Jump to content
Annons

  • Artiklar

    Tips, guider och intervjuer

    • Lars Danielsson
      I slutet av 50-talet och under 60-talet var Epiphone mest känt för sina semiakustiska elgitarrer. Men det fanns också ett gäng egensinniga plankor i sortimentet.
      En anledning till Gibsons köp av Epiphone, med lager och allt, för 20 000 dollar 1957 sägs vara att Gibson ville nå ut till återförsäljare som man annars inte nådde. Om det stämmer är det rätt logiskt att Epiphones sortiment under de första Gibsonåren utmärktes av USA-tillverkade semiakustiska elgitarrer som ganska väl matchade Gibsons eget sortiment.
      Konstig kropp
      Men Epiphone tillverkade också plankor, i flera fall budgetmodeller, som skilde sig från Gibsons modeller. Visst fanns det likartade modeller, med likartad konstruktion, men kroppsformen skiljer sig åt i de allra flesta fall.
      Inte minst intressant för samlare är att Epiphonemodellerna är billigare än motsvarigheterna från Gibson. Man kan hitta exemplar från början av 60-talet för under 1 000 dollar. Den enklaste av Epiphonemodellerna hette Olympic. Den började livet 1960 som en kopia av Gibsons enkelhornade Melody Maker med en enkelspolig mikrofon vid stallet, men modellerna kom snart att utvecklas åt olika håll.

      Dubbelhornad
      1963 gjordes den om med samma kroppsform som Epiphones andra plankor. Men Gibsoninfluenserna levde kvar i varianten Special som kom 1962. Den såg ut som en dubbelhornad Melody Maker. Dessutom hade varianten Double, med två mikrofoner, Gibsonutseende till en början. Coronet, Crestwood och Wilshire hade det typiska Epiphoneutseendet, men med rätt stora variationer. De två första kom 1958 och Wilshire 1959.
      Det var frågan om dubbelhornade skapelser, men det undre hornets längd varierade kraftigt genom åren. Likaså typen av mikrofoner. Coronet hade en mikrofon, först Epiphones egna ”New York”, sedan en P90. Crestwood hade först två New York, sedan två vanliga minihumbuckers. Wilshire började med två P90, som byttes till två minihumbuckers. Alla tre hade ibland svajstall.
      Fasansfulla nyutgåvor
      En annan sak som varierade var huvudet. Allt eftersom fick de olika modellerna det übercoola huvudet av typen ”batwing”. Från början hade de traditionella huvuden med tre stämskruvar på varje sida.
      I skiftet mellan 1960- och 70-talen upphörde tillverkningen av de här plankorna. Under årens lopp har det kommit en del mer eller mindre fasansfulla nyutgåvor. Värst av alla var kanske en USA-tillverkad Coronet med uppochnervänt bananhuvud, Floyd Rose-stall och en fullvuxen humbucker vid stallet som tillverkades 1991-1994 (usch!).
      I november, 2012 tog Gibson/Epiphone sitt förnuft till fånga och släppte en tämligen vintagetrogen nyutgåva av Wilshire med mini-humbuckers som kunde hittas för drygt 2 500 kronor ute i handeln.
      Personligen skulle jag slå till direkt om Epiphone släppte en Olympic med ”Epiphoneutseende” som höll åtminstone hyfsad kvalitet.
      Värt att nämna är att Coronet även såldes under varumärket Dwight. Ibland brukar dessa nämnas med särskild kärlek i rösten av fantaster. ■
      Källor:
      Epiphone The Complete History, av Walter Carter.
      The Unofficial Epiphone Wiki.

      Epiphoneplankor

      Vad: Billiga elgitarrmodeller från Epiphone 1958-1970.
      Modeller: Olympic, Coronet, Crestwood och Wilshire.
      Idag: Billigare alternativ till Gibsons motsvarande modeller för samlare.
      Kända gitarrister som använt modellerna: Jimi Hendrix, Johnny Winter, Kurt Cobain, Paul Gilbert och Steve Marriot.
      Nyutgåva: Epiphone ‘66 Wilshire som kostar från ca 4 500 kr.
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 11-2012

    • Kasper Martinell
      Istället för att se akustik som bra eller dåligt, så kan du se det som olika sätt att förändra ljudet på inspelningen. Jag kommer ta dig igenom några knep som kan vara användbara i akustiska sammanhang.
      Jag gick i förra delen (som du finner här) igenom hur du kan tänka när du väljer instrument och sound för din produktion, samt hur du kan tänka kring frekvensinnehållet och hur det påverkar det musikaliska arrangemanget. I denna del 2, kommer jag att ta upp hur du kan tänka kring akustiken och i det rum du väljer att spela in instrumenten i.
      Akustik är aningen diffust kan jag tycka. Vad är bra eller dålig akustik? Jag tycker att det är bättre att se hur akustiken kompletterar det sound du är ute efter. Istället för att dämpa rummen med en massa akustikpaneler och filtar kan du använda klangen i rummet för att bygga en rymd i produktionen.
      Använd dig av alla rummets alla möjligheter när du jobbar med att hitta ett sound. Det finns oändligt många val du kan göra med akustik som kommer att förändra ljudets karaktär. Kolla exempelsvis på hur geniet Sylvia Massy arbetar med sina inspelningar – hon får fram otroligt häftiga sound och experimenterar på till synes helt ”galna” sätt. Nedan är några exempel på hur du kan jobba med rummet och akustiken.

      1. Välj rum efter materialet i rummet samt rummets storlek
      Det första jag brukar tänka på är: vad för material rummet är byggt av? Jag gillar när golv och väggar är gjorda av trä. Jag tycker att trä resonerar väldigt fint, och det skapar ofta en skön klang i ljudet. Men att spela in i utrymmen med hårda material, som exempelvis sten eller betong kan vara hur häftigt som helst. Jag antar att alla någongång har varit i ett parkeringsgarage? Tänkt dig hur en virveltrumma skulle låta i ett sådant utrymme.
      2. Olika placeringar i rummet
      Gå runt och lyssna i rummet hur instrumentet låter i olika hörn och kanter av utrymmet. Det kan till exempel vara riktigt ballt att placera vissa instrument vid ett fönster för att få väldigt hårda reflektioner. Olika placeringar i rummet kommer att framhäva olika aspekter av instrumentet. Beroende på vad du är ute efter så kan du flytta runt musikern för att hitta vilken del av rummet som låter bäst för ändamålet.
      3. Analogt vått/torrt (wet/dry)
      Istället för att välja ett rum som är väldigt torrt så kan du isolera instrumentet med akustikpaneler och filtar genom att bygga ett litet bås. På detta sättet kan du fortfarande placera mikrofoner i rummet som tar upp mycket efterklang och ”levande” ljud till inspelningen. Detta är ett bra sätt om du vill ha maximal kontroll över ditt wet/dry-sound.
      4. Fånga rummet med reamping
      Reamp innebär att spela upp dina instrument genom en ny förstärkare i någon form. Om du har spelat in ett instrument i ett torrt rum men vill fånga en fin rumskaraktär efteråt så kan du helt enkelt reampa ljudet. Jag har reampat allt från gitarrer, stråkar, trummor, synthar med mera. Ställ en högtalare i rummet och placera ut ett stereopar mikrofoner, gärna lite vinklade ifrån direktljudet för att fånga så mycket reflektionsljud som möjligt. Detta är ett superbra sätt att få en naturlig rumskaraktär till dina inspelningar.
      5. Anpassa källan efter rummet
      Detta låter kanske lite motsägelsefullt när du redan har valt ett sound och ett instrument för din produktion. Men eftersom rummet kommer att påverka instrumentets sound väldigt mycket, så kan detta vara en idé att testa. Det behöver inte vara stora förändringar men att testa olika cymbaler, virveltrummor, olika storlekar på akustiska gitarrer, olika gitarrförstärkare alternativt olika inställningar kan göra att ditt instrument ”gifter sig” ännu bättre i ljudbilden.

      Sista touch innan micken
      När du har valt ut rum samt placering för ditt instrument kan det vara värt att tänka på hur du spelar på instrumentet i relation till hur frekvensåtergivningen speglas i rummet du har valt ut. I ett rum med hårt material framhävs ju exempelvis de höga frekvenserna. Detta blir en fråga om hur du balanserar upp frekvenserna med din spelstil för att få instrumentet att passa in i mixen så bra som möjligt. Lyssna på hur rummet reagerar på instrumentet och vilka frekvensområden som blir framhävande. Testa därefter att spela starkare/svagare, och blanda olika stilar för att hitta sweetspoten för instrumentets ändamål.
      Genom att tänka på akustik på detta sättet istället för om det är ”bra” eller ”dåligt” så öppnas en hel del dörrar till vad du kan göra i din produktion. Det blir också mycket roligare att se akustik som ett kreativt verktyg som går att arbeta med och skapa intressanta sound och bygga produktionens rymd.
      Vad som är bra med att arbeta på detta sättet är också att du får en tydligare bild av musiken och produktionen. Det är lättare att följa vilket håll produktionen drar åt när efterklanger och rumsljud finns med. Produktionsmixen kommer att låta mer sammanhängande och färdig. Och om du inte själv ska mixa låten så har du en chans att välja dina egna reverb och slipper att bli besviken på mix-teknikerns reverb-pluggar.
      Här finner du samtliga delar i "Hitta ditt sound".

