Jump to content
Annons

Självupplevda anektdoter med kändisar!


Jonnie

Recommended Posts

Hej.

Här tänkte jag att vi kunde samla våra självupplevda erfarenheter om kändisar.

Dessa skall anknyta till musik och ljudproduktion!

1

Visste ni till exempel att bandet The Rasmus tydligen ska ha varit så tekniskt bedrövliga när de spelade in sitt debutalbum med bland annat hitsingeln "In The Shadows", att deras producent, Martin Hansen, och dennes kollega fick spela in de flesta instrument själva?

Det har vederbörande berättat själv till en släkting, som i sin tur är min polare.

2

Mannen som spelade in Joakim Hilsons "Vacker Utan Spackel" har berättat för mig att han aldrig behövt klippa, klistra och auto-tuna så mycket som med Joakims röst.

Denne man spelade in mig och mitt band för ett tag sen. Skicklig kille!

EDIT: Med självupplevda menar jag att du personligen har råkat ut för något du vill berätta, eller att du känner någon som känner någon ... osv.

Att på ett kinesiskt forum läsa om hur Viva La Vida-riffet kom till, eller vilken mick som användes flitigast under Thriller-plattan, är inte intressant.

Det ska vara personligt!

Redigerat av Jonnie
  • Gilla 2
Link to comment
Dela på andra sajter

Annons

En liten trist reflektion över dessa "självupplevda anekdoter" är att dem enbart ligger åt det negativa hållet från trådskaparens sida, åtminstone än så länge.

Är denna skvaller- och skitsnackartråd verkligen nödvändig på detta forum?

Link to comment
Dela på andra sajter

Die Hard (oregistrerad)

Är denna skvaller- och skitsnackartråd verkligen nödvändig på detta forum?

Det är mycket enkelt: låt bli och läs det du irriterar dig över.

Link to comment
Dela på andra sajter

När jag var snorunge spelade jag (mitt band) förband till Wilmer X. På den tiden spelade jag med skittunna sharkfin-plektrum, de röda. Alltså, de var så tunna att de bågnade under sin egen tyngd.

Strax innan Nisse skulle upp på scen frågade han mig om jag hade ett plektrum han kunde få/låna. Jag räckte honom mitt sharkfin, han avböjde artigt med ett leende. Efter spelning kom han fram till mig och gav mig ett Jim Dunlop/USA Nylon-plektrum, det svarta (1 mm), och rådde mig att droppa sharkfinskitet och köra Dunlop istället.

Detta hände i mitten av 80-talet någon gång. Idag, 2012, kör jag fortfarande med svarta Jim Dunlop/USA Nylon-plektrum. Exklusivt.

Tack, Nisse!

  • Gilla 1
Link to comment
Dela på andra sajter

När jag var snorunge spelade jag (mitt band) förband till Wilmer X. På den tiden spelade jag med skittunna sharkfin-plektrum, de röda. Alltså, de var så tunna att de bågnade under sin egen tyngd.

Strax innan Nisse skulle upp på scen frågade han mig om jag hade ett plektrum han kunde få/låna. Jag räckte honom mitt sharkfin, han avböjde artigt med ett leende. Efter spelning kom han fram till mig och gav mig ett Jim Dunlop/USA Nylon-plektrum, det svarta (1 mm), och rådde mig att droppa sharkfinskitet och köra Dunlop istället.

Detta hände i mitten av 80-talet någon gång. Idag, 2012, kör jag fortfarande med svarta Jim Dunlop/USA Nylon-plektrum. Exklusivt.

Tack, Nisse!

Så skall en anekdot se ut.

Link to comment
Dela på andra sajter

Die Hard (oregistrerad)

Lika självklart som onödigt att skriva.

Som ditt inlägg då.

Går det att strypa trådar från att dyka upp på förstasidan?

Blunda med ena ögat.

Link to comment
Dela på andra sajter

Jag hyr ut ett litet hus på Österlen!

Gissa om jag blev chockad när Timo Tolkki (ex-Stratovarius) och Andre Matos (ex-Angra)

ringde och bokade in 2 veckor i januari förra året!!!

De skulle spela in sången till sitt nya projekt Symfonias debutalbum, och ville jobba i ostörd miljö!

