Favorit skala..

[pxm]

Förutom de modala skalorna har jag fastnat för

just nu är Hindustan och Hungarian gypsi minor.

(Vill söka göra raga liknade jazz och i ett annat project vill jag ha litet Djangostuk)

De finns här http://www.all-guita...itar_scales.php

bl.a och en massa andra roliga och spännande skalor.

Min favoirit är dock boken Exotic scales New horizons for jazz improvisation..

och mest häftet Exotic scales (kan inte vara utan det !!!)

Bägge finns som pdf..

Undrar om ni har några udda och roliga skalor att dela med er av..

Eller någon bra sida/bok med skalor ????

Redigerat 26 mars 2011 av pxm

[Anjou]

De få gånger jag hamnar i situationer då det är ok att spela för mycket och smaklöst på mitt instrument så tänker jag inte i skalor, utan plockar mer fragment från ackord som ligger lite lagom utanför tonarten. Lydiskt i dur, och doriskt i moll är annars favoriter.

[chrisB]

Jag försöker i mindre skala.

[Umemagnus]

tycker skala 1:10 är väldigt praktisk... blir inte lika svulstigt då.

[Anjou]

tycker skala 1:10 är väldigt praktisk... blir inte lika svulstigt då.

Kryp ur ditt skal och berätta hur det verkligen ligger till.

[steelyfan]

Jag gillar mixolydisk.

[Erik dP]

Tar man makaroner istället för potatis slipper man skala.

Jag funderar inte så mycket på skalor numera, även om de är bra att kunna på gitarren för eventuella solon. Jag byter tonarter rätt mycket.

Förr när jag inte skrev låtar på löpande band (nåja, en i månaden) brukade jag försöka peta in typ "harmonisk frygisk", har jag för mig den hette, i allt. Nu tycker jag dock musikaliska regler begränsar.

[Jonterocks]

Em!

Edit: "Vanlig" Em-skala... vad det nu kan heta på finspråk... "aeolisk?" Det är bra grejor.

Redigerat 26 mars 2011 av Jonterocks

[Ken Kängström]

Em!

Edit: "Vanlig" Em-skala... vad det nu kan heta på finspråk... "aeolisk?" Det är bra grejor.

Aioli är gott som bara bumlans!

[pxm]

Här får ni en mixobluesskala b t w som går att använda över dominanta ackord.

En klar favvo hos mig.

R - b3- 3 -4 -b5- 5- 6 -7

[BluesBoy]

Det enda jag vet att jag spelar är moll-penta och med inslag av lite dur-prylar. Spelar säkert andra grejer också, utan att ha någon aning om det. 😛

Edit: Stavning

Redigerat 26 mars 2011 av BluesBoy

[AnthonyS]

Jag lirar och skriver mycket i vanlig mixolydisk och lydisk skala. Älskar ljudet av frygiska skalan, den är nice. När jag är på det humöret både skriver jag och spelar en hel del harmonisk moll, för att den är så sjukt kul 🙂 (givetvis plockar jag fram stratan och Yngwie-peruken). Pentatoniska skalan är också bra, har skrivit en del i den. Är nog inte så värst exotisk när det kommer till skalor, men det här är de som verjligen funkar för mig.

När jag behöver nya ideer brukar jag spana in IA Eklunds sida,

http://www.freakguitar.com/scales.html

[Claes Holmerup]

Vad skalorna heter har jag aldrig intresserat mig för, utan jag spelar det som låter bra i mina öron, helt enkelt. Fungerar alltid kanonbra! 🙂

[Ken Kängström]

Vad skalorna heter har jag aldrig intresserat mig för, utan jag spelar det som låter bra i mina öron, helt enkelt. Fungerar alltid kanonbra! 🙂

+1

[AnthonyS]

Vad skalorna heter har jag aldrig intresserat mig för, utan jag spelar det som låter bra i mina öron, helt enkelt. Fungerar alltid kanonbra! 🙂

Det funkar ju det också. Whatever works. Talar vi bas då, eller gnider du även guran emellanåt?

