Jump to content

Jon Rinneby

Huvudmoderator
  • Content Count

    3,478
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    80

Everything posted by Jon Rinneby

  1. FREDAGSTIPSET: Det finns tusen och åter tusen sätt att få refrängen att lyfta. Många gånger sitter det i melodin, arrangemanget och inte minst i själva uttrycket. Men det kan likväl handla om sättet du mixar på. Det är dags att plocka fram trollerilådan. Lite förenklat skulle man kunna säga att en lyckad refräng är en refräng som lyckas fånga och behålla lyssnarens uppmärksamhet. Men hur refrängen uppfattas handlar inte bara om ”hur bra den är” utan också om energifördelningen mellan låtens olika delar. För att låtens klimax ska uppfattas som stort (om det nu är det du eftersträvar) måste de övriga kännas mindre. Det handlar i mångt och mycket om kontraster, vilket är viktigt att förstå. Det klassiska sättet att få refrängen att lyfta (ur ett mixmässigt perspektiv) brukar vara: Fler instrument som spelar Adderande av rytmiska element En frekvensmässigt större ljudbild Mer bredd i form av djärvare panorering En djupare ljudbild med tydligare reverb och delay Minskande av frekvenser några takter strax innan refrängen Med ovanstående i åtanke är naturligtvis en tydlig hook ofta det primära när det kommer till att gripa tag i lyssnaren. Med detta sagt handlar dagens tips om själva mixprocessen och inte om arrangemang eller låtskrivande. Så vad händer när du testat allt och det ändå inte räcker till? När refrängen helt enkelt inte känns så mäktig som den förtjänar. Ett steg är att börja om från början och starta med att bara mixa refrängen, så stort och fantastiskt det bara går, för att sedan backa och mixa mellanspel och verser medvetet mindre. På detta sätt blir refrängen per automatik större och förmodligen också starkare i volym (om det nu är detta du vill åt) än låtens andra delar. Fundera också i samma veva över vilka instrument som finns i både vers och refräng, kanske behövs vissa enbart i refrängen? Nästa steg är att plocka fram det jag valt att kalla Refrängtricket, som även fungerar utmärkt när du mastrar. Principen är enkel: När refrängen kickar in aktiverar du med hjälp av automatisering valfri equalizer som boostar några väl valda frekvenser, exempelvis 100 Hz, 1000 Hz och 10000 Hz, vilket ger låten en ny dimension. Bilden visar inspelningsprogrammet Reaper och en hur jag automatiserat för att aktivera equalizern precis när refrängen sätter igång. Det handlar alltså om en equalizer som endast är aktiv under refrängen och då påverkar hela mixen. Ofta räcker det med att öka 1-2 dB vid vald frekvens, något som i förlängningen också ger en naturlig volymökning. Exakt vilka frekvenser du ska fokusera på är olika från låt till låt, men det kan underlätta att tänka bas, mellanregister och diskant. Nedan följer ett kort ljudexempel från en gammal demo jag hittade längst in i garderoben. Först en liten snutt innan refrängen och sedan refräng: sample_no_eq.mp3 I nästa exempel använder jag refrängtricket där jag ökar frekvenserna 63 Hz, 3000 Hz samt 6800 Hz en knapp dB vardera med equlizern PSP E27: sample_eq.mp3 Den utmärkta och lagom färgade equalizern PSP 27 med valda inställningar för refrängtricket. Skillnaden är som du förmodligen hör ganska markant. Mycket beroende på val av equalizer, men också beroende på att det sällan behövs särskilt stora justeringar för att göra hörbar skillnad. Du behöver naturligtvis inte begränsa dig till att använda just en equalizer och någon form av saturation eller exciter kan också göra susen. Det viktiga, och hela poängen med tricket, är att effekten kommer i refrängen och bara då. Lycka till! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
