Opus99

Härligt. Det är såna där svar man vill få 😄

Nån sa en gång att konst är aldrig fullbordad, bara övergiven. Stämmer förbaskat bra. När jag lyssnar och känner att jag inte saknar något alls .. (och inte heller känner att musiken är för överbelastad) då känner jag mig klar. Men jag tror att det kräver att man gör sin musik med en närvarande medvetenhet, och att man vet var man är på väg ganska tidigt i skapelseprocessen. Annars kan det dra iväg åt vilket håll som helst, och även om det kan bli lika bra så är det nog betydligt svårare att avgöra när man känner sig "klar" eller inte.

Bra råd här. Å Opus är på skrivhumör 🙂 När du skriver "tydliggöra", så tänker jag att om man vill göra något tydligt så beror det på att det för närvarande är otydligt. Man ska komma ihåg att ofta är ju mixningen en process där man ska forma ljudet ifrån ljudkällor som inte låter idealiskt i sig, och att det är därför det låter otydligt. En mickad fiol kanske har en massa bumlig botten som mikrofonen plockat upp, som man inte hör ifall man stod och lyssnade där micken stod. Det kan vara samma sak om man bara använder sig av syntar och har 100% kontroll över ljudet, att man kanske inte är så kapabel att programmera synten som man önskade att man var. För mig handlar tydliggörande väldigt mycket om att ta bort det som ligger i vägen för tydligheten. Allt låter tydligt i sig och tydlighet kan inte ökas, bara blockeras. Låter kanske lite filosofiskt snarare än tekniskt, men jag tänker ofta så och för mig funkar det toppen (det är därför jag tänker så ). Vill jag få fram tydlighet och klarhet så greppar jag inte efter diskanten och drar på, utan jag tar bort det som ligger i vägen för en tydlig diskant istället. Men, om man har filtrerat bort det som grumlade ner ett instrument och lyft fram hjärtat, och sen ska man jobba på ett annat instrument och tycker sig då bli tvungen att skära bort något från det första instrumentet igen, då rubbar man hela balansen i det, tycker jag. För mig är ljudbilden det som blir av alla instrument, men att anpassa instrumentens egenklang efter en tilltänkt ljudbild, det känns lite rubbat för mig. Då blir det de där "göra en volvo av en fiat" på nåt sätt, helt fel grundmaterial för den aspiration man har. Jag brukar rikta in mig på att få allt att smälta samman, inte att separera saker. Jag menar inte att en mix alltid måste vara tät, men att alla ljud ska smälta in med varandra, så det låter "tillsammans". Om 2 instrument krockar lite, så väljer jag hellre bort ett instrument än att skära för att allt ska få plats. Finns inget värre än när man får ett spår av dubbla fyrtovlor distad gitarrmatta, med härligt fläskig botten, nog för att väcka mina förfäder 7 generationer tillbaka .. och sen behöva skära bort det för att basen ska få plats. Alternativt kan man ge ett av de två lika instrumenten var sin plats i låten - t.ex. att ett av dem passar bättre under en sektion av låten än det andra, och vice versa. Men att skära bort för mycket botten i ljudet av dubbla fyrtolvor, nä .. då tar jag hellre bort det helt och använder en annan gitarr. Inte göra Fiat av Volvo. Om alla instrument klingar naturligt för sig själva, och mixen då upplevs för överbefolkad, då är den det. Då får man ta bort, eller dela upp insatserna över olika sektioner, eller ha kvar ett instrument men sänka det till hälften och göra en bakgrundseffekt av det. Vilka frekvensområden som är mer känsliga än andra, för respektive instrument, det finns det listor på lite här och var. Men det är inte helt enkelt, för olika instrument har lite olika frekvensprofiler beroende på hur de spelats in, med vilka mickar, rumsambiens som finns i bakgrunden etc. Väldigt vanligt med heminspelad gitarr, inspelad i ett