Opus99

Kikki Danielsson, everytime

Mitt nr 1 piano, konsertpiano då alltså, är EWQL Bösendorfer 290. För pop/rock är det Sampletekks White grand som gäller, för mer neutralt tidlöst sound EWQL Steinway B, och för mörkt, mystiskt och jazzigt Art Vista Malmsjö. Jag tyckte 40 gb var lite för mycket för pianon Ivory, och 55 gb för VSLs piano var lite väl. Native instruments pianon gillar jag inte så vidare .. det är något som låter fasfel i ljudet på nåt sätt, det känns som varje ton är mickad för sig, och som allt Native instruments gör så finns det något plastigt och tråkigt över dom. Ivory gillade jag annars. Men, efter några års provande hittade jag de ovan men nyligen har nya monsterpianon dykt upp. Så keep trying.

Ett trick jag har sett, för att få loss den melankoliska fjärrklangen, är att 2-3 meter bakom hornisten sätta en blank platta från golvet och snett uppåt, typ 45 grader, och mika upp den plattan med. Idén är att mika upp ljudet från klockstycket som studsar mot den blanka plattan, och att blanda originalsignalen med den ambiensen.

Sen är det ju så oerhört mycket lättare att diskutera teknik, eftersom det rör sig mer om konkreta saker, inställningar, siffror, tekniker, koncept, verktyg .. Men att diskutera musiken i sig själv .. det är grymt svårt. Vissa gör musik genom att lyssna till någon inre känslogång, något inre landskap Vissa gör musik för att showa lite, väcka beundran hos tjejer och respekt av killar Vissa gör bara något, och pusslar vidare på det, och går efter vad man tycker funkar och skippar det man provar som inte funkar Vissa gör musik som en blues, för att blöda ur sig, sjunga om all skit, eller om saker som är kungliga Vissa gör musik efter mönsterprinciper, de har en modellen eller koncept i huvet som de vill bryta mot och att det är drivkraften Vissa vill ha ett komp, att improvisera, att släppa fram vad som blir och spela "mot" det för att göra snygga, roliga, vackra och kärva grejor Vissa gör musik genom att tänka "det här gillar nog massan, det här lär nog gå hem rätt bra". Och alla har lite av allt ovanstående, i olika mängd och olika kombination .. Vissa tänker evighet, vissa tänker kärlek, andra tänker "nu jävlar!", somliga tänker "tänk om man tar hela den här iden och vänder den bakåfram?", vissa tänker "Skit i allt, men det skiter väl jag i", vissa tänker pengar och guldfärg, andra tänker "mänsklig solidarisk orakad jointrökare" ... ... alla har så olika koncept i huvet, alla gör musik med så olika utgångspunkter, vad de vill, vad de gillar, vad de ska bli. Jag gjorde en grej en gång, och de flesta kommentarer var "jamen hur ska man kunna dansa till det här då?". Jag bara stirrade rakt ut i förvåning ... Teknik är ju så oerhört mycket lättare att prata runt, för där har vi alla en gemensam grund som ser nästan likadan ut, och den är lätt att beskriva för andra som har mindre erfarenhet av det. Försök att förklara känslan av en melodi till någon annan. Inte toner, rytm, klangfärg, noter eller traditionella teorem .. utan känslan i sig själv. Det är ap-svårt.

[redigerat] Nä, jag tar bort det jag just skrev ... ful i käften man är 😛 100 spänn, och jag skiter i att lägga ut skärmdumpen! 😉 Din lilla djävul 😎

Nä, jag tar bort det jag just skrev ... ful i käften man är 😉 Jag lyckas i vilket fall alltid glömma tjejer, men jag har nog aldrig musicerat för det .. faktiskt.

