Opus99

Ingen ska få lida spöstraff för att man frågar - nånsin. Man frågar för att man inte vet eller inte förstår, men inte för att man tycker att andra ska göra jobbet åt en 😉 På den riktigt basala nivån? Om båda användarna har väldigt lika installationer på sina datorer, så funkar nog Sixties svar ganska bra. Det brukar bli lite småknas, någon varningsruta, Ableton hittar inte ljudkortet t.ex. för att din polare öppnar ett projekt i sin Ableton som är inställt efter ditt ljudkort och dess drivrutiner, medan han använder ett annat ljudkort och drivrutiner än du .. typ såna grejor. Det är åtminstone så jag förstår att det är tänkt. I princip alla såna här program är inte gjorda för att man ska skicka detaljerade arbetsfiler till andra. Tanken är att man ska göra jobbet i ett och samma program, på samma dator. Vill man sen skicka delar av materialet till någon annan, så måste man preparera materialet innan man skickar det; preparera det på det sätt som gör att den andra kan använda det effektivt. Det har länge funnits människor som velat skapa universala utbytesformat, som de flesta program kan importera/exportera. T.ex. att någon gjort en låt i logic och skicka den till dig som du kan öppna i princip rakt av i Ableton. AAF, AES31 eller OMF är exempel på såna format, som en del mediaprogram stödjer. Men i dagens superkapitalistiska inställning, så vet vi hur effektivt det blir: Om någon hittar ett botemedel mot cancer så kommer dom att hålla receptet hemligt för resten av världen, och ta über-patent på det, så att ingen i hela världen kan göra medicinen själv, utan alla måste köpa ifrån dem genom deras licens. Så, viljan att tjäna pengar förhindrar utveckling. Indiens medicinforskning t.ex. går framåt 400% mer än USAs, för amerikanarna delar inte med sig av sina upptäckter, inte ens till varandra. De håller sånt hemligt. Det är samma med format i mjukvaruvärlden. AAF, AES31 och OMF och andra såna universala utbytesformat där tanken var god, men de funkar uselt, för att tillverkarna av mediaprogram inte vill visa källkoderna som man behöver för att utveckla väl fungerande utbytesformat mellan plattformarna. OMF är Digidesigns egna format, som togs fram bl.a. för att man skulle kunna skicka hela mixar direkt mellan Protools och Avid - Digidesigns videoredigerings-plattform. Men fastän Protools och Avid är avdelningar av samma företag - Digidesign - så funkar OMF formatet dåligt mellan Protools och Avid - helt enkelt för att avdelningarna inte delar med sig av "för mycket" information mellan varandra, inte vill samarbeta väl med varandra. Det är lite resultatet av västvärldens tolkning av evolutionen, att konkurrens - t.o.m. mellan avdelningarna inom samma företag - "inspirerar till verksamhetens fortsatta utveckling, främjar strävan efter perfektion och förbättrar företagets konkurrens-kraftighet " - som det brukar heta. 😆 Har man liknande installationer på båda datorerna kan en direkt kopia av hela projektet fungera någorlunda väl. Sett ur ett perspektiv som i princip alltid funkar oavsett plattform och arbetssätt, så föreslår jag rena MIDI och audio filer, via FTP 😛

Jag ägnade mig en lång tid åt att hitta snabba och funktionseffektiva sätt att överföra sånt här på, även mellan folk som använder olika program eller plattformar. Skicka spåruppsättningar för videomontage, film-mixning, gud vet allt. Jag, och många med mig, kom fram till att rena MIDI filer och hela audiospår funkar bäst i längden. Det tar en stund extra att föra över, eftersom det är mer data, men det var det värt tyckte vi. På samma sätt kan man föra över presets, ifall den andra snubben har lika mjukvara. Har man samma reverb kan man spara sitt reverb som preset-fil och inkludera den filen i överföringen.

