Jump to content

Search the Community

Showing results for tags 'intervju'.



More search options

  • Search By Tags

    Type tags separated by commas.
  • Search By Author

Content Type


Forums

  • Musikskapande
    • Låtskriveri, låttexter och arrangering
    • Samarbeten
    • Inspelning
    • Ljudredigering
    • Mixning och mastring
    • Effektpluggar
    • Instrumentpluggar
    • Studiofestival
    • Allmänt om musik
  • Instrument
    • Akustiska instrument
    • Elektriska instrument
    • Trummor
    • Syntar
  • Studio
    • Datorer och tillbehör
    • iOS och Android
    • Studiobygge och akustik
    • Ljudkort
    • Mikrofoner
    • Studiomonitorer och hörlurar
    • Övrig studioutrustning
  • Inspelningsprogram
    • Ableton Live
    • Cubase
    • FL Studio
    • GarageBand
    • Logic Pro X
    • Pro Tools
    • Reaper
    • Reason
    • Studio One
    • Övriga inspelningsprogram
  • Scen
    • Liveljud och PA
    • DJ
  • Distribution
    • Distribution och marknadsföring
    • Vinyl- och cd-produktion
  • Övrigt
    • Hörsel
    • Utbildning
    • Musik- och sajttips
    • Enkäter
    • Utanför ämnet (off-topic)
  • Köp- och sälj
    • Sökes/köpes
    • Säljes
    • Stulna produkter
  • studio.se
    • Medlemspresentationer
    • Om sajten
  • Arkiv
    • Nyheter från Studio
    • Gammal låtkritik
    • Papperskorgen

Calendars

There are no results to display.

Categories

  • Pop/Country
  • Rock/Metal
  • Jazz/Blues
  • Klassiskt/Filmmusik
  • Soul/Funk/R'n'b/Hiphop
  • Folkmusik/World Music
  • Övrig musik
  • Gamla låtuppladdningar
  • Ljudfiler

Blogs

  • Olsbergs blogg
  • Ledare
  • Redaktionsbloggen
  • Bobs hemstudioblogg
  • Pro Tools Tutorial
  • Shrine of Distortion blogg
  • Frederick's blogg
  • Lundin's blogg
  • drloop's blogg - i all enkelhet...
  • gurraljung's blogg
  • Jazz blues
  • Akustik & teknik
  • S-bloggen
  • HoboRec:s vlogg
  • Kreativt musikskapande
  • Mastring & ljudteknik
  • Nashville-bloggen
  • Claes Holmerups blogg om musikteknik, hörsel, akustik, musikprylar och mixning
  • Guest Blog
  • Nils Eriksons låtskrivarblogg
  • Skapandet av Palma Music Studios
  • Så gjordes musiken till SVT-dokumentären Donationen
  • Trombonistens blogg
  • To be on the Edge - take care :)
  • Rum i rummet - lägenhet
  • Sarahs blogg
  • Gammal utrustning från Dan Tillberg
  • Clipstreet Sounds Blogg

Categories

  • Tips
  • Guide
  • Intervju
  • Vintage
  • Nyhet

Product Groups

  • Tidningar
  • Videor
  • Studio (2005-2010)
  • Studio (2011-2013)
  • Specialutgåvor
  • Plusmedlemskap
  • Event

Find results in...

Find results that contain...


Date Created

  • Start

    End


Last Updated

  • Start

    End


Filter by number of...