litet rum, där rummet förstärker typ låga G tonen och lite av kroppsljuden i gitarren. Man ser på mätaren att frekvensen är ganska tjock där, men om man sänker ... så låter det bara tunt och sjukt. Det är just beroende på att gitarren låter faktiskt helt okej i sig själv, och när man försöker sänka det så .. ja, då låter det tunt och sjukt. Det är rumsfrekvenserna som har blandat sig i det där, och även om dom försvinner, så fösvinner ju även gitarren som faktiskt låter bra i sig. Då stämmer inte frekvenstabeller så bra längre. Spektrum analysatorn och mina öron är bästa vännen om jag vill hitta vad som låter ... för mycket - åt nåt håll. Jag brukar sätta en bra EQ på bandbredden 2Q höja/sänka 5 db på valfri frekvens och sen svepa. Man ska inte svepa för långsamt för då tappar örat "minnet" av hur "normalt" lät. Jag brukar blunda när jag sveper och söker, upp och ner, för att kunna lyssna väldigt noga. Spontanitet går jag stenhårt på, för någonstans där så kommer man att höra att när svepet passerar ett visst område så upplevs det som att effekten av EQn blir aningens större än på de andra områdena. Det upplevs som att ljudet är mer ansträngt, tjockt, bumlande, skärande .. ja för mycket helt enkelt (eller för lite, om man sveper med sänkt filter). Oftast så är den här effekten, när man lyssnar separat, ganska svår att snappa upp, så det gäller att slappna av, blunda, lyssna aktivt men inte krystat, och gå direkt på impuls, på första instrycket. Låter det lite skumt, då är det de. Sen kan förstås även en bra spektrumanalysator guld värd för att hitta frekvenser som sticker ut. Själv tycker jag spectrograf, eller spectrogram är lättast för sånt här, för där visas frekvenser och ljudstyrka som färger. Om två instrument krockar, tävlar om samma utrymme, t.ex. botten av en gitarr och toppen av en bas .. då hör man ofta det genom att låga mellanregistret eller övre basen låter bluddrig, stökig och otydlig. Inte bara ligger 2 instrument och bråkar om samma kaka, utan dom spelar nästan alltid olika toner på samma gång i samma frekvensband. Det känns/låter ungefär som om man spelar ett lågt ackord på en elbas. Jag brukar använda spektrogram för att se efter var ett instrument har sin botten och topp, och ser till att det inte tar mer utrymme än det behöver för sin fulla klang. Det här ser jag efter som en del av mixprocessen, så det är inget jag bara gör när jag hör att något låter mysko. Ser man att basen går upp till 200 hz så kan man - om man är absolutist - se till att kapa gitarrens botten vid 200 hz. Men det är sällan det är nödvändigt att vara så radikal. Ett bra filter är ganska bra att ha här, där man kan gradvis dämpa ner ett instruments över och undre register mjukt och gradvis; Fabfilter Simplon tycker jag är bra, men även hög- eller lågpass på många EQ funkar. Om en gitarr behöver kapas vid 200, så kan jag t.ex. lägga ett flackt högpassfilter med Simplon som börjar kapa gitarren vid 250 hz men gitarren är inte helt borta förrän typ 100 hz. Det blir liksom en snygg avrundning som ger basen plats men ändå inte kapar gitarren med en vedyxa. Gizmozis tips om att automatisera högpass filtret var toppen, det har jag aldrig tänkt på. Det viktigaste området att hålla koll på är 200-500 hz, för i det området finns nästan alla instrument representerade mer eller mindre. Men ju längre upp i tonhöjd man kommer, desto tätare kan instrumenten ligga utan att det låter Khadaffi. Jämför med ett piano, ta ett tätt ackord lågt ner, så låter det apa. Men högt upp låter samma täta ackord bra. Så, ju lägre ner i frekvens, desto större avstånd mellan tonerna (frekvenserna), å ju högre upp desto tätare. Stereobild .. ja, ju mer avancerade förutsättningar man behöver för att återge en sterefonisk