Opus99

Jag har märkt att min referens, är faktiskt mina omgivningsljud. T.ex. trafik på gatan utanför, ljudet av kläderna när man rör sig, ljudet i rummet när man harklar sig, ljudet av musen på bordet .. typ sånt. Jag lyssnar på nåt sätt hela tiden på sånt, för att man liksom inte ska drunkna in i den där drömvärlden där man inte vet riktigt var man är längre. Men det är inget jag liksom sätter av tid för att göra, utan det gör jag precis hela tiden.

Se på fan. Det var ett bra tips, det ska jag minnas ifall andra frågar. 😉

Sång är ju längre toner än rap. Rap är mer likt trummor och slag verk. För sång skulle jag ställa in en kortare attack och kortare relase, och tvärtom för rap och rytmiska saker. Sen om man vill använda kompressorn mer för att forma dynamiken på varje enkilt element, fras, slag osv så är det en helt annan sak - och mycket mer situationsbaserat. Lång attacktid släpper ju igenom mer av den naturliga attacken och vice versa. Så vill jag ha mer anslag så sätter jag en längre attack-tid, och är det för spetsigt alla redan så sätter jag en kort attack-tid för att mjuka upp ljudet. Hur mycket, det är lättare att lyssna sig till. Men jag tror aldrig jag jobbar med attacktider över 35-40 ms dock, och jag skulle nog kalla 5 ms och mindre för "kort". Release är väldigt varierande, men kort release för mig är 50-100 ms och lång .. ja, om jag kör master-behandling här så kan releasetiderna ligga på 6-7 sekunder ibland, så .. det skulle jag kalla "lång" 🙂 Releasen har inte bara betydelse för hur jämnt ljudet ska bli utan även för hur pass hårt nästakommande sak på spåret ska komprimeras ihop. Med lång release så faller inte kompressorn tillbaka lika fort och då blir kompressionen av nästkommande element lite mjukare, mindre dramatisk. Med korta releasetider så hinner releasen falla ner till noll innan nästa element kommer och då får man full kompression på nästa element. På sång brukar jag använda 2 kompressorer, en som tar hand om de korta hårda variationerna, och en till ovanpå, mildare, det som jämnar ut det överlag. Sen brukar det bli ett kort reverb, där jag ställer in reverbet genom att lyssna på Early reflections i första hand och sen lägger till svansen. Oftast Waves Trueverb. Kompressorer till sång, där gillar jag mest multiband kompressorer, typ Waves C4. För med multiband kan man trycka ihop det mer överlag utan att enkilda element blir lidande. Multiband använder som första, och som andra kompressor en enkelbands kompressor. DeEsser - som jag ofta använder, brukar bli lite diskret med Waves RDeEsser.

I Windows Mediaspelare finns "förbättringar" som en undermeny till "Visa". Där hittar du kontroller som du styr uppspelningshastigheten med.

Svårt att veta. Men det skulle kunna bero på att cubase inte märkt av att du avinstallerad och installerat igen. Cubase använder en databas för pluggorna, och databasen uppdateras inte alltid fullt korrekt. Längst till vänster, i plug-in information fönstret, så kan du se små bockrutor - en för varje plugg. Prova att bocka i de pluggar (utav de bruna) som du vill prova, och stäng sen fönstret. Ibland kan man prova att öppna dom pluggarna i cubase på en gång, och få besked. Andra gånger kan det krävas att man startar om cubase för att de ska börja funka. Kanske kan vara värt ett försök

Toppen. Välkommen in 😆

Jag byggde ihop ett helt eget material för orkester-emulering. Satt 1½ år och redigerade samplingar och gjorde olika uppsättningar och kombinationer av olika ljud och metoder och arbetssätt. För min del blev det i slutändan huvudsak VSL baserat, men på vägen dit så märkte jag väldigt tydligt att arbets-sättet är så omfattande - oavsett vilket man använder - att det personliga valet och arbetssättet är väldigt viktigt. Om det finns någon genre i världen där folk oftare väljer ljud de inte tycker är det bästa, till förmån för ett arbetssätt som passar dem bäst, så är det nog just vid orkesteremulering. Skulle någon däremot fråga mig vad som ger bäst och mest realistiskt ljud, och är - i förhållande till ljudkvaliten - absolut enklast och snabbast att jobba med, så blir svaret ganska enkelt för mig: Sonivoxmi Symphonic Collection. Otäckt bra inspelade, fasmätarn ligger som fastlåst mellan 80 och 100 grader nästan hela tiden, låter väldigt naturligt och är skapat specifikt för att vara lättanvänt. Det kräver dock en sample-player, företrädes vid Tascam GVI, Gigastudio eller Kontakt, om man inte vill konvertera. EWQL låter bättre ju fler instrument man använder samtidigt och låter sämre ju färre instrument som spelar samtidigt, medan VSL är lite tvärtom. ProjectSam är ganska lika Sonivoxmi, på så sätt att det är helt naturtroget ljud, låter väldigt naket. Philharmonik, Halion Symphonic orchestra och Garritans personal orchestra är "prisvärda" produkter, och vad jag har hört så är dom verkligen prisvärda med. Även om man går ner i pris tycker jag det är svårt att välja enkelt. Det händer så mycket på hur man vill jobba. EWQL gold, VSL Opus 1/2, Philharmonik, ProjectSam, Halion Symphonic orchestra, Garritan Personal Orchestra, Kirk Hunters material .. du får kika runt 😳

