Jump to content
  • Artiklar

    Tips, guider och intervjuer

    Nils Erikson
    När din mix låter illa i bilen eller i den portabla högtalaren, finns ett effektivt knep att ta till: mixa även i mono. På så sätt får du även din stereomix att låta bättre. Här visar vi hur det går till.
    Sedan länge spelas all musik in för att avlyssnas i stereo, alltså att ljudet kommer från två separata högtalare, med en viss skillnad mellan vänster och höger sida för att skapa bredd och visst djup. Det har vi inga avsikter att ändra på, men faktum är att det finns fördelar med att lägga om stora delar av själva mixningsarbetet till mono, inte bara för att snabbt att kolla att det låter okej.
    Det är annars praxis bland mixtekniker att då och då trycka in monoknappen för att vara säker på att de tjusiga stereoeffekterna inte försvinner eller låter illa i mono. För i dessa tider av flyttbart ljud - mobiler, bluetooth-boomboxar, köksradio, bilstereon vid dålig mottagning, destruktivt kodat ljud - får man räkna med att många kommer att lyssna i något slags mono, så en koll då och då är att rekommendera. Dansklubbar och butiker kör faktiskt ofta ut ljudet i mono för att det ska låta likadant i hela lokalen.
    Men det finns också andra och mindre kända poänger med att komplettera sin studio med en särskild monomonitor, helst envägs (ett enda full-range högtalarelement) och gärna placerad centralt ovanför mixerbordet. Ingen fejkad knappmono via stereomonitorerna alltså, utan kompromisslös hardcore-mono.

    Äkta mono från en ensam högtalare, här placerad mellan de ordinarie studiomonitorerna.
    Många fördelar
    Fördelen med att använda en singelmonitor, i stället för att köra ut ljudet i mono från två högtalare, är att det senare har en tendens att förstärka basfrekvenser och orsaka mer rumsreflexer, vilket kan störa bedömningen av mixen.
    Monoljud har ingen särskild sweetspot. Var du än sitter låter det likadant. På grund av tydligheten kan man också mixa vid lägre nivåer än i stereo och det tillsammans med avsaknaden av fasskillnader mellan två monitorer gör det mindre tröttande att mixa länge, annars ett vanligt problem.
    Vidare hörs eventuella fasfel mellan kanalerna mycket tydligt. I stereoläge är det svårt att uppfatta exakt vad det är som gör ljudbilden luddig, men sådant framträder i mono som oönskade faseffekter eller att ljudet liksom försvinner, till exempel om uppmickningen inte varit optimal. De olika instrumentens inbördes nivåbalanser är också lättare att bedöma, liksom om de krockar eller konkurrerar i något frekvensområde. I stereolyssning har allt en förmåga att flyta ihop och påverkas dessutom mer av de akustiska förutsättningarna i kontrollrummet.
    Många stereomixar innehåller ett ljud eller instrument i ena sidan för att balansera upp ett liknande i den andra (kritiskt vid hörlurslyssning). Sådana balanser är perfekt att trimma i monoläge. Det är med lite träning faktiskt också lättare att hitta rätt nivå och klang för reverb, hur konstigt det än kan verka. Testa!
    Och låter det bra i mono så kommer det att låta fantastiskt i stereo, vilket i princip gäller alla punkter här. Psykologiskt känns monoarbetet också mer överkomligt, speciellt i komplexa ljudbilder.
    Monomixa – steg för steg
    När väl själva monomonitorn är plats gäller det att ordna en vettig summering av stereosignalen att skicka till den, så att det inte bara blir vänster eller höger sida som hörs. Många större hårdvarumixrar och vanliga ljudkort har monoknappar, men det går också bra att använda någon plugg direkt på masterbussen i inspelningsprogrammet. Kom bara ihåg att koppla bort den vid nermixning.

    Det brukar följa med någon plugg med monoknapp i ett inspelningsprogram. Här Logics ”Gain”.
    Man kan sedan i princip använda en vanlig monokabel - tele, xlr, rca eller vad som nu passar i respektive ände - och koppla från mixern/ljudkortet till monitorn eftersom signalen nu ska vara identisk på vänster och höger sida.
    Förutsatt att monitorn har en jämn frekvensgång (se pryltipsruta) har du nu en rigg att börja jobba i. Här följer några enkla steg för att trimma din stereomix:
    Gör en preliminär mix i mono, med nivåer, equalizer och effekter. Tänk dock på att reverb/rumsklang har en tendens att låta lite torrare i mono än i stereo.
      Gå över till stereolyssning (i dina ordinarie monitorer) och panorera ut det som inte ska ligga i mitten. Om du har en basfattig monomonitor kan basen behöva sänkas.
      Tillbaka i monoläge: om så behövs finjustera nivåerna, som ju ändrats något i panoreringen i steg 2.
      Kontrollyssna det hela i stereo, särskilt breda effekter.
      Mixa ner i stereo som vanligt. Det krävs en del övning och vana för att bli bra på att mixa på det här sättet, men när det väl sitter kommer det att göra susen för slutresultatet. Go mono!
    Tips på bra monoreferensmonitorer
    Avantone MixCube (prisvärd) Begagnade Auratone C5 eller AKG LSM50 (provlyssna alltid först!) Behringer Behritone (lågbudget, men C50A är helt okej) Littlepapercones ...eller för att lyxa till det: Mariton Bullfrog (tvåvägs men i koaxial uppsättning).
    Avantone MixCube är en prisvärd monitor lämplig för monoreferens.

    Studio
    När svenska Stonebridge producerar hitar smäller det ofta högt. För Studios läsare delar han med sig av sina knep för att skapa den ultimata klubblåten.

    Stonebridges studio
    Sten ”Stonebridge” Hallström har producerat musik i över 30 år. I slutet av 80-talet var han en av medlemmarna in det mytomspunna musikkollektivet Swemix där han arbetade tillsammans med bland andra Denniz Pop och lade grunden till dagens svenska housemusikboom. 1993 släpptes hans klubbversion av låten ”Show me love” med Robin S vars succé banade väg för en producentkarriär med en stor mängd framgångsrika skivsläpp och remixar.
    Här är Stonebridges 10 knep för en klubbhit:
    Håll koll på tonarterna
    Det kan vara lätt att glömma bort att även bastrummor och andra percussion-samplingar kan ha en ton. En bastrumma i fel tonart kan få en hel produktion att låta underlig och falsk, så se till att hålla koll på tonarterna. Företaget ”Mixed in key” har tagit fram ett system de kallar för ”Camelot Easymix Wheel” vilket är en enkel lathund för att se vilka tonarter som passar med varandra. Den är egentligen gjort för discjockeys med fungerar lika bra för producenter. Den finns att ladda ner här: https://mixedinkey.com/harmonic-mixing-guide/
      Plantera olyckor
    Pröva att använda en sampling som du egentligen inte tycker passar in, addera en effekt du inte vet vad den gör eller testa att spela en sampling baklänges. Våga göra det oväntade och agera utanför din ”comfort zone” - det är ofta så man skapar något unikt och nyskapande. En sampling kan ju dessutom låta på en miljon olika sätt beroende på vad du gör med den, så testa, lek och var kreativ!
      Testa låten på ett dansgolv
    Eftersom jag är discjockey så har jag möjlighet att se hur folk på ett dansgolv reagerar när jag spelar en låt som jag arbetar med. Jag kan sedan återvända till studion för att finputsa detaljerna, justera nivåerna och kanske ta bort eller lägga till något element. Om du inte spelar skivor själv kanske du har någon vän som kan hjälpa dig, eller så kan du fråga discjockeyn på den lokala nattklubben.
      Identifiera vad som får ett dansgolv att koka
    Gör ett besök på nattklubben, lyssna på vad som spelas och identifiera vad som får dig och de runt omkring dig att dansa extra intensivt och sträcka upp händer i luften. Kanske är det en fet hihat som skapar energi, eller ett extra litet break som gör hela skillnaden. Var inte rädd för att låna och inspireras av det du hör i andra låtar.
      Skapa en ”Smash bus”
    Skapa en effektkanal med kompressor och limiter dit du kan skicka vissa ljud och samplingar som behöver lyftas till nästa nivå. Rent generellt tycker jag att många överanvänder både kompressorer och limiters vilket minskar dynamiken, men i vissa fall är det befogat och då brukar jag använda en dedikerad effektkanal.