effekt, desto oftare kommer det ju bara att låta skumt. Så kan man ju säga. Douglas Carr gjorde ju en rolig sak med Björn Skifs röst på verserna i "Trapped in a Moonlight" som gick på diskoteken för 5-6 år sen, och det lät bara sjukt när de spelades på diskoteken, eftersom deras högtalarsystem inte alltid är så bra, och placeringen/inventarierna rätt off. Det verkar som Carr hade tänkt sig att effekten skulle funka bäst på kvadrat-uppställda högtalare (1 i varje hörn), men häromkring så finns knappt såna .. så det gick åt .. eh .. Libyen. Så länge man håller sig till vanlig stereo och inte hittar på specialtricks så är det ganska svårt att göra bort sig. Ju smalare ljudbild, och ju mer reverb som används för att sprida ut sig åt sidorna, desto tryggare är man - på bekostnad att det låter tråkigt. Betänk att alla ljud i naturen i princip är mono. Det är bara En (1) vibration, och all "bredd" är .. ja .. rumsekon, resonanser, sammanslagna toner osv. Många gillar "bred" stereobild, för det ökar känslan att vara "i" musiken ... men glömmer ofta bort att det finns något som kallas "hål i mitten". Använder man lurar är det lätt att missa "hål i mitten" och i högtalare upplevs ljudet väldigt studsigt och yrsigt och det bara finns ljud på sidorna och inget fundament i mitten. Jag vill ha mest fundament i eller runt mitten och fördelar ut mindre centrala ljud/instrument till sidorna. Men för balansens skull vill jag ha jämvikt; lägger jag trummornas hi-hat 50% till vänster, och det finns en shaker i mixen så åker shakern ut 50% till höger för att väga upp. Jag kan tänka våg ibland; båda vågskålarna ska vara i balans. Piano lite åt höger? då blir det lågt spelande gitarr lite åt vänster. Ibland det svåraste, och mest riskfyllda, i stereo, är att lägga en ton (ett ljud) över hela stereobilden - bas t.ex. För att få till det måste man använda dubbling, alltså att det måste vara skillnad på basen i vänster och höger högtalare för att stereo ska kunna uppstå - skillnad i antingen klang, eller timing, eller båda. Men även om man tvingas godta att det måste vara skillnad mellan vänster och höger kanal så vill man ändå att det ska låta som En (1) bas, så man vill helst att skillnaden mellan vänster och höger kanal ska vara så liten som någonsin är möjligt, så att det knappt märks. Annars låter det Khadaffi. Risken med det här, är att man gör ljudskillnaden mellan vänster och höger kanal så liten - för att det ska låta som ett instrument - att ljudet ifrån de två olika kanalerna börjar konkurrera med varandra. De slår ut delvis ut varandra - Fasfel. Fasfel är inte bra men inte hela världen heller, för det hörs allra bäst i mono. Ett fasfel i mono låter som om .. ja .. det låter som om basisten fått en blåsa på fingret och börjar spela väldigt löst och utan energi, det låter inte bara annorlunda klangmässigt utan ljudet blir väldigt vekt och dör ut till hälften. För att åtgärda såna fasfel måste man alltså öka skillnaden mellan vänster och höger kanal, eller minska panoreringsbredden för det, eller de, instrument som är för breda. Vissa försöker komma runt det här genom att lägga ett stereochorus på en mono-bas, där basens kärnpunkt svajar lite vagt fram och tillbaka i choruset. Det kan funka, men det blir ganska simmigt och vobbligt och någon som lyssnar kritiskt kommer att avsky det. Basen och bastrumman är liksom ankaret, de innehåller mest ljudmassa och energi, och örat vill ha det fundamentet stabilt och tryggt. En bra tumregel tycker jag är att se frekvensspektrat som en upp- och ned vänd triangel: Basen i mono, eller nära mono, och bredare stereobild blir mer tillåten ju högre upp i frekvens man kommer. Såhär ser jag på saken, i runda slängar. Hoppas något kan kännas relevant för dig med 🙂

