Jump to content
  • Artiklar

    Tips, guider och intervjuer

    Studio
    FREDAGSTIPSET: Idag gästas fredagstipset av Viktor Rinneby från Studio Klaffen i Malmö och han dyker in i företaget Black Rooster Audios pluggar, så håll i (r)hatten.
    Idag ska vi bekanta oss med Black Rooster Audio, ett rykande färskt pluggföretag från Tyskland. Jag har satt tänderna i deras VLA-2A och VLA-3A, företagets emuleringar av de två legendariska kompressorerna LA2A och LA3A från Teletronix. Hjärtat i dessa kompressorer är T4-cellen, en elektro-optisk detektor som enkelt förklarat avgör hur ljudsignalen reduceras. Men hur T4-cellen drivs och behandlar transienter skiljer sig kompressorerna emellan: LA2A är rördriven medans LA3A är transistordriven (mer om detta senare).

    LA2A, som Black Rooster Audio emulerat, är driven av en T4A-cell medan den emulerade LA3An är bestyckad med en T4B-cell. T4A-celler är extremt ovanliga och tillverkas inte längre (omöjliga att rekonstruera) och är därför svåra att komma över. Tilläggas ska att det finns olika snabba T4-celler.
    Båda kompressorerna varierar i ratio vid olika amplitud och frekvenser, vilket vi kan dra fördel av (mer om detta senare). En LA2A har en fixerad attack på 10 ms, men releasen är mer komplex; mellan 40-60 ms de första 50% för att sedan nå 100% release efter 0.5-15 sekunder, beroende på ljudmaterial.
    Snabb reaktionstid
    Exakt hur releasen agerar varierar från enhet till enhet och är beroende av vilken T4-cell som sitter i. En LA3A har i teorin samma release som en LA2A, men mycket snabbare attack vid skarpa transienter, tack vare en mer alert drivkrets. Den snabba reaktionsförmågan lämpar sig ofta därför ofta på perkussativa instrument och ljudkällor med stora hopp i transienterna. Frekvensmässigt tenderar LA3A att lyfta fram mellanregistret på ett sätt som många uppskattar, vilket gör att den ofta, om möjligheten finns, även är en kandidat för gitarrkanalen.
    LA2A driver sin T4-cell med hjälp av rör, vilket gör att reaktionsförmågan är lite mer tillbakahållen än hos sin efterträdare. Soundmässigt tillför rörkonstruktionen ljudmaterialet en maffigare botten och en mer (enligt mig) tilltalande topp. Ett lite rundare sound helt enkelt.
    Pluggarna
    Rent grafiskt är pluggarna fagra och inbjudande. Gain och threshhold-kontrollerna är i sitt ursprungsläge känsliga, på snudd till för känsliga, men detta går att justera med hjälp av keyboard-kommandon om så önskas.

    VLA-2A har ett tydligt gränssnitt och VU-mätaren följer ljudet som önskat.
    Kompressionen är som utlovat frekvensberoende och med hjälp av bland annat ett sinussvep ser jag att den reagerar som svagast mellan ca 160 och 600 Hz för att sedan successivt öka i ratio i takt med frekvensen, för att slutligen nå sin peak mellan 6000-10000 Hz. Under 160 Hz ökar ration stegvis nedåt för att peaka vid 30 Hz. Det är alltså en bra mycket högre ratio i subben än vad det är i det låga mellanregistret, men dock inte lika hög ratio som i övre mellanregistret och diskanten.
    Detta är värdefull information. I teorin vet jag i och med detta att VLA-2A kommer att tämja sången i övre mellanregistret och diskanten samt att den kommer att tämja elbasen i basfrekvenserna och i finger/plektrum-attacken runt 1-2.5 kHz, egenskaper som jag letar efter i en emulerad LA2A. Attacken ligger fixerad runt 10 ms som utlovat. Releasen sker gradvis med en initialt snabb inbromsning och med en slutgiltig mjuk landning. Releasen är snabbare än vad jag upplevt från LA2A:or jag använt tidigare.
    När pluggen pressas så ser jag en serie över- och undertoner på frekvensanalysatorn.
    Detta är intressant när vi sätter den i relation till sin transistorbaserade efterträdare (VLA-3A), som bara skapar övertoner och då färre sådana. Vi kan med gott samvete konstatera att utöver gedigen programmering av komprimeringsbeteéndet, så har sällskapet på Black Rooster Audio även lagt tid på att fånga LA2A:ns (och LA3A:ns) karakteristiska färg.
    Men hur låter då färgen? Kort och gott trovärdigt, varmt, mjukt och krämigt och soundet inspirerar. Jag använder sedan tidigare IK Multimedias White 2A, men i VLA-2A ser jag ett starkt komplement, kanske till och med en ersättare. Men nog sagt om VLA-2A för stunden och över till VLA-3A.
    VLA-3A
    Vi ser även här ett tydligt och inbjudande grafiskt gränssnitt. Precis som hos sin föregångare reagerar VLA3A:s VU-mätare i takt med kompressionen och likt de flesta andra digitala VU-mätare följer den signalen bättre än hårdvarorna de emulerar.

    Den initiala releasen är snabb men generationen efter är slappare, bra mycket slappare än hos VLA-2A.
    Vi kan med all säkerhet konstatera att vi har två opto-kompressor-emuleringar med olika sound och olika releasekaraktär! Men hur är det med attacken hos VLA 3A? För det är här den verkligen ska glänsa i relation till sin föregångare. Gör den det? Jodå! För ju skarpare transienter vi stoppar in, ju snabbare reaktion får vi av kompressorn. Detta bådar gott.
    Som utlovat är ration beroende av hur mycket signal VLA-3A matas med, men gällande hur ration reagerar över frekvenser skiljer den sig (som den bör) ifrån VLA-2A. Enligt mina mätningar ökar VLA-3A i ratio successivt från 10 Hz till 5000 Hz, för att sedan vara oberörd mellan 5000-7000 Hz, efter det sjunker den successivt (med undantag för att höjas igen mellan 20000-24000 Hz, för dig med fladdermusöron).
    Nästan ingen dist
    I och med att VLA-3A inte skapar lika många över- och undertoner kan vi med säkerhet konstatera att den är renare än VLA-2a, vilket också är fallet med hårdvarorna. VLA-kompressorerna förvränger alltså ljudet olika mycket, men förvrängningen ser även olika ut längs frekvensspektrumet. VLA-2A får en skjuts i basen samt ett ordentligt gupp runt den första oktaven, med en serie svagare övertoner efter det. VLA-3A har nästintill ingen distorsion alls runt första oktaven, men däremot ett gupp runt den andra oktaven.
    Nu när vi nu vet på ett ungefär vad vi får ut frekvensmässigt av VLA-3A och vid vilka frekvenser den är som mest känslig, kan vi börja filosofera i vad den kan tänkas passa på för ljudkällor och instrument! Som tidigare nämnts reagerar VLA-3A med en regelbunden ökning i ratio över frekvensspektrumet och den ökar även i ratio beroende av amplitud. Den reagerar alltså olika snabbt beroende av hur skarpa transienterna är och lägger till övertoner som växer i takt med nivåreduktionen. Med detta i åtanke kan jag i teorin se pluggen glänsa på sångkanalen, i synnerhet på en sångare med aggressiv framtoning, men även på aggressivt spelad elbas; perkussiva element (kick, virvel, rytm.) samt på kompgitarren, el- såväl som akustisk.
    Slutsats
    Efter att ha mixat med VLA-kompressorerna i diverse projekt över några veckors tid så har jag kommit fram till att jag funnit två nya favoriter. Precis som hårdvarorna särskiljer de sig ifrån varandra genom sound, beteende och användningsområde. Ingenting är lämnat åt slumpen. VLA-kompressorerna går direkt in i min dagliga arsenal av kompressorer. Tilläggas ska, att även om Black Rooster Audio är ett nytt namn på marknaden, så är deras programmerare väldigt erfarna. De som numer jobbar på Black Rooster Audio ligger bakom några av industrins bästa kompressorpluggar; Shadow Hills Mastering Compressor (UAD), Vertigo VSC-2, bx_opto, ACME Opticom XLA-3 (samtliga Plugin Alliance), för att nämna några. Notera att det bland exemplen finns ett par högt ansedda optokomp-emuleringar.
    Kolla även gäna in Black Rooster Audios övriga pluggar. Det finns nämligen ett gäng gratispluggar, bland annat en finfin gitarrförstärkare och en eq! Som gratisalternativ till nyss recenserade pluggar rekommenderar jag Klanghelms MJUC jr (Mac och pc).
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar
    Artikelförfattare: Viktor Rinneby

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Kompression är lite som att salta mat… För mycket och den godaste av rätter förvandlas snabbt till något oätligt. För lite och du kan lika gärna låta bli. Ok, kanske inte den bästa av liknelser, men jag tror att du förstår min poäng.

    Jag har tidigare skrivit om Så använder du kompressorn, Du har väl koll på dynamiken? och En snabbkurs i eq och kompression och nu är det alltså dags igen, men denna gång ur ett lite annat perspektiv. När du jobbar med kompression är det viktigt att du tänker på:
    Sammanhanget
    Det kanske vanligaste misstaget många gör är att komprimera i sololäge. Men precis som med equalizern är det livsfarligt att använda soloknappen när du komprimerar. Visst är det frestande (och framförallt lättare) då du genast hör minsta förändring, men detta spelar mindre roll, det enda som är viktigt är hur kompressionen låter tillammans med helheten. Du kanske vågar komprimera betydligt mycket mer, eller mindre för den delen, när du tillexempel rattar sången tillsammans med alla andra instrument. Kanske låten kompressionen helt tokig när du sedan sololyssnar, men detta spelar ju ingen som helst roll, eller hur? Det enda som är viktigt är sammanhanget.
    Attacken
    Många använder per automatik snabb attack när de komprimerar, med förhoppningen att instrumenten ska sitta bättre i mixen. I grunden är detta inte fel tänk. Problemet är bara att en snabb attack gärna förstör transienterna, vilka är livsviktiga för att musiken ska kännas dynamisk. Det kan handla om virveltrummans anslag, strängljudet från ett plektrum eller konsonanterna i en sångtagning. Transienterna ger mixen energi och rörelse, om dessa plockas bort faller mixen platt och livlös till marken. Musiken måste, precis som vi människor, andas för att leva.
    Allt
    Salt, godis, ketchup eller vad du nu har en tendens att äta för mycket av. Om du komprimerar allt i din väg så får du ganska snart en livlös mix, oavsett om du använder långsam eller snabb attack. Det ska finnas en anledning att komprimera, annars kan du strunta i det. Punk. Ställ dig frågan: Varför? Detta gäller såklart samtliga mixbeslut, men inte minst gällande kompression som så många gånger missbrukas.
    Tilltron
    Även en kompressor behöver lite hjälp på traven ibland. Vi gör allt som oftast misstaget att ge kompressorn ensamrätt att lösa våra dynamiska problem, vilket såklart är dumt. Det är därför nästan alltid en god idé att jobba med flera olika kompressorer i följd, som jobbar lite vardera, eller varför inte komplettera med gammal hederlig automatisering? Ingen kompressor kan ersätta volymfadern, men tillsammans är de starka.
    Make-up
    Slutligen vill jag lyfta fram det allt för vanliga slarvet med utvolymen på kompressorn, efter själva komprimeringen. Detta är farligt, då vi människor upplever att starkare låter bättre. Dessutom gör volymskillnaden det svårare att avgöra om kompressionen faktiskt tillför något eller inte. Kanske är det bara volymökningen vi hör? Om utvolymen är starkare än innan själva kompressionen kommer du alltid att föredra den komprimerade signalen, oavsett om denna låter bättre eller inte. Den enkla lösningen är helt enkelt att noggrant ställa utvolymen så att denna matchar den obehandlade signalen, först då kan du avgöra om du faktiskt gjort någon nytta.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet. Men visste du att det finns ett beprövat knep som garanterat lyfter dina mixar till nya höjder?
    Det spelar ingen roll vilket rum du sitter i eller vilken utrustning du har. Dina mixar kommer att få mer energi, bättre balans och separation och dessutom fungera i fler ljudsystem. Och det bästa av allt? Att det är enkelt och gratis såklart. Med detta sagt är dagens tips tyvärr något du mer än gärna undviker…

