Resultatet blir att solot poppar fram några procent mer, men långt ifrån tillräckligt för att det ska kännas. Dock gillar jag vad jag hör och låter effekten ligga kvar.
    Skitkanal

    I nästa steg duplicerar jag hela mixen och klipper ut solopartiet och gör en så kallad ”skitkanal”. Syftet med denna är att slänga på diverse smuts, brus och annat hokus pokus, i hopp om att något intressant ska hända när jag sedan blandar denna med originalmixen.
    Equalizer

    Först ut på skitkanalen är en equalizer där jag skurit bort topp och botten för att fokus ska hamna på mellanregistret, där mycket av gitarrens karaktär och tydlighet sitter. Någonstans mellan 400-4000 Hz vill jag dra mig till minnes att jag hamnade.
    Parallellkompression

    Efter equalizern hamnar min äldsta plugg, en vintagekompressor i ordets rätta bemärkelse, som säkert har över 10 år på nacken. Denna emulerar en stenhård kompressor som verkligen trasar sönder, pumpar och trycker ihop ljudet så att alla detaljer kommer fram. I sig själv låter detta naturligtvis inte särskilt ”bra” - men i sammanhanget kommer det bidra till att musiken rör sig mer och dessutom känns lite bredare.
    Reverb och delay

    För att ge ytterligare en dimension (lika bra att passa på när vi ändå håller på) så slänger jag på en rejäl dos reverb och lite studsande delay. Förutom parallell komprimeringen ovan bidrar detta till att solopartiet breddas ytterligare och dessutom växer på djupet och höjden.
    Distortion

    Distortion i alla dess färger och former är ett väl beprövat knep för att få fram övertoner, som i sin tur kan placera instrument längre fram i mixen. Mitt val lutar i detta fall mer åt det subtila hållet (eftersom kompressorn redan färgar rejält) och kan liknas vid den bandmättnad som uppstår när du pressar en rullbandspelare hårt.
    Uppmjukning

    Slutligen vill jag plocka bort lite av den påträngande diskanten runt 3000 Hz och använder mig då av Brainworx utmärkta uppmjukade bx_refinement.
    Smått och blandat
    När skitkanalen är klar drar jag ner volymen helt och lyssnar på solopartiet, för att sedan blanda in den nya kanalen tills något börjar kännas. Här är det lätt att gå överstyr, eftersom du gärna vill höra det du precis skapat. Mitt tips är dock att dra på tills effekten hörs, för att sedan backa en aning.
    Sagt och gjort, men vad är det egentligen som händer? Kortfattat handlar det om texturer, ett lager av ”något mer” som i sitt sammanhang förhoppningsvis skakar liv i musiken och ger det där lilla extra. Ovanstående problem hade givetvis gått att lösa på annat sätt, förslagsvis direkt i mixen. Men ibland är verkligheten en annan och att jobba med denna typen av begränsningar (som det faktiskt innebär att jobba med ett stereospår) kan många gånger vara en förklädd välsignelse. Begränsningar föder kreativitet, vilket inte alltför sällan leder till oanade konsekvenser, ibland riktigt lyckade.
    Slutligen vill jag understryka att tänket med att blanda in en skitkanal även fungerar utmärkt i andra situationer, som exempelvis på sång eller trummor. Med detta sagt behöver det inte låta skräpigt bara för att du använder dig av denna teknik. Många instrument mår bra av mer eller mindre övertoner och lite smuts under naglarna har sällan skadat, speciellt inte när det kommer till mixning och mastring. 
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
     
    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
     

    Hasse Nilsson
    En oumbärlig verktygslåda för den mobile musikanten och producenten. Det är vad Kymaticas Aum har att erbjuda dig som har en iPad eller iPhone.
    Den i Sverige utvecklade appen Aum är en veritabel schweizisk armékniv när det gäller ljud och musik på Apples mobila apparater. På håll kan appen se ut om en simpel ljudmixer. Men skenet bedrar.
    Aum är mer som en kopplingscentral mellan instrument, effekter och inspelningsprogram i din iPad eller iPhone. Och det kan verkligen behövas.
    Utbudet av instrument och effekter är enormt. Tack och lov är prisläget för ljudappar ett par snäpp lägre än för pluggar till ditt inspelningsprogram i datorn, så det går att testa sig fram utan bli ruinerad på kuppen. Vissa appar är till och med helt och hållet gratis.
    I dagsläget har Aum stöd för Inter-app Audio, virtuell midi, Audio Unit v3-pluggar, Audiobus, Audioshare, Ableton Link, virtuell midi och ljudfilsuppspelning. Kanske fikonspråk för dig som är ny när det gäller musikskapande på iOS, men ju fler tekniker som stöds, desto bättre, eller hur?
    Aum kan även synkronisera appar med extern hårdvara, som traditionella synthar och trummaskiner. Självklart går det att skicka ljud in och ut med Aum via ljudkort och vidare till dator om du har sådan hårdvara tillgänglig. Så, exempelvis kan ljudet från apparatens mikrofon (eller ansluten mick eller instrument) ta vägen via Aum och sedan spelas in. I mer avancerat användande kan du ha Aum som hjärtat i en ultrakompakt inspelningsstudio för både ljud och midi om du kopplar på ett inspelningsprogram i form en av app, som Garageband eller Cubasis. Men det ska vi kika på en annan gång.
    Nu är det hög tid att testa Aum ihop med en bunt med appar och kolla hur det går till och vad det är som händer. Häng med!  
    1. Skaffa appen
    I Apple nätbutik App Store hittar du appen om du söker på Aum Audio Mixer. Appen kostar 229 kronor och tillhör därmed det lite dyrare segmentet. Men kostar det så smakar det, som bekant. Ladda ned Aum och installera det.


    2. Sätt igång
    När du startar Appen ser du endast ett stort, fett plustecken. Tryck på det så får du en meny när du kan välja mellan Audio, Midi eller Import. Välj Audio. De andra menyvalen gäller om du tänker starta med en midi-app eller en ljudfil, vilket inte är aktuellt just nu.