På köksbordet rigga de upp sin dator och övriga utrustning, och med hjälp av några micstativ från mitt förråd hängdes där upp filtar sidan om deras Manley microfon mitt i rummet.

Sen körde dom på där dygnet runt i två veckor tills all sång var inspelad!

De tacka artigt för sig, skrev in tack till mig i konvolutet till skivan, och resten är historia!

Mer avanserat behöver det tydligen inte vara så länge man har koll på vad man gör!

Ps! Naturligtvis försökte jag byta hyran mot gitarrlektioner av Timo, men han svara kallt att han hellre batalde dubbel hyra! DS!

  • Gilla 2
Link to comment
Dela på andra sajter

jag sålde en 12-strängad Takamine gitarr till David Shutrick

han märkte att jag hade separationsångest från den

och sa att om han skulle sälja den så var den första han skulle kontakta mig

så jag fick en chans att köpa tillbaka den..

det var typ 20år sedan, och nummret han fick då är inte längre aktuellt

men om du (David Shutrick) läser detta & har kvar & vill sälja gitarren

skicka mig ett PM 😛

(varför blir det sådan här tjock text för) 😳

iaf.. här har ni en anekdot att berätta vid lägerelden! 😄

  • Gilla 1
Link to comment
Dela på andra sajter

Jag har varit hem o fikat hos Clas Yngström när han bodde i Göteborg. Det gjorde jag med. Bodde i GBG

Jag har blivit upplyft på raka armar i luften av Monica Törnell. Vi skulle fotas för ett tidningsomslag uppe på Östra Bergets Folkpark i Söderhamn, stan nedanför. Det här blir kanske roligt sa Monica och höll upp mig på raka armar som en påse urdruckna ölburkar. Tyvärr valdes en annan bild.

  • Gilla 2
Link to comment
Dela på andra sajter

I början av 80-talet spelade jag med ett gäng kompisar som nyinflyttad i Sthlm. Vi fick hoppa in och spela in en skiva med en av dåtidens "pseudo kända artister" som några år innan hade slagit igenom med en låt som hette "Du borde tjacka spikskor" (man måste nog vara gammal för att veta vem det är). Artisten var starkt influerad av guden Baccus, och för att få honom att dyka upp i studion fick jag inhysa honom i min lägenhet på Hammarbyhöjden och se till att han höll sig från diverse dryckjom. Skivbolagsfolket var djupt oroade för det gick väl sisådär. 😛

Vi spelade in på Studio Decibel, och en helg förmiddag satt han och skulle putsa på texter. Hela bandet satt med och försökte hjälpa till, men artisten satt med pennan i handen och pannan mot bordet och snarkade. Efter att vi hade väckt honom för fyrtioelfte gången bad han en av oss att gå ner på 7 11 och köpa ett par lättöl. Efter att han stjälpt i sig dessa två på mindre än en minut, skrev han klart alla texter på ett litet kick.

I samma veva var en Hollywood skådis på besök i huvudstaden för att göra promotion för ett album han just producerat. Duane Loken, som några år tidigare rönt framgång i rollen som Vargtass i 70-tals serien Macahan (vet inte hur det stavas) kom av någon anledning in i studion när vi höll på med tidigare nämd artist, och var tydligen ute och raggade musiker för att kompa honom för ett par spelningar i Sverige. Vi presenterade oss och jag (som heter Ulf) tyckte jag fyndigt nog, att han kunde kalla mig för "Wolf" (Wolfpaw). Han garvade men jag tror inte han fattade kopplingen. Av alla oss som var med i bandet var det dock bara trummisen som fick spela i Eriksbergshallen för elva tusen pers. Per Erik Hallin fick spela keyboards istället för mig...så här i efterhand var det nog ett bra val 🙂

Bandet morphades sedan ut i olika konstellationer och jag hamnde i en ny inspelnings situation på Studio Bastun tillsammans med Anders Lundin som spelade gitarr. Så jag gjorde TV debut tillsammans med honom. Men att spela i TV var det absolut värsta jag varit med om (har annars vanlig scenskräck) och lovade mig själv att aldrig mer göra om det igen (det löftet har jag hållit både frivilligt och ofrivilligt). Och gissa vem som ledde allsången i turne bussen redan då (1983) 😆 Han var fullständigt galen (fast på ett rolgt sätt), och det förvånar mig inte att det som bekant gick lite bättre för honom än för mig 😎

1979 skulle vi spela förband till Tomas Ledin ( 😳 ) och av utrymmesskäl var vi tvugna att rigga ner hela vår scen, som vi hade spenderat en halv dag att rigga, när arrangören kom och sa att han ville ha in 200 pers till. Vi lyckades snacka till oss att få spela på Ledins uppsättning och innan vi skulle göra soundcheck hötte han med fingret åt mig och sa att jag inte skulle sparka sönder flygeln... 😏

/Ulf

  • Gilla 2
Link to comment
Dela på andra sajter

Jag har spelat bas med samma "Tjacka spikskor". Allt om honom är sant.