    • Hasse Nilsson
      Har du en äldre version av Reason så finns det en annan metod att få de två populära programmen att samspela. Vi visar hur.
      I och med Reason 11 så är det via Reason Rack-pluggen som kopplingen mellan Reason och andra inspelningsprogram sitter. Reason Studios (tidigare Propellerheads) har tidigare tagit fram ett system man kallar Rewire. Enkelt uttryckt innebär tekniken att ljud- och styrdata kan skickas mellan olika program genom vad som kan beskrivas som osynliga kablar. Detta betyder att en applikation kan temposynkroniseras med ett annat program, samtidigt som det ena programmets ljudströmmar kan bearbetas och spelas in av den andra applikationen. Det låter avancerat men i användning är Rewire enkelt att sköta. Det är även ett imponerande protokoll när det gäller prestanda. I realtid klarar Rewire att skyffla 256 samtidiga individuella ljudströmmar.
      En väldigt lång rad tillverkare och producenter av digital musikteknik har anammat Propellerheads kommunikationsprotokoll och byggt in stöd för Rewire i sina mjukvaror. Bland dessa kan nämnas Ableton, Adobe, Cakewalk, Cycling 74, Digidesign, MOTU, Steinberg, Toontrack och många, många fler. Det är dock viktigt att konstatera att även om du styr sådan som start och stopp från ett program till ett annat, så behöver du i de flesta fall byta ljud manuellt och göra andra liknande inställningar i det program som så att säga är slav till ditt värdprogram, i vårt exempel Logic X. Att koppla samman Reason och Logic är inte bökigt alls, även om processen tarvar sina mått och steg. Häng med och lär dig hur du får ut maximalt av programmen genom samköra dem.
      1. Starta Logic
      Vänta tills programmet har öppnats helt. Skapa ett nytt, tomt projektdokument. Spara och döp projektet till något vettigt. Det är viktigt att du aktiverar Logic först och sedan Reason och inte tvärtom, annars fungerar inte synkroniseringen mellan programmen.


      2. Starta Reason
      Bygg ett rack med önskade instrument och effekter i Reason. Nu är Reason i så kallat Rewire-läge, men än så länge kan du inte styra Reason via MIDI och inget ljud ur Reason kommer in i Logic.


      3. Spara Reason-dokumentet
      Gör det på samma ställe som ditt Logic-dokument, för enkelhetens skull. Detta så att du hittar och kan starta rätt Reason-dokument ihop med korrekt Logic-projekt i framtiden.


      4. Fixa kanaler
      Till att börja måste vi ordna med minst en extern stereokanal för att ljudet från Reason ska höras och kunna spelas genom Logic. I Logic, aktivera Mixer-vyn genom att välja ”Show Mixer” i rullgardinsmenyn ”View” eller tryck på X-tangenten på ditt tangentbord.


      5. Ny kanal
      I Mixer-vyn, skapa en ny kanalstripp genom att trycka Kommando-Alternativ och bokstaven N, eller menyvalet ”Options” och ”Create New Auxillary Channel Strip”. Tryck på input-knappen på den nya kanalen och om vill ha ut Reason-mixerns två masterkanaler, väljer du ”RW:Mix L/R”. Nu kommer ljudet ur Reason höras i Logic via din nya kanalstripp. Men du kan fortfarande inte spela på instrumentet och styra effekterna via Midi från Logic till Reason.


      6. Ordna Midi
      Gå till Logics arrangemangsfönster. Skapa ett nytt spår genom att trycka Kommando-Alternativ + N. Välj ”External Midi” i dialogrutan. Nu har du skapat ett Midi-spår med vars hjälp du kan styra effekter och instrument i Reason från Logic. Observera att du från och med nu spelar in och redigerar Midi i Logic, fast du styr Reason.


      7. Välj källa
      Nu kan du i välja vilken extern ljudkälla som Midi-spåret ska styra. Välj foldern ”Reason”i ”Library”-vyn till höger. Då ser du alla tillgängliga instrument och effekter i Reason i listan längst till höger. Välj ett instrument eller en effekt att styra.


      8. Snart färdigt
      Gå tillbaka till Reason. Nu ska instrumentet du valt i Logic kunna styras från din midiklaviatur och du kan nu spela in midiinformationen och bearbeta den i Logic, varefter instrumentet spelas upp från Reason in i Logic. Klart!


      Mer om Reason:
      https://www.reasonstudios.com/
      Mer om Logic:
      https://www.apple.com/logic-pro/

    • Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Ibland är allt som behövs för att komma vidare ett visdomsord eller två. Vare sig det handlar om meningen med livet, eller den senaste mixen.
      Det finns inga absoluta sanningar när det kommer till musikproduktion. Något som kan kännas lika frustrerande som det är tröstande. Du kan lära dig allt om frekvenser, kompression och olika tekniker och ändå stå som ett stort frågetecken när nya utmaningar knackar på dörren. Varje mix är unik och med den kommer nya lärdomar. Detta är en av tjusningarna med musikproduktion.

      Jag är fullt medveten om att följande påstående kan uppfattas som provocerande (därav den lugnande bilden ovan), eller direkt felaktiga, men tänker ändå att detta i förlängningen är något bra. Tanken med dessa oneliners är att röra om lite i grytan, snarare än att agera enkla lösningar. Och om du begrundar och tar med dig, eller ännu hellre ändrar och förnyar, endast ett visdomsord så är jag mer än nöjd.
      1.  Hitta känslan så sköter mixen sig själv.
      2.  Den enes otydliga mix är den andres värme.
      3.  Strävar du efter ett originellt eller nytt sound? Var nyfiken.
      4.  När du lyssnar på mixen och inte på musiken har du suttit för länge.
      5.  Innan du ändrar något, fundera över vad du faktiskt vill åstadkomma.
      6.  Volymautomatisering är tidskrävande, men nästan alltid värt besväret.
      7.  Testa att mixa i mono för att få bättre koll på överlappande frekvenser.
      8.  För mycket pillande och tillrättaläggande leder snabbt till en livlös mix.
      9.  Om två instrument slåss om samma frekvensområde, låt det ena vinna.
      10. 100, 1000 och 10000 Hz täcker ett större frekvensbehov än du kanske tror.
      11.  All utrustning i världen är bortkastade pengar om du inte kan lita på din lyssning.
      12.  Om något instrument låter för starkt eller svagt, ändra 3 dB och se hur det känns.
      13.  Strävan efter en väl separerad och balanserad mix är många gånger fel väg att gå.
      14.  Hur volymstark musiken upplevs handlar många gånger om mixen, inte mastringen.
      15.  En mix med urholkat mellanregister kommer alltid upplevas som mindre volymstark.
      16.  Hemligheten bakom en bra mix handlar inte om "bra ljud" utan om rörelse och energi.
      17.  Att använda eq på hela grupper ger många gånger ett angenämt och naturligt resultat.
      18.  Jobba hellre med små eq- och kompressorjusteringar på många element, än tvärt om.
      19.  Kompression handlar minst lika mycket om att skapa rörelse som att kontrollera dynamik.  
      20.  Om din mix låter bra på svag volym har den goda förutsättningar att låta bra även när du krämar på.
       
      BONUSTIPS: Omfamna dina begränsningar.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
      Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

    • Björn Olsberg
      Som Studio rapporterat om för ett par veckor sedan så var den klassiska ”EMI-studion”, numera Baggpipe, rivningshotad. Men efter en massiv namninsamling har exploateringsnämnden nu dragit tillbaka ärendet som skjuts på framtiden.
      Det ser alltså ut som att Baggpipe i Skärmarbrink får finnas kvar. I alla fall tills vidare. Den namninsamling som Studio skrev om gav på kort tid över 6 000 namninsamlingar vilket exploateringsnämnden lyssnade på. Nu fortsätter dialogen med fastighetsägaren om hur fastigheten kan vidareutvecklas och därmed är rivningshotet åtminstone tillfälligtvis undanröjt.

      Fram tills rivningshotet är helt undanröjt så fortsätter namninsamlingen. Du kan skriva på här: https://www.mittskifte.org/petitions/radda-den-legendariska-studion-i-skarmarbrink
      I denna klassiska Studio på Palandergatan i Skärmarbrink har flertalet av Sveriges största grupper och artister spelat in, samt många internationella världsnamn. Studion har nyligen gjort i ordning en minnesplats utanför huset för den nyligen bortgångne Marie Fredriksson från Roxette. Vi har nåtts av beskedet att alla som vill hylla Marie är varmt välkomna till platsen.
      Studio Baggpipes hemsida: http://baggpipe.com/

    • Calle Olsson
      PPG Wave 2 är en hett eftertraktad kultklassiker från 80-talet som har använts av Depeche Mode, David Bowie och Pet Shop Boys bland många andra.
      I mitten av 70-talet jobbade det tyska geniet Wolfgang Palm med att bygga modularsyntar till Tangerine Dream och andra band. Redan på ett tidigt stadium blandade han in digitala lösningar i sin instrumentdesign. Det ledde fram till ett antal modeller, bland andra Wavecomputer 360, som faktiskt var helt digitala. Dock fanns det vid den tiden inte teknik som var tillräckligt bra för att skapa det Palm hade i sitt huvud. I stället började han titta bakåt, och framåt. Framåt i form av att uppfinna den magnifika wavetable-syntesen, och bakåt genom att låta de digitala vågorna flöda genom klassiska analoga filter (vcf) samt analoga förstärkare (vca).

