Jump to content
  • Artiklar

    Tips, guider och intervjuer

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag prata lite om högpass- och lågpassfilter. Du vet när man skär bort all botten eller topp under eller över en viss frekvens för att rensa upp i mixen. En grundläggande förståelse för dessa filter och när de ska användas är enligt mig A och O för att få till ett bra slutresultat.

    Många av er har säkert blivit inpräntade att lägga ett högpassfilter på alla kanaler, eller low-cut/ high-pass som det också lite förvirrande kallas. Detta är en god tanke, eftersom mycket energi samlas här nere och mixen lätt låter grötig av för mycket sub/bas. Jag ställer mig dock lite tveksam till detta tillvägagångssätt, eftersom mixen lätt kan låta steril om för mycket botten försvinner.
    ”Skär bort det som ändå inte hörs” är ett argument som ofta dyker upp. Nej, det kanske inte hörs, det är helt riktigt, men det kanske känns? Och det är precis detta musik nästan alltid handlar om, att det ska kännas. Självklart ska du använda högpassfilter på diverse kanaler, men verkligen inte på allt, bara för att du kan. Jag brukar tänka ungefär såhär:
    Vad är botten i mixen? Är det baskaggen och basen tillsammans med golvpukan, eller är det kanske ett piano tillsammans med två gitarrer? Det är sedan dessa jag utgår ifrån när jag mixar. Först ser jag till att botten låter bra, gärna utan högpassfilter om möjligt, just för att få kvar den där sköna subben. Ibland kan det naturligtvis vara så att du måste skära bort lite botten även här, om inspelningen är dålig, eller om det blir uppenbara konflikter mellan exempelvis bas och baskagge. Men generellt så försöker jag behålla så mycket botten jag kan i just bottenpaketen. När jag sedan mixar vidare så funderar jag över vilka andra element som kan tillföra något ”där nere”. Behöver dessa verkligen skäras i sub/bas-regionen, eller räcker det att jag lämnar lite plats i området 100–300 Hz istället? Ofta är det nämligen just här gröten/otydligheten sitter. Gällande sång så är det dock praxis att skära bort allt under 70-100Hz för mörkare röster och 100-200hz för ljusare, om du inte spelat in med högpassfilter på sången. Detta för att råda bot på eventuella puffljud, eller andra störningar.

    Bilden visar ett högpassfilter vid 100 Hz, men det kanske inte ens behövs?
    Allt detta är naturligtvis lättare sagt än gjort, speciellt om du sitter på bristfällig lyssning. Hur ska du veta vad som kan skäras bort om du inte hör det? Men det är själva principen jag talar om och som jag tycker att du ska fundera över. Behöver du verkligen lägga ett högpassfilter på varje kanal? Lagom är bäst, eller hur lyder nu det slitna ordspråket?
    Gällande lågpassfilter, det vill säga att du tvärtom skär bort onödig topp/luft, så brukar jag tänka ungefär likadant. Fast här kan du faktiskt gå lite hårdare fram, om du törs. Vilka instrument är toppen i mixen? Kanske sång, cymbaler och virvel? Andra element som bas, elgitarr och körer behöver ofta inte den där absoluta luften, det kan rent av vara så att de ligger där och stör utan att det hörs när du sololyssnar. Det kan därför vara en god idé att skära bort här för att på så sätt lämna plats åt de instrument som verkligen behövs här uppe. På detta sätt slipper du även boosta så mycket diskant/luft och därigenom riskera att mixen låter tunn/steril.
    Nåja, detta är bara mitt sätt att se på det hela och inget som står i regelboken. Kanske passar detta arbetssätt dig, kanske inte. Men jag hoppas i alla fall att du lärt dig något av dagens inlägg!
    BONUSTIPS: Ju fler instrument du har att jobba med ju viktigare är det att du håller koll på dina hög- och lågpassfilter. För mycket, eller för lite av det goda är sällan gott.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag ta upp ett klassiskt tips som några av er säkert redan känner till. Nämligen hur du på ett enkelt sätt kan bredda och rensa upp din mix med hjälp av eq.

    Exemplet nedan utgår från två elgitarrer, men knepet fungerar även med andra instrument. Detta handlar alltså inte om mastring, så vi är på det klara med det.
    Innan vi sätter igång vill jag bara nämna en grundläggande detalj som kan vara bra att känna till. Låt säga att du har just två gitarrer, en som du panorerat helt till vänster och en helt till höger, detta skapar illusionen av bredd, inget nytt där. Men … Om gitarrerna låter snarlikt, det kanske är samma gitarr inspelad två gånger och som spelar identiskt, eller en elgitarr genom samma förstärkare. Då utnyttjar du inte illusionen av bredd och separation till max. Varför? Jo, om vänster och höger kanal låter likadant känns mixen helt enkelt inte lika bred. Det är därför ofta en god idé att sprida ut instrument med olika karaktär över hela stereofältet. Om det exempelvis ligger en ljus orgel till vänster, så kan det mörka pianot ligga till höger och så vidare. Detta är grundtanken med dagens tips. Med detta sagt …
    1. Ta dina två elgitarrspår, fördelaktligen inspelade med olika förstärkare, och panorera ut dem helt till vänster respektive höger.
    2. Lägg valfri eq på båda spåren. Vi ska nu jobba så att de båda gitarrerna kompletterar varandra frekvensmässigt, helt enkelt genom att gröpa ur frekvenser.
    3. Börja med den ena gitarren och leta efter dess sweet spot, det vill säga frekvensen där gitarren verkligen biter. På elgitarr brukar det vara någonstans mellan 900–1600 Hz. Låt säga att 1000 Hz låter bra. Boosta 3–4 dB här med ett q-värde på 2–3, alltså inte för brett, men inte heller för smalt.
    4. Fortätt sedan och gör likadant med den andra gitarren. Förhoppningsvis kan du hitta en sweet spot som inte ligger runt 1000 Hz. Vi väljer för enkelhetens skull 1500 Hz. Även här boostar du 3–4 dB med ett q-värde på 2–3.
    5. Några av er har säkert redan nu listat ut vad som komma skall. Precis. Gitarren som du boostade vid 1000 Hz sänker du nu med 3–4 dB vid 1500 Hz och tvärtom på den andra gitarren.
    gitarr.
    Bilden visar gitarren som boostat 1000 Hz och sänkt 1500 Hz.
    Bilden visar gitarren som boostat 1500 Hz och sänkt 1000 Hz.
    6. Vad händer? Jo, skillnaden mellan gitarrerna är nu 6–8 dB vid valda frekvenser. De kompletterar helt enkelt varandra och ljudbilden känns automatiskt bredare och fetare. Detta är ett väldigt bra sätt att jobba generellt när du eq:ar, inte bara med gitarrer.
    7. Klart!
    BONUSTIPS: Ljusa högfrekventa instrument mår bra av att panoreras långt ut åt sidorna, medan mörkare, lågfrekventa instrument trivs bättre i mitten.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
     

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag rabbla upp lite generella frekvenser som kan vara bra att ha i bakhuvudet när du mixar.

    Var medveten om att detta bara är exempel och att varje inspelning och instrument skiljer sig åt, såväl som lyssning och rum. Men här har du i alla fall något att utgå ifrån:
    Sång
    120–180 Hz – Fyllighet.
    240–350 Hz – Gröten eller värmen, beroende på inspelning. En tunn röst är bra att boosta här.
    400–800 Hz – Instängdhet, hårdhet.
    2000–4000 Hz – Tydligheten.
    5000–10000 Hz – Väsljud.
    10000–15000 Hz – Luften.
    Gitarr
    82 Hz – Gitarrens lägsta ton, E.
    200 Hz – Kroppen på elgitarr.
    240 Hz – Kroppen på akustisk gitarr.
    2000–5000 Hz – Tydlighet och strängljud.
    10000–12000 Hz – Luften.
    Bas
    41 Hz – Basens lägsta ton, E.
    80 Hz – Basens kropp.
    125–200 Hz – Gröten eller värmen, beroende på inspelning.
    400–800 – Tydligheten i små högtalare.
    1500–3000 Hz – Strängljud och tydlighet.
    Bastrumma
    50–100 Hz – Boom!
    200–300 – Gröt!
    400–600 Hz – Honk!
    3000–5000 Hz – Smack!
    6000–8000 Hz – Klick!
    Virvel
    180–250 – Kroppen.
    400–500 – Pappigheten.
    2000 Hz – Bang!
    5000–7000 Hz – Sejarmatta och rassel.
    Pukor
    80–150 Hz – Kroppen.
    300 Hz – Gröten.
    500 Hz – Pappigheten och hårdheten.
    4000–6000 Hz – Tydligheten och attacken.
    Överhäng
    200 Hz – Värmen.
    400–600 Hz – Pappigheten.
    3000–4000 Hz – Tydligheten.
    12000 Hz – Briljansen.
    Piano
    80–120 Hz – Fyllighet.
    2000–5000 Hz – Tydlighet.
    Och det kanske viktigaste av allt: Mixa inte med ögonen utan med öronen!
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Idag fortsätter vi med resterande fem vanliga fel många av oss gör när vi mixar, eller rättare sagt, det vi inte gör! Hur man nu väljer att se på det.

    I vanlig ordning vill jag passa på att understryka att flera av dessa punkter inte är något jag själv kommit på, utan snappat upp lite varstans ifrån. Då kör vi!
    Mastra inte medan du mixar. Vänta med detta till nästa dag, när du är nöjd med mixen och kan lyssna med fräscha öron. Många mixar och mastrar själva och gärna samma dag, detta är långt ifrån optimalt av flera anledningar. Du tappar omdömet, du är hemmablind, och förmodligen även örontrött. Du får svårt att lyssna kritiskt, på rätt sätt och rätt sak, det vill säga du kommer förmodligen snöa in på mixdetaljer (som du då kanske försöker lösa) istället för att fokusera på helheten – vilket är själva kärnan i mastring. Alltså, när du känner dig klar med din mix, exportera den, och mastra nästa dag, resultatet kommer garanterat bli mycket bättre.
    Mixa gärna med pluggar på masterregeln. Det gör jag dagligen. Men blanda inte ihop detta med att mastra. Du kan använda eq, kompressor, mixerbords- och rullbandsemuleringar bäst du vill, men detta är fortfarande en del av mixen, en del av ditt sound, detta är inte mastring.
    Var försiktig med stereobreddningseffekter. Om du tvunget vill bredda vissa element i mixen så gör det endast på ett fåtal saker och inte på fundamentala saker som ligger i mitten, som till exempel baskagge, virvel eller bas. Syntar och stråkar fungerar bättre för ändamålet. Lyssna på din mix i mono då och då för att testa att vissa instrument inte försvinner helt. Vissa hävdar bestämt att vi idag inte behöver ta hänsyn monokompatibilitet och det är helt okej att tycka så. Själv tillhör jag kategorin som vill att mina mixar ska fungera överallt, även genom en mobiltelefon eller köksradion.
    Skär innan du boostar. Detta kallas också subtractive eq och är långt ifrån ett nytt påfund. Även här råder det delade meningar om vad som är ”rätt” eller ”fel”, men personligen gillar jag att först plocka bort det jag inte gillar, för att sedan lägga till. Sitter du på många färgande equalizers eller analog hårdvara så kan det naturligtvis finnas en större poäng med att trycka på lite extra om det behövs, just för att sätta karaktär på mixen. Sedan vill jag också understryka att du naturligtvis kan boosta med vilken eq som helst, men kontentan är att det är bra att först plocka bort ”problemen”. Rätta inte till saker genom att boosta, gör det genom att skära.
    Lyssna på din mix i olika rum och i olika anläggningar. Detta har du förmodligen redan hört hundratals gånger innan och det är just därför som det är så viktigt. Du måste ta ett steg tillbaka då och då och verkligen lyssna på din mix, i sin helhet, i olika system. Det är först då du kan få ett hum om hur din låt kommer uppfattas av andra lyssnare. Det är naturligtvis omöjligt att få en mix att låta bra överallt, det är fysiskt omöjligt, och här gäller det att göra en avvägning. Lär känna din lyssning helt enkelt. Jag rekommenderar varmt NAD Viso HP50 och AKG 701 som bra hörlurar att referenslyssna i.
    BONUSTIPS: Dave Pensado är en klok person och tipsar om de vanligaste felen många av oss gör här.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
     

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag prata lite om några vanliga fel många av oss gör när vi mixar, eller rättare sagt saker vi inte gör. Detta följer vi upp nästa vecka med ytterligare fem pekpinnar. Då kör vi!

    1. Jobba mycket med volymautomatisering. Detta är den stora hemligheten bakom en professionell mix, jämfört med en mer amatörmässig. Alla instrument behöver inte höras lika mycket hela tiden, kanske ska låtens fokus flyttas från ett instrument till ett annat, kanske ska något instrument plockas bort under verserna osv. Allt detta bidrar (nästan) alltid till en mer spännande och levande mix, som andas och rör sig, precis som verkligheten. Sedan ska du naturligtvis fortsätta att jobba med eq, kompressor och andra effekter precis som vanligt, men det viktiga är automatiseringen, den är nyckeln till framgång!
    2. Soloknappen är din fiende. Försök, i den mån det går, att mixa i helheten. Vi lyssnar inte på musik i solo, det spelar ingen roll hur enstaka instrument låter, det är helheten som räknas. Ibland kan det naturligtvis vara nödvändigt att sololyssna, exempelvis när du vill råda bot på en jobbig frekvens eller liknande. Tänk såhär, om du spenderar 5 timmar på en mix, använd större delen av den tiden till att lyssna på hela mixen, inte på detaljer.
    3. Försök få din mix att låta intressant på svag volym. Då kommer den garanterat att låta fantastisk när du krämar på. Förutsatt att du har koll på frekvensspektrumet naturligtvis, så att inte bas eller diskant poppar ur och förstör helhetsupplevelsen. Detta kan du läsa mer om det tidigare fredagstipset: Se till att din mix funkar optimalt på alla ljudnivåer.
    4. Undvik att styra över masterregeln. Visst, nästan alla moderna inspelningsprogram jobbar internt i 32 bit floating point, vilket i praktiken gör det omöjligt att skapa distorsion inuti programmet. Men så fort du exporterar till exempelvis 24 bitar eller lägre så uppstår digitaldist om du ligger över nollan på mastern. Något du alltid vill undvika! Om du vet med dig att du brukar spela in starkt kan en bra regel vara att dra ner alla kanaler mellan -6 och -10 dB innan du börjar mixa. Men blir det inte onödigt mycket brus då kanske du undrar? Nej, inte om du spelat in i 24 bitar, eller använder många mjukvaruinstrument.
    5. Ta många och regelbundna pauser. Mixa inte under för långa perioder, 15–20 minuter effektivt åt gången brukar vara lagom, gör sedan något annat en stund. Diska, gå ut med hunden, vattna blommorna, spela lite datorspel och så vidare. Öron och hjärna behöver vila, detta är superviktigt.
    Här finner du 10 vanliga fel vi gör när vi mixar – Del 2
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag skriva lite om Fletcher-Monsunkurvor (även kallade isofonkurvor) och hur en förståelse för dessa kan hjälpa dig till bättre mixar.

