Opus99

Man kan sampla en eq men inte en dist. För att faltning ska fungera krävs det ett linjärt system. Dist är precis just allt annat än linjärt. Hm .. det kan kanske stämma. 😛 Jag har några högtalare samplade, men dom är nästan alla rena. Typ 2 st har dist och det funkar faktiskt även om det långt ifrån blir världens bästa dist.

Ah, det ska vara dynamiskt. Då är det där kanske inte bästa problem lösaren. Det där skapar en flash-player, för en bestämd fil.

Det finns ett litet zoom reglage i vid höger list, ganska högt upp, prova att lattja med den och titta på grafen i en audiofil medans du gör det. Kanske är det den som du råkat komma åt innan. Den zoomen zoomar den grafiska visningen av midi/audio data på varje spår-block.

När jag insåg att programmera hemsidor var **** så kollade jag efter massvis av snabba enkla lösningar som funkar toppen för den som inte vill behöva bli halv expert. Jag har använt den här grunkan ganska länge. Den översätter en video eller audio fil till en flashspelare som funkar toppen, men rå-datan (.flv och .swf) måste troligen ligga öppet i en mapp som servern har tillstånd att leta i. Har aldrig försökt hämta flash-data från databaser själv. Den gör dock inte spellistor. Såna gillar jag inte själv 😉 http://www.sothink.com/product/flashvideoencoder/index.htm

Ja, jag ser "inspelning" som att man avbildat något, ljudmässigt, utan avgörande manipulation. Eller, ja, jag har åtminstone sett det så. 😉 Om det inte är så, så tycker jag inspelning inte längre är ett bra ord för att beskriva saken. Jag tycker det är ett förvillande begrepp då. Har man manipulerat det lagrade så att merparten är något annorlunda, då är det snarare en konstruktion, och har man använt en apparat för att spela upp musik så är det uppspelning. Så känns det naturligt för mig. Om det är äkta eller inte spelar ingen större roll i det här avseendet. Jag själv gillar mer åt det hållet när något är en upptagning av någon som gör någonting löpande, men det är ju min preferens. Det är klart att en del gillar att rita in toner, göra så diskreta manipuleringar av inspelningar de kan, att göra diamant av kol, och sen kalla det för "inspelning", för att väcka tron att detta är en sann avbildning av vad man utför sitt eget hantverk löpande. Prestige-människor gillar att använda såna 'trick' för att försöka imponera på sin omgivning. Då tycker jag man kan säga att det inte är äkta, även om vissa kan gilla det ändå, som det är. Sen är ju jag en såndär som inte tycker det finns musikstilar, utan att all musik är samma, bygger på samma sak. En komposition kan lika gärna utföras av människor eller maskiner, och det är bara olika sätt att spela upp samma komposition på. Och visst, all musik, framkallar känslor och budskap folk emellan. Men om det är en maskin som spelar upp merparten, och man säger (eller antyder) att det är en "inspelning", då tycker jag det är en falsk benämning i vilket fall. Jag känner mig som sagt övertygad att uttrycket "inspelad" väcker tolkningen hos folk att det är såhär det låter när vederbörande utövar sitt hantverk löpande.

