Opus99

Jag är inte så tekniker-mässig, kan inte så mycket sånt här. Så jag slänger bara ur mig 5 snabba erfarenheter: - Mickar som sällan låter riktigt dåligt på nånting, tycker jag är Shure SM57 & 58 samt Beta 57 & 58 och Neumanns KM modeller. - AKGs svarta modeller på trummor och cymbaler ger ett plastigt, tajt och diskant, hi-tech ljud. Även på många ljusa akustiska instrument ger t.ex. C1000 ett vasst och lite plastigt ljud. - AKG D112 i kaggen är mycket svårslagen. - Calrec kondingar som överhäng = me like! blir stort, mustigt och levande, nästan motsatsen till AKG. - Mickar som jag lärt mig ogilla, är Milab och Beyer. Dom verkar låta hårt och omusikaliskt. (kan iofs vara jag som är hård och omusikalisk med, man vet aldrig) Plus, att man bör alltid mika rummet. Oavsett det är trumset, en maraccas, en flöjt, fyrtolva eller sångare, mika alltid rummet i någon stereo konfig. Genom att noga blanda signalerna (typ 80% direktljud och 20% rumsljud), och undvika fasfel, får man nästan alltid groteskt mycket rikare ljud och naturligare återgivning, och man slipper använda reflektioner i reverbet.

Det är en ofattbar mängd trummisar som inte är det minsta bekant med att stämma sitt instrument. Jag vart helt förbluffad när jag började träffa på många andra trummisar omkring mig. En av 20 kan stämma sitt instrument lika väl som en gitarrist kan stämma sig gitarr. Skrämmande. I L.A. finns ju firmor med människor som far runt och livnär sig på att stämma trummor, helt enkelt för att många av de största namnen i branschen inte brytt sig om att lära sig det. Helt sjukt.

I regel tycker jag det är för mycket live-ljud som samlas ihop från alla mickar för att det ska låta bra om man mutar vissa. Hi-haten ligger väldigt nära minsta pukan, och om jag mutade/gate-ade minsta pukan så kommer hi-haten att sticka ut, eller få en lite annorlunda klang, de korta ögonblick då puksignalen släpps fram. Om trummorna behövs isoleras lite mer ifrån varandra, så brukar jag tänka att jag vill isolera dem 'lite' mer .. så att säga - men inte muta eller gate-a. Att isolera lite, brukar jag använda expander till. Det blir nästan så att man mixar nivåerna av slask mellan trummorna med ett gäng expanders till slut. På så sätt kommer inte virveln eller hi-haten att sticka fram 'mycket mer' då minsta pukan slås an, utan bara skifta i tonfärg väldigt lite och blandat med många andra mickar så kommer det inte att märkas mycket i det stora hela. Sen i datorvärlden är det väldigt lätt att använda automation för att sänka lite här eller höja lite där och på så sätt kunna dämpa det som sticker fram för mycket när en puka slås an, osv. Men som regel vill jag ha ett grundljud med en viss mängd slask att använda som grund. Att muta en mick .. då försvinner något, som sen kommer att låta Tadaaa när man släpper på det igen. Så jag godtar hellre en nivå slask än att få motsatt problem.

Okej? sägs om .... - En annan var me en sån jäääävla fräsch brud igår .. helt super asså. En hornist. - Jaha? men hur vet du att hon var hornist? hade hon en jäkla pussmun eller vadå? - Nae .. hon körde upp knytnäven i röven på en varje gång hon kysstes

Vilken räckvidd har en fiol? Så långt man kan kasta fanskapet!

För en tio år sen fick Radio nys om att dans- och coverband bara får ut hälften av deras kontrakterade gage för spelkvällarna. Man slutar alltså ett skriftligt avtal mellan krogägare och band, där gaget står angivet. Sen, när pengarna sätts över, så är det alltifrån 30% till 65% av vad som står på kontraktet. Krogägaren betalar ut lite som han vill, baserat på någon slags subjektiv värdering av hur deras insats var eller hur kvällen blev. Om bandet klagar, så är de inte välkomna tillbaka. Om de polisanmäler för kontraktsbrott, så sprider sig det ryktet ibland krogarna och de bojkottas oftare, och då tappar bandet bärkraften och kånkar rätt snart. Jag såg att ett band vann dansbands SM i Sunne, och då undrade jag lite löst hur mycket dom kan höja gaget med, efter detta? Svaret var snabbt och tveklöst ifrån ärrade dansbandsveteraner: Dom höjer ingenting. Dom får oftare ut det dom begär per kväll istället. Sveriges Radios ekoredaktion fick nys om detta (som varit praxis sen dinosaurierna gick på jorden) och det var ett helvete likt värsta 70-tals eran. Det gick både på SVT, Radio och i tidningar i 2 veckor, TV debatter och gud vet vad. Och vad hände sen? Nada. Inte ett jota. Det dog ut som nyhetsmaterial och andra händelser ersatte dem i etern och saken förblev densamma. Mysig värld