      Wavetable-tekniken
      En wavetable är en samling encykelsvågformer. I PPG:n finns 30 stycken wavetable och varje wavetable består av 64 vågformer.  Med hjälp av Waveform-ratten bestämmer man vilken av de 64 vågformerna man vill lyssna på. Vågformerna i en wavetable kan vara snarlika varandra, med olika övertonsspektrum, men de kan också vara helt olika varandra. Med hjälp av en moduleringskälla kan man växla mellan olika vågformer som man vill ska spelas upp. Moduleringskällorna kan vara till exempel lfo:n, en envelopgenerator, keyboardtracking och moduleringshjul.
      Om man till exempel använder lfo:n för att modulera vilken vågform som spelas upp så kan man simulera pwm eller oscillatorsync. Wavetables kom att bli ett av de mest använda sounden inom populärmusik under 1980-talet och användes bland annat av Depeche Mode, Gary Numan och Front 242.
      Före midi
      1982 kom PPG Wave 2.2. Den presenterades på Frankfurt-mässan det året tillsammans med Waveterm, en modul med fler funktioner till PPG 2.2. Detta var året innan midi blev världsstandard, och på Wave 2.2 fanns ett av Palm designat snabbare och stabilare system för digital kommunikation mellan musikinstrument, men tyvärr stannade det där. De flesta PPG:erna byggdes i stället om för midi.
      Wave 2.2 består av två huvudblock: en digital och en analog panel. Den digitala styr oscillatorerna och sequencern, och den analoga styr filter och förstärkare. Varje ratt har två funktioner och man byter enkelt mellan dem genom att trycka in en knapp. Tysk funktionalitet. De värden man rattar in syns i en stor tvåradersdisplay så man har god översikt under tiden man programmerar ljuden.
      Digitala oscillatorer
      Känslan av att spela på Wave 2.2 är verkligen speciell. Designen känns futuristisk både utseendemässigt och ljudmässigt. Det går att få till otroligt rena digitala klanger som lever på samma sätt som en vco. Dessutom är själva ljudkvaliteten ypperlig, och en ren ofiltrerad vågform har ett slags skivinspelningskänsla över sig. Som att någon har plockat fram det allra bästa ur klangen, det som får öron och själ att vibrera i takt med varandra.
      PPG Wave 2.2 har två oscillatorer per röst som kan producera 30 gånger 64 olika "single waveform cycles" vardera.  De härstammar från bland annat akustiska pianon och saxofonsamplingar. Dessutom går det att tillföra och redigera helt nya. Variationsrikedom är en underdrift.
      Det går att skapa de flesta ljudkaraktärer med en PPG Wave 2, både digitala och analogliknande. Dessutom har Wave 2 den speciella kvaliteten att kunna ta över ett ljudlandskap men även kunna ligga perfekt i bakgrunden – ett sant nöje att mixa.
      Analoga drömmar med SSM 2044
      PPG Wave 2.2 har samma underbara filterchip, SSM 2044, som återfinns bland i annat Fairlight II och Korg Polysix. Krämigt och härligt, med en mycket musikalisk resonans som blandar sig med ljudet snarare än lägger sig ovanpå. Man kan styra filtrets cut off frequency från en dedikerad adsr, lfo eller via keyboard-tracking.
      För att programmera de olika parametrarna på synten väljer man via en nummersats vilken parameter, och sedan skruvar man en av de åtta rattarna till önskat värde. Varje ratt har dessutom två funktioner (därav Multiple function) som väljs genom ett enkelt knapptryck. Själva känslan är som en klassisk analogsynt fast ljudet är annorlunda – om man vill.
      På den analoga kontrollpanelen hittar vi, förutom filtret, även syntens lfo och tre envelopformare – två stycken adsr och en tredje som bara har attack och decay. Den sistnämnda används för att styra tonhöjd på oscillatorer eller suboscillatorer.
      På PPG Wave 2.2:s digitala panel har du även tillgång till en intressant, om än rätt svårjobbad, åttaspårs-sequencer. Har du suttit med Logic eller Pro Tools en längre tid kan den kanske kännas en aning gammalmodig. Man kan i alla fall spara 1 000 toner fördelat på 10 sekvenser, som kan vara polyfoniska. Arpeggio-mode finns också för enklare slingor. Programmering av gamla hårdvarusequencrar är en fröjd när det väl börjar klarna. Begränsningar blir möjligheter och känslan av old school-datorprogrammering är inte helt avlägsen.
      Vill du få en uppfattning av hur PPG Wave 2 låter kan du testa pluggen PPG Wave 3.V från Waldorf, som är en emulering av hårdvaran. https://waldorfmusic.com/en/overview


      PPG Wave 2

      Tillverkare: PPG.
      Modell: Wave 2.2.
      Typ: polyfonisk digitalsynt.
      Tillverkningsår: 1982.
      Polyfoni: 8 röster.
      Sequencer/arpeggio: ja/ja.
      Minne: 200 ljud.
      Filter: 24 dB voltstyrt lågpassfilter.
      Keyboard: 61 tangenter C–C.
      Prisläge: cirka 110 000 kronor på begagnatmarknaden.
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 1-2012

    • Hasse Nilsson
      Med den senaste versionen av Reason behöver du inte välja vilken av programmen du ska använda. Låt oss visa hur!
      Det sverigetillverkade musikinspelningsprogrammet Reason har genomgått ett flertal förändringar genom åren. I begynnelsen kunde det endast hantera mjukvaruinstrument internt. Senare adderades ljudinspelning och några versioner efter det så kunde programmet ladda vst-pluggar från externa utvecklare.
      Vi ska inte heller glömma bort Reason Racks, företagets egen nätbutik och särskilda format, som rymmer ohemula mängder med effekter och instrument från namnkunniga tillverkare. Senaste versionen av Reason, nummer elva i ordningen, har ytterligare ett ess i rockärmen. Detta är i synnerhet intressant för dig som vanligtvis använder dig av något annat inspelningsprogram.
      Med Reason 11 kommer nämligen möjligheten att med hjälp av en instrumentplugg kunna bygga små och stora rack med Reason-instrument och effekter inuti ditt favoritprogram. Det innebär att du kan spela in, redigera och mixa som du är van vid – men med tillgång till alla Reasons kreativa verktyg.
      Reason Rack Plugin i vst-format lanserades under sensommaren, men au-pluggen, som krävs för att kunna använda Reason 11 i exempelvis Logic, har presenterats alldeles nyss. Vi är rätt många som väntat på det här: att slippa välja om en vill producera i Reason eller Logic och istället kunna köra på med det bästa av två världar samtidigt. Principerna för den här guiden är desamma oavsett som du använder Windows eller Mac OS X och om du föredrar Ableton Live, Cubase, FL Studio, Reaper, Studio One, Sonar, Bitwig, Garageband eller något annat program som är kompatibelt med vst- eller au-standarderna.
      1. Skapa konto
      Välj ett bra användarnamn och registrera dig på Reason Studios webbplats. https://www.reasonstudios.com/ Där kan du hämta hem en demoversion som låter dig använda programmet och instrumentpluggarna gratis i 30 dagar.

      2. Ladda ned
      Ladda ned Reason 11-paketet på webbplatsen https://www.reasonstudios.com/en/reason/tryreason Installera programpaketet enligt instruktionerna. Starta sedan Reason 11 och avsluta det igen för att säkerställa att installationen fungerat som avsett.  

      3. Starta Logic
      Skapa ett nytt tomt dokument i Logic. Döp det till något vettigt och spara. Skapa ett nytt mjukvaruinstrument. Välj ”Reason Rack Plugin” i rullgardinsmenyn som visar listan med Audio Instruments.
          
      4. Testa Reason 11
      Klicka på ”Reason Rack Plugin” i kanalstrippen och ett nytt fönster öppnas. I det kan du direkt välja ett Reason-instrument genom att klicka på en ikon, eller via rullgardinsmenyn i fönstrets nedre högra hörn.

      5. Börja enkelt
      Det finns mängder av syntar, samplare, loop-spelare, mixrar och effekter att välja mellan, så det kan vara vettigt att börja enkelt om du inte har använt Reason tidigare. Vi rekommenderar loop-spelaren Dr Octo Rex som första instans, för att komma igång snabbt.    

      6. Labba med ljud
      Om du trycker på den lilla mapp-knappen i det övre vänstra hörnet av Dr Octo Rex spelarfönster så fälls en filmeny ut på vänster sida. Här kan du botanisera bland massvis loopar. Dra och släpp en fil från menyn in i Dr Octo Rex så laddas den direkt. Detta förfarande funkar med alla Reasons instrument och effekter.