Jag har inget motstånd mot vad folk gör, åtminstone inte i sånt här. Jag bara yttrar hur det ser ut för mig. Jag gillar det som innehåller mest information, kanske man kan säga. Skär man bort detaljrikedom så degraderar man mängden info. Om en nysning i ett solo förhöjer uttrycket eller inte, det avgör ju upphovsmannen själv. Lät teknologiskt, men .. kanske förstår man vad man jag menar. Det är var jag gillar, men folk är givetvis fria att göra vad dom vill. Min poäng är mer att jag tycker det finns en gräns: om man polerar och redigerar tillräckligt mycket så tycker jag "uppspelning" är mer rätt uttryck än "inspelning", eftersom det mesta av det inte längre motsvarar det som "kom in" i datorn utifrån. Jag tycker inte heller man kan polera sig till vad man inte kan göra. Gumbert skrev ".. att slipa till en diamant av en bit kol". Jag förstår hur han menar, man jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynen lite, och känna att "varför spela in kol när det var diamant man skulle ha?". Det låter sarkatiskt men ... ja .. inte menat riktigt så kanske ... Om svaret är "för att dom resurserna finns inte / det klarar jag inte av" (vilket är helt ok) så använder man datorn som substitut för fysisk förmåga (vilket också är helt ok). Då är man inte ute efter att göra en avbildning av en själv och sitt utövande, utan att programmera ett verktyg att spela upp (uppspelning) det åt en istället. Det kommer man inte undan från, men även det är helt ok. Själv föredrar jag annat, men i övrigt ser jag inget annat anmärkningsvärt i det än att begreppet "inspelning" känns väldigt missvisande då. Jag ser det från andra hållet. Jag tycker att det vi gör med datorns hjälp är att imitera det vi annars skulle ha gjort utan dator (eller inte alls). Det är bara det att datorns behov, och vårat sätt att förhålla oss till det, tvingar oss att utelämna mycket detaljrikedom som annars skulle ha funnits där autonomt. Datorn, idag, är för primitiv som verktyg för att tillåta sån detaljrikedom (utan absurda mängder av arbete) som det vi i grunden imiterar. Det blir som hur en DVDfilm skulle se ut på ett primitivare verktyg än vad som behövs, t.ex. en Amiga 500. Men det blir bättre, även om det kommer att ta .. ja, gud vet hur lång tid ... innan den når upp till vad den kan uttrycka allt som vi vill uttrycka med den, och förhållandevis lätt. Att 99% av all dator-framställd musik idag går i exakt samma tempo från början till slut är ju ett exempel på det. Det är en detaljfråga som datorn inte är tillräckligt effektiv på att efterlikna än. Att så mycket musik går i exakt samma tempo beror ju på att det är standardinställningen i datorn, inte att det är ett avsiktligt musikaliskt uttryck som kompositören övervägt och valt ändamålsenligt. För dynamiskt tempo och puls är otroligt kraftfulla musikaliska uttryck, som nästan all levande musik använder flitigt. Men som regel orkar man inte programmera in all detaljrikedom som musik utanför datorn automatiskt använder och då blir mindre detaljer. Det är mycket därför jag gillar att använda datorn för att göra "demo" med .. som i slutändan är tänkt för levande uppförande. Men, ja, minns nu att jag kommer från en instrumentalist-bakgrund, så jag är inte direkt ofärgad. Men INGET analogt brus. I-N-T-E analogt brus! Aldrig!! *hata* 😎

Om någon spelar låten från början till slut, och gör ett ordentligt misstag, och väljer att ta bort just det misstaget ... det tycker inte jag passerar gränsen för att simulera. Rent pragmatiskt kan man t.ex. säga att om man i låten spelar 300 toner och en råkar bli fel, så tycker jag fortfarande det är en tillräckligt trogen avbildning av en själv som musiker. Det är inte att vilseleda. Men man kan uppskatta det man uppskattar. Det håller jag absolut med om. Jag satte nog bara ut vad jag uppskattar och varför, men det var inte menat att vara någon pekpinne. Det är mer omdaningen av begreppet "inspelning" i sig som känns nytt för mig. När någon säger "inspelning" så ser jag framför mig någon som spelar in en händelse som sker nära bandaren. Det är en lagring av något som sker, eller skedde, liksom ett fotografi är en lagring av något direkt framför kameran. Om man sätter upp en mick i inspelningsrummet, och startar inspelningen och låter den gå, hela tiden, så att den spelar in när folk kommer in, går ut, stämmer instrument, riggar mickar, drar sladdar, gör soundcheck ... DET är en inspelning, om man ska vara riktigt krass. För det är en avbild av något som sker. Men nu komponeras så väldigt mycket musik i datorer, att det inte funkar att använda samma begrepp (eller att se framför sig ett skeende som spelas in, en INspelning). En bild, som sätts samman bit för bit under ordentligt kontrollerade former skulle man inte i första hand kalla fotografi heller. Det är snarare en "musikalisk montering" med efterföljande putsning, än en avbild av något som sker där och då. Det är ovant för mig. Det är inte fel, men jag tycker att "inspelning" är en vilseledande benämning, och personligen så gillar det lite mindre (eftersom det amputerar så mycket detaljer). Men jag kommer ju att bli tvungen att böja mig för trenden som alla andra. Tyvärr kommer man bli en av dom som i åratal tvingas reda ut begreppen för de unga nykommande som litat på att de ord som används används av en genomtänkt anledning, och blir förvirrade, tror att det är dom själva som är obegåvade och inte förstår, och hittar inte sin väg. Det känns så tragiskt, att folk frågar vilken EQ inställning man ska använda för att få ackorden att klinga rätt. Men jag förstår direkt vilken information dom fått lära sig då; de har halva sitt liv fått höra att musik ska "låta bra", och att det har med ljud att göra, och har fått lära sig att när ljudet låter bra så känns musiken bra, och så söker dom svaret - för musikteori - i ljudteknikens värld istället, och går enormt fel och begriper ingenting och tappar lusten. Jag tycker det är tragiskt, och helt onödigt. 🙂

