Teori VS Känsla

[Vallhagen]

För mig var det en aha-upplevelse att inse att avsaknad av känsla oxå är en känsla. Det var då jag insåg att prylar gjord på s k SYNTHAR (moderatpianon 🙂 ) oxå kunde vara musik.

...sen insåg man att även elektronisk musik kunde innehålla andra känslor än kyla, men det var ju sen det.

[dede]

OK,Equality - Point taken!

För att skruva till det ytterligare: Någon somsett en gammal film som heter "5 Easy peaces"?

Där spelar Jack Nicholson ett klassiskt stycke på piano. Den kvinnliga lyssnaren blir rörd till tårar av hans känslosamma spel och berättar för honom hur känslosam han är. Varpå Jack svarar nåt i stil med: Känsla? Det är bara teknik alltihop!

Redigerat 29 december 2006 av dede

[phobia]

för mig går känsla före. men jag tror för att uppnå en riktigt bra låt måste man ha känsla i det man gör. Så en låt med underbarkänsla men nästan ingen teori,så att säga, är, i mitt tycke, mkt bättre än en teoretiskt bra låt utan någon känsla.

Teori för vem [känsla för vem med]? Jag vet ingenting inte ens att jag inte vet något. 🙂

Kanske det handlar mer om att vara 'öppen' för det mesta - och ta råd på vägen ...

omvärdera, lyssna och lära, lära och lyssna, vara öppen för kommunikation [via de kanaler som vi kan ta in, teori, känsla, eller ja], en bred insikt lever ett tag - en ensam insikt blir ensamt.

- J 😛🙂

Redigerat 29 december 2006 av phobia

[ake]

För mig är teori mest ett sätt att organisera mina kunskaper. Om jag vet att lickset bygger på terser över en mixolydisk skala el dyl så kan jag lätt flytta det till andra tonarter eller till andra ställen på instrumentet eller t o m från piano till gitarr.

Åke

[DåligtGehör]

OK,Equality - Point taken!

För att skruva till det ytterligare: Någon somsett en gammal film som heter "5 Easy peaces"?

Där spelar Jack Nicholson ett klassiskt stycke på piano. Den kvinnliga lyssnaren blir rörd till tårar av hans känslosamma spel och berättar för honom hur känslosam han är. Varpå Jack svarar nåt i stil med: Känsla? Det är bara teknik alltihop!

Jo jag har sett den. Vilket dräpande grej att kunna säga så till den rörda människan. Totalt förringad.

Men vad betyder det här med känsla? Pratar alla om samma sak? Är t.ex. tre ackord mer "på känsla" än ett stycke med 11 ackord. Är två ackord bättre än tre? Är inga ackord bäst? Är halvfalskt bättre än välstämt? Är Coltrane kass och Janne Bark bra?

[ynot]

Det var ett djävla tjat om känsla vad f.a.n. är det igentligen.

Detta tycker jag är det jobbigaste med sådanahära diskussioner alla pratar ingen vet vad den andre pratar om.

Ett försök till förtydligande.

Jag är skitenödig = känsla

det var löst =känsla

det var skönt t=känsla

kanske skall äta mera fibrer så har bättre avföring=teori

Jag fattar inte

sitter helt förtvivlad o vet inte om jag spelade på känsla eller teori..

Hjälp 🙂

Redigerat 29 december 2006 av ynot

[equality]

Den kvinnliga lyssnaren blir rörd till tårar av hans känslosamma spel och berättar för honom hur känslosam han är. Varpå Jack svarar nåt i stil med: Känsla? Det är bara teknik alltihop!

Öh.... Musik är som vilket språk som helst men till skillnad från det talade ordet funkar inte försvaren på samma sätt. Det öppnar alltså ytterligare en möjlighet att förföra kvinnan och har man inga vackra biceps kan man ju dra ett biljant elgitarrsolo och se vad som händer. En liknande scen finns i Häxorna på Eastwick där Nicholson (igen!) förför Michelle Pfeiffer med sitt pianolir. Hon blir så till sig att spelar sönder strängarna på cellon. När han sedan förklarar varför mannen alltid har förtryckt kvinnan och han minsann själv inte är sån så är det fritt fram.

