Signia

Gitarristen Steve Vai är en (av många) som nyttjar mycket sånt här som olika element i arr. När han vill få till känslan av bakgrund, nåt som bara flyter bakom, nåt som inte har mycket nerv eller inte sticker ut - och det rör ju det mesta i ett arr - så tränar han in det i fingrarna noga på förhand. Oavsett det är långsamt och lätt eller snabbt och tekniskt avancerat. Han nöter, just för att få till den där känslan spelet så det bara låter lekande lätt, flyter förbi, tråkigt nästan, inget som påkallar örats uppmärksamhet. Det signalerar känslomässigt att det tillhör bakgrunden. Saker som ska vara i förgrunden, som ska sticka ut, hur såna grejor ska vara tänker han knappt på i förväg. Han bara kastar sig ut och kör. Då blir det original, oförstört, med en så tydlig nerv, så "på riktigt" så örat inte kan hjälpa att dras in att lyssna. Stjäl strålkastarljuset direkt. På plattan Sex and Religion t.ex. så är det mesta av gitarrspelet intränat på förhand. Det hör man i princip, perfekt, tråkigt, så det förpassas som bakgrund av örat. Men på vissa ställen - t.ex. sista låten "Rescue me or bury me" - så kör han solo där han 'bara kör rakt av utan att veta eller tänka i förväg' (2:15 nedan). Typ rattar in 2-3 sjysta sololjud från nån stärk, lägg fram omkopplaren på golvet, sen 1 tagning bara kasta sig ut. Och vad tydligt det märks, hur uppmärksam man blir, sticker ut rejält, inte så mycket i ljudet utan i uttrycket av det, känslan, upplevelsen. Han använder liksom två olika medvetna metoder, för att skapa skillnad mellan förgrund och bakgrund. Lika med oss människor. När allt är lugnt, i harmoni, inget oanat händer, då blir vi bekväma, trötta och ointresserade. Men vid disharmoni, börjar 2 pers bråka t.ex. då riktas allas uppmärksamhet 100% mot dom och pulsen hos alla går upp. Man 'går igång' själv. Vi påverkas olika av olika input. Samma med musik.

Som jag skrev så är det många - även storligen berömda - som nöter nöter nöter på massor med omtagningar, för att dom inte skulle fixa det annars, och dom vill framstå som om dom klarar av sånt. Just Queen, har extremt många förstatagningar på sina skivor för att vara ett rockband. Det är ju ett av deras signum. Det var delvis fallet med Queens One vision med. Basen satt på 1 tagning, sången var i princip uteslutande 1a tagningar. Det är ju en av dom saker Freddie Mercury är så bra på. Varje gång han sjunger, så gör han det som om det är första gången han sjunger det nånsin. Även om han sjungit låten 1000 gånger i 10 år. Låter alltid spänningsfyllt, alltid aktuellt, medryckande, aldrig tråkigt. Vid 4:17 i 'Making of One Vision'- videon förklarar Mercury mycket riktigt hur Queen ".. like to capture a song very quickly so that it's fresh. And then you can work on things afterwards. I either comes quickly, and then you have it. But if a song's not happening I just say forget it." De repetitiva delarna i inspelningen var helt andra processer. Det hade dels att göra med Freddie Mercury som pressade dom andra till att göra ett instrumentalt parti mitt i låten, och det var bara Mercury som hade det partiet någorlunda klart i huvet. Så han måste förklara för dom andra hur det skulle vara (enligt honom), och dom andra fick försöka spela så som dom trodde han menade - vilket var fel 4 gånger av 5, innan dom till slut förstod hur han ville ha det. Men när dom väl förstod hur, så satte dom ju det direkt. Och dels hade det att göra med att låten komponerades direkt där i studion, växte fram i standard replokals rockbands-modell. Dom kände sig fram bara, och hittade dom nåt som dom tyckte lät kul så körde dom på det, och så skapar dom ett lapptäcke av nästan slumpvisa riff och melodislingor. Ibland ändrade dom sig i efterhand förstås. Men det är helt andra processer, än att göra omtagning efter omtagning av samma sak. För när dom visste vad dom skulle göra, så bara gjorde dom det, tjopp klart slut nästa. Dom höll inte på att "göra det perfekt" med omtagning efter omtagning för att få det "perfekt", som TS talar om^. Det var inte alls Queens stil.