Oftast när jag vill ha en sprödhet som inte vanlig diskant kan ge mig. Vanligvis på ljud/instrument som har mycket dynamik, akustisk gitarr, cymbaler, trummor, plockiga syntljud osv.

Bläddrade just tillbaka, och såg var roten till Lagom kommentarerna kom ifrån i tråden. Jag hakade på senare kommentarer om lagom, så min reaktion var inte riktad till dig på något speciellt sätt. Ville bara få ur mig det 😛

50 spänn på att SadamJRs svar till Analogfreak blir "Nu" 🙂

Då är vi två. Mer repressivt socialt klimat tror jag är svårt att finna, realistiskt sett. Lagom används alltid som förmanande, som skälls-ord, eller som undanflyende. Så fort Lagom sägs, så ska det infinna sig nu, eller inom mycket kort. Om en människa festar järnet och lever allmänt fan och älskar det i 5 år, och nästa 5 år går han in i en himla lugn tillvaro och tar det väldigt soft och måttligt och trivs som fan i det .. då blir ju summan lagom över den 10 års perioden (?) Men nä, se så ska man inte se på Lagom, utan lagom ska vara hela tiden, här och nu och imorgon. Så det är verkligen ett förmanande uttryck. Det finns Energi-givande uttryck och Punkterande uttryck, Lagom är definitivt ett punkterande uttryck. Om två personer tycker olika - en tycker A och andren tycker B .. då kommer svensken in i rummet och löser alla världens problem genom att tjoa "Lagom är bäst!". Så lagom är liksom alltid en mix bestående av lika mycket utav alla dittills nämnda faktorer. Och om inte det resulterar i något bra, så är det vad som gjordes (dvs lagom) som inte var Lagom, egentligen. För om man gör något Lagom, så kan det ju aldrig bli fel 😄 Mycket genomtänkt 😛

Mm, det är nog hur begreppet används. Men att fråga en svensk "Vad är lagom för dig?" .. det är nog lindrigare att ge han en vänsterkrok 😛

Exakt, lagom är ett rörligt uttryck. Betyder aldrig samma sak två gånger. Container-uttryck kallar jag dom. Det är en tom container, som man kan fylla med helt olika betydelser varje gång man använder dem, men lik förbaskat påstå (och gömma sig bakom) att "jag sa samma sak nu som jag sa då". Och det, om något tycker jag kännetecknar den svenska dum-stoltheten .. för så ser jag på den lite. Vi är experter på att dölja oss bakom abstrakta halv genomskinliga dimridåer av ord, uttryck och åsikter som tycks omfatta allt men ändå inte förtäljer ett skit rent konkret. Vi klagar och idealiserar, men vägrar berätta hands down vad det är vi vill och står för, för då blir vi själva klandervärda. Istället använder vi container-uttryck. Mycket nobelt. Lagom ... what the fuck is Lagom? vad betyder det i praktiken? Ordet som inte ens har en direkt översättning i något annat språk jag känner till. Om lagom är enligt vad wiki skriver, så betyder ju lagom kort och gott "vad jag tycker är rätt/adekvat just i denna stund", för nästa dag, eller nästa stund är det ju annorlunda. Men som svensk säger man ändå, att det är lagom - precis som igår. Och att lagom sen skulle vara en slags dygd, en måttfullhetens dygd ... glöm. Det är skygghet och brist på ryggrad. Uvva .. kan bli snortokig på såna där verbala och sociala toreador-fasoner som folk kör med.

