Opus99

Ungefär samma här. Jag försöker i alla fall undvika att vänja öronen vid något som jag på förhand vet låter väldigt personligt och karaktäristiskt. Men i övrigt så lyssnar jag inte så mycket på annat material och jämför med faktiskt. För en massa år sen så satt jag och A/B-ade fram och tillbaka mellan mitt resultat och ett antal utvalda låtar, men jag har inte gjort det sen dess. Vet inte hur man ska förklara hur man tänker riktigt .. Det är kanske lite som ... när jag såg ett Formel 1 lopp när jag var liten så såg jag att vissa 2 bilar får starta längst fram, och sen består startfältet av kanske 15-20 bilar som står uppradade i en 2 filig kö. Jag minns att jag frågade farsan om inte det där var orättvist mot se som fick starta längst bak? men han berättade att loppet är så långt i vilket fall (30-40 varv, 1-2 timmars körning), så den förare som lyckas bäst kommer att komma först i mål i vilket fall - oavsett var han startar, och det vet som där killarna om. Det är lite på det sättet för mig med, att man gör musik, mixar lite, spelar in lite, arrar, lyssnar och liksom knådar det hela fram och tillbaka så pass att det kommer att komma ut jämnt och bra i slutändan i vilket fall. Man kommer liksom att gradvis märka och hantera oönskade effekter under tidens gång. Och idag funkar det jämnt, i alla fall för mig personligen. Det är ju lite beroende på hur man gillar att jobba med. Sen, när jag mixar så gör jag ganska täta mixar, och det är lite lättare att hantera än stora och mer uppdelade.

Skjuter lite snabbt från höften Pads och stråk - Spectrasonics Atmosphere Piano - finns en uppsjö, jag själv gillar EastWest PMI Bösendorfer 290. Många gillar Synthogys pianopluggar Orgel pluggar .. känner jag inte till några bra. Jag kör samplingar för sånt: Peter Ewers Symphonic Organ edit: eller om du menade elektriska orglar, USB Charlie gillar jag, många gillar även Native Instruments B4

Ja gud ja .. det finns faktiskt universitet i världen som använder den svenska publiken som måttstock. Klarar man att få liv och värme i en svensk publik så klarar man allt. Själv såg jag Tower of Power här för tio år sedan. De har varit nästan konstant on the road sen typ 1970. Men norrlandspubliken klarade dom inte av .. sångaren började stamma när han pratade till slut, för han fick inget gensvar alls. Alla satt som kritiker, med glasögon på nästippen, och undrade "men .. va menar han?" å tittade undrande på varandra ibland bänkarna, när karln är framme på scenkanten och försöker få publiken att svara upp bara en endaste gång. Han försökte t.o.m. få lite gensvar genom att uppmana till att klappa med, i en ruskigt svängig och tung-gungig shuffle, och jag tyckte mig se att han var på väg att försöka hejda publiken från att gammel-tjoigt klappa 1 å 3, men han nästan hejdade sig liksom, insåg väl att det var inte ens lönt att påpeka. Några kvinnliga bekanta var iväg och såg chippendales show. Och deras kommentar efteråt var att "tja, det var väl bra .. men det såg lite billigt ut, liksom karlar i string-kallingar". Har man en gång hört en publik slött klappa 1 å 3 till Amerikas kanske mest luttrade västkust pop/funk band ... då är liksom botten nådd 😕 För oss som inte gillar den svenska lantliga hycklerin, så finns en bok, skriven av vår f.d. utrikesminister. "Vilka är annorlunda" heter den, och i den visar han tydligt, att sett ur ett globalt perspektiv är skandinaver förmodligen världens mest extrema folk. Klart läsvärd.

Ja .. även om det volym-mässigt sällan behövs på små och mellanstora scener så gör folk så. På arenor är det en annan sak. Man får bara komma ihåg att en fyrtolva med bra kräm i på en liten- och mellanstor scen låter så pass att den sabbar medhörningen - för alla. Det är nästan värre än hårdslående trummis i det avseendet. Ljudet på scenen blir starkare än utljudet i lokalen.

Hm. Jo, att exponenten är känslig för svaga signaler har man märkt, med det där jäkla CPU overload problemet för svaga brus, pluggar aktiva i idle läge osv. Det får mig att tro, att största fördelen med flytpunkt är den dynamiska distributionen av samplingspunkter, tack vare mantissans "rörlighet" (exponenten flyttar runt). Måste rassla på utan helvete om kvantiseringsbruset tar upp 63% av massan i 32 bit flytpunkt. Bah, jag använder ett alldeles för "visuellt" sett att tänka om det här på, försöker se en mekanisk modell i huvet. Man måste nog läsa på sin matte istället 😐

För förstärkaranläggningar (hela bandet) brukar man räkna med att det krävs 4 watt per åhörare. 300 watt, då kan fyrtolvan serva 75 åhörare helt själv. Jag är ingen gitarrist, men jag avskyr gitarrister som släpar upp dubbla tolvor på scenen, klämmer ihop hela uppsättningen, och sen bara "måste" dom spela öronbedövande högt för att "få ut det optimala ljudet" ur preamp/högtalare. Då står jag hellre för en måttligt stark kombo av redskap, där gitarristen - liksom alla andra musiker - kan höja och sänka sin ljudnivå utan att klangen påverkas speciellt negativt. Så jag röstar på Joachimes förslag. En förstärkare som har nog krut att tävla med en hårdslående trummis plus basist räcker. Resten tar ett eventuellt PA hand om.