Joined

  • Start

    End


Group


Stad/plats


Min utrustning


Intressen


Home page


Youtube


Soundcloud


Facebook


Instagram


LinkedIn


Skype


Yahoo

Found 10 results

  1. Bakom Lights & Motion döljer sig Christoffer Franzén som både skriver, spelar, spelar in och mixar sin musik själv. Instrumenten är han självlärd på. David Henriksson har fått en pratstund med Christoffer som just nu är dubbelt skivaktuell. Christoffer Franzén som vanligtvis syns under namnet ”Lights & Motion”, komponerar, arrangerar, producerar, spelar in sin musik helt själv. Hans musik har hörts i flera Hollywood-filmer, i Jimmy Fallons och Ellen Degeneres talkshows samt under Super Bowl och Oscars-galan. Här berättar han om sin kreativa process, hur upplevelsen att höra Metallica spela med en symfoniorkester öppnade upp hans tankar om att det går att blanda nästan vilka musikstilar som helst och hur en del studier i musikteori (på senare) har hjälpt honom att effektivisera delar av arbetet. Mycket intressant snack med denna multimusiker och visionär. > Prenumerera på podcast > Lyssna på avsnittet som podcast > Samtliga poddavsnitt Video you Youtube: Den här videointervjun är sponsrad av EBS Sweden
  2. Studio har fått en pratstund med den utvandrade basisten och kapellmästaren Victor Brodén som spelat med "alla". Nytt för detta avsnitt är att intervjun finns som podd! Basisten Victor Brodén flyttade från Karlskrona till USA som 21-åring i mitten av 90-talet. Efter studier i Minneapolis och Miami och 18 år som frilansbasist baserad i Nashville bor han i Los Angeles sedan 2,5 år tillbaka. Under detta samtal berättar Victor hur han nyligen hittat glädje och inspiration i att lyssna på musiken som ursprungligen fick honom att dedikera livet till basen, sin relation till gehör/musikteori/notläsning, om rollen som kapellmästare och mycket mer. Inspirerande ord från en man som följt sina drömmar och nått många av dem! Videointervjun finns som vanligt här nedanför, men nytt för detta avsnitt är också att vi startar en podd med alla intervjuer! > Prenumerera på podcast > Lyssna på avsnittet som podcast Den här videointervjun är sponsrad av EBS Sweden
  3. Studio ringer upp några av de mest intressanta musikerna i Sverige och pratar om vad som har format dem och gjort dem till de instrumentalister som de är idag. Först ut är den rutinerade gitarristen Göran Eriksson. Göran Eriksson har spelat med stora delar av Sveriges artistelit under de senaste 25 åren. Han har bland annat varit Jill Johnsons kapellmästare. Studios bloggare David Henriksson fick en pratstund med honom om att hitta sin egen musikaliska röst, sätt att aktivera sig under musikaliska lågsäsonger eller när inspirationen sinar, gehör/musikteori/notläsning, aha-upplevelser som kan få en att förstå musik på nya sätt och fler intressanta ämnen som kan vara givande för dig – oavsett vilken funktion eller relation du har till musik. Läs mer om Göran Eriksson på Thyras officiella hemsida, Facebook-sida eller Instagram-sida. Och snart blir det mer! Nästa videointervju publiceras den 24 juni med basisten och Grammy-prisvinnaren Victor Brodén. Den här videointervjun är sponsrad av EBS Sweden
  4. MÅNDAGSINTERVJUN: Joakim Lindberg är producenten och låtskrivaren bakom den populära studion Sickan i Malmö. Där har han jobbat med många av Malmös band såsom The Guilt, Hater och Christine Owman och skivbolag som Adrian Recordings och Rungård Rekkords. Joakim Lindberg och Sickan I denna måndagsintervju delar Joakim med sig av studio Sickans filosofi, viktiga "do's and don'ts" under ett studiobygge och vilka prylar som används flitigast. Först och främst, vem är Sickan? – Sickan är min hund! Hon är en av våra 3 vovvar som jobbar i studion. Sickan har inte missat en dag och var med i hela bygget. Hon är en stor del av studion. Hur gick processen till när du byggde studion? – Jag och min sambo, som har en ljudisolerad ateljé i studion, tog över två separata lokaler som fanns till vårt förfogande. Det skulle bli studio utan kontrollrum, förråd, ateljé, sångbås och ett halvstort rum för trummor och förstärkare. Ingen av oss hade någon som helst erfarenhet av att bygga tidigare, men tack vare YouTube och massor av samtal med en snickarkompis så gick det bra. Kontrollrummet innan byggnationen. Kontrollrummet när det är klart. Ganska snabbt märkte vi att det tog otroligt mycket längre tid än planerat, så förstärkarrummet fick vänta eftersom en inspelning var inbokad i studion 3 månader efter att vi fick kontraktet. Den tidspressen och vår bristande kunskap gjorde att vi tog in extern hjälp vid saker som skulle gå mycket snabbare av ett proffs - så som lägga golv och installera ventilation. Sedan fick vi såklart tvinga dit vänner som kunde