    Vad kännetecknar då en bra och framför allt välbalanserad mix? Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att en bra mix är när du hör låten och inte frekvenserna. Men hur ska du veta att du har en bra mix rent frekvensmässigt?
    På 30-talet gjorde Fletcher och Munson mätningar av det mänskliga örat och drog slutsatsen, grovt räknat, att mellanregister är mer framträdande på lägre ljudnivåer och att denna respons planas ut ju starkare volymen blir. Vi upplever alltså frekvenser olika starkt vid olika volym. I prakten innebär det att om du mixar på svag volym så går du miste om en del bas och diskant. Detta leder i sin tur till att du förmodligen kommer mixa med för mycket bas och diskant, vilket ger en klassisk ”smiley-kurva”. Lyssnar du istället på för stark volym så kommer du troligtvis fega med bas och diskant och istället få mer mellanregisterbetonade mixar.
    Ok, men hur ska nu denna kunskap hjälpa dig till bättre mixar? Om vi tittar på diagrammet nedan, så kan vi dra två slutsatser:
    Våra öron är som mest känsliga mellan 2 kHz och 5 kHz, därav dippen. Och området 3,5–4 kHz är som mest känsligt. Barnskrik!
      Vid en ljudnivå runt 85–90 dB har vi den ”rakaste” frekvensuppfattningen, det vill säga här upplever vi bas, mellanregister och diskant relativt jämnt.
    Fletcher-Munsondiagrammet med isofonkurvor. Bilden är hämtad från Wikipedia.
    Med denna förståelse kan du angripa ditt mixande lite annorlunda. Vårt hörselsystem är som du förstår långt ifrån spikrakt. Men … när du ökar volymen och närmar dig 85–90 dB så jämnas detta ut.
    Du vill att dina mixar ska låta så bra som möjligt på maffig volym, för det är då du verkligen lyssnar! Sedan att du hör detaljer lättare på lägre volym är en annan femma, nu talar vi om frekvensmässigt balans. Det är också därför du bör göra en del eq-justingar med volymen uppskruvad.
    Med anledning av detta vill jag understryka att jag själv inte är någon förespråkare av att mixa på stark volym, tvärtom! Det är direkt skadligt för öronen. Men det är viktigt att kontrollera din mix på olika nivåer, också väldigt starkt, för att få en uppfattning om hur det faktiskt låter. Det är även här vikten av att referenslyssna kommer in. Lär känna din lyssning med hjälp av välproducerad musik, som du gillar, på olika volym. Inte bara på den volym DU brukar lyssna på, eller finner behaglig.
    Och för att göra det hela ännu mer problematiskt så har vi ju också rummets påverkan, där varje brist blir allt mer framträdande ju starkare du spelar. Men det är en helt annan historia …
    Slutligen. Vi alla våra egna knep för att uppnå en välbalanserad mix och det ena sättet är inte mer rätt än det andra, bara det fungerar! Det finns tyvärr inga genvägar. Men…
    Här kommer i alla fall två intressanta pluggar som kan hjälpa dig en bit på vägen, båda från svenska Noisebud:
    Smile
    Fletchy-Muncher
    Vidare kan en SPL-mätare vara till stor hjälp för att hålla koll på nivåer. Det finns en uppsjö appar till de flesta smartphones, där jag själv använder SPL Meter från Studio Six Digital.
    Dagens fredagstips är aningen förenklat. Om du vill fördjupa dig i ämnet kan du läsa mer på:
    – https://en.wikipedia.org/wiki/Fletcher–Munson_curves
    – https://ehomerecordingstudio.com/fletcher-munson-curve/
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

    Jon Rinneby

    Kan du höra ditt rum?

    By Jon Rinneby, in Tips,

    FREDAGSTIPSET: Idag ska vi ta reda på vad du egentligen hör när du sitter framför dina studiomonitorer eller högtalare och mixar.

    Men innan vi börjar så vill jag understryka att detta inte är något vetenskapligt test, utan bara ett av många sätt för att få en lite större inblick i hur ditt rum kan lura dig. Med detta sagt, då kör vi!
    Du kanske tror att ditt rum låter bra? Testa då detta:
    Ladda ner wav-filen här nedanför och importera i ditt inspelningsprogram. Det är en 45 sekunder lång ljudfil som sveper från 20–400 Hz. Volymen är stark (– 6 dbFS), så var noga med att skruva ner rejält innan du sätter igång. Det är dock viktigt att du spelar upp ljudfilen relativt starkt när du är beredd, men inte starkare än att du kan sitta kvar framför dina högtalare. Spela upp filen när du sitter i maxposition och lyssna.
      20 Hz kommer du förmodligen inte höra, men runt 30–40 Hz ska det åtminstone börja kännas, annars är det dags att skaffa en baslåda, eller ny lyssning.
      I takt med att frekvenserna ökar så ska du lyssna efter om något i rummet börjar skaka. Det kan vara en bokhylla, något dina högtalare står på, ditt skrivbord, en tavla, ett skåp och så vidare. Råd bot på detta så gott du kan! Bara här har du genast fått en bättre lyssning.
      Nästa steg är att fortsätta på samma sätt, fortfarande i maxposition, och lyssna efter om vissa toner sticker ut, eller blir svagare. Om så är fallet, vilket det med största sannolikhet kommer att vara, så behöver du akustikbehandla ditt rum bättre, fördelaktligen med basfällor. Detta kan du läsa massvis om på nätet, och är en hel vetenskap i sig. Du kan också vara i behov av ett par nya högtalare, men det är mer troligt att det är ditt rum som är problemet.
      Om du känner dig osäker på hur det ”ska” låta, så testa att spela upp ljudfilen genom ett par hörlurar – de bästa du har – då kan du lyssna på tonerna utan rummets påverkan. Det är naturligt att ljusare toner låter starkare. Men det ska inte låta ojämnt, det är skillnad.
      Slutligen kan du testa att klappa händerna där du sitter. Ekar det, eller låter som en kall efterklang? Då är rummet för kalt. Släng in mattor, en soffa, eller ännu bättre, akustikbehandla ordentligt med basfällor och diffusorer (sprider ut ljudet). Får du ingen som helst feedback, som om du sitter i en garderob fullproppad med kläder, så är ditt rum för ”torrt”. Då gäller det att plocka bort dämpande material.
      Känns allt helt plötsligt hopplöst? Ta det lugnt! Ett akustiskt ”perfekt rum” är i praktiken nästan omöjligt, även om det går (om du är miljonär). Viktigast är att du känner till ditt rums begränsningar och lär dig jobba efter dessa, då kommer dina mixar också bli bättre! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

    Studio
    Svenska Kite har på senare tid hyllats som ett av de allra bästa svenska livebanden. Och soundet mejslar de fram med huvudsakligen analoga metoder.

    Nicklas Stenemo (till vänster) och Christian Berg i Kite vrider fram sina pampiga ljudlandskap ur analoga maskiner. (Foto: Herman Dahlgren)
    Den svenska syntduon Kite har välförtjänt höjts till skyarna (pun intended) både inom och utom Sverige för sin suggestiva, episka pop. Studios reporter lyckades efter stor förvirring i Årstas djungel av partihandlare, lastbilar och utbrunna bilvrak till slut hitta in i bandets allra heligaste, deras pyttelilla studio – fullständigt belamrad med syntar och gadgets av alla de slag. Allt för att undersöka vad det är för tänk, maskiner, manicker och mojänger som ligger till grund för deras magiska ljudlandskap och låtar. Kodord enligt Kite: analogt äger.
    Frodas i skuggan
    Att sångaren Nicklas Stenemo och keyboardisten och ljudskulptören Christian Berg har valt att från starten 2008 varje år släppa en ep istället för traditionella album och singlar har gjort att Kite har hamnat i en viss radio- och medieskugga. Mainstream-media recenserar sällan annat än fullängdare och radion, både den kommersiella och den statliga, vill ha formatanpassade singlar, annars får det fan vara. Ett faktum som dock inte bekymrar Kite ett ögonblick – tvärtom. Det går så bra ändå.
    – Syntmusiken idag är ju en subkulturell grej. Till skillnad från hur det var för tjugo, trettio år sedan när Depeche och andra band var stora. Vi har aldrig haft något intresse av att ligga på ett stort skivbolag. Där ska det alltid in och petas i saker och ting. Får man en hit så ska den gärna följas upp av ännu en hit som låter typ likadant, och så plötsligt står man där i ”det heliga Skavlan” eller något caféprogram fast man egentligen inte alls har lust. Och det har inte vi. Vi kör hellre vårt eget race och bygger långsamt och långsiktigt och gör precis vad vi tycker är kul och som känns bra, säger Christian Berg.
    – Det måste få ta den tid det tar, vi har inte bråttom. Och radion har vi för länge sedan slutat skicka våra plattor till. De bryr sig i alla fall inte, inflikar Nicklas Stenemo och ser inte särskilt ledsen ut för det.
    Storslagna konserter
    När undertecknad träffar Kite i deras studio har Nicklas och Christian just kommit hem från en turné i Tyskland. Som vanligt har deras spelningar unisont hyllats både för det musikaliska och, inte minst, det visuella. Det sistnämnda är något som Kite lägger nästan lika stor vikt vid som musiken.
    – Det känns ju lite fel att säga att ljusshowen är lika viktig som låtarna och soundet. Men vi gillar att tänka konceptuellt och då är helheten viktig. Men okej, musiken är ju såklart prio ett. Sedan designar vi vår scenshow runt den. Allt ska hänga ihop, säger Nicklas Stenemo.
    Vid vårt möte är Kites live-rigg fortfarande kvar i turnébussen, och tur är väl det. Deras pyttelilla, före detta kontorsrum på typ fem kvadratmeter, är ändå fullständigt belamrat av syntar, effektlådor och märkliga mojänger.
    – Vi har väl ett trettiotal olika syntar. Somliga är bättre för live-situationer och somliga funkar bättre i studion, säger Christian.
    Retro för hela slanten
    Förutom att Kite spelar in i Logic använder bandet sig i stort sett uteslutande av äldre analoga syntar och effektburkar.
    – Vi brukar utgå från en Studio Electronics SE 1:a. På våra första fyra ep:s gjorde vi i princip alla basljud på den, och vi använder den fortfarande ofta. Till skillnad från många andra gamla analoga syntar så hänger den med i sequensern och fixar ”dugga-dugga-dugga-dugga”-sextondelar när det behövs, berättar Christian Berg och fortsätter:
    – För lead-slingor är Korg Micro Preset, en av de första hemmasyntarna, väldigt bra. Framför allt om man vill ha det klassiska OMD-soundet då och då.

    Sovjetiska Polivoks är en tung pjäs i Kites artilleri.
    Sovjetisk pansarsynt
    Vidare i Kites arsenal av analogt studiogodis finns bland annat en rysk best till synthesizer. Den vid det här laget smått legendariska Polivoks. Lika hardcore som den låter, lika hardcore ser den ut. Enligt legenden (som är alldeles för bra för att orka faktakolla) lär reglage och switchar komma från samma tillverkare som gjorde instrumenteringen till ryska pansarvagnar på 80-talet – och det finns ingen anledning att betvivla detta. Det här är en synt som verkligen är robust på alla sätt och vis.
    – Vi använder nästan aldrig samplers. Samplingar, ja, det händer. Men vi gör hellre våra egna från olika källor och kokar ihop dem till våra egna sounds. Vi har ofta minst fyra olika syntar som lirar samma grej. Vart och ett kanske de inte låter så kul egentligen, men tillsammans så funkar det. Många 80-talssyntar låter ju väldigt döda och sterila i sig själva. Men uppdubbade med till exempel en Roland Juno 60 eller andra riktigt bra analoga syntar så blir det bra, säger Christian.
    – Just Junon är kanon för att fixa sågtandsvågformer när man behöver ett riktigt smutsigt, typ distat gitarrfräs, och annat som man vill ha ”in your face”. Dubbar man sedan upp det med en DX 7:a eller någon annan egentligen ganska trist burk så händer det något …

    Roland Juno 60 kan prestera riktigt smutsiga ljud, och ofta dubbar Christian och Nicklas upp den med någon annan 80-talssynt.
    Värdsliga toner
    Annat som Nicklas och Christian gärna använder sig av, för att bredda Kites ljudlandskap och ge det en spännande och lite mer oortodox ljudbild, plockar de gärna från världsmusiken.
    – Vårt trumset består egentligen bara av kick, virvel och någon puka. Istället för cymbaler och hi-hat använder vi hellre klippt brus för hi-hat och till exempel en samplad puka med mycket reverb för crasharna. Dessutom lägger vi gärna in till exempel en panflöjt eller säckpipa här och där för att ge musiken lite etnofärg och en touch av andra kulturer. När vi behövde ljudet av en blåval till en låt så spelade vi in en gummiboll studsad mot korrugerad plåt, skruvade lite på effekterna, och sedan var vi hemma, säger Christian och ler.
    Studios reporter noterar glatt att en theremin (som kan höras bland annat på Beach Boys klassiska Good Vibrations) står i ett hörn av lokalen och ovanpå denna ligger ett fjäderreverb från Knas Ekdahl.
    – Den här är riktigt bra. Den är spelbar! Alltså, man kan lira på fjädrarna, helt enkelt, berättar Nicklas och Christian med en och samma entusiastiska mun.
    – Den är överlägsen när man vill ha hårda plåt- och metalljud, och det är ju en del av vårt sound, så den finns på många av våra låtar.
    Bombay Happy Meal
    Betydligt softare både ljudmässigt och till dess design är den Raagini Digital Electronic Tanpura som har en ganska central position i Kites studio. Den plastiga kuben ser ut som en kitschig leksak (snudd på något man skulle kunna få med sig i ett Happy Meal från McDonalds Bombay) men skenet bedrar. Detta är en fullständigt spel- och programmerbar raga-synt med oändliga möjligheter att skruva ut autentiska sitar-drones i alla dess former och skepnader. Perfekt när man som Kite vill bredda ljudbilden och samtidigt gå den lite smalare väg som Nicklas och Christian verkar vara helt ense är den enda rätta.
    Det är den vägen de går. Och snart är vi nog betydligt fler över hela världen som följer…

    "Vi kör vårt eget race och bygger långsamt och långsiktigt och gör precis vad vi tycker är kul och som känns bra" säger Christian Berg (till vänster).
    KITES FAVORITINSTRUMENT I URVAL
    Studio Electronics SE 1 Korg Micro Preset Polivoks Roland Juno 60 Mini Moog Elektron A4 Raagini Digital Electronic Tanpura FAKTA KITE
    Medlemmar: Christian Berg, Nicklas Stenemo
    Diskografi: 6 ep:s – Kite, Kite II, Kite III, Kite IV, Kite V och Kite VI
    Artikelförfattare: Pelle Almgren

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Idag tänkte jag bjuda på ett enkelt knep som förhoppningsvis kan få dina diskantrika mixar att låta lite varmare. Men först lite bakgrund till varför ”problemet” uppspår i första hand.