[JohnRick]

13/8!

[Claes Holmerup]

Det funkar ju det också. Whatever works. Talar vi bas då, eller gnider du även guran emellanåt?

Ingen gura. Det är ju så tunna strängar på sådana djur, att de skär in i fingrarna. 😐 Tacka vet jag basen - och sedan fuskar jag förstås en hel del på keyboard också (tack och lov för kvantiseringsfunktionerna... ).

Redigerat 29 april 2011 av Claes

[Quoman]

Man kommer väldigt långt med de modala skalorna. De enda skalorna jag använder (eller försöker använda) medvetet förutom dem är pentaskalan/bluesskalan, harmonisk moll, melodisk moll och den superlokriska skalan. Sedan kan man ju alltid lägga på lite kromatik och "köra över" skalorna.

[AnthonyS]

Ja, det borde jag ha skrivit också. Jag spelar väldigt mycket kromatiskt, speciellt när jag komponerar snabba passager eller figurer som ska avsluta/inleda/brygga över. Jag tycker att det brukar ge ett mer spännande sound, och bli roligare att fräsa igenom

[Zakyath]

Jag kan typ vanliga dur och mollskalorna... ibland kan det vara kul att göra någon variation på dem, men vanligtvis är det en vanlig mollskala... fast det kanske är lika intetsägande för er som alla mixodyonistiska skalor är för mig

[Svencanz]

Hildur

[pxm]

har upptäckt bebopskalorna nyss.

scottt henderson inspirerad blev jag tvungen att träna in dem.

dur, moll och dominant finns det...

de är roliga och användbara...

gillar dem och ni kommer att få höra dem någon månad nu.

testade övertonsskalan och en japansk skala

tsaichiko eller något sådan i en 10 minuters improvisation jag gjorde till trummor ..

behövde litet nya skalor för att få litet annat sound på gitarrgnisslet.

men filen är för stor för att ladda upp.

tycker det är så spännande med skalor då man kan få till ett visst sound och kakartär

pålåten beroende på vilken man använder............

ha det bäst alla...

mvh

[Valle]

PENTA, för fan!

Jag tror dock att "favorit"-skalans antal toner och variationer minskar allteftersom erfarenhetsåren ökar. Man kommer till insikt att det helt enkelt är töntigt att prioritera antal toner framför feeling/känsla.

När jag som 16-, 17-åring började bli skapligt hyfsad på gitarr efter några års intensivt övande, så var det viktigt att svänga sig med myxi- och pyxi-skalor och allt vad fan de hette, även när det var meningslöst. Några år senare hade det reducerats till "penta"; behövdes inte mer. Jag kom på att jag hellre var en "Clapton" än en "Malmsteen". Fler brudar...

OBS! Jag talar i egenskap av rockgitarrist. Inte jazzonanist... – hoppsan då! – jazzorganist.

[John NT]

Jag har insett att för egen del så är det lite kontraproduktivt att tänka i skalor, eftersom min improvisation då blir mer stegvis och skalenlig, låter styltigt helt enkelt. Så istället bestämde jag mej för att lära mej vilka utstickande intervall som man kunde slänga in över diverse ackord, och därigenom göra tonval som är mer "hardwired" till ryggmärgen... så jag kan slänga in en minusfemma, stor sjua, glissa mellan toner utanför skalan på ett sätt där den enskilda tonen blir det viktiga, inte den "nya" skalan som bildas.

[AnthonyS]

Jag tror dock att "favorit"-skalans antal toner och variationer minskar allteftersom erfarenhetsåren ökar. Man kommer till insikt att det helt enkelt är töntigt att prioritera antal toner framför feeling/känsla.