hjälpa till med målning och annat. Guld värt! Kan du dela med dig av några tips och råd, do’s and don’ts, kring att bygga en egen studio? – Underskatta inte budgeten och tiden i byggandet. Och prioritera inte bort viktiga saker som ventilation, säkerhet, förvaring och belysning. Det är bättre att göra allt ordentligt på en gång för det kommer alltid vara svårare att fixa i efterhand. Och akustikbehandling är ju ett eget kapitel för sig, viktigt viktigt, men där har jag mer haft filosofin att prova mig fram och göra mätningar. Men ett misstag många gör anser jag är att använder sig av alldeles för mycket absorption. Diffusorer är också viktigt. Framförallt där det ska trackas. Sedan fick jag snabbt lära mig att acceptera att bygget aldrig kommer bli helt klart, det är hela tiden saker som läggs till på listan. Förstärkar-/trumrummet jag sköt upp är i alla fall äntligen klart idag. Inspelningsrummet innan byggnationen. Inspelningsrummet när det är klart. Har du några prylar i studion som du håller extra kärt om hjärtat? – Allt som distar fint! Rullband, sunkiga preamps, fina preamps, kassetter, förstärkare, pedaler och så vidare. Finns inget som packar ihop och ger värme som saturation. Allt går att dista. Men om jag ska nämna en kär pryl som jag aldrig kommer göra mig av med så är det en FET-kompressor som är gjort av polska Looptrotter som kallas Monster. Den har en egen saturations-del som är magisk i kombination med kompressionen. Har nog inte mixat en låt utan att den är med på något sätt de senaste 4 åren. Och jag måste ju nämna min Lyrec 2" bandare, den använder jag flitigt i både mix och inspelning. Vad skulle du säga är studio Sickans filosofi? – Det måste vara att minimera klyftan mellan producent och band/artist. Jag ser mig själv alltid som en temporär medlem i gruppen eller projektet och det var också en anledning till varför jag valde att inte bygga ett kontrollrum. Jag känner att jag behöver vara i samma rum som musikerna för att vi ska kunna ha en bra kontakt. Hela studion innan byggnationen. Hela studion när den är klar. Vad är du aktuell med framöver? – Det kommer ett magisk debutalbum med bandet Spunsugar i höst som jag har producerat och mixat. Även Hey Elbow släpper ny skiva som jag har mixat. Sedan är det ett par skivor till som är klara men där releasedatum ännu inte är bestämt. Man får följa mig på Instagram där jag försöka sköta mig och tipsa om allt som släpps. Hemsida: https://www.studiosickan.com/ Instagram: https://www.instagram.com/studiosickan/ Måndagsintervjun är en serie där @Lotta Fahlen intervjuar intressanta personer om olika ämnen inom musikskapande, och publiceras varannan måndag.
  5. I Augusti förra året fick jag besök av japanska rock legenderna Electric Eel Shock. Jag hade tidigare kontaktat dem för att se om de var sugna på att komma förbi och ta en titt på studion om de hade vägarna förbi under sin europaturné. De svarade med ett bättre förslag, som var att boka ett par dagar för att spela in en ny singel. Jag passade självklart på att dokumentera så mycket jag han med under inspelningen, samt ställa lite frågor om deras instrument och annat relevant. Deras nya singel Red Devil är nu släppt så jag tänkte att det nog är hög tid att göra något av det här materialet. Electric Eel Shock firar 25 års jubileum i år och gör en ordentlig turné där de åter igen kommer till Sverige under våren. Har du tur kommer de spela någonstans i närheten av dig. Ulf Blomberg Producer & Audio engineer +46709184758 | www.hoborec.com Se fler av HoboRec:s video-bloggar här
  6. Svenska Kite har på senare tid hyllats som ett av de allra bästa svenska livebanden. Och soundet mejslar de fram med huvudsakligen analoga metoder. Nicklas Stenemo (till vänster) och Christian Berg i Kite vrider fram sina pampiga ljudlandskap ur analoga maskiner. (Foto: Herman Dahlgren) Den svenska syntduon Kite har välförtjänt höjts till skyarna (pun intended) både inom och utom Sverige för sin suggestiva, episka pop. Studios reporter lyckades efter stor förvirring i Årstas djungel av partihandlare, lastbilar och utbrunna bilvrak till slut hitta in i bandets allra heligaste, deras pyttelilla studio – fullständigt belamrad med syntar och gadgets av alla de slag. Allt för att undersöka vad det är för tänk, maskiner, manicker och mojänger som ligger till grund för deras magiska ljudlandskap och låtar. Kodord enligt Kite: analogt äger. Frodas i skuggan Att sångaren Nicklas Stenemo och keyboardisten och ljudskulptören Christian Berg har valt att från starten 2008 varje år släppa en ep istället för traditionella album och singlar har gjort att Kite har hamnat i en viss radio- och medieskugga. Mainstream-media recenserar sällan annat än fullängdare och radion, både den