Låter väldigt mycket som inspelnings-ovana. Inspelning är ju en väldigt syntetisk situation, så det är inte konstigt. Rösten liksom känns annorlunda? känns nästan inte som det du hör är den röst du själv sjunger? I så fall kan man fråga sig hur van du är att höra din egen röst från inspelningar? ganska få är vana vid det. Är du van, så har du nog ganska täta lurar, kanske en mikrofon som framhöver andra egenskaper i rösten än dom du är van vid, och eventuellt att du sjunger lite för nära mikrofonen Testa att fasvända sången i medhörningen. Det gör att sångljudet i lurarna och din egna röst kommer vara i ofas och delvis släcka ut varandra. Hur mycket som släcks ut beror på avstånd till micken, hur hög volym i lurarna, samt hur mycket latency du har. Men det ger ganska tydliga effekter som sångare ofta kan använda sig av då dom ofta "känner" mer av sin egna röst när man gör så. Det är ingen lösning, men ändå ett kreativt tips som kan underlätta. Lösningen är nog överlag vana. Men riktig så svårt som du beskriver det brukar det inte vara, så det kanske kan löna sig att testa lite olika mikrofoner/hörlurar och lite olika sätt att sjunga. Allt för att göra den syntetiska processen så lätt som den kan bli.

Där har du det nog 🙂 Det finns bara 1a tagningen. Allt efter det inte originaltagningar, utan istället tagningar som på olika sätt styrs av intrycket från 1a tagningen. 1a tagningen blir originalet. Det är den enda gången man faktiskt "gör", man plöjer ny fåra i oplöjd mark. Där finns nerven, äktheten, den spänningsfyllda balansakt som drar lyssnarens öra till sig; vare sig lyssnaren vill eller inte. (Det är dessutom då du låter som dig själv. Om du ”bara gör” utan att tänka, så är det ju faktiskt så du låter. Det är ditt uppriktiga jag. Att nöta nöta nöta, det är att fejka, ur konstnärlig synvinkel. Det finns ingen uppriktighet i det, och det hörs/känns.) 2a tagningen, då "gör" man inte. Det är under 1a tagningen man etablerar allt det som man senare imiterar och efterliknar/förbättrar i en eventuell 2a tagning. I 2a tagningen plöjer man inte ny fåra i oplöjd mark längre. Istället ägnar man sig åt att försöka hålla sig i mitten av den fåra som 1a tagningen plöjde upp. Ens fokus ligger på att göra samma saker som man tyckte lät bra i första tagningen, undvika att låta sämre i alla fall, och undvika felen eller förbättra vissa saker man inspirerades till utav 1a tagningen. Under 1a tagningen höll man inte på med nånting sånt alls. Det säger sig självt lite, hur 2a tagningen kommer låta/kännas jämfört med 1a. 3e tagningen, då är det mesta av den spänningsfyllda fräschheten borta. Man kan höra det rätt tydligt. Man hör/känner hur musikern 'håller sig på mattan för sig att inte låta dåligt i alla fall', eller stretar efter att 'få till' nån specifik fras/passage. Det minsta som förmedlas är musikerns uppspelta spända och lite trevande uppmärksamhet av att få att sjunga/spela av ren rå ohejdad lust. Det som drar lyssnarens öra till sig. Utöver 3 tagningar blir det lite som att titta på en idrottare, en löpare, som övat tiotusentals timmar på att springa exakt samma lopp exakt likadant och gradvis förbättra tekniken och tiden. Det är dötråkigt. Det enda som överhuvudtaget är intressant är huruvida h*n kommer i mål och på en hygglig tid, och det kan man ju lika gärna läsa om på nyheterna snarare än att titta på. Sett en katt leka lite med en tygråtta nån gång? Och sen sett skillnaden i hur katten blir när den möter en riktig levande mus? En enorm skillnad. Man ser tydligt att katten ’går igång’ och kommer till liv på levande allvar. Det är samma sak här. Finns ingen mixning eller produktion i världen som kan väga upp för det. Har man väl nött sönder nåt, så ja ….. det finns kvar i huvet lång tid därefter. Man minns alla detaljerna, sina tankegångar