It's not what you say, but how and when you say it

Saknar också musikerna. När man gick över till endast inspelat på band dök det ner till "påkostad lokal talangjakt" klass direkt 😎

Håller med Så, här kommer mina preferenser +De med öra Det finns de som hör hur man kan bringa fram vartenda litet uns av energi och uttrycksfullhet som varje givet ögonblick i musiken kan ge upphov till. En perfekt balans av både maximalt uttryck och musikaliska antydningar, som gör musiken nästan helt mättad. Blandar totalt allvar och humor med en så perfekt avvägd tajming att man tappar hakan. Man saknar inget och känner att man kan ingenting tillföra överhuvudtaget. Det kräver en införståelse av musikens innersta väsen, men också en omfattande kännedom om alla detaljer - praktiska och språkmässiga - för att framkalla .. "illusionen" av nästan genomskinliga detaljer. Framförallt en sjujäkla känslighet. Mozart och Bach hade det, Tjaikowsky likaså, Beethoven hade det inte. Så jag gillar de föregående mer än Beethoven, även om jag är fullt införstådd med att Beethoven avsiktligen hade andra ideal och inte ens "försökte" åstadkomma samma "mättnad" i musiken. Michael Jacksson har det, David Foster, Quincy Jones, Count Basie hade det, och musikermässigt kan listan göras oändlig. Jay Oliver är en favorit för mig. Även tekniker har det, som t.ex. Mutt Lange, Bernie Kirsh, Humberto Gatica. En bra sån här kapacitet, är i sig själv ett resultat av att ha ett bra öra. Utan att höra, skulle man inte kunna åstadkomma det - inte ens slumpmässigt. +Allvar och insats De som övar, övar, övar för att nå till det fulla uttrycket, som ser vad som behövs och inte backar för någonting alls för att nå hela vägen upp på sin egen skala - vare sig det är Tae Kwon Do eller Tango - det gör det mer värt för mig att lyssna till (jämför med flum nedan). En människa som älskar fullt ut vad dom gör, tar sig själv på fullt allvar, totalt utan självdistans - åtminstone i utförandets ögonblick - och fångas upp i en så total känsla av närvaro att de tappar uppfattningen om tid, den människan skäms inte ett gryn för vad han/hon är, gör och står för, för han/hon vet att ingen av hans/hennes mest spydiga kritiker kommer aldrig någonsin att ens förstå själva företeelsen i sig, hur man kan komma i närheten av att uppoffra sig så för att uttrycka sig med kristallklar kärna och känslan av total fulländning i hela själen. Sånt är ibland det mest underbara jag känner till. Kritiker av sånt, är människor som antingen kan göra sin egen grej fullt ut, men istället väljer att bete sig som gläfsande troll. Det talar för sig självt. +Singer/Songwriter Jag älskar när allt någon gör står för den personen till 100%. När låten komponerats för att uttrycka något som finns i den människan redan från första början och det är personen som skrev det som uttrycker det. Mer komplett än så blir det nästan aldrig. Oavsett personen har programmerat, spelar alla instrument själv eller åtminstone gjort kompositionen själv och noga instruerat sina kompmusiker. Att andra kan stå för det tekniska, och mixning, är en annan sak, för det ligger på ett annat och musikaliskt irrelevant plan. Att berömma teknikern och tekniken är att berömma något annat. -Cynism och spydigheter Kanske talar för sig själv om man läser ovanstående punkter. Att använda musik som ett brännbollsträ för att yttra sina naiva och veka spydigheter - för när är sarkasm och spydighet nånsin annat än naiv vekhet? - då stänger jag dörren direkt. Och jag öppnar den nästan aldrig igen heller. Tyvärr hamnar många amerikanska satiriker inklusive Zappa i det här facket. Jag känner inte till mannen så mycket bakom scenen och vad han stod för privat, men på scen skämdes jag ofta för han. Om han inte gillade morötter, så tokhånade han alla som gillade morötter, och försökte få det att låta intellektuellt och genomtänkt t.o.m. De flesta växer ifrån det beteendet före 8 års ålder. Punk däremot, faller inte in den här fällan för min del. Punken ett trots, men under den trotsande ytan så finns en längtan efter samma sak som alla andra: att få vara ifred från nonchalanta förebråelser och leva i relativ harmoni och ha roligt. Att det uttrycks väldigt harvande och rått och skrikande är bara en förlängning av trotset för mig. Jag hör ändå vad som sägs. -Flum En kille kommer in från gatan, med en hockeyhjälm från 69, en golvpuka, och en björktrast i en bur, med ett sömnigt, lyriskt flin, och "Amen vadååå .. ja é konstnär och det é såhära jag uttrycker mig. Va äre fö fel på derå?"