Oftast är ju "rätt lön" den lön som etablissemangs-killen tycker är rätt lön. Det finns dom som gör lite laborerande och snokar upp vad uppdragsgivaren tycker är rätt lön för en sån situation, och sen frågar dom efter typ 500 kr mer för prutmån (så uppdragsgivaren blir ännu mer förtjust). Nåt som i princip alla dans- och coverband är med om dagligen, är att ett kontrakterat arvode inte betalas ut, utan bara 50-70% av det. Klagar dom, eller hänvisar till konraktet så är dom inte välkomna tillbaka. Och i Los Angeles är ju trenden tvärtom, där är det "pay to play" som gäller. Ska man spela offentligt, som artist eller band, så får man betala dyrt för det. Tyvärr har etblissemangs-människorna, krogarna, lite av ett för starkt övertag. Krog-branschen är ju dessutom kartellernas bransch, så om en uppdragsgivare tycker man gör ett sketet jobb, så sprider sig det alldeles för fort, och då blir man utan jobb. Det är inte rätt, men det är lite så det är. Inte för att det ska vara någon riktlinje, men det kan vara nåt att hålla i huvet. Rätt pris är alltför ofta en traditionell uppfattning, "såhär gör ju alla", istället för rimlig ersättning. Men nog med olyckskorpande nu ... lycka till på spelningen 🙂

🙂

Det är som att laga en maträtt. Det hänger inte på riset, eller fisken, eller citronen, eller pepparn, eller saltet, elle såsen. Utan det hänger på hur alla dom faktorerna vägs av mot varandra. Tänk delikatess tänkande. Det sitter i huvet, i tänket, metodiken och uppmärksamheten. Det är en salig blandning av frekvensbalanser, panorering, spårbredd, chorus, fasrelation, och inte minst illusion. Om du t.ex. lägger en distad gitarrmatta i full stereo, och sen lägger virveln i mono och gör virvelreverbet smalt, så låter gitarrerna bredare. En illusion. Bredden kommer av mixningen, definitivt. (om inte av själv inspelningen, förstås). Mastring kan bara öka eller minska helhetsbredden, men det är i mixningen som maträtten tillverkas. Sen ska man inte förväxla "bredd" med "djup" eller "Fyllighet" .. det är lätt att man gör det. Det som låter fylligt kan uppfattas som fett&brett men det är inte alltid det är så.

Tänk matematik. 6 åttondelar, är lika med 12 sextondelar, och 24 trettiontvå-delar osv. Man kan använda vilken rytmisk indelning man vill inom takten, så länge det går jämnt ut. Sen kan det vara lite kluringt med tryckta noter, för ibland så följer inte tryckta noter skolpraxisen, utan de följer saker som av gammal vana blivit tradition. Speciellt tryckta större verk som inte är avsedda som läroböcker, där ser man sånt. Ett exempel är om taktarten är 6/8, då kan man ibland se en helnot i en takt. Skolpraxis säger oss att en helnot är 8 åttondelar, medan en takt i 6/8 bara rymmer sex åttondelar. Så en helnot skulle alltså "skjuta över" två åttondelar in i nästa takt. Men i det fallet så hänvisar man till symboliken, att en helnot i 6/8 betyder kort och gott att tonen ska hållas ut hela takten igenom. Det blir mer intuitivt och spontant att läsa och förstå för hjärnan, än om man skulle skriva t.ex. en punkterad halvnot. Jag själv blev gris-tokig på allt sånt där när jag spelade symfoniorkester första gångerna som 16-åring. Då kunde man inte alla såna där traditionella specialare, utan man läste det rent och rakt istället. Alla andra i orkestern var ju 40 plussare, så dom bara gled omrkiing och spelade och hade trevligt och själv stod man slet som en galt för att fatta - i realtid 🙂

Det blir lite som att be Pernilla Wiberg berätta *exakt* hur hon bär sig åt för att åka så otroligt fort i slalom som hon gör. Det har tagit henne 10-15 år av 8 timmar om dagen träning att ens förstå det själv, och det som funkar för henne funkar inte alltid för någon annan heller. Det är lite av en konst, en förmåga, en förståelse, något man måste sträva sig fram till. Om Wiberg ens skulle lyckas formulera i ord, i några få meningar, hur hon bär sig åt för att åka som hon gör, så innebär ju inte det att man själv förstår det, ännu mindre klarar av det. Vägen till att göra det man vill åstadkomma, kräver att man förstår hur man gör i detalj. Och för att förstå i detalj så måste erövra den detaljkunskapen själv. Man streta sig fram genom snön själv, göra alla misstag på vägen, förstå vad som åstadkommer vad, hur det blir om man gör si, eller så, eller so. Gradvis bli bättre, och bättre och bättre. De som åstadkommit den bredd eller dom egenskaper som du talar om, har inte fått lära sig det på någon skola eller av kollegor eller så. De har gått den tunga vägen från scratch och provat sig fram, stretat och strävat. Om man tror att "det här" borde ju funka rätt bra, och sen blir det skit, man trodde fel eller misslyckades med just den grejen, då vet man det. Då lär man sig av det, minns det och funderar på hur man tänkte från början och hur det egentligen blev och hur skillnaden där emellan ser ut i huvet, och i tekniken. På så sätt blir man bättre. Ett misstag, är ett steg framåt/uppåt på resan, och en expert är en sån som gjort flest misstag av alla. Det kan kännas tungt, men tyngden är vad som gör målet så ljuvt i slutändan.