    3. Välj källa
    Nu ser du Aum:s huvudfönster där, så att säga, all action äger rum. Börja med att välja ljudkälla. Tryck på den övre, största cirkeln som har ett plus inuti sig.


    4. Instrument-format
    I just det är exemplet startar vi med att välja en Audio Unit Extension. Det blir Arturias intrumentplugg iSem, men det går precis lika bra med vilken app som helst som är kompatibel med Aum och således dyker upp bland menyerna. Tänk på att klicka på de tre strecken till höger om cirkeln och lägga till ett keyboard så att du kan spela på tangentbordet på skärmen.


    5. Lägg till effekter
    Den är i princip samma manöver att lägga till en effekt till din instrumentkälla som att addera själva instrumentet. Vi väljer Audio Damage rätt hårda kompressor Rough Rider (som dessutom är gratis). Vill du lägga till fler effekter som en kedja så drar du bara den första cirkeln uppåt så uppenbarar ett nytt plus för en ny effekt och så vidare.


    6. Upprepa processen
    Arturia iSem är en utmärkt basmaskin med arpeggio som synkar med tempot. Nu är det dags för ett beat och vi bestämmer oss för den utmärkta trummaskinspluggen Elastic Drums från Og Sus. För lite extra krydda adderar vi även Bram Bos fm-synth Ruismaker. Spara din session genom att trycka på de tre lodräta strecken upp i högra hörnet och döp din första Aum-patch.


    7. Jamma!
    Om du trycker på respektive ljudkällas cirkel får du upp apparnas gränssnitt precis som öppnat dem som vanligt, utan Aum. Välj rätt syntljud, trumpattern och så vidare. När du trycker på play-knappen uppe i den vänstra hörnet startar apparna och sequencer-klockor synkar.
     

     
    8. Spela in
    När du fått till något som du kan leva med så är det dags att spela in. Tryck på rec-knapparna till vänster om utgångscirklarna längst ned i huvudfönstret. Spela in så långt som du vill. När trycker på stopp så ligger dina olika kanaler som separata filer i filmenyn upp i det högra hörnet. Ljudfilerna heter samma sak om det du döpt hela projektet till men med tillägg för kanal, datum och tid.

     
    Mer om Aum (och flera andra av företagets produkter):
    http://kymatica.com/
    Mer om iOS/iPhone/iPad
    www.apple.se

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Ordningen du placerar dina pluggar i har en minst sagt avgörande roll för slutresultatet, inte minst när det kommer till mixning av sång.
    Min mixfilosofi har många ansikten, bland annat lyder den något i stil med: Plocka först bort det du inte gillar och lägg sedan till det som saknas. Detta gäller kanske framförallt leadsången. Därmed inte sagt att dagens tips måste följas till punkt och pricka. Mixregler är till för att brytas och jag rekommenderar att du testar dig fram och hittar ett arbetsflöde som passar just dig. Hur som helst så ser min sångkedja vanligtvis ut så här:
    1. De-esser
    Först i kedjan hamnar de-essern vars huvudsakliga uppgift är att råda bot på starka och påträngande konsonanter. Dessa explosiva språkljud har nämligen för ovana att ställa till det när du jobbar med exempelvis equalizers och kompressorer. Det är därför en god idé att behandla konsonanterna först, innan du fortsätter med finjustering av själva sångljudet. Om du har en speciellt jobbig sångtagning lönar det sig dessutom att manuellt justera volymen på enstaka bråkstakar innan du sätter de-essern i arbete, för ett mer naturligt resultat. Du vet att de-essern jobbar för hårt när S förvandlats till F, eller när konsonanter som P, T, K och G trycks ner så pass mycket att tydligheten försvinner. Att ställa in de-essern optimalt är en balansgång, men väl värt besväret och en huvudnycklarna till ett bra sångljud. Värt att notera är att det ibland inte behövs någon de-esser alls, beroende på sångare, sångteknik och inte minst mikrofon.

    Weiss Deess råder på ett mycket transparent sätt bot på de mest problematiska av sångtagningar. Pluggen fungerar även till mastring.
    Mina nuvarande de-esser-favoriter är Weiss Deess, Oeksound Soothe 2 samt Fabfilter Pro-DS.
    2. Equalizer 1
    Nästa steg är equalizern vars uppgift i detta inledande skede är att korrigera överrepresenterade frekvenser. Ofta handlar det om att skära bort botten med ett low-cut filter, 80-100 Hz för mörka röster och 100-200 Hz för ljusa, beroende på röstens och låtens karaktär. Många som mixar har problem med att sången hamnar ”ovanpå” mixen, eller att sången inte känns ”i musiken”, vilket ofta är en kombination av för mycket lågt mellanregister och en så enkel sak som volym. Om sången känns grumlig, otydlig och inte gifter sig med musiken kan du testa att gröpa ur området 150-350 Hz försiktigt tills det känns bättre. Vidare råder jag dig (när du närmar dig slutet av mixen) att använda dig av hörlurstricket, som i korthet går ut på att du lyssnar genom ett par hörlurar som ligger framför dig. Sången ska då höras tydligt när du lyssnar på svag volym, men ska samtidigt inte vara för påträngande.

    Ett low-cut-filter vid 80 Hz följt av en liten dipp vid 150 Hz för att lätta upp ljudet på leadsången innan kompressorn tar vid. 
    Mina nuvarande favoriter för att korrigera problematiska frekvenser är Fabfilter Pro-Q 3 och Ozone 9 Dynamic EQ.
    3. Kompressor
    På tredje plats hamnar kompressorn, eller rättare sagt två kompressorer i följd: en snabb och en lite långsammare. Den första kompressorn har till uppgift att tämja starka och plötsliga volymtoppar (som med fördel också kan justeras manuellt med volymautomatisering) medan den andra ser till att sången håller sig på plats med jämn volym. Ett klassiskt exempel är en 1176:a med ratio 12:1 och snabb attack och release som trycker ner de starkaste topparna 2-3 dB, följt av en långsammare LA2A. Med detta sagt spelar det egentligen mindre roll vilken typ av kompressor du använder, så länge de går att ställa in någorlunda efter önskemål. Poängen är att få sången jämn och fin, utan att den låter processad och ansträngd (om det nu inte är just det du är ute efter).