      Bygg din bastrumma med flera samplingar
    Olika bastrummor har olika egenskaper. Någon kanske har en riktigt bra tyngd, en annan ett perfekt djup och en tredje har en fantastisk snärt. Varför inte använda alla tre för att få det bästa av alla världar? Arbeta med volym och timing för att hitta den perfekta kombinationen. Glöm inte heller att spara ner lyckade trummor för framtida användning.
     
      Lek med Sidechain-effekter
    Sidechain är ju en populär effekt för syntar och basar, men kan med fördel även användas på till exempel rides, hihats och annan percussion. Resultatet blir ett svängigare och mer dansvänligt spår med bra gung!
      Lyssna på andra, och dela med dig av din kunskap
    Jag tycker inte man ska vara hemlighetsfull med sina tips och tricks i studion. Dela med dig av dina erfarenheter och favoritknep och var lyhörd när andra berättar om hur de arbetar med musik. Det är otroligt hur något litet knep kan dyka upp och revolutionera ditt musikskapande, och det bästa av allt är att man aldrig blir fullärd!
      Ha ordning och reda i ditt musikprogram
    Jag gillar att ha en tydlig struktur och ordning när jag gör musik. Filnamnen på samplingar brukar inte vara de mest logiska, så jag brukar namnge spåren för att kunna vara mer effektiv och hitta rätt. Testa även att arbeta med färgkodningar.

      Håll koll på EQ-kurvan
    Ibland luras man av sina öron eller av rummet man sitter i när det gäller ljudbild och frekvenser. Använd en frekvensanalysator så får du en visuell och ärlig bild av hur din låt ser ut och kan sedan göra nödvändiga eq-justeringar.
     
    Om StoneBridge
    Sten ”Stonebridge” Hallström, 52, är en svensk musikproducent och dj. Under slutet av 80-talet var han, tillsammans med bland andra Denniz Pop, medlem i musikkollektivet Swemix som producerade klubbmusik, gjorde remixar på andras låtar och gav ut egen musik. Swemix anses av många ha lagt grunden till den svenska housemusikexplosionen som vi ser idag.

    Det stora genombrottet som soloartist kom dock 1993 när Stonebridge gjorde en hyllad klubbversion av låten ”Show me love” med den amerikanska sångerskan Robin S. Detta blev startskottet på en framgångsrik musikkarriär som hittills har resulterat i tre studioalbum, otaliga singelsläpp och remixar på artister som Usher, Lenny Kravitz, Icona Pop och Britney Spears.
    2008 blev han Grammy-nominerad för en remix av låten ”Closer” med Ne-Yo. Han blev även utsedd till ”BMI Songwriter of the year” år 2012 för sin delaktighet i Jason Derulos singel ”Don’t wanna go home”.
    I dag turnerar han som dj över hela världen, driver skivbolaget Stoney Boy Music samt producerar musik och remixar.
    Stonebridge visar runt i sin studio:
    Aktuell med
    Stonebridge är aktuell med singeln ”You can have it all” som han gjort tillsammans med svenska houseduon Luv Gunz och den amerikanska sångerskan Koko LaRoo. I somras släpptes även låten ”Be Kind” med sång av housedivan Crystal Waters. Nyligen medverkade han även på samlingsskivan ”Dconstructed” där namn som Daft Punk, Avicii och Armin Van Buuren omarbetat kända Disneylåtar för att passa ett dansgolv.
    Artikel av: Mats Wurnell

    Hasse Nilsson
    Om det är morgondagens musikaliska gränssnitt eller flygande floppar låter vi vara osagt, men de här midi-instrumenten är i alla fall annorlunda.

    Pianoarq
    Det här monstret till masterklaviatur debuterade på NAMM-mässan i år. De 292 tangenterna kan delas in i zoner så att du kan spela bas i en del av cirkeln, komp i en annan del och solo i ytterligare en del och så vidare. Tontöjning, mudulering och liknande styrs av anslagskänslighet och aftertouch. Pianoarc, som tingesten heter, började som ett specialbygge för synthisten Brockett Parson som trakterade en prototyp på scen under Lady Gagas senaste världsturné. Priset för en Pianoarc är i skrivande stund okänt.
    Tillverkare/kontakt: pianoarc.com
    Se en video med Pianoarq:
     
    Drumpants
    Trummisar (och andra för den delen) brukar trumma på sina lår när det sitter. Fett enerverande vid fel tillfällen, men har en rytmen på hjärnan är det lätt hänt. Drumpants är en uppsättning anslagskänsliga band som fästs inuti dina kläder och skor. Eller var du vill. Sedan kan du med hjälp av en kontrollenhet spela på hundratals ljuduppsättningar, men även styra appar och program som tar emot midi. Pluspoäng för att det största paketet med tryckzonsband heter Neal Peart. Finns att köpa i augusti 2014.
    Tillverkare/kontakt: drumpants.com
    Se en video med Drumpants:
     

    Alphasphere Nexus
    I brittiska Bristol finns design- och teknikföretaget Nu Desine. De har skapat ett helt nytt sorts elektroniskt instrument. Det vanliga med den här typen av experiment med taktilt användande i musikaliska sammanhang är att idéerna stannar på prototypstadiet. Men inte Alphasphere Nexus som finns att köpa. Till kontrollenheten, vars lampor skiftar färg vid beröring, medföljer ett program som hanterar layout, samplingsbibliotek, sequencer och annat tekniskt på en ganska hög nivå.
    Tillverkare/kontakt: alphasphere.com
    Se en video med Alphasphere Nexus:
     

    The Gloves
    Säkert minns du vokalisten och komponisten Imogen Heap från hennes midi-styrda auto-tune-orgie-ballad ”Hide and seek” från 2005. Imogen Heap har fortsatt att utforska de musiktekniska möjligheterna i sin musik och har kommit fram till att använda handskar som styr ljud och musik. Detta har förekommit i medialab och inom konstvärlden i årtionden men kanske kan Imogen Heap popularisera användandet till den grad att vi får se masstillverkade musikhandskar på scener och i studior.
    Tillverkare/kontakt: imogenheap.com/thegloves
    Se en video med The Gloves:
     