*Skruvar lite oroligt på mig* 😛

Coolt. Men vad tyckte instrumenten om att få sig en fet dusch?

Nu är det väl bara en tidsfråga innan nån länkar till ett porrklipp 😲

Xlutop Chainer gillar jag, men V-stack tror jag är svårslagen

haha 😲

Äh, du är ju du som har ju druckit jue 😲

Jag tycker man gillar olika musik-akter på olika sätt. Jag kan säga att jag kan tycka britney är intressant, och då hör man, i bakhuvet, rösterna på 10 grabbar som brölar "Men vafaaan, mannen ....?" och tittar upp från sitt öl-indränkta Dio-diggande. Men man gillar det från olika perspektiv, precis som en del kan gillar volvo för att den är så neutral och estetisk medan andra gillar volvo för att dom är lettmekade. ABBA älskar jag för glädjen i musiken, spelglädjen, fröjden, att dom nästan gjort låtarna på filmmusik-manér och gör musiken efter den känsla den ska förmedla. De har toppenförmåga att renodla fram kärnan i sina egna låtar och idéer. De jobbar inte bara och så får det bli som det blir, utan dom söker efter det som lockar fram sångfågeln ur buskaget, så att säga 🙂 Ganska känt att de gjorde om flera gånger, och när musikerna tyckte att "nu låter det ändå jäkligt bra", så ... Näpp, det här är inte rätt, så rev dom upp hela kopplingsschemat, nollade mixerbordet och raderade bandet, och började om, flera gånger för varje låt. ABBA är en av de väldigt få musikakter som funkar lika bra både som svag bakgrundsmusik på radion, på dansgolvet, på en livescen och som dedikerad lyssning. Brittan gillar jag på det sättet att hennes varumärke är så mycket av en trendsättare. Den allmänna uppfattningen av tidsandan och mode hämtar en hel del inspiration ifrån hennes plattor. Någon låt hit eller dit kan vara halv-dan, men man inbillar sig att med hennes varumärke så utarbetar folk väldigt medvetna och avsiktliga resultat, uppbackat av hur mycket pengar passerar genom hennes maskineri, och då blir slutresultatet intressant på grund av det. Rent musikaliskt sett är det ungefär lika intressant som dansband och ljudmässigt brukar det vara hemskt. Lyssna på titelspåret på nya Circus, lyssna på sångljudet, det är som om hon sjunger med en tjock raggsocka över huvet, dovt å livlöst. För mig är det ointressant att lyssna till skivan som en ren skiva, det är mer intressant att lyssna efter hur långt ifrån de oerhört tillplattade idéerna de vågat göra sina utstick, sina variationer och utvecklingar, på vilket sätt, vilka saker dom inte gör, rentav undviker, vad dom framhåller och vad dom håller sig ifrån. Det talar väldigt mycket för vad folk kommer att gilla och acceptera som gångbart därefter. Beatles var före min tid. Men även där är ju Beatles så olika saker beroende på vilken tid man lyssnar på dom från. Något som alltid träffar mig är vilket bra öra de tycks ha för att hitta kärnan i sina egna låtar. Åtminstone då de fick lite stake och inte bara skrek, som i "Twist and Shout". De lyckas ofta destillera fram så rena och klara melodier, lyckas rensa bort ogräs och sly och irrelevanta saker/instrument/ljud/sång som annars hamnar i vägen för och saboterar grund-elixiret. För mig är det därför så många av deras melodier blivit klassiker som varenda lägereldsgitarrist kan.

Klicket är ju till för att avhjälpa i huvudsak 2 problem: 1. Om en musiker ska spela parallellt med en dator eller annan maskin som ännu inte har något annat ljud musikern kan spela till. Alternativt om man har för avsikt att klippa upp och göra 1, 2, 4 - 8 takters loopar av en musikers insats. 2. Om musikerna ska lägga sina stämmor separat, och trummisen är den första som lägger sin stämma, och låten innehåller t.ex. ett 16 takter långt parti där trummisen inte spelar alls, men däremot gitarr och sång gör. Då måste de musiker, som ska lägga till sin insats senare, höra en referens så att de inte slirar i osynk till hur trummisen kände tempot under sin insats. Om inget av de här förhållandena är aktuella, så ser jag ingen direkt fördel med klick. Snarare tvärtom. Musiker som är ovana vid klick, kommer inte att spela med stake och ryggrad - oavsett dom lyckas hålla sig till klicket eller inte. Det blir ingen stake och ryggrad när man spelar sitt instrument som om man gick på lina och är nervös för att trampa lite off. Att spela efter klick är inte svårt; men att spela tajt efter klick som om man spelade fritt, det är svårt. Jag skulle hellre rekommendera att man ber första musikern lägga sin insats utan klick, och sen synkar man sequencern att följa hans flytande tempo. Det kan i stort sett alla inspelningsprogram av rang göra idag utan problem, och att göra så går oerhört mycket fortare än att be en trummis göra 25 fluktuerande omtagningar efter klick.