  2. FREDAGSTIPSET: Mixarens hemliga vapen är en serie i tre delar med syftet att belysa pluggar eller tillvägagångssätt som verkligen kan lyfta dina mixar till nya höjder. Sista delen tar upp saturation, ett lika delar mytomspunnet som missförstått ämne. Första och andra delen hittar du här och här. Det är lätt att romantisera över ljudet från förr och då gärna det som lite slarvigt kallas för analog värme, det vill säga det som händer när ljudet skjutsas och förvrängs genom diverse mixerbord, preamps, equalizers, kompressorer och rullbandspelare. Detta fenomen kallas saturation, eller som det på svenska heter ”mättnad” eller ”bandmättnad”. Saturation (som är ett väldigt brett begrepp) är en slags distorsion i form av övertoner vilka färgar grundljudet och skapar nya ljudmönster. Det är därför inte helt orimligt att kalla saturation för textur. Fördjupning Saturation ger i regel en minskning av snabba transienter (volymtoppar) vilket gör att ljudet kan uppfattas som mjukare och mindre påträngande. Denna typ av avrundning har sin förklaring i att förstärkarstegen i framförallt äldre analog utrustning inte är oändligt snabb. De har med andra ord en lång stigtid - något som kan ge en positiv bieffekt i form av att de absoluta och ibland svårjobbade topparna klipps av. Detta innebär även att så kallad naturlig kompression uppstår då dynamiken minskar. Vidare handlar saturation om att olika sorters jämna eller ojämna övertoner läggs till, vilket kan innebära att det låter fetare och varmare. Med ovanstående i åtanke kan vi därför konstatera att ju fler omvägar inspelningen tar, desto mer färgad blir ursprungssignalen. Saturation är alltså en avrundning, eller om du så vill en kontrollering av transienter samt adderande av övertoner vilket kan förstärka och bilda nya texturer. På så vis är saturation i mångt och mycket också ett verktyg för att skapa tydlighet och tryck när du mixar, något som kan vara skillnaden mellan en mix som stannar inuti högtalarna och en mix som hoppar ut ur dem. For starters, with all those additional harmonic overtones in play, your EQ literally has more sound to grab within a given swath of frequencies. So if you’re looking to enhance a vocal’s forwardness in the mix by boosting 1 kHz, there’s going to be more vocal character and personality packed into every decibel boosted, because the sound itself is more dense, vibrant and electric. Put another way: you won’t just get more vocal presence, you’ll get a more interesting vocal presence. That’s the kind of subtle thing that, when multiplied across 16 or 83 tracks, adds up to something much more compelling than a simple sum of the parts. - Gregory Scott, Kush Audio & Sly-Fi. Inte bara nostalgi Men saturation kan vara så mycket mer än bara analog värme och faktum är att du kan mejsla fram en hel mix genom att bara använda olika typer och grader av saturation, vilket är en konst i sig. Här gäller det framförallt att jobba i lager av olika färgning och textur, men det spelar egentligen ingen roll i vilken ordning du lägger pluggarna. Det är summan av varje del som utgör helheten. Personligen föredrar jag att börja med någon form av preamp eller mixerbord på varje kanal (favoriten är just nu Front DAW) och avslutningsvis någon annan typ av färgning om jag är på det humöret. Det är inte heller ovanligt att ytterligare en preamp som Kazrog True Iron eller Kush Audio TWK får avsluta signalkedjan. Saturation före kompression kan få din kompressor att jobba effektivare över ett större frekvensområde, eftersom de snabba transienterna som annars får kompressorn att arbeta extra hårt avmattats. Omvänt kan saturation efter kompression tillåta än mer färgning av ljudet. Likväl kan saturation vara raka motsatsen till mjukt och öronvänligt. Att överstyra en baskagge, en leadsynt eller varför inte ett sångspår till oigenkännlighet kan vara ett mycket effektivt sätt att liva upp mixen. Ljudexempel baskagge Följande ljudexempel är en baskagge som får en rejäl dos saturation från 0-100% i stegrande intensitet med pluggen Kush Audio TWK. I takt med upptrappad saturation minskar dynamiken, samtidigt som den upplevda volymen ökar. Värt att notera är att volymtopparna faktiskt växer halvvägs, innan ljudet pressas ihop mer och mer. Ljudprovet är också ett tydligt exempel på hur du kan forma och förändra ett grundljud utan att använda varje sig equalizer eller kompressor. baskagge_sat.mp3 Du kan lära dig mycket genom att visuellt studera dina ljudfiler. Här kan vi dra