    Ragzpole (nedlagt projekt)
    Är det en stor smällkaramell? En halv innebandklubba? En fett stor shaker? Nej, det, givetvis en Ragzpole. Du trär på kontaktledande band på fingrarna och sedan är pinnen en midi-kontroll som låter dig både spela och göra rytmer där ljudet kommer från virtuella instrument i din dator eller extern hårdvara. Layouten följer kvintcirkeln. Kontrollenheten är uppfunnen av jazzpianisten Ragz Tuttle i Kalifornien och det surrar rykten om att upphovsmannen fått finansiering att lansera produkten i stor skala.
    Tillverkare/kontakt: www.ragzpole.com
    Se en video med Ragzpole: https://www.youtube.com/watch?v=Yfw7MHEZHHE
     

    Hasse Nilsson
    Om du har en saftig budget för ditt inspelningsprojekt kan du spela in din musik på musikhistorisk mark. Välj bara från den här listan med legendariska inspelningsstudior.
    Abbey Road Studios


    Även om det började spelas in musik i lokalerna i London redan i början av 1930-talet så är det så klart kvartetten från Liverpool som gjort studion till den mest kända inspelningsplatsen på planeten. Ägs idag av skivbolaget EMI, men det går ständigt rykten om att Abbey Road Studios ska ut till försäljning. Byggnaden är kulturminnesmärkt.
    Namnkunniga kunder: The Beatles, Pink Floyd, Rush, Duran Duran och Radiohead.
    Utrustning i urval: AMS Neve, Urei, Lexicon, Pro Tools och TC Electronic.
    www.abbeyroad.com
    AIR Studios


    I en jättelik ombyggd viktoriansk kyrka i London, The Lyndhurst Hall, huserar denna legendariska studio. Även här har Sir George Martin ett finger med i spelet eftersom han var med och startade AIR på 1960-talet, men då låg studion på Oxford street.  
    Namnkunniga kunder: Peter Gabriel, U2, Coldplay, Joni Mitchell och Scott Walker
    Utrustning i urval: Neve, Studer, Neumann, Sennheiser, AKG, Fairchild,
    www.airstudios.com
    Electric Lady


    Självklart var det Jimi Hendrix som satte den här studion i New York på den musikaliska kartan. Och än idag ligger tonvikten hos klientelet på tung och dieseldoftande rock. För övrigt var det här som musiken till den fantastiska tv-serien True Detective spelades in förra året.
    Namnkunniga kunder: Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Steve Wonder och Guns N’ Roses.
    Utrustning i urval: Neve, Studer, Bryston, Lexicon och Pultec.
    electricladystudios.com
    Hansa Tonstudio


    Belägen inom spottavstånd från den numera rivna Berlinmuren blev studion legendarisk genom Bowies albumtrilogi ihop med bland andra Brian Eno. Fungerar i dag som en fullt utrustad hyrstudio men som även tar emot guidade turer med fans som vill insupa atmosfären.
    Namnkunniga kunder: David Bowie, Iggy Pop, R.E.M, U2 och Depeche Mode.
    Utrustning i urval: Neumann, SLL, Pro Tools, Shure, Urei och Lake People.
    hansastudios.de
    Sun Studios


    Brukar kallas för rockens födelseplats och studion i Memphis i USA är i dag mer av ett museum med guidade turer än en inspelningsplats. Men det går att spela in låtar om du tricksar lite och Sun Studios har även jamsessionkvällar med publik.
    Namnkunniga kunder: Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Johnny Cash och Carl Perkins.
    Utrustning i urval: Altec, Shure, RCA och specialbyggen.
    www.sunstudio.com
    Record plant


    Fanns en gång i tiden även i New York och San Francisco men nu är det bara studion i Los Angeles kvar. Men det är i allra högsta grad aktiv rörelse för här spelar Pharrell, Quincy Jones och hel drös med andra in sina nya album.
    Namnkunniga kunder: Fleetwood Mac, Eagles, Kiss, Devo och Bruce Springsteen.
    Utrustning i urval: Solid State Logic, Pultec, Lexicon, Urei och Focusrite.
    recordplant.com

    Nils Erikson
    Studio riggade upp trummaskinen TR-08, bas-synt/sequencern TB-03 och röstprocessorn VT-3 för att ta reda på hur man använder dem på bästa sätt. Ihop med kommande System-1 utgör de Rolands nya produktserie Aira som återskapar ljudet från gamla analoga klenoder.

    Medan 1980-talets giganter TR-808 och TR-909 hade ”Rhythm Composer” som titel, kallar sig TR-8 ”Rhythm Performer” och det finns det goda skäl till. I motsats till sina föregångare är TR-08 nämligen inriktad på live-framträdande och realtids-jam. Maskinen kommer bäst till sin rätt när man jobbar aktivt med den, som med en dj-mixer eller Ableton Live med en bra kontrollenhet. Följ stundens ingivelse!
    Rolands Aira-produkter kommer bäst till sin rätt om man jobbar aktivt med dem, som live-instrument.
    När TB-303 kom 1982 var det ingen som riktigt insåg dess potential, knappt ens Roland själva. Det skulle dröja många år innan någon började göra mer galna baspatterns men snart var hela acid-genren född. Få stilar är så intimt förknippade med en viss apparat. Kultstatusen och begagnatpriset är därefter. Precis som TR-08 är TB-03 mer inriktad på realtids-mekande än förlagan vilket öppnar nya, spännande möjligheter. VT-3 är en vidareutveckling av Boss Voice Transformer (från 1996) och möter behovet av elektroniska röstljud som tilltugg till Aira-anrättningen, men funkar ju utmärkt på egen hand också.
    Tipsrunda
    Här några blandade tips på hur du får ut mer av de tre första Aira-produkterna.
    1. Side-chain
    Ett trick man inte bör missa är att koppla VT-3, TB-03 eller vad som helst till TR-08:s externa ljudingång och prova sig fram genom olika ”side-chain”-effekter, där inkommande ljud exempelvis duckar mot pulsen i TR-08, som i en kompressor ungefär, men programmerbart som en del av rytmen (se även tips 8).
    2. Audio via usb
    Aira-produkterna kan skicka audio via sina usb-anslutningar direkt till en dator, och från TR-08 kommer helt separata kanaler för varje instrument, något som inte gives på hårdvaran. Kom ihåg att installera drivrutin och att ställa in 24 bitar / 96 kilohertz för att det ska funka ihop med ditt inspelningsprogram. Annars blir det kaos.
    3. ”Aggregate Device” för multipla ljudkort (Mac)
    För att spela in via usb från till exempel TR-08 men samtidigt lyssna via det ordinarie ljudkortet måste man sätta upp en så kallad Aggregate Device. Närmare instruktioner här.
    4. Individuell ut-assign
    Om man startar TR-08 och samtidigt håller ner Pattern Select kommer man åt fler funktioner. Exempelvis kan ett instrument assignas till någon av A/B-utgångarna genom att man håller ner A- eller B-knappen och väljer till exempel hand clap. Annars går alla instrument ut via master-utgångarna. Spara med start/stop så startar TR-08 om till normalläget.
    5. Midi-kanal
    I samma startläge som i tips 4 kan man välja midi-mottagningskanal på TR-08, med temporatten. Spara med start/stop.