Om skivan är avsedd för en sån "liten" spridning så är nog knappt några koder aktuella - i alla fall inte ISRC UPC/EAN. Frågan är nog hur du tänkt lämna materialet till tryckeriet. Mastringstekniker skickar vanligtvis in en bränd CD och tryckeriet bara kopierar upp den digitalt. Men lämnar man in materialet som separata audiofiler, eller DDPi isos eller dylikt, så måste tryckeriet veta t.ex. paus-avståndet mellan låtarna och sånt. Dom "koderna" måste du i så fall skicka med. Sen är det ju alla namn och inblandade, rättighetsinnehavare osv som ska med, och det är inte enbart en fråga för de som utformar omslaget, för sånt trycks vanligvis direkt på ovansidan CDn med. Eftersom det tekniska är något som du är så pass van vid, så behöver du nog bara besluta dig för var det ska spelas in och på vad osv så kan du släppa det sen. Det jag skulle lägga störst fokus på, är att gå igenom det praktiska med uppdragsgivarna: speciellt vilka tidsramar som gäller - precis hur lång tid har du på dig att få ner allt på disk t.ex. Det är avgörande, för det avgör hur pass hårt du kommer att behöva hålla i tyglarna, socialt. Det sades mig, en gång, att även om man jobbar tidseffektivt (gör vad man kan på den tid man har och accepterar vad som kommer ut av det) så bör man räkna med lika många minuters övertid som antalet deltagare. En orkester på 100 man (100 minuter, 1 h 40 min) kan dra över ett par timmar, och då är det frågan om alla har möjligheten att stanna den extra tiden. Ofta är det inte så. För kören är det nog inte så lyckat om det drar över tiden, och alla kan stanna utom 3 av bassångarna, så det blir bara 1 bassångare kvar, som kommer att drunkna. Det är de tidsramar som man har, som man måste värna om till max. Det är trots allt människor man jobbar med, som inte är maskiner, och i det här fallet oerfarna unga sådana, variationsrikedomen mellan tagningarna kommer att variera stort, och dom kommer att göra misstag på misstag vilket innebär omtagning på omtagning och annat dylikt som tar upp tid - mer tid än man räknat med, som man bör ha i åtanke redan från första stund. Jag tror det att det är där man ska lägga 90% av sitt fokus, att reglera det, göra det tidseffektivt och se till att folk förstår att det dom gör på den tid som finns är vad som blir - inte tvärtom. Om tiden börjar dra över så måste man börja tänka på att skära bort barlast. Inom det tekniska måste man nog räkna med, att där är det en inställning och möjligen två små justeringar som gäller, sen får det funka så, och man får lägga sin tid på att göra det hela tidseffektivt. Jag tvivlar dock inte på att det här kommer att gå bra. Ha så kul med det och grattis till jobbet ☺️

Begreppet "Professionell" är nog upp för debatt lite ... profesionell har ju flera dimensioner till sig. Dels tycker jag det hänvisar till att personen ifråga livnär sig kommersiellt på det han gör, och dels så hänvisar proffs till att besitta kapacitet eller annan möjlighet att utföra en tjänst på ett sätt andra är villiga att godta/godkänna, betala för och/eller investera i. Det senare ger också stöd för en ganska primitiv tolkning, som jag tror beror på att man förväxlar "professionell" med "expert"; att proffs skulle besitta en kapacitet som en amatör inte besitter, och att en amatör således skulle vara en utövare som inte klarar av att utöva med motsvarande effektivitet, eller strävar efter att göra det. Den tolkningen av proffs tycker jag är gripen ur luften, för det finns knappt någonting i vår omvärld som understödjer en sån begreppsbildning. Åtminstone inte i västvärlden idag. Många experter livnär sig som proffs, men väldigt få proffs är experter; profession kräver inte expertis. Dessutom är själva begreppet kulturellt färgat. Profesionell i t.ex. USA och i sverige hänvisar till två ganska olika begreppsbildningar. I USA är professionell en hänvisning till det antika greklands användning av profession, där professionell helt enkelt betydde att man utförde ett yrke som krävde utbildning eller licens, eller något som i vilket fall behöver granskas och godkännas av en samhällsenhet för att kunna utföras. I den fria marknaden av idag, så tycker jänkarna att om någon annan vill betala för vad man gör, så gör man något som godkänns av andra element i samhällskroppen, och att möjligheten att få andra att betala är i sig självt ett godkännande - väldigt rått och Darwinistiskt. I de flesta fall så innebar "professions-yrken" i antiken en bekväm och kontrollerad arbetsmiljö, ekonomisk trygghet, lönen var t.o.m. något mer än en enskild behövde för att bara överleva osv. Det var nästan vår motsvarighet till Kommunalare. En professionel idrottsman .. det är nog lite avigt begrepp. "Kommersiell idrottsman" vore en lite mer korrekt beskrivning. Inom musik har ju begreppet "proffs" egentligen inte många bra tillämpningar. Själv tycker jag ofta att musik och proffs i kombination förtäljer ingenting mer än det som personen som säger "proffs" menar med det - och det är ju väldigt väldigt olika från person till person. Talar man om "kommersiell musiker" eller kommersiell musik så är det ju en musiker eller musik som i första hand tjänar ett annat syfte än konstnärligt syfte, även om båda ändamålen - konstnärligt eller kommersiellt - kräver ett hantverk. Om något av de två är bättre eller sämre, det varierar ju som vädret - i alla fall för mig. Till det här kommer även ikonfixering in, att folkmassan - genom reklam eller exponering - fäster sig vid specifika utövare som personer eller källor för välbehag; alltså att folk gillar musiken för att det är just det bandet eller den artisten, och då hamnar ju musiken återigen på andra plats.