    MJUC från Klanghelm är en utmärkt kompressor när leadsången behöver det där lilla extra. Varsågod att kopiera inställningarna.
    Mina nuvarande kompressor-favoriter är DDMf MagicDeathEye, Black Rooster Audio VLA-2A och Klanghelm MJUC.
    4. Equalizer 2
    När sångljudet låter naturligt och samtidigt ligger stadigt i mixen är det dags för finjustering. Här väljer jag vanligtvis en equalizer med lite extra karaktär för att göra sångljudet mer intressant. Områdena 1000-3000 Hz, 6000 Hz och 10-12 kHz är väl värda att experimentera med, även om det är svårt att peka på några exakta frekvenser, då detta vanligtvis skiljer sig från mix till mix och inte minst från person till person. I regel handlar det om att lyfta fram de frekvenser som förstärker och förädlar sångarens och låtens karaktär. Vilka dessa magiska frekvenser är kan endast du svara på.

    28k bandet på equalizern PSP E27 är närmast magiskt när sången behöver mer luft.
    För färg och karaktär på equalizerfronten väljer jag Kush Audio Electra DSP, Black Rooster Audio VEQ-1P eller PSP E27.
    5. Effekter
    Slutligen är det dags för effekter och då vanligen en kombination av reverb och delay. Jag gillar att jobba subtilt i flera lager, snarare än att låta en eller två effekter göra allt. Vanligen lägger jag någon form av rum eller ambience på sången för att fylla ut ”tomrummet” mellan fraserna. Det ska kännas snarare än att höras, lite mindre platt och tvådimensionellt helt enkelt. Vidare gillar jag att blanda plate- och hall-reverb i olika doser beroende på låtens karaktär. Ju snabbare låt, desto kortare reverb. Viktigt (för mig) är dock användandet av pre-delay, speciellt på långa reverb, vilket gör att mer av direktljudet hörs innan reverbet träder in. Detta placerar sångaren längre fram i mixen utan att drunkna i efterklangssörja. Testa gärna ett pre-delay på 80-100 ms så förstår du säkert vad jag menar. Delay i form av ett kort slap-back (100 ms) eller ping-pong kan också göra susen för att placera rösten i musiken på ett raffinerat sätt. Detta kan du bland annat läsa mer om i Ollies utmärkta tips Så får du mer djup i sången med flera delay-effekter.

    Microshift från Soundtoys kan (bland annat) bredda leadsången på ett mer eller mindre naturligt sätt.
    När det kommer till effekter landar jag ofta i Valhalla VintageVerb, Valhalla Delay och Soundtoys Microshift.
    Lycka till!
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
     
    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

    Calle Olsson
    Söker du ett sound som är drömskt, futuristiskt och stilrent? Då måste du testa Musitronics klassiska phaserpedal.
    När du har skaffat en ny musikpryl är det bra att även införskaffa något som kan förändra dess klang. Mitt val när jag ska förvrida, förfula eller försköna ljud är ofta en phaser, en typ av effekt-enhet som dök upp för cirka 40 år sedan.
    Själva effekten gick att åstadkomma redan före 70-talet, men då behövdes två bandspelare och tillvägagångssättet var invecklat och tidskrävande. När phaserpedalen kom som gitarreffekt i början av 70-talet blev den därför snabbt populär.
    Så funkar phasern
    I korthet fungerar en phaser på följande sätt: Ett ljud delas upp i två likadana delar varav den ena delen får passera ett antal filtersteg. Dessa filter släpper igenom signalen opåverkad, förutom att den fasförskjuts för varje filtersteg den passerar. Fasförskjutningen beror på signalens frekvens. Efter filtren mixas de två signalerna ihop igen. När den opåverkade signalen adderas till den fasförskjutna kommer vissa frekvenser att vara ur fas och dämpas kraftigt – så kallad kamfilter-effekt.
    1975 släppte Musitronics den pedal vi nu ska titta närmare på: Mu-tron Phasor II. Förutom att det är den absolut snyggaste phaserpedalen är den också den bästa. Det är helt enkelt svårt att hamna fel med den här guldklimpen i signalkedjan. På den silverskinande Phasor II finns följande rattar: rate, depth och feedback. Rate styr hastigheten på svepet, depth hur stort svepet ska vara och feedback hur mycket av signalen som ska återkopplas. Tekniken som används, opto-omkopplare, var egentligen uttjänt redan 1974, då storebror Bi-phase (Mutron Bi-phase är två Phasor II i en och samma pedal) släpptes. Men då tekniken var mindre exakt än den modernare fet-tekniken gav den ett mer musikaliskt uttryck och blev därför snabbt populär.
    Magisk förmåga
    Jag skulle vilja påstå att samtliga inställningar på den här pedalen låter bra. Den har en, i brist på bättre ord, magisk förmåga att piffa upp ett tråkigt stråkljud och få det att sitta i mixen. Något som är viktigt för mig när jag spelar in är att få saker att hända på ett subtilt plan. Med Feedback och Depth inställda på ett lågt värde kan man liksom förändra känslan på ljudet, så att det förändras utan att lyssnaren märker att något händer – perfekt på kompgitarr eller bas och trummor.
    Phasor II är den bästa pedalen när det gäller hanteringen av de lägre frekvenserna. Andra phaserpedaler lägger liksom till ett ljud medan den här istället blandar upp grundljudet och effekten och skapar ett helt nytt ljud.
    En phaser kan användas för att skapa leslieliknande effekter. Här passar dock Mu-tron inte lika bra om man jämför med till exempel Rolands Phase Five. Phasor II är mer ”disco”. Prova att köra lövtunna stråkar som vandrar genom feedback-kretsar och optoomkopplare. Ljudet blir mjukt och vackert.
    Ett annat intressant knep för att få till sinnesutvidgande klanger är att använda sig av till exempel en Farfisa Compact från 60-talet ( jag är egentligen inget fan av 60-talet men några bra saker dök faktiskt upp) och köra den genom en Phasor II. Eftersom du kan täcka upp ett mycket brett frekvensspektrum med Farfi san blir phasersoundet enormt och liksom hypnotiskt. Detta används flitigt av band som Spacemen 3, Spiritualized och Spectrum. Hela låtar kan bygga på svep från Phasor II (eller Bi-phase).
    Dessa band är inte de enda som insett storheten i Musitronics fantastiska phasereffekter. Ladytron (som 2002 släppte Mu-tron EP), Daft Punk och Stereolab är andra exempel på kreativa musiker som använder produkterna. Lee ”Scratch” Perry fick en tidig demovariant av Bi-Phase och den kom att färga en stor del av hans musikproduktion.