Här svarar i alla fall Björklund på vissa grejor. Inga stora saker, men ändå http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1309886 Det är lite av det vanliga byråkrat-djungleriet i det här. Björkman räknar upp de 8 kriterierna som jurymedlemmarna ska ta hänsyn till i bedömningen av låtarna. Sen, lite senare i svarsstunden, så säger han att juryn måste få veta vilken artisten/bandet som sjunger låten är. Dom kan alltså inte bedöma med bara utgångspunkten från om det är en bra låt eller inte, eftersom dom måste kunna göra bedömningen om artisten/bandet är håller för pressen av en livesändning, att artisten helst ska vara igenkänd i det land som håller eurovision-finalen osv. Jag vet inte vad ni säger, men för mig blir det 9 kriterier, nästan 10 🙂 Sen, märker ni hur klumpigt han undviker att svara på varför det tycks vara alltför många samma låtskrivare varje år? Skribenten säger att det är som om J-O waldner skulle möta sig själv i SM final varje år. Och Björklund väljer att bryta ner Bordtennis-analogin genom att säga att "J-O Waldner kan faktiskt tävla i både singel, dubbel och lag, så man kan spela pingis på många sätt .." istället för att svara på frågan. Han berör inte kärnfrågan alls. Hade han velat upprätthålla folksförtroende så borde han ha gjort det.

Aj då, nu kanske retar jag folk. Det är inte vad jag försöker göra, faktiskt. Men jag har inga problem med Independence day. Kallade man filmningen för ren inspelning, då skulle jag nog rynka på ögonbrynen och tycka att det är fel ordval, att man försöker antyda att allt är filmat genom en kamera på plats, när det inte är det. Det är nog där haken sitter för mig. Sen att jag uppskattar rena upptagningar mer, det är nog min egen preferens. Det känns mycket rikare för mig, det berör mer. Jag tycker inte det är så kul att se hur billigt och perfekt plastiga många effekter görs. Det tar bort magin och rikedomen direkt. Jag känner mig nästan förolämpad faktiskt.