    Bassynten/-sequencern TB-03 är en modern variant av kultförklarade TB-303.
    6. Ljusshow
    I det speciella startläget kan man också fördröja eller helt stänga av den lilla ljusshow som TR-08 annars roar sig med när det händer för lite. Håll nere Tap och vrid på temporatten. Eller varför inte ändra färgskala på knapparna? Håll Depth och vrid på Scatter. Spara med start/stop. Rosa är sött.
    7. Panorering (TR-08)
    Instrument kan panoreras i master-utgången genom att i normalläget hålla ner vald instrumentknapp och vrida på temporatten.
    8. Åtta av allt
    Det finns åtta olika slags reverb, åtta olika delay-typer och åtta side chain-effekter på TR-08. (Ljudex 1-3, se nedan) Dessa väljs under Instrument Select, på samma vis som man väljer olika kicks, snares, toms et cetera. TB-03 har åtta olika typer av scatter.
    9. Separera effekterna
    Reverb och delay kan ju ges egna rytmiska mönster, men för att inte triggas av alla instrument (på ett visst ställe i ett pattern) utan bara av utvalda: i Kit Select-läge, håll ner reverb- respektive delay-knappen och välj vilka instrument som ska triggas (Ljudex 4).
    10. Skruva Scatter och Depth i realtid
    Glöm inte att Depth-funktionen (TR-08) i Scatter-mode kan användas i realtid också, precis som själva Scatter-väljaren, dock inte samtidigt. Det skapar väldigt många fler variationsmöjligheter än att bara låta den stå i ett läge.
    11. TB-03: transponera i realtid
    TB-03 kan läsa midi-notes från en sequencer eller dator och dessa kan enkelt transponeras upp och ner i realtid genom att hålla nere Keyboard-knappen och använda touch-tangenterna. Interna pattern transponeras på samma vis (Ljudex 5).
    12. TB-03: Env Mod
    Envelope-modulationen har ett slags X/Y-upplägg och det händer mer med två fingrar än med ett. Dra och testa! (Ljudex 6).
    13. Midi Control Changes
    Såväl TR-08 som TB-03 kan skicka och ta emot midi-control-changes. Därmed går det att lagra rattvridningar i ditt inspelningsprogram för mer komplexa byggen och koppla till andra midi-kontrollenheter, som Ableton Push. Men eftersom MIDI-CC bara har 128 steg kan det bli lite ”hackigare” än från panelen som har mycket högre upplösning.
    TR-08 Videomanual
    TB-03 Videomanual

    14. Kombinera roll/vari
    Roll- och Variation-knapparna på TR-08 kan med fördel kombineras på olika sätt för fler rytmiska variationer.
    15. Bättre manualer
    De manualer som följer med i paketet är lite väl kortfattade. Mer utförliga finns här.
    16. Udda pattern-längder
    Experimentera med att ställa om patterns (TB-03 och TR-08) till annat än 4/8/16/32 steg och få intressanta, polyrytmiska drivningar gentemot pulsen, om den är jämn alltså. Håll Step Rec och vrid på value-ratten (Ljudex 7). Lyssna på Hardfloors nya skiva ”The Art of Acid” för mer inspiration!
    Några tips till Roland
    TR-08:s delay-effekter nr 3-7 ska synka till tempot (16-delar, trioler och så vidare beroende på hur Time-ratten står) men gör det inte riktigt, vilket märks tydligast med mycket feedback. Synd. Fixas troligen i framtida uppdatering. Vi hade också önskat att shuffle-värdet visades någonstans, helst i tempofönstret medan man ställer in det.
    Usb-midi-kontroll av tonhöjden på VT-3 hade verkligen gjort den produkten till en killer…
    Helhetsintryck
    Utrymme för småförbättringar finns, men för den som är inne på electronica i allmänhet och acid i synnerhet - men vill undvika mjukvara och slippa lägga helt galna pengar på originalen - är TR-08, TB-03 och VT-3 (och, får vi förmoda, också System-1) en skänk från ovan. De acb-baserade ljuden är troligen de bästa vi hört sedan det begav sig och när man väl insett att detta är instrument som ska spelas, inte bara programmeras, då öppnar sig en värld av möjligheter. Vårt generaltips är därför: kavla upp ärmarna och börja jobba!
    Studios ljudexempel (se nedan):
    TR-08: Åtta olika slags reverb (mängd, tid och gate justeras manuellt med rattar) TR-08: Åtta olika slags delay (mängd, tid och feedback justeras manuellt med rattar) TR-08: Åtta olika slags side-chain-effekter (ingångsvolym och mängd justeras manuellt med rattar). Röst genom VT-3:s ”Synt”-preset som ljudkälla. Samma rytmprogrammering på alla åtta lägena. TR-08: Reverb endast på handclap, inget annat. Bra att slippa det på på kicken, t ex. TB-03: Transponering av pattern, manuellt i realtid. TB-03: Envelope Modulation, först utan, sedan med ett finger på touch-plattan, till slut med två. TB-03: Först fyra takter normallängd, sedan experiment med olika udda längder av samma pattern. Driver runt gentemot TR-08:s fyrtakt.
     

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Kompressorn är ett av de viktigaste verktygen vid inspelning och mixning. Så här använder du den på några vanliga instrument.

    Kompressorn är en apparat som orsakar huvudbry hos många nybörjare i studiosammanhang, men egentligen är tekniken bakom den inte särskilt avancerad.
    Det kompressorn gör är att minska skillnaden mellan hög och låg volym eller, med lite mer teknisk jargong, göra signalen mindre dynamisk.
    Förr i tiden, när alla inte hade tillgång till en kompressor, var alternativet att sitta och justera nivåerna manuellt på mixerbordet under tiden som du lyssnade efter volymtoppar och -dalar. Kompressorn gör precis samma sak, men med snabbare reflexer.
    Välj tröskelvärde
    Att man ibland vill ha en mindre dynamisk signal har flera orsaker, av vilka några är ämnen för rejält infekterade debatter, men vi ska ta ett hyfsat okomplicerat exempel: Tänk dig att du har spelat in alla kanaler till en låt inklusive en riktigt grym dynamisk sångtagning med en riktigt vass sångare eller sångerska – allt är perfekt, förutom en sak: Skillnaderna mellan svagt och starkt i sången är så stora att om du höjer kanalen så att de tysta partierna hörs överröstas resten av mixen i de starka partierna, men om du sänker sången så hörs inte de tysta partierna.
    En kompressor fungerar så att du sätter en nivå, det så kallade tröskelvärdet (”threshold” på engelska), och så fort den inkommande signalens volym överstiger tröskelvärdet så sänker kompressorn volymen. Svårare än så är det egentligen inte. De flesta kompressorer har dock ytterligare ett gäng kontroller som låter dig detaljstyra hur den ska uppföra sig.
    Jämte tröskelvärdet är kontrollen för kompressionsförhållandet (ratio) det viktigaste reglaget på kompressorn. Ratio-inställningen ställer nämligen in hur mycket kompressorn ska sänka signalen och anges som ett matematiskt förhållande, till exempel 2:1 eller 3:1. En ratio på 2:1 innebär att om insignalen överskrider tröskelvärdet med 6 decibel kommer utsignalen ha sänkts med hälften, till 3 decibel över tröskelvärdet. Höjer vi ration till 4:1 kommer utsignalen att ha sänkts ytterligare en och en halv decibel, till 1,5 decibel över tröskelvärdet.
    Attack och release är ytterligare två kontroller som är vanliga på kompressorer. Attack ställer hur lång tid det tar från det att signalen överskrider tröskelvärdet till att den dämpning av signalen som anges av ratio-inställningen uppnås. Genom att ställa in en hög attacktid hinner det inledande anslaget i ett perkussivt ljud passera obehandlat genom kompressorn medan det utklingande ljudet komprimeras. Release fungerar precis tvärtom och ställer in hur lång tid det tar från det att insignalen underskrider tröskelvärdet till det att kompressorn slutar dämpa signalen. Poängen med release-parametern är i första hand att ljudet inte ska pumpa när du komprimerar till exempel trummor, där en viss trumma kanske får signalen att överskrida tröskelvärdet flera gånger i följd.
    Smart automatik
    Vissa kompressorer saknar attack- och releaseparametrar. Dessa anpassar istället inställningarna till den inkommande signalen. Många kompressorer har också möjligheten att aktivera ett ”auto”-läge för attack och/eller release. Autoläget kan många gånger vara ett bättre val för sång och andra komplexa signaler. Rent praktiskt fungerar en kompressor så att den inkommande signalen delas i två, den ena skickas till en förstärkare och den andra till en krets kallad ”sidechain” som avgör om signalen ska dämpas och i sådana fall styr förstärkaren på den andra kanalen.
    På många kompressorer är det dock möjligt att skicka olika signaler till förstärkaren och till sidechainkanalen. Resultatet blir att signalen på sidechain-ingången styr nivån hos den inkommande signalen, så kallad duckning, som bland annat används i radio för att musiken ska dämpas när programledaren pratar. Ett annat populärt användningsområde för sidechain-komprimering är att låta bastrumman i en houselåt sidechainkomprimera hela eller delar av resten av mixen. Med lång releasetid blir resultatet en pumpande effekt som bland annat kan höras på Eric Prydz-låten Call on Me från 2004. (Spotify / Apple Music)
    Det viktigaste att komma ihåg är att inte komprimera om det inte behövs – många producenter använder visserligen komprimering som om det vore ketchup, men de vet i regel också vad de sysslar med. Använd med andra ord inte komprimering för komprimeringens egen skull. Instrument som inte är särskilt dynamiska behöver sällan komprimeras. Till den kategorin hör i huvudsak syntar och allt som du har lagt distorsion på (en distad signal är i princip redan komprimerad). Signaler som tvärtom lämpar sig väl för komprimering tack vare sitt dynamiska innehåll är sång, sång, gitarrer, trummor och sång.
    En bra tumregel är att det inte ska höras att du komprimerat signalen. Du kommer givetvis höra skillnad, men så fort det börjar pumpa eller på annat sätt blir tydligt att du har gjort något med signalen är det dags att backa tillbaka. Eller att släppa alla hämningar och vrida på ytterligare några snäpp – det finns trots allt inga rätt eller fel, och många minnesvärda låtar har kommit till av rena misstag eller väl avvägda klavertramp.

