Signia

Tackar för tipset. Kul som fan! Tänkte på det där med Rick Springfields hund, ser ut som kraftig pitbull. "Kolla här!" säger Rick och slänger iväg basketboll. Hunden jagar efter och spränger bollarna med 1 bett. Dom lyste med laserpekare på väggarna, o hundfan anfaller ljuspunkterna, sliter stora stycken ur väggen varje gång. Jävla pansarvagn till hund. Så ska gitarristen Niel Giraldo in och lägga gitarr. Och typ i inräkningen kutar fyrbenta pansarvagnen in i studion och kör upp nosen i skrevet på karln, med käften som spränger basketbollar och väggar med 1 bett. Karln fryser till is, men hunden blir kvar och han lyckas ändå sätta gitarrstämman i 1 tagning - pansarkäft eller inte. Fan vad jag skrattade. 😄 Det är rock'n roll!

E-strängen på en bas låter ju alltid starkare än de övriga strängarna. Ju högre upp i tonhöjd desto lägre volym. Så är det på alla basar. Det är bara på skiva (komprimerat) som basen låter lika starka i alla register; på samma sätt som folk kan bli förvånade att bastrumman låter grymt mycket starkare än minsta pukan på ett trumset. Storlek = Volym.

Då har du nog en betydande bov där. Dom interna ljudkorten kan ge latency på flera hundra millisekunder ibland. Dom inbyggda låter relativt bra, men dom är inte gjorda för hypersnabb direktåtkomst. Steinberg (som gör Cubase) gjorde en egen lösning på det för massa år sen; en drivrutin som heter Audio Stream Input Output - kallas generellt för ASIO. Den drivaren, plus ett ljudkort som kan använda den drivaren, då får du ner fördröjningen rejält. Lexicon-ljudkortet du länkar till erbjuder säkert ASIO i sina drivrutiner, mycket bättre prestanda än inbyggda ljudkortet.

Viss fördröjning ingår när man använder dator. Kallas Latency och är ibland ofrånkomligt. Men är latencyn några millisekunder (under 5ms typ) då brukar man inte störas mycket av det, och Cubase kompenserar automatiskt för fördröjningen. Men det låter som du har betydligt större fördröjning än så, och det kan vara "internt" ljudkort som orsakar det, ja. Använder du kanske den interna ljudkretsen som följer med moderkortet i datorn (och ofta är tillverkad av Realtek)?

Bra jobbat, allihop! Skitkul att höra folks alster. Mer sånt! 🙂

Enklare än .. att bara dänga på en EQ? Nä, det här är mer jobb. Men resultatet blir annorlunda. Det man lämnar kvar i "fasvändar-filen" är ju det som tas bort, så man får bättre koll och precision över vad som försvinner, och hur mycket. blir lite som målning. Man målar lite blått där man vill att det i slutändan ska bli grönt, och lägger sen ihop det med gult, så blir det grönt. Gäller förstås att man har bra och fin pensel att måla/radera ljudet med. Hm, tänkvärt.

Tempot och variationerna i pulsen är ju en del av uttrycket, feelingen. Lika mycket som tonerna, ackorden och rytmisk frasering är. Klick behövs ju mest ifall folk har svårt att göra musik annat än i rutnätsform, om musiker måste spela parallellt med maskiner, eller om inspelning ska ske 1 musiker i taget och låten har långa uppehåll i olika stämmor. Men även där går det utmärkt med varierande puls. Kör inte till klick om du inte måste, blir som att spela med ett spett i häcken då 🙂

Nästan alltid micken som gör större skillnad än preampen, tycker jag. Men om du skriver mer detaljer om vad i ljudet du skulle vilja ha, men saknar, samt det i ljudet du är missnöjd med och skulle vilja ha bort, så kan nog folk relatera till vad som troligare är källan till det ena eller andra. Tillsammans så har folket här har en massa erfarenheter av mickar och preamps. Här är en nylig tråd av en forum-medlem som också kör en del på LA610 och TLM49, och känner sig inte helt nöjd: http://forum.studio....10-channelstrip