och känsloinställningar för olika detaljer, och dom minnena kommer ”lägga sig i” (som fan) ifall man försöker igen på nytt. Man får helt enkelt försöka glömma låten helt och hållet, under lång tid, flera månader, år ibland. Därefter kan man ta fram låten igen (lyssna inte inspelningen av låten, utan ta bara fram låten i sig), och återigen ”bara göra utan att tänka”. Då kan det funka. Finns förstås dom som kan göra 50 tagningar av samma passage, och av en slags halvt okontrollerad slump får 1 av tagningarna av en fras en kvalité som faktiskt låter som om den har en äkta spänning i sig, även fast man inte hade det i kroppen när man utförde tagningen. Men det är ett grymt slit och lite som att spela på lotto. Rätt få som lyckas med det, även om dom själva förstås tycker att dom gör det tack vare habitueringseffekten: hörseln och musikaliska upplevelsen/bedömningsförmågan förloras ju fler tagningar man gör. Till slut låter t.o.m. en ap-tam tagning superbra. Paradoxen är förstås att det krävs god erfarenhet, rutin och instrumental teknik för att ens kunna begagna sig av en spontan förmåga. Det måste man komma ihåg och förstå sig själv utifrån. Det är därför som elever sätts på att utföra mekaniska ”övningar” när man lär sig instrument; istället för att ”bara göra” i live-situation. Man skiljer mycket tydligt på övande och verkligt spelande. Övningen ska vara förberedande för det senare utövandet, men utan att nöta sönder ens känsla för den verkliga situationen. Var realistisk med dig själv och ställ dig frågan om du besitter det som behövs för att få till låten, så som du hör den, genom 1 tagning. Tror du inte det, så har du tre val: 1) lägg låten på hyllan och öva ett år, 2) gör 50+ tagningar nöt nöt nöt tills du får ut nåt som du kan stå ut med, eller 3) anlita nån som kan göra det som behövs göras för låten. Att lära av det här för framtiden är viktigt. Det finns helt enkelt inga ”slasktagningar”. Alla tagningar är tagningar, och ju tidigare i kronologin dom sker desto mer relevanta för låten brukar dom vara. Det, plus att man måste ge sjutton att jaga upp sig själv inför en tagning, tänkandes ”det här är 1a tagningen, jag mååååste sätta det”. Bara var dig själv. Bara gör, och njut storligen medan du gör det. Att få till sånt här är väldigt unikt för varje person, vi funkar väldigt olika och individuellt när det gäller utföranden. Gäller att lära känna sig själv med tiden, hur det normalt blir när man gör något, vad man klarar av och inte, hur man tänker ang nåt man gör eller inte gör, hur man får ut sitt bästa, hur effektiv man är på att göra ditt, eller datt just nu, hur långt ens tålamod räcker, om man kanske faktiskt får fram sitt bästa genom att nöta 10% innan 1a tagning istället för att bara köra, eller är dessa 10% snarare tvunget för att uppgiften är svårare än ens teknik/rutin normalt kan leverera osv osv. Är mängder med folk, stora och erfarna artister likaså, som öppet berättar om den här upptäckten i intervjuer och annat. Hur kassett-demon har nåt oemotståndligt i sig som är själva kärnan av låten, medan fulla produktionen bara 'låter som saker förväntas idag'. Så du är långt ifrån ensam. 🙂 Lycka till framöver!

Fan också 😕 Alchemy är en av dom syntar jag använt (och använder) mest för att ta fram egna ljud. Spectraleditorn är så grymmingbra, plus möjligheterna att blanda samples och vågformer. Alchemy 2 var under konstruktion t.o.m. Och deras fräcka filter Camelspace, Camelphat och Crusher har ju funnits för alltid. Synd som fan. 🙁

Visa exempel. Många stilar. Bland gitarrister går det 1000 st på 1 bra, men alla 1000 säger dom är bäst. 😛 Det är lite sånt som får en att rygga tillbaka när man läser sånt här. Så .. visa lite prov istället. Ju mer levande och 'icke-producerat', desto mer tydligt hör man de fina detaljerna.