Det är lite trend med. Vi är ju killar, och vi gillar en flygplans-cockpit (studio med knappar, lampor och teknik) nästan mer än att göra musik. Helst vill vi ju att vår utrustning ska ge ifrån sig något som visar vad vi kan, medan musik och kranande är en så abstrakt värdegrund .. det är så svårt att skapa och skruva samtidigt. Mängden studios, av mindre storlek, håller ju formligen på att explodera. Om några år finns en inspelningsstudio på varje gata nästan - ljudisolerad lokal för inspelning av ljud, och inte bara en dator + högtalare - och skillnaden mellan musiker och tekniker är i stort sett utraderad. Detta samtidigt som musik håller på att bli den lägst lönsamma handelsvaran, alla kategorier.

Kolla från 3 min och framåt. http://www.youtube.com/watch?v=OZxVOWc73Ww Han gillar sitt "se när rynkorna försvinner från skinnet", men lyckas utelämna alla som vill stämma sprejade skinn på det sättet, så .. ta inte in den delen för den funkar bara under vissa omständigheter.

IBM och Samsung har röd flagg för mig. Samsungs kvalitet är något bättre, men prestandan inget vidare. Det här har jag inte bara hört av ett antal andra utan även känt av själv. Jag har själv använt Western Digital 3-4 år, och upplevt att de är vad som förväntas. Samma sak med Seagate Barracuda, förutom att Barracudorna blir väldigt varma - även vid idle läge. Maxtor och seagate tillverkas av samma hus, så de bör vara klart jämförbara. Maxtor har varit kass innan, men nu litar jag mycket på dom. WGs raptor tycker jag är fina grejor 🙂 Mina barracudor låter en hel del, min WG låter aningen mindre men är långt ifrån tyst, men jag har en samsung och den låter faktiskt minst. Jag skiter faktiskt i hur mycket öväsen de för, eftersom ingen som vill ha riktigt tyst omkring sig skulle ha datorlådan intill lyssningplatsen ändå. 2-3 hårdiskar, cpufläkt, PSU-fläkt och chassi-fläkt .. då tycker jag inte det spelar någon roll om hårddisken är tystare eller inte. Alla mina hårddisk-krashar (3 st, 1 maxtor och 2 samsung) har med största sannolikhet haft samband med dålig kylning, och att de suttit för tätt ihop (värmt varandra). Men i min serverdator, en 500 mhz PC, så har jag IBMs ökända IBM Deskstar GXP75 (IBM Deathstar) som systemdisk. IBM har offentligt tillstått att den har en konstruktionsfel, men detta efter att alltför många redan handlat den och krashat den. Den har snurrat i snart 10 år för mig .. utan minsta gnäll. Så man kan aldrig vara säker 😛 Så ser mina erfarenheter ut, men jag är inte så vass på hårddiskar

Apotekets Anti-Nazgul proppar dämpar diskant rätt bra 😉

Njae .. inte med dom programmen. Det jag beskrev en bit upp är ju i princip att mixa om själva ljudspåret. Men är ljudspåret dessutom i 5:1, ja då är det inte lika lätt längre.

För mig är Roland och Korg kända märken som låter "färdigt" medan t.ex. EMU är betydligt mer karaktäristiska och råa, som passar att mixa. Att mixa rolands ljud .. det blir knepigt. Dom är så fårdiga så börjar man ratta eller skära i dom så är det så lätt att man ta död på kärnan av ljudet istället för att framhäva. Dom är så platt, så det handlar snarare om att skära bort lite i botten eller toppen än något annat. EMUs enracksmoduler är nästan som samplingar, av alla möjliga obehandlade saker.

Men herrejävla gud .. 😉 Vi får kalla det Kinesisk miming ..

Nero Showtime, som man kan se på film/DVD genom, har en real-tid 5:1 -> Stereo konvertering, speciellt avpassad för hörlurar. Jag brukar köra på den, men det känns inte direkt som det är någon höjdare. Den låter helt ok, men ibland blir det lite diskret skumma saker. Men långt ifrån någon wow-upplevelse. Jag skulle gissa att 5:1 anpassade hörlurar är något liknande.

Att folk börjar bojkotta, det skulle man kunna förstå. Men lagstifta .. det måtte vara ett hyfsat juridiskt snårskogsresonerande som lyckats destillera fram den nödvändigheten. 😎 Det är att mima, för mig 😉 Eller .. ahaa, den som syntes var inte den som sjöng. Men den som sjöng, sjöng ändå live .. bakifrån kulisserna? Men, hur vet man i så fall att det var live och inte förinspelat?