Är det väl inspelat och inte kan spelas om (eller inte spelas annorlunda), då är det bara ljudverktygslådan som gäller. Då skulle jag försöka hitta - så precis som möjligt - var i frekvensregistret det mesta rasslet ligger. Sen kan man använda olika verktyg - även i kombination - för att dämpa lite. Men man får aldrig "bort" det, man kan bara dämpa ner så det inte stjäl fullt så mycket fokus. EQ är ju rätt givet, att sänka lite EQ i frekvensområdet där rasslet finns (var noga med filterbredden så du inte tar bort för mycket av övriga gitarren). Man kan även testa De-Esser. Man kan använda hård kompression. Typ hård LA2A gör sig relativt bra på gitarr (inte hård distad dock), tack vare dess långa attack-tid. Då dämpas strängrasslet ner i volym, så dom inte sticker ut så mycket. Man kan fasa bort lite - filtrera bort allt utom just rasslet, och lägg det på ett eget spår. Fasvänd sen det spåret och spela upp både detta- och originalspåret parallellt. Man kan även testa lite rörmättnad på ljudet, men man får vara försiktig då, för rör-mättnad tar bort lite av gitarrers spetsiga sprödhet en del. Vill man vara mer noga än att använda 1 inställning som hela spåret filtreras igenom, så kan man klippa i ljudspåret och manuellt sänka volymen just där dom värsta bi-ljuden uppstår. Går även att använda volymautomation för att uppnå nästan samma sak. Och man kan använda kombinationer av flera ovanstående .. och låta detta bli en lektion: spela inte in om det inte låter helt rätt. Blir ett helvete i slutändan då, som tar bort lusten 😉

För er som ger ut låtar, eller medverkar till alster som sen släpps kommersiellt, försäkrar ni er mot att låten inte är ett oavsiktligt plagiat? Och i så fall hur? Nu senast fick Avicii lite pisk. Hans låt ” ” anklagas för att vara direkt rip-off av Chers låt ” ”. Och förra veckan var det Gwen Stefani som låg på piskstället för låtstöld. Sånt kan få flera nackdelar, både ekonomiskt och PR-mässigt. Man kan bli ersättningsskyldig för upphovsrättsintrång. Och har man själv fått till bra uppmärksamhet och försäljning för sin egen låt så kan dom ersättningssummorna bli mycket stora. Man kan även ådra sig ogillande och dålig PR inför en eventuell fanbase. Alla som jobbat med att etablera nya namn (band eller artist) vet ju att allt som tagit flera år att bygga upp kan buslätt rasa ner till noll igen bara en vecka eller två. Måste erkänna att jag inte har ägnat mig så mycket åt att försäkra mig om att det man släpper ifrån sig inte är plagiat (oavsiktliga). Har mest gått på om jag själv känner igen melodi/låt/koncept eller inte, och hoppas på att övriga inblandade ska larma ifall dom känner igen nåt som är för likt. Utöver det så släpper man bara sen ifrån sig det man har gjort, och så … får det gå som det går. 😛 Faktum är att inte bara inom populärmusik är lätt hänt att ”råka” plagiera. Alla vill ju ta efter det som verkar funka bäst, mer eller mindre. Och populärmusik är ju just baserat på att man ska ”hänga på” trenderna, för att kunna vara ”populär”, så det är nog nästan oundvikligt att folk råkar kliva in över varandras alster då - halvt ovetandes. Försäkrar ni er på något sätt emot att råka planka? Är det nåt ni oroar er för, eller funderar på? Om inte, har ni hört stories eller metoder som andra använder sig av?

Snyggt. Går o får öronen sköljda på Vårdcentralen en gång i kvartalet typ. Blir grym skillnad. När man kommer hem så låter alla mixar man gjort skit 🤪 Fick vaxpropp i högra örat förut. Hörde typ inget över 1500hz. Läkaren berättade att man får proppar betydligt oftare om man har saker i- eller runt öronen - t.ex. hörlurar.