    Jag talar naturligtvis om att referenslyssna. Låt mig utveckla. Först och främst handlar det om att leta upp och katalogisera musik du tycker låter bra, i alla dess genrer, för att sedan göra det som de flesta inte gör: Importera i projektet när det är dags för mix. Detta är något många undviker, men varför? Kort och gott för att den egna mixen ofta låtar klen och tråkig jämfört med referensmixen och att det känns omöjligt att uppnå samma resultat. Men det är just precis av denna anledning som du faktiskt SKA överväga referenslåtar när du mixar. Hur ska du annars veta om din mix står sig mot liknande musik du själv gillar?
    När du importerar ett referensspår och jämför med din egen mix så talar det direkt om hur ur en välbalanserad låt låter i just din lyssning. Det är din glimt av verkligheten, när du sitter i ditt obehandlade studiorum med nerdragna gardiner och tror att du mixar nästa dunderhit. Du hör direkt baskaggens förhållande till basen, hur leadsången sitter i mixen eller hur diskanta gitarrerna eller virveltrumman är. Hur körerna är panorerade i refrängen eller vilka effekter som används för att förstärka mellanspelet. Bristfällig lyssning och rum (vilket vi alla dras med då inget rum är perfekt) påverkar dina mixbeslut och då är referensspåret din räddade i nöden - En färdig mix, som enligt dig låter bra, och som dessutom genomgått mastring och diverse andra kvalitetskontroller.
    Det är dock viktigt att tänka på att referensspåret förmodligen har mycket starkare volym än din mix. Det är därför av största vikt att du drar ner volymen på referensspåret så att detta kan matchas mot din egen musik, utan att du påverkas av volymskillnaden. Volym är det sista du ska bry dig om när du mixar, vilket du kan läsa mer om här. Det enda som spelar någon roll är hur det faktiskt låter. Var också noga med att referensspåret ligger på en egen kanal, som inte påverkas av eventuella effekter på masterkanalen eller dylikt, beroende på vilket inspelningsprogram du jobbar med.
    Genom att aktivt arbeta med referenslåtar så garanterar du inte bara bättre mixar för stunden, utan också i det långa loppet, då du lär dig och utvecklas betydligt snabbare genom att lyssna och till viss del apa efter.
    Om du behöver tips på bra referenslåtar i olika genrer kan du börja med att kolla här!
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Tidigare har jag skrivit om Så rattar du de vanligaste instrumenten. Dagens inlägg spinner vidare på fenomenet där jag berättar lite om min syn på eq och kompression.

    Inget direkt nytt under solen kanske, men ack så viktigt att påminna sig om då och då. I vanlig ordning vill jag förtydliga att detta är mitt sätt att se på det hela och inget som är hugget i sten. Då kör vi!
    Equalizer
    Du kan aldrig boosta eller skära ”för mycket” så länge det låter bra och du får jobbet gjort. Mixa med öronen, inte med ögonen. Var inte rädd för att trycka på bypass-knappen då och då för att verkligen försäkra dig om att förändringarna är till det bättre. Leta problemfrekvenser eller sweet spots genom att svepa över hela frekvensområdet. Gärna samtidigt som du lyssnar på andra instrument, eftersom det då blir lättare att höra konflikter och skapa separation. Du kan dessutom ta det hela ännu ett steg längre och göra alla justeringar i mono. En lärorik utmaning om inte annat. Det finns en oskriven regel som lyder: Skär smalt, boosta brett. Det är en bra regel. Bara för att du har equalizern till hands så betyder inte detta att den måste användas. Förändra inte per automatik, utan för att du måste. När du jobbar med komplexa mixar är det ofta en god idé att fokusera på det fundamentala hos varje ljud och sedan skära bort resten. Detta lämnar plats åt resterande instrument, vilket i sin tur är hela idén med equalizern: Att skapa utrymme. Kompression
    Långsam attack förstärker och släpper igenom instrumentets attack, vilket är väldigt användbart på exempelvis trummor. Snabb attack tämjer och mjukar upp hårda transienter och lyfter fram ambiensen. Högre ratio resulterar i mer uppenbar och hörbar kompression, vilket i sin tur skapar intensitet. Lägre ratio ger en mer transparent kompression. Om du känner dig osäker på hur mycket du ska komprimera så gör du rätt i att komprimera så lite som möjligt, eller inte alls. Vi upplever automatisk starkare som bättre. Detta är livsfarligt, speciellt när du rattar kompressorn. Var noga med att ställa make-up-gain så att den komprimerade signalen matchar ursprungsljudet när du bypass:ar. Då är det lättare att höra vad kompressorn faktiskt gör. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

    Andreas Hedberg
    Henrik Åström berättar för Studio hur det är att göra unik musik till den vita duken.
    Du läser just nu fortsättningen på en intervju som startade förra veckan. Del 1 av artikeln finner du här.
    Finns den en speciell musikgenre du föredrar när det gäller ditt komponerande?
    – Efter ett tag så blir det så att man dras till vissa genrer – man behöver nog prova på alla typer av genrer först, och förstås kan man i början inte heller välja och vraka på vad man ska göra för musikjobb. Så småningom började jag inse att en del musik är mer som ett hantverk där man mest följer något som någon kommit på tidigare. I Hollywood finns en typ av mall över hur musik ska låta, på sätt och vis, givetvis baserat på tusentals tv-serier och filmer – man kanske skulle kunna kalla den mallen för Hans Zimmer-mallen.
    Jag dras till filmer som har en historia att berätta, och som är lite mer lågmälda och inte så pompösa och pampiga. Jag känner att det är så många som kan göra den stora Hollywood-orkestern väldigt bra, så jag försöker inte aktivt leta mig åt det hållet, utan skapa mer enkel, sparsmakad musik med till exempel gitarr och piano i fokus.

    Gitarrer och boxar i Henriks studio i Los Angeles.
    Finns det olika trender när det gäller filmmusik?
    – All filmmusik bygger ju i någon form på det som gjorts tidigare, men så går det ju olika trender på hur man berättar saker med musik och det förändras kanske var tionde år. Lyssnar du på en actionfilm från 1990-talet så kan du höra ganska stora skillnader jämfört med idag – det som lät spännande då kan idag nästan låta lite komiskt. Orkestral musik har förändrats väldigt mycket.
    Det var generellt sett mycket mer melodiskt förut men nu handlar det mycket om att fylla filmen med olika stämningar istället. Det är nästan förbjudet att ha en melodi idag. Tidigare illustrerades karaktärer med en melodi. Ett sätt som ursprungligen kommer från bland annat Wagner och operor, men sedan föll det bort och kom tillbaka med John Williams och Star Wars. Men nu är det nästan förbjudet att använda den stilen – om det inte är animerad film. Men annars är det väldigt lite trallvänliga meloditeman idag i långfilm och tv-serier. Ett undantag är tv-serien Westworld (HBO).
    Varför är det inte längre så vanligt med tydliga meloditeman i film och tv?
    – En av anledningarna till att det blivit så är att folk idag kollar på mycket tv-serier och på så många avsnitt i rad, så det fungerar inte att ha för lång vinjett innan det börjar. Musiken behöver ha lite mindre utstickande melodier för att inte folk ska tröttna eller bli distraherande från handlingen.
    Om du tittar på äldre tv-serier som Twin Peaks, som är melodisk i nästan varje scen, så kan det bli distraherande vid för mycket tittande. Det är risk att tittaren tänker mer på musiken än handlingen, så det finns en naturlig anledning till att det blivit så – på gott och ont. Det finns fortfarande utrymme att vara kreativ, men man får hitta andra vägar.
    Vilka studioprodukter och verktyg i datorn jobbar du med?
    – Jag spelar in allt via mitt Neotek-bord – ett stort analogt mixerbord från 1970-talet som jag jobbar med. Det är väldigt ovanligt idag att filmkompositörer jobbar så, men jag gillar det arbetssättet. Det tillför lite extra djup och värme, och jag gillar enkelheten. Allt annat sker i datorn. Jag kör Logic och Protools samtidigt på samma dator. Protools hanterar all audio som ska levereras till produktionsbolaget, och Protools spelar även upp filmen, och så synkar jag det med midi-timecode till Logic.
    Det är mest vanligt att man har ett program man skriver musiken i och det är oftast Logic, Digital Performer eller Cubase, och ett annat program som exempelvis Protools, som är en så kallad Stem-recorder där man spelar in stereomixar/stems av alla instrumentgrupper som exempelvis höga stråkar, låga stråkar, hög percussion, låg percussion, och så vidare. Det är dessa som levereras till filmens slutmix (eller dub), så att det går att manipulera balansen i musiken för att anpassa den bättre med ljudeffekter och dialog.
    En av Henriks Master Sessions i Pro Tools. Bilden är beskuren – klicka på den för större version!
    Virtuella instrument – vad använder du mest?
    – Jag har en stor blandning av ljudbibliotek – det har blivit mycket med åren. Jag har kanske 10 terabyte samplingar nu. Jag använder Spitfire Sable Strings som har mycket detaljer och känsla, framförallt i de lägre velocity-nivåerna. Många andra stråkbibliotek låter bra, men har inte så mycket personlighet. Jag använder också Berlin Woodwinds för mycket av träblåset. Embertone gör också väldigt bra soloinstrument som fiol, cello och viola.
    Jag köper mycket soloinstrument och inte så mycket färdiga stora paket. U-he Zebra använder jag mycket för pads och olika synthljud. En mjukvara som även Hans Zimmer använder mycket. Det är en modulär digital synth som man kan göra extremt komplexa ljud med. Arturias analogsyntpluggar använder jag gärna en hel del. Jag använder inte längre några riktiga analogsyntar – det är mer kreativt för mig att ha allt i datorn numera.
    Omnisphere 2 tycker jag är fantastiskt bra, men jag använder det ändå ganska sällan för den typ av musik jag normalt gör, den används mest för att fylla ut saker och ting på ett fint sätt i mina kompositioner. Jag använder ofta sökfunktionen (finder) på datorn när jag ska hitta ett ljud, för jag har så mycket att det är omöjligt att komma ihåg var alla ljud finns.

    Ett av Henriks Logic projekt där han delat upp alla ljuden i olika kategorier. Bilden är beskuren – klicka på den för större version!
     Använder du dig något av musiker?
    – Inledningsvis är det bra att göra något helt datorbaserat för jag måste alltid göra en mockup/demo för all musik och spela upp för regissören, men jag använder ofta musiker i slutändan, för att lägga en violin eller ett blåsinstrument. Jag tar in max två musiker åt gången, så ingen ska behöva sitta och vänta.
    Alla musiker är enormt effektiva här i Los Angeles och Hollywood – har jag förberett med bra noter med artikulationer så sätter de det perfekt på första eller andra tagningen. Det handlar mest om att styra dem känslomässigt åt något håll.
    Vad är det som gör din musik unik?
    – Man utvecklar väl en typ av personlighet med årens lopp. Jag tycker också det handlar mycket om att man jobbar med regissörer och får ett förhållande till vissa typer av filmer på ett djupare sätt – som att vara involverad redan i manuset eller klippningen tidigt i ett projekt om det är möjligt. Jag tror att det är svårt att vara bäst på allt så jag försöker välja de filmer som jag känner att jag kan tillföra något till.
    Därför passar jag bra till de jobb jag tar, sen handlar det mycket om att hitta ett unikt sound per film. Det lägger jag mycket tid på, och att göra något annorlunda gällande instrumentation eller melodiskt innehåll så det inte blir så förutsägbart. Jag tror att det är det som gör mig unik. Jag har alltid ambitionen att tillföra något extra till filmen – något som säger lite mer än det som redan syns i bild.
    Här är ett videoklipp där Henrik berättar om musiken han skapat till filmen Child of Grace:

    Nedan ett kort klipp om ett av Henriks hjälpmedel, Lemur – för att styra dynamiken på ljuden:
    Mer om Henrik Åström hittar du på hans webbplats och du kan lyssna på musiken på Soundcloud.