En sak du skulle kunna göra, är att rippa hela filmen, plocka ut ljudet, köra ljudet igenom en autoleveler (det är vad jag ofta kallar dom). Det är en plug-in som alltid ser till att ljudnivån befinner sig på antingen maxläge, eller håller sig mellan två inställda gränsvärden - automatiskt. Waves Maxxvolume och Waves MV2 är en såna. Den här funktionen finns även som tillägg i vissa dynamik kompressorer, och heter då oftast automatic gain compensation eller auto makeup gain, finns i t.ex. Sony Wavehammer, Steinbergs VST Dynamics m.fl. Till skillnad från att köra ljudet genom en kompressor så får du ingen sammanpressning av ljudets egenskaper, utan du får bara ändrad volym. Sen använder du ett brännarprogram som kan göra DVD rakt av, typ nero och sammanfogar ljud och bild och bränner. Lite omständigt, men en fullt möjlig väg.

Jag tycker bäst om nästan tvärtom. Jag brukar också älska när ljudet inte gör sig påmint utan bara finns där som en perfekt förlägning av upplevelsen av det visuella. När jag ska se en film brukar jag ställa volymen så att dialogen låter så högt som det skulle göra i verkligheten om personerna befann sig lika långt ifrån mig som de gör på filmen. När det känns som att de är precis "där", där dom ska vara, då kör jag så. Sen när någon bil krashar, då vill jag skita i brallorna. (därför vill jag ha det visuella över hela synfältet med, vill inte se något på sidorna, så jag brukar sitta långt fram i biografen) Jag tycker det absolut bästa film-ljudet jag hört, är Camerons Titanic från 97 och Star Wars Episode 1: phantom menace. Där är det väldigt realistiskt, luftigt ljud och nivåerna är inte ihopklämda. Det är väl vad jag kan hjälpa med, att föreslå testfilmer där ljudet har rik dynamik, som du kan använda som referens för vad än du vill göra 🙂

Det är Nattvaktarens favorit-öl 😳 Sen det där med bastrumman. Det du frågar om, egentligen, är vilken av alla lyssnings-möjligheterna du ska lita på som "den rätta". Sysslar man med ljudjustering så vill man gärna använda sig av högtalare eller hörlurar som man kan lita på. Nyckeln tycker jag är att använda sig av högtalare eller lurar som man vet väldigt väl hur dom låter. Dvs, om det låter "såhär" i lurarna, så vet jag att det kommer att låta "så" på brorsans högtalare, eller "si" när jag spelar det i en stor förstärkaranläggning. Vissa högtalare, som brukar kallas studiomonitorer, är ofta lite bättre på att spela upp alla transienter och fin-detaljer, medans "hemstereo-högtalare" är lite mer gjorda för att få sämre ljud att låta bra. Så länge man hittar detaljerade högtalare/lurar som man litar på, och använt dom ett tag, så vet man hur det kommer att låta på den lokala klubben om det låter "såhär" i högtalarna/lurarna hemma. Det är nyckeln för "den rätta lyssningen" för mig, även om det kan ta lite tid att få till. Att kicken tappar energi i MP3spelaren, beror nog på att du lyssnar med små hörsnäckor, och dom är för små för att kunna spela upp djupt ljud rättvist. Det låter lite ljusare och lite mer nasalt i dom. Vill du att de ska låta rätt i små hörlurar måste du höja basen ganska rejält, men då kommer basen att låta "för mycket" när du spelar upp det på stora högtalare istället. Jag föreslår att du ser till att ordna ett bra ljud som låter neutralt, varmt, klart och tydligt i högtalare/hörlurar som du känner till och litar på. Sen om du vill lyssna i MP3-spelaren, så kör låten igenom ett ljudprogram och höj basen och skapa en MP3-spelar version av låten, bara för dig själv. Andra, dom får göra som dom vill. Men om dom lyssnar i riktigt små hörlurar så kan dom ju knappast klaga på dig för att dom inte hör baskaggen 😆