    MU-TRON PHASOR II
    Typ: Phaserpedal
    Tillverkare: Musitronics Corps
    Tillverkningsår: 1975
    Begagnatpris: Från ca 2 800 kr och uppåt
    Detta är en uppdaterad och reviderad artikel, som tidigare är publicerad i Studio nr. 5-2011

    Kasper Martinell
    Hur tar du dina fullbordade inspelningar vidare till professionell mix? I denna del 5 – sista artikeln i serien ”Hitta ditt sound”, så kommer jag att gå igenom hur du systematiskt kan arbeta med mixning för att uppnå ett profesionellt resultat.
    Denna artikel kommer att bryta ner ämnet mixning i två övergripande delar:
    DEL 1: System och arbetssätt
    DEL 2: Så vet du när mixen är klar

    DEL 1: System och arbetsätt
    Utan ett konkret arbetssätt är det lätt att du hoppar runt i projektet och slösar tid på oväsentliga saker, istället för att direkt gå på problemen som måste lösas. Det handlar om att bygga upp en repetoar av kunskaper som gör att du, oavsett genre vet vad i mixen du ska spendera tid på.  
    Jag tycker att ett följande system är en bra utgångspunkt:
    Börja med att lyssna igenom din inspelning, och tänk ut vad som är de drivande elementen i låten och gör generella anteckningar. Vad är det du vill ska framkomma i din mix? Vad vill du ändra från soundet från inspelningen? Lyssna på en referensmix för att höra hur en låt i samma genre har mixats.
    Börja sedan med att dra ner alla volymer i botten för att sedan öka volymerna en och en för varje instrument.
    Alla har olika sätt att börja jobba med, men jag gillar att använda följande ordning:
    Trummor, bas, gitarr, piano/synth, sång, effekter (fx).
    I detta stadie ska du endast fokusera på volymer, ingen eq, kompression eller liknande. Sång är ett undantag som du kan komprimera direkt (även om du kommer finslipa komprimeringen senare) för att kunna ställa nivåerna korrekt.
    Ta tid på dig, och testa vad som bör vara i fokus, och vad som kan vara längre bak i ljudbilden och så vidare. Detta steg kommer att vara grunden för hela mixen och därmed det allra viktigaste att få till rätt.
    Känn efter vad du anser är drivande och vad som skapar energi. Tänk på att jobba utifrån ett 3D-perspektiv: vissa element (ljud) ska ha mycket fokus medan andra ska ha ett mindre fokus.
    När du känner dig nöjd med en generell balans gällande volymen, så gå vidare med att göra grova eq- och kompressorinställningar. I detta stadie är du ute efter att:
    1: skära bort frekvenser (förslagsvis med low cut / high cut) som inte behövs, samt göra övergripande eq-inställningar som att exempelvis göra trumpaketet mer diskantrikt eller ta bort mellanregister ur körpaketet, det vill säga, inga småjusteringar utan som i stora drag ska sätta elementen på rätt plats. Förslagsvis jobbar du då med ”high shelf” / ”low shelf” med din eq, eller bred bandbredd om du ska använda ”Peak”, så det inte blir så drastiska förändringar i klangen.
    2: Skapa energi i mixen genom kompression. Testa att parallell-komprimera trummor, skapa mer attack i gitarren osv. När du känner att alla element har sin rätta plats och att energin känns bra, så går du vidare till nästa steg.
    Djup! Nu vill du skapa ett djup och en ambient känsla i din produktion, eller bestämma dig för att allt ska vara torrt – det finns inget rätt eller fel här. Börja med att fundera på vad som ska vara långt fram i ljudbilden och vad som kan vara mer blött och därmed längre bak i ljudbilden.
    Det första jag brukar göra är att sätta sångens reverb och/eller delay. Då får du lättare en bild av om någonting mer behöver en efterklang.
    Vokal-tips (exempel Logic): Ett bra sätt att hålla sången torr men ändå skapa en 3D-känsla är ett slap-back delay. Sätt ett stereo-delay väldigt snabbt och blanda in sparsamt för att ge djup till din torra sång.
    Det sista steget efter att du har jobbat med djupet i mixen är att göra småjusteringarna – det där lilla extra som behövs för att nå en proffsig nivå. Här kommer automation in. Generellt brukar jag använda mig av automation i volym, eq, reverb och delay. Detta är en viktig punkt, och du kan automatisera allt möjligt. Begränsa dig inte bara till volym. Olika användningsområden kan vara följdande:
    Volym
    Skapa dynamik i mixen och få den att kännas levande. Exempelvis trummorna spelar på riden, upp med överhänget 2-3 db under den delen. Gitarren spelar solo, ner med piano och kompgitarr några db under solot. Inte minst sång är bra att automatisera med volym – exempelvis sänka partier litegrann som är en smula för starka/svaga eller minska s, f, p, t-ljud i sången som trots arbete med eq kanske fortfarande framkommer lite för mycket.
    Eq
    Att automatisera eq är ett fantastiskt verktyg. Genom att arbeta med detta kan du skapa en mer sammanhängande bild av mixen, och göra så att alla element flyter in i mixen ännu bättre. Kanske behöver synten inte så mycket diskant i versen men sedan i refrängen vill du dra på. Eller kanske behöver du skära bort lite mellanregister ur basen i refrängen för att få plats med alla andra element,  men i versen ger samma mellanregister i basen en skön känsla.
    Reverb och delay
    Automation av reverb och delay handlar om att skapa en känsla av när det ska kännas stort, och när det ska kännas intimt. Här liksom med volymautomation gäller det att skapa en dynamisk progression.
    Om allting känns stort till en början blir det svårare att bygga upp ännu mer mot slutet av låten. Börja alltså med att välja ut några delar där du vill ha känslan av en större ambient, och ju närmare du kommer slutet, desto mer kan du arbeta med djupet. Värt att notera är att detta steg är helt beroende på hur arrangemanget på låten är, och hur musikproduktionen (inspelningen) är gjord.