Minns dom här diskussionerna från när man var unge med. Tascam bandare låter bättre än fostex bandare, eller var det tvärtom? BASF band låter bättre än Maxell band, eller om det var tvärtom (?) .. etc etc etc etc etc Personligen lyssnar jag hellre till Count Basies storband, inspelat 1958, än till Britneys årgångs-produktion Cirkus - säkerligen gjord med det senaste av det senaste och låter ganska illa. Å vad beträffar fetma, så har inget digitalt inspelningsprogram en chans mot en vanlig rullbandare. Söker man fetma ska man nog ditcha protools helt, å alla konkurrenter likaså 🙂

Lattjade ihop en jag med. Ursäkta det kvarglömda "svär" i mitten 🙂 Endless.mp3

Om du sjunger tenorstämma i skolan, och du sjunger noterat i G-klav (utan åtta nedanför), så är chansen stor att du sjunger en oktav lägre än tonerna på papperet .... utan att förstå att du gör det - ja. Sjunger man i kör så brukar mans-stämmorna stå noterade i basklav, men sjunger man en solosång - oavsett man är kille eller tjej - så brukar sången stå noterad i G-klav, men killarnas brukar ibland ha en åtta i botten (ska egentligen alltid ha det, men ibland tycker notören att det är så självklart så han skiter i det).

Rofylld ro ... låter himla trevligt, du 😲 Att säga var C2 är på ett piano är svårt. Man skulle behöva peka på pianot för att visa, men då är det lika lätt att man inte hittar det igen nästa gång. Vissa pianon har 76 tangenter, vissa har 88, andra har 90 .. så att räkna tangenter går inte alltid heller. Men ett trick är, om du är kille, att spela ett C på pianot och sjung den tonen med rösten. Det lägsta C-et du kan ta med rösten är C-et under C1. Där är ett trick man kan göra för att hitta en referenspunkt. C-et under C1 (ettstrukna C) kallas för "lilla C". Amerikanerna kallar det för C-1 och det är lite mer logiskt. Ska nämnas att killar med riktigt mörk röst kan faktiskt komma ner till C-et nedanför lilla C, men det är få som gör det så jag chansar på att du inte gör det 🙂

Maart har helt rätt, för på din bild står tenorerna noterade i oktava basso (en liten åtta under g-klaven) och det innebär att man ska utföra tonerna en oktav lägre än vad som står noterat. I övrigt så är skillnaden mellan den genomsnittliga mans- och kvinnorösten 9½ toner, 15 halvtoner. Det verkar som något har fått dig att blanda in transposition i det hela, och det vore ju fan om man inte skulle bli förvirrad av det. Transposition betyder att ton-noteringen för ett visst intrument inte motsvarar den faktiska tonen. Man noterar det annorlunda än det klingar - dels på grund av hur man spelar instrumentet men framför allt för att göra det lättare att läsa musiken från bladet. En kontrabas t.ex. klingar väldigt lågt i tonhöjd, och skulle man notera dom tonerna som de klingar, så skulle tonerna tvingas hamna mer än en oktav under lägsta notstrecket - hela tiden. Basisterna skulle tvingas läsa minst 5-6 hjälplinjer hela tiden. Så istället noteras kontrbas en oktav högre än den faktiskt klingar. Det är en vedertagen konvention att man gör så, precis som det är konvention att altfiol noteras i C-klav medn fiol noteras i g-klav osv. Sen finns även instrument som är stämda i Bess, Ess, A, F osv och även dom noteras annorlunda än de faktiskt klingar. Men sång brukar så gott som aldrig noteras med transposition, så i din bok här har författaren varit onödigt krånglig. Du ser ju att i exemplet under tenorerna så skriver han "Kan även noteras", i basklav. Jäkla strulpelle till författare Sopranens omfång, på din bild, är korrekt noterad. En sopran måste anstränga sig för att sjunga högre än B2-C3, så noteringen är rätt. För tenorerna däremot brukar man sätta taket vid Bb1, och en klassisk tenor går praktiskt taget aldrig över D2. Det är omfånget för tenorerna på din bild som är noterat en oktav "för högt" som ställer till det. Möjligtvis har folket omkring dig också fått ur sig felaktiga benämningar som får det som står på din bild att verka mer sant än vad det är. Sopraner klarar upp till B2-C3, och sen börjar det bli tufft. För tenorer det likadant, fast drygt en oktav lägre. Tonen C2 är samma ton oavsett en sopran, en tenor, eller om nattvaktaren sjunger den.