    Kompressorinställningar
    Nedan går vi igenom några användbara kompressorinställningar för olika signaler. Observera att vi inte anger något tröskelvärde, då detta är avhängigt insignalens volym. Istället har vi angett hur mycket dämpning du ska sträva efter, så vrid på threshold-reglaget tills dämpningsmätaren (gain reduction) visar ungefär samma värden som vi angett.
    Sång
    Det är mycket vanligt att man komprimerar sång. Beroende på hur resten av mixen ser ut kommer du att vilja komprimera sången mer eller mindre för att den ska tränga igenom mixen. Börja med att ställa in ratio på 4:1. Justera därefter tröskelvärdet tills mätaren visar på ungefär 8 decibels dämpning i de starkaste partierna. Sänk attack till minsta möjliga värde och ställ release på 0,5 sekunder (Kompressor_vox_1.wav). Vill du ha mer drag i sången höjer du ration, och justerar tröskelvärdet tills däpmningsmätaren visar på 10-15 decibel.
    Gitarr
    Både akustiska gitarrer och el-diton är vanliga komprimeringskandidater. Tänk dock på att om du har dist på gitarren gör komprimering ingen skillnad. Sätt ratio på 8:1 och vrid på tröskelvärdet tills mätaren visar på ungefär 10 decibel. Sätt attacken på cirka 5 millisekunder och release på 0,5 sekunder. Den längre attacktiden gör att det inledande knäppet i anslaget lämnas mer eller mindre obehandlat.
    Trummor
    Trummor kommer i regel i uppsättningar om flera kanaler, och många gillar att komprimera varje kanal för sig och därefter köra hela paketet genom ytterligare en kompressor. Sätt ratio på någonstans mellan 5:1 och 10:1 och justera tills du får ungefär 10 decibels dämpning. Sätt attack på 2-5 millisekunder och release på 0,2 sekunder.
    Bas
    Här gäller samma sak som för gitarrerna: Har du redan distat sönder basen är det onödigt att komprimera den också. Annars är det bara att köra. Sätt ratio på 10:1 och sänk tröskelvärdet tills mätaren visar på ungefär 10 decibels dämpning. Sätt attacken på 5 millisekunder och release på 0,5 sekunder.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

    Olle Niklasson
    Shellback, eller Johan Schuster som han egentligen heter, har fått en raketstart på låtskrivarkarriären. För fyra år sedan var han en okänd hobbymusiker i Karlshamn – men det var innan Max Martin tog sig an honom som lärling. För Studio berättar Shellback om produktionen av Pinks låt Raise your glass och går igenom den, spår för spår.