Spara som ny fil bara - sätt rätt namn på den. Vill man jämföra mixar "on the fly" så är det nog bättre - ur flera perspektiv - att bounca ner alla mixarna till stereo-filer och jämföra dom sida vid sida.

Att mest virveln drabbas, beror ofta på att virveln är det ljudstarkaste instrumentet i de flesta mixar. Om du tillför limiting, så är det virveln och/eller basen/bastrumman som kommer att "drabbas" först. Det du beskriver, låter väldigt likt vad Ozones 'intelligent' maximizer gör, när man komprimerat för hårt. Jag skulle föreslå att du väljer ut det absolut starkaste partiet av låten - där alla volymspikar ser ut att finnas - och sätter det partiet på att spela runt, runt, runt hela tiden. I Ozone, sätt "Margin" på -0,3 och ställer in maximizern i "Brickwall" mode. Stäng även av DC Offset filtret och Dither. Sänk sedan Threshold till minsta läget, -20db, och ställ in Releasen på "500 ms". Lyssna sedan mycket noga, medan du sakta drar release-reglaget åt vänster, in mot kortare release tid. Idealet är att använda så kort release-tid som du kan, utan att det "distar" för mycket. Ju längre till vänster du drar release-reglaget, desto mer dist kommer du att höra. Välj den mängd release som ger dig minst distortion men samtidigt kortast möjliga release. Med lång release-tid så låter det mer likt en kompressor, som "duckar" och det vill man inte ha. Det "hörs" för mycket. Försök ta dig ner under 50 ms om du kan, och över 100 ms är riktigt lång release för en limiter. När du gjort det, sätt Threshold på 0 och placera en volymkontroll i signalkedjan efter Ozone. Stäng av musiken, och dra ner Threshold till t.ex. -2 db och sätt volymkontrollen på -2 db. På det här sättet lyssnar du alltid i samma volym, oavsett hur mycket limiting du tillför. Starta musiken och lyssna, lyssna mycket noga efter minsta lilla hörbara nyans, speciellt på bastrumma, bas, virvel, starka pukslag och annat med starka nivåspikar. Ozone tillför en slags varm luddig degradering som är svår att höra innan det är "för sent" ibland. Prova även att slå av både volymkontrollen och Ozone - gärna med ett knapptryck som gör att du kan stänga av Ozone och volymkontrollen i med ett enda klick - och lyssna utan limiter. Så lyssnar man fram och tillbaka på det sättet och jämför - utan limiter, med limiter osv. Hörs ingen skillnad alls? Stäng av musiken, öka Ozone till -4 db limiting och öka volymkontrollen till -4db. Starta, och lyssna igen, lyssna noga och jämför fram och tillbaka med ozone och volymkontrollen avstängd. Fortsätt så, tills du får bösta möjliga balans mellan stark ljudvolym på musiken och så lite inverkan från limitern som möjligt. Var noga med att stänga av musiken mellan varje justering du gör, för annars tappar öronen referensen och "minnet" ap-fort. När du känner dig nöjd, så glöm inte att stänga av volymkontrollens inverkan efteråt, och att betänka om du ska använda dig av DC Offset filtret och Dithering. PS. Med ozone, så fungerar det här bara riktigt effektivt om du enbart använder maximizer modulen. Om du använder någon av de andra modulderna samtidigt så funkar det inget bra alls. I såna fall, kan du tillföra effekten av de andra modulerna först, och sedan tillföra limitern i ett andra pass. DS

Klockren beskrivning. Precis så upplevde jag dom med.