    Andreas Hedberg
    Henrik Åström berättar för Studio allt du vill veta om att göra unik musik till den vita duken.
    Vi sitter i hans bil på väg till bostaden i Los Angeles, där han ska visa oss sin studio och där vi ska titta närmare på filmen Child of Grace som han gjort musiken till. Henrik berättar om sin musikaliska resa.
    Hur blev du intresserad av att skapa musik?
    – Jag växte upp i Göteborg, och mitt musikintresse började väldigt tidigt genom min far som hade ett otroligt stort intresse för klassisk musik, som alltid spelades i bakgrunden hemma, och jag tror det påverkade mig mycket. Jag började spela piano på egen hand när jag var runt fem år. När jag var runt åtta-nio år började jag ta pianolektioner, men jag var urusel på att göra mina pianoläxor, och slutade snart ta lektioner. Jag tyckte det var mycket roligare att spela på egen hand, och jag satt i stort sett varje kväll hemma och spelade piano fram till sista året på gymnasiet.
    Jag inspirerades tidigt av tv- och filmmusik. Musiken under 1980– och 90-talet var på den tiden väldigt melodisk med tydliga starka meloditeman, och jag lärde mig alla teman som gick då – bland annat musiken till ”Hem till gården”, ”Mc Gyver”, ”Knight Rider”, ”Black Adder” med flera, och en dansk tv-serie som hette Matador som jag tyckte hade ett fantastiskt meloditema.

    Henrik vid pianot i föräldrahemmet i Göteborg.
    När började du studera musik?
    – Jag gick naturvetenskaplig linje, så musicerandet var då helt vid sidan om studierna. Precis efter gymnasiet och lumpen, när jag alltså var i 20-årsåldern, så beslöt jag mig för att satsa mer på musiken och lära mig det mer ordentligt. År 2000 flyttade jag från Göteborg till Stockholm och gick på Memus – Stockholms musikkonservatorium, som numera inte finns längre.
    Där studerade jag i två år. Jag har alltid varit bra på att spela, men jag visste inte riktigt vad jag gjorde, så jag behövde verkligen få koll på musikteori, arrangering och lära mig noter. På Memus lärde jag mig även spela gitarr.
    Du startade sedan företaget A-Stream Studio, berätta lite om det.
    – På Memus träffade jag förstås väldigt många olika typer av musiker – det var en blandning av klassiskt, pop, jazz och alla möjliga musikgenrer, och jag började då även intressera mig för pop och rock, vilket ledde till intresset till att spela in musik, och 2003 startade jag A-stream studio. Det var också då väldigt många musiker, bland annat från Memus som hade ett stort behov av att spela in sina låtar någonstans och få det mixat, och jag kunde även hjälpa till med arrangemangen.
    Under den perioden, 2003-2010, så blev det mest pop/rock och andra genrer, och ännu ingen filmmusik, utan jag jobbade med svenska band och artister. Jag hade turen att jobba med artister som Miss Li, Cajsa Siik och Titiyo och lärde mig att jobba med många olika genrer.

    I mixläge i A-Stream-studion i Stockholm.
    Hur närmade du dig att skriva musik till film?
    – Under perioden jag drev studion så höll jag lite koll gällande skapandet av filmmusik i Sverige, men det var väldigt svårt att få in en fot någonstans – det kändes som att det var tre-fyra personer som gjorde all musik till film och tv på den tiden, och det var väldigt tuff konkurrens där det fanns en elit av filmmusikkompositörer.
    Det har förändrats lite sedan dess känns det som, men på den tiden var det Stefan Nilsson och några till som gjorde ”allt”. Visserligen väldigt bra musik som inspirerade mig mycket, men jag var för långt borta från att få möjligheten till något musikuppdrag, så jag fokuserade på att producera och mixa band och artister, och lägga in mina egna arrangemang och idéer i det istället.
    Runt 2010, när jag var nästan 30 år gammal, så tänkte jag att jag ska ge filmmusikskapandet en chans i alla fall, och jag hade i flera år känt till Berklee College of Music i Boston men hade egentligen aldrig tänkt mig att söka utbildningen, men skickade ändå in min ansökan och en månad senare blev jag kallad att göra en audition med sång och piano.
    Jag kom in och studerade här i ett år. Jag tog alla lektioner som hade med filmmusik att göra. Det var förstås hårt studerande. Det bästa med denna utbildning var nog det nätverk av människor man skapade sig. En del av dem samarbetar jag fortfarande ibland med idag.
    Hur fick du ditt första filmmusikjobb?
    – Genom Berklee så fick jag mycket bättre förståelse om hur det fungerar. Innan så hade jag en romantisk bild av filmmusik – att det är ganska enkelt – man skriver lite musik till en film och bitarna faller lite på plats av sig själv, men efter ett år på Berklee, så förstod jag att det är ett otroligt stort hantverk och kräver ett enormt tekniskt kunnande och man måste också känna till film och hur det är uppbyggt, och för att inte tala om alla termer, så jag förstod att jag hade en bit kvar.
    Men jag började ändå söka upp filmstudenter för att göra musiken till deras projekt. Jag hade ingen lust att assistera någon redan etablerad kompositör som annars är den vanligaste vägen i USA, och sedan jobba sig uppåt och stå på egna ben efter några år.
    Jag letade efter att göra musiken till kortfilmer. Jag hade ju inte så mycket eget musikmaterial att visa upp men fick ändå till slut förtroendet år 2011 att jobba med Alison Parker, en kvinnlig kanadensisk regissör som skulle göra en kortfilm på 26 minuter – en dramakomedi som hette ”Jake and Jasper”, och som hade en rätt bra budget med hyfsat kända skådespelare, så det var ju en fantastisk chans.
    Du vann förra året en Goldie Award för bästa originalmusik.
    – Jag fick priset för bästa originalmusik för kortfilm av Vancouver Island Short Film Festival i Kanada. Tyvärr var jag inte närvarande så jag hörde inte motiveringen. Så vitt jag vet finns det bara en trailer på Youtube, och där min musik inte är med.
    Filmen heter “Dude, Where's My Ferret?” av Alison Parker och är en lättsam komedi i samma anda som 1970-tals komikerna Cheech och Chongs filmer, vars humor kretsar kring droger, och en olydig iller som ställer till det för filmens huvudperson.
    Komedigenren är en av de svåraste att göra musik till faktiskt, och jag fick prova många olika stilar innan jag hittade rätt. Ett tag var jag inne på distade elgitarrer och punk, men det slutade med ett lite mer orkestralt arrangemang. Det blev roligare när musiken var mer seriös och fungerade som en kontrast till filmens knasiga handling.

    Henrik vann år 2016 en Goldie Award för bästa kortfilmen ”Dude, Where's My Ferret?”
    Hur förbereder du dig inför att göra musiken till en film, och hur går du tillväga?
    – När det gäller filmen ”Jake and Jasper”, så var den i detta fall redan färdigklippt utan musik, så jag fick helt fria händer. Annars brukar det ofta finnas så kallad temp-musik (som är musiken som klipparen och ibland regissören, använder sig av när de klipper ihop det filmade materialet, innan den skarpa filmmusiken är komponerad, och som ger en fingervisning om vad man är ute efter för typ av musik, reds.anm). Jag fick den första scenen av filmen skickad till mig för att göra musiken till den som ett test.
    Det är ganska vanligt att göra musik till en scen först, och om det känns rätt för regissören, så får man hela jobbet. I den här filmen så tyckte jag det passade att använda mig av mycket stålsträngad gitarr och piano. Regissören tyckte det var helt rätt och jag fick göra musiken till hela filmen. Det var väldigt viktigt för mitt självförtroende. Hade det inte funkat så hade jag nog åkt tillbaka till Sverige och därmed troligtvis lagt filmmusiken på hyllan.
    Hur jag normalt tar mig an ett filmmusikuppdrag idag är att förbereda mig sig så mycket som möjligt, så tidigt som möjligt. Om jag har en chans att se regissörens tidigare filmer så är det en bra början, för det ger en bild över vilka idéer de har och hur de tänker. Sedan läser jag alltid manusen. Jag brukar få manus ibland innan filmen ens spelats in faktiskt.
    Jag kan sitta och läsa det samtidigt som jag sitter och spelar in lite idéer som bara kommer spontant, för att fånga känslan i berättelsen i ett tidigt skede. I övrigt ser det faktiskt helt olika ut från gång till gång. Jag har inget fast arbetssätt där jag börjar med piano eller gitarr utan det handlar mycket om att jag sitter först och tänker, filosoferar om vad filmen behöver för något.
    När man ser den färdigklippta filmen sen, så ser den ofta helt annorlunda ut än man tänkt i sitt huvud, så man får börja om litegrann igen, men man har ändå en djupare förståelse för storyn i filmen. Det klipps ofta bort rätt mycket från manuset så jag vet mycket mer om handlingen än det tittarna ser och då kan man lägga till det musikaliskt som ”små ledtrådar” till det man inte ser i filmen.
    Filmer som ger rum till sådant dras jag mest till, för det finns så många filmer som t. ex. spänningsfilmer som thrillers där det inte finns plats för sådant, för det handlar om att upprätthålla en stämning eller en spänning hela tiden.
    Jag kan ibland sitta och gå igenom samplingsbibliotek för att finna något intressant ljud där som passar in i manus, eller så kan det bli så att jag åker till en musikaffär för att hitta något speciellt instrument där. Jag försöker alltid hitta något som är unikt som gör att filmen får sin egen karaktär om möjligt.
    Vilket innebär att man ska akta sig för att börja med piano – det funkar ofta ganska bra och gör att man kan bli lite lat och så blir det en annan känsla än vad som kanske är mest rätt. Det kan vara bra att testa andra saker först, som en flöjt eller pad och ibland sjunger jag in en melodi som kommer i mitt huvud.
    Men det man börjar med är nästan aldrig det man slutar med på något märkligt sätt, så även om man börjar med gitarr så kanske det slutar med bara en cello – det växer organiskt fram för mig. Men det är ju olika från person till person. Jag försöker hålla det öppet så länge som möjligt, och det gör det mer intressant också för mig. Jag försöker se musiken utifrån, och jag växlar mellan rollen som kompositör och publik. Ibland försöker jag lära mig ett nytt instrument, men det beror på hur mycket tid det finns.

    Från inspelningsplatsen för filmen “Child of Grace” - en långfilm regisserad av Ian McCrudden som Henrik skrivit musiken till.
    Har man fortfarande en genomgång med regissören, med flera, (en så kallad spotting session) innan musiken skapas?
    – Det rekommenderar jag alltid, men det är inte längre normen om det inte är filmer med en budget på över en miljon dollar. Nuförtiden kan en spotting session vara ett telefonsamtal med regissören eller man kollar lite på filmen tillsammans och diskuterar lite saker här och där bara.
    Hur får du dina uppdrag?
    – Jag jobbar kontinuerligt med den kanadensiska regissören, Alison Parker, jag fick mitt första uppdrag av. Vi har gjort fyra kortfilmer totalt nu. Den regissören har också rekommenderat mig till andra regissörer. Det är extremt viktigt att lära känna resten av filmteamet och om möjligt ibland vara på plats när filmen spelas in, för ofta jobbar flera av dem med andra filmer och regissörer. Det gäller att skapa relationer. Man träffar folk och så blir det ringar på vattnet.
    Här är del 2, där du kan läsa allt från trenderna inom filmmusik och vilka program och virtuella syntar han använder.
    Mer om Henrik Åström hittar du på hans webbplats och du kan lyssna på musiken på Soundcloud.

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag skriva lite om hur du får till en tydlig och väldefinierad bas som inte tar överhanden i mixen. Ett allt för vanligt problem som många av oss brottas med.