    Tips på reverb-automation: Testa att muta (tysta) all reverb i ett break, exempelvis innan en refräng. Detta skapar en känsla av progression och får refrängen att ”smälla” ännu mer.
    DEL 2: Så vet du när mixen är klar
    Detta steg handlar om att förstå vad det är du försöker åstadkomma med mixen. Det här steget går egentligen parallellt från början av mixen till slutet av mixen. Det bästa sättet är att i början skapa dig en bild av vad du vill förändra i materialet och vad som är målbilden. Utan en konkret målbild av hur du vill att mixen ska låta, så kommer du att spendera tid på fel saker och bara slösa bort din tid helt enkelt.
    Jag tycker att ett bra sätt att förstå när du är klar är att ställa dig följande frågor:
    Hörs allting som ska höras? Speciellt sången! Är det bra energi i musiken? Hur ser bas/diskant relationen ut i mixen? Lever mixen eller känns den stel och tråkig? Är mixen stilenlig? Och kommer artisten gilla arbetet med mixen? Det viktigaste av allt är den sista frågan: är mixen stilenlig? För att kunna svara på den frågan måste du självklart vara insatt i vad som är det väsentliga i musikgenren, och vad det är musiken vill få fram. Samt veta hur musikgenren generellt brukar låta. Varför är denna fråga så viktigt då? Jo för att den kommer att bestämma över hur du arbetar under hela mix-processen. Att mixa handlar enligt mig inte alltid om att få någonting att låta ”bättre”. Mixning handlar i grund och botten om att få musiken att göra så att låtens känsla framkommer i slutresultatet. Här gäller det att förstå vad producenten har för vision med låten. Om det är du själv som har producerat så försök bibehålla tanken med musiken genom hela mixprocessen.
    Anledningen till varför jag anser att det är så viktigt med att bygga upp ett system för mixen, är för att vi som människor behöver avgränsningar för att kunna arbeta fokuserat och effektivt. Så genom att följa ett liknande system som jag har visat ovan, så arbetar du endast med en sak i taget och på så sätt tappar du inte bort dig i ett hav av möjligheter.
    Med det sagt så har alla sina olika sätt att arbeta på och det viktigaste av allt är att hitta ett sätt som fungerar för dig, och där resultatet blir som önskat. Men oavsett hur du arbetar så är det viktigt att förstå att känslan i en låt, alltid kommer vara en bättre väg att följa än de rent tekniska aspekterna.
    Nedan finner du resterande delar i serien "Hitta ditt sound" av Kasper Martinell
    Hitta ditt sound del 1: instrument och ljudkaraktär
    Hitta ditt sound del 2: akustiska knep
    Hitta ditt sound del 3: rätt mikrofon och rätt placering
    Hitta ditt sound del 4: prylarna som lyfter inspelningen

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Ett av mina absoluta favoritinstrument att spela in är den nylonsträngade gitarren. Men hur går du egentligen bäst tillväga för att fånga instrumentens rätta karaktär?

    Den nylonsträngade gitarren kan, precis som andra gitarrer, användas på många sätt – inte minst i inspelningssammanhang. Detta mångsidiga instrument kan med fördel agera soloinstrument så väl som kompgitarr, för att inte tala om fingerspel och plock. Vidare kan den nylonsträngade gitarren, precis som den stålsträngade och elektriska, användas som rytmisk förstärkning och pådrivare. Något jag personligen älskar och förmodligen utnyttjar lite väl ofta, om nu sanningen ska fram. Faktum är att den akustiska gitarren inte är helt olik tamburinen i detta avseendet, även om instrumenten naturligtvis skiljer sig avsevärt åt på övriga punkter. De båda kan skapa rörelse och energi, utan att du för den sakens skull tänker på att de är där.
    Med detta sagt ställer mångsidigheten (med rätta) också krav på den som spelar in. Det säger sig självt att ett klassiskt solostycke kräver ett helt annat sound och inspelningsteknik, än en gitarr som ligger och puttrar i bakgrunden. Likväl kan den nylonsträngade gitarren spelas och låta på väldigt många olika sätt - med eller utan naglar, med olika typer av plektrum, för att inte tala om strängval och själva instrumentet i sig. Det går med andra ord inte att helgardera sig när det kommer till inspelning av detta underbara och mångfacetterade träkonstverk.
    Val av mikrofon
    Med ovanstående i åtanke halkar vi därför osökt in på val av mikrofon. Här brukar jag tänka som så här: Ju större plats gitarren ska ta i mixen, desto ”finare” mikrofon bör användas. I praktiken brukar detta mynna ut i att soloinstrument berikas med en kondensator-mikrofon i mono eller stereo, medan kompgitarren får nöja sig med en dynamisk mikrofon. Anledningen till detta är att solo-instrumentet i regel kräver, eller rättare sagt mår bra av, ett större frekvensomfång. Här finns det plats att briljera, vilket naturligtvis ska utnyttjas. Gällande komp- eller plockgitarren är förutsättningarna dock annorlunda. Visserligen ska instrumentet låta på ett tillfredställande sätt, men det ska samtidigt hålla sig på plats och inte bråka med övriga instrument i mixen. Här lämpar sig den dynamiska mikrofonen bättre, eftersom känsligheten och upptagandet av topp och botten i regel är mindre än hos en kondensator-mikrofon. I förläningen innebär detta generellt att en gitarr inspelad med en dynamisk mikrofon är lättare att placera i mixen, än en gitarr inspelad med en kondensatormikrofon.