Jag håller nog med där. Vad mastring är, det är en befogad fråga, för mastring är betydligt mindre tillämplig idag än för 50 år sen. För 50 år sen kunde man bestämma att "dessa" 10 inspelade låtar skulle man göra sin platta av. Men alla låtar hade spelats in i olika studios vid olika tillfällen, och alla låtarna var bra mixade men alla hade ändå sitt egna sound och alla låtarna var lite olika starka ljudstyrka. Vissa låter kunde vara ha ganska rikt dynamiskt omfång (skillnaden mellan svagt och starkt var nästan lika starkt som i verkligheten) medan andra var sammanpressade och skillnaden mellan starkt och svagt var knappt hälften av en annan låt. Kort sagt, låtarna lät inte riktigt som de hörde ihop utan alla var lite för unika för att passa ihop som en enhet, som En skiva. För 50 år sen spelades musik in på breda rullband som snurrade snabbt. Det återgav en ganska bra ljudkvalitet, bra mycket bättre än en LP skiva. LP skivan var ju mediet som musiken skulle säljas genom. Faktum var att musiken på rullbandet hade så fina detaljer, så hög diskant och så låg bas, ljudet var så mycket "bättre" eller mer detaljerat, så om man fört över ljudet från rullband till LP direkt så skulle musiken på LPn dista. Plasten i LP skivan kunde inte återge så fina detaljer som rullbandet hade spelat in. Man var tvungen att anpassa ljudet för slutanvändningen - LP skivan - för annars lät det skit. En master är ju mallen som alla skivorna sen trycks ifrån, oavsett det är LP, CD eller DVD. Så mastring är egentligen "att tillverka eller förbereda ljudet för mastern". Det är i princip det som ordet "Mastring" kommer ifrån. Så, en mastringstekniker är i princip en ljudtekniker som jobbar med helheten, snarare än hur ljus eller mörk en enskild gitarr är i mixen. Mastringsteknikern är den som gör sista steget innan skivan trycks. Han samlar in alla låtarna som skivan ska bestå av och lyssnar igenom alla låtarna mycket noggrant. Han sitter dessutom inte i samma lyssningsrum som musiken mixades i, utan han sitter i ett helt annat rum som ibland kan avslöja saker som man missade vid mixningen - t.ex. att basgitarren blir 20 % svagare varje gång den spelar tonen G. På så sätt kan mastringsteknikern vara en person som man får en sekundär åsikt om mixen ifrån, och det kan ibland hjälpa. Eftersom mastringsteknikern ofta är den sista människa som lyssnar på skivan innan den trycks, så tycker många ofta att det är viktigt att mastringsteknikern använder sig av en väldigt neutral lyssning, så att inga potentiella problem kan smyga förbi obemärkta. Mastringsteknikern använder betydligt mindre apparatur än en fullstor studio, så det är mycket lättare för en mastringsstudio att installera en rättvis lyssning, än för en stor studio där rackar, mixerkonsoller, fönster och dörrar, lampor, datorer och skärmar m.m. ska få plats med. Han lyssnar noggrant hela materialet, jämnar till eventuella gropar i vägen, så att säga. Men huvudansvaret han har är att skapa en helhet, en enhetlighet av alla låtarna. Han lyssnar på snittljudet och anpassar alla låtarna efter den röda tråden. Det kan i vissa fall innebära lite EQ här och var, men oftast rör det sig om nivåer och stereobild. Alla låtar ska låta som om de spelades upp i samma rum, vid samma tillfälle. Han gör även fade-in och fade-out på de låtar som ska ha det. I slutändan