Upplever konkret skillnad här med, även om det är ganska dyrt kort. Det är ingen subtil skillnad liksom. Men jag tror skillnaden är större mellan "billiga" kort, tror skillnaderna mellan dyra kort är betydligt mindre. Skillnad 500kr och 2000kr är säkerligen större än mellan 17500 och 20000. Så ju mer du betalar för ett kort, desto mer betalar du för mindre skillnad. För hemmabruk, utan avancerade in/utgångar, så behöver man inte så mycket. Körde med T.C. Desktop Konnekt 6 för längesen (som sen utsågs till bäst ljudande ljudkort under 5000kr av Sound on Sound). Hade aldrig några problem med det, och det lät alldeles grymt bra. Det får man tag på begagnat för under tusenlappen idag. Låt inte priserna förblinda. Ibland får man en bild av att folk bara köper ett hyggligt dedikerat kort för dom ljudbehov man har, med tanken att då slipper man säkert tänkbara tråkiga överraskningar. Tror den bilden av saker är rätt vanlig.

Jul, den tid man kan unna sig vara sentimental och finkänslig. When you wish upon a star har en speciellt plats i mitt hjärta. 🥰 When you wish upon a star, makes no difference who you are .. fast med SD som dikterar vad som är svenskt o svenskar nu, så måste man väl stryka o ändra det där sista - makes no difference who you are. 😏

EMF-störningar brukar vara mer oberoende av signalstyrka, tycker jag mig upplevt. Låter som passiva gitarr-mickar då, och att spolen i dom fångar upp nåt utifrån. Testa även att lajna syntar eller andra saker utan magnetmickar i, så är du mer säker. Och ja, som K9 säger, då kan det vara väldigt mycket. 3G-mast i närheten, radiofyr för flygplanstrafik i närheten, mystiska jordslingor ... måste nästan kavla upp ärmarna rejält och söka av. Har man inga mätinstrument så får man gissa sig fram i kombination med uteslutningsmetoden. En viktig ledtråd är att försöka avgöra när detta började. T.ex. vid inköp av apparatur, ombyggnation, byggnadsinstallation i området osv. Du har flyttat, men under ett drygt år kanske du har pluggat in gitarr och dragit några toner ibland. Fick du klick-ljud sist du gjorde det med? Om inte, när var det? och vad har hänt sen dess. Kan eventuellt vara Nordkorea också, dom hackar o signalspanar mycket nu, säger tidningarna. 😱

Alltid trevligt med ett litet jul-mysterium. Eller hur? 😎 -Jordad kontakt till datorn? -För liten buffer-size/frekvens på ljudkortet? -Kör du trådlöst med gitarren? -Testat olika kablar mellan gitarr och ljudkort? -Balanserade anslutningar? -Aktiva eller passiva gitarr-mickar? -Har du en masterklocka som syncar datorn och utomstående enheter inkl ljudkort? Symptomen passar lite grann in på klockproblem, alltså jitter. Skulle alltså innebära att du har två stycken klockor (typ den i datorn och den i ljudkortet) som inte går i 100% samma hastighet. Om man skickar digital signal mellan dom två, så blir det osync på digitala överföringen, som kan resultera i olika bi-ljud - oftast tickande ljud (som ofta bara är 1 sample lång). I det stora hela låter det långsökt, men inte helt omöjligt. En del kopplar in olika ljudkort i samma firewire eller thunderbolt krets, och det kan va den kretsen som är boven. Spela in klick-ljudet, och förstora upp det i audio-editor, och se om det är genererat digitalt eller analogt. Är det digitalt är det ju fyrkantsvåg och puls-längden överensstämmer exakt med sample-värdena. Är det analogt är det avrundad sinusvåg vars våglängd flyter över sample-värdena. Är det analogt så är det inte jitter. Och får du inte med klick-ljudet på inspelningen alls, då ligger problemet i uppspelningen på vägen ut ur datorn till lyssning. Är det analogt, så uppstår det nog före ljudkortet.

Om du vill köra ut varje output typ (alltså alla Overhead till 1 stereopar, alla Room till ett stereopar osv) så ser dom trummor du hittills räknat upp att behöva ca 10 separata outputs (stereo och mono blandat). Så det upplägget går att fixa på en hel del sampleplayers. Kontakt gillar jag, men det kan kännas pilligt för en del. Battery 3 fixar det med. 4an har jag inte, den är något mer begränsad men tror den fixar det med. Kontakt har 64 outputs max, Battery har 32. En till viktig faktor är ju att vara framtidsäker, att det/de plugins/program som samplingsprogrammen behöver inte kommer sluta tillverkas inom överskådlig framtid. Då sitter man ju där med mycket data som inte kan översättas till andra former utan att behöva göra om allt från scratch. Tror Kontakt ligger betydligt bättre till där, än t.ex. Battery.