    Den dynamiska mikrofonen Shure Unidyne III 545SD är en klar favorit på nylonsträngade gitarrer och förstärkare.

    Avståndet
    Det finns en oskriven regel (som idag förvandlats till en universell sanning) om att du ska placera mikrofonen ca 10-20 cm från gitarren, snett riktad mot ljudhålet och tolfte band. En bra utgångspunkt för att fånga upp så mycket av gitarren som möjligt, utan att plocka upp onödigt rumsljud. Därmed inte sagt att denna regel måste följas till punkt och pricka. Personligen föredrar jag att micka lite längre ifrån, för att komma bort från nylongitarrens naturliga bumlighet och för att jag gillar ljudet av mitt rum. Här gäller det att lyssna. Ju närmare (ljudhålet) du placerar mikrofonen, desto mer botten får du, tack vare närhetseffekten eller proximityeffekten som det också kallas. En önskvärd effekt i vissa sammanhang, i andra inte. Likväl råder jag dig att experimentera med olika placering (av mikrofonen) för att fånga upp mer eller mindre strängljud och anslag. Ibland vill du exempelvis mer åt ljudet av ett harvande plektrum, snarare än själva soundet från gitarren. Då är det bättre att tänka placering, snarare än att i ett senare skede försöka ratta fram ljudet du vill åt, med hjälp av en equalizer.
    Eq och kompression
    Det är tyvärr svårt att ge några generella eq-tips gällande den nylonsträngade gitarren, mycket på grund av ovan nämnda faktorer. En gitarr kan låta på väldigt många sätt, för att inte tala om tycke och smak. Trots detta finns det ändå några frekvensområden som kan vara väl värda att kika lite extra på. Till att börja med behöver du sällan något under 60-70 Hz, speciellt inte om det rör sig om kompgitarrer i en mix, då kan du kosta på dig att använda ett högpassfilter ända upp mot 200-300 Hz för att råda bot på onödig botten. Vidare är området 100-350 Hz speciellt känsligt och ofta överrepresenterat om du inte varit väldigt noggrann med inspelningen. En dipp här kan göra underverk för att lätta upp soundet och lämna plats för övriga instrument. Om gitarren däremot saknar värme kan du testa att öka runt 200 Hz. Det finns en härlig kärna att ta vara på runt 600-700 Hz, precis som 2000-3000 Hz både kan göra gitarren smärtsamt påträngande eller ljuvligt tydlig. Om sången har svårt att höras är det bland annat här du ska backa för att lämna plats. 6000 Hz lyfter fram strängljud och anslag, medan luften och lyxen tittar fram från 10-12 kHz och uppåt.
    Gamla strängar och skitmikrofoner
    Slutligen vill jag slå ett slag för användandet av gamla strängar och skitmikrofoner, främst när det kommer till inspelning av drivande bakgrundsgitarrer. Detta eftersom ”överflödiga” frekvenser och övertoner då blir mindre framträdande, vilket gör instrumentet mer lättplacerad i mixen. Dessutom kan det bidra till en mer intressant karaktär. Vidare är ett mjukt plektrum (enligt min högst personliga åsikt) att föredra när det kommer till drivande och snabbt komp, eller inget plektrum alls.
    Tips på mikrofoner
    Shure SM57. Eller ännu hellre Shure Unidyne III 545SD (vintage) Line Audio CM3 (i stereo) Neumann KM184 Eller vilken mikrofon som helst egentligen. Inte alltför sällan är det just tillfälligheterna, begränsningarna och det oväntade som skapar de mest intressanta mixarna.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
     
    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

    Ollie Olson
    Delayer kan vara oerhört effektiva och skapa rymd, tre-dimensionalitet och luft, men om de används fel så kommer de bara att bli en effekt som sticker ut och tar fokus från sången och låten. Här visar jag ett konkret exempel från låten "Gud ger ingen allt", från Bo Kaspers Orkesters nya album "23:55".
    Att använda delayer på rätt sätt, om det nu finns ett rätt och ett fel i den här frågan, gör att du skapar djup i mixen eller produktionen. (Läs gärna mitt tidigare tips Skapa djup i dina mixar med reverb och delay). Olika musikgenrer har olika delay-preferenser. Vissa stilar vill ha sången torr och nära, och andra musikstilar vill ha eko-svansar på varje ord, och ganska många vill bara ha ett bra sångljud som känns stort men inte har för mycket effektkänsla. Vi kan börja med att konstatera att om det finns alltför många ljud i produktionen så finns det risk för att effekterna drunknar och aldrig hörs, och de ger då knappt någon effekt (sic) vilket ju är synd på bra idéer. Hur ska du då förhålla dig?
    Generellt sett så tycker jag att du ska börja med att kika på dina inspirationskällor, och lyssna på hur de hanterar delayer och se om det funkar även i din mix.
    Här kan du lyssna på hur jag gjorde med sång-delayet i Bo Kaspers Orkesters låt ”Gud ger ingen allt” från deras senaste album ”23:55”.
    Som du kan se nedan så har jag använt två delayer, ett SoundToys från Echoboy och ett H-Delay från Waves. Dessa två delay-effekter har lite olika karaktärer, och det är därför jag använder två olika delayer, istället för att använda två av samma delay, men med olika inställningar. Echoboy-delayet har jag ställt in som ett stereodelay i 1/8-delar med en ganska lite feedback för att inte studsarna ska bli för många. Jag har använt lite Low Cut och lite High Cut för att delayet ska bli lite smalare i frekvenserna och gå igenom ljudbilden. Jag har dragit på lite i Groove och Feel för att göra delayet lite långsammare så att studsarna inte blir så statiska. (Se bild nedan).
      SoundToys Echoboy   På H-delayet har jag ställt in 1/4-delstrioler med en feedback som ger cirka en och en halv studs. Här har jag varit ännu snävare med low cut och hi cut för att göra studsarna ännu smalare i frekvens, och delayet är inte inställt i stereo eller ping-pong-läge vilket ger en simulerad monoeffekt och på så sätt särskiljer det sig ifrån det första delayet både i tonfärg, delaytid och i stereobredd.   Waves H-delay Dessa två delayer matas från varsin send. H-Delay går på Bus 25-26 och Echoboy går på Bus 17-18, på sångkanalen (Se bild nedan) till effekterna som sitter på varsin retur (AUX) och de matas olika starkt beronde på vilken av delayerna jag vill ska ha prioritet i mixen.
     