kommersiella och den statliga, vill ha formatanpassade singlar, annars får det fan vara. Ett faktum som dock inte bekymrar Kite ett ögonblick – tvärtom. Det går så bra ändå. – Syntmusiken idag är ju en subkulturell grej. Till skillnad från hur det var för tjugo, trettio år sedan när Depeche och andra band var stora. Vi har aldrig haft något intresse av att ligga på ett stort skivbolag. Där ska det alltid in och petas i saker och ting. Får man en hit så ska den gärna följas upp av ännu en hit som låter typ likadant, och så plötsligt står man där i ”det heliga Skavlan” eller något caféprogram fast man egentligen inte alls har lust. Och det har inte vi. Vi kör hellre vårt eget race och bygger långsamt och långsiktigt och gör precis vad vi tycker är kul och som känns bra, säger Christian Berg. – Det måste få ta den tid det tar, vi har inte bråttom. Och radion har vi för länge sedan slutat skicka våra plattor till. De bryr sig i alla fall inte, inflikar Nicklas Stenemo och ser inte särskilt ledsen ut för det. Storslagna konserter När undertecknad träffar Kite i deras studio har Nicklas och Christian just kommit hem från en turné i Tyskland. Som vanligt har deras spelningar unisont hyllats både för det musikaliska och, inte minst, det visuella. Det sistnämnda är något som Kite lägger nästan lika stor vikt vid som musiken. – Det känns ju lite fel att säga att ljusshowen är lika viktig som låtarna och soundet. Men vi gillar att tänka konceptuellt och då är helheten viktig. Men okej, musiken är ju såklart prio ett. Sedan designar vi vår scenshow runt den. Allt ska hänga ihop, säger Nicklas Stenemo. Vid vårt möte är Kites live-rigg fortfarande kvar i turnébussen, och tur är väl det. Deras pyttelilla, före detta kontorsrum på typ fem kvadratmeter, är ändå fullständigt belamrat av syntar, effektlådor och märkliga mojänger. – Vi har väl ett trettiotal olika syntar. Somliga är bättre för live-situationer och somliga funkar bättre i studion, säger Christian. Retro för hela slanten Förutom att Kite spelar in i Logic använder bandet sig i stort sett uteslutande av äldre analoga syntar och effektburkar. – Vi brukar utgå från en Studio Electronics SE 1:a. På våra första fyra ep:s gjorde vi i princip alla basljud på den, och vi använder den fortfarande ofta. Till skillnad från många andra gamla analoga syntar så hänger den med i sequensern och fixar ”dugga-dugga-dugga-dugga”-sextondelar när det behövs, berättar Christian Berg och fortsätter: – För lead-slingor är Korg Micro Preset, en av de första hemmasyntarna, väldigt bra. Framför allt om man vill ha det klassiska OMD-soundet då och då. Sovjetiska Polivoks är en tung pjäs i Kites artilleri. Sovjetisk pansarsynt Vidare i Kites arsenal av analogt studiogodis finns bland annat en rysk best till synthesizer. Den vid det här laget smått legendariska Polivoks. Lika hardcore som den låter, lika hardcore ser den ut. Enligt legenden (som är alldeles för bra för att orka faktakolla) lär reglage och switchar komma från samma tillverkare som gjorde instrumenteringen till ryska pansarvagnar på 80-talet – och det finns ingen anledning att betvivla detta. Det här är en synt som verkligen är robust på alla sätt och vis. – Vi använder nästan aldrig samplers. Samplingar, ja, det händer. Men vi gör hellre våra egna från olika källor och kokar ihop dem till våra egna sounds. Vi har ofta minst fyra olika syntar som lirar samma grej. Vart och ett kanske de inte låter så kul egentligen, men tillsammans så funkar det. Många 80-talssyntar låter ju väldigt döda och sterila i sig själva. Men uppdubbade med till exempel en Roland Juno 60 eller andra riktigt bra analoga syntar så blir det bra, säger Christian. – Just Junon är kanon för att fixa sågtandsvågformer när man behöver ett riktigt smutsigt, typ distat gitarrfräs, och annat som man vill ha ”in your face”. Dubbar man sedan upp det med en DX 7:a eller någon annan egentligen ganska trist burk så händer det något … Roland Juno 60 kan prestera riktigt smutsiga ljud, och ofta dubbar Christian och Nicklas upp den med någon annan 80-talssynt. Värdsliga toner Annat som Nicklas och Christian gärna använder sig av, för att bredda Kites ljudlandskap och ge det en spännande och lite mer oortodox ljudbild, plockar de gärna från världsmusiken. – Vårt trumset består egentligen bara av kick, virvel och någon puka. Istället för cymbaler och hi-hat använder vi hellre klippt brus för hi-hat och till exempel en samplad puka med mycket reverb för crasharna. Dessutom lägger vi gärna in till exempel en panflöjt eller säckpipa här och där för att ge musiken lite etnofärg och en touch av andra kulturer. När vi behövde ljudet av en blåval till en låt så spelade vi in en gummiboll studsad mot korrugerad plåt, skruvade