Tänkte dra blickarna och tankarna från folk angående en tänkvärd artikel om musikeryrket, skriven av representanter från svenska musikerförbundet. Håller vi med om det som sägs, eller är det en felaktig bild som ges? http://www.aftonbladet.se/debatt/article11442826.ab

Hm. 🙂 Skulle kunna vara dom 'tråkiga' aktiva mickarna jag missat. Och sätter man multichorus på tillräckligt långt delay så ... kanske .. ska testa. Har dock inte UAD DimD men kloner finns ju.

Förändring av stereobredden av en färdig mix görs främst för att förebygga små problem, och görs ganska diskret. Vill du skapa en bred och djup rymdupplevelse, så gör du det i mixningen. Det är svårt att lägga ut i detalj på ett kortfattat sätt, men har mest att göra med att hantera bredden och placeringen av enskilda spår i förhållande till varandra samt att förstärka det med precis rätt mängd reverb och effekter överlag, och avlägsna fasfel mellan kanalerna samt DC offset m.m. Stereobredd är en illuson, och man måste därför jobba på att framkalla den illusionen.

Det är alltså exporteringar, och inte själva projekt-mappen (som DAW-programmet använder) vi talar om? Dom samarbeten över nätet jag kör, då är det att en mapps namn talar om vad för material som finns inne i den. Alla filerna i den mappen har tilläggsattribut och versionsnummer, men filerna innehåller inte låtnamnet, för har mappen dom ligger i redan talat om. T.ex. En låt kan heta "Dreams", då heter huvudmappen just "Dreams". Under dreams ligger olika "utkast" mappar, som bestäms av huruvida låten är gjord i en helt (eller nästan helt) ny utformning. Är den bara gjord i 1 utformning, så finns det bara 1 undermapp under "Dreams": Utkast 1. Finns det fler, så heter dom Utkast 2, 3 osv. Filerna under varje utkast kan vara t.ex. Dreams med sång version 1, Dreams utan sång version 2, Dreams med sång version 2a, Dreams med sång version 2b osv. Men eftersom mappen heter "Dreams", och undermapparna heter utkast, och man vill hålla sig kort, så heter filerna under varje utkast bara bara "m sang 1", "u sang 2", "m sang 2a", "m sang 2b" osv. Blir det många såna här, så skapar man undermappar som man döper till t.ex. "u sang 2", och i den mappen heter filerna bara A.wav, B.wav osv. Om någon vill kopiera en av filerna från mappsystemet så är det upp till den personen att döpa om filen efter behag, så han vet vilken låt, utkast, version och attribut det är. För man kan helt enkelt inte hålla på och köra med filnamn som "Dreams_Utkast-1_med-sang_version-2b_hojd-tonart-halvton.wav". Otroligt tröttande att läsa och söka igenom, och med så många tecken och undermappar så riskerar man att gå över 256-tecken gränsen, plus att mobila enheter som telefoner och surfplattor inte har kolumnbredd nog att läsa av uppgifterna längst till höger i långa filnamn. Att hålla koll på vad version 2b innehåller, i förhållande till 2a, det har man koll på i och med att man jobbar med den låten och dom enskilda momenten just då. Man pratar med varandra, säger att bastrumman ska fläskas på mer, och när ny version 3 kommer så vet alla vad förändringen i den är: extra fläsk i kaggen. Så man håller koll. Men efter 4-5 dagar, så har man tappat det där. Vill man då gå tillbaka och lyssna på 'filen med mer fläsk i kicken' så kanske man inte minns vilket versionsnummer den har. För att slippa få SMS eller skype-meddelande var och varannan timme, där jag måste svara på det, så kör jag en liten logg-fil, där jag kort skriver ner vilka förändringar som varje version innehåller. Att använda sig av förkortningar, som att 'Höjd tonart halvton upp" ska förkortas HT+1 och lägre snittvolym på hela mixen ska förkortas LV osv osv, det funkar inte. Det blir att lära sig ett halvt arkiveringssystem och folk har vare sig orken eller lusten att ta till sig det. Dom SMSar/mailar/skype-ar mig istället och då blir det bara jobbigt 😛 Därför har det visat sig bättre med loggfil, än att skriva "Dreams_Utkast-1_med-sang_version-2b_HT+2_HV.wav. När sen mixningen kommer igång, och varje mixversion kan innehålla 10-15 förändringar jämfört med föregående version ... ja föreställ dig dom filnamnen du 😛 Logg-fil är bättre.