    Johan Schuster, känd som Shellback. Foto Fred Thustrup.
    När Shellback, alias Johan Schuster, sköt upp den här intervjun för tredje gången lät han inte bara uppriktigt ångerfull, nu var orsaken smått obegriplig också för honom.
    – När jag hade min lilla studio i Karlshamn var jag van vid att saker bröt ihop. Då kunde jag bara drömma om att sitta i en studio som den här – och så händer precis samma sak här också!
    Max Martins Maratone-studio har precis flyttat från Söder till Östermalm i Stockholm, och det visar sig att även med alla resurser i världen kan det gå åt skogen precis lika mycket som i ett dragigt rum i Karlshamn. Felet visade sig vara en konflikt mellan olika filformat, en effekt av systemuppdateringen, som fick studion att stå stilla i en dag. Med ett pressat tidsschema och stora kunder kan konsekvenserna bli allvarliga.
    Johan Schusters första egna inspelningar gjorde han i tioårsåldern med en dubbelkassettbandspelare. På något sätt kom han på att man kunde spela in ett trumspår på den ena och sedan lägga på sång eller syntar på den andra. Hela trumsetet spelades in med en dålig dynamisk mick. Den enda han hade.
    – Då gjorde jag hiphop och rätt dåliga Rage Against the Machine-imitationer.
    Nästa steg var en åttakanals portastudio och två mickar, en på bastrumman och en på virveln.
    – Jag visste verkligen ingenting i början. Dels hade jag ingen jag kunde fråga, men det var också så att jag inte litade på någon annan. Jag gjorde allt själv. En gång var det någon som sa åt mig att man fick till soundet i trummorna med eq:n men jag fattade inte att man skulle skruva på eq:n också. Jag satte bara eq-pluggen på trummorna och tyckte att det lät bättre. Ren placebo.
    Vid det här laget hade Johan avancerat till en pc med Cool Edit Pro i pojkrummet. I gymnasiet fick han sedan sin första studiolokal – i ett före detta bårhus i undervåningen på ett gammalt mentalsjukhus i Karlshamns utkanter.
    – Jag gick fortfarande i skolan så de enda tiderna jag kunde jobba var kvällar och nätter. Man kan säga att jag botade min rädsla för mörker i den lokalen.
    Under gymnasiet fick Johan kontakt med Tobias Jimson, en före detta Karlshamnsbo som hade flyttat till Stockholm och blivit framgångsrik hiphopproducent under aliaset Astma. Astma skickade beat till Johan som han spelade in livebasgångar till i bårhusstudion, som nu hade uppgraderats till Logic.
    – Jag fick bland annat lägga basen på ett beat som Promoe sedan gjorde en låt på. Det var stort. Man kände sig lite som kungen av Karlshamn ett tag.
    Senare började Johan, förutom att han var allt från trummis till sångare i diverse hardcore-band, så smått försörja sig genom att spela in andra demoband i sin studio. Det blev allt från dödsmetall till singer-songwriters, och han lärde sig mer och mer om studiohantverket samtidigt som han fortsatte att spela in sina egna projekt: hardcore, en del stoner rock men också avancerade utflykter i den mer matematiska Meshuggah-terrängen.
    – Jag skrev hundratals låtar. De allra flesta har nog ingen hört.
    Några som har hängt länge på Studio forum kanske minns några av de uppladdade låtarna av @Ploghbill (namnet som Johan använde) från den här tiden.
    Slumpens förtjänst
    Max Martins Maratone-studio har en faq (vanligt förekommande frågor och svar på dessa, reds anm) där fem av åtta frågor handlar om demolåtar. Svaren kan mycket enkelt sammanfattas i följande mening: ”Nej, nej, nej, nej, nej, skicka för guds skull inget material – punkt.”
    Det framgår med all önskvärd tydlighet att Maratone är en värld som lyder under valspråket ”don’t call us, we call you”. Så hur kunde denne totalt okände Blekingemeshuggah komma innanför dörrarna till listpopens Sixtinska kapell? Som med alla osannolika händelser: det var slumpens förtjänst.
    Johan Schuster har en kompis som heter Julius. En gemensam bekant till dem båda råkar vara Max Martin. Vid något tillfälle när Johan och Julius var i Stockholm hade Martin frågat om de ville komma och hälsa på i studion och se hur han jobbade.
    – Det var helt knäckande. Mapparna i min dator hette ”Bajslåt 1” och så vidare. Hans hette ”Britney” och ”Backstreet” och när man öppnade en av dem kunde man plocka fram Britney Spears röst.
    Musikaliskt var Johan Schuster mindre imponerad. Den sortens popmusik som Max Martin sysslade med låg flera kontinenter från Johans egna ideal. Vid den här tiden bestod hans låtar av ett helt improviserat trumspår som han sedan byggde vidare på, instrument för instrument, som bisarra plockepinn. Men till Julius nittonårsdag bestämde sig Johan för att ge honom en alldeles egen låt i present. En poplåt. Han gillade ju popmusik. Och förresten, hur svårt kunde det vara?
    – Som med allt man inte tar så seriöst kan det visa sig bli ganska bra.
    När Julius fick höra sin födelsedagslåt var hans första reaktion: ”Fan Johan, det låter väldigt hitigt.”
    – Julius har ett helt fantastiskt a&r-öra. Han kan inte spela en ton på ett instrument, men han har en osviklig näsa för vad som är en hit eller inte. Ett riktigt Svenne-öra.
    Julius beröm fick Johan att sätta sig ned och skriva en poplåt, mycket som en utmaning för sig själv, men han skickade låten till Max Martin som bad Johan komma upp till Stockholm och spela in en ordentlig demo. Johan packade ett par t-tröjor och en tandborste och tänkte att det handlade om en vecka i Stockholm. I bästa fall två.
    Det är nu fyra år sedan och returbiljetten till Karlshamn ligger fortfarande oanvänd.

    Racken är bara fyllda med det bästa i Max Martins Maratones Studio 1. Foto Fred Thustrup.
    Blev Max Martins lärling
    När Johan kom till Stockholm i november 2006 visade det sig att Max Martin hade andra planer för Johan Schuster än bara en demoinspelning. Johan blev Martins lärling.
    – Han ville att jag skulle sitta alldeles tyst på en stol i ett hörn av kontrollrummet och se på när han jobbade. Det finns inget svårare för mig. Jag älskar musik och har hundra idéer i huvudet på en gång och kan helt enkelt inte låta bli att lägga näsan i blöt.
    Det hände att Johan blev ombedd att göra kaffe eller gå ett litet ärende men annars gjorde han ingenting på två–tre månader förutom att stirra in i ryggtavlan på Max Martin och försöka bilda sig en uppfattning om vad musikproduktion på den här nivån gick ut på. Efter en tid fick Johan små uppgifter som att analysera de tio högst placerade låtarna på den veckans Billboard-lista, och steg för steg kom han närmare mixerbordet. Bildligt talat i alla fall.
    – Jag lärde mig hur det går till att skriva poplåtar. Vad det går ut på. Att förenkla. Att använda samma melodi låten igenom men kanske skifta oktaver eller göra bara små förändringar. Men jag fick också lära mig vett och etikett i studion och att hantera artister. Även om man har en idé som man tycker är bra så ska man inte börja hojta om den direkt utan vänta tills det blir läge att göra det.
    Det hände också, om Max Martin gick tidigt någon kväll, att han sa åt Johan att han kunde använda studion om han ville stanna kvar. Experimentera med lite trumljud eller testa att spela in någonting.
    – Jag kanske spelade in någon gitarr eller så men jag var livrädd för att ändra några inställningar på bordet.
    Pink föll direkt för låten
    I februari 2007 åkte Johan på Europaturné med bandet han skulle säga upp sig från ett par månader senare – hur det än var med musikaliska preferenser så tänkte han inte sumpa chansen att jobba med Max Martin – och före en österrikisk soundcheck fick han en enveten melodi i huvudet. Han sjöng in den i sin telefon och när han kom tillbaka till Stockholm spelade han in en demo med melodin som vers plus en refränghook.
    – Efter den demon satt jag inte i hörnet längre…
    När Pink senare kom till Maratone för att skriva låtar till sitt femte album, Funhouse, tyckte Max Martin att man kunde ge Johans demolåt en chans. Det visade sig att Pink älskade låten och på en halvtimma hade hon i princip hela texten klar till det som blev So What, och hon, Johan och Martin kunde göra klart låten.
    – Martin föreslog hiphop-trummorna, innan var det mer Seven nation army om beatet, och det förvandlade hela låten till att bli Pink.