Jag har också fått känslan av, att om det finns högtalare som är helt cyniskt osmickrande, så är genelec definitivt ibland dem. Kanske därför jag inte gillar dem, dom känns hårda och jobbiga för öronen, dom låter "glasruta" som nån sa en gång ... men på samma sätt har jag ju ingen jätteerfarenhet av dom. Men det skiftar nog mellan olika genelec modeller med.

Fan, det här kan man ju använda som nödutgång ifall någon inte gillar mixen. Om någon säger att det låter instängt och så, så säger man bara "Jomen, jag har mixat med inställningen att lyssnaren lyssnar från inuti själva bastrumman, förstår du" 😄

Man kan switcha mellan halv tempo och fullt tempo med - genom att ställa om datorns strömaggregat till 110V respektive 220V och växla mellan dom

Känner så väl igen mig så 🙂 Min egen bild var att spela musik, och att kompositionerna och spelandet var jag, och vad jag gjorde. Att spela in det, på en skiva, det var något annat än att bara spela sakerna. Och min bild var att bara gå in i en studio, och göra min grej och att teknikern skulle fånga upp vad jag spelade och så skulle vi se till att alla instrumenten lät typ lika starka och så. Inspelningstekniken skulle ju teknikern stå för, och inspelningen skulle ju återge vad jag spelade och hur det lät. Men se det gick inte alls alla gånger. För teknikern ansåg att han skulle besluta hur det skulle spelas in och hur det skulle låta, att han skulle göra det jag gjorde till "något användbart" (det var alltså inte det i nuläget?), en egen produkt, han skulle "rädda mig", och att jag minsann hade ordentliga brister i hur jag spelade och komponerade och det skulle han kompensera upp tekniskt. Han skulle besluta hur mycket av varje instrument som var rätt, hur mycket botten, diskant, reverb etc. Förklarade jag att jag tycker det låter goja - vilket det ofta gjorde - så sa han att tekniken och inspelat ljud har sina begränsningar i och med att den måste klämmas ut ur två högtalare, och att inspelad musik kan aldrig låta som live, och att alla musiker kan springa omkring med hur mycket önskedrömmar de vill, men att verkligheten inte riktigt funkar så, att man fick så lov att vakna upp ur drömmarnas värld. Det vet man ju nu, i efterhand, att allt det där snacket var fullständigt jävla bullshit. De små brister i spelandet och musiken och arren som fanns var väldigt måttliga, och inte alls att de krävde en teknisk anpassaning för att fungera. Det visste man bitvis då med, eftersom jag gjorde enklare inspelningar i studios själv redan innan det där. Även om det inte lät superbäst, så lät det ändå betydligt bättre än det han förvrängde till och hävdade att han visste bättre för han hade gjort inspelningar i 15 år. Jag har förstås kvar inspelningarna än idag och dom har ett tydligt inslag av menstruerande elefant-mutta - motverkar musiken helt. Mitt omdöme idag är bara mer detaljerat än då, men mitt omdöme då var i princip korrekt. Sista inspelningen någon gjorde av mitt material betalade jag 20,000 för, och bastrumman hörs inte alls; inte ens om jag filtrerar ut allt ovanför 90 hz kan jag höra den - än idag. Trots att det är tung Rock. Jag sa det under mixningen med, och killen är välkänd häromkring och har fått stipendium och kutar runt med hästsvans och är allmän 'kung'. Men icke sa nicke. "Jag vet väl hur min egen studio låter, och det vet inte du. Säger jag att det här kaggeljudet kommer att vara mer än väl så fattar du väl att jag säger så av en anledning? Det räcker liksom inte med att det ska låta kanonbra bara här inne, det ska låta bra på så många högtalarsystem som möjligt. Jag har gjort det här i typ 15 år, men du kanske vet bättre vad som funkar på flest högtalarsystem du?" hette det då. Så .. min bild är att ofta är det inte att man vill "göra själv", bara för sakens skull, utan man vill minimera chansen för andra att utöva negativ inverkan på sin musik, och på det man gör. Så har det i alla fall blivit för mig. Men jag orkar inte göra allt själv, utan jag har sett till att filtrera ut alla konstiga rötägg ur processen, och jobbar med människor som kan sin sak ordentligt bra, folk som själva är sin värsta kritiker, som förstår hur man menar när man säger något, t.o.m. när man säger fel, så man behöver aldrig oroa sig. Det blev en liten utläggning. Men kanske poängen är att hittar man bra folk så kan man stå för musiken själv och dom sköter inspelningen på det sätt dom själva skulle vilja få den utförd, och förstår att deras roll är understödjande. Så man måste inte göra allt själv - om man inte vill 🙂