    A och O är naturligtvis först och främst att du har en fullgod lyssning, så att du hör vad du faktiskt håller på med. Observera att detta är en uppdaterad artikel från 2015. Då kör vi!
    Börja med att kopiera upp basen så att du har två identiska spår. Namnge dessa ”Bas - Original” och ”Bas - FX” och gruppera sedan dessa. Det går naturligtvis utmärkt att kalla spåren något helt annat. Skär sedan bort allt under 500 Hz och allt över 5000 Hz på FX-spåret med ett hög- respektive lågpassfilter. Nu läggs fokus på mellanregistret där våra öron är som mest känsliga. Fortsätt sedan med att lägga till någon form av saturation/distorsion på FX-spåret för att skapa övertoner. Detta hjälper basen att höras utan att du behöver jobba med equalizer. Själv brukar jag använda Sknote Disto 2.0 eller XLN Audio RC-20 Retro Color. Men vad som helst som skapar någon form av distortion fungerar i regel bra, någon form av exciter som skapar tydlighet är också ett alternativ. Men det är framförallt distorsionen du är ute efter. Fortfarande på FX-spåret: Släng på en försiktig stereobreddare eller chorus. Tänk nu på att vi inte talar om någon jättebredd, utan bara en behaglig känsla av att få basen lite bredare. På detta sätt får du mer djup i mixen. Spela sedan upp originalbasen och blanda försiktigt in FX-spåret tills du hittar ett ljud känner dig bekväm med. Det fina med detta arbetssätt är att du slipper att pilla så mycket med equalizer och istället kan ställa volymen på FX-spåret för att hitta nytt sound. Avslutningsvis lägger du en kompressor på gruppkanalen och komprimerar efter tycke och smak. En equalizer för slutgiltig finpolering är också ett alternativ. Klart! Kontentan: Istället för att direkt sträcka dig efter en equalizer och boosta frekvenserna du vill förstärka, försök istället att göra detta med hjälp saturation/distorsion eller liknande och jobba i lager. Varför? Jo, ljudet blir då ofta både tydligare och mer musikaliskt på en och samma gång. Detta fungerar naturligtvis inte enbart på bas, utan även på sång, gitarrer, eller andra instrument som behöver sticka ut lite extra i mixen.
    Ett annat och kanske ännu vanligare problem är att baskagge och bas ofta bråkar, något som jag tidigare skrivit om och som du enkelt råder bot på med följande knep:
    Börja med att lyssna på baskaggen. Låter den som du vill? Släng på en frekvensanalysator och titta efter var baskaggen har sin lägsta energi. Låt säga att det är 60 Hz. Lägg detta på minnet. Lyssna på basen och gör på samma sätt. Säg att basen har sin lägsta energi runt 100 Hz. Gå tillbaka till baskaggen och öka området runt 60Hz med ett relativt smalt Q-värde med 3dB och sänk området 100 Hz med lika mycket. Sedan gör du likadant på basspåret, fast tvärt om. Sänk området runt 60 Hz med -3 dB och förstärk området runt 100 Hz. Klart! BONUSTIPS 1: Trackspacer 2 är ett väldigt bra hjälpmedel för att råda bot på bråkande frekvenser i din mix. Fungerar ypperligt på bas och baskagge!
    BONUSTIPS 2: Baskaggen har ofta mycket onödig gröt runt 300-400 Hz, beroende på hur väl inspelad den är. Detta kan du med fördel skära bort för att lämna plats åt övriga instrument. Det sköna klicket hittar du någonstans runt 5000 Hz.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Idag är tipset av lite annorlunda karaktär och flyttar sig utanför studiorummets mörka vrår. Som inbiten gitarrsamlare tog det mig nämligen hårt när jag fick reda på att det från och med 2017 blivit betydligt svårare att både sälja och köpa musikinstrument tillverkade av rosewood.

    Bild: Vinoth Chandar.
    Tanken är naturligtvis god med anledning av den illegala skövlingen av träd och växter som dagligen drabbar moder jord, men det hela är inte riktigt så enkelt. Jag ringde därför upp Andrea Ljung på Jordbruksverket för att reda ut ett och annat. Detta är vad jag kom fram till…
    Observera att Studio och jag personligen inte tar ansvar för hurvida innehållet är 100% korrekt. Om du känner dig osäker gör du bäst i att kontakta Jordbruksverket på egen hand.
    Det är sedan 1992 strikt förbjudet att köpa eller sälja musikinstrument (eller andra varor) innehållandes brasiliansk rosewood (Dalberiga nigra) om du saknar intyg från Jordbruksverket eller motsvarande myndighet från annat EU-land Detta enligt CITES som är ett internationellt avtal där djur och växter rankas efter sårbarhet, för att förhindra utrotning av hotade arter och stoppa den illegala handeln. Från och med 2017-01-02 har även indisk rosewood (Dalbergia latifolia) och resterande släktet Dalbergia lagts till, som består av över 300 olika träd, buskar och rankor. Detta har väckt minst sagt starka reaktioner bland handlare och tillverkare världen över, då just indisk rosewood är ett oerhört populärt träslag.
    Men vad innebär detta egentligen i praktiken? För dig som privatperson, inte särskilt mycket. Du kan fortfarande sälja ditt musikinstrument (inom EU) innehållandes exempelvis indisk rosewood, trots att detta nu är B-listat, så länge du kan bevisa att ditt instrument förts in i eller införskaffats inom EU på laglig väg innan den 2 januari 2017. Här räcker ett vanligt kvitto som bevis. Brasiliansk rosewood som är A-listat är fortfarande totalförbjudet att sälja eller köpa utan CITES-intyg. Du kan även resa fritt i världen eller i alla fall in och ut ur EU med ditt instrument, så länge den totala mängden B-listat träslag av släktet Dalbergia spp. inte överstiger 10 kg. Dalberiga nigra och Dalbergia cochinchinensis (Thailändsk rosewood) kräver dock alltid CITES-intyg. Vid resa är det en god idé att kontakta mottagarlandets CITES-myndighet och försäkra dig om deras specifika regler. Kontaktuppgifterna hittar du här. Tänk på att det finns andra CITES-listade arter som kan finnas i ditt instrument som gör att du behöver tillstånd för att resa med det.
    Problemet börjar på allvar när du vill handla, exportera eller importera utanför EU:s gränser. Från och med 2017-01-02 krävs nämligen export- och importtillstånd även för alla som handlar med indisk rosewood och hela släktet Dalbergia. Undantag gäller bara om den totala mängden B-listat träslag inte överstiger 10 kg och du är privatperson som inte ska använda instrumentet i kommersiellt syfte, det vill säga en verksamhet som omsätter pengar och bedrivs i vinstsyfte. Dalbergia nigra och Dalberiga conchinchinensis kräver alltid CITES-intyg oavsett vikt. Om dessa regler missbrukas riskerar du böter och i värsta fall fängelse.
    Detta innebär kort och gott att du som privatperson inte kan köpa en gitarr från exempelvis USA, Japan eller Australien om CITES-intyg saknas, men bara i de fall gitarrens B-listade träslag sammanlagt överstiger 10kg. Om gitarren innehåller A-listade Dalbergia nigra eller B-listade Dalbergia conchinchinensis krävs alltid CITES import- och exporttillstånd, oavsett om du är privatperson, handlare eller på resande fot.
    Allt detta kan upplevas som minst sagt rörigt vilket även Jordbruksverkat verkar tycka, som just nu är överösta med nya arbetsuppgifter och frågor de inte kan riktigt kan svara på. Jag undrar just hur många träd som måste skövlas på grund av allt detta pappersarbete, och inte bara i Sverige. Hur som helst så tror jag att CITES och EU kommer lätta på reglerna under 2017, då denna karusell helt enkelt visat sig vara allt för svårstyrd. Andrea Ljung betonar att ”reglerna först kan ändras vid nästa partsmöte vilket är om tre år. Det kommer dock information kring hur EU väljer att tillämpa frågorna.
    På Jordbruksverkets hemsida hittar du A- och B-listorna samt mer information om de nya CITES-reglerna för musikinstrument. Du kan även läsa mer om ämnet på wood-database.com. Om du vill kolla efter olika CITES listade träslag kan du leta i databasen speciesplus.net.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

    Jon Rinneby
    Nu är det ljud igen och vad bättre än förstahjälpen när magknipen kommer krypande in i vinterstudion? Dagen till ära tänkte jag svamla lite om gröt. Mums.

    Men innan vi sätter igång vill jag först reda ut vad en grötig mix egentligen innebär, vilket det naturligtvis råder delade menar om. För mig handlar det i all sin enkelhet om otydlighet. Kort och gott: En grötig mix är en mix som saknar energi där helheten känns stökig och ofokuserad. Med detta sagt... Gör dig redo för ett riktigt matigt tips!
    Det första som ska sägas är att det inte finns några specifika eller magiska frekvenser som automatiskt städar och öppnar upp din mix. Det handlar snarare om hur du väljer att arrangera din låt, med allt från val av instrument och ljudbild till hur du faktiskt spelar in. Att välja instrument som inte står i konflikt med varandra är A och O för en luftig och väl separerad mix. Läs gärna mer om detta här: Frekvensplanera mera. Detta är dock lättare sagt än gjort och problemet ligger ofta i hur du ska veta vad som faktiskt kan plockas bort och vad som ska behållas. Jag vill också lyfta fram skillnaden på grötighet i sub/basen (0-250 Hz) och i det lägre mellanregistret (250-500 Hz), där båda är likvärdiga problemskapare.
    Nåväl, du kan börja med att tänka ungefär så här: Vilket eller vilka instrument är fundamentala för låten? Utgå sedan från dessa och låt resterande kanaler anpassa sig, både gällande volym och frekvenser. Om du till exempel jobbar med en mix där gitarrerna är drivande, så ska dessa av naturliga skäl också ta mest plats. Övriga instrument får sedan snällt rätta sig frekvensmässigt beroende på hur viktiga de är för låten. Eftersom lågfrekventa ljud tar mest plats är det ofta en god idé att skära här om det grötar. Om exempelvis synthar och gitarrer spelar samtidigt, så måste du kanske sänka syntharna vid 150-350 Hz för att gitarrerna ska komma fram. Detta innebär dock inte att syntharna kommer att låta platta och kalla (förutom om du solo-lyssnar dem), utan istället att gitarrerna låter feta och varma och syntharna backar upp och fyller ut, men mer i bakgrunden. Fortätt sedan likadant med det ”näst viktigaste” instrumentet och arbeta dig nedåt. Detta innebär i förlängingen att de instrument som är minst viktiga blir rejält tillskruvade med equalizer, både i botten, mitten och toppen för att lättare passa in och inte ta onödig plats. Vidare är det vanligt att använda högpassfilter för att städa upp bottenfrekvenserna, vilket inte alltid ger bästa resultatet. Detta skriver jag mer om här: Passa dig för hög- och lågpassfilter.
    En annan sak som är oerhört viktig att tänka på i sammanhanget är att i stort sätt alla instrument har en fundamental frekvens någonstans mellan 250-500 Hz. Om du då jobbar med många spår förstår du ganska snart att problem uppstår just i detta område. Jag vet till exempel en producent som alltid börjar sina mixar med att skära samtliga kanaler -3dB vid 400 Hz. Ganska finurligt, om än kontroversiellt. Ett mer praktiskt, men tidskrävande alternativ, är att svepa samtliga kanaler mellan 250 och 500 Hz och lyssna efter var det låter grötigt/illa och helt enkelt sänka -3dB här. Din mix kommer garanterat att öppnas upp och låta mer separerad! Tänk dock på att gröten bli kall om du skär för mycker på samtliga kanaler.
    BONUSTIPS: Lyssna på din mix i mono och skär bort allt över 250 Hz på masterkanalen med ett high-cut-filter. På så vis lyssnar du endast på botten och kan då lättare höra vad som verkligen händer i basen. Kanske lägger du plötsligt märke till gitarrer som bråkar med basen eller onödigt låga frekvenser i sångspåret. Lycka till!
    God jul, alla Studio-läsare!
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Läs också Fredagstipset som är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Jag tänkte idag prata lite om elgitarrer, dessa outtröttliga arbetshästar. Arbetet börjar i vanlig ordning med själva inspelningen och här handlar kort och gott om att få fram önskad karaktär.