[DåligtGehör]

Hur som helst - tidigt på 80-talet - så gick jag och tre vänner och såg Fassbinders Matrosen och Stjärnan. En hade väldigt svårt att förstå filmen. Men han klagade inte på att det var för lite känsla, utan att det var "liksom för mycket på det sexuella".

[KillwithSkill]

Vilken jävla fånig tråd! 🙂

[VacUm]

Ynot har en bra poäng. Om man känner till teorin att fibrer är bra för magen kommer man få en bättre känsla nästa gång man sitter på dass.

Desmonds klockrena inlägg avslutade väl egentligen diskussionen på nåt sätt.

Jag tror att alla som skriver musik gör det teoretiskt. Även om man inte har en endaste aning om hur traditionell musikteori fungerar så skapar man självklart sina egna regelverk. Dessa regler behöver nödvändigtvis inte vara konkretiserade utan ligger ofta på ett undermedvetet plan, men alla som skriver musik har sitt personliga uttryck och det innebär ju faktiskt att någon form av ramverk finns för vederbörandes skrivande.

[equality]

Vilken jävla fånig tråd! 🙂

Äntligen nån som har nåt vettigt att säga. Det jag har sagt hela tiden dede! 😆

[sixties]

Faran med teorin och tekniken är att man gör "rätt" och följer gammla spår i stället för att ibrist på kunskaper hur man ska göra, gör "fel" och kanske något originellt som faktiskt blir bra men som man inte skulle ha gjort om man vetat hur det brukar göras.

[SMonk]

Faran med teorin och tekniken är att man gör "rätt" och följer gammla spår i stället för att ibrist på kunskaper hur man ska göra, gör "fel" och kanske något originellt som faktiskt blir bra men som man inte skulle ha gjort om man vetat hur det brukar göras.

Faran med att inte ha teorikunskaper är att man tror att man är originell, när man i själva verket bara återuppfinner hjulet på precis samma sätt som en miljard GåPåKänslaOchVaraOriginell-genier gjort innan...

[Lilleman]

Om man lägger över det här på dom musiker jag spelat och uppskattat mest så är det dom som har bäst personlig känsla i sitt spel/röst som man uppskattar mest.

Däremot kanske dom inte passar till allt, men sätt dom i rätt sammanhang och det glänser... 🙂

När jag däremot pruducerar musik så har jag vissa grundmallar jag jobbar efter, eller ska jag säja utgår ifrån, det kan vara rytmik i körer etc...

Den personliga känslan kommer oftast igenom otaliga timmars repande utan någon verklig teori till grund.

Skolproducerade (Man ska inte dra alla över en kant egentligen, men 🙂 ) musiker låter ofta väldigt lika, har svårt att gå utanför ramarna som dom fått i sin teori...

[Harmonica mike]

Jag har lite funderingar kring detta med teori vs känsla..

Åter kommer när jag har lite mer tid.Stressad nu..Pizzan kallnar,kvinnan ropar,telefonen ringer,hunden vill ut..Å jag som bara vill komponera..

Som sagt,återkommer.

Mvh

Harmonica mike

[Wernborg]

Jag har lite funderingar kring detta med teori vs känsla..

Åter kommer när jag har lite mer tid.Stressad nu..Pizzan kallnar,kvinnan ropar,telefonen ringer,hunden vill ut..Å jag som bara vill komponera..

Som sagt,återkommer.

Mvh

Harmonica mike

Jag vill också ha pizza. I praktiken, men inte i teorin 😲

[Harmonica mike]

Jag har lite funderingar kring detta med teori vs känsla..

Åter kommer när jag har lite mer tid.Stressad nu..Pizzan kallnar,kvinnan ropar,telefonen ringer,hunden vill ut..Å jag som bara vill komponera..

Som sagt,återkommer.

Mvh

Harmonica mike

Jag vill också ha pizza. I praktiken, men inte i teorin 😲

Sådärja,nu är snart pizzan där den hör hemma..