Det är nog inte så många som använder såna program. Det de få som vill göra om LP/Kassettband till CD eller filer i datorn som brukar det och dom häckar sällan på studio/musikforum. Den här frågan har kommit upp tidigare och jag har sett även då att svaren blir få, och den som föreslår har sällan själv provat programmet allt. Jag har inte heller provat några såna program, så jag avstår från att ens föreslå. Men på Hitsquad finns långa listor över ljud och musik program av alla de slag. I kategorin "Audio restoration" finns en lång lista med program för just det här ändamålet. Kom ihåg att kvaliten och användarvänligheten varierar mycket. http://www.hitsquad.com/smm/cat/AUDIO_RESTORATION/ Slutligen, så är MP3 ett ljudformat som inte är speciellt detaljerat, och man ska nog inte spara sina dyrbara original till MP3-form. Hellre bör man spara dem i Wave eller AIFF format och därefter göra en kopia i MP3 format.

Jag brukar fråga mig själv: Hur skulle jag vilja att musik-konsument situationen såg ut om 15 år? Hur skulle jag vilja ha det? skulle all musik vara strängt bevakad och säljas på samma sätt som värdesaker? Skulle det vara att 20% musik piratades från nätet och man köpte 80% av sin musik i butik (eller via nätet)? Ibland kan jag höra den lille röda fan, på min vänstra axel viska i mitt öra, att om jag fick precis som jag ville så om 15 år skulle ju självklart all musik vara totalgratis och direkt tillgänglig via gratis nätuppkopplingar. Så även filmer och annan media. Men då säger den vitklädde lillen på höger axel: "Okej, du vill ha allt gratis? Då är min fråga; leder det du och dina vänner gör idag till att det blir ungefär så om 15 år?" I slutändan brukar jag alltid spöa upp den lille vitklädde, i ren iriterad frustration, men jag inte inte säga att han har fel 😄

🙂

Jag köpte 61 av ekonomiska skäl. Det var en liten markering från min sida, för jag vill inte handla ett stort och fint 88 tangenters - för 2795 :-. Då blir det über-plast. För den som vill spela klav och värderar bra tangenter och bra svar, så blir 88 tangenters en "riktig" masterklav men då blir priset också det femdubbla. Så jag valde att vänta med att köpa 88, tills jag kan få tag i en "riktig" 😉 Jag skulle gissa att 61 tangenters säljer mest. Men för de som inte vill spela piano i den vanliga meningen så räcker nog 25/49 gott och väl. Det är skönt för det tar faktiskt upp rätt fett med utrymme med klavven.

Man kan höra med fraktföretag som kör lastbilar, om de har någon som ska neråt, och kan ta med för en liten summa. Men då för man vara beredd på att möta upp killen dit han ska, eller på vägen, och han lär nog inte vänta många minuter om han är på väg. Är man lite vild kan man höra med t.ex. dans- eller coverband som utgår ifrån Luleå, och höra om de ska neråt. Dom brukar ofta vara väldigt hjälpsamma. Men se då till att killen i Luleå kör grejorna till bandet, för dom kanske inte vill åka en omväg och hämta upp grejorna. PS. tyvärr finns det inte tågspår upp till luleå. Det som går från stockholm och efter kusten stanna i härnösand. .DS

Det jag menade att säga var att om man gör det man gör så kan det ses som tecken på kapacitet, i motsats till oförmåga, oavsett om man gör musik, eller dörrkarmar. Det kanske säger att man är kapabel att genomföra det man valt att genomföra. Jag känner inte igen mig i tankegången att vi alla bär en slags betvingande vilja att föra sin egen arvsmassa vidare; att allt vi känner och gör 'egentligen' är en slags förlängning av det, att vi subjektivt försöker hitta vägar att göra det. Vissa säger att genen är sån, att genen är alltigenom självisk och prioriterar den egna överlevnaden över alla andra prioriteter. Men ändå är människan ju ett flockdjur, och så känner jag mig med ... Annars blir det så amerikanskt, Typ "mänskligheten är som en skog, som en djungel, där alla i grunden kommer att försöka ta allt ifrån dig, t.o.m. din rätt att leva, om du inte slåss för det. Det är bara de starkaste och mest livsdugliga som överlever den strävan, och så ska det vara, för annars degraderas genpoolen". Vilken nykter varelse skulle ge sin avkomma ett sånt liv, liksom. När religionens budskap - att följa det varje varelse förstår är gott, konstruktivt och rättrådigt - ersätts med ett slags vetenskapligt belägg för att vi alla i grunden är själviska oberoende organismer; att livets rätta väg bevisligen ska vara att ta för sig själv på bekostnad av andra, att förgöra sina fränders intressen för att premiera sina egna ... då är jag inte med längre.