    Val av gitarr, förstärkare, mikrofoner och mikrofonplacering spelar en avgörande roll för slutresultatet. Detta är mer eller mindre självklart. Anledningen till att jag gång på gång upprepar vikten av själva inspelningen är helt enkelt för att jag är trött på det slitna uttrycket ”det fixar sig i mixen”. Nåja, dagens tips kommer lägga fokus på själva mixandet och inte inspelningen i sig. Här kommer hursomhelst checklistan för mer välljudande elgitarrer som sitter i mixen:
    1. Skär bort botten med ett högpassfilter. Allt under 100 Hz är i regel överflödigt på elgitarrer, speciellt om du har en mix med både bas och trummor. Många gånger kan du skära så högt som 200 Hz-300 Hz, men då gäller det att passa sig så att gitarrerna inte låter för tunna. Ett bra tips är att spela upp trummor och bas tillsammans med elgitarrerna och sedan svepa försiktigt med högpassfiltret och lyssna efter när gitarrerna börjar låta tunt, backa då en aning. Likväl behöver du sällan något över 9kHz-10 kHz så här kan du tänka likadant, fast omvänt. Spela då upp gitarrerna tillsammans med andra högfrekventa instrument och backa försiktigt tills de börjar låta dova. Backa sedan tillbaka tills briljansen infinner sig igen.
    2. Om elgitarrerna låter pappiga eller burkiga hjälper det ofta att skära någonstans mellan 500-600 Hz. Akta dig dock för Metallica-effekten där allt lågt mellanregister försvinner, om det nu inte är det soundet du vill åt.
    3. Mina gyllene frekvenser när det kommer till elgitarrer ligger mellan 1000-1500 Hz. Här sitter den fina hårdheten och karaktären. En lagom bred boost i detta område får vilka plankor som helst att visa framfötterna, utan att låta påträngande och vassa.
    4. Gällande panorering är det ofta en god idé att skicka elgitarrerna åt varsitt håll så att du får en bredare ljudbild, speciellt i refrängerna. Om dina gitarrer har ett liknande sound är det också bra att ratta dem olika, så att de får sin egen plats i mixen. Om du höjer den ena elgitarren runt 1500 Hz så kan du sänka den andra i samma frekvensområde och vise versa. Såhär kan du förresten tänka generellt när du mixar.
    5. Ett vanligt knep för att få till ett fetare sound är att dubblera gitarrerna. Detta kan absolut fungera, men det finns också en risk för att det då låter stökigt och ofokuserat. Här gäller det att planera och tänka efter. Personligen tycker jag att det är betydligt lättare att få till en aggressiv mix som andas med hjälp av färre gitarrer. Helst inte fler än tre eller fyra stycken som spelar samtidigt.
    6. Ju mer distortion, ju mindre kompression. Hårt distade elgitarrer har betydligt mindre dynamik än en lajnad eller stålsträngad gitarr och behöver därför sällan komprimeras särskilt mycket. Om det ändå är så att du känner för att komprimera så kan du utgå från en ratio på mellan 4:1 och 8:1 med långsam attack och snabb release och sikta på att komprimera max 2-3 dB. Ljudet blir då mer levande och inte så ihoptryckt. Detta är naturligtvis bara riktlinjer.
    7. Om gitarrerna saknar värme är det området runt 200 Hz du ska boosta. Går du längre ner så konkurrerar du genast med bas och baskagge. Om du däremot boostar för mycket runt 200hz så konkurrerar du dessutom med sång och virvel, så här gäller det att fundera på var värmen ska komma ifrån. Tänk på helheten.
    8. Ett vanligt problem är att elgitarrerna låter vassa och står i vägen för sången. Samtidigt behöver de just denna tydlighet för att sticka ut. Vad kan du göra? Jo, jag brukar tänka som så att elgitarrerna får ta plats runt 1000-1500 Hz och från 4000 Hz-8000 Hz. Det brukar därför fungera bra att skära bort en del runt 2000-3000 Hz för att lämna plats åt sången, utan att soundet blir allt för lidande. Testa gärna att jobba med en dynamisk equalizer för just detta ändamål!
    9. Reverb? Absolut, men gärna plåtreverb och då inte särskilt långa, i alla fall inte på kompgitarrerna som lätt blir smetiga och otydliga av för långa rum. Även fjäderreverb gör sig utmärkt på elgitarrer, speciellt om du är ute efter vintagekaraktär.
    BONUSTIPS:
    Soundtoys MicroShift (eller dess lillasyster för den delen) hjälper dig att feta till vilket gitarrljud som helst utan en massa dubbleringar. Bx_refinement från Plugin Alliance eller nya Soothe från oeksound råder lätt bot på skrikiga och jobba frekvenser.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

    Hasse Nilsson
    Vi ställde tio frågor som behövde ställas till en av Sveriges mesta dj:s just nu. Och hon gav oss svar på tal.
    Linny Hex är precis fyllda 30 år och mixar techno och house lajv inför publik, men har också ett uppdrag där hon spelar i SR P3. Hennes urval och spelstil går ofta åt det mörkare och dubbigare hållet, snarare än den rätt-i-ansiktet-hårdhet som många förknippar med begreppet techno. Linny Hex är även ett slags inofficiell evangelist för den svenska techno-scenen och hennes setlistor innehåller alltid nya och osläppta spår från landets producenter och remixare. Ja, vi kör väl igång direkt: tio frågor till Linny Hex!
    Foto: Adrian Ulander
    1. Hur började allt för dig, när började du dj:a?
    När jag var 21 år hade jag hunnit springa på klubbar och undergroundfester i Stockholm i över sex år och var rätt less på det. Jag behövde något nytt och eftersom jag alltid har stått med ena foten ganska starkt förankrad i den brittiska musikscenen bestämde jag mig för att flytta till London. På något sätt hamnade jag ihop med ett gäng husockupanter som drev ett konstnärligt kollektiv. Eftersom ingen hade något att göra på dagarna stod vi i folks rum och mixade Jungle och Drum & bass från morgon till kväll i ungefär ett år. När jag kom tillbaka till Stockholm började jag spela på lite privata fester, och, ja, nu är jag här.
    2. Spelar du något instrument och producerar egen musik?
    Konstigt nog spelar jag inget instrument längre. När jag var liten spelade jag både trummor och piano och satt och lekte i musikprogram. För övrigt är min pappa basist. När jag blev äldre tappade jag instrumentspelet, vilket jag ångrar fenomenalt mycket idag. Numera sitter jag och slöproducerar spår när jag har tid, vilket är ungefär aldrig. Jag försöker verkligen hitta mer tid till att sitta och jamma.
    3. Det finns musiker tycker att det här med att mixa publik inför publik inte är någon konst jämfört med att spela instrument eller sjunga. Vad säger du om det?
    Det där är en typ av elitism jag inte kan relatera till alls och min uppfattning är att sådana åsikter vanligtvis föds ur en okunskap om vad det är andra gör. Att ställa sig på en scen framför personer som förväntar sig att du ska underhålla dem är utmanande oavsett om du spelar med ett band eller mixar ett dj-set. Sedab kan man absolut prata om vilka instrument eller program som rent tekniskt är svårast att hantera, men bara för att det är skitsvårt att spela harpa betyder ju inte det att det inte är en konst att spela skivor.
    Jag förstår inte ens hur folk mäter vad som är mer eller mindre konstnärligt. Alla med den här typen av fördomar borde ställa sig bakom ett par vinylspelare och försöka taktmixa två simpla techno-kickar på 20 sekunder, så kan vi diskutera svårighetsgrader och konstnärligt uttryck när det gäller dj-mixning efter det.
    Foto: Fia Bolin.
    4. På vilken sorts ställen spelar du?
    Förutom att spela plattor i radio, vilket jag gör ganska ofta, så skulle jag säga att jag just nu varvar rätt bra mellan att spela på nattklubb och privata tillställningar. Var jag spelar är varierar väldigt mycket beroende på hur den elektroniska scenen ter sig för tillfället Med det menar jag att det skapas fler eller färre privata musikarrangemang, eller undergroundfester som folk också kallar dem, under olika perioder.
    Givetvis handlar det också om att välja vilka spelningar du vill göra beroende på vilken typ av dj du vill vara och vilken musik du vill spela. Exempelvis har jag alla gånger utom två sagt nej till att ta hotellbar-gig. Inte för att jag inte tycker att det är nice med en bra barvibbe, men den musiken jag vill spela just nu passar helt enkelt inte in där. Jag vill helst stå i ett laser- och rökfyllt rum vid fem på morgonen och spela för en publik som är där för musikens skull.
    5. Hur ofta spelar du ute?
    Just nu är jag inne på min sista termin på en masterutbildning i sociologi vilket gör att jag har vart tvungen att omprioritera mina spelningar. Parallellt programleder jag ju ett dj-program i radio också och tillsammans blir allt det där extremt tidskonsumerande. Det har inneburit att jag har fått dra ned rätt mycket på att spela ute det senaste året och just nu skulle jag väl säga att jag max spelar ute någon gång i månaden eller varannan. Att dra ned på att spela tyckte jag nästan kändes läskigt i början.
     På senaste tiden har jag börjat släppa mer och mer på det dock och idag ser jag det som att jag snarare väljer mina spelningar mer noggrant. Jag tror att de flesta som har åldras ihop med sitt konstnärsskap kan relatera till att andra saker i livet också måste få ta plats, även om man egentligen vill fortsätta kicka det som om man vore 21 år.
    Foto: Adrian Ulander.
    6. Du spelar på fester som kan betraktas som halvillegala rejvs utomhus och liknande. Kan du berätta vad det betyder för dig?
    Jag tycker att den här rejvdebatten som har existerat i över 20 år är konstig. Det är så otroligt moraliserande diskussioner i relation till vad jag upplever att diskussioner om andra musikaliska subkulturer är. Bara för att en fest inte är på en nattklubb, utan sker som ett privat arrangemang betyder ju inte det att det är en illegal fest där total anarki råder. Min upplevelse är att privata events nästan uteslutande är bättre uppstyrda än många klubbar jag har gått på och att folk inte blir lika packade och odrägliga där som på krogen. Därför är just de spelningarna mina absoluta favoriter.
    Folk kommer dit bara för att lyssna på musiken jag spelar. Sen finns det ju såklart guldställen som Slakthuset, Under Bron och Kägelbanan, med flera, som också är helt fantastiska att spela på. Och det är just för att de jobbar hårt på att det är musiken som är kvällens huvudattraktion istället för alkoholen. Plattformen som privata fester förmedlar till både mig som musiker och besökare är helt ovärderlig i ett samhälle som annars ger ganska lite utrymme till musik generellt.
    7. Vilken är den bästa spelningen du gjort och vilken är din drömbokning?
    En av de bästa var på Norbergfestivalen 2010. Det var så hysteriskt dåligt väder den kvällen, med hagel och blåst och jag spelade i ett stort tält där det regnade in. Men det slutade med att det var så mycket folk och sån bra stämning i tältet att folk började festa utanför i det totala misärvädret. Det var så mycket lera och vatten och skit överallt – och ingen brydde sig! Det var fint. Jag längtar helt klart efter att få spela på Tresor i Berlin. Får jag en spelning där kan jag lägga av sedan. Skojar!
    8. Vilka är dina arbetsverktyg?
    När jag spelar ute använder jag allra oftast cd-spelare, mixer och Serato. Ibland varvar jag det med vinyl men det är helt beroende på om klubbens utrustning är bra. Anledningen till att jag slutade spela vinyl ute och gick över till cd-spelare för två år sedan är för att de flesta spelare som står på nattklubbar är så pass gamla nu att de helt enkelt inte är tillförlitliga att spela på. Till slut blev det bara jobbigt att gå och spela, för att jag inte visste om saker skulle fungera när jag kom dit. Lite som att försöka spela på en gitarr som inte går att stämma, kan jag tänka mig. Men det där börjar förändras nu och fler verkar kombinera cd-spelare med vinyl, vilket är fett.
    9. Vilka är dina fem favorit-dj:s?
    En av mina absoluta favoriter är svenska techno- och house-dj:n Sandra Mosh. Rent tekniskt finns det nog ingen jag har dragit mer inspiration av än vad jag har gjort av hennes mixar plus att jag älskar hennes urval. Sen skulle jag säga att Johanna Knutsson är en klar favorit. Tekniskt är hon superduktig, hennes val av musik är svinbra och hon är nog technovärldens mest ödmjuka person. Sen är UK Garage-dj:n DJ EZ helt klart en av världens bästa dj:s. Personerna som tycker att mixa inför publik inte är konst borde checka hans Boiler Room x RBMA dj-set från 2012. Generellt har jag extremt stor respekt för Drum & bass-dj:s. Kan du mixa det på vinyl kan du mixa vad som helst, alltså verkligen. DJ Zinc är en sådan dj. Slutligen vill jag säga att jag tycker att Joel Mull är riktigt bra.
    10. Vilka är dina fem favoritproducenter?
    Recondites techno är så vacker i mina öron att jag nästan inte ens kan lyssna på den, haha! När jag såg honom lajv på Into the Valley-festivalen för två år sedan började jag storgråta på dansgolvet. Vem börjar gråta mitt på ett dansgolv, liksom? Hans melodier träffar mig någonstans där ingen annans gör det. Sen är svenska techno-producenten Nima Khak en klar favorit och har varit det väldigt länge. Burial och Massive Attack är bra exempel på musik jag har lyssnat på väldigt länge och ajg kommer troligtvis spela deras plattor även när jag är gammal. Sista favoritproducenten får bli SouthPaw bara för hans helt sjuka produktion på världens bästa hiphop-platta: Immortal Technique- Revolutionary Volume 2.
    Linny Hex mixar de bästa techno-spåren från 2016 i SR P3