slutsatsen att ökad saturation minskar dynamiken. Slutsats Det absolut enklaste sättet att komma åt det klassiskt analoga varma ljudet är att införskaffa en rör- eller bandmikrofon samt en mikrofonförstärkare av klassiskt snitt. Steg två är att jobba med pluggar som efterliknar gammal hårdvara. Därmed inte sagt att det är nödvändigt att använda saturation på alla kanaler, vilket tvärt om kan vara kontraproduktivt. Övermättnad förvandlas lätt till bristande dynamik och en i förlängningen havregrynsgrötig ljudbild. Pluggtips i urval AudioThing Type A Black Box Analog Design HG-2 DSP Fielding Reviver Fabfilter Saturn 2 IK Multimedia Tape Kazrog True Iron Klanghelm IVGI och SDRR Kush Audio TWK och 458a Sly-Fi Kaya och Axis Softube Saturation Knob Sonnox Inflator Soundtoys Decapitator och Radiator U-HE Satin United Plugins Front DAW Waves Abbey Road Vinyl Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
  3. Tack Yellow. Ja SPAN är verkligen användbar, i rimliga mängder 🙂 /Jon
  4. Det beror lite på vad du menar med överprocessat. Jag tolkar det som "för mycket av det goda". I så fall är svaret: Ja, ibland. Här gäller det att lyssna. Själv använder jag nästan alltid flera lager av saturation på mastern, där varje plugg ger lite färg, snarare än en som gör allt. Brukar tex köra en kombination av Kush Audio TWK, ibland IK Multimedia Tape (eller annan tape om musiken mår bra av det) och Inflator. Hur låter "för mycket" saturation? Brist på detaljrikedom och dynamik skulle jag säga. Mvh Jon
  5. En mycket relevant fråga. Min filosofi är att använda de verktyg du har till ditt förfogande för att uppnå bästa möjliga resultat. Om detta innebär att ta hjälp av eq-match så är det så. Personligen utgår jag från mina öron så långt som möjligt i mixprocessen, för att först i slutskedet referenslyssna och eventuellt stämma av med analysverktyg eller eq-match (i lämplig genre). Jag har för vana att fega lite med den absoluta toppen, över 10 kHz, vilket jag då ofta får bekräftat. Detta rättar jag sedan till i mixen, snarare än att låta automatiska verktyg fixa det åt mig. Men som sagt, låter det bra är det bra, vilka verktyg du använder och hur du når dit spelar ingen roll. Mvh Jon
  6. FREDAGSTIPSET: Mixarens hemliga vapen är en ny serie i tre delar med syftet att belysa pluggar som verkligen kan lyfta dina mixar till nya höjder, förutsatt att du använder dem på rätt sätt. Första delen hittar du här. Voxengo SPAN är ett fullmatat analysverktyg till Windows och Mac som fungerar i de flesta inspelningsprogram. Tjusningen med pluggen är att den på ett mycket överskådligt och pedagogiskt sätt talar om för dig vad du egentligen hör. Detta är ingen heltäckande guide, då SPAN har mängder av olika inställningar och funktioner, utan snarare en introduktion i hur du kan arbeta effektivare och faktiskt dra nytta av hjälpverktyget. Rätt inställning Börja med att ladda ner och installera Voxengo SPAN, vilket är gratis. Det första vi ska göra är att förenkla gränssnittet något. Klicka på HIDE METERS AND STATS för att plocka bort diverse mätare och statistik (vilket exempelvis gratisprogrammet Youlean Loudness Meter hanterar betydligt bättre). Vidare kan du ändra färg på analysfältet genom att klicka på färgknappen uppe till vänster bredvid HOLD. Ett rent gränssnitt med fokus på det väsentliga underlättar avsevärt. Bilden visar SPAN utan diverse mätare och statisik vilket gör analysarbetet av frekvenser lättare. Nästa steg är att ställa in SPAN så att analysfältet överensstämmer mer med vad du faktiskt hör, då grundinställningen är på tok för detaljerad och snabb. Klicka på det lilla kugghjulet uppe till höger och ändra Block Size (upplösningen/detaljrikedomen) till 8192, Avg Time till 6000 (hur ofta analysfältet uppdateras) och slutligen Smooth till 1/3 oktav. Resultatet blir nu en betydligt mer övergripande representation av frekvensområdet 0-20000 Hz vilket är lättare att jobba med och dra slutsatser från. Inställningarna för ett analysfält som bättre överrensstämmer med det du hör. Så använder du SPAN Poängen med SPAN är att få en visuell representation av det du