Nu har de första användar-recensionerna och diskussionerna börjat få fart, angående dessa nya all-in-one system från Steinberg. Och av vad man kan läsa, ifrån förmodligen riktigt erfarna användare, gör mig lika förbannad och cynisk som tidigare. Vad i häcklefjäll håller Steinberg, och andra försäljar-skallar, på med egentligen? MR816 har 18 inputs, såvida inte s-p/dif används för då stängs ADAT porten ner och reducerar inputs till 10 MR816 har 18 inputs, såvida inte någon DSP effekt används som insert effekt på ett spår i cubase, för då stängs alla digitala inputs ner och reducerar inputs till 8 MR816 har 8 DSP effekt slottar, en för varje input, men den kan bara användas för antingen input eller output. Man måste alltså ta bort en effekt som används på det spår som är kopplat till input nummer x för att kunna använda det vid inspelning. Att använda den som insert-effekt på input kanalen under inspelning går inte. MR816 har 8 DSP effekt slottar, en för varje input, men om man använder de två Hi-Z instrumentingångarna och inte använder några DSP effekter i själva enheten på dessa två ingångar, så kan dessa två effektslots ändå inte användas på spår i cubase. MR816 har 2 hörlursuttag, men genom dom kan man enbart lyssna till ett på förhand valt par av stereo-ingångarna på baksidan. Man kan inte lyssna till stereo output mixen ifrån cubase MR816 kan bara använda sitt fina DSP reverb till direct out lyssning, men kan inte läggas till på en monitormix om spåret redan är inspelat. CC121 fjärrstyr vad än man ställer musen på i cubase, så länge det man vill fjärrstyra är VST version 1, 1,2 eller 1,5. Inte version 2 eller 3 - vilket omfattar typ 85% av alla plugins idag. CC121 fjärrstyr EQn på den för stunden valda kanalen, med en stegvis upplösning på 3 db per "hack". Man kan allstå bara öka eller minsta ett filters styrka med 3 db åt gången. CC121 har en motoriserad regel. Men touch fader funktionen är så grov att den inte kan användas. Ställer man ner känsligheten till under 5 (av 8 möjliga steg) så identifierar inte cubase att CC121an har en volymregel längre. .. och listan kan göras 3-4 gånger så lång med riktigt bombade självmotsägande funktionaliteter och brister. På Cubase forumet klagar folk som har köpt grejorna och känner sig lurade. I många fall är t.o.m. de scheman som finns inkluderade i manualen för t.ex. routning felaktiga och ger en förskönande bild. Ledord som "True Integrated Monitoring", näpp, det går inte. Sloganen "Advanced Integration" där en tredjedel av kopplingsbehoven som antyds inte kan användas, trots att resurserna och kopplingsschemat tillåter det, det låter ju inte som nån Advanced Integration. Alltså ... det finns ju inte en chans i helskotta att Steinbergs tekniker kan ha missat det här. Dom måste ju ha släppt grejorna fullt medvetena om att såhär "bra" funkar dom. Otroligt förolämpande. Jag blir förbannad. Att man aldrig ska kunna känna att "yes, äntligen något som funkar" utan man måste alltid alltid alltid få se en produkt och tänka "ok, bra grundidé, då ska vi se var som inte går att göra, av det som antyds att man ska kunna göra". Snälla elektroniktillverkare, snåla inte in på flexibiliteten i apparaturen. Gör mycket hellre en enklare apparat och sälj den för vad den är, istället för en 24 kanals portastudio ... med en klausul i manualen (som man inte ser förrän man köper produkten) att 24 kanaler är endast möjligt om man kör i 22,5 khz - i 44,1 khz får man bara ut 12.

Begreppet takt och siffrorna/noterna runt det, är ju bara en slags beskrivning, eller omskrivning. Om man säger till någon "spela såhär" och han inte klarar det eller känner sig förvirrad, så kan man använda sig av en modellering, en slags beskrivning. Det är då man börjar tala i termer om takt, om siffror, indelningar och annat. Men musik, den talar så bra för sig själv så. Den enda oskrivna regeln för teoretisering av musik, brukar vara att den modell, den beskrivning eller omskrivning som gör det lättast för en utomstående att förstå det snabbt och intuitivt, även hjälper honom att spela det, är den rätta. Att säga att Charlotte Nilssons "Hero" går i tretakt, det är fullt möjligt att beskriva det så. Man räknar till 3 och börjar sen om på 1 igen på nästa taktslag efter 3an. Det finns inget hinder för det. Pulsen finns där ändå, och vilka siffror man räknar på vilket pulsslag är ganska sekundärt. Man kan säga att Hero går i 11/8 med; det är bara räkna till 11 och börja sen om på 1 på nästa åttondel efter 11:an. Men folk brukar inte kalla det för rätt, för det flyter inte så bra, det känns inte relevant, och gör det snarare svårare än lättare för en utomstående att förstå och utföra det Någon sa 1234, 123, 1234 ... det kan man kalla 4/4 takt med om man vill. Man kan kalla det för en 4/8 takt, en 3/8 takt och en 4/8 igen. Men prova att hitta den indelning eller mönster som känns mest naturlig och flytande. Där hittar man nog den mest sanna nyckeln.