Att ta paus varje timme är nödvändigt i vilket fall, oavsett lyssning. Att sitta ner, vara i stillhet, då sjunker kroppens alla processer i aktivitet och stannar av, glodgenomströmning, syresättning förmåga att tänka, minnas och processa information osv. Ju längre man sitter, utan att ge sig upp och sätta fart på omloppet igen, desto mer trög och dum blir man. Det som tog 1 minut i början tar nu 20 minuter. Det drabbar i högsta grad hörseln med, eftersom vad man hör filtrerats mycket genom hjärnans tillstånd/aktivitets-situation. Hörlurar stänger ute omgivningsljud, i olika grad beroende på vilken stängd/täthet dom har, och därför är det betydligt lättare att vänja sig vid en avig klangbild i hörlurar. Omgivningsljuden är ju den normalreferens som hörseln ställer in sig efter. Bara att tydligt höra så diskreta saker som kläderna, tygets väsande mot kroppen när man rör sig, bidrar till att inte vänja in sig vid en skev ljudbild. Ju tätare lurar, desto mer "bubbla" eller "egen värld" hamnar man i och desto brutalare kan uppvaknandet bli när man kliver ut ur den bubblan. Kör man med helt öppna lurar så minskar den här faktorn betydligt. Sen låter saker annorlunda i lurar pga att dom sitter så nära öronen och elementen är små. Transienter och låga frekvenser tenderar att låta tydligt svagare än dom gör genom högtalare. Det gör att ibland, när man bara vill njutningslyssna på sin mix, så drar man på volymen mycket högre i lurarna än man skulle göra med högtalare, och sånt tröttar ut hörseln mycket mer i lurar än med högtalare. Hörseln och bedömningsförmågan tar mycket mer stryk av hög volym i lurar än i högtalare. Lyssna alltid i lurar med svag- till måttlig volym, inte stark. Då hör man mycket mer detaljer. Hörlurar lurar en att lyssna mer på detaljer, än på helheten. Genom att växla lyssning fram och tillbaka, så kan man påminna sig själv om att 'det är mer än det låter som' i vissa avseenden. Stereobild och tredimensionellt djup är också svårare att bedöma i hörlurar, eftersom stereobilden blir överdriven och 3D-djupet blir sönderdelat. Överlag, ta pauser, öppna fönstret, eller gå ut en kortis och upplev världens ljudbild lite. Vakna upp för en stund, från 'gruvarbetet'. Tänk på helt andra saker och framförallt få så mycket fart på blodgenomströmningen i kroppen som du kan, varje gång. Att gymnasticera, eller köra bra med armhävningar, i pauserna, det kan göra en jäkla skillnad. (ja jag veeeet att det låter fuckin' Susanne Lanefeldt).

Nåt jag har svårt att få till, än idag faktiskt, är den klassiska L.A. gitarrens "smaskiga" anslag - stiltypiskt för kanske främst Paul Jacksson Jr. Faktiskt osäker på om det är mer anslagsteknik eller processteknik. De gånger jag fått till det har varit mest tur, och inget jag kan upprepa 'on command'. Oftast blir det bara hårt och torrt, och höjer man diskanten blir det stickigt och vasst. Och det hjälper inte med bara fett quad chorus/flanger heller. Så om nån kunnig har lust att spekulera och laborera lite runt detta så vore det kul att höra. Gitarrljudet jag talar om hörs t.ex. i Benoits 'Freedom at Midnight". Det är handflat-dämpade picking-ljudet i 'refrängen' (41 sek in) jag talar om, inte gitarrmattorna i övrigt. https://www.youtube.com/watch?v=CLlRv1Ja0Pk&list=ALBTKoXRg38BBNrMLfz-VF8HCsaL4IGunm&index=7

Köra ljudkort med många outputs (8 eller fler) och växla mellan dom direkt i DAW är ett väl fungerande sätt att undvika mellanhänder som färgar. Talkback och medhörning kan man köra lite separat. Eller försöka hitta gaintrain begagnat. Finns på Ebay just nu ser jag.