    Två delayer matas från varsin send, H-Delay går på Bus 25-26 och Echoboy går på Bus 17-18, på sångkanalen
     
    Just i detta fall skickar jag lite mer till Bus 17-18 som går till Echoboy-delayet som ju är inställt på 1/8-delar, och det är för att jag vill via delayet bredda sången i Left – Right- hänseende. Det är därför jag har ställt det i stereoläge och inte ping-pong då studsarna hade kommit varannan gång i vänster respektive höger sida.
    Nu kommer de jämnt i bägge sidorna (vänster och höger sida) och ger illusionen av att sången ligger i lätt stereo, och tack vare att det inte är så många studsar, och att studsarna i sig är lite tidsförskjutna så riskerar vi inte att dessa blandar sig och försvinner, eller ännu värre, stökar till rytmiken i mixen. Som du ser på bilden så har jag varit ganska sparsam med att skicka till båda delayerna och det beror på att jag inte vill ha för mycket effekt och eko-känsla på sången, utan jag vill ha den relativt nära i ljudbilden. Om jag nu ville ha mer stereokänsla, mer effekt och en tydligare 1/8-dels känsla så hade jag skickat mer. 
    När det kommer till H-delayet som ju är längre, så använder jag det för att skapa djup i ljudbilden, för att man ska uppleva rymden i mixen. Nu är inte heller detta uppskruvat för att ge väldigt tydliga studsar utan mer en förnimmelse av delayet och bidra till luftigheten. Båda dessa brukar jag skicka till olika reverb för att få studsarna lite mjukare, och för att dessa ska smälta in bättre i mixen. (Se bild till vänster).
    Jag brukar också skicka det långa monodelayet, (H-Delay) till det korta stereodelayet, (Echoboy) för att få dem att blanda sig med varandra, och för att göra mixen lite mer sammanvävd. Just i detta fall så ville jag ha en tydligare monokänsla på det långa delayet och det är därför som den senden är avslagen.
    Testa detta och se vad du får för resultat, och lyssna på låten och se om du kan höra vad det får för effekt i mixen.
     
     
     
    Bägge delayerna skickade till olika reverb för att få studsarna lite mjukare, och för att dessa ska smälta in bättre i mixen