har svårt att höra - vilket kan bero på lyssning, brist på erfarenhet eller örontrötthet. Placera SPAN sist på masterkanalen och spela upp din låt. Känns mixen grumlig eller tydlig? Basrik eller diskantrik? Tillbakadragen eller aggressiv? Ett tips är att referenslyssna på annan musik för att få lite perspektiv. Din mix kanske inte alls är så tokig som du tror, eller så är den betydligt värre. Sök efter tydliga toppar och dalar i frekvenskurvan och fundera över om dessa eventuellt ställer till problem. Och det är här hela hemligheten ligger: använd SPAN endast när du behöver. Analysverktyg är inte en garanti för en välljudande mix. En rak frekvenskurva är till viss del eftersträvansvärt men kan också innebära att musiken känns platt, ointressant och energilös. Kort och gott: använd SPAN för att lösa problem, inte för att mixa så att det ser bra ut. Frekvenskurvan uppmärksammar en tydlig dal och ett tänkbart problem runt 265 Hz. Likväl verkar området 800-1200 Hz värt att kika närmare på. Överkurs Klicka på pilen bredvid Routing och välj Mid-Side Stereo och ändra Underlay till SIDE. Du får nu två analysfält, ett för mittkanalen och ett för höger och vänster kanal. Generellt vill du inte att sidorna ska överrösta mitten. Håll även lite extra kolla på området under 80-100 Hz där frekvenser i sidorna sällan har särskilt mycket att hämta. Att sidokanalerna stundvis är dominanta är inget konstigt, men om de ständigt ligger och trycker undan mitten brukar detta indikera problem med frekvensmässig överlappning och därmed en försämrad och otydlig stereobild. Mid-Side Stereo-läget avslöjar att sidorna är påträngande runt 350 Hz i refrängen. Något som inte alls behöver vara ett problem, men som kan ställa till det. BONUSTIPS: Sola enskilda kanaler och klicka på HOLD för att lättare se toppar och dalar. Genom att hålla nere ctrl (Windows) och vänsterklicka med musen kan du dessutom zooma in och lyssna på specifika frekvenser. Scrolla för att bredda eller minska lyssningsområdet. Lycka till! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
  7. Det är ett PCIe-kort eller Thuderbolt med hårdvaruacceleration till Pro Tools (AAX) som avlastar processorn. https://www.avid.com/products/pro-tools-hdx Mvh Jon
  8. Yes det är den, ser att HDX är lite dyrare, men så brukar det ju vara. Spana in https://www.sonnox.com/plugin/oxford-inflator-v3 Kanske lite billigare där? Mvh Jon
  9. Svår fråga att svara på. Inflatorn gör ju något speciellt och detta på ett mycket enkelt sätt. Finns en demo att ladda ner, bästa är att testa själv. Med detta sagt är Ozone 9 ett ypperligt verktyg som klarar av massor och med dess exciter, tape och limiter kan du komma riktigt nära, eller i vissa fall till och med få ett bättre resultat än med bara Inflatorn. Mvh Jon
  10. Visst gör den 🙂 Inte alltid att den "behövs" men tillför ofta det där lilla extra. Mvh Jon
  11. FREDAGSTIPSET: Det finns pluggar och så finns det pluggar som är svåra att förstå sig på. Sonnox Inflator är just en sådan och trots sina många år på nacken väl värd att kika närmare på eller återupptäcka. Mixarens hemliga vapen är en ny serie i tre delar med syftet att belysa pluggar som verkligen kan lyfta dina mixar till nya höjder, förutsatt att du använder dem på rätt sätt såklart. Först ut är Sonnox Inflator, en minst sagt unik kreation som ökar ljudstyrkan på vad helst du matar den med utan att tumma på varesig dynamik eller ljudkvalité. Vidare kan Inflatorn likt en vitamininjektion förbättra tydligheten och känslan av kraft i en hel mix eller användas på individuella kanaler som behöver sticka ut lite extra, exempelvis leadsång, syntar, virvel eller bas. Ju hårdare du pressar pluggen desto mer ”rörlik värme” uppstår vilket i förläningen kan bidra till en mer sammansatt och behaglig ljudbild. Kort och gott skulle man, i brist på bättre uttryck, kunna säga att pluggen helt enkelt kan få saker att låta bättre och att pluggen har en magisk förmåga att skaka liv i hela mixar och instrument. Exakt vad som döljer sig under huven är fortfarande en välbevarad hemlighet och pluggens skapare Paul Frindle berättar