Det som gör det igenkännbart är ju mest melodislingorna och skalorna. går man efter dom är det ju bara programmera fram ett syntljud som låter likt dom här ljuden. I många fall är det ju syntar här med. Den största skillnaden mellan fiddla och fiol är ju sättet man spelar instrumentet på och vilka melodilinjer osv med i övrigt klarar man sig utmärkt med fiolljud och man vill få till fiddla. Det är samma sak här. Balkansk musik är mer skalmejor, dubbelrör instrument, dragspel, torra gitarrer och enklare stråkinstrument. Vill man få det att låta lite folkligt så gör man instrumentstämmorna lite ostämda och svajiga så är man hemma nästan direkt. Har man bara ljud som återger dom klangerna så klarar man sig väldigt långt. Det sitter mer i spelet än i klangerna. Annars vet jag att USB soundscan gjorde en platta som hette [etnisk musikstil] traditions. Gjorde en halv serie av dom skivorna, turkish traditions, arabian traditions osv och jag tror dom gjorde en balkansk sådan med. Gudarna vet om dom säljs längre däremot. Men det är nog mer loopar och slingor än rena samplingar så då blir man väldigt begränsad och fastlåst. Men, är loopar av intresse kan det vara värt att hålla ett öga öppet för det.

Extern mixer har blivit lite specifikt. Jag har hört det mesta gott om DM3200/4800, frånsett att effekterna suger gammal svettig tapir-stake, men så är det ju på en hel del digitalmixrar. Jag har tänkt en hel del på sånt här själv, så jag slänger ur mig hur jag har tänkt: Om man vill kombinera mixerbordet med MIDI funktionalitet skulle jag mycket mycket hellre rekommendera någon av yamahas digitalmixrar och använda Yamaha studio connections manager i cubase. Tätare integration mellan mjuk och hårdvara har jag aldrig sett. Samtliga mixerinställningarna sparas automatiskt i projektfilen t.o.m. Med Yamaha får man ut ungefär lika mycket "fysiskt analogt" som med Tascam-en, men det är å andra sidan inte så mycket. Det är mest volymreglarna och pan. Resten är lika "icke fysiskt" som det redan är i cubase. Sen tillkommer hur man ska få ut audio-spåren till mixern. Mina cubase projekt blir, vid mixning (jag gör ett separat projekt för mixning) ungefär 35-45 spår, vara hälften i mono och hälften i stereo. Sammanlagt typ 65 monospår ibland. Ska man få ut alla dom till en mixer .. så får man tänka till lite. Tascam-en kan ta emot 24 monosignaler ut från datorn, det är 12 stereo spår. Det skulle inte räcka för mig. Yamahas DM1000 mixer kan ta emot upp till 64 mono kanaler från datorn (via Mlan, Madi eller Ethersound) och det skulle vara på jäsken till vad jag skulle må bra av. Men, då har man fortfarande inga effekter på, t.ex. reverb, delay, chorus eller annat. Då får man använda dom effekterna ifrån mixern (vars effekter ofta suger) eller så blir det att man kör ut ljudet från cubase, in i mixern och använder mixerna volym, pan och EQ, kanske lite kompression/gate och sen kör in alla signalerna till separata spår i cubase igen och lägger effekter i cubase efteråt. I vilket fall så känns det väldigt bökigt hur än man gör. Vill man ha enbart en MIDI remote kontroll så finns det saker som är lite bättre. Jag har själv tänkt att om jag ska göra såhär, så blir det en yamaha DM1000. (eller DM2000 om budgeten skulle tillåta) Därför att: - den har mix preamps som låter riktigt bra och kan vara utmärkt vid tracking, med 16 mic inputs, räcker gott för inspelning av trumset plus 1-2 musiker till simultant. - den har ett specifikt "MIDI remote" läge, där den funkar som enbart MIDIkontroller. - Den kan ta emot upp till 64 kanaler + 16 mic/line signaler samtidigt. - Den har direkt integrering i Cubase via studio managern, så man kan fjärrstyra halva cubase ifrån mixern och fjärrstyra hela mixern inifrån cubase (varenda parameter). - den är liten i storlek (rackmonterbar t.o.m.) Lite så har jag tänkt