Haha! Ja just det ja, De gjorde du ju. Om honom finns en del att berätta, eller hur?

när vi höll på att spela in gjorde han en av sina sällsynta besök i studion (det var ändå hans skiva vill höll på att spela in) och yttrade: "Pianot är ostämt"! varpå producenten fick upplysa honom att inget piano var lagt på låten. "Jaså? Ja då e de ok" svarade han bara 😆

Artisten me koll... 😉

/U

Link to comment
Dela på andra sajter

2

Mannen som spelade in Joakim Hilsons "Vacker Utan Spackel" har berättat för mig att han aldrig behövt klippa, klistra och auto-tuna så mycket som med Joakims röst.

Denne man spelade in mig och mitt band för ett tag sen. Skicklig kille!

Var det inte hans farsa Charlie som spelade in honom? Härlig diss, i så fall 😉

Link to comment
Dela på andra sajter

Spelade förband till LaGuns i Italien för några år sen. Deras tourmanager börjar kvällen med att gapa och skrika "Who put that fucking garbage om my stage?" och pekar på vår backline. Vi förklarar att det är vårt skräp och att det är rutin att förbandet soundcheckar sist. Snubben mjuknar något och frågar istället om vi har droger. Vi tipsar om vår tourmanager som antagligen har lite gräs, men det gillar han inte. "fuck it, we don't use drugs anyway..." förklara han och stapplar vidare till ett lokalt mc-gäng som är på plats och köper loss lite kola. När det blir dags för dom att köra så är det tamigfan Spinal Tap som går på scen. Taggade, svettiga och halvt döda krånglar dom sig igenom sitt set, kör tillochmed ett Zeppelin-trumsolo, minns inte vad det heter, men ni vet nog.

Dagen efter är dom i så dåligt skick att dom kör allt hälften så snabbt och kapar trumsolot till två minuter...

Detta var alltså dag ett respektive dag två på turnén, ni kan ju gissa hur resten av datumen såg ut. Musik och droger hör tydligen ihop 😉

Redigerat av Frekvensspektrumanalysator
Link to comment
Dela på andra sajter

😆 Fanns detta på youtube?

Han hade sån kass timing så de var en som fick stå bakom honom och klappa till han varje gång han skulle sjunga en fras.

Som kompmusiker live fick man vara beredd på att spela både 7/8, 7/4, 9/4 och alla varianter av taktarter som kan tänkas uppstå när man har med en "sångare" som inte har tillstymmelse till rytmkänsla i kroppen... 😄

/U

Link to comment
Dela på andra sajter

Live sjöng jag texterna i örat på honom strax före det var lagom för honom att börja. Han kunde sen börja sjunga var som helst i takten. Jag spelade bara två ggr live med honom. En senare gång hade han varit dyngrak så det inte blev nån show alls. Ett par timmar senare gick han in till "apisen" på kontoret och ville ha betalt ändå.

"Du uppträdde aldrig, så du får inga pengar"....

Artisten försvann ut två minuter, kommer tillbaka med en stor jeepdunk bensin som han häller ut på skrivbordet samtidigt som han viftade med en Zippo.

"Ta hit gaget annars eldar jag upp både stället och dig"... Han fick pengarna snabbt. Jag var glad att jag inte var med.

Link to comment
Dela på andra sajter

1

Visste ni till exempel att bandet The Rasmus tydligen ska ha varit så tekniskt bedrövliga när de spelade in sitt debutalbum med bland annat hitsingeln "In The Shadows", att deras producent, Martin Hansen, och dennes kollega fick spela in de flesta instrument själva?

Det har vederbörande berättat själv till en släkting, som i sin tur är min polare.