följande om bakgrunden till uppkomsten: I did the Inflator in response to a late night phone call I got from a friend who was struggling with loudness demanded from the record company. He was mixing something that didn't respond well to other methods. I was reminded that I had to make my first transistor power amp design in 1970 twice as powerful as the previous tube amp design to get the same volume and impact. All I had to do was to apply all this old knowledge into a digital process and the same effect would be available. Så gör du Tjusningen med Sonnox Inflator är, förutom vad den faktiskt kan åstadkomma, dess anspråkslöshet. Tack vare det minimala antalet kontroller är det helt enkelt inte mycket som kan gå fel. För att bäst förstå vad pluggen är kapabel till rekommenderar jag följande inställningar som utgångspunkt: Placera Inflator sist på kanalen (eller innan limitern på mastern) Inaktivera BAND SPLIT* Inaktivera CLIP 0 dB Dra upp EFFECT till 100% Justera INPUT så att insignalen snuddar vid rött i de mest dynamiska partierna Låt OUTPUT vara på 0 dB Låt CURVE vara i neutral position, i mitten Sonnox Inflator med mina rekommenderade inställningar som utgångspunkt. Med ovanstående förutsättningar bör du nu höra runt 1,5 till 2 dB i volymökning utan någon negativ förändring i dynamiken, samt en diffus form av "analogisering". Med detta sagt vill jag passa på att förtydliga att jag inte är en förespråkare av volymkriget som fortfarande till viss mån pågår, inte minst på Spotify. Jag vill också lyfta ett varningens finger för att använda pluggen på samtliga kanaler eller bussar, då effekten riskerar att gå förlorad eller rent av bli kontraproduktiv. Nej, istället vill jag höra så välljudande och spännande mixar som möjligt och här har Inflatorn faktiskt en hel del att erbjuda. Pluggen gör helt enkelt något som inga andra pluggar gör. Om du känner att effekten blir för påtaglig eller volymen för stark kan du backa på EFFECT eller sänka OUTPUT, detta gäller både enskilda kanaler och masterkanalen. Självklart finns det andra alternativ såsom ”valfri exciter/saturationplugg” men mig veterligen ingen som gör exakt det Inflator gör. Ett fullgott alternativ (som dessutom är bra mycket billigare) är dock Kush Audio TWK, som jag personligen föredrar på enskilda kanaler, medan Sonnox Inflator i stort sätt alltid har en permanent plats på masterkanalen. * Band splits huvudsakliga funktion är att addera än mer tyngd och närvaro i framförallt komplex musik och har i första hand inte till uppgift att öka på volymen nämnvärt. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
  12. @Noxet fint att det funka! Mvh Jon
  13. Vi har en avdelning på forumet som heter Samarbeten, du kanske kan höra dig för där? https://www.studio.se/forums/forum/19-samarbeten/ Mvh Jon
  14. Intressanta och bra tankar Zulomatic! Uppskattas verkligen. Mvh Jon
  15. Ser fram emot att höra fortsättningen. När planerar du att lägga sång? Mvh Jon
  16. Hej Magnus och välkommen till Studio och Mixakuten. Mitt första intryck är att mixen är behaglig att lyssna på och att balansen mellan instrumenten är bra, möjligen tippar hela mixen lite åt höger, så kanske att någon kanal till vänster kan komma upp 1 eller 2 dB i volym. Frekvensmässigt är mixen lite dov, men det är enklare att kika på detta när sången bakats in. För att mixen ska låta mer professionell råder jag dig att jobba mer med akustiska instrument. Det är inte fel att använda sig av midi och att kvantisera vissa delar så det låter tajt, men för min personliga smak känns allt lite för tillrättalagt och det saknas kanske lite sväng. Om du jobbar med midi-trummor kan du spana in humanize-funktionen eller se till att varje takt inte upprepar sig identiskt. Men som sagt, när sången kommer på kanske det känns annorlunda. Tycker du är på god väg. Mvh Jon
  17. Gällande plinget runt 0:48 så ligger det precis där örat är väldigt känsligt, runt 2000 Hz och där många lyssningssystem har en tendens att låta illa eller är förstärkta. Jag sänkte 1974 Hz och 2637 Hz -6 dB (där ljudet peakade som mest) med ett smalt Q-värde på 10. Då låter det så här: noxet_fix_lping.mp3 Denna justering bör dock inte göras på mastern, utan på plingkanalen. Mvh Jon