måste han anpassa musiken för slutändamålet. Förr handlade det om att anpassa dynamiken och frekvensspektrumet till vad en LP skiva tålde. Idag är tekniken mer flexibel, digital, så nu anpassar man musiken mer efter det tilltänkta ändamålet. En pop/rock/synt-skiva brukar komprimeras ihop så pass att det knappt finns mycket dynamik, för att sån musik används till 90% som svag bakgrundsmusik till folks vardagsliv, medan en skiva av en symfoniorkester kan ha tonvis med dynamik eftersom såna skivor brukar folk lyssna dedikerat på. Filmmusik anpassas efter de ljudsystem som man normalt finner på biografsalonger, dataspelsmusik anpassas efter sina ideal ..... kort sagt så anpassar man ljudets egenskaper efter var man förstår att den kommer att lyssnas på mest. Mixningen, den är mer inriktad på att blanda alla ljud och instrument till en bra balans som får fram musikens budskap, låt för låt. Slutligen ska han rada upp alla låtarna i den ordning de ska vara i på plattan, lägga in var låtnumren ska läsas av, han ska justera hur lång pausen mellan olika spårnummer ska vara, lägga in kodad information för vissa CD spelare, för tryckeriet, och även skicka in information till vissa databaser. Sen gör han en DDPi (en speciell slags ISO) och skickar den antingen direkt till tryckeriet eller tillbaka kunden. Men Mastring är ingen industriell process där du som kund ska veta vad du ger dig in på redan i förväg, utan en mastringstekniker är - som alla tekniker - en service-man som utför vad du ger han i uppdrag att utföra. Idag verkar det väldigt viktigt att påminna om. Han kan ge förslag, ställa frågor och rekommendera saker, och har man valt att anlita honom så är det väl logiskt att man lyssnar och funderar på vad han föreslår. Men i slutändan är det du som har sista ordet, det är du som är arbetsgivaren och han som är anställd av dig. Så känn aldrig att du tappar kontrollen över till honom. I vår digitala värld är mastring aldrig heller ett krav; utan du kan mycket väl skicka din färdiga skiva direkt till tryckeriet. Som eresseraca skrev ovan, när man lämnar in en (1) låt för mastring, så blir förfarandet lite annorlunda. Eftersom det inte är en skiva som ska tillverkas, och mastringsteknikern inte har några andra låter (som ska vara på samma skiva) att använda som referens så kan han inte utföra mastringen på det "traditionella" sättet. Lämnar man in en enda låt, så brukar förfarandet bli att mastringsteknikern helt enkelt blir ett extra steg i mixningen. Man får någon annan som lyssnar på mixningen, genom en annan lyssning än sin egen, och ger sin åsikt och föreslår mycket små justeringar åt olika håll. Referensen som mastringsteknikern använder för att jämföra med här, är det spontana intrycket och några tekniska mätvärden. Det kan en bra idé, eftersom man brukar bli rätt insnöad under en mixning. Man brukar vänja sig 'för mycket' vid ljudbilden. Man vänjer sig vid sånt som man annars skulle ha justerat om man hörde det för första gången. Så en andra hands åsikt är ofta ett bra komplement. Men om mixningen inte är riktigt bra, så ska man egentligen justera det i mixningsmiljön, där man har kontroll över varje enskilt ljud och instrument. En mastringstekniker har inte den kontrollen, han kan i princip bara höja och sänka helheten. Hoppas det här ger en bild av vad Mastring kan vara 😳