Då ska vi se..

Om man ser till vad teorin gör för oss musik kompositörer,så är det att skapa ramar för hur man tänker,verktygen helt enkelt.Färdiga mallar som man slaviskt följer därför att man inte vet nåt annat.Typ akords val,taktart,tempo osv..Allt baserat på den musikaliska erfarenhet man har i ryggen.Det går ju givetvis att bygga ut låtarna med lite andra akord från kvintcirkeln.Men frågan är ,blir det bättre musik om man gör den mera komplicerad? Kommer vanliga dödliga(de tänkta köparna)att uppskatta finesserna i komplicerade arrangemang? Det svaret får ni fundera ut själva.

Oftast så är det ett riff,en refr. eller en vacker text som man kan knyta till sitt eget liv - som ger låten innebörd för vanligt folk.Det finns ju ett begrepp som går under "Musiker musik",tekniskt avancerat ja,men mycket svår sålt.Åtminstone till vanliga människor.

En simpel visa med en känslosam text på 3-4 ackord,väcker mera känslor och tankar än ett komplicerat 7 ackords arr med maj7:or och allt vad det heter.Där kan nog teorin ställa till en hel del istället för att knyta ihop säcken..så att säga.

Den andra aspekten,där känslan verkligen kommer till sin rätt - texten,till sången.

Där finns ingen teori,där är det bara känslan och livs erfarenheten som styr..Givetvis under förutsättning att man kan skriva och läsa(i fall nån tänker göra sig lustig över det).

Det finns en aspekt till,solo delarna.Där får känsla och teori samarbeta helt enkelt.

Man väljer solot från de skalor som står till buds för de ackords val man gjort,huruvida man gör rätt eller fel - det kan nog bara kompositören och den som framför solo instrumentet svara på.

Kanske finns det en genom tänkt strategi för hela låten,eller så är man ute och cyklar helt enkelt.

Kontentan är ,utan teori kunnande ingen musik.Utan känsla - stel och livlös musik,som ingen nånsin kommer att köpa eller lyssna på.

Båda delarna behövs för att man ska uppnå ett komplett verk.

Mvh

Harmonica mike

[dede]

Vilken jävla fånig tråd! 😲

Äntligen nån som har nåt vettigt att säga. Det jag har sagt hela tiden dede! 😄

En möjligtvis brutal men ganska kul sammanfattning av tråden måhända!

Jag förstår att han kallar sig döda med finess! 😄

Javill dock återkomma med fler synpunkter. Ämnet blev ju plötsligt så stort och ogripbart att jag blir fövirrad när jag ska greppa det.

Teori, t.ex. Kan ju sem som en naturvetenskap jämfört med fysik. A på 400 hz låter sig väl interpoleras med en sub på 50 hz men inte 60 hz. (FM) Det kan ju ses som ett analysverktyg. Men det är också ett regelverk som byggts upp efter de normer som den gällande estetiken medgett. Estetiken härstammar från Aristoteles ämnesindelning och bygger på tanken att man vetenskapligt kan bestämma god smak. Denna smak skiftar allt eftersom ett samhälle och dess normer och värderingar skiftar. Konstnärer inom musik, bild, poesi har väl alltid ansetts ha en nyckelroll när det gäller att se samhällsförändringarna, bryta mot de gammla reglerna och skapa nya regler. Men nåde den som spelade "djävulens intervall" på medeltiden. Det var dödsstraff som gällde. Timing var inte heller Stravinskijs bästa sida: Våroffer blev utbuad på premiären. För lyssnarna var inte beredda. Det handlar om kommunikation men också om förväntningar. Om jag som mottagare i kommunikationsprocessen köper en ny Wallanderdeckare så förväntar jag mig en svårlöst mordgåta och lite utvikningar om Wallanders olyckliga privatliv. Om boken istället innehåller poetiska spekulationer om varats existens så blir jag djupt besviken. För vad jag ville köpa var ju något jag redan kände till. Fast stöpt i en ny form.