    Foto Fred Thustrup.
    Det var den andra låten Johan skrivit under sitt lärlingsår hos Max Martin och den gick direkt upp på Billboard-listans förstaplats. När Johan ringde sin mamma och berättade att han var USA-etta lät hon mest förvånad och undrade varför det inte stått i tidningen.
    – Så är det i Karlshamn. Står det inte i Sydöstran så har det inte hänt.
    Pinks senaste hit, Raise your glass (Spotify/Apple Music), började också som en Johan Schuster-demo. Han hade en idé om ett house-riff, fast på gitarr. Pink är inte så förtjust i syntar, hon vill ha det rockigt.
    Introns upphackade G-D-C till C-Em-D är egentligen hela låten, och med en melodi som var lite riffartad och följde ackorden plus fyra-på-golvet-kicken proddade Johan och Martin upp låten så färdigt de kunde utan att ha melodi och text helt färdigt. De tog med den till Los Angeles där Pink gjorde tummen upp och man färdigställde sedan låten på två dagar med Pinks text och sång inklusive Max Martins lilla men så viktiga dragning i melodin över E-moll-ackordet i refrängen
    – Martin är helt fantastiskt bra på att se vad som behövs i en låt. Han hör direkt var felet ligger och har oftast verktyget för att rätta till det.
    Johan är också mycket imponerad av Pinks sånginsatser.
    – Pink är helt grym på att lägga sång. När hon sjunger en refräng så är det tagning direkt. Och den sitter. Och när vi gör ad libs med många andra artister får vi i normala fall sätta oss ned och fundera ut vilken sorts ad libs vi ska ha, hur många det ska vara och så vidare. Pink bara säger ”kör” och så lägger hon allt på en gång. Hon är fantastisk.
    Sticket, eller nedbrytet, var en annan sak som kom till i Los Angeles.
    – I vers och refräng är vi väldigt hårda på att de ska följa vår grundidé. De delarna är alltid väldigt noga uttänkta. Sedan kan sticket vara lite vad man får till i stunden.
    I Raise your glass har man lagt till en takt i slutet så att hela partiet är tolv plus en takt med en virvel-pickup i takt tretton, och här gör Pink vad 99 av 100 sångare också skulle göra: hon laddar för refrängen med ”So raise your…” i takt tolv innan hon inser sitt misstag och säger ”Aww, fuck”. Ett misstag som hela världen nu fått bekanta sig med.
    Energin byggs upp stegvis
    Det finns inget komplicerat med Raise your glass, vilket också gör den helt perfekt som popproduktion, men det är inte samma sak som att det saknas detaljer som är värda att peka på. Ackorden är samma låten igenom men man upplever inte E-mollklangen förrän i refrängen där melodin lyfter över just E-mollet och suger till. Melodin är också byggd efter en förtätningsprincip där energin byggs upp stegvis. Versen är strukturerad men samtidigt lite hiphopsnubblig på sina ställen. B-delen, eller pre choruset, består sedan av samma fras som upprepas fem gånger i rad före refrängpickupen. Refrängen vrider sedan ett varv till med sina dubbelfraseringar ”never be-never be” och ”come on and-come on and” som mer eller mindre piskas in. Johan berättar att man aldrig rör Pinks egna rytmiseringar numera. Man försökte gå in och tajta till när man producerade So what men det blev bara sämre.
    Bygget har också en väldigt tydlig av-på struktur. Dels uppdelningen i hiphopmagra verser och hårdrocksfeta refränger, men också inne i refrängerna finns samma upplägg med motstämman i den första takten, över G-D-C, som sedan lägger sig på en side chain-pumpande utklingning i andra halvans Em-C-D.
    Om man bara hör låten och inte lyssnar ordentligt känns Raise your glass sparsamt arrad, vilket den också på sätt och vis är. Kompet under sången i första versen är bara gitarr och bastrumma, men den där bastrumman är kombinerad av nio olika kickar på varsin kanal. Självklart får man ett alldeles unikt bastrumsound – jag kan inte ens föreställa mig den matematiska sannolikheten för att någon annan skulle kunna hitta fram till en identisk kombination – men man kan ställa sig frågan om någon i målgruppen skulle märka skillnaden på sju eller nio, samtidigt som man bara kan kapitulera inför Johans och Martins noggrannhet när det gäller detaljerna.

    En av väldigt många gitarrer som finns lagrade i Raise your glass. Fender Jaguar med "matching headstock".
    Samarbetar kring mixen
    Mixen gjordes av Serban Ghenea i Los Angeles som också mixade Pinks förra stora hit So what. Varken Max Martin eller Johan Schuster var med i studion men de innebar inte att de hade släppt rodret.
    – Han mixar i Pro Tools och skickar sin masterbuss till ett iTunes här hos oss så vi hör precis det han gör när han gör det och kan säga åt honom att sola en gitarr till exempel fast han sitter på andra sidan jorden och jobbar.
    I och med att mixen görs helt i Pro Tools sitter Johan och Martin med en identisk spegling av Los Angeles-studion. Man behöver inte vänta på att mixar ska skickas fram och tillbaka utan allt kan gå i realtid.
    Nästan lika kort var steget mellan mix och release. Mastern var klar måndagen den 4 oktober. Tisdagen den 5 kom radioreleasen. Onsdagen den 6 oktober släpptes Raise your glass som download.
    Låtskrivardiskografi i urval (2011)
    Adam Lambert: Whataya want from me
    Usher: DJ got us fallin’ in love again
    Britney Spears: 3
    Britney Spears: If U Seek Amy
    Pink: So what
    Pink: Raise your glass
    Robyn: Time machine
    Avril Lavigne: What the hell
    (Samtliga Martin/Shellback plus textförfattare)

    Shellbacks tre favoritverktyg
    AmpFarm
    – Det sparar väldigt mycket tid när man spelar in gitarr eller bas. De flesta gitarrerna som jag har spelat på skiva är AmpFarm. Adam Lamberts Whataya want from me är till och med fulpitchad i AmpFarm en helton upp. Låter riktigt kackigt och skönt.
    Waves Chris Lord-Algee Collection
    – Det är Chris Lord-Algees inställningar på 1176:or och LA2 bland annat. Det är rent fusk. En barnlek. Man bara slänger på den på en taskig lead och så låter det skitbra. För demos i alla fall. Riktigt bra genväg för sång. En ny favorit.
    Yamaha CS-01
    – En barnsynt egentligen men jag älskar den. Det känns som att man har kommit på hemligheten med house. Den har fem ljud och är riktigt knorrig och bra. Försöker man lägga två ljud ovanpå varann fasar de ut varandra – vet inte varför – men är det nåt ljud man behöver brukar man alltid hitta det i CS-01:an.
    Utrustningslista Maratone: www.maratone.se