Yes, men crossover punkterna är domsamma, vilken processor man än befinner sig i. Har man 4 band för kompressorn så kan man inte ha 1 band stereobreddning, man måste använda samma 4 band överallt.

Buuuu 😎 Anyway, jag tyckte definitivt man hörde skillnad på de två olika alternativen. Fiolen var väl mest lik båda varianterna, men elgitarren tyckte jag hade en väldigt tydlig skillnad mellan alternativen. Saken för mig var att förstå vilken av de två olika som var den dyrare. Men skillnad tyckte jag definitivt man hörde.

Något som utmärker människans sociala sätt att fungera, är ju något som .. tja ibland kan man nästan kalla det "mode" eller trend. Det har ju visat sig genom massvis med studier att som människor är vi beredda att göra och köpa nästan vad som helst, så länge vi upplever att det är förenligt med vad den stora massan tycker är riktigt och bra. Yale University gjorde ju det här roliga testet med elstötarna, som är ju en klassiker. Visade ju väldigt tydligt att en helt vanlig Jeppe var helt okej med att administrera dödande doser elektriska stötar till testpersoner, så länge han fick övertygande försäkran ifrån testledarskapet att allt var okej och i sin ordning, och dessutom att han själv inte skulle hållas ansvarig för testpersonerna eventuella dödsfall. Samma sak med de som jobbade med ugnarna i arbetslägren i Tyskland på 40-talet, där handikappade, judar, och människor ifrån alla tänkbara sociala minoriteter, vars hår hade rakats av för att säljas, naglarna dragits ut för att koka tvål av, kom in som berg av lik på vagnslaster och skulle in i ugnen och eldas upp utan betänkligheter. Dom ugns-killarna utvecklade märkligt nog inte några svåra betänkligheter om vad de gjorde (vad jag har fått höra i alla fall), för om ledarskapet godkänt det, dom fick betalt och hundratals andra gjorde samma sak utan att klaga, så ... var det liksom inte så mycket att fundera på. Jag tror vi funkar lite så som människor till vardags. Ofta är det väl så att vi om vi känner betänkligheter, så börjar vi tvivla på vår egen känsla istället, på betänkligheten i sig. För om 'alla andra' gör .. och jag har svårt för det, så måste det väl vara jag som är lite udda(?), och vi försöker förstå, rentav gräva fram ett möjligt försvar för vad vi gör, oavsett vad vi gör, för att anpassa oss efter rådande trender. Så att folk skaffar sig vad de själva gillar, och bedömer själva mer än att kolla med sin omgivning vad som anses rätt och riktigt, det tycker jag är en sanning med modifikation. Vi är nog mottagliga för väldigt mycket, så länge som vi är övertygade att omgivningen godtar eller redan godtagit det. Och vad kan vara mer okej, än en skiva som 'alla andra' anser är en en succé - ibland redan innan den säljs i butik t.o.m.