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag tipsa lite om gitarrinspelning med fokus på akustiska gitarrer. Ett ämne som ligger mig extra varmt om hjärtat.

    Jag är själv gitarrist sedan barnsben och dessutom en obotlig samlare och har spelat på och spelat in fler gitarrer än vad gemene hen förmodligen skulle anse vara sunt.
    Du har kanske hört uttrycket ”Ju bättre gitarr, ju bättre inspelning” eller något i den stilen. Detta är enligt mig en sanning med modifikation. Finare akustiska gitarrer har visserligen fler övertoner och bättre klang vilket såklart är trevligt. Men detta ställer också betydligt högre krav på den som spelar. När varje missljud och nyans hörs är det av naturliga själ också mycket svårare att få till en bra inspelning. Därför kan det många gånger vara en god idé att spela in med en lite sämre gitarr. Med det menar jag inte en gitarr som låter dåligt, utan en gitarr som passar din spelstil. En gammal Bjärton eller Levin med mogna strängar kan många gånger låta bättre och vara mer förlåtande än en finare klassisk gitarr eller en dyr stålsträngad Martin. Enkelt och lite förenklat uttryckt skulle jag vilja påstå att ju bättre gitarrist du är, ju bättre gitarr kan spelas in.
    Inspelning
    När du spelar in akustisk gitarr, vare sig det handlar om nylon eller stålsträngad, ställs du alltid inför val av mikrofon. Här finns det i regel två vägar att gå. För fingerspel, finstämt, visor eller klassiskt faller första valet på en kondensatormikrofon, då denna plockar upp mer av gitarrens naturliga karaktär. Här handlar det om att fånga hela registret med alla frekvenser och övertoner, speciellt om gitarren har en bärande roll. Ibland kan det dock finnas en poäng i att välja en dynamisk mikrofon med ett tajtare sound, som plockar upp lite mindre och därmed lämnar mer plats åt annat. Rocklåten med vevande refränggitarrer är ett tydligt exempel, men även indiedängan eller retroflörten gör sig påminda.
    Vind inspelning finns det en slags oskriven regel om ett avstånd på 15-20cm mellan gitarr och mikrofon, med mikrofonen försiktigt pekandes snett nedåt mot 12:e band. Detta är en bra utgångspunkt, men personligen gillar jag att ligga lite närmre. Någonstans mellan 10-15cm brukar kännas rimligt, vilket ofta resulterar i ett varmare och mer nära ljud, med mindre rum. Detta är naturligtvis en smaksak och varje gitarr, rum och spelstil skiljer sig åt. Pröva dig gärna fram, men utgå från grundläget och lyssna.
    EQ
    Hur du rattar en akustisk gitarr beror lite på om gitarren ligger ensam eller tillsammans med andra instrument och hur framträdande roll den ska ha. Eftersom den akustiska gitarren har ett stort frekvensspann krockar den lätt med andra instrument, inte minst den ack så viktiga sången. Frekvenserna att hålla reda på varierar, men några riktmärken kan vara:
    0-100Hz: Kan med fördel skäras bort utom i extremfall där gitarren ligger helt ensam. I fullmatade rock- och poplåtar kan du ibland skära så högt upp som 300Hz utan att det stör.
    100-350Hz: Fetar till gitarren, men gör den samtidigt grötigare.
    300-600Hz: Burkigheten och rummet, men också området att öka om gitarren låter tunn.
    600-1000Hz: Det härliga mellanregistret, som på regniga dagar också kan vara påträngande.
    1000-3500Hz: Tydligheten som bestämmer om gitarren ska ligga långt fram eller bak i mixen. Det speciellt detta område som krockar med sången, tillsammans med 100-350Hz. Akta dig för att dra på för mycket 2000Hz, som regel backar jag nästan alltid här.
    3500Hz och upp: Skimret som gör att ljudet känns mer lyxigt i brist på bättre uttryck. Använd gärna ett hyllfilter och lyft lite försiktigt för att öppna upp gitarren och ge den luft under vingarna. Eller tvärt om för att göra soundet mer retro!
    Kompression
    Jag passar mig för kompression när jag mixar gitarrer, men det finns många som inte håller med mig. Ju luftigare musik, ju mindre kompression skulle jag i alla fall säga. Hur som helst ska du ställa dig frågan vad du vill uppnå med kompressionen innan du gör slag i saken, ratta sedan om det behövs. En Ratio på 2:1 till 4:1 brukar vara lagom med en attack på 10-20ms och auto release om möjligt. Låt kompressornålen kyssa topparna och lyssna, detta räcker ofta långt.
    Checklista för den late
    Välj en förlåtande gitarr som du känner dig bekväm med. Håll ett avstånd på 10-15 cm med mikrofonen riktad mot där halsen möter kroppen. Välj din bästa kondensatormikrofon. BONUSTIPS: Spela in två stålsträngade gitarrer och panorera ut på varsitt håll i refrängerna. Effekten blir garanterat pådrivande, nästan som en extra rytmsektion och volymen behöver inte vara särskilt stark!
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Det ska sägas direkt. Att komprimera sång kan vara riktigt knepigt. I alla fall om du vill att det ska låta bra.

    När det gäller komprimering av sång så är det naturligtvis upp till var och en och inte minst beroende av vilken genre du sysslar med. Men om vi utgår från någon slags universell uppfattning gällande god sångkompression så är det kompression som inte hörs, men som resulterar i tydlig sång genom hela låten utan störande toppar och dalar. I förlängningen innebär detta kompression som aldrig står i vägen för själva prestationen och i bästa fall även förstärker och förbättrar den.
    Så, hur lyckas vi då med detta? Allting börjar naturligtvis med själva inspelningen, tråkigt men sant. Val av mikrofon, rummet du spelar in i och inte minst själva sånginsatsen spelar en avgörande roll för slutresultatet. Låt mig förklara… Kompression är som ett tveeggat svärd. Samtidigt som du förstärker allt det där vackra, nyansera och känslan i rösten, mikrofonens och preampsens karaktär, så förstärks även missljud, obehaglig diskant (om din mikrofon nu lider av detta) brus, andetag och annat. Med detta sagt är det lätt att förstå att: Ju bättre inspelning, ju mer (välljudande) kompression kan du komma undan med. Låt oss nu jobba i två konkreta steg:
    Volymjustering
    Många gör misstaget att förlita sig på kompressorn som enda verktyg för att råda bot på dynamiska sånginsatser. Detta resulterar allt som oftast i det som kallas för överkompression, då kompressorn helt enkelt tvingas jobba över sin förmåga. I vissa kreativa sammanhang kan detta kan naturligtvis vara önskvärt, men som regel ska kompression vara så transparent som möjligt. Ju mindre kompressorn tvingas arbeta, ju bättre. Med anledning av detta är det alltid en god idé att manuellt styra (sång)volymen innan kompressorn tar vid. Detta kan göras antingen med automatisering förutsatt att denna tar vid innan kompressorn, vilket går att ställa in i alla inspelningsprogram. Eller att du helt enkelt manuellt justerar sången med hjälp av ditt inspelningsprograms verktyg. Tänk på att en kompressor egentligen inte är något annat än en automatisk volymkontroll och att du på detta sätt gör grovjobbet. Läs mer om automatisering i mitt tips nedan:
    Använd två kompressorer
    Nästa steg för att undvika överkompression är att använda två kompressorer efter varandra: En snabb som fångar de starka transienterna och en långsammare som sedan jämnar ut.
    Inställningar för snabb kompression kan se ut något i stil med: Ratio 10:1, hard knee, attack mellan 3 och 10 ms (lägre än 2ms är inte att föredra då sången kan flyttas för långt bak i mixen), release runt 20 ms och justera tills kompressionen andas i takt till musiken. Eftersträva 3-5 dB gain reduction.
    Inställningar för långsam kompression: Ratio 2:1, soft knee, attack mellan 5 och 30 ms (högre = mer punch), samt en release runt 50 ms. Eftersträva 2-3 dB gain reduction.
    Kom ihåg att dessa inställningar bara är exempel och inget som är hugget i sten. Testa dig fram och var inte rädd för att använda presets, som du sedan rattar på. Läs mer om mitt tips i hur du använder kompressorn nedan.
    För dig som är intresserad så ser min sångkedja i stort sett alltid likadan ut:
    De-esser Equalizer Snabb kompressor Långsam kompressor Jag vågar utan överdrift påstå att den genomsnittlige musikkonsumenten först och främst lyssnar på sången, så varför slarva med kompressionen?
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

    Jon Rinneby

    Frekvensplanera mera

    By Jon Rinneby, in Tips,

    FREDAGSTIPSET: Frequency masking, eller frekvensmaskering som det rakt översatt heter, är ett bra begrepp att känna till när det kommer till musikproduktion.