För vissa gitarrister kan ju ett stort antal toner vara förenligt med just en skön känsla. Det finns ju ingen mall för vad "feeling" innebär. För mig kan det lika gärna vara att stå på tåspetsarna och bända samma ton i nio sekunder som att bränna av en hysterisk kromatisk neck-run under samma nio sekunder, bara det förmedlar något. Hastighet kan vara ruskigt smakfullt och förmedla en enorm feeling, precis som subtila gliss eller viskande småplock kan göra det. För mig är det bara olika verktyg för att uppnå samma högre syfte.

Själv prioriterar jag alltid feeling och känsla, men jag låter mig aldrig begränsas av att jag får eller inte får göra vissa saker för att nå dit.

[AnthonyS]

Jag har insett att för egen del så är det lite kontraproduktivt att tänka i skalor, eftersom min improvisation då blir mer stegvis och skalenlig, låter styltigt helt enkelt. Så istället bestämde jag mej för att lära mej vilka utstickande intervall som man kunde slänga in över diverse ackord, och därigenom göra tonval som är mer "hardwired" till ryggmärgen... så jag kan slänga in en minusfemma, stor sjua, glissa mellan toner utanför skalan på ett sätt där den enskilda tonen blir det viktiga, inte den "nya" skalan som bildas.

Jag förstår vad du menar. När jag övade skalor som mest försvann mitt improvisationsspel i princip. Skalorna blev "hardwired" ut i fingrarna, och det blev svårt att överraska. Man måste försöka hitta en balans, annars blir det lätt upp och ner och upp och ner i samma hjulspår.

[John NT]

Jag förstår vad du menar. När jag övade skalor som mest försvann mitt improvisationsspel i princip. Skalorna blev "hardwired" ut i fingrarna, och det blev svårt att överraska. Man måste försöka hitta en balans, annars blir det lätt upp och ner och upp och ner i samma hjulspår.

Helt rätt!

Ang. det Valle nämner om att "antal toner" prioriteras över feeling när man experimenterar med skalor... så vill jag ju inflika att nästan alla skalor bara innehåller 7 toner, precis som en vanlig dur- eller mollskala. I de allra flesta skalor är dessutom majoriteten av tonerna precis som en vanlig dur- eller mollskala, det är bara enstaka toner som höjs eller sänks.

Själv tycker jag snarare det är fjantigt att limitera sej överhuvudtaget i musik 🙂 Allt är snyggt och har "feeling" om man använder det smakfullt. En penta låter också skitstelt om man inte använder den snyggt, och det har inte med skalan att göra utan det är spelaren som avgör. Det finns inga genvägar till "feeling".

Här är ett av tusentals exempel på fantastisk feeling med gott om toner och tonartsskiften:

http://www.youtube.com/watch?v=kbrZykDCkj0

[Valle]

För mig kan det lika gärna vara att stå på tåspetsarna och bända samma ton i nio sekunder som att bränna av en hysterisk kromatisk neck-run under samma nio sekunder

Jomenvisst.

Ang. det Valle nämner om att "antal toner" prioriteras över feeling när man experimenterar med skalor... så vill jag ju inflika att nästan alla skalor bara innehåller 7 toner, precis som en vanlig dur- eller mollskala. I de allra flesta skalor är dessutom majoriteten av tonerna precis som en vanlig dur- eller mollskala, det är bara enstaka toner som höjs eller sänks.

Låt dig inte luras av Valles lite raljerande inlägg, idioten har mer koll än vad som ibland är nödvändigt att skriva. Han kanske menade "antal toner" under ett visst antal takter...

Wise ass!

[chrisB]

Glöm inte . . . att man kan alltid kan lira i lite mindre skala.

🙂

[mickestrang]

Många av skalorna är ju "samma". För enkelhetens skull ta en C-dur skala, och så tar man samma toner fast startar på ett E istället...vips så har man en ny skala med ett lustigt namn.

För mig är detta skitsamma, spelar jag I Eb-moll så vet jag på min gitarr var och hur jag ska spela utan att tänka i "skalor".

Men har dock pluggat Jazz&Harmonilära och jag gissar att i bakhuvudet finns teorin, men jag "tänker" inte aktivt i skalor.