      7. Flippa racket
      Addera en mixer och lite effekter från menyn längst till vänster. Tryck sedan på ”Flip Rack” till höger i den horisontella menyn, ovanför rackenheterna. Nu vänds ditt Reason-rack så att du kan dra ljud- eller styrsignalskablar som du behagar.

      8. Producera mera
      Nu är du redo att bygga ett rejält rack, alternativt använda flera samtidiga instanser av Reason som instrumentplugg. Du spelar in och redigerar midi som vanligt och kan givetvis använda Logic:s egna effekter eller tredjepartseffekter för att bearbeta din mix.


      Mer om Reason:
      https://www.reasonstudios.com/
      Mer om Logic:
      https://www.apple.com/logic-pro/

    • Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Det finns en liten, ofta förbisedd, knapp i ditt inspelningsprogram vars uppgift är mycket enkel. En knapp som många gånger kan förändra din mix långt mycket mer än någon equalizer eller kompressor någonsin kan göra.
      Om du upplever att din musik saknar botten, värme och separation eller att mixen inte riktigt sitter ihop, har det många gånger med fasen att göra. Så kallat fasfel mellan olika kanaler ger nämligen ofta en (icke önskvärd) förändrad stereobild. Det finns därför all anledning att experimentera med fasvändning när du mixar, men på ett lite annorlunda sätt än du kanske lärt dig. Låt mig utveckla.


      Den magiska knappen (fasvändning)
      Det finns en allmän uppfattning om att fasfel enbart uppstår vid inspelning av ett instrument med flera mikrofoner samtidigt. Något jag inte riktigt håller med om (och strax kommer in på). Trummor är ett klassiskt exempel, gitarrförstärkare ett annat. Detta eftersom det tar olika lång tid för ljudet att färdas till de olika mikrofonerna, vilket då kan resultera i en försvagning eller i värsta fall utsläckning av ljudet när alla kanalerna spelas upp samtidigt. Genom att fasvända de olika kanalerna i tur och ordning, exempelvis baskagge i förhållande till virvel eller höger respektive vänster kanal i överhänget, kan den ljudmässiga balansen återställas. Så långt inget nytt under solen.
      Ett annat perspektiv
      Vad som är mer intressant är att fasfel (om än på ett lite annorlunda sätt) även kan uppstå mellan olika instrument i en mix, helt oberoende av varandra och hur de spelats in. Anledningen till detta är att maskering (försvagning) också uppstår när frekvenser staplas på varandra. Med anledning av detta kan alltså en enkel fasvändning på valfri kanal reducera den frekvensmässiga uppbyggnaden och på så vis skapa mer djup, tydlighet och värme och så vidare, helt utan equalizers eller annat hokuspokus.
      Förslagsvis kan du börja med att fokusera på förhållandet mellan baskagge och bas. Spela upp båda kanalerna samtidigt och lyssna. Vänd fasen på basen och spetsa öronen. Hör du tydligare botten? Mer värme? Bättre tryck? Detta enkla trick kan ibland öka separationen mellan olika instrument eftersom tidsförhållandet i vågformerna förändras. Likväl råder jag att testa detta på hela instrumentgrupper. Vänd fasen på gitarrpaketet och se vad som händer. Värt att notera är att ett fasvänt ljud faktiskt kan upplevas annorlunda i sig själv, utan hänsyn till kontexten, vilket är väldigt intressant.
      Sagt och gjort så behöver du verkligen inte viga ditt liv åt, eller ens förstå teorin bakom, fasvändning för att uppnå en bra mix. Det är en liten del i ett större pussel. Flippa fasen och hör vad som händer: Om du upplever bättre separation, mer tydlighet, tydligare botten, mer värme – om det helt enkelt låter ”bättre”, så är du på rätt spår.
      BONUSTIPS: Att medvetet låta saker vara ur fas kan också vara ett stilistiskt grepp, med risk för att mixen tappar fokus i mono.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
      Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

    • Kasper Martinell
      Hur kan du tänka kring sound och dess relation till det musikaliska arrangemanget? När du väljer sound för ett instrument kan det antingen gynna eller motarbeta musiken på grund av frekvensinnehållet.
      I denna artikelserie vill jag försöka inspirera fler människor att spela in akustiska instrument. Jag tänker i denna första del gå igenom hur du kan tänka när du väljer instrument och hur du kan hitta intressanta sound samt hur du får dom att passa in i olika funktioner i musiken. Jag har upptäckt med tiden att jag arbetar mer och mer med själva källan för att få till de ljuden jag är ute efter. Jag tycker att det är ett bra arbetsätt för att få produktionen så pass bra som möjligt från första inspelningen.
      En bra startpunkt när du ska välja ett sound för ett instrument är att tänka på om det exempelvis ska vara ambient eller nära, basigt eller diskant, rent eller skitigt och så vidare. När du har en ungefärlig idé för hur du vill att instrumentet ska låta kan du enklare välja rätt instrument för den utgångspunkten.
      Det gäller att förstå vilken funktion instrumentet har i arrangemanget. Om det till exempel har en rytm-funktion eller en lead-funktion. Frekvensinnehållet spelar ju stor roll i hur bra instrumentet passar in i ljudbilden och om den hamnar i fokus eller inte.
      Duktiga musiker brukar vara bra på att veta vilka instrument och vilket material de ska använda om du förklarar vad du är ute efter, men eftersom musikern inte har samma helhetsbild av låten eller produktionen kommer du förmodligen behöva vägleda hen en aning, och med enkla knep kan det låta väldigt bra utan någon eq, kompression eller andra verktyg.


      Bearbeta ljud akustiskt
      När du valt instrument, så finns det kanske mer du kan göra för att anpassa ljudet till musiken? Du kan jobba med instrumentet/instrumenten i sig, eller material runt/på eller i instrumenten för att förändra karaktären och frekvensåtergivningen. Därmed kan du påverka instrumentets funktion i musiken. Här kommer några exempel jag har använt och fått bra resultat av:
      Bygga trumpodium för att ytan på golvet trummorna står på ska resonera mer och återge en annan karaktär. Testa olika klubbor för bastrumman –mjuka, hårda, plast och så vidare. Använda filtar/tröjor att lägga i och/eller på olika trummor. Lägga tyngd på pianopedalerna i trumrummet för att pianot ska resonera. Ställa en trumma framför gitarrförstärkaren för resonans. Lägga olika rör/krukor ”resonans” saker/material vid trummorna. Använda olika tjocklekar på plektrum för att framhäva eller dämpa transienter/frekvensområden i gitarren. Lägga ”skramlande” material på trumskinnet. Placera skumgummi vid bryggan på elbasen. Listan kan göras lång, och här kan du verkligen experimentera för att hitta ljud som du tycker gynnar instrumentets karaktär. Tänk på hur transienterna låter, längden på ljuden och frekvensinnehållet.


      Vad ska vara i fokus?
      När du har tänkt ut ditt sound, och funderat på olika karaktärer som kan vara intressanta att testa, så ställ dig frågan: Hur arrangerar du upp frekvenserna mellan instrumenten för att allting ska få rätt plats i ljudbilden?
      När vi arrangerar musik tänker vi ut vad som ska vara i fokus och vad som ska vara i bakgrunden och så vidare. Om du på samma sätt arrangerar frekvensinnehållet i varje instrument kan du som tidigare nämnt förstärka funktionerna i det musikaliska arrangemanget. Här gäller det att ha koll på vilka frekvenser som är känsliga för det mänskliga örat för att förstå hur du kan arbeta med frekvenserna på rätt sätt.
      Generellt är människor mest känsliga för de höga mellanfrekvenserna, runt 2 kHz – 5 kHz ungefär. Dessa frekvenser uppfattar vi starkare än till exempel basfrekvenser, även då de spelas upp på samma ljudnivå. Du kan därför arbeta med detta genom att experimentera med hur vi uppfattar volym. Om ett ljud ska vara i fokus och långt fram i ljudbilden, så är det bra om det instrumentet fokuseras kring de höga mellan-frekvenserna, och gärna har en viss tydlighet i transienterna. Ska elementet ligga längre bak gäller de motsatta, mjuka transienter och ett dovare ljud. Detta är vanliga mix-tekniker, men du kan även arbeta med detta enkelt vid inspelning genom att bara byta tjockleken på plektrumet, byta baskaggens klubba eller spela aningen svagare på pianot. Detta tankesätt går att använda på alla olika sorters instrument och kommer att göra livet så mycket enklare när det är dags att mixa låten.
      Låtens tempo
      En bra sak jag lärde mig av en trumslagare och studioägare vid namn Mikael Wikman, var att fundera över hur du använder trummors stämning i relation till låtens tempo. Är det en snabb låt kanske det är en bra ide att stämma trummorna högre för att få ett tydligare och ”hårdare” ljud. Medan om låten går långsamt kan det vara en ide att låta trummorna vara aningen mer slappt stämda och mjuka i ljudet. Du kan även här tänka på att om låten går långsamt, kanske du vill ha trummor som har mer ton och en viss längd i ljudet, medan en låt med ett högre tempo kanske kräver ett tightare ljud för att trummorna ska höras tydligare. Om du tänker på vad jag tidigare skrev angående frekvenser som skapar tydlighet blir detta självklart.
      En högre stämd trumma kommer i regel ha mer höga mellanfrekvenser än en trumma som är lågt stämd, vilket i sin tur leder till att trummorna blir mer framträdande och tydliga i ljudbilden. Alla val du gör påverkar frekvensinnehållet och därmed hur vi som lyssnare uppfattar ditt arrangemang, därför kan det vara bra att testa olika sätt att förändra instrumentens karaktär för att gynna funktionen i musiken.
      Här finner du samtliga delar i "Hitta ditt sound".