Tja, betraktar man det som allmänt accepterat så ... då blir det lättare att förstå. Och ser man musik som en paketerad abstrakt upplevelse där ursprunget är lite skitsamma ... ja, förstår hur du menar, men för mig är det mindre värdigt - det känns blaha-igt för mig. Jag hittar ingen inspiration i den tankebanan heller. Handlar jag köttfärs, så vill jag ju inte ha mald katt liksom. Jag vill lita på att det som står/syns på förpackningen är detsamma som finns i innehållet. Jag vill också att köttet ska komma ifrån något som finns i verkligheten, och inte är bara en syntetisk efterhärmning av kött. Ser man inte detta som det 'vanliga', då kan man ju också fråga sig varför man inte använder den frimodigheten fullt ut med: anlita en enastående tenor att sjunga, en fenomenal pianist att spela, en sagolik gitarrist att dra solon, utelämna dem helt ifrån skivomslagets texter och skriv ens eget namn med stora bokstäver på omslaget. Det ska inte vålla någon förvirring, eftersom det "är ju allmänt accepterat, och oftast önskvärt - det blir snyggare." Jämförelsen med en bil känns lite osäker. Men helt klart finns det olika former av uppskattning av bilar. Min känsla för musik kommer oftast ifrån vad den representerar, vad den avbildar. Har någon köpt en pall på ICA så är jag inte särskilt intresserad. Men har någon ägnat tio år åt att gradvis snida fram hans 'perfekta pall', den vill jag absolut se. Gör man musik där det är lite skitsamma vad det är och vad det står för, för folk lyssnar bara spontant, och bryr sig inte mer ... det förklarar varför jag inte är så intresserad, helt klart. Det förklarar också varför man inte tycker det spelar någon roll varifrån musiken en kommer: stor konsert med utövare som lagt ner årtionden med glöd och passion, eller från en piratad PC i en tvåa på Bagarmossen kl 4 på natten. Det är på så sätt jag tycker jag känner så himla väl vad för något som musiken representerar, vilken sinnesstämning, plats eller kultur den berättar om eller från, och framför allt vem som berättar. Det går väldigt bra att uppfatta även vid s.k. blindtester. Det är snarare det som inte ska vara där "egentligen" som gör det mer musikaliskt och uttrycksfullt än att perfekt återge endast det som ska vara där. Annars är Def Leppard musikens nirvana, där standarden var att skulptera fram ett gitarr-riff per månad. En 2:a i Bagarmossen kl 4 på morgonen, som försöker skapa något som skildrar något annat än "här och nu", det försvinner ju ganska omgående efter att det körs in i datorn, eftersom det ska retuscheras - eller "förbättras" då. Det blir lite som animerade filmer, där alla figurerna är helt släta, blanka, alla träd ser exakt likadana ut, och gräset är bara en grön platt yta ... och om animatören har fått till någon rikedom alls - i form av någon rynka som rör sig dynamiskt, eller att håret t.o.m. fladdrar lite när figuren rör sig - då blir det jubel i salongen, och någon stekare säger "Detta, mina vänner, är sannnnnn evolution". 🙁 Om man däremot gjort en ljudinspelning från en annan plats, med en annan sinnesstämning som representeras väl i inspelningen, och laddar in den i datorn och inte ändrar eller retuscherar den, då är det en inspelning, helt klart. Allt det här blir så krångligt, tycker jag, och helt i onödan med. För mig finns det ingen bättre känsla än när man sprungit 5 km, och tagit i och gjort det jävligt bra, och sitter nyduschad, avslappnad och kan unna sig att känna sig nöjd på balkongen med en kaffe. Men att sitta med en kaffe på balkongen och gotta sig åt att ... vad? någon annan - förklädd som mig - sprungit 5 km för att andra ska tro att det är jag som gör det ... det är en helt annan känsla som inte ens befinner sig i samma dimension, när det gäller tillfredsställelse. Känslan av belöning står i proportion till hur mycket man uppoffrat för att nå fram. Känslan av att lyssna på samma resultat som du säger du får efter "förbättring" och att veta att det är 100 % äkta, att du kan upprepa det 10 gånger på raken, den känslan kan man inte få ut av ett retuscherat resultat - inte ens i närheten. Vill jag mer än jag kan, så över jag tills jag kan det. Det funkar alltid, och avlöningen är en tillfredsställelse som inget kan slå. Är jag däremot nöjd med hur jag låter, då utövar jag det och är nöjd med det. Men autotuner, för att man är tvungen, det blir liksom ... ja vet inte ... det blir liksom lite "bögigt" - i brist på bättre uttryck. Känns som "jag med läppglans" typ. (jag har faktiskt provat det, och det ser verkligen f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t ut 🙂 ) Så, jag tycker bara teknik, som kan ersätta faktisk förmåga, blir användbar om man är för lat för att få till det på annat sätt. Då representerar musik en passiv handelsvara, en slit och släng produkt, som en choklad-bit. Folk skiter fullständigt i var den kommer ifrån och vem som har gjort den, den ska bara vara billig och smaka gott och sen är det skitsamma. Jag tittar på Cubase just nu, och skulle jag ta hjälp av den inställningen för att få klar den här låten, då skulle det ta tvärstopp. Det skulle inte bli värt mödan - inte för en sekund ens. Så funkar nog jag. Vill man se ut som bilden ser ut när den är retuscherad, så varför inte göra det IRL? då är det ju en sann bild med t.o.m. som gagnar en på alla sätt. Jag tycker inte att det handlar om att begränsa sig, utan om att ha fötterna på jorden och jaga den högsta känsla av betydelse och njutning som finns. Det är därför jag är så angelägen att säga min mening i det här, tror jag, för det känns som någon vill ta bort en mästerligt tillagad njutning framför mig, och tvinga mig till McDonalds istället, eftersom de tycker det är ointressant varifrån något kommer och vad det representerar - INspelning, eller UPPspelning 🙁