Förstår hur du menar. I dagens trend av "gör allt själv" musik, så är det väldigt många som slussas in i tänket att man måste göra allt själv, och inte tänker på att det är precis sånt här som inspelnings-studio säljer sina tjänster för, och att det alternativet finns. Man behöver inte sitta och titta på utan man kan hyra studion och göra jobbet själv där med. Kostar, det gör det ju alltid, i den ena eller andra valutan - pengar, eller tid/ansträngning. Men förstår absolut hur du menar 😕

Egentligen vill jag inte göra det heller. Men som regel är det ju ofta så att ålderdomshem, caféer, ungdomsgårdar och sånt är ju inte direkt utan och försöker dra in konsert-akter. Utan dom kör ju sin dagliga verksamhet oavsett. dom välkomnar nog bara något in om det är någon som kommer och erbjuder sig själv, och gör nåt enkelt av det. Så jag tror man får erbjuda sig själv, och får ta vad deras enkla kassa kan hantera - och det är inte alltid mycket. Men så brukar ju folk mest köra allsångs-stunder, vis-stunder, köra lite rytm-stund i en halvtimme ... väldigt nakna, enkla och spartanska framträdanden. Fredrik & Fanny typ, med piano och flöjt som spelar lite barnvisor .. Men så är det kanske olika på olika orter med. Där jag är, där blir man mest ett besvärande moment i dag-ordningen, om dom ska behöva göra plats för något mer än dom gör varje dag. "ehm, jaha .. tjaa ... det ... kanske kan gå att ordna" säger dom och skruvar på sig lite. 🙂

Väldigt olika beroende på vilket etablissemang ni är på, men som regel inte mer än en tusenlapp per skalle. Räkna med någonstans där i mitten. Det kanske är lite olika beroende på vilken stad man är i med, men här omkring mig (70,000 innevånare) så är det ungefär där man hamnar.

Jepp, rätt fräckt. 😄 Ljudtricks har man ju hört innan, t.ex. sidbandsinterferenser och sånt ... men det här har jag aldrig sett. Hade inte en susning hur det här gick till innan Hegobalds inlägg. Men egentligen är det nästan fräckare när man inte vet hur det går till 🙂

Hyr en bra studio en dag, eller 3-4 timmar, och banda där. Ta sen med de råa spåren hem.

Jag är ingen piano-fantom, men min bild är att de bättre pianoklangerna oftast finns i digitalpianona själva. Tyvärr kan man ju hitta digitalpianon med härlig känsla och dåliga ljud, och vice versa med. Ett annat sätt är ju att köra ljudmodul via MIDI, och det är kanske det du är ute efter här. Skulle jag få välja, så skulle jag nog välja ett samplade pianon. Förmodligen skulle jag kanske köra Muse Receptor som syntmodul och ladda in samplingarna där. Annars kan ju en bärbar dator funka på ungefär samma sätt. MKS20 och Proteus 1 är riktigt gamla, och låter ganska karaktäristiskt. Jag tror inte man ska räkna med neutralt och mångsidigt ljud ifrån dem, utan snarare specifika klanger som låter på ett sätt man gillar. Själv har jag alltid haft en förkärlek för Rolands ljud, och jag tycker pianoljuden i fantomserien är ganska bra. Men toppvalet går nog till samplade pianon - både el och akustiskt.

Jag tycker det är ganska dumt, att de som av olika anledningar förstår bättre i en enskild fråga, eller kommer fram till en bättre lösning, ska kalla andra för dumma. Nästa gång man ska lösa ett problem själv, eller t.ex. har mixat en låt efter sin bästa förmåga, så kan man ju ställa sig frågan: Varför mixar jag inte dubbelt så bra? Varför kommer jag inte på en lösning som är mycket bättre än den jag kommer på? ... och hur bra lösning man än kommer på, så finns det ju alltid något som är mångdubbelt bättre än vad än man kommit på .. Alltid. Är man dum om man inte gör bättre än man kan, eller förstår mer än man förstår? Så lugna lite med fördömandet. 😲

Olsberg borde spara den här tråden, i 5 år. Sen kommer folk här att betala honom pengar för att aldrig visa upp deras kommentarer i den 😉 "More RAM than 640kb won't ever be useful to anyone" - Bill Gates 1981