    • Lars Danielsson
      Kramer guitars var det bästsäljande elgitarrmärket under 80-talet, men gick trots detta i konkurs.
      Enligt uppgifter från flera håll var Kramer det bäst säljande elgitarr-märket 1985 och 1986, men i december 1989 förklarades företaget trots detta i konkurs.
      Att kraschen inträffade under 80 talets sista skälvande dagar är oerhört symboliskt. Få gitarrmärken var så förknippade med 80-tals-hårdrocken som Kramer.

      Känd köpare
      Verksamheten fortsatte fram tills juni 1990. Två år senare dök Michael Jackson (!) upp på scenen och köpte det som var kvar av Kramer via ett av sina företag. Det äventyret slutade illa, med bland annat en beslagtagen flygel, som Jackson ska ha skrivit Thriller-låtarna på, och två Rolls Royce.
      Företaget återupplivades våren 1995 och såldes till Gibson hösten 1996. Under 2012 hade Kramer en ganska undanskymd roll i Gibsonfamiljen, klart under Epiphone i hackordningen för varumärkena. Men det finns i alla fall återutgivningar av en del kända modeller.
      Hur kunde det gå så här? Vad hände med det gitarrmärke som kanske mer än något annat förknippades med pudelrocken?
      Låt oss ta det från början. Under 70-talet gjorde sig Kramer ett namn med elgitarrer som hade aluminiumhalsar. Men det var på 80-talet det tog fart med mer traditionella konstruktioner som riktade sig till hårdrockare.
      Det var framför allt en specifik gitarr som blev omtalad: Eddie van Halens, med namnet 5150. Det finns olika versioner av hur det gick till när Eddies gitarr byggdes 1984, och vad det egentligen var för skapelse. Det verkar luta åt att kroppen i grunden var en Pacer Special.
      Det finns flera detaljer på 5150 som kom att bli stilbildande bland 80-talets hårdrockare, till exempel att det bara fanns en humbucker och en volymkontroll. Och så förstås Floyd Rose-stallet.
      Upphottad Strata
      Finishen, eller vad man ska kalla det, med vit tejp mot en röd bakgrund, kom att bli ett kännetecken för Van Halen. Det så kallade bananhuvudet kom från 1984 att återfinnas på produktionsmodeller från Kramer. Det har ett tag funnits en återutgivning av 5150, med namnet Kramer 1984. I dag finns The 84 i sortimentet.
      I grund och botten är det frågan om en upphottad Stratocaster-kopia. Mindre egensinniga sådana än 5150 är än i dag populära rockgitarrer. Van Halens inblandning satte riktig fart på affärerna för Kramer. Men vad hände sedan?
      Musikstilen som Kramer var förknippad med dog, och med den Kramer. En del historieskrivningar vill göra gällande att företaget Kramer var lika omåttliga när det gällde pengar, som musikerna som spelade på deras gitarrer var med sprit, droger och sex.
      Men mest handlar det nog om att ett märke som var så förknippat med ett visst ljudideal och estetiskt ideal inte kunde överleva av egen kraft. Lärdomen är att man bör ha ett diversifierat utbud.

      Kramer Guitars
      Vad: Amerikanskt elgitarrmärke.
      Status: Numera en del av Gibson-koncernen.
      Historia: Storsäljare under 80-talet då Kramer var intimt förknippad med hår(d)rocken.
      Kända modeller: Baretta och Pacer.
      En speciell Kramer: Eddie van Halens 5150 som han enligt uppgift byggde själv i Kramers gamla fabrik i New Jersey. Kända gitarrister som använt Kramer: Eddie Van Halen, men även stjärnor som Tom Morello, Richie Sambora, Mick Mars och Vivian Campbell.
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 4-2012

    • Björn Olsberg
      Gör en egen jullåt i Studiofestival nummer 46! Lagom till jul har vi dessutom lyckats få med fina priser från Fitzpatrick som sponsrar festivalen.
      Äntligen är det dags för en ny Studiofestival. Denna gång med jultema och det enda som krävs för att medverka är att du är medlem här på Studio.
      Bidraget måste vara nytt (inte tidigare utgivet) och kan vara gjord av dig själv eller tillsammans med andra. Bidraget ska vara inskickat senast den 31 december 2019 och vinnare utses den 13 januari 2020.

      Fitzpatrick är vänliga nog att sponsra denna festival med fina produkter: Universal Audio Arrow, ett par Kali LP-6 (monitorer) och klaviaturen Nektar GX49.
      Läs mer om hur du går tillväga!
      Använd tiden väl, ha kul och må bästa jullåt koras.
      Om Studiofestivalen
      Studiofestivalen började för ganska precis 15 år sedan i ett initiativ från forummedlemmen ®offe i forumets 776:e tråd någonsin. Och nu 15 år senare är vi uppe i festival nummer 46. Festivalen brukar ha ett tydligt tema och har uppskattats mycket av många.

    • Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Jag kan hålla med om att det känns snudd på tråkigt, för att inte säga uttjatat, att skriva om hög- och lågpassfilter. Finns det verkligen något att tillföra debatten som inte redan är sagt?
      Hög- och lågpassfilter, eller low-cut/high-cut som de bland annat också kallas, har till uppgift att skära bort frekvenser under eller över en viss frekvens med hjälp av en equalizer. Detta för att filtrera bort oönskad energi som annars kan ställa till problem när du mixar. Du kanske inte hör den, men den finns där. Och ju fler kanaler du jobbar med desto viktigare är det att hålla extra koll.
      Enkelt uttryckt finns det:
      De som använder hög- och lågpassfilter på rutin, utan att fundera särskilt mycket. De som lyssnar, analyserar och överväger varje kanal noggrant. Själv hamnar jag någonstans mittemellan. Dels av bekvämlighetsskäl och dels för att jag vid det här laget anser mig ha så pass bra koll att jag kan unna mig att gå på känsla ibland.
      Många har lärt sig att jobba med högpassfilter på alla kanaler, vilket generellt sett är god tanke eftersom mycket energi samlas i botten. Likväl (men betydligt mindre frekvent använt) är lågpassfiltret, vars uppgift är att plocka bort brus och annat väsande, under vald frekvens.
      Högpassfilter (low-cut) vid 100 Hz, vars uppgift är att plocka bort oönskad energi i bottenregionen, men också högre upp om nöden kräver.
       
      Lågpassfilter (high-cut) vid 8000 Hz, vars uppgift är att filtrera bort högfrekvent oväsen av olika slag, ibland hörbart, ibland inte. 
      När det kommer till att filtrera bort frekvenser finns det en allmängiltig uppfattning om att du ska sololyssna, gärna i hörlurar, för att höra exakt vad du plockar bort. Du rattar tills du hör att ljudet förändras, det vill säga att basen börjar försvinna om du använder ett högpassfilter (low-cut), eller att diskanten blir lidande om du använder ett lågpassfilter (high-cut). För att sedan backa tillbaka lite. Det är helt ok att arbeta så, eftersom du då inte riskerar att förändra grundljudet utan bara plockar bort överskottsenergin.
      Ett annat sätt att höra
      Mitt tänk är däremot annorlunda, då jag på senare tid gått från att vara relativt restriktiv med mitt filtrerande till att vara betydligt mer djärv. För mig handlar det om kontexten och inget annat. Låt mig utveckla.
      I stort sett varje mix har ett eller flera element som är direkt beroende av basfrekvenser. Må det vara en baskagge, bas eller något annat som kräver mycket botten. Dessa instrument låter jag agera vägvisare för övriga kanaler. Istället för att sololyssna på de instrument som ska högpassas, gör jag det samtidigt som jag lyssnar på exempelvis basen. På så vis filtrerar jag automatiskt mer aggressivt, eftersom basen (som spelas upp samtidigt) nu tar hand om och fyller ut den information jag successivt plockar bort.
      I praktiken kan detta innebära att jag sätter ett högpassfilter vid 200 Hz, istället för kanske 100 Hz om jag hade sololyssnat. Här kan det sparas massvis av välbehövlig energi. Vad tjänar detta till kanske du undrar? Ganska mycket, speciellt om du jobbar med många kanaler. För som vi alla vet är det helheten som räknas och inte hur ett instrument låter ensamt (om det nu inte spelar ensamt). Kontentan: Filtrera i kontexten och du får en tydligare botten och en bättre definierad mix med bibehållen ljudkvalité.
      Likväl har varje mix ett eller flera instrument som mår bra av lite extra luft och de som klarar sig utan. Här jobbar jag likadant som med basfrekvenserna, fast omvänt. Vanligen låter jag leadsång, akustiska gitarrer och möjligen trummornas överhäng vara orört. Det är även dessa som får agera vägvisare för övriga instrument.
      Med detta sagt råder jag dig att inte krångla till det i onödan, lyssna och ratta. Övertänk inte. Det finns, enligt mig, ingen anledning att bli allt för nitisk gällande hög- och lågpassfilter. Gör vad som känns rätt och fastna inte i detaljerna.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
      Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