Ja 🙂 och Bohus som i sin tur är rip-off av gamla Westlake Studios design. Därifrån designen kommer. Smalt studiofönster och nästan stug-mässig inramning av kontrollrummet sett utifrån, ser ut som cockpiten i nåt rymdskepp liksom. Om jag inte minns fel så spelade gruppen Supralunar in trummorna till just låten Supralunar hos Kingside för nåt år sen. Minns det pga att det var Mixtävling här på forumet med just den låten. Man fick alla råa spåren och kunde höra trummorna tydligt. Suprapappa här på forumet är sångaren i Supralunar.

Jag upplevde att det var stor skillnad mellan de olika Jbridge versionerna. Vissa funkade bra, andra version funkade inge bra alls. Inte sällan funkade äldre versioner bättre. Men det kan vara beroende på vilken DAW man använder dom i med. Men Jbridge kan definitivt vara lite av en räddare 🙂

Börja inte med ackord eller riff. Skippa det du har nu och börja från noll. Börja med melodi, helt ensamt. Sjung nåt du känner, känn, tänk inte så mycket. Till slut kommer inte bara fraser utan t.o.m. slask-ord. Sjung på dom tills vidare. Ha mikrofon på och spela in hela tiden, så slipper du "stanna för du kom eventuellt på nåt" och så tar inte minnet (i huvet) slut så fort. Gör klar melodin till minst 90%. Sen, greppar du guran och "klär melodin i rätt skrud" liksom. Det är så himla olika för vad som funkar för olika personer, och hur mycket man är beredd att lämna sin komfort-zon. Så det här^ kan funka eller så blir det keff med. Framförallt, byt ut gurkan mot en trevlig whiskey.

Låter bra! Akta dig för dom i bandet, dom vill säkert bara ha dig för din fina studio 😉 Ja tänkte exakt samma tanke precis där. Dom kändes för hårtslående för länge liksom, för mycket smack - för ett sånt parti i alla fall.

Dans- och cover-banden, till viss del trubadurer är dom man kan lära ifrån på den fronten. Det är lite olika beroende på vilken restaurang eller klubb man spelar på. De flesta som är ute i svängen har egna förstärkningsmöjligheter och högtalare, men i många fall har restaurangen/klubben sin egna stereoanläggning för att spela musik också. Dom installationerna brukar inte vara några höjdare, är nästan alltid i mono, och det brukar inte alltid vara tänkt att koppla in musiker-utrustning från scen i den anläggningen. På flera Finlandsbåtar men även på en del frekventa danspalats så måste man använda det befintliga PAt. Och dom gångerna låter det alltid mediokert 😛 På flera såna ställen sitter det en decibel-mätare - utformad som ett trafikljus - i taket som man ser från scen. Man ska spela så volymen är på grönt, och det står en varningstext under 'trafikljuset' typ "Om volymen får gul lampa att lysa i mer än 1 minut så kapas strömmen, och om det går över på rött så kapas strömmen inom 20 sek". Och strömmen kapas verkligen. Har varit med om det en gång. Spelar man på större estrader så har man antingen andra som fixar förstärkning/högtalare åt en, eller så skickar din uppdragsgivare dit husteknikern som hjälper dig använda det som finns installerat. Men är det på halvstora ställen, så ring, eller gå dit och kolla vad dom har för grejor. Har du inget enkelt PA så kostar det inte för mycket att hyra lokalt heller. Bara jobbigt att konka.

Bränningen är så pass bra numera, att man knappt längre talar om "professionell" bränning visavi annan bränning. Och nej du behöver inte Logic PRo för att få till dom bränningar du vill ha. Itunes är även ett mediaspelarprogram och precis som många såna program så kan nog Itunes ändra ljudfilernas karaktär något, mest för att erbjuda tilltänkt bekvämlighet för lyssnaren. Använt ett renodlat bränningsprogram istället. Är på Windows själv, kan inte så många bränningsprogram för Mac, men programmet Toast ska väl vara känt o bra t.ex.?

amen vaf .. att jag bara lyckas! 🤪Ja, ja skrev bakfram: aktiva ligger lägre än passiva, inte högre. For the record. (Fuck!) http://whineline.wordpress.com/about/