Ah, jag trodde det var så du menade - medvetet raggningstrick. I så fall är jag mera med. Då uttrycker det att man gör vad man känner visst behov av att göra. Och förmågan att identifiera det och utföra det kan ses som ett tecken på kapacitet och friskhet av andra. Det håller för mig. Ändå kan man ju fundera varför inte snickare, advokat eller bilmeck mottags på samma entusiastiska sätt, eftersom det uttrycker i princip samma sak. Kanske är det för at musik är ett ... ehm .... typ basunerande uttryck, alltså det ljuder högt och påkallar folks uppmärksamhet mer än en hantverkare som utför sin grej. Vet inte ...

Det kan den göra. Då uttrycker det en själv, vad man själv vill göra, oavsett vad honorna tycker. Men inte om den används för att impa på honor, eller inge respekt hos andra hannar. Då uttrycker den ju snarare osäkerhet.

Jag har lite svårt att se musik som en förlängning av utvecklingssociologin, alltså förökandet av oss, och att musik är ett uttryck för att impa på det motsatta könet. För mig så är sånt bara koketterande, påfågel-beteende. Det har inget med hur påfågeln verkligen är och ser ut 99% av sitt liv. Att han gör sig till, är ju ett uttryck för att något med honom inte skulle duga som det är, utan att göra sig till. Att han tycker han är i behov av att dölja sitt naturliga tillstånd, sitt sanna vardagliga ansikte, och istället spela upp ett konstlat sådant. Att han framhöver det, istället för sitt sanna jag, är ju ett tecken på att något inte är i balans, och att honan borde ta avstånd. Utvecklingssociologiskt har jag svårt att se varför naturen skulle premiera en 'smilfink' framför en fink med inre självsäkerhet som styrka; en som inte ägnar sig åt att låtsas och hoppas, utan istället att bara vara och åstadkomma. Men ändå, så kan jag inte säga att sånt här inte verkar förekomma ... Det är kanske därför som jag har svårt att ta in det. Men å andra sidan, honor är inte alltid de smartaste heller ... 🙁

🙂 Assar påminde mig om att fåglar sjunger och dansar för honorna, för att visa vilket stor stake de har, och det fanns nte med i min bild alls. 🙁 Fast innebär inte det också att folk som Mick Jagger, Pavarotti och Julio Iglesias skulle vara de genetiskt mest framstående exemplaren av mänskligheten? eftersom deras sång tycks väta trosor bättre än många andras *rys*

En tanke är att den är inte ett grundläggande behov, utan ju längre vi kommer i utvecklingen desto större har vårt behov för konst visat sig bli. Det är ett uttryck för vår känsla av längtan, efter något bättre, efter det vi egentligen vet ska vara. Så kan jag tänka att det är. Människan är ju så socialt lat, och sett i det stora hela så dum, att vi skapar ohyggliga lidanden för dem vi bortser från eller trampar ner på. Vi blir offer för sånt ifrån andra, men gör likaväl detsamma mot andra själva, utan att förstå eller orka bry oss i det. Hela den här sörjan skapar ett längtan efter "det riktiga", det "sanna", så som vi alla vill att det ska vara, men varken förstår till fullo eller orkar manifestera IRL. Musik och konst är människans gråt, hennes avståndstagande och avvisande mot det rådande villfarelsen. Dels kan det vara avkoppling, dels kan det vara ren underhållning, men ju längre utvecklingen har kommit, desto större har vårt behov blivit att skapa avbilder och ta in avbilder av något annat än det som är just här och nu. Det bådar inte gott inför framtiden 😉

Är inte så bekant med Evans skinn idag. De var inget vidare tidigare men jag har förstått att de ryckt upp sig otroligt. Annars är Remo Ambassadör eller Emperor toppenbra sprejade skinn. Och ja, 'rynkorna försvinner' funkar inte för sprejade skinn, och inte heller under situationer med dålig belysning (massor av studios som gillar att dämpa ner ljuset för att skapa stämning). Det funkar inte heller som en bra startpunkt för stora trummor (bastrummor och pukor över 14 tum). Det skulle nog bara vara en snabb idé som han la ut på videon.

