379 sålda ex gav 13:e plats på topplistan!

[ryssen (oregistrerad)]

Snälla Amis, kan du inte vidare motivera detta och förklara hur det stämmer överens med den så kallade verkligheten?

Om det fanns lika mycket skit förr så slapp man åtminstone att höra det. Att spela in en LP-skiva kunde kosta en kvarts miljon kr i dagens penningvärde och detta utgjorde en utmärkt barriär mot dåliga skivor. Inget skivbolag vågade lansera en grupp som inte var exceptionellt bra.

Det känns som att ditt svar skulle säga väldigt mycket om det är värt att gå vidare i denna diskussion eller inte.

[DieHard (oregistrerad)]

Det är väl ingen som gjort nåt personligt påhopp. Var får du det ifrån? 🙂

[Overkill]

Det är väl ingen som gjort nåt personligt påhopp. Var får du det ifrån? 😲

Raderade inlägg, till exempel? Kolla i papperskorgen så ser du 🙂

[Amis]

Nej du har aldrig gått förbi på gator där musikaffärer låg som fick klappa igen en efter en p g a nedladdning. 😕 Vad för bevis krävs det för att du ska fatta överhuvudtaget?

Det är inte jag som står för det påståendet utan en studie på magisternivå i Nationalekonomi på Uppsala universitet som Joachime hittade på Internet och postade i tråden tidigare. Såg du inte citationstecknen kring uttalandet? Men i studien hävdas det INTE kategoriskt att nedläggningen av skivaffärer inte har att göra med fildelningen, frågeställaren kunde bara inte finna bevis för att så skulle vara fallet.

Men om du har rätt kommer skivförsäljningen att raka i höjden nu när fildelningen radikalt minskar på nätet. Ska bli spännande att se hur det kommer att avlöpa...

Jag tror av någon anledning att så inte kommer att ske. Ev kommer en ökning av lagligt nedladdade ENSTAKA låtar att ske, dock INTE nedladdning av hela album helt enkelt därför att de är för dåliga.

Men men...den som lever får väl se.

Men stackars skivbolag om inte skivförsäljningen skjuter upp som en raket; vad ska de nu skylla på??? Den globala uppvärmningen? Svinpesten?

[Amis]

Några av de bästsäljande skivorna har även släppts under 80-, 90- och 2000-talet. Enligt den här listan över bästsäljande skivor i världen, ser det ut såhär (antalet skivor från varje årtionde som sålt mer än 20 miljoner):

2000-talet: 7

1990-talet: 24

1980-talet: 20

1970-talet: 12

1960-talet: 3

90-talet leder ganska överlägset. Tycker inte bra försäljning är mer än ett tecken på att man gjort något rätt, sen om det är marknadsföring, kvalité, tur eller någonting annat är ju väldigt svårt att säga. Men 70-talet var inte bäst.

Glöm inte att folkmängden, och därmed skivköpare, ökar med tiden. I början av 70-talen hade världen omkring 3,2 miljarder människor, idag är vi över 6 miljarder - en ökning på gott och väl 100%. Det blir rejält många fler konsumenter. Dessutom har köpkraften ökat avsevärt sedan 70-talet för att inte nämna utgivningen av antalet skivor. Sett i det sammanhanget måste man betrakta 70-talets skivförsäljning som makabert bra. På den tiden hade vi massor av stora skivbolag som alla tycktes klara sig bra på skivförsäljningen.

Annat är det idag...

[Amis]

Snälla Amis, kan du inte vidare motivera detta och förklara hur det stämmer överens med den så kallade verkligheten?

Det känns som att ditt svar skulle säga väldigt mycket om det är värt att gå vidare i denna diskussion eller inte.

Man ska väl aldrig diskutera musiksmak, vad som passar den ene passar inte den andre. Har en tjej som avgudar Bob Dylan och Daniel Lanois, själv känner jag inget upphetsande...

Min grundtes om att det gjordes bättre skivor (OBS; skivor, inte musik) på 70-talet baseras på det enkla faktum att jag omöjligt kan hitta helgjutna skivor idag, dvs skivor med 8-10 låtar där åtminstone 80-90% av dem är bra. De enda jag stöter på har en kanonlåt och resten är utfyllnadsmaterial. Men visst görs det kanonlåtar idag också, dock lämnar skivorna de hamnar på en del övrigt att önska.Och att betala 159 kr för att komma över en låt blir ju lite tradigt i längden.

Men många här har ju en diametralt motsatt uppfattning och formligen älskar dagens musikutbud, och de har ju inte fel för det, men jag hoppas åtminstone att DE köper skivor!

Läser man dagstidningarnas kommentarer från "vanligt" folk så påträffar man ofta kommentaren att skivorna ÄR för dåliga för att motivera ett köp och att det är anledningen till att de köps färre skivor.

Läste någonstans att man på 70-talet hade 12-15 månader på sig att fixa material till sin skiva, idag ska man spotta ur sig materialet på ett par månader efter ett TV-framträdande. Kanske finns det ett samband här...

[DieHard (oregistrerad)]

Att världsbefolkningen har ökat har ingen betydelse. Det går inte räkna på det viset. Sen är det mest i länder som knappt lyssnar på västlig musik ändå som befolkningen har ökat.

Redigerat 29 april 2009 av DieHard

[Overkill]

Glöm inte att folkmängden, och därmed skivköpare, ökar med tiden. I början av 70-talen hade världen omkring 3,2 miljarder människor, idag är vi över 6 miljarder - en ökning på gott och väl 100%. Det blir rejält många fler konsumenter. Dessutom har köpkraften ökat avsevärt sedan 70-talet för att inte nämna utgivningen av antalet skivor. Sett i det sammanhanget måste man betrakta 70-talets skivförsäljning som makabert bra. På den tiden hade vi massor av stora skivbolag som alla tycktes klara sig bra på skivförsäljningen.