Det där kan ju inte vara full inzooming? Cubase kan ju gå in på en nivå där du ser varenda samplevärde. Det kan så gott som alla sequencers. Är de det som är problemet, att du kommer inte närmare än sådär?

Jag har aldrig påstått att det är fusk eller mindre värt att göra något på ett sätt snarare än det andra. Jag vänder mig mot definitionen av saker bara, att ge sken av att något är vad det inte är. Om du sen känner att ändamålen helgar medlen .. så ha också i åtanke att alla ser det inte så, och att resultat av det konceptet leder till något i slutändan, något som man själv kommer att bli tvungen att acceptera. Det enda oäkta jag är emot är att använda vilseledande benämningar. Att vissa vill ha mer statisk, syntig musik och ljud, det förstår jag. Men använder man inte rätt definitioner så leder det till massor av onödig förvirring. Men tycker man det är skitsamma, då kan vi ju tala om för Creel att hans virvel-ideal är en gjort via inspelning, och anledningen till att han inte fattar hur man lyckats få till det, är inte att det är något fel på beskrivningen, utan att han måste vara slö i huvet(?). Det är inte sant. Samma förvirring leder massor av folk att tro att t.ex. en 808 är avsiktligen gjord för att låta syntig. Det är inte heller sant, och anledningen till att det blir så är att folk lärt sig av tvetydiga och förvirrande definitioner, som försvårar för dem, får dem att dra egna slutsatser som är helt absurda, och får utövare idag att framstå som rena genierna (bara för att ingen förstår hur de bär sig åt, eftersom de säger en sak och gör en annan) etc. Även om vi skiter i hur eller vad, så finns det massor av andra som inte gör det. Och om vi skiter i hur något görs, eller benämns, så ska vi inte klaga när resultatet av det drabbar oss själva heller. Sen finns det dom som vill lyssna till något för dokumentära skäl. Det finns dom som är intresserade av hur det låter när Jussi Björling sjunger "Till havs", eller Muddy Waters spela "Hoochie Coochie Man" och söker inspelningar av det. Jag tycker det är ur-fel att säga till dom att det är väl skitsamma var det som lyssnar på kommer ifrån, att huvudsaken bara är att det låter bra. Oftast vill jag inte höra "någon" eller "en maskin" eller "John Doe" spela "All of me", utan jag vill höra [insert musician name here] spela "All of me", för jag vill lyssna till hur han utför den, jag vill lyssna till hur han upplever det när han spelar den, medan han spelar den, jag vill ta del av vad han upplever i samma ögonblick som han utför den. Då spelar det en otrolig roll vad det är jag lyssnar på och hur det är gjort. Att lyssna till Benny Benassi, för mig, det är inte att lyssna till en person för mig. Det är mer ett varumärke som innebär en viss sorts musik och ljudlandskap. Jag kan inte lyssna till Benny Benassi och höra hur han upplever det medan han utför sin musik, eller hur han väljer att vrida och vända baserat på sina egna känslor. Jag säger inte att det är fel, men jag säger att jag kan sakna det. Man skulle faktiskt kunna drista sig att säga att det är inte Benny Benassi man hör, när man hör musiken som sprids i hans namn. Han skulle kunna använda vilket namn som helst, för inte mycket som gör just honom unik som person finns i den musik som sprids med hans namn på. Jag skulle få ett 10 gånger tydligare intryck av honom som person, genom ett samtal på 2 minuter med karln, än från all musik han någonsin gjort. Så visst finns det dom som gillar när det låter syntigt och skiter i var det kommer ifrån, men likaså finns det lika många som vill lyssna till någon, snarare än bara till vad någon har gjort. Känslan av huruvida det är bra eller inte, styrs dessutom i väldigt hög grad av att vad man tror man lyssnar till. Om man hör ett trumkomp i 1,5 sekunder så beslutar man sig för vad det är man hör; man gör en rimlig gissning - programmerat, levande trummis eller retursherat material. Om trummorna senare utför något specifikt, så uppfattar man det som mer eller mindre bra beroende på från vilken synvinkel man lyssnar på det från. Ett vakuum-tajt komp kan låta helt ok eller stelt (beroende på smak och tycke), om man utgår ifrån att det är programmerat. Men lyssnar man på det som det är en levande trummis som övat upp sådan perfektion, då blir upplevelsen istället otrolig. Så vad vi bestämmer oss för att anta att det är vi hör, avgör väldigt mycket hur vi upplever det, och hur bra känslan blir. Så nog tycker jag det är väldigt betydande att vi förstår vad vi lyssnar till. Annars har vi snart en generation ungar som hittat inspelningar av politiska tal som öppnat en helt ny värld för dem, och är så himla bra och rätt. De vet inte vad det är de hör, men hela himlen öpppnar sig för dem när de hör budskapen. Det visar, att de hittat inspelningar av Hitlers tal. *rys* Det får du reda ut själv, för det har jag aldrig tyckt. Jag ser däremot ingen logik i det. Säger man "jag vill 'dit'", och sen går åt motsatt håll ... jag tycker det talar för sig självt .. Ja, att förmedla ett budskap till andra genom uttryck som båda parter förstår nästan automatiskt.