Om du fick med ett gurkträ (pinnen man spelar med) som ser ut såhär, så använd det inte:

Jag har AKG-lurarna, och dom är definitivt inte "dåniga" i basen. Dom har en vändans bra återgivning av basen som jag upplever det. Det påminner mig lite om vad jag läst om vad flera kända ljudtekniker tycker om dom små Yamaha NS-10 högtalarna. Dom säger att fastän dom är små, så kan man bedöma basen riktigt bra i dom. Samma sak upplever jag med K70x lurarna. Väldigt öppet och detaljerat ljud, och man "känner" den djupaste basen mer än man hör den. Man 'hör inte lurarna', om du förstår hur jag menar med det. Med mina föregångare K240 så hörde man lurarna betydligt mer. Stängd lur läcker inte till inspelningsmikrofon, och öppna lurar känns mer "fri". Det är en av de främsta skillnaderna. Med öppna känns det inte riktigt som man lyssnar i lurar, utan ljudet känns som det omsluter en - utan att bli "burkigt" med överdriven bas. Man 'hör inte lurarna', men man hör alla omgivningsljud. Bara en sån sak som det tysta "väsandet" av tyg mot hud när man själv rör sig lite, sånt hörs fullt naturligt genom öppna lurar. Med K240, eller ännu tätare modeller, då var man mer som i ett akvarium liksom. För mixning samt referenslur föreslår jag öppna lurar, utan tvekan. Eftersom "högtalaren" är så nära örat så är hörlurar föremål för ännu mer åsikts-skillnader än högtalare. Så det vore lite förmätet att säga att A eller B "definitivt" är bättre än C eller D. Folk tycker- och upplever mer annorlunda än man vill tro. Personligen har jag upplevt att de mest lyriska betygen för referenslyssning/mixning getts till antingen AKG 70x eller Sennheiser 6xx, samt Sennheiser 800. Men andra modeller är inte så långt efter. Jag upplever att Beyers modeller används av många, Audio-technicas modeller främsta värde tycks vara prisvärdheten, och Ultrasone lider av blandade recensioner. Ultrsonics ljudbetyg ser för mig ut att vara allt från "bäst" till "märkliga" (dock inga "dåliga" recensioner), medan prisvärdheten verkar vara sämre ställd.

Ja, se på fan: "In stretched tuning, two notes an octave apart - whose fundamental frequencies theoretically have an exact 2:1 ratio - are tuned slightly farther apart. Melodic stretch refers to tunings with fundamentals stretched relative to each other, while harmonic stretch refers to tunings with harmonics stretched relative to fundamentals which are not stretched. The theoretical frequency of the second harmonic is twice the fundamental frequency, and of the third harmonic is three times the fundamental frequency, and so on. But on metal strings, tines, and reeds, the measured frequencies of those harmonics are slightly higher, and proportionately more so in the higher than in the lower harmonics. The theory of temperaments in musical tuning do not normally take into account inharmonicity, which varies from instrument to instrument (and from string to string)." http://en.wikipedia....tretched_tuning Inte hört talas om det tidigare, och som det mycket riktigt står så utelämnas den här kunskapen vid temperamentslära. I 'normala' fall förpassas det här alltså in under beteckningen Equal Temperament (liksvävande stämning).

Kolla i manualen. Eller om du har support, kontakta dom med frågan. Stretched låter ovanligt. Vanligtvis när man talar om olika stämningar så använder man olika etablerade namn, och "stretched" känns inte som ett av dom. Skulle möjligen kunna vara att "stretched" betyder att instrumentet bara använder var X:e ton samplad, och tonerna emellan kompenseras genom att "stretcha pitchen". Många samplade instrument gör så för att skapa program som tar betydligt mindre RAM-minne. Betyder i så fall alltså att icke-stretchat använder betydligt mer RAM, och stretchat betydligt mindre RAM. Men det är ren gissning.

SvD-reporter jämför Beatles-skivor i mono o stereo: http://www.svd.se/kultur/beatles-bast-i-mono-i-alla-fall-i-borjan_4000585.svd