Annat är det idag...

Vilket egentligen är en lika stor, om inte större, fördel för 70-talsskivorna. 30-40 år har dom funnits i affär för långt fler människor än vad som finns på jorden nu, vilket alltså är en nackdel för de nya skivorna.

[ryssen (oregistrerad)]

Ok, min önskan att du motiverar detta:

Om det fanns lika mycket skit förr så slapp man åtminstone att höra det. Att spela in en LP-skiva kunde kosta en kvarts miljon kr i dagens penningvärde och detta utgjorde en utmärkt barriär mot dåliga skivor. Inget skivbolag vågade lansera en grupp som inte var exceptionellt bra.

Svaras med bla detta:

Man ska väl aldrig diskutera musiksmak, vad som passar den ene passar inte den andre(...)

Min grundtes om att det gjordes bättre skivor (OBS; skivor, inte musik) på 70-talet baseras på det enkla faktum att jag omöjligt kan hitta helgjutna skivor idag(...)

Men många här har ju en diametralt motsatt uppfattning och formligen älskar dagens musikutbud(...)

Läser man dagstidningarnas kommentarer från "vanligt" folk så påträffar man ofta kommentaren att skivorna ÄR för dåliga för att motivera ett köp(...)

Läste någonstans att man på 70-talet hade 12-15 månader på sig att fixa material till sin skiva, idag ska man spotta ur sig materialet på ett par månader

Detta kan tyda på att du antingen inte kan eller vill diskutera eller argumentera sakligt. Men det kan även påvisa att du driver en tes baserad på personlig smak och romantiska föreställningar om en svunnen tid, antagligen din ungdomstid. För att underbygga din tes "objektivt" drar du in spekulationer, påhitterier eller siffror som inte har någon bärighet utanför det nostalgiska skimmer de fötts ur.

Jag skulle gissa att "vanligt folk" i dagstidningarna 1976 skulle sagt att skivorna är för dåliga för att köpa då det kommer till Anders Erikssons "Sången I Mitt Liv" eller varför inte Polydors feta släpp av Pierre Isacssons "Hemma". Det vill säga de sorters lortiga och ointressanta titlar som det hann släppas hundratals av mellan varje Meat Loaf eller STYX. På samma sätt som det rinner ut tonvis med intetsägande junk idag mellan varje stort släpp från Kanye West, Britney Spears, Jill Johnsson och samtidens alla andra efterblivna ekvivalenter till gårdagens efterblivna rockikoner.

Och kom inte och påstå att Pierre Isacssons svettiga bottennapp till LP kostade 250 000 att producera och lansera, försök inte heller slå i mig att de som gav ut den resonerade på annat sätt än att axelryckande konstatera: "Alltid är det någon idiot som köper den."

Det ser i grunden likadant ut, du hänger bara inte med i smakväxlingarna. Hetskapitalismen är som den alltid har varit och underhållningsbranschen är en av dess mest kära grenar.

Jag läser denna tråd och tänker på detta: "En tragisk generation"

Tyvärr är detta klipp väldigt nedkortat, i originalet höll han en längre predikan, eller snarare upprepade sitt mantra om och om igen, gick iväg, kom tillbaks, gnällde vidare, osv.

EDIT: Klippet i sin helhet finns här:

Redigerat 29 april 2009 av ryssen

[Demonproducenten]

huvet på spiken av ryssen

[DieHard (oregistrerad)]

Japp! Undrar om Amis är snubben i videon? 😆

[Amis]

Att världsbefolkningen har ökat har ingen betydelse. Det går inte räkna på det viset. Sen är det mest i länder som knappt lyssnar på västlig musik ändå som befolkningen har ökat.

Vill inte vara långrandig men inte här heller håller jag med dig! Tänk på hur Europa såg ut till slutet av 80-talet, ett delat Europa där den Sovjetdominerade östra delen knappt fick höra på västerländsk musik, än mindre köpa den. Så föll muren och från och med början av 90-talet öppnade sig en enorm marknad bestående av åtminstone en 150 000 000 människor, mer eller mindre utsvultna på musik från väst.

Skulle nog vilja påstå att det har gjort lite för skivförsäljningen på 90-talet!

[Amis]

Ok, min önskan att du motiverar detta:

Svaras med bla detta:

Detta kan tyda på att du antingen inte kan eller vill diskutera eller argumentera sakligt. Men det kan även påvisa att du driver en tes baserad på personlig smak och romantiska föreställningar om en svunnen tid, antagligen din ungdomstid. För att underbygga din tes "objektivt" drar du in spekulationer, påhitterier eller siffror som inte har någon bärighet utanför det nostalgiska skimmer de fötts ur.

Jag skulle gissa att "vanligt folk" i dagstidningarna 1976 skulle sagt att skivorna är för dåliga för att köpa då det kommer till Anders Erikssons "Sången I Mitt Liv" eller varför inte Polydors feta släpp av Pierre Isacssons "Hemma". Det vill säga de sorters lortiga och ointressanta titlar som det hann släppas hundratals av mellan varje Meat Loaf eller STYX. På samma sätt som det rinner ut tonvis med intetsägande junk idag mellan varje stort släpp från Kanye West, Britney Spears, Jill Johnsson och samtidens alla andra efterblivna ekvivalenter till gårdagens efterblivna rockikoner.

Och kom inte och påstå att Pierre Isacssons svettiga bottennapp till LP kostade 250 000 att producera och lansera, försök inte heller slå i mig att de som gav ut den resonerade på annat sätt än att axelryckande konstatera: "Alltid är det någon idiot som köper den."

Det ser i grunden likadant ut, du hänger bara inte med i smakväxlingarna. Hetskapitalismen är som den alltid har varit och underhållningsbranschen är en av dess mest kära grenar.

Jag läser denna tråd och tänker på detta: "En tragisk generation"

Tyvärr är detta klipp väldigt nedkortat, i originalet höll han en längre predikan, eller snarare upprepade sitt mantra om och om igen, gick iväg, kom tillbaks, gnällde vidare, osv.