Jomen vafan .. 🙂 .. det är ju nära besläktat. Dom enheterna, liksom Motus 8pre, kan man ju seriekoppla via firewire. Frågan är om man kan använda alla in/ut då. Dom brukar ju spara in på sånt, för att hålla ner kostnaderna. (dom jäklarna)

Smygkapar tråden för an kort undran. Claes, du som säkert gissar bättre. Du har nog inte testat Steinbergs MR816 modeller än, men om vi gissar. Varje MR816 har 8 in (mic/instrument), plus 8 in (ADAT) plus 2 in (spdif). Kommer man kunna använda alla dom samtidigt fristående från varandra? 18 mono in/out? vad skulle du gissa?

Ska man spela in musik en och en, så måste man ju redan från början följa ett på förhandbestämt program. Noter brukar vara den bästa vägen, men i vilket fall ha ett färdigt arr, där den första instrumentalisten spelar just sin stämma av det arret. Sen följer de andra efter och gör sina insatser i samma arr. Vet de andra musikanterna om det arret, eller får noterna till det, så brukar det aldrig vara några problem. Då kan sångaren vara det första stämman som läggs t.o.m. Det enda som behövs är en gemensam startpunkt.

Ja, det har varit väntat länge, den där funktionen. Mitt eget workaround var att spara en plug-ins inställning som en preset. Sen stängde jag plug-inen och öppnade samma plug-in i rätt slot och öppnade preseten i den plug-inen.

😮 mm, det är det här jäkla morgonkaffet, Zoegas. Man måste svara snabbt som en idiot, på allt, annars mår man skitilla 😄

Man tar tag i en effekt och och drar den till rätt destination. Man kan flytta ordningen på dom i insert-slottarna. Men det går bara på nyaste cubase 4, inte på cubase SX eller VST

Hur 17 går det till? Tycker det verkar spooky, ja otäckt! 😮 Otäckt? 😄 nja, det bits inte så farligt Går till på samma sätt som när man skapar impulsreverb. Man spelar in både signalen och responsen, sen filtrerar man ut signalen, och vips 🙂

Minns också att man kan sampla förstärkare själv, och köra dom samplingarna med konvolutions-reverb, som SIR, samt med vocoders. Då får man ett ljud som påminner väldigt mycket om den stärkare man samplade.