Håller med ovanstående^. Vad som blir bäst beror nog på person och vana. Skulle hellre föreslå man ser det som komplement. Stereo är ju en psykoakustisk effekt av två mono-kanaler som används parallellt, tillsammans. Och helt sant är att ju mer i fas dom båda kanalerna ligger, desto tydligare, kraftfullare och renare ljud får man såväl i mono som i stereo. Det märks ju lite om man switchar mellan mono och stereo. Men Mono och stereo kan aldrig låta lika nivåmässigt. 1 ljud (mono) klingar 3dB starkare om det ligger i mitten jämfört med om det är panorerat strikt höger/vänster. Det beror på att om det ligger i mitten så klingar ljudet ur 2 högtalare, men om det är strikt höger/vänster så klingar det ur bara 1 högtalare. Ljudet blir lägre i volym då, går inte att komma ifrån. Viktigt att tänka på att mono-summering är inte samma saks om att sätta alla pan-pottarna på "center", utan mono-summering är när båda kanalerna skickas ut genom båda högtalarna. Kompensationen för det är att använda Pan Law på -3. Då kommer man så nära en kompromiss mellan mono och stereo som man kan - på bekostnad att man då måste tänka lite mer på nivåer i relation till hur man panorerar. (Pan law 0 är ju idealiskt för stereo och -6 är idealiskt för mono). Jag lyssnar gärna i mono, pga att jag lätt distraheras av sånt som låter "härligt" i bred stereo. Då är det lättare att jag väljer den vägen, snarare än nåt som funkar bra oavsett stereobredd, nåt som funkar bra 'i låten', genren, stuket, känslan. Så för mig funkar mono bra som en slags avskalare. Låter det bra i mono så funkar det lika bra i stereo med, men det motsatta förfarandet är inte sant. Många andra känner inte att dom drabbas av nån sånhär distraktion, så det är nog olika på person. Tror säkert det finns mängder med tekniker som har håller stenkoll på mono/stereo, och de som inte bryr sig så mycket om det, och båda grupperna alstrar jättebra resultat. Experimentera, och hitta din väg med tiden 🙂 På klubbarna spelas det sällan i stereo, oftast i mono.

Du skrev att ingen direkt rundgång uppstod när nivån var något lägre; att rundgången uppstår antingen när du höjer eller tillämpar effekter (kanske både och). Får i alla fall mig att tro att dina effekter höjer ljudnivån, alternativt tillämpar kompression. Kompression är i högsta grad rundgångsfrämjande. Utöver det behöver vi veta om rundgången uppstår mellan mick och din stärkare, PA huvudlådor eller bandets monitoring? Men överlag så verkar det alltmer ha med högtalares placering i kombination med förstärkning av rundupptagande mikrofon att göra. Line-box kommer inte hjälpa mot det. Att EQa, är en sista-lösning. Det gör man först när rundgång inte går att undvikas på annat sätt. Men när rundgång väl satt igång så drabbar den alla frekvenser i mer eller mindre grad. Man kan använda EQ för att dämpa volymen lite på dom värsta tjut-ljuden som uppstår. Men själva företeelsen kvarstår ju; tjutljuden är bara toppen på ett isberg. Oftast hittar man kroppen av rundgången i bottenfrekvenserna, som får hela botten-soundet att sjunga som inuti en trång stenkorridor. Dom frekvenserna av rundgången är ofta bredbandiga och går inte att få bukt på med en EQ utan att sänka ner en del av bandets bottentryck. Bästa lösningen är ju alltid att se till att rundgång inte uppstår överhuvudtaget, att detaljerat leta reda på problemet. För då har man ju inget problem att behöva handskas med ens.

Dyrt o onödigt. Det påverkar ljudbilden med, och TS kommer få svårt att använda sin sax+mick i andra PA-sammanhang med annan utrustning.-- Som sagt ovan, om det rundar i eventuell medhörning eller stora högtalarna, eller både och, det har betydelse, för det indikerar om era respektive volyminställningar eller positioner på scenen är ogenomtänkta. Det har avgörande skillnad på om ni kör med stora side-fills, individuella vinklade golvlådor eller in-ear lyssning. Rundgång har mycket gemensamt med hög volym att göra och saxofon är ett jämförelsevis ljudsvagt instrument; betydligt svagare än trumpet t.ex. En rundupptagande mick i den ekvationen innebär att saxofonen får in massor med läck från andra ljudstarkare instrument, och saxen måste sen höjas proportionerligt för att höras bra i PAt. Då ökar tendensen till rundgång av andra instrument (inte nödvändigtvis saxen) påtagligt. Det kan hjälpa mycket att gå igenom ljudförhållandena noggrant. Det varierar ofta något med, beroende på vilken aveny ni spelar på, hur själva omgivningen är fysiskt utformad. Men med bra grundinställning har man sällan mer än enstaka rundgångskänningar vid enstaka tillfällen. Ett alternativ är givetvis att titta på en annan mikrofon med smalare riktningskaraktäristik. Du kan få ett mer 'instängt' ljud av den, tyvärr. Ungefär samma om man försöker EQa bort rundgång istället för att ta reda på vad det kommer av. Men om du experimenterar med att placera en mick med smal karaktäristik i olika bestämda vinklar/avstånd i förhållande till klockstycket, och ser till att fixa en järnhård montering av micken när du väl hittat en bra vinkel, så kan det underlätta ljudet.