Det här är långt ifrån sant. Bandets debutalbum släpptes 1996, och du refererar till deras fjärde album från 2001. Alla i bandet är skolade musiker och jag kan med 100% säkerhet säga att bandet har själva spelat in sina instrument.

Din kompis måste ha missförstått eller hittat på historien på egen hand. Jag har själv träffat bandet första gången 1998 och då kunde de minsann spela. Jammade på lite funk bland annat och hade det allmänt trevligt med killarna. Spela kan dessa grabbar göra 🙂

Link to comment
Dela på andra sajter

Ha ha, vilken höjdartråd. Måste gå ut i friggan och leta bland gamla singlar. Kanske var det denna, eller "ja må han leva" som han också gjorde en cover på. Hursomhelst så diggade jag den hårt på den tiden.

R

Link to comment
Dela på andra sajter

Die Hard (oregistrerad)

Ja det är både roligt och sorgligt samtidigt med såna där lirare. 😆 Det är sånt som får en att inse hur oförutsägbart och roligt livet är. Gissar på att han inte är kvar i musikbranschen. 😛

Vart tar alla såna där lustiga lirare vägen nu för tiden? Fanns ju en del såna när man började jobba på 80-talet fortfarande. Idag ska allt vara så jävla professionellt när det gäller musik, jobb etc.

Link to comment
Dela på andra sajter

Die Hard (oregistrerad)

1982 i Mjölby folkets park, så frågade jag Joey Tempest om han ville ha min autograf. Han tackade nej.

Han grämer sig nog nu efter att ha hört Helvalla Burn. 😉

Link to comment
Dela på andra sajter

Blomman berättade att han och några till för skitlänge sen hade svetsat fast en spårvagns hjul på rälsen. Så när de försökte köra iväg med den på morronen small alla jättesäkringar, inte en spårvagn funkade sen...

Han var skitsnäll och rolig som jag minns. Men att spela seriöst med honom gick inte alls. Han lever nog inte idag.

  • Gilla 1
Link to comment
Dela på andra sajter

Blomman berättade att han och några till för skitlänge sen hade svetsat fast en spårvagns hjul på rälsen. Så när de försökte köra iväg med den på morronen small alla jättesäkringar, inte en spårvagn funkade sen...

Han var skitsnäll och rolig som jag minns. Men att spela seriöst med honom gick inte alls. Han lever nog inte idag.

Nej, enligt Wikipedia dog han 2008.

Link to comment
Dela på andra sajter

Han grämer sig nog nu efter att ha hört Helvalla Burn. 😉

Hehe... japp. Har du, eller någon annan, Joeys mejladress? Jag kan ju mejla och påpeka det, så får han ett par sömnlösa nätter till 😉

***

En annan grej; Det måste varit 1988 i Linköping, och det föll sig att jag hängde i baren en halv nattklubbskväll med Peo Thyrén efter ett gig med Sha-boom. Inte så mycket att säga om det, föutom upplevelsen av dessa mängder av tjejjer som passerade och inte riktigt visste hur de skulle hantera situationen sådär 8-10 år efter Noice. De hade växt ifrån sina fjortistankar och tapetserade flickrum, men så plötsligt står han där, drömidolen från flickrummet. Det var speciellt.

För nytillkomna läsare kan sägas att Noice alltså var galet viktiga och stora för 12-15åringar år 1980. Fullständig hysteri rådde. Det är nog jämförbart med Beatles eller närmare till hands Spice Girls, om än bara i sverige och en ganska kort period.

Link to comment
Dela på andra sajter

Träffade Eddie Meduza på tåget mellan Tranås och Linköping i början av nittiotalet. Han hade en kasse starköl med sig och bjöd på ett par. Han berättade bl a att han hade två band, ett i Göteborg och ett i Stockholm om jag minns rätt, som kompade honom. Trevlig karl.

  • Gilla 1
Link to comment
Dela på andra sajter

Bli medlem (kostnadsfritt) eller logga in för att kommentera

Du behöver vara medlem för att delta i communityn

Bli medlem (kostnadsfritt)

Bli medlem kostnadsfritt i vår community genom att registrera dig. Det är enkelt och kostar inget!

Bli medlem nu (kostnadsfritt)

Logga in

Har du redan en inloggning?
Logga in här.

Logga in nu
×
×
  • Skapa ny...