lite på effekterna, och sedan var vi hemma, säger Christian och ler. Studios reporter noterar glatt att en theremin (som kan höras bland annat på Beach Boys klassiska Good Vibrations) står i ett hörn av lokalen och ovanpå denna ligger ett fjäderreverb från Knas Ekdahl. – Den här är riktigt bra. Den är spelbar! Alltså, man kan lira på fjädrarna, helt enkelt, berättar Nicklas och Christian med en och samma entusiastiska mun. – Den är överlägsen när man vill ha hårda plåt- och metalljud, och det är ju en del av vårt sound, så den finns på många av våra låtar. Bombay Happy Meal Betydligt softare både ljudmässigt och till dess design är den Raagini Digital Electronic Tanpura som har en ganska central position i Kites studio. Den plastiga kuben ser ut som en kitschig leksak (snudd på något man skulle kunna få med sig i ett Happy Meal från McDonalds Bombay) men skenet bedrar. Detta är en fullständigt spel- och programmerbar raga-synt med oändliga möjligheter att skruva ut autentiska sitar-drones i alla dess former och skepnader. Perfekt när man som Kite vill bredda ljudbilden och samtidigt gå den lite smalare väg som Nicklas och Christian verkar vara helt ense är den enda rätta. Det är den vägen de går. Och snart är vi nog betydligt fler över hela världen som följer… "Vi kör vårt eget race och bygger långsamt och långsiktigt och gör precis vad vi tycker är kul och som känns bra" säger Christian Berg (till vänster). KITES FAVORITINSTRUMENT I URVAL Studio Electronics SE 1 Korg Micro Preset Polivoks Roland Juno 60 Mini Moog Elektron A4 Raagini Digital Electronic Tanpura FAKTA KITE Medlemmar: Christian Berg, Nicklas Stenemo Diskografi: 6 ep:s – Kite, Kite II, Kite III, Kite IV, Kite V och Kite VI Artikelförfattare: Pelle Almgren
  7. Kanske känner du henne som en cool låtskriverska och artist från Storbritannien. Kanske inte alls. Men hennes musikaliska avtryck går inte att ta miste på. Som innovatör av instrumentet The Gloves har hon även gjort ett historiskt avtryck. Studio har träffat henne. För de flesta kan Imogen Heap vara känd för låten Hide and Seek, vilken Jason Derülo samplade till sin låt Whatcha Say. Men hennes låtskatt rymmer fyra fullängdare, en platta under namnet Frou Frou tillsammans med Guy Sigsworth och en rad samarbeten med namn som IAMX, Deadmau5 och Jeff Beck. Dessutom fick vann hon en Grammy Award 2010 för det bäst mixade albumet. Men på sina egna album är hon nästan allt. Och hon gör nästan allt. Den 6 oktober släppte hon sitt senaste album Sparks (Spotify / Apple Music) i Sverige, ett album som har tillkommit mycket tillsammans med hennes fans. Kanske på grund av. Eller tack vare. Imogen Heap – Sparks Det var nu fem år sedan sist och Imogen har en historia bakom sig att släppa ett album var fjärde, sjunde år sisådär. – En av de värsta sakerna när jag sätter igång med ett nytt album är rädslan för att ingenting ska vara där, att jag inte ska kunna komma på något, säger Imogen och gestikulerar stort med båda händerna ut från huvudet. – Det var så längesedan jag skrev något nytt. Med alla projekt som har pågått så har jag inte haft tid att skriva. Eftersom jag inte står ut med tanken på en ofärdig låt så har jag inte heller en hög med ofärdiga låtar – inte heller små bitar av låtar. När jag börjar med något så avslutar jag det. Alltid. Låten kan sluta i ett annat tempo, i en annan tonart och med en annan mening – men det finns alltid en tydlig start och ett tydligt slut. Vårt möte med Imogen skedde strax innan hennes release, och vi får styra intervjun hårt för att inte dras iväg av hennes iver om att få berätta den spännande bakgrunden eller historierna till varje låt på albumet. Med så tydliga idéer om en låt tänker jag att det kan vara svårt att veta när man ska betrakta sin låt som färdig. När en låt gör idén rättvisa. När sinnevärlden är god nog för idévärlden. – Ja, det är svårt. Just den här plattan har varit lite enklare i det avseendet eftersom jag inför de flesta låtarna berättade om releasedatum på min hemsida – innan jag ens hade börjat att skriva låten. Imogen Heap gjorde här alltså något galet utmanande och som för vem som helst annars hade betraktats som självmord. På bara två veckor var det inte bara låten som skulle vara färdig. Hon lovade dessutom att använda ljud från fans, hon skulle göra en video, omslagsdesign för singel/video, en remix – dessutom släppa allt och få ut låten på radion. Men Imogen låter snarast inspirerad när hon berättar om det. – På det här sättet är det enkelt. Jag måste ta beslut och hålla mig till dem – inte spendera för mycket tid på att tänka. Det blir befriande att inte ha all tid i världen att vara kreativ. Min kreativitet frodas i den snäva tidsrymden. Med de snäva tidramarnas goda minne fortsatte