Eller ta alla fans som blev förbannade på Bob Dylan när han började spela elektrifierad rock. Han var en svikare.

Åter till teori. Jag nämnde teori som naturvetenskap och exemplifierade från FM-syntesens. Inte ens detta står ju på någon universell grund. Matematik bygger till exempel på tio-skalan i stället för att kanske utgå från PI som enhet (Då hade varit på Mars idag). Hur mångahär kan uppskatta kinesisk folkmusik, som verkar följa helt andra lagar och begränsningar än de vi har här: Var finns takt, melodi, harmonik. Den kinesiske icke läskunnige bonden förstår. Men inte vi.

För att vrida till det en gång till: Europeisk och afroamerikansk musik verkar ju köpas rakt av asiatländerna. Men inte tvärtom. Vad betyder det?

Fast gå tillbaka någon generation: Rock är bara oljud. Gå tillbaka två generationer: Jazz är negermusik som man ska akta sig för. Själv har jag svårt för teckno. Det bryter mot mina förväntningar och regler om musik. Inte bara hur det ska låta utan vad det ska användas till.

Oj, får nog ta en paus nu! 😎

[dede]

Sen var det det det här med känsla. Som jag satte ihop som en motsats till teori. Ett sökt motstsförhållande som alla genomskådat. Var det flummigt med teoritänket så blir det väl än värre när man ska prata känsla, feling, vibbar, intuition etc. För det första: - pratar man om en känsla hos skaparen eller mottagaren.? Equality pratade om musik gjord av datamaskiner som saknade känsla. Vallhagen om hur han upptäckte känslan i syntmusik.

Vi vill ju gärna tro att avsändaren (musikern, artisten) har en upriktig ärlig mening när vi som mottagare konsumerar. Om jag får reda på att mitt favoritkonstverk som jag tolkat till vansinnets rand, fyllt med symboliska innebörder, i själva verket är målat av en apa som råkade ha femton minuter till övers att fördriva. Var hamnar jag då? Grundlurad, allt jag tolkat in var bara mina egna fantasier. Blev konstverket sämre?

Man kan tala om vilken känsla Johny Cash har när han sjunger "Hurt". För de flesta av oss växer upplevelsen av att man vet att han var döende när han gjorde den.

Vallhagen berättar om ickemusikerkompisar som lyssnar på musik på ett annat sätt. Där är något viktigt. Kom ihåg barndomens läsupplevelser hur fullständiga de var innan det kritiska tänkandet tog över.

Att kunna njuta av dansmusik och rim om hjärta och smärta. Jag tror att ju mer man engagerar sig och börjar analysera så både vinner man och förlorar. Vinner i form av kunskap (den där basgången kan jag med göra), förlorar i form av helhetsupplevelse.

Så återgår vi till det första ledet av skapandet: Kreatören. Hur hämmad är han/hon av de teorier han/hon lärt sig?

Ibland allt för mycket.

Det är det jag kallar folkhögskolemusik. Det svänger inte, talar inte till någon, vill inget. Då tror jag att ma ska säga "up yours" till all man lärt sig och försöka förmedla sex och döden, som det mesta trots allt handlar om.

😛 Fortsättning föler!

[Burnin Sven (oregistrerad)]

Jag tror det handlar om vad man gillar helt enkelt, tycker man om att konsumera eller komponera tekniskt avancerad musik så är det väl det som gäller kan jag tro. Tvärt om givetvis också om det är så man är funtad och sen finns ju skalan som omfattar och eventuellt kombinerar allt mellan svårt och lättkonsumerat i en oändligt komplicerad mix av helt oförklarbara kombinationer. Själv har jag lite svårt för jazz och ganska mycket av den så kallade klassiska musiken både nutida och gammal traditionell sådan. Jag tycker inte det finns nån stake i sån musik det är för fint eller kanske storvulet ambitiöst. Lyssnar jag på en lovesång så vill jag jävlar i det att mitt hjärta ska blöda typ och då kanske vi snackar känsla men det krävs ganska mycket kunskap för att skriva och producera även en "bra" sån låt. Det kanske är så att det krävs ett ganska omfattande tekniskt kunnande på olika områden för att på ett rättvist sätt kunna uttrycka den känsla man vill förmedla via sin musik.