    Förr i tiden spelades det mesta in på rullband, via analoga mixerbord och diverse andra prylar, som preamps, equalisers och kompressorer. Resultatet av detta var förutom harmonisk distorsion (det vill säga att utsignalen fick nya frekvenser som insignalen saknade) också att signalen försämrades på vägen, ibland till det bättre, hur konstigt det än må låta. Denna 'försämring” innebar allt som oftast en liten, och ibland större, sänkning av diskanten. Och alla vet ju att mindre diskant = varmare/mjukare ljud. Nåja, riktigt så enkelt är det naturligtvis inte, men jag tror du förstår poängen.
    Idag spelas det mesta in digitalt genom ett ljudkort med rena preamps och mycket lite händer mellan in- och ut-signal, om du inte medvetet jobbar mot detta såklart. Det innebär i praktiken att ju fler kanaler du spelar in, ju mer högfrekvent innehåll fylls på. Även om det inte märks, eller rent av låter bra när du sololyssnar på enstaka instrument, så kan verkligheten vara en annan när 30–40 kanaler läggs ihop. Det är också en av anledningarna till att alla ”analoga pluggar” blivit så populära. Rullbandspluggar och mixerbordsemuleringar efterapar ljudet från förr, genom att tillföra harmonisk distorsion och annan signalförvrängning. Fortsätta gärna att använda dessa, om du tycker att de fyller en funktion, det gör jag dagligen. Men du kan också testa följande:
    1. Spela upp din mix och fundera över vilka 2–3 element som ska stå för toppen/diskanten. Kanske är det leadsång och trummor, kanske är det en synt, en gitarr och leadsång och så vidare. Låt dessa kanaler vara för tillfället.
    2. På övriga kanaler lägger du en equaliser (först i kedjan) med ett high-cut-filter på 12 kHz och en lutning på -6db. Såhär:

    Ett high-cut-filter runt 12 kHz kan göra susen för att värma upp din mix
    3. Vad innebär då detta? Jo, förutom att ”diskant-lead-spåren” inte längre behöver boostas så mycket för att sticka igenom (eftersom det finns mer rum över 12 kHz tack vare alla andra kanaler) så kommer hela mixen förhoppningsvis kännas varmare, helt naturligt, av sig själv.
    4. Sedan fortsätter du att mixa som vanligt. Vill du boosta till exempel 10 kHz på någon av kanalerna som har high-cut-filtret, så gör det. Behöver du boosta någon av diskantkanalerna ytterligare, så gör du det. Poängen är att du nu inte dras med massa ”onödig" diskant/topp, som i slutänden kan leda till örontrötthet och på tok för kalla höstkvällar.
    5. Och svårare än så behöver det inte vara!
    OBS! Om du använder färgande preamps eller annan hårdvara när du spelar så är det inte säkert att du behöver jobba på ovanstående sätt, men det kan ändå vara värt att testa. I alla fall om du vet med dig att du ofta mixar för diskantrikt.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

    Michael Jenselius
    Idag är det Halloween och varför inte krydda din fest hemma med lite kusliga ljudeffekter.

    Det är fredag den 31 oktober och därmed dags för årets Halloweenfirande. Planerar du att ha en fest kan det vara på sin plats att öka stämningen med lite skräckljud mellan låtarna. Här är några av de bästa sajterna där du kan ladda ned kusliga ljud gratis.
    Korta kusliga ljudfiler på Freesound Skräckljud från Soundbible Halloweenljud från Audiomicro Hårresande ljudeffekter från Freesfx Spökljud, zombies och häxskrik på Sounddogs Appen Scary Sounds för Android Appen Scary Sounds för IOS Hitta läskiga ljudeffekter på Youtube Den skrämmande sidan av Spotify

    Micke Linderoth
    Oavsett om du ska öva eller spela in gitarr, finns många bra och prisvärda hjälpmedel. Och det räcker många gånger med en smart telefon. Vi visar hur.
    I dag finns ett överflöd av utrustning prylar att välja mellan och för gitarrister på alla nivåer. Har du inte hunnit så långt på gitarrgreppbrädan och vill komma igång med både låtskrivande och bättra på gitarrspelet är det hyfsat enkelt att göra det med hjälp av mobil, surfplatta och/eller dator. Det bästa är att det inte behöver kosta skjortan att göra inspelningar med bra kvalitet eller vill öva upp fingerfärdigheten var som helst - så länge du har batteri kvar.

    IK Miltimedia Irig är en av de mer välkända gitarrtillbehören till Iphone och Ipad.
    I den här guiden fokuserar vi på några av grunderna för gitarrinspelning - både för akustisk gitarr och elgitarr - vad man ska tänka på plus några tips och trix. Vi ger förslag på prisvärd utrustning. Kom ihåg att det finns många produkter i segmentet som gör samma eller liknande jobb, så valmöjligheterna är stora. Tänk också på att även begagnat kan vara bra, även om produkten har några år på nacken. Line6 lanserade sin banbrytande Pod för över 15 år sedan och roots-rockgitarristen Pete Anderson använder den fortfarande vid inspelning och live.
    Så när du skaffat det du behöver för att sätta igång, som instrument, plektrum, mickar, puffskydd, stativ, ljudkort, inspelningsprogram med effektpluggar och andra prylar, är det dags att börja spela in.
    Hitta ditt sound
    Det finns lika många gitarrljud som det finns gitarrister. Gitarrljudet sitter i kombinationen av instrument, förstärkare och som man brukar säga “i fingrarna”. Nio gitarrister som spelar på samma gitarr och förstärkare med identiska inställningar kommer att låta ganska olika beroende på sitt sätt att spela. Att hitta rätt sound och sätt att spela och spela in för din musik är det viktigaste. En sanning som alltid gäller för inspelningar är följande: få till en schyst signalnivå utan missljud och/eller brum eller att du spelar in med för stark signal - digitaldist är inget som låter särskilt bra. Allt det gör det sista mixningsjobbet alltid mycket enklare när du kommit så långt.

    Apogee Jam är en riktigt bra adapter att jacka in i din smarta telefon eller padda för att spela in gitarr.
    Val av instrument
    Du har säkert en eller flera gitarrer redan, men kom ihåg att även om den dyra favoritgitarren är skönare att spela på så ger den inte automatiskt rätt sound för låten du jobbar med. Se till att gitarren är korrekt intonerad, justerad med vettig stränghöjd samt har hyfsat nya strängar - men ett helt nytt strängset kan ge “gnisslande missljud” framförallt när du spelar in med mikrofon på akustisk gitarr. Är ni flera som spelar in olika instrument så använd alltid samma stämapparat.
    Gitarrinspelning
    Lite förenklat kan man säga att finns det två sätt att spela in gitarr. I dag används de ofta i olika kombinationer. Att micka upp förstärkaren (eller den akustiska gitarren) med en eller fler mikrofoner är ett beprövat sätt att få till ett schyst gitarrljud - men också ett sätt som tar tid - både att lära sig och att utföra det. Vi börjar med akustisk gitarrinspelning.
    Inspelning akustisk gitarr och sång
    Har du gitarr och röst som huvudinstrument och skriver låtar är det enkelt att spela in båda samtidigt. För att komma ihåg en idé räcker det ju med en mick. Då finns allt från enkla digitala fickminnen till portabla inspelare, men ett schyst alternativ är ministudion Boss Micro BR-80 som har inbyggd stereomick och åtta spår för under två tusenlappar. Eventuella tillbehör tillkommer.

    Boss Micro BR-80 har många smidiga funktioner i litet format, och du måste inte ha en dator, telefon eller padda.
    Jobbar du med ett inspelningsprogram på dator eller surfplatta som till exempel GarageBand, kanske du vill spela in med ett enkelt ljudkort. Och kanske du vill spela in med två mickar. Att spela in sång och gitarr samtidigt ger ofta mer känsla och nerv. Att sångmicken också tar upp gitarren och tvärtom blir sällan ett problem om du gör några provinspelningar först. Sitter du ner är en bra utgångspunkt för mikrofonplacering att rikta sångmicken uppåt och gitarrmicken mot gitarrhalsens 12:e band.
    Spelar du bara in ditt gitarrspel placeras mikrofonerna i en x/y-position, men är det tänkt som en gitarr som ska limma ihop låten är det oftast enklare att spela in den i mono. Gitarrer med inbyggt micksystem kan alltid spelas in som ett komplement - men ger sällan ett schyst akustiskt gitarrljud.
    Med vanliga mickar som Shures dynamiska mikrofon SM57 och en kondensatormick som någon ur SE Electronics X-serie klarar du dig långt. Kom ihåg att mickplacering och rummet där du spelar in plus din låt och framförande är det absolut viktigaste.

    Shures dynamiska mick SM57 är så nära standard man kan komma.
    Inspelning av elgitarr
    Att micka upp en gitarrförstärkare är ofta överlägset för många sound men inte alltid helt praktiskt om du spelar in i hemmiljö. Men spelkänslan är bättre och förstärkaren har ingen fördröjning som ett enkelt ljudkort har. Så om du har du möjlighet kan en lite förstärkare på 5 - 15 watt ge ett riktigt stort och fett gitarrsound med en SM 57:a, som klarar stark volym. Micken placeras nära högtalarkonen/fronttyget. Detta ger ett grundljud som brukar funka bra för elgitarrljud. Riktar du micken mot högtalarkonens kanter så ger det ett varmare ljud, och inget är mer rätt än det andra.
    Andra vanliga mickar för att micka upp gitarrstärkare kommer från Sennheiser, AKG, Audix, Samson, Røde med flera. I proffsvärlden spelar man ofta in med fler mickar och med en DI-box som ger en helt ren signal på ett separat mono/stereospår som då kan skickas ut till en annan gitarrförstärkare med ett helt annat gitarrljud - vilket på osvenska kallas “re-amping”.
    Det finns massor av golvmultieffekter och ljudkort från flera tillverkare - tänk Fender, Vox, Roland, Blackstar, Line 6 med flera - som har högtalarsimulerade utgångar eller usb för för inspelning till ett musikprogram. Två förstärkare som förtjänar att nämnas lite extra med tanke på pris och sound är Yamahas THR-serie och Blackstars ID:Core-serie - det finns flera modeller i båda. På dem kan du ställa in ett schyst gitarrljud och via usb skicka två separata gitarrsignaler via usb till ditt musikprogram - en med ditt sound och den andra ren utan effekter.

    Gitarrförstärkaren Blackstar ID:Core 20.
    Komma igång med ljudkort
    Många ljudkort levereras med något enkelt musikprogram som vanligtvis är enkelt att installera. Sedan är det bara att ansluta ljudkortet till datorn surfplattan eller mobilen, och därefter gitarrsladden till ljudkortet för att sedan spela in.
    Ljudkort finns från några hundralappar och uppåt. Några enkla men vanliga är Apogees sortiment (endast för Mac), Roland/Boss, PreSonus, IK Multimedia, Alesis, M-Audio, men listan kan göras mycket längre. Ta råd av kompisar och i en schyst musikaffär - det viktiga är att du tänker på hur många ingångar du måste ha, stöd för drivrutiner, förförstärkare och din lyssning under tiden du jobbar med inspelningen.
    Gitarrpluggar numera vardagsmat
    I dag innehåller även de enklaste musikprogrammen en eller flera gitarrpluggar som ofta låter helt okej. Vill du mer av allt - läs förstärkare, högtalarlådor, mickar med mer - är namn som Guitar Rig, AmpliTube, Waves GTR, Peavey ReValver, Pro Tools Eleven (även i rackformat) och svenska Softube de mest kända. Mindre kända är Studio Devil och Overloud och det finns en uppsjö av gratispluggar av varierande kvalitet.
    Att spela in med gitarrpluggar är i dag vardagsmat och den stora skillnaden ligger hos den som spelar. Den som lyssnar kan nog oftast inte avgöra om inspelningen är gjord via en plugg eller stärkare, men jämfört med att plugga in i en förstärkare kan hela spelkänslan variera från kass till mycket nära. Det kan kännas som att spela med en fördröjning (eng. latency) som ger en otajt känsla där attacken du både hör och känner när du slår an strängen kommer lite sent. Här är din hårdvara, ljudkort och program samt inställningar avgörande för om det känns som om gitarrpluggen ger en liknande respons som med en riktig förstärkare.
    Övningsappar
    Appar kommer också i en aldrig sinande ström med allt från gitarrstämmare till inspelningsprogram. Vad du behöver är en pryl som leder gitarrsignalen in i din mobil eller surfplatta via ingången för hörlur eller batteriladdare. Några av dem vi testat tidigare är IK Multimedias iRig och Peaveys AmpKit Link, Sonoma Wire Works GuitarJack med okej resultat för slantarna, men vill du ha ett mer allsidigt portabelt ljudkort är Apogee JAM av i sammanhanget riktigt hög kvalisort.
    Vill du spela in och eller öva gitarr med hjälp av mobilen kan det vara lite bökigare om du har en liten skärm. Fördelen är att du kan öva och fånga dina låtidéer i flykten - så länge batterierna har ork kvar.
    Här är apparna vi gillar
    Gibson Learn and Master/android & iOs Apples GarageBand/iOs  Guitar Toolkit/Agile Partners/iOs Amazing Slow Downer/Roni Music/iOs  ...och en udda men kul
    Steel Guitar/Yonac/iOs Gitarrljud
    Att spela in gitarrljud är inte alltid enkelt. Att få till ett sound som låter som ens förebilder kan vara näst intill omöjligt så testa dig fram och framförallt skriv låtar.
    Kom ihåg att en bra låt är alltid en bra låt även om du inte fått till inspelningen eller gitarrljudet ännu.
    TIPS: Undvik brum och andra ljudstörningar
    Det är ingen kul utgift men att skaffa sladdar och kablage av hög kvalitet lönar sig alltid i längden.  Använd inte din niometers gitarrsladd för livegig när du ska spela in. Gillar du enkelspoliga mickar (eng. single coil) som på Tele och Strator så är de extra känsliga för brum. Prova att flytta dig bort från datorer och monitorer och vänd dig tills du hittar den bästa positionen. Koppla inte in alla prylar på samma eluttag. Om skribenten
    Micke Linderoth är frilansare och Studios gitarrskribent. Nyligen översatte han Yngwie Malmsteens självbiografi Relentless: The Memoir till svenska och under tiden lyssnade han på Twisted Blues Vol. 2 med Oz Noy och A Dotted Line med Nickel Creek.