EDIT: Klippet i sin helhet finns här:

Tack för klippet! Äntligen lite sunt förnuft...

I övrigt fattade jag ingenting. Menar du att musikutbudet på 70-talet var lika omfattande som idag?! Och att det därför fanns lika mycket skit då som nu??

[Amis]

Vilket egentligen är en lika stor, om inte större, fördel för 70-talsskivorna. 30-40 år har dom funnits i affär för långt fler människor än vad som finns på jorden nu, vilket alltså är en nackdel för de nya skivorna.

Kunde inte ha sagt det bättre själv! BRA skivor bara fortsätter att säljas och säljas, decennium efter decennium. Det är väl en kvalitetsstämpel god nog som någon.

Gissa om dagens skivor kommer att säljas om 30-40 år?

[DieHard (oregistrerad)]

Gissa om dagens skivor kommer att säljas om 30-40 år?

Det får tiden utvisa eller hur?

[joachime]

Tack för klippet! Äntligen lite sunt förnuft...

I övrigt fattade jag ingenting. Menar du att musikutbudet på 70-talet var lika omfattande som idag?! Och att det därför fanns lika mycket skit då som nu??

Nu är det min tur att inte fatta någonting. Att ryssen försökte göra sig lustig var ju inte enbart på din bekostnad. Det finns en hel del intressanta synpunkter i hans/hennes resonemang. Om du vill fortsätta diskussionen tycker jag du ska bemöta andras inlägg på ett lite mer seriöst sätt.

Fast det kanske inte är det som är syftet? 😑

[Amis]

Nu är det min tur att inte fatta någonting. Att ryssen försökte göra sig lustig var ju inte enbart på din bekostnad. Det finns en hel del intressanta synpunkter i hans/hennes resonemang. Om du vill fortsätta diskussionen tycker jag du ska bemöta andras inlägg på ett lite mer seriöst sätt.

Fast det kanske inte är det som är syftet?

För att vara uppriktig förstod jag inte riktigt all hans abstrakta svammel, en massa lösryckta meningar tagna helt ur sina sammanhang, prisuppgift för skivinspelning om en kvarts mille (var det högt, lågt eller lagom bra?!) Omnämnandet av skivtitlar jag aldrig ens hört talas om (Är det dem jag ska kommentera?), TV-klippet som jag uppfattade som riktigt sunt (Ska jag banna eller berömma?) Som sagt; fattar ingenting.

Men eftersom du tydligen har fattat budskapet får du gärna ge mig ett klargörande så att jag kan besvara det.

Och när du ändå är igång kan du också förklara för mig var någonstans i mitt inlägg du tycker jag bemött ryssen oseriöst.

[Amis]

Det får tiden utvisa eller hur?

Yepp! But don´t count on it!

[joachime]

Och när du ändå är igång kan du också förklara för mig var någonstans i mitt inlägg du tycker jag bemött ryssen oseriöst.

Jag hade visst fel. Du verkar seriös.

Jag fick däremot föreställningen att du var intresserad av ämnet som sådant. Det vill säga inte bara presentera din egen teori utan också lyssna till vad andra har att säga om den och vilka andra förklaringar där eventuellt finns.

Personligen är jag nyfiken på om du fortfarande hävdar att skivförsäljningen har minskat stadigt sedan mitten av sjuttiotalet. Som jag fattade det byggde din teori delvis på det antagandet.

[DieHard (oregistrerad)]

Yepp! But don´t count on it!

Och vad skulle motargumentet mot det vara? Världen sprängs i bitar? Eller ville du bara yttra dig.

[ryssen (oregistrerad)]

För att vara uppriktig förstod jag inte riktigt all hans abstrakta svammel

Förståeligt.

Men eftersom du tydligen har fattat budskapet får du gärna ge mig ett klargörande så att jag kan besvara det.

Du behöver inte lägga på Joachime att han ska förklara vad jag skrev, jag gör det alltför gärna själv för överlåta det åt någon annan.

Problematiken jag ser i ditt resonemang att musiken var bättre förr är många. Men först och främst har jag hängt upp mig på detta citat, postat av dig Amis som inlägg #106 på sidan 4 i denna tråd:

Om det fanns lika mycket skit förr så slapp man åtminstone att höra det. Att spela in en LP-skiva kunde kosta en kvarts miljon kr i dagens penningvärde och detta utgjorde en utmärkt barriär mot dåliga skivor. Inget skivbolag vågade lansera en grupp som inte var exceptionellt bra.

Detta tolkar jag som att du menar att under 60/70-talet fanns det en kvalitetströskel som sållade bort "dåliga skivor". Denna tröskel var av ekonomisk art och berodde på att kostnaderna för att "spela in" (men jag antar att även andra kostnader som reproduktion, distribution samt lansering/reklam för skivorna kan räknas in i detta) skivor var så pass höga att branschen självsanerade sig själv. Det var helt enkelt inte ekonomiskt gångbart att satsa på eller att lansera artister man i förväg inte var absolut säker på skulle tilltala den breda konsumentmarknaden.

Detta ekonomiska tänkande hindrade skivor som var av dålig kvalité att nå marknaden. Man slapp därmed "skiten".

Det är hur jag tolkade ovanstående, och jag tror att de flesta andra även tolkar ovanstående citat väldigt snarlikt.

Jag blev upprörd av detta då jag tyckte ditt uttalande var såväl felaktigt samt ett i mina ögon fult försök att skapa ett objektivt argument för att att driva en subjektiv fråga som grundar sig i din egen smak istället för verklig historik.

I inlägg #116 (sidan 4) bad jag dig förklara hur ditt resonemang håller ihop då jag och många andra här i världen äger mängder av skivor från 70-talet som du med största sannolikhet inte alls anser skulle vara i klass med varken Meat Loaf, STYX, Pink Floyd eller något annat stort band eller släpp från den tiden.