Det är sant. Om man samplar om materialet, som vid timestretch och sånt, då blir resultatet säkerligen bättre med hög upplösning än vid lägre. 😆

Tja, det närmaste jag har hört, är folk som har sagt att teoretiskt finns det ingen anledning att använda finare upplösning än 32 bit floating point, för dynamiken överträffar det tredubbla av vad örat kan registrera. 370 db låter ju som det skulle kunna vara där nånstans 😆 Men samtidigt blir det en massa kvantiserings-brus av floating point. Hur högt kvantiseringsbrusets golv är vet jag inte. PME skriver att Signal/Noise förhållandet aldrig blir högre än mantissans omfång, och det tycker jag låter radikalt. Det skulle innebära att exponentens 8 bitar bara består av kvantiseringsbrus, att 32 bitars floating point har 138 db omfång och en bättre dynamisk allokering/distribution av samplingspunkterna än fixpunkt. Det är väldigt annorlunda än min bild av saken.

😉 vilken gris han är ... Det var nog CD konventionen - med lite hjälp av Nyquist - som fastställde att 44,1 var en bra blandning av kvalitet och lagringskapacitet. Men det är ju inget universellt giltigt med det bara för den sakens skull. I övrigt finns det ju en hel del filmade blind-tester mellan t.ex. analogt och digitalt, där många experter med 30-40 år i branschen tydligt visar att inte ens de hör skillnad med en säkerhet. Dessutom säger en del att de hör en viss tanig skillnad, men de kan inte avgöra om det är digitalt eller analogt utifrån skillnaden de hör. 192 kHz innehåller ju mycket tätare data, så om det blir någon hörbar skillnad så borde det bli åt det bättre hållet, kan man tycka. Innan 1995 körde jag analogt med, och den främsta fördelen med digitalt tycker jag är praktisk, inte ljudmässig. Jag nöjer mig med det, och harvar vidare i 44,1 och 48 ibland. Om t.o.m. luttrade experter har såna svårigheter att avgöra saken att det blir debatt och skyttegravskrig ... då kan man ge sig fan på att ingen den lyssnande publiken kommer att lida det minsta, eller tycka något annat är bättre, enbart baserat på nån siffra.

Kan hålla med, det verkade vara mer ett "test i TV" och inte direkt något superseriöst utformat. Klart de finns dom som gått igenom fler stadier och områden av erfarenhet än andra, det gör det ju. På samma sätt som det finns fejkare, som andra vill lära sig att bli duktiga av.

😱 Jag för min del behöver betydligt mer kaffe innan jag fattar tror jag .. *hämtar*

Kör man 32 bit floating point har man minimum 192 db dynamiskt omfång, och automatiskt överstyrningsskydd ... men varifrån 370 db kommer, det förstod inte jag heller