    Björn Olsberg
    Vill du använda ljud från raketer eller inspelade samtal mellan jorden och astronauter i dina låtar är det fritt fram. NASA är generösa och har inte copyright-skyddat användningen av deras inspelningar. Så här gör du.
    NASA har lagt ut ett ganska stort antal godbitar från kommunikationen mellan jord och astronauter i rymden, för både lyssning och nedladdning. Du kan fritt använda ljuden i dina produktioner.a
    Där finns allt från JFK’s klassiska uttalande ”We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard.”, till testuppskjutningar av nya farkoster.
    Här laddar du ner:
    På NASA:s egen hemsida där alla ljud är prydligt uppställda. Klicka för att ladda ner. Förhandslyssning saknas. NASA på SoundCloud. Har smidig förhandslyssning. För att ladda ner, gå in på spellistan som innehåller filen du vill lyssna på. Därefter klickar du på nedladdningsikonen längst ut till höger om filen i spellistan. Läs reglerna för vad du får göra med NASA:s material.

    Klicka på nedladdningsikonen vid den röda pilen när du är i en spellista för att ladda ner en enstaka fil från NASA på SoundCloud.

    Björn Olsberg
    Kanske känner du henne som en cool låtskriverska och artist från Storbritannien. Kanske inte alls. Men hennes musikaliska avtryck går inte att ta miste på. Som innovatör av instrumentet The Gloves har hon även gjort ett historiskt avtryck. Studio har träffat henne.
    För de flesta kan Imogen Heap vara känd för låten Hide and Seek, vilken Jason Derülo samplade till sin låt Whatcha Say. Men hennes låtskatt rymmer fyra fullängdare, en platta under namnet Frou Frou tillsammans med Guy Sigsworth och en rad samarbeten med namn som IAMX, Deadmau5 och Jeff Beck. Dessutom fick vann hon en Grammy Award 2010 för det bäst mixade albumet.
    Men på sina egna album är hon nästan allt. Och hon gör nästan allt. Den 6 oktober släppte hon sitt senaste album Sparks (Spotify / Apple Music) i Sverige, ett album som har tillkommit mycket tillsammans med hennes fans. Kanske på grund av. Eller tack vare.

    Imogen Heap – Sparks
    Det var nu fem år sedan sist och Imogen har en historia bakom sig att släppa ett album var fjärde, sjunde år sisådär.
    – En av de värsta sakerna när jag sätter igång med ett nytt album är rädslan för att ingenting ska vara där, att jag inte ska kunna komma på något, säger Imogen och gestikulerar stort med båda händerna ut från huvudet.
    – Det var så längesedan jag skrev något nytt. Med alla projekt som har pågått så har jag inte haft tid att skriva. Eftersom jag inte står ut med tanken på en ofärdig låt så har jag inte heller en hög med ofärdiga låtar – inte heller små bitar av låtar. När jag börjar med något så avslutar jag det. Alltid. Låten kan sluta i ett annat tempo, i en annan tonart och med en annan mening – men det finns alltid en tydlig start och ett tydligt slut.

    Vårt möte med Imogen skedde strax innan hennes release, och vi får styra intervjun hårt för att inte dras iväg av hennes iver om att få berätta den spännande bakgrunden eller historierna till varje låt på albumet.
    Med så tydliga idéer om en låt tänker jag att det kan vara svårt att veta när man ska betrakta sin låt som färdig. När en låt gör idén rättvisa. När sinnevärlden är god nog för idévärlden.
    – Ja, det är svårt. Just den här plattan har varit lite enklare i det avseendet eftersom jag inför de flesta låtarna berättade om releasedatum på min hemsida – innan jag ens hade börjat att skriva låten.
    Imogen Heap gjorde här alltså något galet utmanande och som för vem som helst annars hade betraktats som självmord. På bara två veckor var det inte bara låten som skulle vara färdig. Hon lovade dessutom att använda ljud från fans, hon skulle göra en video, omslagsdesign för singel/video, en remix – dessutom släppa allt och få ut låten på radion. Men Imogen låter snarast inspirerad när hon berättar om det.
    – På det här sättet är det enkelt. Jag måste ta beslut och hålla mig till dem – inte spendera för mycket tid på att tänka. Det blir befriande att inte ha all tid i världen att vara kreativ. Min kreativitet frodas i den snäva tidsrymden.
    Med de snäva tidramarnas goda minne fortsatte arbetet med fem av albumets första låtar. Innan vi har hunnit samla oss till nästa fråga, byter Imogen snabbt spår och tar sats igen för att berätta ännu en av bakgrundshistorierna till en låt.

    Imogen Heap är en artist med ostoppbar glöd inför sina projekt, men ställer då och då upp för riggade plåtningar.
    – Där jag bor finns det en 250 år gammal trädgård med höga murar runt och jag har alltid velat se hur det ser ut där innanför. Så till slut fick jag tillstånd att komma in och jag blev helt förälskad i den övergivna trädgården. Jag bestämde där och då att jag ville starta en kampanj för att ge den liv igen, precis som jag har sett det försummade huset jag bor i få liv igen. Jag bjöd in några fans som tog med sig trädgårdshandskar och redskap – och vi skapade historia genom att tillsammans med organisationen Clear Village återge trädgården sitt liv. Det blev ursprunget till låten Neglected buildings, som tar trädgårdens eller husets perspektiv och som handlar om att vilja bli sedd och tagen om hand. Man kan läsa in mycket om relationer i låten. För det här albumet har jag på samma sätt tagit på mig flera personligheter för de olika låtarna. Till exempel låten You Know Where to Find Me handlar om floden Themsen.
    Är det där du vanligtvis börjar med en låt, med en tydlig idé om vad du vill berätta?
    Paus. Svar kommer, men inte direkt på frågan.
    – Det här albumet var mycket annorlunda i skapandet. Jag ville ha en bredare kunskap om min publik och människor i allmänhet, och i synnerhet förstå vad de tyckte saknades i världen. Tanken var att det skulle komma fram i låten Listening Chair (ett av Imogens många projekt, och som också är en fysisk stol där besökare kan delge sina musikaliska tankar, reds. anm.) och det var också startskottet till den låten. Jag trodde att detta skulle bli en låt om något som människor bryr som om, som miljön, eller fin barnsång för barn. Men det blev istället det motsatta, den mest personliga låten på skivan, där jag till exempel berättar om en tuff skoltid och tyska-klassrummet där jag fick min bh runtkastad av klasskompisarna.
    Hur kom det sig, du lär väl ha fått mänger av idéer till låtar?
    – Jag fick massor av idéer. Träffade hundratals människor. Vad jag upptäckte var att det inte fanns en gemensam låt i världen, men att olika åldersgrupper var intresserade av liknande saker. För att illustrera så vill en sjuåring kanske prata om en pingvin, en trettonåring ha något att dansa till eller lyssna på något att bli glad av. En tonåring vill att jag skriver en sång om att det är ok att vara som man är och att man inte behöver anpassa sig till omvärlden. En 35-åring vill lyssna på låtar om hur det är att vara i fel stad, i fel land, med fel partner och på fel jobb. Och jag kände att det stämde med så väl med mig där jag befann mig i mitt liv då. Dessutom var jag precis i den åldern själv. Så låten kom att bli mycket personlig.

    Låten Me the Machine – skapad med eget trådlöst instrument
    Imogen Heap kan kallas mycket. Låtkskrivare, musiker, producent, artist, poet. Men också innovatör. Något det har talats en hel del om i musikpress är The Gloves (läs även Studios omnämnande), Imogens projekt för att ta gester i tre dimensioner till musikscenen. Dessa handskar har hon använt till en av låtarna på plattan, Me the Machine. Och det är så spännande att det är här vi nu ska uppehålla oss resten av artikeln.
    – Innovatör vet jag inte, men det fanns inget på marknaden när jag ville ha ett par handskar, så jag beslutade att tillsammans med ett team göra ett par egna.
    Teamet är idag sju personer och de använder Reaktor, Ableton Live och en massa Max-patchar. Imogens mål med handskarna var att kunna skapa musik trådlöst när hon rörde sig på scen, i nära relation med sin publik.
    – Jag vill göra musik genom att skulptera. Att ha mina händer inne i mjukvaran, mitt inne i parametrarna som jag annars använder knappar, rattar och reglerar för att påverka. Projektet kommer aldrig att bli helt klart. Så snart vi har gjort klart något så öppnas en ny värld som får mig att vilja ha en ny uppsättning funktioner, eller som får mig att tänka annorlunda i hur jag vill kunna styra eller komma åt ljuden, hur gesterna ska separeras, eller kombineras i ett flöde. Just nu är det enstaka rörelser som måste ha en början och ett slut, det fungerar inte med en sekvens av rörelser.
    Det betyder att om du lär dig hur du ska framföra en låt idag på scen, så måste du lära om i takt med att handskarna utvecklas?
    – Ja. Men några av gesterna kommer alltid att vara desamma.
    Imogen lägger ut höger pekfinger horisontellt och drar med det i en svepande rörelse utåt och bakåt.
    – Som det här, till exempel, kommer alltid vara min gest för att ta reverbet bort från sången. Och jag kommer alltid vilja hantera basen med vänsterhanden.
    Hur är The Gloves att skriva musik med?
    – Jag skulle inte använda The Gloves för all musik hela tiden, men målet den här gången var att kunna skriva och framföra en låt helt med The Gloves. Så låten Me the Machine är skrivet av och för The Gloves. Det är en helt annan låt jämfört med det andra på skivan eftersom jag tänkte skulpurellt i tre dimensioner, snarare än att börja med en schysst baslinje med en bra melodi i en sekvensiator. Detsamma med det lilla twinkly-ljudet som dansar runt basen och som har en arpeggiator. Det låter slumpmässigt, fritt och oprogrammerat. Den faktiska programmeringen för att kunna spela med ett sådant ljud tog lång tid, men att faktiskt spela det är enkelt.
    På scen har man vanligen ett instrument eller mikrofon i händerna, eller en keyboard eller trumset att gömma sig bakom. Du känner dig inte ”naken” på scen med bara The Gloves?
    – Nej, egentligen inte. Jag spelar fortfarande bas, gitarr, keyboard/piano och sjunger. Men om jag vill agera i scenrummet, loopa något, så finns den möjligheten direkt i min hand. Det handlar om hur man kan förenkla och samtidigt göra det mer tydligt för publiken vad man gör. En gest syns och kan bli mer spännande än en knapptryckning på en låda.
    Hur skulle du då sammanfatta The Gloves?
    – The Gloves får mig att vilja gå nya vägar med att tänka musikalisk skulptur. Ibland improviserat, ibland repeterat på scen. The Gloves är ett sätt att slippa anpassa mig till maskinen med alla parametrar, och istället anpassa maskinen till att bli mer mänsklig så att jag kan få vara i mitt musikaliska jag utan att agera som en robot. The Gloves tar de fantastiska mjukvarorna som finns, och sätter dem bokstavligen i handen på dig för största möjliga frihet.
    Läs mer
    Se Imogen Heap visa sina handskar hos Wired Imogen Heaps hemsida

    Nils Erikson
    När din mix låter illa i bilen eller i den portabla högtalaren, finns ett effektivt knep att ta till: mixa även i mono. På så sätt får du även din stereomix att låta bättre. Här visar vi hur det går till.
    Sedan länge spelas all musik in för att avlyssnas i stereo, alltså att ljudet kommer från två separata högtalare, med en viss skillnad mellan vänster och höger sida för att skapa bredd och visst djup. Det har vi inga avsikter att ändra på, men faktum är att det finns fördelar med att lägga om stora delar av själva mixningsarbetet till mono, inte bara för att snabbt att kolla att det låter okej.
    Det är annars praxis bland mixtekniker att då och då trycka in monoknappen för att vara säker på att de tjusiga stereoeffekterna inte försvinner eller låter illa i mono. För i dessa tider av flyttbart ljud - mobiler, bluetooth-boomboxar, köksradio, bilstereon vid dålig mottagning, destruktivt kodat ljud - får man räkna med att många kommer att lyssna i något slags mono, så en koll då och då är att rekommendera. Dansklubbar och butiker kör faktiskt ofta ut ljudet i mono för att det ska låta likadant i hela lokalen.
    Men det finns också andra och mindre kända poänger med att komplettera sin studio med en särskild monomonitor, helst envägs (ett enda full-range högtalarelement) och gärna placerad centralt ovanför mixerbordet. Ingen fejkad knappmono via stereomonitorerna alltså, utan kompromisslös hardcore-mono.