Göran

[Desmond]

Men herregud Dede!!?? 😉

Och du gnäller över att andra analyserar mycket!!??

Det var det värsta teorisnacket jag hört, vad har naturvetenskap med musik att göra, jag menar egentligen!?

Dessutom tror jag musiken fanns före Aristoteles men rätta mig gärna om jag har fel...jag var inte med på den tiden 😛

😛

[dede]

Men herregud Dede!!?? 🙂

Och du gnäller över att andra analyserar mycket!!??

Det var det värsta teorisnacket jag hört, vad har naturvetenskap med musik att göra, jag menar egentligen!?

Dessutom tror jag musiken fanns före Aristoteles men rätta mig gärna om jag har fel...jag var inte med på den tiden 😛

😛

Japp, , jag tar mig rätten att vara schizoid.

Jag är en kluven mänska! 😉

När det gäller frågan om naturvetenskap och musik och dess samhörighet så inbillar jag mig att det framgår i tidigare inlägg.

Jag var inte heller med på Aristoteles tid. Det hindrar inte att han grundlade vår syn på jorden universum och alltet. Det var ju det som jag ville fokusera på i tidigare inlägg,,,,,, 😎

Redigerat 30 december 2006 av dede

[DåligtGehör]

Jag vill bara säga att jag älskar maj7:or, men även m7-5, m7+5, 6 ackord, slashackord (G/A, G med A som bas etc.), 9, 11 & 13 ackord osv osv. Jag skulle inte kunna utrycka det jag känner utan mina älskade harmonier. Fan där fick jag med känslan!

[Leon]

Jag tycker att denna uppfattning om att musikteori förstör eller hindrar ”känsla” oftast kommer från de som inte orkat sätta sig in i eller har förstått musikteori. Med tempererade instrument följer matematiska system som tillsammans med kulturella influenser skapar olika musikaliska genrer. Att upphöja kompositörer eller musiker till gudalika höjder och flumma ut med diverse poetiska liknelser för att förklarar deras storhet är skrattretande. Det finns tyvärr inga genvägar: Vill du bli bra så krävs det en viss ”talang” men även att du övar! övar!, övar! och då på rätt sätt vilket naturligtvis är individuellt.

Ursäkta men jag blir så jävla trött på detta skitsnack om att musikteori förstör!

[steflund]

Om man lär sig läsa och tragglar grammatik så börjar man inte stamma eller tala sämre med mindre inlevelse, det som möjligtvis förstör känslan är ju faktiskt rädslan att frångå idealen kring tolkningen av känslan som teorin försöker förmedla! =)

(meningen har en mening faktiskt)

jag satt bara och funderade på varför det är så att folk anser att "teoretiker" spelar tråkigare, som ju faktiskt kan ha en viss sanning i sig.

Alla dessa virtuosa autodidakter har ju faktiskt gått en teoretisk väg för att få in alla chops och licks och trix.. vilket de aldrig hävdar, det är tab-böcker, planka låtar, spela och lära av polaren m.m... känner många som säger att de är helt självlärda vilket är falskt. nåväl... sov gott alla (h)

/S

EDIT: Radbyte

Redigerat 7 februari 2007 av steflund

[DåligtGehör]

I unga år och som nybakad gitarrist så var jag med familjen i norska fjällen. En kväll stod jag och några några andra unga musikeraspiranter och pratade med fjällhotellets trevliga-dans-dragspelare (så där fräckt elfärstärkt så att det låter el-orgel).

Han fattade att vi gillade rock och blues. Då talade han om för oss att blues var byggt på endast tre ackord, alltid utan undantag, och att i stort sätt all pop och rock var usel utan Beatles för dom var duktiga och bra. Det var tråkigt att höra tyckte jag som inte gillade Beatles något vidare och tyckte att blues kunde låta på andra sätt än just dessa tre ackord.

Ja, apropå teori & känsla - på något sätt.