😉 Jag tycker också det är en kanon-idé att liksom utröna vad som är vad. Jag tänker på instrument-testet. Det är alldeles för många med halv-öppen skjorta, guldkedja och ray-bans som kutar omkring och påstår eller ger skenet av att de kan si och så .. och det ger andra och yngre uppfattningen av att man måste klara av sånt för att bli lika "bra", eller uppmärksammad och firad som brill-killarna. Det är lite som ibland affärsmän överlag. Om tusen affärsmän singlar slant, så är det alltid en av dom som får tio stycken klave i rad. När man frågar han hur han bar sig åt, så spelar han allan, försöker se självsäker och oberörd ut och säger att krävs bra gener, eller att det sitter i handleden eller säger "Det är bara öva, man får ingenting gratis vettu". Han ger sken av att händelsen var något han har full kontroll över. Och det finns oerhört många som tror på sånt, för de saknar helt enkelt referenserna för att jämföra med. Det är lite samma som när folk triggar trummorna vid mixningen och säger att trumljudet är frammixat från de råa mik-spåren. Finns oerhört många som tror på det, och sitter i åratal för att försöka öva upp något som inte går, sliter sitt hår, anklagar sig själva för oduglighet osv .. och till slut väntar uppenbarelsen att det var aldrig nödvändigt från första början ens, att killarna man fick idén ifrån bara bluffade för att framstå som bra. Blott det faktum att vi ser bilder på en studio med ohyggligt många och häftiga apparater, mixerbord osv ger ju många uppfattningen av att den här killen är bra, han måste göra något rätt, måste ha talang om han har råd med en såndär studio. Och så är det inte. Jag tycker det är bra att det visas upp tydligt; att det är mest blekta tänder, kotlettfrilla och socialt skådespeleri .. låtsas känna till mycket mer än man egentligen gör, och vara bättre än man egentligen är. Såna här hands-on tester eller blindtester är deras värsta mardröm. Inte för att man gillar att plåga, utan för att andra ska slippa bli lurade och slösa bort tid, livet, pengar och ambitioner på luftslott. Det är därför det är bättre att vara innerlig och uppriktig, och skriva "Jag tycker" eller "Mitt intryck är" istället för att bara köra över andra osv .. för då slipper man oroa sig för att någon ska vända ens egna ord emot en. Står man för hårt på sin sak, som en järn-stång, blir man lätt att bryta itu, och man skär av sin egen reträtt med. Tur för Janne schaffer dessutom, att han inte är medlem på studio forumet. Han hade fel på alla tre gissningarna. Som väl var, var talar-rösten en hyvens kille som såg det och uppmärksammade det på ett respektfullt sätt. Men här hade han riskerat att bli hånad och rövknullad sidledes ..

Men föri helv ... 😉 TBRUCE !! 🙂

Om inget annat, så ta och spela in ditt nynnande. Då har du i alla fall idén kvar, på burk så att säga. Lätt att den bluddras bort annars, inte överlever en natts sömn etc

Tog hem Queens Bohemian Rapsody för ett tag sen gjorde några egna mixar av den. Övning mest, men lite kul med. Fett med autotuning på sången .. hähä

Kanske patchar till mjuksyntar, och vissa impulser som gizmozis sa .. Men i övrigt vet ja inte ... En EQ preset .. det är ju som en jacka ungefär. Det är ju inte klädseln som gör det till vad det är. På en person passar en jacka kanske hyfsat, på en annan apsnyggt och på en tredje ser det förjävligt ut. Samma med t.ex. en bas. Det är inte vad man klär basen med som gör den till vad den är, utan hur man framhäver det den har. Och presets .. det känns lite som man försöker prova jackor, som om klädseln är vad som gör något bra. Men i övrigt så .. sure thing

Jag tycker mitt emellan där. Jag älskar Ozones ljud, eller hur den hanterar ljudet rättare sagt. Kompressorn, limitern och många av de andra sakerna den erbjuder är definitivt ibland det bästa jag hört. Den är väldigt transparent med nåt slags inslag an en mjuk luddighet, även vid extrema inställningar. Men jag tycker gränssnittet och sättet man arbetar i Ozone är alldeles förfärligt. Riktigt dåligt. Dom har inte ens ändrat ett smack av allt det i nya version 4 nu. Att man måste använda alla 4 banden för alla aspekterna av ljudet .. t.ex. man kan inte använda en 3 band kompression och en enkel stereobreddare .. det är dåligt. Det är så förvirrande och oöverskådligt för mig, att det man gör med ljudet riskerar att bli en följd av vad man ser, eller tycker sig se, snarare än vad man hör. Så för mig är det som en .. hm .. riktigt härlig kvinna med fantastisk insida och en förjävlig utsida 😉

Har en gammal Roland Octapad 2, det är allt jag kan bidra med. Den kostade 7000 när den kom så dom som finns idag för samma pris är nog jämförbara. Anslaget är aningen sämre än man kunde önska, men fullt användbart för vanligt slående. Någon finlir - pressvirvel, spökslag och riktigt naturligt återgivna accenter, nyanserade flams osv - kan man däremot inte räkna med att få till rakt av. De passar bäst till halvstarka slag och uppåt i styrka. relativt starka dubbelslag på sin höjd. Octapad 2an var långsam; den hade ett slag-till-ljud delay på 6-7 millisekunder och det känns sisådär halvroligt ibland. Det blir psykiskt jobbigt. Förhoppningvis är de nyare betydligt bättre. För slagverk måste latencyn ner på 2 millisekunder eller så, annars känns det direkt. Använder man ingyggda ljud i slagplattan så är nog delayen ingen problem. Men ska man skicka ut signalen via MIDI så .. tycker jag man ska lägga ner tid på att kolla hur stor fördröjning den har, hur snabbt den triggar. Octapaden hade 6 triggingångar och pedalstyrning med, och det var riktigt användbart. Jag har lekspelat på någon pad här och var på musikaffärer och så, och oavsett hur de känts så har jag aldrig tyckt att de som innehållit ljud varit speciellt bra ljud eller användbara ljud. De må låta bra rakt av, men i ett specifikt sammanhang så kan man ofta inte forma ljuden alls, utan man finner sig i det där "fan, om det bara gick att sänka diskanten lite" eller sånt, så man får köra mixer emellan m.m. Såna här trumplattor har en jäkla tendens att wobbla upp och ner, svaja när man spelar på dom. speciellt om dom står på golv som rör sig lite, typ trägolv. Plattan är ju ett enda stycke, som väger en del, och stampar man takten samtidigt som man lirar, då är det inte kul. Man ska se till att använda ett jäkla tufft stativ och tungviktsfäste, som bokstavligen låser fast plattans möjligheter att darra och svaja. Finns inget jäkligare än när stocken är på väg neråt och plattan uppåt och man spelar ett helt gäng mongo-slag bara därför. Har man trumslagarhänder är nog en trumplatta en stor fördel över en midikeyboard. Speciellt sjyst om man kan koppla ett par pedaler rakt in i plattan. Då kan man spela någorlunda realistiskt för hemköret. Har man inte trummishänder duger det nog bäst med en midi keyboard. Jag har trummis-händer, men har M-audios axiom som klaviatur här. Den har 8 st trumpads inbyggda och dom är ett skämt, tycker jag. Helt oanvändbara.