I inlägget gissar jag, och då anser jag mig räkna mycket lågt, att mellan varje skiva av god kvalitet (dvs "exceptionellt bra" grupper, inga fillers, rejält tilltagen inspelningsbudget) så släpps det 300 av vad du skulle räkna som skitskivor. För att bekräfta detta kan du besöka närmsta loppmarknad eller billig second hand-skivhandlare.

Jag liknade ditt uttalande vid en så kallad kreationists, dvs en väldigt dogmatiskt troende kristen person som förnekar evolutionen och anser att människan skapades hel och fulländad för tiotalet tusen år sedan och som därför måste krångla in sig i väldigt knepiga resonemang då det kommer till att förklara fossil, fornlämningar, genetik eller annat som tyder på motsatsen.

Av någon anledning valde du att inte bemöta de resonemang som jag förde fram eller så struntade du i att läsa inlägget. Därför bad jag dig återigen att förklara hur du resonerar i ditt ursprungscitat.

Det svar du gav var en radda subjektiva åsikter samt att musiksmak inte var något som skulle diskuteras. Jag fann detta väldigt konstigt då ditt ursprungliga uttalande (slutet av post #106) snarare handlade om att det subjektiva på ett sätt var upphävt då de ekonomiska regler som styrde musikindustrin under 70-talet enbart tillät ett smakligt brett, kvalitativt och exklusivt utbud av skivor.

Ville jag diskutera subjektiva åsikter så hade jag gått i diskussion utifrån något av dina andra, smakstyrda uttalanden. Typ: "Förr gjorde man bättre plattor".

För att visa på denna inkonsekvens från din sida postade jag ditt väldigt konkreta och "objektiva" ursprungsuttalande följt av korta klipp ur ditt subjektivt försvarande svar för att skapa en kontrast mellan de två. Detta är vad du upplever som:

en massa lösryckta meningar tagna helt ur sina sammanhang

Jag tycker själv inte att jag på något sätt försökt förändra innehållet i ditt svar genom att göra så. Min önskan var att göra en överskådlig sammanfattning och undvika en blaffig, överdimensionerad quote.

prisuppgift för skivinspelning om en kvarts mille (var det högt, lågt eller lagom bra?!)

Ja, det underhåller mig såväl som skrämmer mig att du drar upp det här med inspelningskostnader som något av mitt "abstrakta svammel". Som sagt så var det en siffra du droppade tidigt i tråden för att påvisa att det verkligen släpptes bättre skivor på 70-talet. Jag tog upp och applicerade siffran på en av de 100-tusentals LP´s som faktiskt gavs ut under 70-talet och som absolut inte kostade 250 000 att spela in, som inte gjordes av en exceptionellt bra grupp, som inte var ett helgjutet album och som höll tämligen låg musikalisk/estetisk kvalité om man skulle frågat den breda, skivköpande allmänheten 1976 såväl som oss efterlevande.

Så huruvida det är högt, lågt eller precis lagom överlåter jag åt dig att uttala dig om. Jag använde siffran för att påvisa att din ursprungsteori inte stöds av den reella historien.

Omnämnandet av skivtitlar jag aldrig ens hört talas om (Är det dem jag ska kommentera?)

Det enda jag vill att du ska kommentera (och här väntar jag fortfarande på ett svar som om det väl kommer antagligen bereder mig flera dagars glädje och förundran) är hur du kan säga att de ekonomiska omständigheterna för skivproduktioner på 70-talet hindrade "skit" från att släppas då ingen vågade satsa på det som inte var exceptionellt bra trots att begagnatbackarna på världens alla loppisar och LP -kartongen i svenssons källare signalerar raka motsatsen?

Snällasnällasnälla, läs vad du själv har skrivit och svara på det.

Omnämnandet av skivtitlar användes som exempel för att visa att det faktiskt gavs ut mer "skit" än verkligt bra skivor under 70-talet.

TV-klippet som jag uppfattade som riktigt sunt (Ska jag banna eller berömma?)

Inombords mig rullar ett klyschigt Strindbergcitat...

Som sagt; fattar ingenting.

Den lobben passar jag på...

Och när du ändå är igång kan du också förklara för mig var någonstans i mitt inlägg du tycker jag bemött ryssen oseriöst.

Jag personligen tycker inte du har bemött mig mer oseriöst än du hanterat hela denna diskussion. Genom att med relativt arrogant ton hoppa mellan en objektiv och subjektiv hållning och backa upp de objektiva delarna med teorier eller siffror som stämmer illa eller inte alls med verkligheten tycker jag att du profilerat dig som både oseriös och enkelspårig.

Det är ok att vara arg, bitter eller ledsen för att omvärlden och dess tankar och smak förändras, men det är inte ok att börja revidera historien för att rättfärdiga sina känslor. Generellt sett har konsekvenserna blivit ganska tragiska när historien censurerats och påhittspyntas efter någons ideologiska ramar.

[Amis]

Jag hade visst fel. Du verkar seriös.

Jag fick däremot föreställningen att du var intresserad av ämnet som sådant. Det vill säga inte bara presentera din egen teori utan också lyssna till vad andra har att säga om den och vilka andra förklaringar där eventuellt finns.

Personligen är jag nyfiken på om du fortfarande hävdar att skivförsäljningen har minskat stadigt sedan mitten av sjuttiotalet. Som jag fattade det byggde din teori delvis på det antagandet.