    Kasper Martinell
    När du har format ljudet efter dina preferenser och valt mikrofoner samt placerat dem på det sätt du tycker blir bäst. Hur kan du ytterligare jobba med ditt material för att uppnå ditt sound?
    I denna del 4, så kommer jag att ta upp olika studioprylar som kan hjälpa dig att hitta rätt karaktär och uppnå ett professionellt sound på dina inspelningar. Vi har redan gått igenom de viktigaste momenten i tidigare delar, men genom att välja rätt utrustning och veta varför, så kommer inspelningarna enklare att nå en professionell nivå. (Du finner länkar till de tre föregående delarna längst ner i denna artikel).
    Preamp/ljudkort
    Det första du bör välja är vilken preamp/ljudkort som du vill använda. Börja först med att bryta ner det till om du vill ha ett snällare eller ett mer aggressivt sound. Nedan finner du de preamp/ljudkort-modeller jag har mest erfarenhet av.
    Neve 1073
    Neve 1073 bidrar med ett ”fräs” (distorsion) i toppen och mycket kropp i det låga mellanregistret kring 300Hz. Neve 1073 är enligt mig framförallt väldigt bra på trummor och gitarrer. Den kan dock ge lite väl mycket distorsion i toppen på sång om mikrofonen är väldigt diskantrik.
    API 512c
    API 512c är lite mer "midpunchig", (det vill säga den genererar ett tydligt och framhävande mellanregister kring 500 Hz-2 kHz), och en snällare diskant än Neve 1073. Detta är en bra allround-preamp, men som är extra bra på trummor i mitt tycke.
    Universal Audio 710 Twin-Finity
    Via 710:an blir det ett väldigt mjukt och fluffigt sound, och det är väldigt bra om du vill ha ett snällt och mjukt sound. Denna passar enligt mig bättre till genres som jazz/folk, alltså lite mer ”naturlig” musik.
    SSL G+
    SSL har en bra punch och mellanregister, och funkar väldigt bra som en allround preamp. Den är kanske en smula intetsägande på sång dock.
    Det viktigaste att tänka på när du väljer preamp/ljudkort är att fundera över hur mycket, och vilken slags ”färg” du vill hitta i ditt sound. Spelar du in endast ett instrument så spelar det inte speciellt stor roll, men om du ska göra en hel produktion med samma preamp, så kommer den färgen att byggas upp med varje nytt inspelningsspår.
    Har du inte tillgång till en schysst preamp? Testa detta: ta en plugin som exempelvis Waves Scheps 73 och lägg den på alla kanaler som du skulle ha spelat in med en Neve preamp. Sätt preamp-reglaget på Scheps pluggen på mellan 30-60 på alla kanaler och slå av och på för att känna skillnaden. Detta kan hjälpa dig för att skapa en tyngd och punch i musikproduktionen.
    Equalizer (Eq)
    Om du är noga med alla tidigare steg förklarade i denna artikel, så kommer du förhoppningsvis inte behöva göra väldigt mycket justeringar, men var inte rädd för att skruva litegrann med en eq för att det ska låta bättre. I en inspelningssession är det inte viktigt att leta efter jobbiga frekvenser eller detaljer, utan här tycker jag att det gäller att göra de stora viktiga valen som kommer att påverka musikproduktionen mest.
    Välj en eq du gillar och skär bort bas och distant som inte behövs, och känn sedan om du tycker någonting behöver mer diskant (kolla in registret kring 6 kHz och uppåt), eller om du vill ha mer kropp (kolla in ca 100-500 Hz). Jag tycker att det är viktigt att forma soundet för att komma så nära slutresultatet som möjligt redan vid inspelningstillfället. Därför är jag ett stort fan av att spela in på mixerbord för att ha maximalt med möjligheter att forma soundet från grunden.
    Någonting som jag själv har börjat använda mig av är referenser (en låt som är i liknande genre som din nuvarande produktion), inte bara i mixnings-sessionen utan också vid inspelningen. På detta sätt får jag en överblick över bas/diskant-relationen på mina inspelningar. Att använda inspelnings-referenser tycker jag fungerar bra om det används på rätt sätt. Det är viktigt att inte stirra sig blind på detaljer och att det låter olika. Det ska mer användas för att få koll, och där jag exempelvis kan fråga mig: ”Kan jag öka 5 db mer diskant på virveln”? Det tråkigaste som finns är ju när en inspelning går bra men vid genomlyssningen dagen efter, så inser du att det saknas energi och allting låter väldigt muddigt och instängt.
    Tips för dig som inte har tillgång till en eq vid inspelningen: Lägg på en eq-plugg, och eq:a vid soundcheck tills du gillar soundet. Efter inspelningen exporterar du alla spår med eq-pluggarna på och lägger in spåren i ett nytt projekt i ditt inspelningsprogram. På detta sätt så har du ”spelat in” dina eq-val och bestämt dig för ett sound.
    Kompressorer
    När det gäller kompressorer, så är jag lite mer sparsam vid inspelningen. På sång tycker jag det kan vara bra att trycka på en hel del för att jämna ut och skapa energi. Men när det kommer till resterande instrument, så brukar jag inte vara lika snabb med att använda en kompressor.
    Områden jag frekvent använder kompressor på vid inspelning är:
    Rumsmikrofoner Rena elgitarrer (det vill säga utan någon effekt/distorsion) Sång Akustisk gitarr Resten av musikproduktionen brukar jag generellt lämna utan kompressor vid inspelning. En personlig favorit är att koppla in en distressor. Distressorn är en väldigt allsidig kompressor som kan jobba både snabbt långsamt, snällt och agressivt. På rumsmikrofoner är den speciellt bra om du ställer den på medium till snabb attack och väldigt snabb release. Ration kan stå på NUKE läge. Blanda sedan in rumsmikrofonerna i helheten och låt energin ta över hela kontrollrummet. Kolla på bilden nedan där pilen visar nukeläget. Attacken har jag skrivit 5 på och releasen 2. Detta är en bra utgångspunkt enligt mig för att skapa energi i rumsmikrofoner. Viktigt att notera är att det är releasen som sätter mest prägel på soundet här. Det är releasen som du ska fokusera på att få till rätt.  

    Det som är viktigt att tänka på gällande kompressorer är vad du ska använda dem till. Vill du skapa energi? Ge virveln en tydligare transient? Kontrollera dynamiken eller ”förstöra” ett ljud (”crusha”) genom att komprimera superhårt men ha en snabb release. Olika kompressorer kommer vara bra på olika moment. Det handlar mestadels om hur snabb eller långsam en kompressor är.
    Jag brukar generellt tänka, att om en kompressor ska användas så ska det inte vara för att kontrollera 1-2 db i något element, utan den ska användas för att skapa mer energi eller skapa en speciell karaktär eller liknande. Småpillet kan du sitta med i mixningen. I inspelningen gäller det att få till en känsla och ett driv mer än att kontrollera saker.

    Var noga med att inte ”stirra dig blind” på siffror. Exempelvis, en LA-2A-kompressor kan låta hur bra som helst när den komprimerar -20 db. Men börjar du kolla på den så kommer du förmodligen att bli förskräckt över hur mycket den komprimerar, trots att det låter grymt bra.
    Hur mycket utrustning ska du använda?
    Jag hade för ungefär ett år sedan mejlkontakt med en producent som heter Hiili Hiilesmaa, som bland annat har producerat mitt favoritband HIM. Jag gjorde en kort intervju med honom angående inspelning och här är ett av svaren jag fick på frågan om utrustning:
    – Did you use a lot of eq/compression to ”tape” or did you keep the recordings clean?
    – I use a lot of eq and compression in the recording phase. The more ready the drums sound in overdub recordings (guitars, bass etc.), the better ideas it gives the other players.
    Så med detta vill jag säga att du ska inte vara rädd för att vrida på knappar tills du gillar det du hör, men det är viktigt att få till stegen innan, annars kommer resultatet förmodligen inte bli lyckat. Ju mer du formar soundet till vad du är ute efter i varje steg desto bättre kommer slutresultatet att bli.
    Nedan finner du resterande delar i serien "Hitta ditt sound" av Kasper Martinell
    Hitta ditt sound del 1: instrument och ljudkaraktär
    Hitta ditt sound del 2: akustiska knep
    Hitta ditt sound del 3: rätt mikrofon och rätt placering
    Hitta ditt sound del 5: Rätt mix för rätt ändamål

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.