Idag, jämfört med på floppytiden, så är dator-ifieringen mycket mycket mer flexibel och det finns massor av saker att göra det här på, jämfört med "då". Använder man laptops på scenen så kör man nog någon form av sequencerprogram, det kan vara ableton, cubase, logic, protools, fruity loops, reason .. det kan vara många. Det finns uppsjöar av program som gör olika saker. Man kan sända midi, man kan spela upp ljudinspelningar, även DJs börjar använda datorer för att alstra sina effekter mer än att använda hårdvara idag. Det finns även andra sätt att göra det här på än med datorer. Är det bara ren uppspelning, så kan ni spela in syntens framförande som ljudinspelningar, och spela upp dem parallellt med bandet. Det går att göra med de flesta musikprogram idag, och samtidigt ge trummisen ett klick. Annars kan man ta med sig synten på scenen, och skicka MIDI data till den från datorn, eller separat MIDI spelare. Blir i princip samma sak. Men om du frågar vilken apparat som skulle kunna läsa av era tidigare arr från floppies, och använda dem på samma sätt som då, fast med nyare apparatur och tillvägagångssätt .. då vet jag inte säkert. Data till Roland SC-88 går nog förhållandevis lätt att översätta till andra arbetshästar från Roland idag, typ XV-3080 eller Fantom. Men hur man ska få loss datan från disketterna - om det är frågan - så finns det kanske andra här som kan svara på det bättre. Jag vet faktiskt inte.

Jag brukar köra CTRL+Z istället 😄

Ahh, snyggt. Tack zagor.

Fan va skumt. I tidigare versioner av cubase har dom haft ett "Insert Bars" alternativ i en av menyerna. Jag har aldrig saknat det, förräns nu. Sjukt. Men med bar offset funkar det ju med. Bara att man kan inte lägga in takter på avsedd plats, utan bara göra takterna i början till negativa värden. Vill man lägga till takter nu, så måste jag in i Tempo track editorn, och välja Open Process Bars Dialog. I "Actions" alternativet kan man välja "Insert bars" precis som tidigare. Men det var då jäkligt dåligt gjort 😉

Gör ett monospår av de två, och panorera det. I cubase finns även tre olika sorters panorama-kontroller som du kan använda direkt till det här. Det borde finns liknande i protools/logic/sonar och andra med.

Det är väl som .. tja, en skicklig motorcykel racing förare. Med en bra förmåga, och en speciellt utformad båge, så är han tuff att slå. Men får han använda sig av en "vanlig" båge, typ butiks- yamaha 750 eller nåt .. så går det riktigt bra det med, tack vare förmågan som finns där. Men för den som ännu inte fått upp förmågan speciellt mycket, så kör man nog bättre och fortare med en butiks yamaha 750 än med någon dyr och speciellt utformad racing-båge. Skicklig konstnär målar riktigt bra även med spretiga konsumpenslar .. medan en hobby-målare målar bättre med spretiga konsum-penslar än med penslar av ... fan vet jag, speciellt framtaget ap-dyrt syntetfiber eller nåt. Jag såg det långsiktigt själv. Jag körde på de avancerade verktygen och det lät apa från början, och man klia sig i skallen, kasta åtskilliga tomma cola-burkar i väggen i frustration .. men fördelen med att använde de mer specialicerade verktygen är att man lär sig dom till slut. Kör man på de enkla och snabba, då är man antingen musiker eller så .. vill man inte krana på det sättet helt enkelt. Sensmoralen är att man lär sig inte använda ett mer specifikt användningssätt om man inte .. använder det, helt enkelt, och tar frustrationen och litar på tidens gång.