    • Hasse Nilsson
      Den klassiska inspelningsstudion i Skärmarbrink i Stockholm hotas av rivning.
      Studio Baggpipe, som verksamheten heter idag, kallas ofta för EMI-Studion i folkmun. Lokalerna är en av de få kvarvarande musikstudior som med rätta kan anses ha stort kulturhistoriskt värde, även internationellt sett. Där har Björn Skifs spelat in den första svenska listettan ”Hooked on a feeling”, bara en sådan sak. Raden av namnkunniga artister som satt sina tagningar i studion i söderförorten kan göras extremt lång, men som exempel har ABBA, Beyoncé, Britney Spears och Lady Gaga hyrt in sig med sina produktioner. Ett upprop har startats för att förmå Stockholms Exploateringsnämnd att hindra rivningen av fastigheten för att bygga nya bostäder. Skriv på här! https://www.mittskifte.org/petitions/radda-den-legendariska-studion-i-skarmarbrink Kolla gärna in Studio Baggpipes webbplats. http://baggpipe.com/
       

      Foto: Studio Baggpipe

    • Micke Linderoth
      Den är en klassisk effekt som ger elgitarrister tillgång till unikt sound. Det är naturligtvis wahwah-pedalen vi pratar om.
      I rockens barndom hade elgitarristerna få effekter till hands (eller heter det till fots?). Bandeko, tremolo, fjäderreverb och fuzzboxar förändrade gitarrljudet och popmusiken under sextiotalet.  slutet av the swinging sixties lanserades wahwah-pedalen, en unik effekt som ger gitarristen tillgång till nya klangfärger.
      Bland gitarrhjältarna var Eric Clapton först ut med wahwah på vinyl på Tales of Brave Ulysses. Jimi Hendrix visade också prov på gott fotarbete på Burning of the Midnight Lamp. Mitt första minne av den magiska wahwah-effekten är från Frank Zappas Peaches En Regalia – ett av rockens instrumentala mästerverk.
      Xotic RoboTalk
      I början av 2007 presenterade Trevor Cox, ljudakustikprofessor vid Salfords universitet, resultatet av en nätenkät som undersökte vilka ljud människor hatar att höra. På prispallen för världens värsta ljud hamnade gråtande barn, mikrofonrundgång och... på förstaplatsen kräkljud. De tre ljuden ingår som av en händelse i wahwah-effektens ljudpalett – särskilt i kombination med dist.
      Wahwah-pedalen kan användas på många sätt och Michael Schenker och Frank Zappa är två gitarrister som använde den som ett tonfilter, där de hittade en bra inställning som lät gitarren ta plats i ljudbilden.
      Men wahwah kan också fås att kvacka, bräka och ”waowaha”, precis som jazztrumpetaren Clyde McCoy använde sordin på miljonsäljaren Sugar Blues 1931. Gitarristen som köpte en Vox-wahwah med McCoys bild och signatur på undersidan undrade säkert vem den liraren var.
      Brad Plunkett är wahwah-effektens fader men, precis som när det gäller många andra uppfinningar, hade han flera medarbetare till sin hjälp. En av dem var gitarristen Del Casher, som tidigt insisterade att effekten var perfekt för gitarr. Casher använde en modifierad prototyp av wah-pedalen för demonstrationer vid presskonferenser och filmmusikinspelningar.
      Två olika namn
      När Vox senare lanserade wahwah-pedalen i slutet av 60-talet såldes samma pedal under olika namn på båda sidor av Atlanten – av Thomas Organ i USA och JMI (Jennings Musical Instruments) i Europa. Ingen av de båda distributörerna ville sälja samma pedal, vilket Vox löste genom att döpa den amerikanska versionen till Cry Baby, eftersom effekten lät som ett barn som gråter.
      Jag har alltid gillat Hendrix wahwah-intro på Voodoo Child (Slight Return) och det bluesfärgade wahwah-inpasset på All Along The Watchtower. Jag garvar när jag hör Steve Vais wahwah-duell med sonen på Ya-Yo Gakk och njuter av Slash, John Frusciante eller Oz Noy.
      Du gissar förmodligen att jag själv har en wahwah-pedal (eller två)? Svaret är nej. Jag har testat några olika wahwah-pedaler, men domen blev alltid densamma: jag är ingen wahwahist.
      Det går inte att lära gamla hundar att sitta, sägs det. Nyligen köpte jag dock en gammal Xotic Robo Talk pedal – ett kombinerat envelopfi lter/autowah och Random Arpeggiator. Jag kan styra wahwah-filtereffekten via en expressionpedal. Plötsligt blev det extra kul att vränga fram toner och sound med hjälp av högerfoten. Det är aldrig för sent att skaffa en wahwah och undertecknad har nu börjat kolla in det fullmatade utbudet av wahwah-pedaler. Den klassiska Cry Baby (idag i Jim Dunlops version), Fulltones Clyde Wah, Morleys Bad Horsie och T-Rex färska Gull – med ”yoy yoy sound” är bara några exempel. ■

      Källor:
      Wah: The Pedal That Wouldn’t Die, Art Thompson, Guitar Player Magazine, maj 1992 Xotic

      Xotic RoboTalk
      Typ: 100 % analog effektpedal. Auto wah/slumparpeggiator/lågpassfilter/wah via expressionpedal.
      Tillverkare: Prosound Communications Inc./Xotic (www.xotic.us).
      Tillverkningsår: 2001. Ersattes 2009 av RoboTalk2.
      Gitarrister som använt RoboTalk: Scott Henderson, Steve Lukather och Oz Noys. Låten Which Way is Up är en schysst introduktion till RoboTalk.
      Pris: cirka 1 300 kronor och uppåt.

    • Ollie Olson
      I denna del ska jag gå igenom om hur du kan skapa djup i din mix genom att använda en eller flera eq.
      Örat uppfattar avstånd genom att ett ljud som känns långt borta har mindre diskant och när det är nära så är det diskantrikare. Följaktligen så uppfattas ett ljud med mer bas som nära om du kan definiera det, men om det bara mullrar så känns det längre bort och om det ska kännas väldigt långt borta så tappar den i basregistret också.
      Så precis som du ska arbeta med att placera ljud i bredd så ska du också arbeta med att placera ljud i djupet också. Målet är ju att åstadkomma en tredimensionell ljudbild med två högtalare.
      För att ta ett exempel: du har två gitarrer och den ena vill du ha en känsla av närhet, och då försöker du hitta närhet genom att ta fram och boosta frekvenser mellan 2,5 kHz – 9 Khz, men var försiktig så att gitarren inte blir för tunn och hård. Den andra gitarren vill du kanske ha lite längre bort och väljer då att ta bort lite i samma frekvensområde för att flytta den längre bak i ljudbilden. Testa på olika instrument och se hur långt bort eller hur nära du upplever dem när du provar de olika varianterna.
      Här finner du första delen i hur du skapar djup i din mix med reverb och delay

    • Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Det finns minst lika många sätt att mixa på som det finns människor på denna jord. Vissa gillar att mejsla fram sin mix under inspelningen - en slags musikalisk symbios, medan andra föredrar att först spela in för att sedan börja ratta. En tredje kastar sig ut i det okända och skriver, spelar in och mixar om vartannat. Det som fungerar för dig fungerar nödvändigtvis inte för mig och det ena tillvägagångssättet är inte mer rätt än det andra.
      Mixning är, enligt mig, en slags räddningsaktion vars syfte är att sätta ihop det inspelade materialet till en begriplig helhet. Ett nödvändigt ont, om än ett väldigt roligt sådant. Ett aningen pessimistiskt synsätt kan tyckas och jag är benägen att hålla med. Men faktum är att jag älskar att mixa, så till den milda grad att jag sällan drömmer om annat. 
      Min mixfilosofi är enkel och går hand i hand med mitt övriga studiotänk: Stora penseldrag med fokus på känsla och enkelhet, snarare än på teknik. För att uppnå detta har jag utvecklat ett arbetssätt som passar mig förträffligt. Det kan naturligtvis skilja sig lite från låt till låt, men på det stora hela följer mina projekt alltid samma mönster:
      1. Gruppera mera
      Förutsatt att kanalerna låter som de ska och att varje spår är upprensat börjar jag med att gruppera samtliga kanaler. Det brukar se ut ungefär så här:
      TRUMMOR BAS KLAVIATUR GITARRER SÅNG Där de flesta huvudgrupper (som jag berikar med versaler för syns skull) även har undergrupper om så behövs. Snyggt och prydligt, men utan att ställa nivåer, panorering eller dylikt.