  18. Hej. Det är helt enkelt något jag bara hör. Kände att det saknades något i botten och testade mig fram. Det är inte så att jag spelar upp låten och direkt hör "Aha! Det saknas 150 Hz" utan svepte försiktigt i botten tills det lät bra. Med luft menar jag 10 kHz och uppåt. Jag gjorde relativt små justeringar då mixen redan var bra. Det är också viktigt att poängtera att detta är mina öron och min erfarenhet och tycke och smak, alltså inte nödvändigtvis "rätt". Mvh Jon
  19. Hej! Härligt att du är så produktiv. Jag tycker du svarar lite på din egen fråga. Du har ett pianoljud som du inte är nöjd med och du vet vad det beror på: Du använder "fel" ljud och vill egentligen ha Nexus. Nu vet jag inte vilket pianoljud du refererar till i Nexus så det blir väldigt svårt för mig att försöka omvandla ditt sound till något jag inte vet hur det låter. Exakt var subbasen ligger och låter bäst är olika från låt till låt, men man brukar säga mellan 20-60 Hz. Jag väljer att utgå från mixen som den är och delar med mig av mina spontana tankar: Bra tryck i botten och skönt pump med side-chainen, snyggt jobbat. Stör mig personligen inte på pianoljudet, tycker det ligger snyggt och dovt i kontrast till sången. Gitarrer hör jag inte några? Generellt hade hela mixen kunnat ljusas upp en aning så den slår igenom ännu kraftigare när det drar igång. Mixen funkar utmärkt som den är, men gjorde en snabbmaster som är lite brightare så kan du se vad du tycker. I min master har jag använt ett högt hyllfilter vid ungefär 4000-5000 Hz som är boostat ca 2 dB, vilket öppnar upp. Vidare gjorde jag en liten ökning vid 160-170 Hz, ca 1 dB eller så för att få lite mer kropp i basen. Mvh Jon ok_fix_2.mp3
  20. FREDAGSTIPSET: Vad var det egentligen som gjorde soundet på 70-talet? Var det musikerna, de legendariska studiorna, instrumenten, mixerborden, rullbandspelarna, musiken eller kanske rent av drogerna? Frågorna är många och svaren likaså. Det är i stort sett omöjligt att tala om 70-talssoundet utan att generalisera. Det är viktigt att inse att musiken på 70-talet, precis som idag, hade en väldig genrebredd: rock, pop, disco, funk, punk, folk, country osv - där alla utvecklade sitt eget signum. Med detta sagt finns det ändå några gemensamma nämnare som vi idag ska kika lite närmre på. Till att börja med behöver du inte några speciella pluggar för att det ska låta 70-tal, detta är regel nummer ett. Tvärt om handlade soundet mycket om begränsningar och sättet att spela och spela in på. Det fungerar helt enkelt inte att spela in och producera som vanligt, för att i nästa stund slänga på ett gäng vintage-emulgeringar i hopp om att musiken på något magiskt sätt ska teleporteras från nu till då. I vått och torrt I takt med att hi-fi-entusiasterna under 70-talet eftersökte en alltmer naturtrogen lyssningsupplevelse började man i studiosammanhang närmicka i betydligt större utsträckning än tidigare - något som gav ett mer direkt och torrt ljud. Begreppet torrt är dock lite förvirrande och kanske inte direkt det vi tänker på som ”torrt” idag. Inte sällan fanns det ett litet rum runt varje ljud som tillsammans med andra instrument bidrog till en större helhet. Visserligen spelades många instrument in i hyfsat dämpade studior, men ofta lite större sådana med en hel del luft runt ljuden. Detta kan enkelt återskapas genom att närmicka hemma, eller med en lanjad signal, för att sedan lägga en ambiens runt med valfritt reverb. En personlig favorit i sammanhanget är Sunset Sound Studio Reverb från IK Multimedia. Sången fick däremot ofta en mer eller mindre rejäl skjuts av ett plåtreverb och då i synnerhet EMT140 och senare EMT250. Vidare var användandet av delay (Roland RE-201 Space Echo och senare Roland Dimension D) och olika typer av chorus vanligt förekommande, beroende på genre. Det var heller inte ovanligt att sången dubblerades med ADT (Artificial Double Tracking) vilket gav den klassiska John Lennon-effekten, eller varför inte Fleetwood Mac, Abba eller The Bee