joachime

Dweezil Zappa har nyckeln till pappa Franks hemliga valv med inspelningar. Med hjälp av modern teknik ser han till att musikskatten kan bevaras. Studio passade på att träffa honom när han var på besök i Sverige 2006 i samband med turnén Zappa plays Zappa. Artikeln är en repris från 2007. Tänk att ha tillgång till inspelat material som spänner över 40 år – en artists hela karriär, från det sena 60-talets banbrytande inspelningar till hela turnéer dokumenterade på 24 kanaler. Du har friheten och möjligheten att välja vad du vill från arkivet för efterbehandling, remixande och återutgivning. Dweezil, Frank Zappas son, befinner sig i just den situationen. Studio passade på att träffa honom när ”Zappa plays Zappa”-turnén passerade Stockholm. Dweezil Zappa, från turnén Zappa plays Zappa i Stockholm 2006. Foto: @Björn Olsberg Frank Zappa (1940-1993) lämnade kvar en stor samling inspelat material i ett rum kallat ”the Vault”. Dweezil – som bland annat samarbetat med sin far som live- och sessionmusiker – såg det som sin uppgift att utforska arkivet. Ingen enkel uppgift skulle det visa sig. Frank Zappa gillade att dokumentera sina konserter och skaffade i början av 80-talet en mobil inspelningsstudio för att spela in varje kanal separat, vid varje konsert. Dweezil börjar måtta med händerna för att visa storleken på det källarvalv där tejperna förvaras. Hur många band eller inspelade minuter arkivet består av är fortfarande inte känt. – Jag vet inte hur många tusentals tejper det finns därinne, men det är överväldigande! Inspelningsformat kommer och går När ett arkiv spänner över så lång tid ställs man inför flera olika problem. Ett är att olika inspelningsformat kommit och gått genom åren. Den första flerkanalsbandare Frank Zappa använde – byggd av hans dåvarande studiotekniker Paul Buff – hade fem kanaler. Sedan följde 8-, 16- och 24-kanals analoga bandspelare och senare en uppsjö av digitala format. Familjens Zappas privata studio, Utility Muffin Research Kitchen, rymmer därför alla möjliga uppspelningsmaskiner för att få tillgång till allt material. Ett ytterligare problem är att lagringsmedia har en begränsad livslängd. Ämnet som fixerar den magnetiska oxiden på tejpen åldras och börjar kladda av sig på tonhuvudet. Både tejpen och maskinen riskerar att försämras vid varje uppspelning. Frågan är också vilket format man ska välja att föra över materialet till. Än så länge finns inget format som kan garantera någon längre livslängd, så för tillfället överför Dweezil materialet till den digitala domänen och lagrar det på hårddisk. Dweezil liknar jobbet i the Vault vid en arkeologisk utgrävning. Nyligen hittade man en låt som aldrig tidigare förekommit på något skivsläpp och som bara framförts en enda gång, under en konsert 1972. Låten inkluderades 2006 på albumet med samma namn, ”Imaginary diseases”. – Tanken med det mesta av materialet som ges ut är att så långt det är möjligt återge det i ursprungligt skick. Det ska höras vilken tidsepok materialet kommer ifrån, berättar Dweezil. Ett exempel är albumet “QuAUDIOPHILIAc” som gavs ut på dvd-audio i 5.1-surround. På omslaget till originaltejpen – inspelad 1970 – fanns en skiss som visade hur instrumenten och mikrofonerna var placerade vid inspelningstillfället. Alla instrument hade spelats in samtidigt i ett och samma rum och genom att mixa i 5.1 och placera spåren utifrån skissen gick det i princip att återskapa instrumentens position i rummet. Men det är inte alltid omslaget ger så utförlig information och man kan inte vara säker på vad man får när man rullar upp en tejp. – Frank var känd för att spela över saker. När det saknades tejp spelade han helt enkelt över något gammalt, säger Dweezil. Tidigt ute med digitaltekniken Arbetet med the Vault sker i både den analoga och den digitala domänen. Frank Zappa intresserade sig tidigt för digital inspelningsteknik och strävade efter en så ren signalkedja