För den som försöker förstå vad man hör, har det en enorm betydelse. Vi ser ju det som finns omkring oss som verklighet. Även här på forumet ser vi ju det varenda vecka; vi ser frågor om hur man får till det ena med det andra, grundat av att folk är "lurade" av fel definition. Folk säger att ett ackord inte låter rätt och föreslår att man ska EQa annorlunda för att få tonerna att stämma. För några veckor sen hamnade jag i hetluft med användaren Creel, som skrev att han länge slitit hår i frustration över att han inte förstod hur metoden "inspelning" kunde generera ett visst virvelljud/virvelreverb. Först när han förstod att det inte är en "inspelning" eller ett riktigt reverb, så föll allt på plats. Jag skulle gissa att han får till det ganska bra nu, för han har inte frågat mer om det alls. Å det är ju bra. Det är bara ett exempel på vilka frustrationer och lidande som fel definitioner ger upphov till. Returserade bilder i tidningar som får unga tjejer att tro att det är verklighet, och svälter/tränar och strular till sin diet så dom får diabetes redan i tonåren ... när allt dom behöver är en ljussättning, smink, kamera och photoshop. Hade man kallat bilden i tidningen för vad det är, så tjejerna förstår vad det är .. så hade dom inte blivit lurade. Katastrof, tycker jag. Det är ju en jäkla omväg. Som att köpa en fiat och bygga om den till en volvo, istället för att köpa volvo direkt Jag tycker inte det finns några tydliga avgränsningar mellan det ena och det andra. Byter man gitarr men ändå spelar samma stycke musik ... för mig är det som att säga att en uppsats blir annorlunda för att man skriver ut det på grönt papper istället för vitt. Man kan ju använda dom uttrycken för att beskriva något som man vill förmedla, men i grund och botten bygger ju all musik på samma sak. Det var någon som skrev för några veckor sen att alla lär sig musikteorin med tiden - bara på olika sätt. 100% sant enligt mig.