    SPÅRLISTAN: Raise your glass (Spotify/Apple Music)
    Artist: Pink
    Titel: Raise your glass
    Låtskrivare: Max Martin/Shellback/Pink
    Studio: Maratone
    Produktion: Max Martin/Shellback
    Inspelning: Martin/Shellback/Michael Ilbert – gitarrer/Sal Ojeda – sång i LA
    Mix: Serban Ghenea
    Mastring: Tom Coyne, Sterling Sound
    Skivbolag: LaFace/Jive
    Spår 1 Side chain-kick
    – Här ligger en kick på fjärdedelar som bara används för side chain.
    Spår 2-4 Höga livekickar
    – Tre livekickar från något ljudbibliotek. Skitiga med riktigt rum på. De här är den mesta basen skuren på. Det är mest rummet man får med.
    Spår 5-8 Hiphopkickar
    – Fyra stadiga kickar med botten och punch som står för kroppen.
    Spår 9-10 Hiphopkickar med rum
    – Två kickar med lite mer längd på som är skurna i basen. Alla nio kickarna ligger låten igenom.
    Spår 11 Hård hihat
    – Den här kommer in i pre choruset. Här finns ju ingen virvel utan vi har en hård, skitigt stängd hihat på 2 och 4 istället.
    Spår 12-15 Virvel
    – Samplad virvel i refrängen. Kommer som alla andra ljud från vårt ljudbibliotek. Fyra spår som dubbar samma sak.
    Spår 16-17 Klapp
    – En klapp på 2 och 4. Den andra bara på 4. Bara i refrängerna.
    Spår 18-19 Tamburiner
    – Kommer in i pre:n.
    Spår 20 Tamburin
    – Klapptamburin på 2 och 4. I pre och refränger.
    Spår 21 Shaker
    – Ligger off beat. Som en house-hihat ungefär.
    Spår 22-25 Hihat
    – Fyra kanaler öppen hihat på fjärdedelarna. 808 och skitiga livehihats för att få fräset. Bara i refrängerna.
    Spår 26-27 Tamburiner
    – Sextondelstamburiner som ligger höger-vänster. De är lätt sidechainade så att de inte ska kännas så statiska.
    Spår 28 Cymbal
    – Cymbalflås. Kommer från en liveinspelning – en helt annan låt – som vi har lånat. Hårt skuret i botten. Bara i refrängerna.
    Spår 29-31 Lasrar
    – Tre laserljud som ligger i ettorna i refrängen. Som house-lasrar. Ganska svaga men det blir ändå ett skönt, subtilt sshhhh som leder in i refrängen. Tre olika ljud fast alla spelar på samma ställe.
    Spår 32-33 Crashar
    – 909-crashar. Statiska. Låter euro. Spelar ettorna i var fjärde takt.
    Spår 34 Maskin-hihat
    – Spelar fjärdedelar i sticket för att få lite modernt stuk mot de akustiska gitarrerna. Går över till sextondelar i slutrefrängerna.
    Spår 35 Livetrummor
    – Samplade. Hjälper till med virveln in i sista refrängen. All bas bortskuren.
    Spår 36-38 Basar
    – Den första är en syntbas, Yamaha CS-01 som är skuren allt under 200 hertz för att få knorrljudet. Sen kommer det en Studio Electronics SE01. Ilbert brukar klaga på det: ”Använd en riktig Moog istället”. Den lägger det riktigt låga. Vad jag förstår är det ett arv från Denniz Pop. Han använde alltid SE01:an till bas. Sedan är det en livebas, Rickenbacker 4001 genom en AmpFarm. Alla basar dubbar varandra.
    Spår 39-40 Gitarr
    – Det här är riffet som man hör tydligast i introt. En låg oktav och en hög oktav. Gitarren är en Fender Jaguar genom Waves GTR och det var första gången vi testade något annat än AmpFarm men Martin fick till ett schysst ljud medan jag lirade.
    Spår 41 Orgel
    – Den här orgeln fanns i en studio i Los Angeles. Jag tror vi har den pluggen… B3 heter den. Ligger bara på en ton i refrängerna och lite lägre i sticket.
    Spår 42-43 Gitarr
    – Två crunchiga Telecastrar som också bara ligger kör öppna ackord i refrängen. AmpFarm. En Tele som fanns i studion i Los Angeles och som var väldigt bra.
    Spår 44-45 Gitarr
    – Gibson Les Paul som spelar slingan, motstämman, i refrängen. Sidechainad varannan takt så att sista tonen i slingan hänger och pumpar liksom. Allt som är side chainat styrs av kicken. En låg oktav och en hög. AmpFarm.
    Spår 46-47
    – Två rockiga gitarrer som bara kör kvintackord i refrängen. Les Paul/AmpFarm. Höger-vänster.
    Spår 48-49 Ak gitarr
    – Två härliga Michel Ilbert-gitarrer, höger-vänster, akustiska, som spelar öppna singer-songwriter ackord i refrängen. Skittajta. Inspelade med AKG 451EB.
    Spår 50-53 Ak gitarr
    – Akustisk gitarr, sticket, left-right. De här spelades in i Los Angeles eftersom vi inte hade sticket i Stockholm. Spelar på de lägsta strängarna. När trummorna kommer in kommer två gitarrer till som dubbar de två första med fulla ackord.
    Spår 54-55 Solina
    – The string machine. Ligger panorerade vänster-höger i refrängen. Spelar väldigt rakt. Ger lite stämning. I refrängerna.
    Spår 56 Punkiga utslag
    – Det här är samplade avslag eller utslag i refrängen: doooonnnggg, med cymbaler och allting, och så har vi bara pitchat dem så de stämmer med ackorden. Också sidechainade varannan takt. Ger en härlig rockbandskänsla.
    Spår 57 Gitarr
    – Fender Thinline som också spelar slingan i refrängen. Också sidechainad varannan takt. Har en oktavpitch uppåt på sig som ger en läskig frekvens som skär hål på trumhinnan.
    Spår 58 Synt
    – Yamaha CS-01:an igen som gör en dubb på slingan i refrängen. Också sidechainad varannan takt.
    Spår 59 Synt
    – Sidechainad (Roland) Juno 106. Kommer in under B-hooken i refrängen och glittrar. Väldigt låg i mixen.
    Spår 60-61 Gitarr
    – Kallas ”Galen gitarr”. Enligt principen spela så snabbt du kan på en sträng och en ton och så är den sedan pitchad efter ackorden. Låter som man har satt plektrumet på en fläkt nästan. Har delay och reverb på sig och kommer in i andra pre och ligger lite i sticket och i slutrefrängerna. På nästa kanal är det samma gitarr fast pitchad till en annan ton. Kommer in i slutrefrängen. Fender Jazzmaster. Så indie det kan bli.
    Spår 62 Solina
    – Ytterligare en Solina. Dubbar melodin i B-hooken och slutrefrängerna. Också sidechainad varannan takt.
    Spår 63 Gitarr
    – Kallas ”Sad guitar”. Också Ilbert som har spelat in. En Jazzmaster inspelad med riktigt fjäderreverb i förstärkare och efter det har vi bitcrushat den och sidechainat den varannan takt. I B-hooken och slutrefrängerna.
    Spår 64-66 Piano
    – Två samplade pianon och ett Nord Piano. Sätter en stab på ettorna i var fjärde takt och markerar periodstarten. Hörs väldigt tydligt.
    Spår 67 Sång
    – Ad lib-kanal. Pinks sång-ad libs. Från andra refrängen. All sång är inspelad i Los Angeles och sångkedjan är Telefunken ELA M 251 till en Neve 1073 DPA, Urei 1176 Black och Teletronix LA2A.
    Spår 68 Sång
    – Lead i vers och pre. Lite distad med EchoFarm för att få den lite goare.
    Spår 69-70 Sång
    – Två kanaler som dubbar slutorden i varje A-vers, ”What’s the deli-o”, ”Where’s the rock ’n roll” och så vidare. Pannade höger-vänster.
    Spår 71 Sång
    – Dubbar varannan mening i pren.
    Spår 72 Sång
    – Lägger stämman i andra pre.
    Spår 73-75 Sång
    – Lead i refrängen och dubbar vänster-höger på leaden.
    Spår 76-78 Sång
    – Tre kanaler av en hög stämma i refrängen. Ligger mitten, vänster och höger.
    Spår 79 Kör
    – Jag, Martin, Pink och hennes kille, Carey Heart, som står och sjunger ”Raise your glass”. Lilla hockeykören.
    Spår 80 Sång
    – Den här är döpt till ”Talking shit” och är alla småkommentarer i låten.
    Spår 81-83 Sång
    – Tre kanaler understämma i refrängerna. Mitten, höger, vänster.
    Spår 84-86 Sång
    – Tre kanaler där hon sjunger refrängens motstämma, alltså slingan, med text. Bara i sista refrängen, sista 16 takterna.
    Spår 87 Sång
    – Höga stämman i sticket med flanger-effekt. Låter som den där Led Zeppelin-låten…
    Aux:arna är fyra: nummer ett med ett fjärdedelsdelay, EchoFarm; nummer två med en annan typ av fjärdedelsdelay; nummer tre har ett halvnotsdelay och den sista är ett reverb.

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.