Det är helt rätt att jag baserar antagandet på eget tyckande, och det var ett misstag. Har dessvärre inte lyckats hitta en sida som visar skivförsäljningen genom tiderna, bara sidor som redogör för bästsäljande album, och det säger inte hela sanningen. Jag har också erkänt tidigare i tråden att jag har haft fel i att skivförsäljningen gått ned sedan 70-talet. Men det beror helt enkelt på att vi har blivit så många fler på jordklotet. Vi snackar om en 100% ökning av befolkningen. Och även om man inte kan betrakta samtliga som skivköpare så har det genererat en hel del skivkonsumenter. Applicera 70-talets skivförsäljning på dåvarande befolkning och motsvarande dito på nutida så kommer vi förmodligen att uppleva att försäljningen var högre per capita på 70-talet.

Å andra sidan kan man hävda att jämförelsen är orättvis eftersom man idag konsumerar musik på många sätt medan man på 70-talet - mer eller mindre -var hänvisad till den fysiska LP:n, vilket då självfallet bidrog till en hög försäljning.

Men anledningen till hela debatten var att jag påstod, och det kommer jag att hävda till min dödsdag, att man hade lättare att hitta mer genomarbetade, helgjutna skivor på 70-talet än senare perioder. Jag menar inte att allt var bra men att mycket var det. På dagens skivor har jag svårt att hitta mer en, två, eller högst tre, bra låtar medan man på 70-talet lätt hittade 8-10 bra låtar på skivan. Nu beror det iofs på vilken musiksmak man har men jag konsumerar praktiskt taget allt i musikvägen, bara det har någon melodi i sig.

[Amis]

Och vad skulle motargumentet mot det vara? Världen sprängs i bitar? Eller ville du bara yttra dig.

Det sista 😄

[Demonproducenten]

Applicera 70-talets skivförsäljning på dåvarande befolkning och motsvarande dito på nutida så kommer vi förmodligen att uppleva att försäljningen var högre per capita på 70-talet.

för att inte tala om 1600-talet

i övrigt så kan vi konstatera att du gillar viss musik men inte annan

[Amis]

Förståeligt.

Du behöver inte lägga på Joachime att han ska förklara vad jag skrev, jag gör det alltför gärna själv för överlåta det åt någon annan.

Problematiken jag ser i ditt resonemang att musiken var bättre förr är många. Men först och främst har jag hängt upp mig på detta citat, postat av dig Amis som inlägg #106 på sidan 4 i denna tråd:

Detta tolkar jag som att du menar att under 60/70-talet fanns det en kvalitetströskel som sållade bort "dåliga skivor". Denna tröskel var av ekonomisk art och berodde på att kostnaderna för att "spela in" (men jag antar att även andra kostnader som reproduktion, distribution samt lansering/reklam för skivorna kan räknas in i detta) skivor var så pass höga att branschen självsanerade sig själv. Det var helt enkelt inte ekonomiskt gångbart att satsa på eller att lansera artister man i förväg inte var absolut säker på skulle tilltala den breda konsumentmarknaden.

Detta ekonomiska tänkande hindrade skivor som var av dålig kvalité att nå marknaden. Man slapp därmed "skiten".

Det är hur jag tolkade ovanstående, och jag tror att de flesta andra även tolkar ovanstående citat väldigt snarlikt.

Jag blev upprörd av detta då jag tyckte ditt uttalande var såväl felaktigt samt ett i mina ögon fult försök att skapa ett objektivt argument för att att driva en subjektiv fråga som grundar sig i din egen smak istället för verklig historik.

I inlägg #116 (sidan 4) bad jag dig förklara hur ditt resonemang håller ihop då jag och många andra här i världen äger mängder av skivor från 70-talet som du med största sannolikhet inte alls anser skulle vara i klass med varken Meat Loaf, STYX, Pink Floyd eller något annat stort band eller släpp från den tiden.

I inlägget gissar jag, och då anser jag mig räkna mycket lågt, att mellan varje skiva av god kvalitet (dvs "exceptionellt bra" grupper, inga fillers, rejält tilltagen inspelningsbudget) så släpps det 300 av vad du skulle räkna som skitskivor. För att bekräfta detta kan du besöka närmsta loppmarknad eller billig second hand-skivhandlare.

Jag liknade ditt uttalande vid en så kallad kreationists, dvs en väldigt dogmatiskt troende kristen person som förnekar evolutionen och anser att människan skapades hel och fulländad för tiotalet tusen år sedan och som därför måste krångla in sig i väldigt knepiga resonemang då det kommer till att förklara fossil, fornlämningar, genetik eller annat som tyder på motsatsen.

Av någon anledning valde du att inte bemöta de resonemang som jag förde fram eller så struntade du i att läsa inlägget. Därför bad jag dig återigen att förklara hur du resonerar i ditt ursprungscitat.

Det svar du gav var en radda subjektiva åsikter samt att musiksmak inte var något som skulle diskuteras. Jag fann detta väldigt konstigt då ditt ursprungliga uttalande (slutet av post #106) snarare handlade om att det subjektiva på ett sätt var upphävt då de ekonomiska regler som styrde musikindustrin under 70-talet enbart tillät ett smakligt brett, kvalitativt och exklusivt utbud av skivor.

Ville jag diskutera subjektiva åsikter så hade jag gått i diskussion utifrån något av dina andra, smakstyrda uttalanden. Typ: "Förr gjorde man bättre plattor".

För att visa på denna inkonsekvens från din sida postade jag ditt väldigt konkreta och "objektiva" ursprungsuttalande följt av korta klipp ur ditt subjektivt försvarande svar för att skapa en kontrast mellan de två. Detta är vad du upplever som:

Jag tycker själv inte att jag på något sätt försökt förändra innehållet i ditt svar genom att göra så. Min önskan var att göra en överskådlig sammanfattning och undvika en blaffig, överdimensionerad quote.

Ja, det underhåller mig såväl som skrämmer mig att du drar upp det här med inspelningskostnader som något av mitt "abstrakta svammel". Som sagt så var det en siffra du droppade tidigt i tråden för att påvisa att det verkligen släpptes bättre skivor på 70-talet. Jag tog upp och applicerade siffran på en av de 100-tusentals LP´s som faktiskt gavs ut under 70-talet och som absolut inte kostade 250 000 att spela in, som inte gjordes av en exceptionellt bra grupp, som inte var ett helgjutet album och som höll tämligen låg musikalisk/estetisk kvalité om man skulle frågat den breda, skivköpande allmänheten 1976 såväl som oss efterlevande.