    Äkta mono från en ensam högtalare, här placerad mellan de ordinarie studiomonitorerna.
    Många fördelar
    Fördelen med att använda en singelmonitor, i stället för att köra ut ljudet i mono från två högtalare, är att det senare har en tendens att förstärka basfrekvenser och orsaka mer rumsreflexer, vilket kan störa bedömningen av mixen.
    Monoljud har ingen särskild sweetspot. Var du än sitter låter det likadant. På grund av tydligheten kan man också mixa vid lägre nivåer än i stereo och det tillsammans med avsaknaden av fasskillnader mellan två monitorer gör det mindre tröttande att mixa länge, annars ett vanligt problem.
    Vidare hörs eventuella fasfel mellan kanalerna mycket tydligt. I stereoläge är det svårt att uppfatta exakt vad det är som gör ljudbilden luddig, men sådant framträder i mono som oönskade faseffekter eller att ljudet liksom försvinner, till exempel om uppmickningen inte varit optimal. De olika instrumentens inbördes nivåbalanser är också lättare att bedöma, liksom om de krockar eller konkurrerar i något frekvensområde. I stereolyssning har allt en förmåga att flyta ihop och påverkas dessutom mer av de akustiska förutsättningarna i kontrollrummet.
    Många stereomixar innehåller ett ljud eller instrument i ena sidan för att balansera upp ett liknande i den andra (kritiskt vid hörlurslyssning). Sådana balanser är perfekt att trimma i monoläge. Det är med lite träning faktiskt också lättare att hitta rätt nivå och klang för reverb, hur konstigt det än kan verka. Testa!
    Och låter det bra i mono så kommer det att låta fantastiskt i stereo, vilket i princip gäller alla punkter här. Psykologiskt känns monoarbetet också mer överkomligt, speciellt i komplexa ljudbilder.
    Monomixa – steg för steg
    När väl själva monomonitorn är plats gäller det att ordna en vettig summering av stereosignalen att skicka till den, så att det inte bara blir vänster eller höger sida som hörs. Många större hårdvarumixrar och vanliga ljudkort har monoknappar, men det går också bra att använda någon plugg direkt på masterbussen i inspelningsprogrammet. Kom bara ihåg att koppla bort den vid nermixning.

    Det brukar följa med någon plugg med monoknapp i ett inspelningsprogram. Här Logics ”Gain”.
    Man kan sedan i princip använda en vanlig monokabel - tele, xlr, rca eller vad som nu passar i respektive ände - och koppla från mixern/ljudkortet till monitorn eftersom signalen nu ska vara identisk på vänster och höger sida.
    Förutsatt att monitorn har en jämn frekvensgång (se pryltipsruta) har du nu en rigg att börja jobba i. Här följer några enkla steg för att trimma din stereomix:
    Gör en preliminär mix i mono, med nivåer, equalizer och effekter. Tänk dock på att reverb/rumsklang har en tendens att låta lite torrare i mono än i stereo.
      Gå över till stereolyssning (i dina ordinarie monitorer) och panorera ut det som inte ska ligga i mitten. Om du har en basfattig monomonitor kan basen behöva sänkas.
      Tillbaka i monoläge: om så behövs finjustera nivåerna, som ju ändrats något i panoreringen i steg 2.
      Kontrollyssna det hela i stereo, särskilt breda effekter.
      Mixa ner i stereo som vanligt. Det krävs en del övning och vana för att bli bra på att mixa på det här sättet, men när det väl sitter kommer det att göra susen för slutresultatet. Go mono!
    Tips på bra monoreferensmonitorer
    Avantone MixCube (prisvärd) Begagnade Auratone C5 eller AKG LSM50 (provlyssna alltid först!) Behringer Behritone (lågbudget, men C50A är helt okej) Littlepapercones ...eller för att lyxa till det: Mariton Bullfrog (tvåvägs men i koaxial uppsättning).
    Avantone MixCube är en prisvärd monitor lämplig för monoreferens.

    Studio
    När svenska Stonebridge producerar hitar smäller det ofta högt. För Studios läsare delar han med sig av sina knep för att skapa den ultimata klubblåten.

    Stonebridges studio
    Sten ”Stonebridge” Hallström har producerat musik i över 30 år. I slutet av 80-talet var han en av medlemmarna in det mytomspunna musikkollektivet Swemix där han arbetade tillsammans med bland andra Denniz Pop och lade grunden till dagens svenska housemusikboom. 1993 släpptes hans klubbversion av låten ”Show me love” med Robin S vars succé banade väg för en producentkarriär med en stor mängd framgångsrika skivsläpp och remixar.
    Här är Stonebridges 10 knep för en klubbhit:
    Håll koll på tonarterna
    Det kan vara lätt att glömma bort att även bastrummor och andra percussion-samplingar kan ha en ton. En bastrumma i fel tonart kan få en hel produktion att låta underlig och falsk, så se till att hålla koll på tonarterna. Företaget ”Mixed in key” har tagit fram ett system de kallar för ”Camelot Easymix Wheel” vilket är en enkel lathund för att se vilka tonarter som passar med varandra. Den är egentligen gjort för discjockeys med fungerar lika bra för producenter. Den finns att ladda ner här: https://mixedinkey.com/harmonic-mixing-guide/
      Plantera olyckor
    Pröva att använda en sampling som du egentligen inte tycker passar in, addera en effekt du inte vet vad den gör eller testa att spela en sampling baklänges. Våga göra det oväntade och agera utanför din ”comfort zone” - det är ofta så man skapar något unikt och nyskapande. En sampling kan ju dessutom låta på en miljon olika sätt beroende på vad du gör med den, så testa, lek och var kreativ!
      Testa låten på ett dansgolv
    Eftersom jag är discjockey så har jag möjlighet att se hur folk på ett dansgolv reagerar när jag spelar en låt som jag arbetar med. Jag kan sedan återvända till studion för att finputsa detaljerna, justera nivåerna och kanske ta bort eller lägga till något element. Om du inte spelar skivor själv kanske du har någon vän som kan hjälpa dig, eller så kan du fråga discjockeyn på den lokala nattklubben.
      Identifiera vad som får ett dansgolv att koka
    Gör ett besök på nattklubben, lyssna på vad som spelas och identifiera vad som får dig och de runt omkring dig att dansa extra intensivt och sträcka upp händer i luften. Kanske är det en fet hihat som skapar energi, eller ett extra litet break som gör hela skillnaden. Var inte rädd för att låna och inspireras av det du hör i andra låtar.
      Skapa en ”Smash bus”
    Skapa en effektkanal med kompressor och limiter dit du kan skicka vissa ljud och samplingar som behöver lyftas till nästa nivå. Rent generellt tycker jag att många överanvänder både kompressorer och limiters vilket minskar dynamiken, men i vissa fall är det befogat och då brukar jag använda en dedikerad effektkanal.

      Bygg din bastrumma med flera samplingar
    Olika bastrummor har olika egenskaper. Någon kanske har en riktigt bra tyngd, en annan ett perfekt djup och en tredje har en fantastisk snärt. Varför inte använda alla tre för att få det bästa av alla världar? Arbeta med volym och timing för att hitta den perfekta kombinationen. Glöm inte heller att spara ner lyckade trummor för framtida användning.
     
      Lek med Sidechain-effekter
    Sidechain är ju en populär effekt för syntar och basar, men kan med fördel även användas på till exempel rides, hihats och annan percussion. Resultatet blir ett svängigare och mer dansvänligt spår med bra gung!
      Lyssna på andra, och dela med dig av din kunskap
    Jag tycker inte man ska vara hemlighetsfull med sina tips och tricks i studion. Dela med dig av dina erfarenheter och favoritknep och var lyhörd när andra berättar om hur de arbetar med musik. Det är otroligt hur något litet knep kan dyka upp och revolutionera ditt musikskapande, och det bästa av allt är att man aldrig blir fullärd!
      Ha ordning och reda i ditt musikprogram
    Jag gillar att ha en tydlig struktur och ordning när jag gör musik. Filnamnen på samplingar brukar inte vara de mest logiska, så jag brukar namnge spåren för att kunna vara mer effektiv och hitta rätt. Testa även att arbeta med färgkodningar.

      Håll koll på EQ-kurvan
    Ibland luras man av sina öron eller av rummet man sitter i när det gäller ljudbild och frekvenser. Använd en frekvensanalysator så får du en visuell och ärlig bild av hur din låt ser ut och kan sedan göra nödvändiga eq-justeringar.
     
    Om StoneBridge
    Sten ”Stonebridge” Hallström, 52, är en svensk musikproducent och dj. Under slutet av 80-talet var han, tillsammans med bland andra Denniz Pop, medlem i musikkollektivet Swemix som producerade klubbmusik, gjorde remixar på andras låtar och gav ut egen musik. Swemix anses av många ha lagt grunden till den svenska housemusikexplosionen som vi ser idag.

    Det stora genombrottet som soloartist kom dock 1993 när Stonebridge gjorde en hyllad klubbversion av låten ”Show me love” med den amerikanska sångerskan Robin S. Detta blev startskottet på en framgångsrik musikkarriär som hittills har resulterat i tre studioalbum, otaliga singelsläpp och remixar på artister som Usher, Lenny Kravitz, Icona Pop och Britney Spears.
    2008 blev han Grammy-nominerad för en remix av låten ”Closer” med Ne-Yo. Han blev även utsedd till ”BMI Songwriter of the year” år 2012 för sin delaktighet i Jason Derulos singel ”Don’t wanna go home”.
    I dag turnerar han som dj över hela världen, driver skivbolaget Stoney Boy Music samt producerar musik och remixar.
    Stonebridge visar runt i sin studio:
    Aktuell med
    Stonebridge är aktuell med singeln ”You can have it all” som han gjort tillsammans med svenska houseduon Luv Gunz och den amerikanska sångerskan Koko LaRoo. I somras släpptes även låten ”Be Kind” med sång av housedivan Crystal Waters. Nyligen medverkade han även på samlingsskivan ”Dconstructed” där namn som Daft Punk, Avicii och Armin Van Buuren omarbetat kända Disneylåtar för att passa ett dansgolv.
    Artikel av: Mats Wurnell

    Hasse Nilsson
    Om det är morgondagens musikaliska gränssnitt eller flygande floppar låter vi vara osagt, men de här midi-instrumenten är i alla fall annorlunda.

    Pianoarq
    Det här monstret till masterklaviatur debuterade på NAMM-mässan i år. De 292 tangenterna kan delas in i zoner så att du kan spela bas i en del av cirkeln, komp i en annan del och solo i ytterligare en del och så vidare. Tontöjning, mudulering och liknande styrs av anslagskänslighet och aftertouch. Pianoarc, som tingesten heter, började som ett specialbygge för synthisten Brockett Parson som trakterade en prototyp på scen under Lady Gagas senaste världsturné. Priset för en Pianoarc är i skrivande stund okänt.
    Tillverkare/kontakt: pianoarc.com
    Se en video med Pianoarq:
     
    Drumpants
    Trummisar (och andra för den delen) brukar trumma på sina lår när det sitter. Fett enerverande vid fel tillfällen, men har en rytmen på hjärnan är det lätt hänt. Drumpants är en uppsättning anslagskänsliga band som fästs inuti dina kläder och skor. Eller var du vill. Sedan kan du med hjälp av en kontrollenhet spela på hundratals ljuduppsättningar, men även styra appar och program som tar emot midi. Pluspoäng för att det största paketet med tryckzonsband heter Neal Peart. Finns att köpa i augusti 2014.
    Tillverkare/kontakt: drumpants.com
    Se en video med Drumpants:
     

    Alphasphere Nexus
    I brittiska Bristol finns design- och teknikföretaget Nu Desine. De har skapat ett helt nytt sorts elektroniskt instrument. Det vanliga med den här typen av experiment med taktilt användande i musikaliska sammanhang är att idéerna stannar på prototypstadiet. Men inte Alphasphere Nexus som finns att köpa. Till kontrollenheten, vars lampor skiftar färg vid beröring, medföljer ett program som hanterar layout, samplingsbibliotek, sequencer och annat tekniskt på en ganska hög nivå.
    Tillverkare/kontakt: alphasphere.com
    Se en video med Alphasphere Nexus:
     

    The Gloves
    Säkert minns du vokalisten och komponisten Imogen Heap från hennes midi-styrda auto-tune-orgie-ballad ”Hide and seek” från 2005. Imogen Heap har fortsatt att utforska de musiktekniska möjligheterna i sin musik och har kommit fram till att använda handskar som styr ljud och musik. Detta har förekommit i medialab och inom konstvärlden i årtionden men kanske kan Imogen Heap popularisera användandet till den grad att vi får se masstillverkade musikhandskar på scener och i studior.
    Tillverkare/kontakt: imogenheap.com/thegloves
    Se en video med The Gloves:
     

    Ragzpole (nedlagt projekt)
    Är det en stor smällkaramell? En halv innebandklubba? En fett stor shaker? Nej, det, givetvis en Ragzpole. Du trär på kontaktledande band på fingrarna och sedan är pinnen en midi-kontroll som låter dig både spela och göra rytmer där ljudet kommer från virtuella instrument i din dator eller extern hårdvara. Layouten följer kvintcirkeln. Kontrollenheten är uppfunnen av jazzpianisten Ragz Tuttle i Kalifornien och det surrar rykten om att upphovsmannen fått finansiering att lansera produkten i stor skala.
    Tillverkare/kontakt: www.ragzpole.com
    Se en video med Ragzpole: https://www.youtube.com/watch?v=Yfw7MHEZHHE
     

    Hasse Nilsson
    Om du har en saftig budget för ditt inspelningsprojekt kan du spela in din musik på musikhistorisk mark. Välj bara från den här listan med legendariska inspelningsstudior.
    Abbey Road Studios


    Även om det började spelas in musik i lokalerna i London redan i början av 1930-talet så är det så klart kvartetten från Liverpool som gjort studion till den mest kända inspelningsplatsen på planeten. Ägs idag av skivbolaget EMI, men det går ständigt rykten om att Abbey Road Studios ska ut till försäljning. Byggnaden är kulturminnesmärkt.
    Namnkunniga kunder: The Beatles, Pink Floyd, Rush, Duran Duran och Radiohead.
    Utrustning i urval: AMS Neve, Urei, Lexicon, Pro Tools och TC Electronic.
    www.abbeyroad.com
    AIR Studios