"Fuskar" gör man ju av kocketta skäl, för att framstå som bättre men är för lat för att faktiskt åstadkomma det IRL. Samma som smink. Alla vet att folk lyssnar på det som hörs i fullgod tro att det är en upptagning av ett riktigt utförande. Sänker man sequencerns tempo till hälften, och spelar in ett piano-solo i halva tempot, och sen höjer till originaltempot igen, så tolkas det som hörs som en upptagning av när man spelar "i tempo". En autotunad och klippt sång tolkas som en sann representation av hur någon sång, stil och kapacitet låter i verkligheten. Det vet vi alla. Så istället för att se till att man kan spela på det sätt som täcker situationen, så "låtsas" man. Jag skulle skämmas om jag gjorde sånt. Jag tycker det är att nedvärdera sig själv. Det visar att man inte är stolt över vad man gör, att man inte tar det man gör på allvar. Jag ser inget fel i en person som gör det han kan och är nöjd med det, eller som vill mer än han kan och övar för att nå till det. För mig hänger det ihop med musikernas kompetens eller inkompetens. Om jag anlitar en musiker för att utföra en passage, så har jag anlitat en person och jag bandar det den personen gör, och det han gör kan vara enligt instruktion från mig. Om det skär sig med musiken så har jag ju anlitat fel person från första början. Då använder jag fel verktyg för uppgiften. Det är mitt fel, inte den personens. Men har jag väl bandat en person, och det inte funkar, så raderar jag det, men inte tänker jag förvanska hans/hennes uttryck och ändå sätta deras namn på omslaget. Det är respektlöst, tycker jag. Tycker jag att ingen kan leverera det som behövs, så får jag lära mig spela det själv, eller se till att hålla mig till det jag klarar av. Ser man musik som "en upplevelse", en slags abstrakt upplevelse, förpackad på skivor, där ingen bryr sig om vad som hörs eller vad det representerar utan bara vara som en känslomässig drog ... då kan man nog göra precis vad som helst, hur som helst, och det spelar ingen roll. Men för mig tolkas musik en representation av ett utförande, en "IN-spelning" till skillnad från "UPP-spelning", och jag tror en överväldigande majoritet av människor tolkar det så med. För mig är det därför som icke-musicerande folk blir så bestörta och hjärtkrossade av att förstå att allt de lärt sig älska och sjunga är en articifiell framställning som inte ens har något direkt att göra med namnet/ansiktet på skivomslaget. Och när man ska ut live, så blir man ju tvungen att visa upp den sanna presentationen av vad man är och gör, och skillnaden mellan inspelning och verklighet blir rått avslöjad. Hur folk lyckas dölja sitt sanna jag live är ju känt: man tar med enskilda spår ifrån inspelningarna och spelar upp dem parallellt med de levande musikerna, och agerar avsiktligen så att det 'ser ut' som man utför det live. http://www.youtube.com/watch?v=ifrCFD3QNZc&NR=1. Det är en uppspelning, snarare än inspelning med. Så, om det inte representerar något som finns i verkligheten, då tycker jag man kan kalla det för "uppspelning" snarare än "inspelning", för det är inte en representation av något som kommer "in" utifrån, utan något som spelas upp inifrån burken. Inte världens bästa ordval, men ... nåt sånt 😎 Men jag menar inte att det behöver vara mindre värt, eller sämre, eller mindre *whatever*. Mycket av det är smak och tycke. Jag känner bara ett det är ... fel uttryck används för att beskriva det.

Nää, är inte med. Det där är inte att förädla. Det där är att ersätta oförmåga med tekniska substitut, att skapa en articifiell representation av verkligheten. Det behövs bara om man ger sig på saker man inte hanterar. Klarar man av det man ger sig in på så behövs ju inget av det där. Och får man inte till det, så siktade man högre än vad man klarar att prestera. Då övar man tills man kan det, annars är det bara smink. Som att måla texten "100 kg" på skivstången medan den egentligen väger 50 kg, för att man ska framstå som starkare än man i verkligheten är. Misstag är en sak, men kan man vad man gett sig in på så är "misstagen" snarare "variationer" eller åtminstone små svackor av ett sånt slag som inte inte dödar musiken och inte sticker ut. I övrigt kan "misstag" ofta knocka klinisk perfektionism med hästlängder. Det kan t.ex. vara att man hör att en sångare/instrumentalist slirar till lite och tappar kontrollen för bråkdelen av en sekund, och känslan av "shit, ska han klara det?" infinner sig direkt, och man riktigt hör hur han tvingas balansera järnet, med tungan i mungipan på en ohyggligt smal väg och kasta sig ut och lyckas få till en ap-snygg räddning, som har många gånger mer uttrycks värde än kliniskt perfekt. Såna "misstag" slipper man, med uppspelning. Jag tycker det där är att tänja rejält på begreppet "inspelning". Förstår hur du menar, men jag tycker den definitionen känns krystad. Uttrycksmässigt, kan nästan aldrig en "uppspelning" mäta sig med en "inspelning", just för att en inspelning är gjord på en plats, stämning, klang etc, medans datorn oftare används för att efterhärma sånt. Uppspelning skapas vanligtvis i en liten studio eller i en lägenhet, med möjligheten till hur många redigeringsmöjligheter, menyer, ljud, och hur många lugna omtagningar som helst till sitt förfogande. En inspelning, av en pianist, som ska spela i en ansedd lokal, för 1000 kunniga oförlåtande lyssnare, ska spela på gränsen till sin förmåga, i frack, och har en enda gång på sig, från början till slut utan avbrott eller möjlighet till räddning, och måste även göra ett visuellt intryck .. det skapar en atmosfär, en grym respekt för sitt musikerskap, en nerv/klang i uttrycket, och framförallt ett allvar i musiken som man inte kan komma in i med datorinspelningar. Det är en sak som skiljer "inspelning" från "uppspelning", upptagning av en verklig situation till skillnad från inmatat i en ganska slapp och steril miljö, för mig. Hur gärna vill inte heminspelaren få det att låta som om han satt i en stor konsertsal, på en livescen, majestätisk klubb eller i en dyr studio? hur ofta vill han inte efterlikna en verklig situation, och alltså härmar, till skillnad från att vara "i" det scenariot i verkligheten istället, och spelar in det, gör en INspelning? hur gärna vill en pianist inte att det ska låta som ett riktigt piano och inte en articifiell efterhärmning av ett riktigt piano? Hur ofta vill han få musiken att tydligt låta som i den miljö han faktiskt sitter i: hemma i sin lägenhet, iförd mjukisbrallor, med odiskad disk i köket och TV3 på i bakgrunden? På så sätt är datorn många gånger lite av ett substitut för det man egentligen vill. Det är så jag känner. Men absolut, vi tycker inte lika.