Så huruvida det är högt, lågt eller precis lagom överlåter jag åt dig att uttala dig om. Jag använde siffran för att påvisa att din ursprungsteori inte stöds av den reella historien.

Det enda jag vill att du ska kommentera (och här väntar jag fortfarande på ett svar som om det väl kommer antagligen bereder mig flera dagars glädje och förundran) är hur du kan säga att de ekonomiska omständigheterna för skivproduktioner på 70-talet hindrade "skit" från att släppas då ingen vågade satsa på det som inte var exceptionellt bra trots att begagnatbackarna på världens alla loppisar och LP -kartongen i svenssons källare signalerar raka motsatsen?

Snällasnällasnälla, läs vad du själv har skrivit och svara på det.

Omnämnandet av skivtitlar användes som exempel för att visa att det faktiskt gavs ut mer "skit" än verkligt bra skivor under 70-talet.

Inombords mig rullar ett klyschigt Strindbergcitat...

Den lobben passar jag på...

Jag personligen tycker inte du har bemött mig mer oseriöst än du hanterat hela denna diskussion. Genom att med relativt arrogant ton hoppa mellan en objektiv och subjektiv hållning och backa upp de objektiva delarna med teorier eller siffror som stämmer illa eller inte alls med verkligheten tycker jag att du profilerat dig som både oseriös och enkelspårig.

Det är ok att vara arg, bitter eller ledsen för att omvärlden och dess tankar och smak förändras, men det är inte ok att börja revidera historien för att rättfärdiga sina känslor. Generellt sett har konsekvenserna blivit ganska tragiska när historien censurerats och påhittspyntas efter någons ideologiska ramar.

Först som sist vill jag be om ursäkt om jag gjort dig eller någon annan upprörd. Det var aldrig syftet, kanske har jag varit för skarp med pennan i vissa meningar. En text kan med lätthet uppfattas fel, vilket man vid en muntlig konversation lätt kunnat korrigera. Om så skett i ditt fall vet jag inte men jag tror inte att du har förstått mig helt rätt i alla fall.

Men nu till frågorna;

Vet inte riktigt var jag ska börja någonstans 😉

Innan digitaliseringen revolutionerade musikbranschen kostade det skjortan att göra skivor. Detta är fakta och inga fantasier från min sida! Min prisuppgift var meningen att betraktas som ungefärlig och inte bokstavlig, tror jag skrev "kunde kosta upp emot en kvarts miljon". Det beror naturligtvis på var den spelades in, och av vem. ABBA skivorna kostade säkert miljoner i inspelningskostnader medan den lokale artistens kostnader gick på 100 000 kr. (Känner två killar som fick belåna sina hus för att bekosta sina skivinspelningar.)

För kosta, det gjorde det. Och jag hoppas att vi är överens om att kostnader är barriärer, inte bara inom musikbranschen utan överlag. Det är bl a därför vi inte alla kör Rolls Royce. Naturligtvis kan det kosta skjortan idag att besöka en studio, men man har valmöjligheten att få inspelningen till högst moderata priser också. Den möjligheten hade man inte på 70-talet. Man fick betala dyrt eller helt enkelt strunta i att göra skivan. Och detta faktum borde, även om jag inte kan vetenskapligt belägga det, utgöra ett hinder för skivinspelningar - som kanske skulle mått bättre av att förbli ogjorda.

Att du sen hittar skitskivor på loppmarknaden kan ha flera orsaker; om artisten var tät kunde han finansiera sin skiva själv utan att ta hänsyn till försäljningssiffror; eller det kunde röra sin om någon som brann för sitt verk och absolut ville ha ut sin skiva; någon med kontakter inom skivindustrin som kunde ge vänskapsrabatter, osv. Sedan kan det också bero på ens preferenser; vad DU tycker är skit kanske inte överensstämmer med andras tycke och smak. (Ja, ja, det gäller också mig.)

Ytterligare ett "bevis" för saken skulle kunna vara att skivbolagen förr lade ca 80% av kostnaden på inspelningen och resten på lanseringen. Idag är det tvärtom; mycket mer pengar måste användas i reklamsyfte för att få folk att köpa skivor. Om det sedan beror på musiken ska väl inte jag orda om, men det ligger nära till hands att tro det. En bra produkt säljer sig själv.

Sedan det här med att jag påstår att all musik från 70-talet skulle vara superb...och att allt musikaliskt av idag är skit. Var har du grävt upp det påståendet? Det finns mycket jag INTE gillar från 70-talet, bl a Eagles, Pink Floyd och en hel drös namnkunniga band. Och kontra: Det görs mycket bra musik idag, tyvärr hamnar den inte på samma skiva bara. Så för att få tag på 10 bra låtar får man i princip köpa 10 skivor. Eller också köpa en samlingsskiva med årets bästa låtar, vilket är den typ av skivor jag köpt oftast de senaste två decennierna.

Mitt förhållningssätt till musik är naturligtvis subjektivt. Tycke och tänkandet om musik kan aldrig vara objektivt! För någon!

Nej, jag är inte alls bitter, ledsen, arg, butter, arrogant(?!) eller ens upprörd över dagens skivor. Jag köper dem helt enkelt inte! De låtar jag gillar betalar jag 10 spänn för. Tycker det är rimligt och bra.

Anledningen till "att jag drog in" Joachime var p g a att du inte hunnit svara än; ingenting annat.

Vet inte om jag fick med allt, annars återkom...