    I en jättelik ombyggd viktoriansk kyrka i London, The Lyndhurst Hall, huserar denna legendariska studio. Även här har Sir George Martin ett finger med i spelet eftersom han var med och startade AIR på 1960-talet, men då låg studion på Oxford street.  
    Namnkunniga kunder: Peter Gabriel, U2, Coldplay, Joni Mitchell och Scott Walker
    Utrustning i urval: Neve, Studer, Neumann, Sennheiser, AKG, Fairchild,
    www.airstudios.com
    Electric Lady


    Självklart var det Jimi Hendrix som satte den här studion i New York på den musikaliska kartan. Och än idag ligger tonvikten hos klientelet på tung och dieseldoftande rock. För övrigt var det här som musiken till den fantastiska tv-serien True Detective spelades in förra året.
    Namnkunniga kunder: Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Steve Wonder och Guns N’ Roses.
    Utrustning i urval: Neve, Studer, Bryston, Lexicon och Pultec.
    electricladystudios.com
    Hansa Tonstudio


    Belägen inom spottavstånd från den numera rivna Berlinmuren blev studion legendarisk genom Bowies albumtrilogi ihop med bland andra Brian Eno. Fungerar i dag som en fullt utrustad hyrstudio men som även tar emot guidade turer med fans som vill insupa atmosfären.
    Namnkunniga kunder: David Bowie, Iggy Pop, R.E.M, U2 och Depeche Mode.
    Utrustning i urval: Neumann, SLL, Pro Tools, Shure, Urei och Lake People.
    hansastudios.de
    Sun Studios


    Brukar kallas för rockens födelseplats och studion i Memphis i USA är i dag mer av ett museum med guidade turer än en inspelningsplats. Men det går att spela in låtar om du tricksar lite och Sun Studios har även jamsessionkvällar med publik.
    Namnkunniga kunder: Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Johnny Cash och Carl Perkins.
    Utrustning i urval: Altec, Shure, RCA och specialbyggen.
    www.sunstudio.com
    Record plant


    Fanns en gång i tiden även i New York och San Francisco men nu är det bara studion i Los Angeles kvar. Men det är i allra högsta grad aktiv rörelse för här spelar Pharrell, Quincy Jones och hel drös med andra in sina nya album.
    Namnkunniga kunder: Fleetwood Mac, Eagles, Kiss, Devo och Bruce Springsteen.
    Utrustning i urval: Solid State Logic, Pultec, Lexicon, Urei och Focusrite.
    recordplant.com

    Nils Erikson
    Studio riggade upp trummaskinen TR-08, bas-synt/sequencern TB-03 och röstprocessorn VT-3 för att ta reda på hur man använder dem på bästa sätt. Ihop med kommande System-1 utgör de Rolands nya produktserie Aira som återskapar ljudet från gamla analoga klenoder.

    Medan 1980-talets giganter TR-808 och TR-909 hade ”Rhythm Composer” som titel, kallar sig TR-8 ”Rhythm Performer” och det finns det goda skäl till. I motsats till sina föregångare är TR-08 nämligen inriktad på live-framträdande och realtids-jam. Maskinen kommer bäst till sin rätt när man jobbar aktivt med den, som med en dj-mixer eller Ableton Live med en bra kontrollenhet. Följ stundens ingivelse!
    Rolands Aira-produkter kommer bäst till sin rätt om man jobbar aktivt med dem, som live-instrument.
    När TB-303 kom 1982 var det ingen som riktigt insåg dess potential, knappt ens Roland själva. Det skulle dröja många år innan någon började göra mer galna baspatterns men snart var hela acid-genren född. Få stilar är så intimt förknippade med en viss apparat. Kultstatusen och begagnatpriset är därefter. Precis som TR-08 är TB-03 mer inriktad på realtids-mekande än förlagan vilket öppnar nya, spännande möjligheter. VT-3 är en vidareutveckling av Boss Voice Transformer (från 1996) och möter behovet av elektroniska röstljud som tilltugg till Aira-anrättningen, men funkar ju utmärkt på egen hand också.
    Tipsrunda
    Här några blandade tips på hur du får ut mer av de tre första Aira-produkterna.
    1. Side-chain
    Ett trick man inte bör missa är att koppla VT-3, TB-03 eller vad som helst till TR-08:s externa ljudingång och prova sig fram genom olika ”side-chain”-effekter, där inkommande ljud exempelvis duckar mot pulsen i TR-08, som i en kompressor ungefär, men programmerbart som en del av rytmen (se även tips 8).
    2. Audio via usb
    Aira-produkterna kan skicka audio via sina usb-anslutningar direkt till en dator, och från TR-08 kommer helt separata kanaler för varje instrument, något som inte gives på hårdvaran. Kom ihåg att installera drivrutin och att ställa in 24 bitar / 96 kilohertz för att det ska funka ihop med ditt inspelningsprogram. Annars blir det kaos.
    3. ”Aggregate Device” för multipla ljudkort (Mac)
    För att spela in via usb från till exempel TR-08 men samtidigt lyssna via det ordinarie ljudkortet måste man sätta upp en så kallad Aggregate Device. Närmare instruktioner här.
    4. Individuell ut-assign
    Om man startar TR-08 och samtidigt håller ner Pattern Select kommer man åt fler funktioner. Exempelvis kan ett instrument assignas till någon av A/B-utgångarna genom att man håller ner A- eller B-knappen och väljer till exempel hand clap. Annars går alla instrument ut via master-utgångarna. Spara med start/stop så startar TR-08 om till normalläget.
    5. Midi-kanal
    I samma startläge som i tips 4 kan man välja midi-mottagningskanal på TR-08, med temporatten. Spara med start/stop.

    Bassynten/-sequencern TB-03 är en modern variant av kultförklarade TB-303.
    6. Ljusshow
    I det speciella startläget kan man också fördröja eller helt stänga av den lilla ljusshow som TR-08 annars roar sig med när det händer för lite. Håll nere Tap och vrid på temporatten. Eller varför inte ändra färgskala på knapparna? Håll Depth och vrid på Scatter. Spara med start/stop. Rosa är sött.
    7. Panorering (TR-08)
    Instrument kan panoreras i master-utgången genom att i normalläget hålla ner vald instrumentknapp och vrida på temporatten.
    8. Åtta av allt
    Det finns åtta olika slags reverb, åtta olika delay-typer och åtta side chain-effekter på TR-08. (Ljudex 1-3, se nedan) Dessa väljs under Instrument Select, på samma vis som man väljer olika kicks, snares, toms et cetera. TB-03 har åtta olika typer av scatter.
    9. Separera effekterna
    Reverb och delay kan ju ges egna rytmiska mönster, men för att inte triggas av alla instrument (på ett visst ställe i ett pattern) utan bara av utvalda: i Kit Select-läge, håll ner reverb- respektive delay-knappen och välj vilka instrument som ska triggas (Ljudex 4).
    10. Skruva Scatter och Depth i realtid
    Glöm inte att Depth-funktionen (TR-08) i Scatter-mode kan användas i realtid också, precis som själva Scatter-väljaren, dock inte samtidigt. Det skapar väldigt många fler variationsmöjligheter än att bara låta den stå i ett läge.
    11. TB-03: transponera i realtid
    TB-03 kan läsa midi-notes från en sequencer eller dator och dessa kan enkelt transponeras upp och ner i realtid genom att hålla nere Keyboard-knappen och använda touch-tangenterna. Interna pattern transponeras på samma vis (Ljudex 5).
    12. TB-03: Env Mod
    Envelope-modulationen har ett slags X/Y-upplägg och det händer mer med två fingrar än med ett. Dra och testa! (Ljudex 6).
    13. Midi Control Changes
    Såväl TR-08 som TB-03 kan skicka och ta emot midi-control-changes. Därmed går det att lagra rattvridningar i ditt inspelningsprogram för mer komplexa byggen och koppla till andra midi-kontrollenheter, som Ableton Push. Men eftersom MIDI-CC bara har 128 steg kan det bli lite ”hackigare” än från panelen som har mycket högre upplösning.
    TR-08 Videomanual
    TB-03 Videomanual

    14. Kombinera roll/vari
    Roll- och Variation-knapparna på TR-08 kan med fördel kombineras på olika sätt för fler rytmiska variationer.
    15. Bättre manualer
    De manualer som följer med i paketet är lite väl kortfattade. Mer utförliga finns här.
    16. Udda pattern-längder
    Experimentera med att ställa om patterns (TB-03 och TR-08) till annat än 4/8/16/32 steg och få intressanta, polyrytmiska drivningar gentemot pulsen, om den är jämn alltså. Håll Step Rec och vrid på value-ratten (Ljudex 7). Lyssna på Hardfloors nya skiva ”The Art of Acid” för mer inspiration!
    Några tips till Roland
    TR-08:s delay-effekter nr 3-7 ska synka till tempot (16-delar, trioler och så vidare beroende på hur Time-ratten står) men gör det inte riktigt, vilket märks tydligast med mycket feedback. Synd. Fixas troligen i framtida uppdatering. Vi hade också önskat att shuffle-värdet visades någonstans, helst i tempofönstret medan man ställer in det.
    Usb-midi-kontroll av tonhöjden på VT-3 hade verkligen gjort den produkten till en killer…
    Helhetsintryck
    Utrymme för småförbättringar finns, men för den som är inne på electronica i allmänhet och acid i synnerhet - men vill undvika mjukvara och slippa lägga helt galna pengar på originalen - är TR-08, TB-03 och VT-3 (och, får vi förmoda, också System-1) en skänk från ovan. De acb-baserade ljuden är troligen de bästa vi hört sedan det begav sig och när man väl insett att detta är instrument som ska spelas, inte bara programmeras, då öppnar sig en värld av möjligheter. Vårt generaltips är därför: kavla upp ärmarna och börja jobba!
    Studios ljudexempel (se nedan):
    TR-08: Åtta olika slags reverb (mängd, tid och gate justeras manuellt med rattar) TR-08: Åtta olika slags delay (mängd, tid och feedback justeras manuellt med rattar) TR-08: Åtta olika slags side-chain-effekter (ingångsvolym och mängd justeras manuellt med rattar). Röst genom VT-3:s ”Synt”-preset som ljudkälla. Samma rytmprogrammering på alla åtta lägena. TR-08: Reverb endast på handclap, inget annat. Bra att slippa det på på kicken, t ex. TB-03: Transponering av pattern, manuellt i realtid. TB-03: Envelope Modulation, först utan, sedan med ett finger på touch-plattan, till slut med två. TB-03: Först fyra takter normallängd, sedan experiment med olika udda längder av samma pattern. Driver runt gentemot TR-08:s fyrtakt.
     

    Jon Rinneby
    FREDAGSTIPSET: Kompressorn är ett av de viktigaste verktygen vid inspelning och mixning. Så här använder du den på några vanliga instrument.

    Kompressorn är en apparat som orsakar huvudbry hos många nybörjare i studiosammanhang, men egentligen är tekniken bakom den inte särskilt avancerad.
    Det kompressorn gör är att minska skillnaden mellan hög och låg volym eller, med lite mer teknisk jargong, göra signalen mindre dynamisk.
    Förr i tiden, när alla inte hade tillgång till en kompressor, var alternativet att sitta och justera nivåerna manuellt på mixerbordet under tiden som du lyssnade efter volymtoppar och -dalar. Kompressorn gör precis samma sak, men med snabbare reflexer.
    Välj tröskelvärde
    Att man ibland vill ha en mindre dynamisk signal har flera orsaker, av vilka några är ämnen för rejält infekterade debatter, men vi ska ta ett hyfsat okomplicerat exempel: Tänk dig att du har spelat in alla kanaler till en låt inklusive en riktigt grym dynamisk sångtagning med en riktigt vass sångare eller sångerska – allt är perfekt, förutom en sak: Skillnaderna mellan svagt och starkt i sången är så stora att om du höjer kanalen så att de tysta partierna hörs överröstas resten av mixen i de starka partierna, men om du sänker sången så hörs inte de tysta partierna.
    En kompressor fungerar så att du sätter en nivå, det så kallade tröskelvärdet (”threshold” på engelska), och så fort den inkommande signalens volym överstiger tröskelvärdet så sänker kompressorn volymen. Svårare än så är det egentligen inte. De flesta kompressorer har dock ytterligare ett gäng kontroller som låter dig detaljstyra hur den ska uppföra sig.
    Jämte tröskelvärdet är kontrollen för kompressionsförhållandet (ratio) det viktigaste reglaget på kompressorn. Ratio-inställningen ställer nämligen in hur mycket kompressorn ska sänka signalen och anges som ett matematiskt förhållande, till exempel 2:1 eller 3:1. En ratio på 2:1 innebär att om insignalen överskrider tröskelvärdet med 6 decibel kommer utsignalen ha sänkts med hälften, till 3 decibel över tröskelvärdet. Höjer vi ration till 4:1 kommer utsignalen att ha sänkts ytterligare en och en halv decibel, till 1,5 decibel över tröskelvärdet.
    Attack och release är ytterligare två kontroller som är vanliga på kompressorer. Attack ställer hur lång tid det tar från det att signalen överskrider tröskelvärdet till att den dämpning av signalen som anges av ratio-inställningen uppnås. Genom att ställa in en hög attacktid hinner det inledande anslaget i ett perkussivt ljud passera obehandlat genom kompressorn medan det utklingande ljudet komprimeras. Release fungerar precis tvärtom och ställer in hur lång tid det tar från det att insignalen underskrider tröskelvärdet till det att kompressorn slutar dämpa signalen. Poängen med release-parametern är i första hand att ljudet inte ska pumpa när du komprimerar till exempel trummor, där en viss trumma kanske får signalen att överskrida tröskelvärdet flera gånger i följd.
    Smart automatik
    Vissa kompressorer saknar attack- och releaseparametrar. Dessa anpassar istället inställningarna till den inkommande signalen. Många kompressorer har också möjligheten att aktivera ett ”auto”-läge för attack och/eller release. Autoläget kan många gånger vara ett bättre val för sång och andra komplexa signaler. Rent praktiskt fungerar en kompressor så att den inkommande signalen delas i två, den ena skickas till en förstärkare och den andra till en krets kallad ”sidechain” som avgör om signalen ska dämpas och i sådana fall styr förstärkaren på den andra kanalen.
    På många kompressorer är det dock möjligt att skicka olika signaler till förstärkaren och till sidechainkanalen. Resultatet blir att signalen på sidechain-ingången styr nivån hos den inkommande signalen, så kallad duckning, som bland annat används i radio för att musiken ska dämpas när programledaren pratar. Ett annat populärt användningsområde för sidechain-komprimering är att låta bastrumman i en houselåt sidechainkomprimera hela eller delar av resten av mixen. Med lång releasetid blir resultatet en pumpande effekt som bland annat kan höras på Eric Prydz-låten Call on Me från 2004. (Spotify / Apple Music)
    Det viktigaste att komma ihåg är att inte komprimera om det inte behövs – många producenter använder visserligen komprimering som om det vore ketchup, men de vet i regel också vad de sysslar med. Använd med andra ord inte komprimering för komprimeringens egen skull. Instrument som inte är särskilt dynamiska behöver sällan komprimeras. Till den kategorin hör i huvudsak syntar och allt som du har lagt distorsion på (en distad signal är i princip redan komprimerad). Signaler som tvärtom lämpar sig väl för komprimering tack vare sitt dynamiska innehåll är sång, sång, gitarrer, trummor och sång.
    En bra tumregel är att det inte ska höras att du komprimerat signalen. Du kommer givetvis höra skillnad, men så fort det börjar pumpa eller på annat sätt blir tydligt att du har gjort något med signalen är det dags att backa tillbaka. Eller att släppa alla hämningar och vrida på ytterligare några snäpp – det finns trots allt inga rätt eller fel, och många minnesvärda låtar har kommit till av rena misstag eller väl avvägda klavertramp.