Självklart är det inte så enkelt som att 'saxonisten ska köpa o koppla in en stor grafisk EQ mellan sin mikrofon och mixern, så får han ingen rundgång mer'.Det skulle dessutom påverka saxofonens sound hörbart. Inte särskilt positivt.

En del av problemet ligger nog i saxofonens fysiologi. Rundgång kan ofta uppstå t.ex. om man gapar stort över mikrofonen. Små ljudelement går in och "vänder" i munnen och ut igen. Munnen blir lite som en parabol-antenn som riktar utomstående ljud tillbaka mot mikrofonen. Saxofon har ett djupt klockstycke, och där är det möjligt att samma effekt kan uppstå - i mer eller mindre grad. Även klaffarna längst ut på klockstycket öppnas och stängs under spel och då slipper utomstående ljud ibland in den vägen med. En tillhörande fråga är om du upplever rundgång från stora ut-högtalarna, eller om ni har medhörnings-högtalare på scen och det bara är där som rundgången uppstår?

Tyckte mig uppleva ganska stora skillnader mellan de olika Jbridge-versionerna dock. 1.3 betydligt bättre än den då senaste 1.5 (i Studio One). Så om det inte funkar med senaste, så maila, fråga om du kan få de gamla på samma pris på köpet. Det funkade för mig.

Smart^. Sträng ekonomi liksom. Bo i plektrum o kök .. 😱

Lider lite av det där själv med. Upptäckt att det delvis har att göra med dom mun- och tung-rörelser man lagt sig till med genom livet. Hur man uttalar konsonanter, hur man reglerar saliv-tillförsel o sånt. Hur man pratar t.ex. Det är delvis en fråga om sångteknik, hur man uttalar orden och dom rörelser läppar, kinder och tunga gör. Lite experimenterande med sångpedagog och/eller logoped kan hjälpa med. Tycker mig ha märkt att de som talar 'längre bak i munnen' (typ syd-svenska) har nästan ingenting av det här, men det kan va inbillning förstås. Har aldrig hört nån som inte slafsar runt åtminstone lite vid sångtagningar. Som sagts^, att ändra torrhetsgraden i munnen, dricka vatten eller få till ett annat PH-värde i munne (dricka sött, surt, beskt osv) verkar hjälpa lite med. Stå längre ifrån micken, samt klippa lite kan förändra med. Men det kan va svårt, för en del såna här ljud letar sig in mitt inne i orden ibland. Man kan göra 4-6 tagningar av samma fras, och klippa ihop de minst drabbade tagningarna av varje ord/fras.

Tycker mig känna igen lite av det här. LA610an träffar man på här och var, håller på med inspelningar genom den just nu. Och den sätter sin prägel på ljudet. Det låter fint, och lite gräddigt luddigt, utan att förlora mycket findetaljer. Den verkar vara bra på att liksom sandpappra ner det mesta som 'sticker ut', och 'fylla i' det som saknas i ljudet lite. Rör-soundet i sitt esse, lite auto-eq och auto-kompression på en o samma gång liksom. Det bäddar ju för ett jämnt o väl balanserat ljud, inte för mycket som sticker ut. Och det kan ibland kännas lite anonymt och platt - i synnerhet på sång, som ju är råkänsligt för såna smådetaljer. Om man använder kompressorn samtidigt vid sånginspelning, så blir det ännu mer platt, för kompressorn är opto-kodare+rör-steg, tillför mer av samma sak. Så det måste inte vara rören. Det kan va 66ans hörsel som blivit mer noggrann också. 😉 Annars får du väl ta den till nån firma eller reparatör som utvärderar rören. Rane-soundet har jag berömt förr, låter mustigt och härligt.