    Kort och gott handlar det om hur vi människor uppfattar ljud och då i synnerhet om två eller fler toner spelas upp samtidigt. Om den ena tonen är starkare kommer denna automatiskt att överlappa och maskera den svagare. Du hör då inte längre två toner utan bara den som låter mest. Detta är viktigt att känna till och förstå när du mixar. Tillåt mig utveckla.
    Enkelt uttryckt fungerar våra öron som så att de har svårt att skilja mellan ljud som upptar samma eller närliggande frekvenser. Maskering inträffar då exempelvis när två eller fler ljud upptar samma frekvensområde. Och när detta händer så vinner starkast och de svagare ljuden försvinner. Detta är naturligtvis allt annat än önskvärt i en mixsituation, där samtliga instrument förmodligen ska höras på ett eller annat sätt. Detta är också grunden till varför equalizern överhuvudtaget existerar, nämligen för att skära bort bråkande frekvenser.
    Problem med inspelningen
    Men problemet ligger inte alltid i mixen, eller hos den som mixar för den delen, utan uppstår ofta redan under själva inspelningen. Det är detta som kallas att arrangera, eller egentligen mer korrekt: Att frekvensplanera. Uppfan jag nyss det ordet? Kanske inte. Hursomhelst... Vad det i korthet går ut på är att du helt enkelt redan under inspelningen (eller ännu tidigare) funderar över vilka frekvenser som är viktiga och tas upp av varje instrument. På detta sätt kommer du underlätta mixningen något enormt, eftersom varje instrument då redan från början har sin tydliga plats. Detta är naturligtvis lättare sagt än gjort - Equalizern finns ju trots allt av en anledning.
    Det är svårt att frekvensplanera, speciellt i takt med att musiken blir mer och mer komplex. Tre, fyra instrument är i regel inte några problem. Men vad händer med 40-50 kanaler? Självklart ska du börja med att ställa dig frågan om du verkligen behöver alla dessa kanaler. Om svaret är ja, får du börja fundera över vad som ska skäras bort. Och det är inte riktigt så enkelt som att bara lämna plats vid varje instruments fundamentala frekvens, även om det är här du ska börja. Det handlar även om övertoner, vilka i sin tur också bidrar till den övergripande klangfärgen. Nu låter detta kanske mer komplicerat än vad det egentligen är, men i grund och botten handlar mixning faktiskt om att arrangera och planera, att fundera över vad som är viktigt för låten och lyfta fram detta, medan andra saker får ta mindre plats. Med anledning av detta vill jag återigen understryka: Soloknappen är din värsta fiende. Ingen bryr sig hur bra ett instrument låter ensamt. Det enda som spelar någon roll är slutproduktionen.
    BONUSTIPS: Nu är det säkert många som sitter och väntar på ett recept gällande vilka frekvenser som ska skäras bort och på vilka instrument. Det kan jag tyvärr inte hjälpa till med, för det existerar inte. Vad jag däremot kan erbjuda är lite generella frekvenser som kan vara bra att ha i bakhuvudet när du mixar. Läs mer i fredagstipset Håll koll på dina frekvenser!
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

    Jon Rinneby
    Jag har vid flertalet tillfällen påpekat att du ska akta dig för kompressorn. Detta smått fantastiska verktyg som lätt kan suga musten ur vilken sprudlande mix som helst. Med detta sagt kan ihoptryckaren verkligen vara räddaren i nöden, förutsatt att du vet vad du håller på med.

    Dagens inlägg kommer därför lyfta fram tre helt olika sätt att angripa kompressorn på, där min förhoppning är att ge svar på varför och om du ska komprimera överhuvudtaget. Då kör vi!
    Kontrollera volymen
    Kompressorns främsta uppgift är att jämna ut skillnaden mellan starkt och svagt. Det dynamiska omfånget minskar. Ju mer kompression, ju mindre dynamik, enkelt uttryckt. I realiteten är kompressorn egentligen inget annat än en automatisk volymjusterare, där sång, bas och trummor kanske tillhör de vanligaste offren. Här är kompressorns uppgift helt enkelt att se till att instrumenten ”sitter stadigt i mixen” och hela tiden är hörbara, genom hela låten. Du tämjer och kontrollerar topparna och förstärker dalarna. Detta går naturligtvis även att råda bot på med hjälp av automatisering (som jag tidigare skrivit om) men en kombination av båda är ofta en god idé, då slutresultatet blir mindre processat. Ibland kanske du hört uttrycket ”smooth compression” – Då är det denna typ av kompression vi talar om, alltså den vanligaste.
    Feta till och färga
    Kompressorn kan även användas till att få saker att låta större och fetare än vad de egentligen är. Detta uppnås genom att använda en snabb attack och långsam release, vilket resulterar i mer sustain. Detta fungerar ypperligt på exempelvis virveltrumman som då får en längre svans och basen som får mer botten. Jag skulle nästan kunna gå så långt som att påstå att du kan färga och forma ljudet minst lika mycket med en kompressor som med en equalizer, bara genom att experimentera med attack och release. Men att få ljud att slå igenom, ett in-your-face-sound, är allt annat än enkelt och här gäller det att experimentera. Viktigt att komma ihåg i sammanhanget är dock att olika kompressorer låter olika. Själv använder jag sällan mer än tre, fyra olika sorters kompressorer i samma projekt.
    Skapa energi
    Ett annat vanligt användningsområde är att använda kompressorn för att skapa liv, rörelse och energi. Att helt enkelt trolla fram lite mer spänning. Här kan du med fördel jobba med parallellkompression, där du blandar hård kompression med originalljudet efter tycke och smak. De flesta moderna kompressorer har en mixratt för just detta ändamål. Eller att du helt enkelt skruvar till en långsammare attack, så att attacken slår igenom. Trummor, men även perkussiva ljud överlag, mår ofta väldigt bra av detta, i alla fall om du vill ha ett punchigt sound. Då en kompressor minskar dynamiken förstärks också efterklangen i det inspelade rummet. Detta kan du med fördel utnyttja för att ge känslan av en mer tredimensionell ljudbild – Mer kompression = Mer av rummet, vilket ibland kan vara riktigt trevligt!
    Mina nuvarande favoritkompressorer:
    TDR - Kotelnikov Gentleman’s Edition – Mastring och gruppkanaler
    Sly-Fi - Deflector – Sång, bas, trummor
    Boz Digital Labs - Manic Compressor – Sång, bas, gitarr
    Klanghelm - MJUC – Mastring, sång, bas, trummor, gitarr
    Sknote - Disto 2.0 – Sång, bas, trumrum
    Stillwell Audio The Rocket – Trummor
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Stereo och mono, mono och stereo… Ämnet är omdebatterat, väl avhandlat för att inte säga uttjatat och du har säkert funderat över frågan fler än en gång: Varför ska min mix låta bra i mono när alla ändå lyssnar i stereo?

    Innan jag svarar vill jag bara understryka att en mix i mono aldrig kan låta likadant/bra som i stereo, punkt. Detta är en grov missuppfattning, vilket är bra att ta med sig när vi går vidare. Då kör vi!
    Två goda anledningar
    Mono är kort och gott ditt ”värsta tänkbara scenario”. Om din mix bara låter bra när du sitter centrerad mellan två högtalare i sweet spot, så har du ett problem. Och det är absolut inte så majoriteten av lyssnarna kommer uppleva din musik. I realiteten avnjuts musik mestadels faktiskt i mono, just av den enkla enanledningen att våra öron sällan befinner sig under perfekta förhållanden. Vare sig du sitter i ett vardagsrum, går runt i affären, lyssnar på radio eller befinner dig på klubb.
    För det andra dras (förmodligen) inte en välbalancerad monomix med diverse fasfel. Vadå fasfel? Jo, när ljudvågor hamnar ur fas så uppstår en slags utsläckning av frekvenser, vilket kan upplevas som att ljudet tappar energi eller att det blir ”ett hål i mitten”. Detta är inte alltid ett problem när du lyssnar i stereo, men blir mer uppenbart i mono. Du gör därför alltid rätt i att lyssna på din mix i mono då och då. Antingen genom att du klickar på mono-knappen på masterkanalen i ditt inspelningsprogram, eller att du slänger på någon lämplig plugg. Undvik dock att lyssna på båda högtalarna samtidigt, du får nämligen en basförstärkning genom två högtalare. Dessutom studsar ljudet olika från respektive högtalare, vilket innebär att det ändå inte blir riktig mono. Detta kan naturligtvis vara lite krångligt att lösa beroende på hur din studio ser ut.
    Själv använder jag en centrerad Avantone MixCube, rekommenderas. Du ska framförallt lyssna efter ljud som tappar diskant eller som verkar försvinna. Bra praxis är att lyssna på några favoritlåtar och jämföra. Förr i vinyltiden mixades basen alltid i mono eftersom basfrekvenser flyttar mycket luft, vilket i sin tur gör att nålen hoppar om basen är i stereo. Det finns dock all anledning att hålla basen i mono även idag, då du får mer lågfrekvent plats över till annat. För mycket lågfrekvent material i stereo upplevsd dessuom gärna som kraftlöst och maskerar lätt diskanten. Visste du förresten att den mänskliga hjärnan inte kan uppleva stereoinformation under 80Hz? Det är med andra ord bättre att bredda och panorera längre upp i frekvensområdet. Åtminstone över 400Hz skulle jag säga.
    Mixa i mono?
    Det är i allmänhet mycket svårare att mixa i mono än i stereo då fler ljud överlappar varandra. De slåss helt enkelt om mer plats i ett mindre utrymme. Men tar du dig tid att jobba på detta sätt kommer du garanterat att få bättre separation när du senare växlar över till stereo. Själv mixar jag inte särskillt mycket i mono, av den enkla anledningen att det låter ganska tråkigt och att det kan vara svårt att få feeling. Dessutom är det problematiskt att höra effekten av breda panoreringar. Med detta sagt kan stereomixning ibland upplevas som onödigt komplext. Flytta ditt huvud lite åt vänster och vips så försvinner din sweet spot!
    Fördelen med att mixa i mono är att du placerar musiken i en behändig liten låda som alltid låter likadant oberoende av hur du flyttar dig runt i studion, vilket i förläningen innebär att problem ofta blir betydligt lättare att avslöja!
    Lycka till!
    BONUSTIPS 1: Genom att låta vissa element vara i mono upplevs andra ljud naturligt som bredare. Och genom att använda stereofältet på rätt sätt så får du en mer kraftfull och tydlig mitt med baskagge, virvel, bas och sång. Det handlar helt enkelt om kontraster.
    BONUSTIPS 2: The Red Hot Chili Peppers Californication mixades nästan uteslutande i mono. En välljudande platta för övrigt, eller hur?
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Idag blir det lite av en uppdaterad favorit i repris. Vi ska titta närmare på ett vanligt problem som många mixare och producenter brottas med, nämligen hur du får en tydlig och väldefinierad bas som inte tar överhanden.

    Kopiera upp basspåret så att du har två identiska kanaler. Döp kanalerna till Bas Clean och Bas - FX. Lägg sedan båda kanalerna i en gemensam grupp som du kallar för BAS. Du kan naturligtvis döpa kanalerna till vad du vill.
      Lägg valfri equalizer på Bas – FX och skär bort allt under 500 Hz och allt över 5000 Hz med ett högpass- respektive lågpassfilter. Fortsätt sedan med en exciter (eller liknande ljudförbättrare) och förstärk området runt 700-1500Hz, beroende på var basen låter bra. Lyssna efter anslag och strängljud. Dessa ska förstärkas. Om din exciter saknar eq-inställningar, så skruva bara tills basen låter tydligare.
      Fortfarande på Bas - FX: Släng på någon form av distortion/fuzz för att skapa övertoner. Detta hjälper basen att sticka ut lite extra, utan att du behöver boosta med equalizer. Ditt inspelningsprograms befintliga pluggar räcker säkerligen gott och väl, men har du någon favoritplugg så använd den för allt i världen.
      Nästa steg är att sänka volymen helt på Bas – FX och bara lyssna på Bas Clean. Blanda sedan försiktigt in Bas - FX med originalljudet och lyssna efter hur tydligheten och definitionen ökar. Komprimera båda kanalerna tillsammans i gruppkanalen och tänk på att lyssna på hela mixen samtidigt som du gör dina justeringar, det spelar ju ingen roll hur bra basen låter ensam. Det är helheten som räknas.
      En bra grundinställning för tydlig baskompression är en ratio på 4:1 med en attack på 50 ms och release på 50 ms. För lite mjukare och jämnare kompression kan en ratio på 6:1 vara lagom med en snabbare attack på 0.3 ms och release på 600 ms. Men det enklaste är nästan att bara välja din favoritkompressor och ta någon förinställning och skruva på threshold tills det låter bra. En gainreduction på 3-6 dB brukar vara lagom. Två av mina personliga favoritpluggar för baskompression är Sknot Disto och Slate Digital FG-401 och gärna en kombination av båda för lite skit under naglarna.
      Klart! Men varför allt detta krångel? Jo, istället för att direkt sträcka dig efter en equalizer och boosta lite frekvenserna på måfå, så kan du göra detta med hjälp exciters/saturation/distorsion och jobba i lager. Varför? Ljudet blir då ofta både tydligare och mer musikaliskt. Detta fungerar naturligtvis inte enbart på bas, utan även sång, gitarrer, eller andra instrument som behöver sticka ut lite extra i mixen. Detta har jag skrivit om i det tidigare fredagstipset Så fixar du sångljudet med rätt känsla.
    Ett annat och kanske ännu vanligare problem är att baskagge och bas ofta bråkar, något du enkelt råder bot på med följande knep:
    Börja med att lyssna på baskaggen. Låter den som du vill? Släng på en spectrum analyzer och lägg märke till var baskaggen har sin lägsta energi. Låt säga att det är 60 Hz.
      Lyssna på basen och gör på samma sätt. Säg att basen har sin lägsta energi runt 100Hz.
      Gå tillbaka till baskaggen och öka området runt 60Hz med ett relativt smalt Q-värde på 3-4 med 3dB och sänk området vid 100Hz med lika mycket.
      Sedan gör du likadant på basspåret, fast tvärt om! Sänk området runt 60Hz med -3db och förstärk området runt 100Hz.
      Ibland kan det vara svårt att veta hur stark baskaggen ska vara i förhållande till basen och då kan följande knep hjälpa dig – Så får du rätt nivå mellan bas och baskagge. Klart! Värt att notera är att detta naturligtvis bara är ett av många sätt som du kan jobba på. Ibland behöver du exempelvis inte förstärka, utan endast skära bort oönskade frekvenser. Anledningen till att jag i ovanstående exempel både boostar och skär är för att skillnaden mellan bas och baskagge ska bli så stor som möjligt. Det är då ofta lättare att placera dem i mixen.
    BONUSTIPS 1: Trackspacer 2,5 är ett väldigt bra hjälpmedel för att råda bot på bråkande frekvenser i din mix. Fungerar ypperligt på bas och baskagge!
    BONUSTIPS 2: Baskaggen har ofta mycket onödig gröt runt 300-400 Hz, beroende på hur väl den är inspelad. Detta kan du med fördel skära bort för att lämna plats åt övriga instrument. Det sköna klicket hittar du någonstans runt 5000 Hz.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