Tja, vet inte hur mycket mer precis man kan vara, när frågan är så omfattande. Som sagts, så är en trummis en musiker som reagerar på musiken och vad han tycker passar och ger ifrån sig det uttrycket. Det kan innebära alla tänkbara saker i tid, dynamik, tonhöjd och kombinationer därav.

Vad gör inspelat midi-data mindre inspelat än ett inspelat ljudspår med gitarr? En musiker ger ju ifrån sig det uttryck han vill ge ifrån sig. Hur kan det förädlas? Och vad som skiljer midi från en inspelning av en gitarr? Lyssna så hör du 😛 Väl inspelat kan man ta bort skavanker och försköna ljudet, dvs. förädla. Som att slipa till en diamant från en bit kol typ 🙂 Jag ser dock inte skillnaden mellan inspelningarna. Om någon spelar piano via en klaviatur och detta spelas in som midi i en sequencer är det ju fortfarande en inspelning. Vad skulle det annars vara? Behöver du slipa, så har du ju inte fått ur dig uttryck från första början ens. Då övar man istället. Annars blir det som att använda korsett för att "bli av" med feta magen, istället för att motionera bort den "for real", som att bleka tänderna (som förblir gula därunder) istället för att hålla sig frisk och kry så man har vita tänder naturligt. Det är en uppspelning, därför att du har inte fångat in ljudet från någon annanstans. Det kom aldrig "in" utifrån på det sätt som särskiljer inspelning från uppspelning i desss rätta mening. Det kommer direkt ur burken. Det är inte en upptagning eller lagring av en plats, ett sinnestillstånd, en situation eller en miljö eller någonting som utspelade sig utanför datorn. Kallar man det för inspelning, då kan man nästan kalla en 100% datorgenererad bild, av ett landskap som inte finns i verkligheten, för "fotografi". Det är inte rätt ord att kalla det för inspelning då, tycker jag. Det blir förvirrande, i synnerhet med tanke på att datorns främsta användning idag är att just att inte spela musiken in, utan snarare att programmera datorn (med lite hjälp av en klaviatur) till att spela upp det som man egentligen skulle vilja kunna spela själv. Ville man inte det, så använder man ju datorn som en jukebox, där man ber datorn spela musik som man monterar ihop själv. Jag vet att det är definitionsmässigt känsligt område .. folk tycker så olika här. Men .. såhär upplever jag det 🙂

Vad gör inspelat midi-data mindre inspelat än ett inspelat ljudspår med gitarr? En musiker ger ju ifrån sig det uttryck han vill ge ifrån sig. Hur kan det förädlas? Och vad som skiljer midi från en inspelning av en gitarr? Och vad som skiljer midi från en inspelning av en gitarr? Lyssna så hör du 😛

Har man bra käll-ljud så är möjligheterna att använda det bra stora, men har man dåligt käll-ljud så finns inte så många möjligheter. Det är svårare att anpassa ett otrevligt fasförhållande i efterhand, än under själva inspelningen. Men visst påverkar articifiella effekter och andra faktorer fas-förhållanden mellan kanalerna med. Det är riktigt. Det är ändå mer lätthanterligt, om man har möjligheten att bara "ta bort" och återgå till ett rent och bra grundljud.

"Hon" ??!? 😉 😛