    Kompressorinställningar
    Nedan går vi igenom några användbara kompressorinställningar för olika signaler. Observera att vi inte anger något tröskelvärde, då detta är avhängigt insignalens volym. Istället har vi angett hur mycket dämpning du ska sträva efter, så vrid på threshold-reglaget tills dämpningsmätaren (gain reduction) visar ungefär samma värden som vi angett.
    Sång
    Det är mycket vanligt att man komprimerar sång. Beroende på hur resten av mixen ser ut kommer du att vilja komprimera sången mer eller mindre för att den ska tränga igenom mixen. Börja med att ställa in ratio på 4:1. Justera därefter tröskelvärdet tills mätaren visar på ungefär 8 decibels dämpning i de starkaste partierna. Sänk attack till minsta möjliga värde och ställ release på 0,5 sekunder (Kompressor_vox_1.wav). Vill du ha mer drag i sången höjer du ration, och justerar tröskelvärdet tills däpmningsmätaren visar på 10-15 decibel.
    Gitarr
    Både akustiska gitarrer och el-diton är vanliga komprimeringskandidater. Tänk dock på att om du har dist på gitarren gör komprimering ingen skillnad. Sätt ratio på 8:1 och vrid på tröskelvärdet tills mätaren visar på ungefär 10 decibel. Sätt attacken på cirka 5 millisekunder och release på 0,5 sekunder. Den längre attacktiden gör att det inledande knäppet i anslaget lämnas mer eller mindre obehandlat.
    Trummor
    Trummor kommer i regel i uppsättningar om flera kanaler, och många gillar att komprimera varje kanal för sig och därefter köra hela paketet genom ytterligare en kompressor. Sätt ratio på någonstans mellan 5:1 och 10:1 och justera tills du får ungefär 10 decibels dämpning. Sätt attack på 2-5 millisekunder och release på 0,2 sekunder.
    Bas
    Här gäller samma sak som för gitarrerna: Har du redan distat sönder basen är det onödigt att komprimera den också. Annars är det bara att köra. Sätt ratio på 10:1 och sänk tröskelvärdet tills mätaren visar på ungefär 10 decibels dämpning. Sätt attacken på 5 millisekunder och release på 0,5 sekunder.
    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

    Olle Niklasson
    Shellback, eller Johan Schuster som han egentligen heter, har fått en raketstart på låtskrivarkarriären. För fyra år sedan var han en okänd hobbymusiker i Karlshamn – men det var innan Max Martin tog sig an honom som lärling. För Studio berättar Shellback om produktionen av Pinks låt Raise your glass och går igenom den, spår för spår.

    Johan Schuster, känd som Shellback. Foto Fred Thustrup.
    När Shellback, alias Johan Schuster, sköt upp den här intervjun för tredje gången lät han inte bara uppriktigt ångerfull, nu var orsaken smått obegriplig också för honom.
    – När jag hade min lilla studio i Karlshamn var jag van vid att saker bröt ihop. Då kunde jag bara drömma om att sitta i en studio som den här – och så händer precis samma sak här också!
    Max Martins Maratone-studio har precis flyttat från Söder till Östermalm i Stockholm, och det visar sig att även med alla resurser i världen kan det gå åt skogen precis lika mycket som i ett dragigt rum i Karlshamn. Felet visade sig vara en konflikt mellan olika filformat, en effekt av systemuppdateringen, som fick studion att stå stilla i en dag. Med ett pressat tidsschema och stora kunder kan konsekvenserna bli allvarliga.
    Johan Schusters första egna inspelningar gjorde han i tioårsåldern med en dubbelkassettbandspelare. På något sätt kom han på att man kunde spela in ett trumspår på den ena och sedan lägga på sång eller syntar på den andra. Hela trumsetet spelades in med en dålig dynamisk mick. Den enda han hade.
    – Då gjorde jag hiphop och rätt dåliga Rage Against the Machine-imitationer.
    Nästa steg var en åttakanals portastudio och två mickar, en på bastrumman och en på virveln.
    – Jag visste verkligen ingenting i början. Dels hade jag ingen jag kunde fråga, men det var också så att jag inte litade på någon annan. Jag gjorde allt själv. En gång var det någon som sa åt mig att man fick till soundet i trummorna med eq:n men jag fattade inte att man skulle skruva på eq:n också. Jag satte bara eq-pluggen på trummorna och tyckte att det lät bättre. Ren placebo.
    Vid det här laget hade Johan avancerat till en pc med Cool Edit Pro i pojkrummet. I gymnasiet fick han sedan sin första studiolokal – i ett före detta bårhus i undervåningen på ett gammalt mentalsjukhus i Karlshamns utkanter.
    – Jag gick fortfarande i skolan så de enda tiderna jag kunde jobba var kvällar och nätter. Man kan säga att jag botade min rädsla för mörker i den lokalen.
    Under gymnasiet fick Johan kontakt med Tobias Jimson, en före detta Karlshamnsbo som hade flyttat till Stockholm och blivit framgångsrik hiphopproducent under aliaset Astma. Astma skickade beat till Johan som han spelade in livebasgångar till i bårhusstudion, som nu hade uppgraderats till Logic.
    – Jag fick bland annat lägga basen på ett beat som Promoe sedan gjorde en låt på. Det var stort. Man kände sig lite som kungen av Karlshamn ett tag.
    Senare började Johan, förutom att han var allt från trummis till sångare i diverse hardcore-band, så smått försörja sig genom att spela in andra demoband i sin studio. Det blev allt från dödsmetall till singer-songwriters, och han lärde sig mer och mer om studiohantverket samtidigt som han fortsatte att spela in sina egna projekt: hardcore, en del stoner rock men också avancerade utflykter i den mer matematiska Meshuggah-terrängen.
    – Jag skrev hundratals låtar. De allra flesta har nog ingen hört.
    Några som har hängt länge på Studio forum kanske minns några av de uppladdade låtarna av @Ploghbill (namnet som Johan använde) från den här tiden.
    Slumpens förtjänst
    Max Martins Maratone-studio har en faq (vanligt förekommande frågor och svar på dessa, reds anm) där fem av åtta frågor handlar om demolåtar. Svaren kan mycket enkelt sammanfattas i följande mening: ”Nej, nej, nej, nej, nej, skicka för guds skull inget material – punkt.”
    Det framgår med all önskvärd tydlighet att Maratone är en värld som lyder under valspråket ”don’t call us, we call you”. Så hur kunde denne totalt okände Blekingemeshuggah komma innanför dörrarna till listpopens Sixtinska kapell? Som med alla osannolika händelser: det var slumpens förtjänst.
    Johan Schuster har en kompis som heter Julius. En gemensam bekant till dem båda råkar vara Max Martin. Vid något tillfälle när Johan och Julius var i Stockholm hade Martin frågat om de ville komma och hälsa på i studion och se hur han jobbade.
    – Det var helt knäckande. Mapparna i min dator hette ”Bajslåt 1” och så vidare. Hans hette ”Britney” och ”Backstreet” och när man öppnade en av dem kunde man plocka fram Britney Spears röst.
    Musikaliskt var Johan Schuster mindre imponerad. Den sortens popmusik som Max Martin sysslade med låg flera kontinenter från Johans egna ideal. Vid den här tiden bestod hans låtar av ett helt improviserat trumspår som han sedan byggde vidare på, instrument för instrument, som bisarra plockepinn. Men till Julius nittonårsdag bestämde sig Johan för att ge honom en alldeles egen låt i present. En poplåt. Han gillade ju popmusik. Och förresten, hur svårt kunde det vara?
    – Som med allt man inte tar så seriöst kan det visa sig bli ganska bra.
    När Julius fick höra sin födelsedagslåt var hans första reaktion: ”Fan Johan, det låter väldigt hitigt.”
    – Julius har ett helt fantastiskt a&r-öra. Han kan inte spela en ton på ett instrument, men han har en osviklig näsa för vad som är en hit eller inte. Ett riktigt Svenne-öra.
    Julius beröm fick Johan att sätta sig ned och skriva en poplåt, mycket som en utmaning för sig själv, men han skickade låten till Max Martin som bad Johan komma upp till Stockholm och spela in en ordentlig demo. Johan packade ett par t-tröjor och en tandborste och tänkte att det handlade om en vecka i Stockholm. I bästa fall två.
    Det är nu fyra år sedan och returbiljetten till Karlshamn ligger fortfarande oanvänd.

    Racken är bara fyllda med det bästa i Max Martins Maratones Studio 1. Foto Fred Thustrup.
    Blev Max Martins lärling
    När Johan kom till Stockholm i november 2006 visade det sig att Max Martin hade andra planer för Johan Schuster än bara en demoinspelning. Johan blev Martins lärling.
    – Han ville att jag skulle sitta alldeles tyst på en stol i ett hörn av kontrollrummet och se på när han jobbade. Det finns inget svårare för mig. Jag älskar musik och har hundra idéer i huvudet på en gång och kan helt enkelt inte låta bli att lägga näsan i blöt.
    Det hände att Johan blev ombedd att göra kaffe eller gå ett litet ärende men annars gjorde han ingenting på två–tre månader förutom att stirra in i ryggtavlan på Max Martin och försöka bilda sig en uppfattning om vad musikproduktion på den här nivån gick ut på. Efter en tid fick Johan små uppgifter som att analysera de tio högst placerade låtarna på den veckans Billboard-lista, och steg för steg kom han närmare mixerbordet. Bildligt talat i alla fall.
    – Jag lärde mig hur det går till att skriva poplåtar. Vad det går ut på. Att förenkla. Att använda samma melodi låten igenom men kanske skifta oktaver eller göra bara små förändringar. Men jag fick också lära mig vett och etikett i studion och att hantera artister. Även om man har en idé som man tycker är bra så ska man inte börja hojta om den direkt utan vänta tills det blir läge att göra det.
    Det hände också, om Max Martin gick tidigt någon kväll, att han sa åt Johan att han kunde använda studion om han ville stanna kvar. Experimentera med lite trumljud eller testa att spela in någonting.
    – Jag kanske spelade in någon gitarr eller så men jag var livrädd för att ändra några inställningar på bordet.
    Pink föll direkt för låten
    I februari 2007 åkte Johan på Europaturné med bandet han skulle säga upp sig från ett par månader senare – hur det än var med musikaliska preferenser så tänkte han inte sumpa chansen att jobba med Max Martin – och före en österrikisk soundcheck fick han en enveten melodi i huvudet. Han sjöng in den i sin telefon och när han kom tillbaka till Stockholm spelade han in en demo med melodin som vers plus en refränghook.
    – Efter den demon satt jag inte i hörnet längre…
    När Pink senare kom till Maratone för att skriva låtar till sitt femte album, Funhouse, tyckte Max Martin att man kunde ge Johans demolåt en chans. Det visade sig att Pink älskade låten och på en halvtimma hade hon i princip hela texten klar till det som blev So What, och hon, Johan och Martin kunde göra klart låten.
    – Martin föreslog hiphop-trummorna, innan var det mer Seven nation army om beatet, och det förvandlade hela låten till att bli Pink.