arbetet med fem av albumets första låtar. Innan vi har hunnit samla oss till nästa fråga, byter Imogen snabbt spår och tar sats igen för att berätta ännu en av bakgrundshistorierna till en låt. Imogen Heap är en artist med ostoppbar glöd inför sina projekt, men ställer då och då upp för riggade plåtningar. – Där jag bor finns det en 250 år gammal trädgård med höga murar runt och jag har alltid velat se hur det ser ut där innanför. Så till slut fick jag tillstånd att komma in och jag blev helt förälskad i den övergivna trädgården. Jag bestämde där och då att jag ville starta en kampanj för att ge den liv igen, precis som jag har sett det försummade huset jag bor i få liv igen. Jag bjöd in några fans som tog med sig trädgårdshandskar och redskap – och vi skapade historia genom att tillsammans med organisationen Clear Village återge trädgården sitt liv. Det blev ursprunget till låten Neglected buildings, som tar trädgårdens eller husets perspektiv och som handlar om att vilja bli sedd och tagen om hand. Man kan läsa in mycket om relationer i låten. För det här albumet har jag på samma sätt tagit på mig flera personligheter för de olika låtarna. Till exempel låten You Know Where to Find Me handlar om floden Themsen. Är det där du vanligtvis börjar med en låt, med en tydlig idé om vad du vill berätta? Paus. Svar kommer, men inte direkt på frågan. – Det här albumet var mycket annorlunda i skapandet. Jag ville ha en bredare kunskap om min publik och människor i allmänhet, och i synnerhet förstå vad de tyckte saknades i världen. Tanken var att det skulle komma fram i låten Listening Chair (ett av Imogens många projekt, och som också är en fysisk stol där besökare kan delge sina musikaliska tankar, reds. anm.) och det var också startskottet till den låten. Jag trodde att detta skulle bli en låt om något som människor bryr som om, som miljön, eller fin barnsång för barn. Men det blev istället det motsatta, den mest personliga låten på skivan, där jag till exempel berättar om en tuff skoltid och tyska-klassrummet där jag fick min bh runtkastad av klasskompisarna. Hur kom det sig, du lär väl ha fått mänger av idéer till låtar? – Jag fick massor av idéer. Träffade hundratals människor. Vad jag upptäckte var att det inte fanns en gemensam låt i världen, men att olika åldersgrupper var intresserade av liknande saker. För att illustrera så vill en sjuåring kanske prata om en pingvin, en trettonåring ha något att dansa till eller lyssna på något att bli glad av. En tonåring vill att jag skriver en sång om att det är ok att vara som man är och att man inte behöver anpassa sig till omvärlden. En 35-åring vill lyssna på låtar om hur det är att vara i fel stad, i fel land, med fel partner och på fel jobb. Och jag kände att det stämde med så väl med mig där jag befann mig i mitt liv då. Dessutom var jag precis i den åldern själv. Så låten kom att bli mycket personlig. Låten Me the Machine – skapad med eget trådlöst instrument Imogen Heap kan kallas mycket. Låtkskrivare, musiker, producent, artist, poet. Men också innovatör. Något det har talats en hel del om i musikpress är The Gloves (läs även Studios omnämnande), Imogens projekt för att ta gester i tre dimensioner till musikscenen. Dessa handskar har hon använt till en av låtarna på plattan, Me the Machine. Och det är så spännande att det är här vi nu ska uppehålla oss resten av artikeln. – Innovatör vet jag inte, men det fanns inget på marknaden när jag ville ha ett par handskar, så jag beslutade att tillsammans med ett team göra ett par egna. Teamet är idag sju personer och de använder Reaktor, Ableton Live och en massa Max-patchar. Imogens mål med handskarna var att kunna skapa musik trådlöst när hon rörde sig på scen, i nära relation med sin publik. – Jag vill göra musik genom att skulptera. Att ha mina händer inne i mjukvaran, mitt inne i parametrarna som jag annars använder knappar, rattar och reglerar för att påverka. Projektet kommer aldrig att bli helt klart. Så snart vi har gjort klart något så öppnas en ny värld som får mig att vilja ha en ny uppsättning funktioner, eller som får mig att tänka annorlunda i hur jag vill kunna styra eller komma åt ljuden, hur gesterna ska separeras, eller kombineras i ett flöde. Just nu är det enstaka rörelser som måste ha en början och ett slut, det fungerar inte med en sekvens av rörelser. Det betyder att om du lär dig hur du ska framföra en låt idag på scen, så måste du lära om i takt med att handskarna utvecklas? – Ja. Men några av gesterna kommer alltid att vara desamma. Imogen lägger ut höger pekfinger horisontellt och drar med det i en svepande rörelse utåt och bakåt. – Som det här, till exempel, kommer alltid vara min gest för att ta reverbet bort från sången. Och jag