😆

Sen att publicera musik här, det är lite som att försöka sälja glass till glasstillverkare. Folk lyssnar, använder som måttstock för att skapa sig en bild av vad andra gör och var på hierarkistegen man "ska" ha integritet att känna sig. Det är inte mycket kommentarer. Jag kommenterade en låt jag gillad .. nä två låtar jag gillade. Men då kände jag samtidigt att om jag kommenterade dom och inte någon annan låt alls, så framstår det som jag tycker de två låtarna jag kommenterade är ljusår utöver allt annat som publiceras här. Och så är det ju inte.

Jo 32 bitars omvandlare finns faktiskt, kom ut runt 2002. Jag har blivit presenterad för 32 bits omvandlare, på bild alltså, och folk bl.a. på gearslutz har haft sina vilda diskussioner om för- och nackdelar om dem. Det är förstås inte 32 bits flyttal utan 32 bit fixpunkt och dom kostar som zätan, för dom var tvugna att tillverka otroligt tysta passiva komponenter. Jag tror inte dom serietillverkas, än .. Men så länge man kör internt så har ju 32 bitars flytpunkt en enormt större noggrannhet i upplösningen än 24 bit. Där ser jag en tydlig fördel med det. Upplösningen är 8 bit mer, 192 db headroom och en upplösning som är dynamisk, som anpassar sig efter ljudmaterialet istället för tvärtom. Materialet blir betydligt noggrannare renderat och man kan dessutom redigera och lägga till teoretiskt sett hur mycket som helst utan att oroa sig för att ordlängdskapning ska döda fräsch-heten i ljudet. Jag själv tycker det känns lite följsammare med datorn med, eftersom datorns arkitektur använder sig av 32 bitar floating point matte. Även cubase (för de som använder det) jobbar internt med 32 bit fp vare sig man kör 24 bit eller ej (Sonar kör t.o.m. 64 bits internt, medan Protools kör 32 internt och 48 i mixermodulen). 24 måste ju hela tiden delas med 3 för att passa in i ett 32 baserat system. Men vilket som, kör man 24 bitars omvandlare så trunkeras ordlängden i ljudkortet på vägen ut, eller i vissa fall så har ljudkortet en egen filtrering/dithering som appliceras i realtid. Så, att säga att man lyssnar till 32 bitar fp är ju fel.

Och man kan ju inte göra rockmusik utan drag! 😮 *skakar på huvet* 😄

Du kanske menade att om man inte har 32 bit AD så spelar det ingen större roll om man kör 32 när man ändå hör 24? För det är ju en jäkla diskussion 😄

Det där har jag aldrig känt av eller märkt, aldrig ens tänkt på ... ändå låter det som det mycket väl kan stämma. Skumt 😉 Ja, beskrivningarna är svåra att få till. Det är helt klart två olika världar - lurar och högtalare - och förmodligen mår dom bäst av att komplettera varandra. Men att det skulle ha inverkan på hur man uppfattar det musikaliska utförandet, som Holmberg skriver om, det låter märkligt. Musik och ljudet av musik är två olika saker för mig.

Beethovens 5a och 9a tycker jag är fet. Tchaikovskys Piano konsert nr 1 Richard Wagners grejor, heroiskt och tjockt, Star Wars John Williams främsta influens. Mycket opera förstås, som inte är lika kul om man inte ser händelseförloppet framför sig ... De flesta symfonier av Gustav Mahler, speciellt 2an gillar jag, riktiga långa äventyr. Där kan man snacka fetma, även om han har lite kallt och fyrkantigt tonspråk. Våroffer (Rite of spring, Stravinsky) är spännande, men det är lite väl avantgardiskt som du inte gillade ... men att höra en fet orkester lira hårdrock powerchord riff (3 minuter in) då vaknar man 😉