    Foto Fred Thustrup.
    Det var den andra låten Johan skrivit under sitt lärlingsår hos Max Martin och den gick direkt upp på Billboard-listans förstaplats. När Johan ringde sin mamma och berättade att han var USA-etta lät hon mest förvånad och undrade varför det inte stått i tidningen.
    – Så är det i Karlshamn. Står det inte i Sydöstran så har det inte hänt.
    Pinks senaste hit, Raise your glass (Spotify/Apple Music), började också som en Johan Schuster-demo. Han hade en idé om ett house-riff, fast på gitarr. Pink är inte så förtjust i syntar, hon vill ha det rockigt.
    Introns upphackade G-D-C till C-Em-D är egentligen hela låten, och med en melodi som var lite riffartad och följde ackorden plus fyra-på-golvet-kicken proddade Johan och Martin upp låten så färdigt de kunde utan att ha melodi och text helt färdigt. De tog med den till Los Angeles där Pink gjorde tummen upp och man färdigställde sedan låten på två dagar med Pinks text och sång inklusive Max Martins lilla men så viktiga dragning i melodin över E-moll-ackordet i refrängen
    – Martin är helt fantastiskt bra på att se vad som behövs i en låt. Han hör direkt var felet ligger och har oftast verktyget för att rätta till det.
    Johan är också mycket imponerad av Pinks sånginsatser.
    – Pink är helt grym på att lägga sång. När hon sjunger en refräng så är det tagning direkt. Och den sitter. Och när vi gör ad libs med många andra artister får vi i normala fall sätta oss ned och fundera ut vilken sorts ad libs vi ska ha, hur många det ska vara och så vidare. Pink bara säger ”kör” och så lägger hon allt på en gång. Hon är fantastisk.
    Sticket, eller nedbrytet, var en annan sak som kom till i Los Angeles.
    – I vers och refräng är vi väldigt hårda på att de ska följa vår grundidé. De delarna är alltid väldigt noga uttänkta. Sedan kan sticket vara lite vad man får till i stunden.
    I Raise your glass har man lagt till en takt i slutet så att hela partiet är tolv plus en takt med en virvel-pickup i takt tretton, och här gör Pink vad 99 av 100 sångare också skulle göra: hon laddar för refrängen med ”So raise your…” i takt tolv innan hon inser sitt misstag och säger ”Aww, fuck”. Ett misstag som hela världen nu fått bekanta sig med.
    Energin byggs upp stegvis
    Det finns inget komplicerat med Raise your glass, vilket också gör den helt perfekt som popproduktion, men det är inte samma sak som att det saknas detaljer som är värda att peka på. Ackorden är samma låten igenom men man upplever inte E-mollklangen förrän i refrängen där melodin lyfter över just E-mollet och suger till. Melodin är också byggd efter en förtätningsprincip där energin byggs upp stegvis. Versen är strukturerad men samtidigt lite hiphopsnubblig på sina ställen. B-delen, eller pre choruset, består sedan av samma fras som upprepas fem gånger i rad före refrängpickupen. Refrängen vrider sedan ett varv till med sina dubbelfraseringar ”never be-never be” och ”come on and-come on and” som mer eller mindre piskas in. Johan berättar att man aldrig rör Pinks egna rytmiseringar numera. Man försökte gå in och tajta till när man producerade So what men det blev bara sämre.
    Bygget har också en väldigt tydlig av-på struktur. Dels uppdelningen i hiphopmagra verser och hårdrocksfeta refränger, men också inne i refrängerna finns samma upplägg med motstämman i den första takten, över G-D-C, som sedan lägger sig på en side chain-pumpande utklingning i andra halvans Em-C-D.
    Om man bara hör låten och inte lyssnar ordentligt känns Raise your glass sparsamt arrad, vilket den också på sätt och vis är. Kompet under sången i första versen är bara gitarr och bastrumma, men den där bastrumman är kombinerad av nio olika kickar på varsin kanal. Självklart får man ett alldeles unikt bastrumsound – jag kan inte ens föreställa mig den matematiska sannolikheten för att någon annan skulle kunna hitta fram till en identisk kombination – men man kan ställa sig frågan om någon i målgruppen skulle märka skillnaden på sju eller nio, samtidigt som man bara kan kapitulera inför Johans och Martins noggrannhet när det gäller detaljerna.

    En av väldigt många gitarrer som finns lagrade i Raise your glass. Fender Jaguar med "matching headstock".
    Samarbetar kring mixen
    Mixen gjordes av Serban Ghenea i Los Angeles som också mixade Pinks förra stora hit So what. Varken Max Martin eller Johan Schuster var med i studion men de innebar inte att de hade släppt rodret.
    – Han mixar i Pro Tools och skickar sin masterbuss till ett iTunes här hos oss så vi hör precis det han gör när han gör det och kan säga åt honom att sola en gitarr till exempel fast han sitter på andra sidan jorden och jobbar.
    I och med att mixen görs helt i Pro Tools sitter Johan och Martin med en identisk spegling av Los Angeles-studion. Man behöver inte vänta på att mixar ska skickas fram och tillbaka utan allt kan gå i realtid.
    Nästan lika kort var steget mellan mix och release. Mastern var klar måndagen den 4 oktober. Tisdagen den 5 kom radioreleasen. Onsdagen den 6 oktober släpptes Raise your glass som download.
    Låtskrivardiskografi i urval (2011)
    Adam Lambert: Whataya want from me
    Usher: DJ got us fallin’ in love again
    Britney Spears: 3
    Britney Spears: If U Seek Amy
    Pink: So what
    Pink: Raise your glass
    Robyn: Time machine
    Avril Lavigne: What the hell
    (Samtliga Martin/Shellback plus textförfattare)

    Shellbacks tre favoritverktyg
    AmpFarm
    – Det sparar väldigt mycket tid när man spelar in gitarr eller bas. De flesta gitarrerna som jag har spelat på skiva är AmpFarm. Adam Lamberts Whataya want from me är till och med fulpitchad i AmpFarm en helton upp. Låter riktigt kackigt och skönt.
    Waves Chris Lord-Algee Collection
    – Det är Chris Lord-Algees inställningar på 1176:or och LA2 bland annat. Det är rent fusk. En barnlek. Man bara slänger på den på en taskig lead och så låter det skitbra. För demos i alla fall. Riktigt bra genväg för sång. En ny favorit.
    Yamaha CS-01
    – En barnsynt egentligen men jag älskar den. Det känns som att man har kommit på hemligheten med house. Den har fem ljud och är riktigt knorrig och bra. Försöker man lägga två ljud ovanpå varann fasar de ut varandra – vet inte varför – men är det nåt ljud man behöver brukar man alltid hitta det i CS-01:an.
    Utrustningslista Maratone: www.maratone.se


    SPÅRLISTAN: Raise your glass (Spotify/Apple Music)
    Artist: Pink
    Titel: Raise your glass
    Låtskrivare: Max Martin/Shellback/Pink
    Studio: Maratone
    Produktion: Max Martin/Shellback
    Inspelning: Martin/Shellback/Michael Ilbert – gitarrer/Sal Ojeda – sång i LA
    Mix: Serban Ghenea
    Mastring: Tom Coyne, Sterling Sound
    Skivbolag: LaFace/Jive
    Spår 1 Side chain-kick
    – Här ligger en kick på fjärdedelar som bara används för side chain.
    Spår 2-4 Höga livekickar
    – Tre livekickar från något ljudbibliotek. Skitiga med riktigt rum på. De här är den mesta basen skuren på. Det är mest rummet man får med.
    Spår 5-8 Hiphopkickar
    – Fyra stadiga kickar med botten och punch som står för kroppen.
    Spår 9-10 Hiphopkickar med rum
    – Två kickar med lite mer längd på som är skurna i basen. Alla nio kickarna ligger låten igenom.
    Spår 11 Hård hihat
    – Den här kommer in i pre choruset. Här finns ju ingen virvel utan vi har en hård, skitigt stängd hihat på 2 och 4 istället.
    Spår 12-15 Virvel
    – Samplad virvel i refrängen. Kommer som alla andra ljud från vårt ljudbibliotek. Fyra spår som dubbar samma sak.
    Spår 16-17 Klapp
    – En klapp på 2 och 4. Den andra bara på 4. Bara i refrängerna.
    Spår 18-19 Tamburiner
    – Kommer in i pre:n.
    Spår 20 Tamburin
    – Klapptamburin på 2 och 4. I pre och refränger.
    Spår 21 Shaker
    – Ligger off beat. Som en house-hihat ungefär.
    Spår 22-25 Hihat
    – Fyra kanaler öppen hihat på fjärdedelarna. 808 och skitiga livehihats för att få fräset. Bara i refrängerna.
    Spår 26-27 Tamburiner
    – Sextondelstamburiner som ligger höger-vänster. De är lätt sidechainade så att de inte ska kännas så statiska.
    Spår 28 Cymbal
    – Cymbalflås. Kommer från en liveinspelning – en helt annan låt – som vi har lånat. Hårt skuret i botten. Bara i refrängerna.
    Spår 29-31 Lasrar
    – Tre laserljud som ligger i ettorna i refrängen. Som house-lasrar. Ganska svaga men det blir ändå ett skönt, subtilt sshhhh som leder in i refrängen. Tre olika ljud fast alla spelar på samma ställe.
    Spår 32-33 Crashar
    – 909-crashar. Statiska. Låter euro. Spelar ettorna i var fjärde takt.
    Spår 34 Maskin-hihat
    – Spelar fjärdedelar i sticket för att få lite modernt stuk mot de akustiska gitarrerna. Går över till sextondelar i slutrefrängerna.
    Spår 35 Livetrummor
    – Samplade. Hjälper till med virveln in i sista refrängen. All bas bortskuren.
    Spår 36-38 Basar
    – Den första är en syntbas, Yamaha CS-01 som är skuren allt under 200 hertz för att få knorrljudet. Sen kommer det en Studio Electronics SE01. Ilbert brukar klaga på det: ”Använd en riktig Moog istället”. Den lägger det riktigt låga. Vad jag förstår är det ett arv från Denniz Pop. Han använde alltid SE01:an till bas. Sedan är det en livebas, Rickenbacker 4001 genom en AmpFarm. Alla basar dubbar varandra.
    Spår 39-40 Gitarr
    – Det här är riffet som man hör tydligast i introt. En låg oktav och en hög oktav. Gitarren är en Fender Jaguar genom Waves GTR och det var första gången vi testade något annat än AmpFarm men Martin fick till ett schysst ljud medan jag lirade.
    Spår 41 Orgel
    – Den här orgeln fanns i en studio i Los Angeles. Jag tror vi har den pluggen… B3 heter den. Ligger bara på en ton i refrängerna och lite lägre i sticket.
    Spår 42-43 Gitarr
    – Två crunchiga Telecastrar som också bara ligger kör öppna ackord i refrängen. AmpFarm. En Tele som fanns i studion i Los Angeles och som var väldigt bra.
    Spår 44-45 Gitarr
    – Gibson Les Paul som spelar slingan, motstämman, i refrängen. Sidechainad varannan takt så att sista tonen i slingan hänger och pumpar liksom. Allt som är side chainat styrs av kicken. En låg oktav och en hög. AmpFarm.
    Spår 46-47
    – Två rockiga gitarrer som bara kör kvintackord i refrängen. Les Paul/AmpFarm. Höger-vänster.
    Spår 48-49 Ak gitarr
    – Två härliga Michel Ilbert-gitarrer, höger-vänster, akustiska, som spelar öppna singer-songwriter ackord i refrängen. Skittajta. Inspelade med AKG 451EB.
    Spår 50-53 Ak gitarr
    – Akustisk gitarr, sticket, left-right. De här spelades in i Los Angeles eftersom vi inte hade sticket i Stockholm. Spelar på de lägsta strängarna. När trummorna kommer in kommer två gitarrer till som dubbar de två första med fulla ackord.
    Spår 54-55 Solina
    – The string machine. Ligger panorerade vänster-höger i refrängen. Spelar väldigt rakt. Ger lite stämning. I refrängerna.
    Spår 56 Punkiga utslag
    – Det här är samplade avslag eller utslag i refrängen: doooonnnggg, med cymbaler och allting, och så har vi bara pitchat dem så de stämmer med ackorden. Också sidechainade varannan takt. Ger en härlig rockbandskänsla.
    Spår 57 Gitarr
    – Fender Thinline som också spelar slingan i refrängen. Också sidechainad varannan takt. Har en oktavpitch uppåt på sig som ger en läskig frekvens som skär hål på trumhinnan.
    Spår 58 Synt
    – Yamaha CS-01:an igen som gör en dubb på slingan i refrängen. Också sidechainad varannan takt.
    Spår 59 Synt
    – Sidechainad (Roland) Juno 106. Kommer in under B-hooken i refrängen och glittrar. Väldigt låg i mixen.
    Spår 60-61 Gitarr
    – Kallas ”Galen gitarr”. Enligt principen spela så snabbt du kan på en sträng och en ton och så är den sedan pitchad efter ackorden. Låter som man har satt plektrumet på en fläkt nästan. Har delay och reverb på sig och kommer in i andra pre och ligger lite i sticket och i slutrefrängerna. På nästa kanal är det samma gitarr fast pitchad till en annan ton. Kommer in i slutrefrängen. Fender Jazzmaster. Så indie det kan bli.
    Spår 62 Solina
    – Ytterligare en Solina. Dubbar melodin i B-hooken och slutrefrängerna. Också sidechainad varannan takt.
    Spår 63 Gitarr
    – Kallas ”Sad guitar”. Också Ilbert som har spelat in. En Jazzmaster inspelad med riktigt fjäderreverb i förstärkare och efter det har vi bitcrushat den och sidechainat den varannan takt. I B-hooken och slutrefrängerna.
    Spår 64-66 Piano
    – Två samplade pianon och ett Nord Piano. Sätter en stab på ettorna i var fjärde takt och markerar periodstarten. Hörs väldigt tydligt.
    Spår 67 Sång
    – Ad lib-kanal. Pinks sång-ad libs. Från andra refrängen. All sång är inspelad i Los Angeles och sångkedjan är Telefunken ELA M 251 till en Neve 1073 DPA, Urei 1176 Black och Teletronix LA2A.
    Spår 68 Sång
    – Lead i vers och pre. Lite distad med EchoFarm för att få den lite goare.
    Spår 69-70 Sång
    – Två kanaler som dubbar slutorden i varje A-vers, ”What’s the deli-o”, ”Where’s the rock ’n roll” och så vidare. Pannade höger-vänster.
    Spår 71 Sång
    – Dubbar varannan mening i pren.
    Spår 72 Sång
    – Lägger stämman i andra pre.
    Spår 73-75 Sång
    – Lead i refrängen och dubbar vänster-höger på leaden.
    Spår 76-78 Sång
    – Tre kanaler av en hög stämma i refrängen. Ligger mitten, vänster och höger.
    Spår 79 Kör
    – Jag, Martin, Pink och hennes kille, Carey Heart, som står och sjunger ”Raise your glass”. Lilla hockeykören.
    Spår 80 Sång
    – Den här är döpt till ”Talking shit” och är alla småkommentarer i låten.
    Spår 81-83 Sång
    – Tre kanaler understämma i refrängerna. Mitten, höger, vänster.
    Spår 84-86 Sång
    – Tre kanaler där hon sjunger refrängens motstämma, alltså slingan, med text. Bara i sista refrängen, sista 16 takterna.
    Spår 87 Sång
    – Höga stämman i sticket med flanger-effekt. Låter som den där Led Zeppelin-låten…
    Aux:arna är fyra: nummer ett med ett fjärdedelsdelay, EchoFarm; nummer två med en annan typ av fjärdedelsdelay; nummer tre har ett halvnotsdelay och den sista är ett reverb.

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.