kommer alltid vilja hantera basen med vänsterhanden. Hur är The Gloves att skriva musik med? – Jag skulle inte använda The Gloves för all musik hela tiden, men målet den här gången var att kunna skriva och framföra en låt helt med The Gloves. Så låten Me the Machine är skrivet av och för The Gloves. Det är en helt annan låt jämfört med det andra på skivan eftersom jag tänkte skulpurellt i tre dimensioner, snarare än att börja med en schysst baslinje med en bra melodi i en sekvensiator. Detsamma med det lilla twinkly-ljudet som dansar runt basen och som har en arpeggiator. Det låter slumpmässigt, fritt och oprogrammerat. Den faktiska programmeringen för att kunna spela med ett sådant ljud tog lång tid, men att faktiskt spela det är enkelt. På scen har man vanligen ett instrument eller mikrofon i händerna, eller en keyboard eller trumset att gömma sig bakom. Du känner dig inte ”naken” på scen med bara The Gloves? – Nej, egentligen inte. Jag spelar fortfarande bas, gitarr, keyboard/piano och sjunger. Men om jag vill agera i scenrummet, loopa något, så finns den möjligheten direkt i min hand. Det handlar om hur man kan förenkla och samtidigt göra det mer tydligt för publiken vad man gör. En gest syns och kan bli mer spännande än en knapptryckning på en låda. Hur skulle du då sammanfatta The Gloves? – The Gloves får mig att vilja gå nya vägar med att tänka musikalisk skulptur. Ibland improviserat, ibland repeterat på scen. The Gloves är ett sätt att slippa anpassa mig till maskinen med alla parametrar, och istället anpassa maskinen till att bli mer mänsklig så att jag kan få vara i mitt musikaliska jag utan att agera som en robot. The Gloves tar de fantastiska mjukvarorna som finns, och sätter dem bokstavligen i handen på dig för största möjliga frihet. Läs mer Se Imogen Heap visa sina handskar hos Wired Imogen Heaps hemsida
  8. David Henriksson. (Foto: Sean Marshall) David Henriksson är sedan två år baserad i Nashville där han jobbar som gitarrist för flera olika artister. Kanske har du läst hans tidigare blogginlägg på Studio? Nu kan du åter följa David och ta del av hans erfarenheter. Men först, en sammanfattning av hans resa så här långt. Första tiden i Nashville – När jag flyttade till Nashville i juli 2017 hade jag fyra country-gig bokade första veckan och inget annat. De två första månaderna trillade det in massor av jobb och jag spelade med minst en ny artist eller band varje vecka och där det varje vecka var upp till 35 nya låtar att lära sig. Efter sex veckor fick jag erbjudande att göra en audition för att spela med Tracy Lawrence som med sina 18 singelettor och 14 miljoner sålda countryplattor verkligen är en legend. Jag spelade med honom i ett och ett halvt år, och fick vara med om konserter på bland annat Grand Ole Opry House och Ryman Auditorium – två av de mest ikoniska konserthusen för countrymusik. Det blev också spelningar på flera festivaler. Ibland upp till 30 000 personer i publiken, samt även flera tv-framträdanden. Fler gigerbjudanden och auditions – När jag hade spelat i några veckor med Tracy Lawrence, fick jag ett samtal av en kille som är bandledare för en countrysångare som heter Kenny Chesney som sålt 29 miljoner plattor och haft runt 30 singelettor, 16 av hans album har toppat Billboard-listan. Dessutom har han vunnit massor av Country Music Association Awards. De ville att jag skulle göra en audition för att spela med Kenny som nyligen blivit av med sin gitarrist. Vi var sex personer som blev inbjudna till audition men tre dagar senare fick jag ett sms av bandledaren som bad mig ringa honom. Han berättade att gitarristen som planerat att sluta hade ångrat sig, så det blev tyvärr ingen audition. Ändå häftigt att vara en av sex gitarrister i stan som var påtänkt, speciellt efter så kort tid i Nashville. – Några månader senare ringde samma bandledare igen till mig och undrade om jag ville göra en audition för en yngre countryartist som heter Michael Ray, och då stod det till slut mellan mig och en annan, men de valde den andra killen. Jag har fått rätt många erbjudanden men som i många fall varit svårt att kombinera med mina huvudsakliga gig. För mig är det viktigt att vara trogen mitt eget val vilket innebär att jag får tacka nej till spelningar och därmed pengar, men det är skönt att ha fokus på turné varje helg med Kyle Daniel och många förbandsgig till olika artister. Bland annat ska vi inom kort spela i Florida och sjunga och spela nationalsången innan countrystjärnan Brad Paisleys gig i Orlando. Sedan ska vi spela in Kyle Daniels nya platta de närmaste månaderna. Från sista gighelgen med Tracy Lawrence. (Foto Timothy Hiehle) Svåra karriärsbeslut – I januari 2019 hoppade jag av giget med Tracy Lawrence och det var efter flera