som möjligt. Om han hade levt idag skulle han, enligt Dweezil, vara förespråkare för den digitala utvecklingen och de möjligheter den fört med sig. Samtidigt är det en betydande del av arkivet som består av analoga inspelningar och Dweezil berättar att i dessa fall använder han gärna extern analog utrustning, bland annat en tidig prototyp av SSL:s berömda stereokompressor som stått i studion sedan sent 70-tal. – En analog kedja förstärker bruset, distorsionen och luddigheten på ett bra sätt, förklarar Dweezil. I övrigt sker mixprocessen i så stor utsträckning som möjligt i den digitala domänen. Dweezil talar sig varm om de dsp-resurser moderna datorer erbjuder. Numera är det datorer med AMD-processorer, Steinbergs Nuendo och ett digitalt mixerbord från Euphonix System 5-serie som är hjärtat i studion. Pressbild med Dweezil i sin AMD-bestyckade studio från ca 2005. Unik inblick i produktionen Att ha tillgång till flerkanalstejperna från dessa klassiska inspelningar öppnar en mängd fantastiska möjligheter. – Jag ser fram emot att lyssna på gitarrkanalerna till låten ”Watermelon in easter hay” för att ta reda på om de spelades in med alla effekter eller om de lades på senare, säger Dweezil. Det ger en chans att lära sig mer om producenten Frank Zappas sätt att arbeta. Dweezil fascineras bland annat av hur bristen på kanaler gjorde att man tvingades ta produktionsbeslut redan vid inspelning: – Vissa av inspelningarna behöver man inte alls göra något åt vid mix. Om man ställer alla reglar lika låter det i princip som på skivan! Parallellt med the Vault arbetar Dweezil med att sätta ihop ett samplingsbibliotek av Frank Zappas stora ljudbank till det samplings- och fm-syntesbaserade systemet Synclavier. – Vi ser över möjligheterna att ge ut det så att alla kan få tillgång till biblioteket, säger Dweezil. Och även om det inte smäller lika högt som att finna hittills okända studioinspelningar är det ändå en spännande strävan. Framförallt med tanke på att hela det grammybelönade albumet ”Jazz from hell” från 1986 består av ljud från Synclaviern. Ett album som i USA även fick en ”parental advisory”-stämpel av RIIA, trots att det är helt instrumentalt. Dweezils bästa pluggtips Melodyne: Förutom det uppenbara användningsområdet – att korrigera sångtagningar – har Dweezil upptäckt att det är ett utmärkt verktyg att skapa galna effekter med. Men det han uppskattar allra mest är möjligheten att transkribera en monofonisk ljudfil och konvertera den till midi: – Frank skulle ha uppskattat möjligheten att så lätt transkribera melodier efter- som han ofta lät sina musiker dubblera hans improviserade gitarrsolon. Dweezil är ett stort fan av alla Native Instruments pluggar. På sin senaste soloskiva använde han till exempel Guitar Rig för att skapa sound som annars hade krävt ett flertal gitarrförstärkare för att återskapa. En bekantskap som även lett till idéer utanför studions fyra väggar: – Guitar Rig har till och med påverkat mitt val av utrustning på den nuvarande turnén. Till exempel tekniken att splitta gitarrsignalen till flera olika gitarrförstärkare och att steglöst låta ljudet mixas mellan dessa med hjälp av en volympedal. I övrigt håller sig Dweezil mestadels till Gibson-gitarrer. Om Dweezil Zappa Född 1969. Har varit en återkommande sessionmusiker på Frank Zappas album sedan ”Them or us” från 1984. Medverkade på soundtracket till kultfilmen ”Spinal Tap” och bildade i början av 90-talet gruppen Z tillsammans med sin bror Ahmed. Har även arbetat inom tv, bland annat som vj på MTV och som programledare för ett kombinerat musik- och matlagningsprogram. 2005 samlade han och Ahmed ihop ett band bestående av musiker från olika epoker av Frank Zappas karriär för att bege sig ut på en världsturné med enbart Frank Zappa-kompositioner på repertoaren, kallad ”Zappa plays Zappa”. Artikeln publicerades ursprungligen 2007-01-23 och skrevs av Joachim Ekermann (@joachime)