Att om man köper dom åker man in på livstid? 😉

Olika plug-ins sparar sina presets (fabriks- och användarens) på olika ställen. Det varierar även mellan plug-in å plug-in. Waves pluggar sparar normalt sina presets genom att skriva in meta-data i config-filer. Varje Waves plug-in har en config fil, som har filändelsen *.xps och de finns normalt i C:\Program\Waves\Plug-Ins\Plug-In Settings\. Config-filerna är textfiler, där parametrar sparas, inklusive presetnamnet. Gör du en ny preset skrivs ny meta-data in i XPS filen tillhörande den plug-inen. Presets sparas alltså inte som separata filer, utan skrivs in i den redan befintliga XPS-filen. Så ska du få med Waves presets så måste du kopiera XPS filerna (och ibland några andra filer) när du backar upp. Men om jag gör en preset i IK Multimedia pluggar, så gör dom annorlunda. Gör man en preset i Amplitube, så sparas den preseten som en separat fil, med filändelse *.at2p, i mappen C:\Program\IK Multimedia\AmpliTube2\Presets\. Man får helt enkelt forska ut hur varje enskild plug-in gör när den sparar presets, och se till att kopiera det när man backar upp för ominstallation. Personligen har jag inkluderat allt det här i backup-processen, så att när jag kör en backup så tar backup-programmet med alla såna här grejor och sparar det. Det här har tagit tid att klura ut, så det är inte underligt att det är svårt att räkna ut, eller att folk inte orkar bry sig i det. Men nu vet du i alla fall ett sätt att göra det på, så kan man välja om man vill håla på med sånt här, eller köra på att saker blir nollställda efter en ominstallation. Lycka till 🙂

Beatles här med. Solklart. För mig känns det som att Stones inte hör hemma i samma liga ens. Vet inte om det motiveras med siffror eller media-storlek, men ... nä, feelingen jag får av Beatles käkar såna som Stones till frukost varje morgon. Helst sena Beatles. Jag frågade farsan vad Beatles var, när jag var liten, och han tog fram en skiva och kranade igång "Twist and Shout". Jag höll på å spy. Beatles styrka ligger nog i deras opolerade approach, för mig. De var inga "musiker", som såg att att använda sitt instrument bra. De var kaxiga Liverpoolare som var spydiga, stora i käften och sket i allt var självmedvetenhet var. När de växte upp lite, och livets allvar och storhet började göra sig påminda, så gick de istället på övergripande känsla, mer poetiskt, vardagliga saker som även oinsatta människor kan känna igen i musik direkt. George Harrisons "The long and Winding Road", och Lennons "Imagine" är ett exempel på det för mig - även om det inte är Beatles helt och hållet. Det skulle kunna ha varit det. Det hade nog blivit det i slutändan, om de hade fortsatt. Sgt Peppers är definitivt mot den riktningen, hör på "She's leaving home", "With a little help of my friends", "Getting better", "Being for the benefit of mr Kite" och "A day in a life". Mot slutet är de ett garageband som har resurserna att alstra vad de än vill, och det är alltid väldigt intressant att följa vad folk gör när de har den friheten. Säger man Stones ... då ser jag bara Jonas Hallberg, med enorm mun som gall-vrålar 😎

Brusreduceringen i Magix produkter är nog ibland det bästa jag träffat på. Näst efter det är det Izotope RX, Bias Sound Soap och Waves Z-Noise. Cedar Audios brusreducering sägs vara enormt bra den har jag aldrig provat på.

Att Peter Settman "tog jobbet" är faktiskt ganska logist, för hela konceptet Dansbandskampen är hans idé från första början och han själv är den drivande faktorn som skapade programmet. Jag hade inte kunnat tro det själv heller, men rädsla för arbetslöshet driver många att göra märkliga saker 🙂 Jag tror Larz-Kristerz är en lokal "vi bara lirar, kör lite pajaserier, helt förutsättningslöst, och har trevligt" grej; ungefär som en förvuxen pojk-grej, ungefär som den där killens moped-klubb: The Rov-schweiderz; lite pojkaktiga sjukerier ovanpå ett faktiskt intresse och lite pajas-kul. Fast det har blivit lite mer än några roliga spelningar här och var. Dom är inte beredda på den uppmärksamhet dom får nu, och den uppmärksamhet dom får nu är inte alls i proportion till andan som gubbarna började spelandet med. Det märks, att ju bättre de går, desto mer tafatta blir dom.