[Amis]

för att inte tala om 1600-talet

i övrigt så kan vi konstatera att du gillar viss musik men inte annan

Börjar bli lite tjatigt det här med skivförsäljningen 😉

Eftersom skivan uppfanns på 1900-talet så borde skivförsäljningen under 1600-talet ha varit synnerligen låg...

I övrigt kan man konstatera att jag gillar ALL typ av musik!

Från stenåldern till idag!

[DieHard (oregistrerad)]

Ytterligare ett "bevis" för saken skulle kunna vara att skivbolagen förr lade ca 80% av kostnaden på inspelningen och resten på lanseringen. Idag är det tvärtom; mycket mer pengar måste användas i reklamsyfte för att få folk att köpa skivor. Om det sedan beror på musiken ska väl inte jag orda om, men det ligger nära till hands att tro det. En bra produkt säljer sig själv.

Nej det beror helt och hållet på vilka artister, band det är frågan om. Förra årets största storsäljare var ju ACDCs och där behövdes det knappt nån lansering alls. Men det är få som är så stora att det räcker med att de släpper så säljer det mer eller mindre av sig självt. Idag finns det allt för mycket för att det ska gå om man inte är stor nog. Det går ju inte jämföra med hur det var på 70-talet med färre släpp. Andra tider kräver andra strategier helt enkelt. Ta bara t ex Pet Shop Boys första singel West End Girls som faktiskt släpptes två år tidigare utan att nån köpte den. Aha´s Take On Me floppade innan de gjorde om videon. Du kunde ha världens bästa låt men om ingen spelade den upptäcktes den inte. Idag kan man lägga ut på nätet och få en hit. Visst det är mycket få som lyckats den vägen eftersom det är få som håller tillräckligt bra kvalitet. Men säkerligen kommer det att komma fler den vägen. Eller genom tjänster som Spotify där man får reklam på nåt sätt för att de vill man ska lyssna på någon. Nya sätt är bara att vänta.

[ryssen (oregistrerad)]

För kosta, det gjorde det. Och jag hoppas att vi är överens om att kostnader är barriärer, inte bara inom musikbranschen utan överlag. Det är bl a därför vi inte alla kör Rolls Royce. Naturligtvis kan det kosta skjortan idag att besöka en studio, men man har valmöjligheten att få inspelningen till högst moderata priser också. Den möjligheten hade man inte på 70-talet. Man fick betala dyrt eller helt enkelt strunta i att göra skivan. Och detta faktum borde, även om jag inte kan vetenskapligt belägga det, utgöra ett hinder för skivinspelningar - som kanske skulle mått bättre av att förbli ogjorda.

Att det kostar pengar att producera skivor är ingen nyhet. Att det som idag sker vad gäller kostnadseffektiva, "slarviga" (i brist på bättre ord), snabba produktioner som syftar till att snabbt få ut en billig, säljbar produkt med hög ratio mellan tjänad och investerad krona är inte heller någon nyhet, det pågick även på 70-talet vill jag hävda.

Detta grundar jag först och främst på alla de produktioner som finns efterlämnade som genom sin kvalité vad gäller det musikaliska, inspelningstekniska eller reproduktionstekniska signalerar att det inte rör sig om något som det varken investerats särskilt mycket pengar eller särskilt mycket tid att färdigställa. Det finns även sådana mängder av produktioner så nischade mot snäva målgrupper baserade på deras andliga tro, regionala härkomst, ålderskategori, särintresse, banktillhörighet m.m. att de omöjligen kan gjorts om det fanns sådana tvära ekonomiska hinder du talar om.

Dessutom finns det många berättelser om hur det gått till i framförallt dansbandssvängen under den tiden, hur man hade sessionmusiker som lirade låtarna och hur man slussade sångare från de olika orkestrarna in och ut i studion för att göra sitt pålägg. Detta har jag dock ingen erfarenhet av själv på grund av min ringa ålder så jag vill inte lyfta fram det som ett bärande argument.

Problemet tror jag återigen ligger i en något låg horisont, du utgår alltför mycket från den musik du lärt känna och gillar.

Visst, skulle man klämma ihop en Queen-liknande mainstreamproduktion 1977 fick man nog pynta upp med en rejäl slant, spelade man in och gav ut lokala körer, andlig musik, folkmusik, svettiga trubadurer var det en helt annan femma.

Detsamma var det antagligen med den lite mindre ansedda populärmusiken, dåtidens motsvarighet till P4:s utbud, lite poporkestrar, lite schlager, lite disco. Mycket var antagligen rullande arbete i mindre studios med residensmusiker som kompade olika sångare/sångerskor vilka provades och behölls utifrån deras uppnådda framgång. Säkerligen köptes det in en hel del färdiga bakgrunder av hitlåtar från kontinenten eller Storbrittanien vilka lades svensk text och sång på. Alternativt spelade man in dem på nytt i den redan befolkade och rullande studion med en sångerska som var i ropet eller hade den där lilla extra glimten i ögat eller dekollteget.

Vill man idag göra ett pompöst album som luktar Meat Loaf kan man ju faktiskt pilla ihop lite stora kör- och orkesterarr i datorn, DFH:a, linea sin gitarr och lägga skallrande brösttoner i sin kinamick. Slutresultatet blir antagligen helt ok och du har bara lagt ner en kanske 15-20 000 kr på inspelning och instrument. Problemet är nog att de med ambitioner att göra Meat Loaf-album är mer angelägna att (som de anser) "göra rätt" och därför istället strävar efter ett skivkontrakt som kan ge dem de där veckorna eller månaden i en riktig studio, med en riktig producent, riktiga körer, riktiga orkestrar, riktiga basister. Den ekonomiska notan anses ofta vara ett kvalitetssigill upplever jag då jag lyssnar på folk.

Coldplay är antagligen den enda kommersiellt framgångsrika akten av idag som i svettfaktor kan jämföras med Meat Loaf. De skulle säkert vilja spela in en lite mer lågmäld och opolerad skiva och profilera den som "sovrumsskivan". De kunde sälja den med slitna fraser som "Vi gjorde allt själv!" och samtidigt fiska lite behövlig äkthetscred.