      Huvudgrupper, här i musikprogrammet Reaper (som ser mindre grått ut i verkligheten)
      2. Botten och toppen
      Nästa steg är att skapa ytterligare två grupper som jag kallar BOTTEN och TOPPEN, där jag skyfflar in vardera huvudgrupp under passande titel. I ovanstående fall hamnar då trummor och bas under BOTTEN och övriga grupper under TOPPEN. På så vis har jag med en knapptryckning tillgång till att enbart lyssna på botten- eller toppenpaketet och kan dessutom justera dessa separat om framtiden så kräver. Vidare har jag även en separat grupp kallad FX där mina effektkanaler ligger, som även den fyller samma funktion.

      Snabb tillgång till botten och toppen är för mig en väldigt användbar mixstrategi
      3. Stora penseldrag
      Den absolut viktigaste delen och centralt för min mixfilosofi är de stora penseldragen. Att arbeta utifrån och inåt, istället för tvärt om. Att börja stort och avsluta smått, för att inte fastna i onödiga detaljer. Jag struntar med andra ord helt i hur exempelvis baskagge, körer eller leadsång låter i detta skede, det är oviktigt. 
      Med detta sagt är det dags att lyssna på alla grupper tillsammans och ställa diverse nivåer och panorering, både i och sinsemellan grupperna. Här handlar det verkligen inte om något finlir, utan fokus ska helt och hållet ligga på att hitta den balans du vill ha. Eller snarare att hitta den känsla du vill åt. Här försöker jag tänka på vad som är viktigt för låten. Vad är det som driver låten? Vad är låtens kärna? Vad är det som fångar lyssnaren? Lyft fram vad som lyftas fram bör och fega inte.
      En tumregel jag brukar följa är att låta max tre huvudgrupper vara dominanta, medan övriga backar upp. Dessa huvudgrupper kan naturligtvis variera under mixens gång (med hjälp av exempelvis automatisering) om musiken skulle kräva detta. Ibland hjälper det att fundera över vad som ska vara långt fram, i mitten respektive längst fram ljudbilden. Detta görs med en så enkel sak som volym. 
      Om alla instrument hörs lika mycket och lika tydligt blir hjärnan förvirrad och vet inte vad den ska fokusera på. Djupet försvinner, vilket ger musiken ett platt och livlöst intryck. Likväl försvinner den naturliga rymd som finns runt varje enskilt instrument. Kontentan: Var djärv i dina val och tänk mindre på balans och mer på den känsla musiken förmedlar. Låt saker sticka ut och ta plats, det blir så mycket roligare då.
      4. Low- och high-cut
      Innan du ger dig i kast med eventuella eq-justeringar råder jag dig att börja med enbart low- och high-cut på samtliga individuella kanaler, alltså på alla instrument i huvudgrupperna. På med hörlurarna och filtrera bort onödig botten och topp. En lutning (slope) på 12 brukar fungera bra i de flesta fall. På så vis spar du mycket, icke hörbar, energi till de instrument som verkligen behöver den. Ibland skippar jag low-cut på baskagge och bas, ibland inte, här finns inga regler, utan grundljudet och låten får avgöra. Men att hushålla med energi till bas och baskagge är i regel ett måste för att få till en väldefinierad mix, som känns.
      Gällande high-cut så är tanken att filtra bort onödigt brus, som kanske inte hörs när du sololyssnar, men som ställer till det när fler kanaler adderas. Jag brukar sällan high-cutta leadsång och akustiska gitarrer, medan elgitarr, syntar (inte alla), körer och annat får sin beskära del. I förlängningen innebär detta att du slipper boosta lika mycket, eftersom frekvensmässig plats nu lämnats till instrument som verkligen kan dra nytta av det. Ytterligare en fördel med att jobba friskt med low- och high-cut är att du kan gasa på och brighta upp mixen mer än tidigare, utan att trötta ut öronen i lika stor utsträckning. Med detta sagt tenderar jag personligen att dras till varmare, mer omfamnade mixar.

      Bilden visar inställningar för elgitarr med ett low-cut på 200 Hz och ett high-cut på 10 kHz, samt en liten dipp vid öronbedövande 2500 Hz
      5. Slutspurt och finpolering
      Men innan dess… Dags för paus. Neutralisera och vila öronen. Sedan är det dags att mixa på som vanligt, vad det nu innebär för dig. Hör du något som sticker ut och stör? Fixa. Finjustera balansen mellan olika grupper och individuella kanaler och jobba med effekter. Gör allt som står i din makt för att lyfta låten så mycket det bara går. Använd alla knep du lärt dig, bryt ny mark, men glöm för allt i världen inte bort helheten och den ursprungliga känslan du vill förmedla. Det är allt för lätt att skruva bort sig i detta stadie.
      Sen är det självklart så att du inte kan räkna med att vara klar med mixen från dag ett, ovanstående tillvägagångssätt eller inte. Olika låtar kräver mer eller mindre pillande. Samtidigt är det viktigt att ständigt påminna sig om att inte överarbeta musiken. Sätt upp en lapp vid skärmen om det behövs. Med detta i åtanke brukar jag själv tänka på en gammal skröna som handlar om en världsartist (som jag väljer att inte nämna namnet på), vars största hit mixades om 84 gånger, varpå man tillslut valde mix nummer två. Det säger en del om vad det egentligen är vi håller på med. Eller rättare sagt vad vi SKA hålla på med. Nämligen musik.
      Lycka till!
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
      Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

    • Calle Olsson
      Kraftwerk valde Odyssey när de styrde ut på Autobahn. Calle Olsson berättar om syntens historia.
      I början av min karriär som synthnörd var Arp Odyssey en ganska okänd skapelse för mig. Jag visste att den var en konkurrent till Minimoogen, men jag hade aldrig sett en på riktigt och den var extremt ovanlig i de kretsar i Karlstad som jag hängde i.
      Numera vet jag dock att en Odyssey ljudmässigt skiljer sig rätt mycket från Minimoogen. Till och med mellan olika Odyssey-exemplar finns det skillnader – både ljudmässigt och funktionsmässigt. Till exempel hade de första exemplaren inte cv/gate för extern styrning. Det finns en del olika filter och till och med olika vco:er.
      Men instrumentmakarna som byggde dem hade ett mål med varje modell. Det skulle låta Arp och det skulle låta Odyssey. Och det skulle låta bra. Och det gör det. Om du går i tankar att köpa en Odyssey och surfar runt på diverse hemsidor kommer du hitta en massa diskussioner och åsikter hit och dit om huruvida den ena modellen låter bättre än den andra. Filtret är feldesignat på vissa modeller, hävdar några. Ta allt detta med en nypa salt. Alla Odyssey låter bra.
      Odysseyn har två välljudande oscillatorer med mycket stort omfång. Desutom finns inga fasta oktavswitchar på dem (i alla fall inte på min), vilket gör att man kan svepa steglöst över ett stort antal oktaver. Jag tycker det är väldigt bra för att skapa ambientklanger där man inte vill röra sig inom det vanliga tankesättet att man höjer en oktav hit och dit utan man kan dra lite i reglarna tills det låter bra. Det finns även en fine tune, så man är inte helt borta om man vill ställa in ljud där vco:erna ska stämma mot varandra.
      Arp Odyssey förekommer i flera olika versioner, alla lika bra.
      Duofonisk synth
      På varje vco kan du välja mellan sågtand eller fyrkant med variabel pulsbredd. Ganska standard alltså, men tack vare den fantastiska ljudkvaliteten behövs det knappt något mer. Två sned-stämda oscillatorer i oktav brukar räcka.
      Odyssey har också den fantastiska egenskapen att den fungerar som en duofonisk synth. I realiteten betyder det att du kan spela tvåtonersackord på den. Dock har den bara ett filter och vca, men till exempel Kraftwerk använde Odysseyns duofoni för att spela ackorden på Autobahn från 1974. Den stod faktiskt även för de flesta av ljudeffekterna på låten.
      Lfo:n är väldigt enkel och jag blev lite besviken när jag först såg den. Men den är faktiskt suverän. Den har en rate-regel, där du ställer hastigheten på lfo:n – modulatorns vågform väljs sedan på mottageren. Om till exempel vcf ska moduleras av fyrkant så väljer du det på vcf:en, och om du samtidigt vill modulera vco 1 med sinusvåg så väljer du sinus på vco 1. Det kanske låter litet märkligt, men när du väl sitter bakom spakarna är det lätt att förstå. Rate på lfo styr även tempot på s/h.
      De första modellerna av Odyssey var vita med svart text (Whiteface) och enligt ryktet hade dessa ett så kallat diodeladder-filter. Men detta stämmer inte utan i dessa satt ett av Arp egendesignat 12-decibelsfilter, 4023.
      När MKII, (Blackface, svart/guld) släpptes 1974 användes återigen detta filter. Dock sattes Moogfiltret, 4035, in i de Odyssey som tillverkades under 1975. Men eftersom Moog hade patentet på detta så byttes det, efter hot om stämning, ut till ett annat, 4072. Det innehöll dock en designmiss, så det kom alltså ännu ett, 4075, som användes i kommande produkter.
      MKIII är svart/orange och har i stort sett samma design rakt igenom. Men, det är en liten djungel. På filterdelen sitter också mixern där du väljer hur starkt de olika ljudkällorna ska låta samt vilken av vågformerna vco:erna ska ha. Noise, vco 1, vco 2 och ring mod. Här finns även reglar för att modulera filtret.
      Odysseyn har två enveloper att välja mellan och det går även bra att modulera med keyboard tracking och såklart lfo. Odysseyn har alltså två enveloper: en ar (attack, release) och en adsr (attack, decay, sustain, release). De är inte lika snabba som i Minimoogen men låter bra ändå. ■
      Arp Odyssey
      Typ: Duofonisk synthesizer
      Tillverkningsår: 1972-1981
      Polyfoni: 2
      Effekter: Ringmodulator
      Filter: 12/24 dB lågpassf lter beroende på version, högpassfilter
      Klaviatur: 37 tangenter, C-C
      Styrning: cv/gate
      Prisläge: Ca 20 000 - 45 000 kronor beroende på skick (begagnad)
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 3-2014