månaders funderingar om framtiden med min familj, flickvän och nära vänner, och jag kände att jag ville göra lite andra saker också. Dessutom fick jag ett erbjudande om att spela med en god vän till mig, (Kyle Daniel som nämns ovan), i en musikstil som kanske ligger ännu närmare hjärtat – fortfarande countrybaserat men med lika mycket rock- och bluesinfluenser. – Under 2019 har jag spelat för betydligt mindre publik och för mindre pengar men det känns ändå rätt. Mitt visum går ut i februari 2020 och jag vill jobba i både Sverige och USA. Men jag behöver försöka förlänga mitt visum. Det viktigaste för det är att visa att man gjort vettiga saker, och jag håller på för fullt att skicka in en massa material som intervjuer, artiklar, medverkande på plattor med mera till min advokat. Detta är sådana saker de huvudsakligen kollar på när de går igenom en visumansökan. Det blir också hårdare och hårdare att få visum. Om jag åker hem nu så kanske det är näst intill omöjligt om några år att få visum igen. Inspelningen av EP. Producenten Guthrie Trapp till vänster om David och brodern Viktor längst ut till höger (Foto: Mikael Audell) Inspelning av EP med producenten Guthrie Trapp – Ett av målen för resan var att spela in en EP – en egenskriven soloplatta med fem låtar tillsammans med producenten Guthrie Trapp. Planen var att det skulle ske ganska omgående när jag kom till Nashville. Syftet var att ha någonting att visa upp för att få gig, men det visade sig snabbt att i Nashville finns det så mycket jobb att man inte behöver ha någon soloplatta att visa upp för att få jobb. Här finns ett stort behov av gitarrister och på en del gig är det till och med upp till fyra gitarrister på scen. – EP:n blev inte inspelad förrän i april 2019. Istället för att hyra in en massa Nashville-musiker så gjorde jag det med min bror som är en väldigt duktig trummis och som jag spelat mycket med genom åren. Så vi gjorde EP:n när han var över på besök tillsammans med några andra kompisar. Levande studioklimat – Studioklimatet här i Nashville är otroligt levande – mer än på många andra platser. Men det är dyrt att hyra in sig. Tack och lov hittade vi ett rätt billigt alternativ, en ganska liten studio. Jag ville spela in alla i samma rum så att det skulle kännas som en livetagning med fyra musiker i samma rum utan klicktrack och inga extra pålägg efteråt. Det blir förstås läck mellan mickarna, men det finns väldigt många bra plattor genom åren där folk har spelat in på detta sätt. Så vi gjorde 2-4 tagningar per låt, och visst kände jag att jag hade kunnat spela ännu mer perfekt ibland, men det finns en glöd där som är svår att återskapa om man gör 75 tagningar själv efter att de andra satt sina bakgrunder. Guthrie Trapp var med som producent. EP:n kommer släppas under hösten 2019. Som förband till legendariska Charlie Daniels Band i Montgomery, Alabama. (Foto: Sean Marshall) – Jag spelar just nu med Kyle Daniel och gör även en del andra frilansjobb och vill också komma in lite mer i studiosvängen. Samtidigt känner jag att man måste vara i stan längre för att få in en fot där. Det är en mindre skara musiker som gör studiojobb jämfört med oss som turnerar. Vissa hinner göra 2-3 studiosessioner per dag, men som turnerande musiker så är det ju svårt att hinna spela med 2-3 artister samma dag. David och nye Nashville-svensken Karl-Johan Wigander på scen med Kyle Daniel i Chattanooga. (Foto: Sean Marshall) – Under de två åren jag har varit här så har det mest blivit country-gig, men även rock och blues-influerade saker. Jag hoppas det i framtiden blir ”Americana-grejor” – lite mer avskalad, organisk och mer akustisk musik, som till exempel Chris Stapleton med mycket akustiska gitarrer. På sistone har jag haft sällskap av en annan svensk – en 20-årig göteborgare som heter Karl-Johan Wigander. Otroligt bra trummis! Han har redan hunnit plugga på både ”Berklee Collage of Music” i Boston och ”Musicians Institute” i Los Angeles, och han har spelat med mig och Kyle sedan början av augusti. Det är kul med ytterligare en svensk i bandet. Hans visum går också ut i februari 2020 så vi kämpar på båda två med visumfix i veckorna och turnerande på helgerna. Videon som släpptes via Rolling Stone Magazines hemsida. Från och med nu på torsdag (17 oktober) kan du följa Davids fortsatta äventyr genom Davids Nashville-blogg här på Studio. Vill du kolla in tidigare bloggar från David i Nashville så finns de här.
  9. Tänkte bara tipsa om min gode vän Ulf "souly"'s coola site, där han regelbundet lägger upp nya intervjuer som han gör med folk som vi alltid vill veta mer om. http://www.soulinterviews.com/
  10. Här kommer ett tips, en intervju med Dave Pensado:
×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.