Ja, jo .. temperaturen stiger lite .. men jag tyckte du sa att om något är allmänt accepterat och oftast önskvärt, så är det försvarligt. Du kan instruera en sångare, banda denne, sätta ditt namn på det. Du kan på samma sätt instruera en apparatur, banda det och sätta ditt namn på det. I praktiken är det ingen skillnad: inget av dom är du. Inte ens om man "bara förskönar" är det du. Så gör man det ena kan man väl lika gärna göra det andra? Det är den motsägelsen jag försöker få fram. Det kan vara sant. Musik är ju väldigt mycket vad man vänjer sig vid att tycka om. Att programmerad musik inte har känsla talar ju för sig själv: det är en maskin som spelar. Men hade vi haft detta som ett ideal, då hade vi ju gjort sånt även innan elektroniken kom in i musiken; spelat spikrakt, sett till att slå an varje trumma med exakt samma ljudavtryck varje gång osv. Så för mig ser det ut lite som något som blivit invant, något som inte var ett avsiktligt eller konstnärligt val från början. Som liten, på vår hemdator, fanns en tal-syntes; man skrev in några ord så uttalade datorn det. Det lät förstås som det lät (1984). Men skulle jag sitta där vid datorn och säga att det är avsiktligt att det ska låta så .. antyda att om talsyntesen lät 100% som en mänsklig röst så skulle skaparen ha gjort om den för att den ska låta som den gör just där och då; skurit ner upplösningen osv ... då är man långt ute och cyklar. då kan man lika gärna köra runt i en hostande och hackande bil och säga att man gillar det så, att det är avsiktligt. Så ser det ut för mig. Men jag kan inte säga att jag inte känner igen det. Ofta hör man hur folk tror saker som Rolands 808 trummor gjordes med avsikten att skapa den klang som 808 har, för att de gillade just den klangen. Det är lika BS det. 808 var en medel-dyr trummaskin som avbildade realistiska trumljud med så hög realism som ekonomin tillät 1980. Jag var around när den kom ut, och alla andra som var i omlopp då den kom ut såg samma sak med. Musikentusiasterna fascinerades lite över att en apparat kunde låta så pass realistiskt. Den gjordes ingalunda för att låta som syntiga trummor. Det fanns några trummaskiner som lät aningen mer realistiskt, för sampling kom precis in i bilden då, som Linns LM modeller, men dom kostade många gånger mer pengar. Så även den mest syntiga av ljudapparaturer gjordes i grunden för att efterhärma. Sen ska vi inte glömma hur glada vi alla tycks bli när produkter med automatisk variationsrikedom kommer till idag; t.ex. EZdrummer som har 5 olika virvelslag samplade för samma nivå och varierar dom automatiskt. Dom hamnar på topplistan direkt. Så nog gillar vi nyansrikedom när den finns. Och alla produkter som tillverkas för att erbjuda automatisk nyansrikedom görs ju uteslutande för att låta "realistiskt", för att återge ... vadå? 😛 Slutligen, jag försöker inte säga att det enda är uteslutande mer värt än det andra. Abslut inte. Då hade jag sagt det rakt av istället. Men sånt är en fråga om smak, tycke och preferens. Men att hålla sig till vad som faktiskt är och sker, det tycker jag är nödvändigt, att använda rätt beskrivning för något. En konstnär som gjort en bild i ett grafikprogram skulle inte kalla det för hans tavla. Och att säga "det här är inte en ren inspelning" utan det här är min dator som spelar min komposition .. jag ser inte vad problemet är med att säga det? det känns nästan som att folk skäms för att medge det ... att dom måste vrida till beskrivning och försöka få med så mycket som möjligt av dom själva i det. Jag tycker det är helt onödigt, förvillande och det gör det oerhört mycket svårare för människor som försöker lära sig idag. Syftet var ju inte kaffe (även om det är gott), utan att jag tycker att välbehaget av att ha satt ett mål, jobbat hårt för att nå det, att uppnå det, och sen sitta tillbaka och känna sig nöjd ... det är världens bästa känsla för mig. (ja, ok, näst efter något snuskigt då) *gruff* jaja .. jag var nedlåtande mot bögar där med .. så jag får väl bjuda på den här då Att göra saker för att sälja kan man väl göra. Men varför drar man sig så väldigt för att använda en klockren definition för vad man gör? Man kan ju inte göra två olika saker och ända kalla dom för samma sak. Är man då inte ute efter att få andra att förväxla det man gör med en verklig avbildning? och om inte, så varför drar man sig för det?

Det går inte att komma ifrån att en motorcykel är en imitation av en häst, och en bil är en imitation av en vagn, flygplan av en fågel osv. Det är samma sak med musik och teknik idag, att det vi gör med teknikens hjälp nu är i princip samma sak vi gjorde innan, det är mestadels imitation. Vår grundläggande uppfattning om musikens landskap har inte förändrats mycket alls sen slutet av 1800. Det är nästan bara dialekter som varvats med varandra sen dess. Men jag tycker nog kärnfrågan är varför man är i behov av att pilla på något i efterhand? istället för att köra in det slutgiltiga på en gång. Om svaret på den frågan är att det slutgiltiga är något man inte kan alstra själv, utan måste använda en apparat för att alstra det åt en ... då är det för mig missvisande att kalla det inspelning, för det får folk att tro att det här är ljud som du alstrat. Vad är det för samma sak som det bygger på då, och på vilket sätt? Det var ett väldigt vagt påstående. Det är ju samma låt, samma komposition, oavsett den spelas av en ensam gitarrist, sjungs av en kör, genereras av en dator eller spelas av en stråkkvartett.

TL eqn var ganska najs. Lite varm och fuzzig sådär. Men den hade fasta lägen på frekvenserna minns jag. Det enda steglösa som fanns var volymen. Vet inte heller om den finns att få tag i längre. Kanske om man kollar på Steinbergs öppna FTP biblio. Personligen tyckte jag bättre om Steinbergs Q-Metric eq. Den lät lite små-analogt med.