Jump to content
Annons

Skillnad mellan att göra musik som vuxen mot när man var ung?


Baztard

Recommended Posts

När jag var ung och gjorde musik tillsammans med vänner så kunde vi spruta ur oss färdiga låtar. Vi var som en industri som bara rullade nonstop. Ett par snabba ackord för att få till en grundkänsla och sen kom resten på nåt sätt av sig själv. Vi bara lekte fram låt efter låt och texter var hur enkelt som helst att skriva. Allt lät bra, tyckte vi. Det var enbart kul och inga hinder fanns som gjorde att en låt inte kunde bli klar. På en vecka kunde vi säkert få klart 5-6 låtar.

Idag när jag är vuxen så tycker jag att jag har fått ett helt annat förhållande till musiken. Jag är extremt självkritisk och går inte vidare med andra instrument förrän det jag håller på med sitter som det ska. Det är visserligen en stor skillnad då de flesta vänner från förr inte längre har musiken som intresse så jag får göra allt själv.

Men att leka fram låtar som man gjorde på den tiden verkar inte längre funka. Om jag slänger på en kick,hi-hat, snare osv och inte tycker att svänget sitter som det ska, så kan jag sitta en hel kväll med att försöka få till det. Det är alltid nåt man stör sig på. Jag kan heller inte gå vidare förrän jag har EQ:at allt nytt jag lägger på så att det känns rätt. Om något inte låter som det ska kan det gå flera dagar innan jag lyckas komma vidare.

Samma sak med text, där är det nästan ännu värre. Jag kan skriva klart hela verser och sen skrota allting för att jag dagen efter tycker att det är otroligt barnsligt skrivet eller dåligt rimmat.

Är det fler som känner igen sig eller har ni kvar det gamla lekfulla sättet från ungdomen att skapa musik?
 

Edited by Baztard
Link to comment
Share on other sites

Annons
20 timmar sedan sa slejnard:

Lekfullheten med att göra låtar är kvar. Var mer experimentell i min ungdom tillsammans med andra. Försöker hålla det relativt enkelt för att inte fastna i processen. Saknar att komponera med andra personer även om det ibland sker online. Blir inte samma sak dock. 

Suget på att göra musik finns hela tiden men att få en låt klar (instrumental) kan ta månader och då jobbar jag på andra låtar samtidigt också. Det känns som att jag inte har samma fokus idag som förr, då jag har flera projekt igång samtidigt. Som ung gjorde jag klart en låt innan jag påbörjade en annan.

Idag är det trevligare att hela tiden börja på nytt, men tråkigare att göra något klart. 🙂

Link to comment
Share on other sites

  • 1 month later...

Ah, kul ämne. Kan inte låta bli ...

Vad mig beträffar så behöver jag kanske ringa in tidpunkten för när jag anser mig ha gått från ”ung” till ”vuxen” artist. Svårt givetvis, då förändringen inte skedde över en natt, utan över en grå och suddig period. Men det finns absolut en skillnad på hur jag var som kompositör, textförfattare och producent när jag var i mina 20 respektive idag, 50+.

En detalj som dock inte har förändrats är att jag alltid haft lätt för att skapa musik. Jag skrev och spelade in min första ”riktiga” låt när jag var tolv. Jag bär på en container full av idéer och inspiration och som fylls på med nytt så snart jag förbrukat det. Detta är dock både bra och dåligt. Bra för att jag alltid kan lita på mig själv över att vara en duktig låtskrivare med förmåga att leverera. Exempelvis, för någon vecka sedan (morgon) skickade min dotter, som också är musiker, ett meddelande med en spotify-länk till en låt. Meddelandet var kort: ”Skriv en sån här låt till mig ❤️”. Och som pappa lyder man ... Jag analyserade referenslåten och stack iväg på en joggingrunda under vilken jag satte grunderna till hennes låt. På eftermiddagen spelade jag in låten, sjöng in den komplett med lead och körer, och på kvällen sände jag över en färdig demo till henne. Hon gillade den direkt (vilket egentligen var det enda som betydde något för mig, för själva låten i sig är sannolikt inget jag hade fått för mig att skriva på eget bevåg). Låten är med i en aktuell, pågående produktion.

Det som å andra sidan är dåligt: Trots att det eventuellt kan anses "lyx" att ha en outsinlig container med idéer och inspiration, så vill ju skiten ut. Den liksom väntar inte på att bli förbrukad; den kräver en jämn ström av tillfredställelse. Så jag går ständigt runt och bär på en sorts inre kreativ press – vilket i perioder kan göra mig jävligt deprimerad som person. Men jag antar att det är det pris vi musiker och låtskrivare är ödesbelagda att betala. Och sedan är det ju ingen nyhet att majoriteten konstnärssjälar är socialt avvikande och helt galna i huvudet (ja, var annars).

Men så till de uppenbara skillnaderna:

Förr var det oerhört viktigt för mig att ALLT jag skrev skulle uppskattas av ALLA. Jag hade ett bekräftelsebehov som var så idiotiskt att dat fan knappt var sant. Om min låt bara blev ”godkänd” så var det enligt min konstnärliga bedömning ett stolpskott. Detta betydde att jag anpassade mitt låtskriveri till den grad att mycket av eländet jag sprudlade ur mig resulterade i något jag egentligen inte kände någon personlig koppling till. Lite som att jag ständigt skrev på beställning. Vidare har detta sorgligt nog lett till att jag idag inte smärtfritt klarar av att lyssna på många av mina äldre produktioner – jag ”hatar” en handfull av dem, tyvärr. En av de första fullängdsproduktionerna jag medverkade på (1996) och som jag skrev det mesta av materialet till är så svårlyssnad för mig att det gör mig illamående vid varje försök. Detta eftersom jag vet att det jag skrev var uteslutande för att tillfredsställa en inbillad audience – kosta vad det kostade ville min hälsa och mitt artistiska anseende. Därmed inte sagt att det jag skrev nödvändigtvis var dåligt; det var svängigt och attraktivt – men ack så opersonligt.

Idag är det jävlar i mig förändrat. Och jag misstänker att allt vände 2016. Det var då jag successivt började avveckla (hård)rockartisten Valle – efter nästan 30(!) år. Det var också senast då jag skrev en låt som ryms inom genren. Och till mångas förtret började jag istället engagera mig i genrer som hade följt mig genom hela livet (parallellt med hårdrockssysslan) och som jag har med mig än idag: Country samt det som i Sverige kallas ”dansbandsmusik”. Dock, den ”rockigare” grenen – jag antar att mina ränder är inbrända.

Så det blev en total spegelvändning. ALLT jag skriver idag syftar i huvudsak till att tillfredsställa MIG. Jag skiter fullständigt i vad resultatet uppfattas som utanför min egen bubbla – det är bara min vision och mina beslut som är avgörande (OK, förutom när min dotter ber mig om assistans). Och om jag skriver på beställning, vilket fortfarande händer, så är det ”take it or leave it – I don’t care” som gäller. Givetvis är den externa kritiken inte helt ovälkommen. Även om mitt tidigare idiotiska bekräftelsebehov har reducerats till behagligare nivåer, så ger det mig en härlig kick när lyssnaren diggar min låt. Och skulle det, i annat fall, vara så att jag lyckas identifiera var i låten du slutar stampa takt med foten, så noterar jag det – och kanske, men bara kanske, ska jag fundera på om det ger mig ett värde för framtida kompositioner.

För se, fåfäng är jag fortfarande.

Fan vore väl annars!

Tack för ordet!

Edited by Valle
Link to comment
Share on other sites

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now
×
×
  • Create New...