    Studio
    Att hitta inredningslösningar för den mindre musikproduktionsstudion är inte helt enkelt. Vi har listat våra favoriter just nu.
    Sedan Ikea lade ned tillverkningen av klassikern Jerker har det varit marigt att hitta bra och relativt billig inredning som funkar finemang med mixerbord, dator, skärm och övrig hårdvara. Men det finns en hop alternativ på marknaden som kan vara värda att kolla in när du tänker styra upp din produktionsmiljö ett par snäpp.
     
    Zaor
    I Rumänien tillverkas studiomöbler i utföranden som omfattar både det moderna och gravt Apple-inspirerade till mer klassisk konsolldesign som andas 1950-tal och ännu äldre. Vi gillar modellen Yesk som på flera sätt får oss att tänka på japan, vilket i det här sammanhanget är en bra sak. Yesk kostar cirka 5 490 kr och mer info finns på Zaors webbplats.
     
    Omnirax

    Den här amerikanska tillverkaren producerar exklusiv kontorsinredning i Silicon Valley och därför kostar objekten därefter. De tål dock att ses på och kan fås i exempelvis pianolack. NT heter pjäsen på bilden och den är tänkt för en 88-tangenters klaviatur och närfältsmonitorer på egna flyglar (ha!) som är placerade på sidan av möbeln och kan justeras så att du får en optimal lyssningsvinkel. NT kostar från cirka 20 000 kr och uppåt. Läs mer hos Omnirax.
     
    Z-line Designs

    Likaledes hemmahörande i Kalifornien i USA har Z-line vunnit flera priser för sin stilrena och minimalistiska formgivning, bland annat årets kontorsmöbel i Amerika år 2015. Och, visst, det här handlar om inredning för it-företag, men det hindrar ju inte att vi ser hur möblerna kan användas till musikproduktion och komposition i hemmamiljö. Modellen på bilden heter Belaire Glass "L" Desk och har ett riktpris på 1 050 kr plus frakt. Mer på Z-line Designs sajt.
     
    On-Stage

    Jomenvisst, här närmar vi oss den gamla Ikea-stilen, men skillnaden att möbeln från On-Stage saknar vingar för högtalare och särskild hylla för stationär dator. Men det är nära nog, i vårt tycke. Modellen WS7500 finns i olika träslag och på bilden syns en variant där hyllorna och utdragsskivan för klaviatur eller tangentbord är i rosewood. Priset landar på cirka 1 060 kr. Frakt tillkommer. Mer info på On-Stages webbplats.

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Jag återkommer ofta till automatisering och hur viktigt detta är för en välmående mix. Men vad är det egentligen jag menar?

    Hur jobbar du bäst med automatisering och vad ska du tänka på? Låt oss djupdyka i produktionshavet och reda ut fenomenet en gång för alla. Observera att detta är en fortsättning på det tidigare tipset       " Du har väl koll på dynamiken" nedan.
    Automatisering, ur ett historiskt perspektiv, handlade i början om att dra i reglar och rattar på ett stort mixerbord (i realtid) under själva inspelningen. Man hade kanske bestämt att vissa sektioner skulle vara svagare och andra starkare, eller att en viss effekt som exempelvis phaser eller flanger skulle slås på vid exakt rätt tillfälle. Under 50, 60 och 70-talet tillhörde det inte ovanligheten att fyra fem personer stod och svettades i kontrollrummet när den perfekta tagningen skulle ner på rullband. Men hur mysigt detta än låter så behöver vi inte jobba så idag, i alla fall inte i vanlig mening.

    Det var bättre för, eller?
    Exakt hur du jobbar med automatisering i dagens inspelningsprogram skiljer sig en del mellan de olika tillverkarna. Men en enkel sökning på youtube hjälper dig garanterat på traven när det gäller just ditt program. Med detta sagt så är det egentligen bara tre saker du behöver lära dig gällande automatisering: Volym, panorering och effekter. Detta låter kanske onödigt krångligt men är faktiskt hyfsat enkelt när du väl lärt dig grunderna. Som med allt annat… Vi utgår från att du har en låt som är färdiginspelad och redo att mixas.
    Volymautomatisering handlar kort och gott om att du ändrar volymen på valfria kanaler. Det kan röra sig om att bas eller gitarr sänks lite i nivå under vissa partier, eller att trummorna hamnar mer i bakgrunden under en brygga. Effekten du vill åt är att musikerna som spelar tar ett steg tillbaka och lämnar lite plats då och då, så att exempelvis refrängerna känns starkare och mer energirika när allt sedan drar igång på full volym igen. Ibland räcker det med så lite som 1 eller 2 decibels skillnad. En mix som andas och lever helt enkelt, precis som i verkligheten.

    Bilden visar volymautomatisering av en gitarr. Gitarren spelar svagare under sångpartierna och starkare när den är ensam. Inspelningsprogrammet är Reaper 5.5.
    Panoreringsautomatisering
    Detta innebär att du ändrar ett instruments panorering under resans gång. Det är inte alls ovanligt att hålla verserna smala, det vill säga att fler instrument håller sig i mitten av ljudbilden, medan refrängerna breddas för att låta fetare och större. En statisk ljudbild är ofta en stel och tråkig ljudbild. Nu menar jag inte att du måste göra stora svep som att en gitarr eller synth rör sig från höger till vänster, även om detta såklart kan vara en rolig effekt. Istället handlar det mer om subtila rörelser, återigen precis som i verkligheten.
    Effektautomatisering
    Detta är det roligaste, i alla fall om du frågar mig, och här kan du verkligen unna dig att vara kreativ. Det kan handla om allt från att du ändrar eq-inställningarna på ett instrument, till att du jobbar med olika typer av reverb och delay på en och samma kanal. Vanligt förekommande är att du låter verserna vara lite torrare, det vill säga med mindre tillspetsade effekter, eller att du har mindre bas och topp just här. För att något ska kännas stort, måste något annat vara mindre. Mixning handlar om kontraster och det är här automatisering är din bästa vän!
    Nu kanske det verkar som att automatisering uteslutande handlar om skillnaden mellan vers och refräng, eller att det är någon slags effekt. Men så behöver det inte alls vara. Det kan även handla om att du vill jämna ut volymen på en ojämn tagning (samma jobb som kompressorn har) men att du själv väljer var och hur. Fördelen med detta arbetssätt är att du får mer kontroll över grundljudet och att du inte färgar inspelningen i onödan. Leadsången är ett tydligt exempel på detta. Visst kan en kompressor hjälpa till, men den kan samtidigt lämna oönskade bieffekter, så som att fulljud och brus förstärks. Därför rekommenderar jag att du använder båda metoderna. Lite kompressor, lite automatisering, det bästa av två världar. Visst tar det lite tid, men det är absolut värt mödan. Om du känner dig lat och har extra pengar på fickan så kan pluggar som Waves Vocal Rider eller Bass Rider göra jobbet åt dig. Hurvida det blir lika bra låter jag dock vara osagt.
    BONUSTIPS:
    Det är ofta en bra idé att sätta grundläggande dynamik och eq-inställningar först innan du fortsätter med automatiseringen. Samtidigt är kompression och volymautomatisering i praktiken samma sak. Ställ dig därför alltid frågan: Är det värt att lägga en kompressor på den här kanalen, eller räcker det kanske med lite automatisering?
    Lycka till!
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag prata lite om dynamik, det vill säga volymens variation, och varför detta är viktigt för din musik.

    En bra låt har nämligen nästan alltid intressanta volymförändringar mellan exempelvis vers, brygga och refräng, eller egentligen hela tiden, för den delen. Lyssningsbar musik är sällan statisk, utan i ständig rörelse, precis som energi. Det pratas ofta om hur den senaste pluggen garanterat kommer hjälpa dig till välljud, men faktum är att det ofta är just dynamiken som skapar spänning och dramatik, inte någon equalizer, kompressor eller annan effekt.
    Om du jämför två korta partier av en låt, där det ena är starkare än det andra, så upplevs det starkare partiet som mer kraftfullt. Detta beror på hur vi hör och kan förklaras med Fletcher-Munson-kurvan, som jag tidigare skrivit om i tidigare Fredagstipset Se till att din mix funkar optimalt på alla ljudnivåer 
    Den tekniska termen för skillnaden mellan starkt och svagt inom musik är dynamiskt omfång, eller dynamic range (DR) som det också kallas. Ett litet dynamiskt omfång uppstår om du komprimerar och limiterar för mycket, vilket nästan alltid resulterar i att musiken känns livlös. Detta innebär i förlängningen att du förlorar tydlighet, då transienterna försvinner och att anlagen från till exempel en virveltrumma går förlorat. Nu förespråkar jag inte att du ska skippa kompressorer och limitering helt, bara att dessa bör användas med största försiktighet. Speciellt i dag då i stort sett all digital musik normaliseras på streamingtjänster som Spotify, iTunes och Youtube. Läs mer om fenomenet här: Hur volymstark ska din mix vara 2020?
    Men hur gör du då för att få en dynamisk mix? Egentligen är det hela mycket enkelt. Dels ska du akta dig för att komprimera med en ratio över 4:1 och dels ska du jobba med volymautomatisering, vilket nästa veckas Fredagstips kommer handla om.
    Det finns olika verktyg för att mäta din musiks dynamiska omfång, där mina personliga favoriter är TT Dynamic Range Meter (går att hitta gratis på nätet om du letar lite) och betalpluggen Meterplugs Dynameter. Ett bra värde att eftersträva är DR11. Ju lägre nummer, ju mindre dynamik. Mindre än så, exempelvis DR8, innebär att din musik är mer komprimerad än nödvändigt och att den förmodligen kommer låta svagare och sämre på samtliga streamingtjänster. En annan sak att ta hänsyn till med anledning av volym kontra streamingtjänster är LUFS, detta kan du läsa om här: Hur volymstark ska din mix vara 2020?
    Om du känner dig osäker och allmänt förvirrad gällande allt detta så kan du nästan visuellt se om din mix är frisk eller inte, efter att du exportest den. Nedan följer två exempel:

    En hälsosam mix med mycket dynamik som inte är onödigt limiterad.

    En mix med lite dynamik som är hårt limiterad.
    Kort och gott: Vill du att din musik ska låta så bra som möjligt? Tänk på dynamiken och komprimera inte i onödan.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.