De skulle säkert ha skoj i sitt hyrda lantliga hus och PT HD-rigg, och de skulle ha alla de mikrofoner de behövde tillsedda, de skulle antagligen även ha en lite kabeltomte som placerade mickar rätt och korrigerade dumma patchningar. Men detta till trots skulle det gnaga i dem att det inte var på riktigt, att det inte var en riktig studio, att det inte blir fullt så slickat och tillrättalagt som de vill ha det. "Njae, nästa gång blir det ett helt studiokomplex." "Ja, vi tar ett par månader för att vara på den säkra sidan, låtarna är ju aldrig klara innan inspelningen i alla fal..." "Nej för fan! Anlita den bäste teknikern som kan fås för pengar! Ja, nån som har jobbat med U2, eller Bruce eller nån. Ja, bäst ska han vara i alla fall." Folk som vill bli on-top-of-the-world kommer alltid att sträva efter att känna sig som sådana även om de framstår som pajasar.

Andra vill göra snabba pengar, sitter med en PC och betongväggar i ett hyrt källarutrymme i ett lägenhetskomplex i Solna, producerar fyra backtracks om dagen och i slutet av veckan plockar man in en sångerska som får provsjunga lite på de bästa av veckans skörd. Kör 4 skarpa tagningar på de spår som passar henne bäst. Redigerar ner det. Skickar resultatet till nått skivbolag eller förlag man samarbetar med alternativ bekostar pressning själv och skeppar det till en distributör i Ungern. Säljer 6000 ex i Moldavien. Betalar hyran.

På 70-talet måste motsvarigheten funnits till dessa källarproducenter som antingen drev sin egen verksamhet med studio och utgivning eller tillgodosåg branschen med snabba och mer eller mindre kompletta lösningar för snabb och effektiv popproduktion.

EDIT: Kring detta får gärna någon med mer erfarenhet av såväl inhemsk som utrikes popproduktion under 70-talet gärna avfärda, bekräfta eller berätta mer om vad som begav sig och hur.

Att du sen hittar skitskivor på loppmarknaden kan ha flera orsaker; om artisten var tät kunde han finansiera sin skiva själv utan att ta hänsyn till försäljningssiffror; eller det kunde röra sin om någon som brann för sitt verk och absolut ville ha ut sin skiva; någon med kontakter inom skivindustrin som kunde ge vänskapsrabatter, osv.

Men jag får fortfarande intrycket om att du anser att lågbudgetsläppp av icke brett säljande skivor var undantaget snarare än bulken av skivutgivningen under 70-talet. Stämmer min tolkning?

Sedan kan det också bero på ens preferenser; vad DU tycker är skit kanske inte överensstämmer med andras tycke och smak. (Ja, ja, det gäller också mig.)

Som jag sagt tidigare har jag aldrig haft för avsikt att diskutera smak i denna tråd. Snarare har jag försökt sträva efter motsatsen. Det som omtalas som skit har jag försökt väga utifrån dina tidigare smakuttalanden, det vill säga sånt som inte är bredbent arenarock, eller melodiös tyngre rock el.dyl, samt självklart de artister som jag tror de flesta såväl igår som idag är överens om aldrig ens var i närheten av att vara "exceptionellt bra" utan får beskrivas som medelmåttor på sin höjd.

Själv letar jag efter sådana skivor då jag finner det intressantare att leta samplingar och inspiration bland de skeva, excentriska och smått retarderade än bland de allmängiltiga, brett inbjudande charmörerna. Det är därför det genom mitt sovrum vandrar hundratals budgetskivor från 60-70-talen istället för att prydligt tillhandahålla de två LP´s som Meat Loaf hann klämma ur sig under 70-talet.

och att allt musikaliskt av idag är skit. Var har du grävt upp det påståendet?

Vet inte, kan inte påminna mig att jag skrivit eller påstått något sådant så du får gärna redovisa var du hittade uttalandet.

Redigerat 8 maj 2009 av ryssen

[ryssen (oregistrerad)]

I övrigt kan man konstatera att jag gillar ALL typ av musik!

Från stenåldern till idag!

Det där tror jag inte på. Antingen har man inte tänkt efter innan man säger detta eller så har man väldigt, väldigt snäva referensramar.

Som att ha bott på släktgården i hela sitt liv, enbart träffat sina föräldrars föräldrar, mor, far, syskon samt brevbäraren och en vilsen joggare, ändå brister man gladeligen ut i: "Jag älskar alla människor, i hela världen!".

Nej, det gör du inte. Även om du vill det så gör du inte det, men det märker du inte förrän du tar och beger dig från gården.

[Amis]

Nej det beror helt och hållet på vilka artister, band det är frågan om. Förra årets största storsäljare var ju ACDCs och där behövdes det knappt nån lansering alls. Men det är få som är så stora att det räcker med att de släpper så säljer det mer eller mindre av sig självt. Idag finns det allt för mycket för att det ska gå om man inte är stor nog. Det går ju inte jämföra med hur det var på 70-talet med färre släpp. Andra tider kräver andra strategier helt enkelt. Ta bara t ex Pet Shop Boys första singel West End Girls som faktiskt släpptes två år tidigare utan att nån köpte den. Aha´s Take On Me floppade innan de gjorde om videon. Du kunde ha världens bästa låt men om ingen spelade den upptäcktes den inte. Idag kan man lägga ut på nätet och få en hit. Visst det är mycket få som lyckats den vägen eftersom det är få som håller tillräckligt bra kvalitet. Men säkerligen kommer det att komma fler den vägen. Eller genom tjänster som Spotify där man får reklam på nåt sätt för att de vill man ska lyssna på någon. Nya sätt är bara att vänta.

Håller med till 100%. Kanske ska det tilläggas att det krävs en jävla tur också...