    • Ollie Olson
      I tipset “Skapa bredd i dina mixar med panorering”, så gick vi kort igenom vikten av att placera ut de olika ljuden eller instrumenten enligt en vänster–högerskala, det vill säga panorering, för att skapa bredd. I det här tipset ska vi titta på ett av sätten som du skapar djup i mixen, nämligen genom att använda reverb och delay.
      Gällande reverb så fungerar det så att ju längre reverb du använder desto ”längre bort” kommer ljudet, och du får ett mer avlägset ljud. Längden på reverbet har två viktiga parametrar: storleken på rummet, det vill säga rumskaraktären i ditt reverb, som exempelvis “Room”, “Chamber”,  “Hall” eller liknande och sedan väljer du tiden på efterklangen (decay). Ju kortare tid på efterklangen du väljer, desto mindre blir reverbet, och ju större rum du använder desto längre tid låter reverbet.
      Genom att skruva på “mix” i reverb-inställningen, så bestämmer du hur ”långt in” i rummet du vill placera instrumentet.
      Delay funkar ungefär på samma sätt men här hör du ”ljudstudsar” istället för olika rum. Du kan välja att använda långa tider på studsarna för att få känslan av att ljudet är långt bort, och med kortare tid bli effekten den motsatta.
      Här finner du del 2: skapa djup i din mix med rätt frekvenser

    • Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: De senaste åren har jag gått från att testa i stort sett alla pluggar, till att medvetet och mycket noggrant välja ut de effekter som jag verkligen tror kan tillföra något.
      Nya och spännande pluggar finns det gott. För gott om skulle jag nästan vilja påstå. Utbudet av pluggar i form av equalizers, kompressorer, reverb, delay, enhancers, mjukvaruinstrument, analoga emuleringar och annat, är idag så stort att det ofta känns övermäktigt. I förlängningen leder detta grovt förenklat till två saker:
      Du testar allt, men blir sällan nöjd eftersom nästa spännande plugg ständigt väntar runt hörnet. Gräset är som bekant alltid grönare på andra sidan. Fokus tas därmed bort från musiken och tar sikte på tekniken. Detta är enligt mig livsfarligt, ur ett kreativt och musikaliskt perspektiv. Du testar ingenting, då intresset eller orken helt enkelt inte finns. Vilket så klart innebär att du går miste om en hel del godbitar. Med detta som utgångspunkt har jag därför valt ut fem av mina nuvarande favoritpluggar, som jag i stort sett alltid använder i mina projekt. Kanske är det något som smakar?
      DDMF - MagicDeathEye
      Ett ord räcker egentligen för att beskriva denna volymjusterare: Magi. Här har du en kompressor som fungerar på i stort sett vad som helst där tjusningen ligger i enkelheten, men naturligtvis också i soundet. MagicDeathEye har en förmåga att på ett transparent sätt tajta till bottenpaketet på ett sätt jag tidigare aldrig upplevt i en plugin. Mina personliga användningsområden är främst sång, bas, akustisk gitarr och som mastringskompressor (med 150 Hz-filtret aktiverat). Trolleri.

      Tillverkarens hemsida

      Kush Audio - TWK
      Den senaste mojo-pluggen från min favorittillverkare Kush Audio. En ratt är allt som behövs för att framkalla varma övertoner och den skönaste överstyrning du kan tänka dig. Det handlar om textur och rörelse. TWK fungerar på allt från enskida kanaler till bussar och hela mixar och har en förmåga att ”analogisera” ljudet på ett väldigt behagligt vis, samtidigt som det poppar ur högtalarna. Något som gärna förknippas med exempelvis rullbandare från 70-talet. Att kalla TWK för en enkel rullbandsemulering vore dock att simplifiera pluggen, då det händer betydligt mer under huven. Gammalt blandas med nytt.

      Video: Omega Transformer Model TWK
      Tillverkarens hemsida
       
      Masteringthemix - BASSROOM
      En kontrollerad botten är bland det svåraste att åstadkomma när det kommer till mixning och mastring. Detta löser BASSROOM på ett strålande sätt med ett innovativt och enkelt grässnitt. Ladda valfri preset i passande genre och låt sedan pluggen analysera området 0-320 Hz och därefter komma med förslag på lämplig åtgärd. Du kommer bli förvånad över hur mycket ett upprensat basregister kan göra för hela mixen.

      Video: Bassroom
      Tillverkarens hemsida
       
      Soundtheory - Gullfoss
      Lättanvända Gullfoss beskrivs av tillverkarna som att ha ett par extra gyllene öron. Dessa öron kommer i form av en plugg vars uppgift är att dynamiskt rätta till den frekvensmässiga balansen på hela mixar. Detta görs med ett fåtal parametrar i kombination med ett överskådligt och lättbegripligt gränssnitt. Mitt rekommendation är att använda Gullfoss ganska sparsamt, då det är lätt hänt att effekten blir för uppenbar. Men i rätt dos är pluggen minst sagt iöronfallande vacker.

      Introduction and the Main Controls
      Tillverkarens hemsida
       
      Waves - Mixcentric
      ”Fuskpluggen” som jag lite skämtsamt brukar kalla den, förenklar (likt ovanstående pluggar) livet för alla som mixar och mastrar på egen hand. Detta genom intensity-ratten vilken styr hur mycket pluggen ska arbeta – ju mer du drar på, desto tydligare, mer detaljerar och komprimerat blir utfallet. Mixcentric fungerar enligt mig bäst på lite dovare mixar, som är i behov av en sista finpolering. Sitter du däremot på en bright mix så har pluggen sällan något att tillföra. Med detta sagt är Mixcentric många gånger en räddare i nöden och ett säkert köp för de flesta som mixar och mastrar på egen hand.

      Video: Greg Wells demonstrates his Mixing Plugin MixCentric
      Tillverkarens hemsida
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet!
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
      Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

    • Ollie Olson
      När du ska börja producera en låt för en artist, eller för dig själv så är det viktigt att veta vad som är viktigast. Är det produktionen som ska vara stjärnan, eller är det artisten? Oavsett så måste du känna att artisten och produktionen tillhör varandra.
       


      Som producent så är det så lätt att göra en produktion som du själv älskar, för du har flera coola tricks och lösningar som kommer att göra det till en jätteläcker produktion och låt. Om du inte har ställt dig frågan om en sådan produktion passar artisten och sången, så är det stor risk att hela produktionen faller platt när sången läggs på, för att den som ska sjunga inte kan identifiera sig med ljudbilden, eller att rösten inte passar i ljudmiljön.
      Här kommer några frågor som du ska ställa till dig själv och din artist:
      Vilken typ av genre ska det vara? Ska det vara en stor produktion eller minimalistisk produktion och ljudbild? Ska det vara en organisk eller en elektronisk musikvärld? Hur ska låten och produktionen spegla artisten? Hur ska vi hitta identiteten och personligheten så att den passar artisten? Vilken tonart passar artistens röst bäst?

    • Björn Olsberg
      Efter några hektiska veckor och hot om konkurs är nu Luthman tillbaka igen.
      Som Studio rapporterade den 15 oktober så begärdes distributören Luthman SMTTS AB i konkurs. Glädjande nog har vi meddelats om att företaget, som nu heter Luthman Nordic AB, är igång igen och tar order precis som vanligt och levererar inom några dagar.

      Företaget meddelar också att de har många varor i lager och får påfyllning inom kort där det finns luckor.
      Luthman är i skrivande stund på väg att flytta till nya lokaler i Rosersberg, strax söder om Arlanda utanför Stockholm och från och med den 15 december kommer hela huvudkontorets verksamhet skötas därifrån.
      Luthman Nordic AB är distributör för bland annat Gibson, Alto, Blackstar, Cort, M-Audio, Apogee, K&M, Akai, GHS Strings med flera.
      Webbadress: www.luthman.se

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.