Jag hamnar sällan i det kvalet, eftersom jag gör musiken innan jag bestämmer vilka som ska spela vad. Jag arrar utanför datorn. En av anledningarna till att jag gör så är precis för att undvika att hamna i överflöds-problemet, men även av andra skäl. Klang är klart underordnat ton, rytm och form t.ex. Så när jag väl sätter mig och lägger in tonerna i datorn så vet jag redan vad som ska ljuda och när och hur. Då slipper jag testa ut och fundera, och slipper fastna och se inspiration och lust flyga ut genom fönstret medan jag söker ljud. Jag tänker ofta färger när jag arrar något. Låter väl hur kårny som helst om man beskriver det här, men .. det rullar fint för mig. En tvärflöjt, är ljusröd, valthorn är blå, trumpet är ljusgula, cymbaler är vitt, osv. Sen söker jag efter den färgpalett jag vill åstadkomma. Blandar man allt jämnmycket så måste melodierna vara väldigt talande, för annars blir det balanserat och tråkigt. Syntar funkar på samma sätt: vissa klanger är blå, vissa är ljusröda, vissa är ljusgula och andra vita, så om jag behöver mjukt blått, så spelar det faktiskt ingen roll om jag använder ett samplat valthorn, en levande hornist, eller en synt som levererar samma sak. Känslan blir densamma ändå. Jag testade parfymer en gång och fick då lära mig att näsan (eller hjärnan) klarar bara av att särskilja på 3-4 olika dofter. Sniffar man på 20 parfymer, då tappar man referensen redan efter 3-4 stycken, och då gör man inte längre någon bra bedömning alls. Man har helt enkelt glömt hur nr 7 luktade medan man sniffar på nummer 12, så efter bara några sniff så börjar varenda parfym lukta bättre än den föregående. Men när man sen går tillbaka från nr 20 till nr 5 igen, så tycker man den luktar bättre än nr 20, men var inte nr 8 bäst ändå? eller .. hur var det? vilken var det som luktade "sådär" ... man tappar referensen totalt. Och för mig är det samma när jag letar ljud. Jag kunde sitta och bläddra i en timme, och letade efter något som skulle få det att säga "klick", men insåg inte vad jag egentligen gjorde .. Det är klart, låten kan bli 1% bättre om man hittar en annan bas än den man tog först, men det experimenterandet att leta efter ljud, det gör jag i så fall om tid finns, och om lust finns, och det finns lust till det och ännu mer sällan tid. Ett sätt att undvika den fällan, är att notera vilka basar som man nästan alltid använder, eller åtminstone vilken typ av basklang. Då hamnar man till slut - eller Jag hamnade till slut ska jag säga - på ungefär 10 basar, som man bestämmer sig för att dom här använder jag, och inga fler. Ska man sen göra låten så bläddrar man igenom dom 10 lite snabbt, tar den som passar bäst, kanske vrider på någon knapp lite i värsta fall, men sen nöjer man sig med det. Att testa ut dem för kvalitet eller mångsidighet, det gör jag separat. Jämför och blindtestar och sätter dem på alla möjliga prov. När man gått igenom alla man har tillgång till, så vet man att de här 10 basarna är grädden av det jag har, och då slipper man oroa sig för att något annat kunde ha låtit bättre. Sen tar man bort det andra, eller skiter i att testa om de funkar till musiken. Man utesluter dem från listan av möjliga basar helt enkelt. Om det är grundregler, så finns en specifik tumregel som jag ofta tänker på, om det gäller basen. Och det är att variera lägsta tonen ovanför basen, eller variera basen så att basens ton och den lägsta tonen i ackordet ovanför inte bildar parallella rörelser, som kvart-, kvint occh oktavparalleller hela tiden. Det blir en väldigt tom och ihålig klang av det. Det är något som även jazzgitarrister/pianister tänker mycket på.

Nä, det här kände jag igen mig i, som fan. Precis så känner jag med. Vill jag ha synpunkter så spelar jag upp för andra, för att få hjälp med att välja gitarrljud A eller gitarrljud B; men bara om jag inte kan bestämma själv, eller blivit musikaliskt närblind. Men är jag nöjd själv, då är det bra och låten är liksom klar. Och då ... då är den ju klar 😆 Jag skulle också känna mig lite oroad, för ifall jag lägger ut något jag är nöjd med och någon kommer med någon kommentar eller vinkel som jag inte tänkt på så kan det lätt sabba min egen uppskattning av vad jag innan var nöjd med. Stenhård bikt 😆