[Mojje Cruncher Andersson]

Jag blev så faschinerad av denna tråd att jag inspirerades till en tanke jag inte kan bli kvitt....

Man pratar om känsla och teori.....

.... döva, känner musik.

Dövfödda känner också musik...

Påverkar nog inte diskussionen så värst mycket men jag får för mig att det handlar om att känna musik i fysisk form.

Det kan ju ganska lätt analyseras men fan vet om det är värt det för någon som aldrig hört musik men ändå kan känna den och därför acossierar det fysiska fenomenet med vad andra kallar musik.

Kan ett välspelat stycke musik oavsett genre, lättare påverka fler lyssnare än om det spelas mindre perfekt med diverse dissonanser och rytmiska felaktigheter?

Verkar inte så när man lirat askanon på en pub med en alltför onykter publik!

Who the f--k is Alice!!!

Publiken tycker lik förbannat att man är Eddie Van Halen....

Många teser i detta men som sagt.....

...jag blev inspirerad att säga nåt om det jag saknar teori för!

Take care för det här är intressant som fän!

/Cruncharn'

[Lee]

Och jag känsla glad inte röd huden brinner toner svalt skrik

Försökte bara skriva med känsla utan att använda teori. (Jäklar, jag glömde bort att jag inte fick stava heller. Bara trycka på knappar, så att folk kunde fånga känslan...)

Teori är bara en ram för attt kunna förklara för sig själv, och ibland andra, vad det är man vill framföra. Det är med andra ord av godo. Ofta pratar folk om strukturer i ackordföljder som det som är det teoretiserande. Men det kan lika gärna vara den västerländska tonskala vi valt. Eller varför inte tempo, takt och upprepning? "Pang! Där satt den tonen och nu bom, där var den andra. Oj, nu ringer det, får svara..... Ja, då fortsätter vi med en ton rakt ... DÄR!" Är det nån som känner för att dansa eller sjunga med? 🙂

Sedan kan visst teori vara skadligt också. Har en polare som hade en otroligt vacker röst som fick folk att gråta när han sjöng förut. Grym inlevelseförmåga och, ehrr, känsla. Sedan gick han på musikallinje. Och efter det är det bara vi som minns hur han lät som gråter.

Redigerat 8 februari 2007 av Lee

[Lee]

Det var ett djävla tjat om känsla vad f.a.n. är det igentligen.

Detta tycker jag är det jobbigaste med sådanahära diskussioner alla pratar ingen vet vad den andre pratar om.

Ett försök till förtydligande.

Jag är skitenödig = känsla

det var löst =känsla

det var skönt t=känsla

kanske skall äta mera fibrer så har bättre avföring=teori

Jag fattar inte

sitter helt förtvivlad o vet inte om jag spelade på känsla eller teori..

Hjälp 😮

🙂🙂🙂

Fantamig, det roligaste och klaraste inlägget på forumet på länge. Underbart!

[Claes Holmerup]

Även om man är autodidakt (självlärd), så har man med tiden skaffat sig teoretiska kunskaper genom att ha jobbat med det praktiska länge, eftersom man genom erfarenheten förstår vad som fungerar.

Utan teoretisk bakgrund, så kan man göra vad som helst och komma utanför ramarna - och därmed kanske göra extra intressant musik, om man har tur.

Med teoretisk bakgrund, så kan man gå utanför ramarna som man har lärt sig om eftersom man känner till dem - och därmed kanske göra extra intressant musik.

Utan teoretisk bakgrund är det risk för att man håller sig helt inom de begränsande ramarna för vad man hör andra spela.

Med teoretisk bakgrund är det risk att man håller sig helt inom begränsande ramarna för vad teorin lär ut.

Att man sedan kan skapa både bra och intressant musik även INOM ramarna, är en annan femma... 🙂

Folk som är kreativa gör vad de känner för oavsett om teorin finns i bakhuvudet eller inte - men det kan faktiskt gå lite snabbare att komma till målet om man har vissa teoretiska kunskaper...

Att sedan teori skulle utesluta känsla, är bara trams - utom i extremfall...