Jag tycker mig känna igen lite av det. Om jag har ett midispår som är kopplat till en VSTi, och jag tar bort VSTin ifrån Instrumentlistan (knappen F11), då händer det ofta att nästa gång jag öppnar låten så meddelar cubase mig om att MIDI spåret inte hittar den VSTi som den är kopplad till. Alltså, även om jag tar bort VSTin ur instrumentlistan så verkar det finnas en slags koppling kvar mellan MIDI spåret och VSTin, som cubase försöker lösa. Om jag däremot först går till MIDIspåret och tar bort kopplingen till VSTin, och SEN tar bort VSTin ur instrumentlistan, då får jag inte upp det där meddelandet nästan gång jag öppnar låten. Men det du beskriver är ju mer än så, du beskriver ju att VST instrumenten som du använder när du sparade låten inte laddas - och att det är därför du får upp den där "can't find the deignated VSTi" rutan. Att VST Instrumenten inte laddas, det har jag nog aldrig varit med om. Någon gång har det hänt, om Windows tyckt att RAM minnet är fullt, eller om en installation av en VSTi inte är riktigt korrekt utförd, men i båda dom fallen så är ju lösning väldigt uppenbar och tämligen lätt att lösa. Ett tips du skulle kunna prova, är att nollställa Cubase VST plugins databas. Cubase läser nämligen in alla VST plugins en gång och sparar den inläsningen som en databas. Varje gång du startar Cubase, så söker den igenom VST Plugins mappen efter nya pluggar som inte redan finns registrerade i databasen, men den laddar inte VST inställningarna genom att läsa av VST Plugins mappen varje gång. Istället så söker den efter nya förekomster, men i övrigt så laddar den inställningarna som finns i databasen. Om du nollställer databasen, så kommer cubase - nästa gång du startar - att bli tvungen att läsa igenom hela VST Plugins mappen och göra en ny databas. Det tar någon minut längre än annars, men om felet skulle bero på att något i Cubase relation till VST instrumenten skulle vara galet, så skulle en återställning av databasen kunna återställa det. Det har hjälpt mig några gånger och är helt riskfritt. Först, se till att cubase inte är igång, och inte Wavelab heller om du har det. # Gå till mappen C:\Documents and Settings\Användarnamn\Application Data\Steinberg\Cubase 4 # Klipp ut filen "VST Plugins.xml" och flytta den till t.ex. skrivbordet Filen "VST Plugins.xml" är cubase databas fil för plugins och instrument osv. Om du flyttar den ut ur C:\Documents and Settings\Användarnamn\Application Data\Steinberg\Cubase 4 till skrivbordet så har du en sparad kopia av den, just in case, och nu ska mappen C:\Documents and Settings\Användarnamn\Application Data\Steinberg\Cubase 4 inte innehålla någon "VST Plugins.xml" fil. Det är viktigt. Nu kan du starta Cubase. Cubase kommer att märka att "vafan, ingen databas?" och kommer då att automatiskt skapa en ny sådan, genom att läsa av allting i VST Plugins mappen från scratch. Det tar någon minut, och du kommer inte att få något meddelande eller nånting. Nu har du återställt plug-ins databasen, och om det stora felet berodde på någon relation mellan cubase och dina VSTis, så är den saken reparerad nu. Prova att öppna din låt igen. Får du samma problem även nu, att dina VSTis inte öppnas, då var det inte enbart databasen det var fel på. Det skulle kunna vara så att ett eventuellt databas-fel har skapat en korruption in låt-filen. Lösningen på det är att först återställa databasen, och sen spara alla MIDI och audiospår som separata filer, och skapar ett nytt projekt, och importerar alla MIDI och Audio spår, och börja om med ljuddesignen. Om du gör så, prova att spara alla ljudinställningar för varje VSTi som en FXP fil. Då har du i alla fall en backup på ljudinställningarna i varje VSTi för framtida bruk, även om det absolut inte ska vara på det här sättet. Annars har jag inga fler konkreta förslag, och jag tror problemet kan vara halt att få grepp om överhuvudtaget. Om det inte var databasen, så borde du definitivt prova att söka efter var felet till det här ligger i. Cubase.net är en ganska bra källa för såna här funderingar. Kanske en total ominstallation av allt skulle hjälpa. Men att kallt hoppas på att slippa träffa på det här problemet igen ... det kan bli dyrt och man kan tappa otroligt mycket arbete. Du måste nog skapa en lösning.

😄 Place your bets, ladies and gentlemen

Finns bara ett sätt att använda en tamburin: Man trär den över skallen så den lägger sig runt halsen. Sen hoppar man runt, runt som en idiot 😄

Ujuj .. vilket ämne att skapa en tråd i. Det här lär bli hetskt.