Gees. Detta kan uppnås genom att du sjunger in exakt samma sak två gånger och blandar kanalerna. Ett hett tips är då att klippa bort alla starka konsonanter i dubbleringsspåret för ett tajtare sound. Det finns även pluggar som efterliknar denna effekt. Gällande trummorna var det dämpat som regerade och detta mer eller mindre i mono, baskagge och virvel i mitten med överhänget hyfsat centrerat. Pukorna var ofta stämda i låtens tonart och virveln dämpades med allt från plånböcker till handdukar eller vad helst man kom över. Även här var det närmickat som gällde, gärna i kombination med en rejäl dos rullbandsöverstyrning vilket bidrog till ett lätt överstyrt/distat ljud och varm kompression. Mixerbord och rullband Många förknippar kanske 70-talet med analogt brus, vilket faktiskt var något man arbetade hårt för att undvika. Allt spelades in genom mixerbord (Trident, Neve, API, EMI, Helios, Harrison) preamps (Neve 1073, Telefunken v72, v76), kompresser (LA2A, 1176), för att sedan hamna på rullband (Studer A800, Ampex ATR-102) och slutligen på vinyl. Denna långa kedja innebar att ursprungsljudet förändrandes kraftigt på vägen (återigen något man helst undvek) i form av att brus tillkom, botten och diskant rullades av och kompression uppstod. Lite enkelt uttryckt är det detta vi idag kallar för saturation (mättnad/textur) och komiskt nog också det vi försöker efterapa i den digitala världen. Vi människor har nämligen en tendens att uppfatta allt för rena signaler som onaturliga och örontröttande. Slutligen hade studiorna inte som idag tillgång till ett oändligt antal kanaler. I början av 70-talet var det 16 kanaler som gällde för att senare utökas till 24 mot slutet av decenniet. Med detta i åtanke är det därför klokt att medvetet hålla nere antalet kanaler om du vill efterlikna ljudet från förr. Likväl är det också en god tanke att inte fega med panoreringen - låt en gitarr ligga helt till vänster och orgeln helt till höger osv. Svunnen är dock tiden med panorerad baskagge, bas, virvel och leadsång även om det så klart fortfarande existerade. En generaliserande sammanfattning Allt spelades in genom mixerbord till rullband. Närmickning och torra rum var ljudidealet. Själv mixningsprocessen var (ofta) ganska simpel, det vill säga inte särskilt mycket kirurgiska ingrepp, hård komprimering eller massa hokuspokus. Man spelade in ungefär som det var tänkt att låta, ofta i livesammanhang. Mindre uppenbar kompression tack vare den naturliga kompression (saturation) som uppstod i inspelnings- och mixprocessen. Alltså generellt mer dynamik än idag. Likväl limiterade man långt ifrån lika hårt som idag. Trummor dämpades och stämdes efter tonart. Det enda reverbet som användes var i stort sett plåtreverb. Musiken var långt ifrån lika tillrättalagd som idag. Begränsningar födde kreativitet och fokus låg i större utsträckning på låtskrivande och utförande än produktionen i sig. Checklistan för att fånga 70-talet i din DAW Begränsa dig till 16-24 kanaler. Använd en trebands equalizer, två kompressorer, ett plåtreverb och ett delay. Mer ska inte behövas. Tänk ambiens snarare än hörbara reverb. Mer torrt än blött. Mixerbords- och rullbandsemuleringar på varje kanal kan bidra till naturlig kompression och en avrullning i botten och toppen, men förlita dig inte på dessa - de är bara en liten del av soundet. Undvik att spela in till klick, om du vågar! Lycka till! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips. Missa inte Studiofestivalen med fina priser:
  21. Jadå, du kan använda hur många som helst precis som en vanlig eq. Ozone 9 Advanced har ju separata pluggar, men kör du vanliga Ozone 9 får du helt enkelt ladda programmet och bara aktivera den dynamiska eq:n. I övrigt fungerar den dynamiska eq:n utmärkt på subgrupper såsom sång, gitarr och klaviatur. Dynamisk eq på just enskilda trummor (baskagge, virvel) fungerar också så klart, men är sällan särskilt nödvändigt, då problemtonerna/resonansfrekvenserna ofta är fasta och inte flyttar runt som vid exempelvis ackordinstrument eller sång. Mvh Jon.
×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.