Alla spelar tillsammans vs en i taget.

[debatt]

Debatt:

Hur gör man med metronomanvändandet, när man som jag inte bara byter tonart på flera ställen i låtar ofta, utan även tempo som en idiot...? Finns det metronomer som känner av hur någon spelar och ändrar sig efter det? Det borde finnas...

🙂

Holmberg:

hmm ... inte riktigt säker på att jag förstår hur du menar. (lördagar du vet ... 🙂 ) Men om du undrar hur man applicerar mitt tillvägagångssätt på en låt som byter taktart och tempo lite då och då så kanske man skulle kunna göra på följande vis.

Om man antar att du lägger rytminstrumentet live och det ska läggas först. /Mvh JOnnie

Grejen är väl att jag för detta projekt vill lägga gitarr först och främst. Att sätta igång en metronom i bakgrunden till den blev/blir jättekonstigt. Jag spelade in gitarr och sedan när trummor skulle läggas - och den gången var det bara mjukvarutrummor, så var det skitjobbigt när han skulle lägga in det och gitarren skulle "styra". Jag bytte ju tempo "hela tiden".

Avslutningsvis, jag undrar varför denna tråden ligger bland "Analog inspelning". Eller rättare sagt, så undrar jag varför denna avdelning heter "Analog inspelning"?

🙂

//:debatt

Redigerat 16 november 2008 av debatt

[Guitar Nilsson]

Debatt:

Hur gör man med metronomanvändandet, när man som jag inte bara byter tonart på flera ställen i låtar ofta, utan även tempo som en idiot...? Finns det metronomer som känner av hur någon spelar och ändrar sig efter det? Det borde finnas...

😲

Holmberg:

hmm ... inte riktigt säker på att jag förstår hur du menar. (lördagar du vet ... 😄 ) Men om du undrar hur man applicerar mitt tillvägagångssätt på en låt som byter taktart och tempo lite då och då så kanske man skulle kunna göra på följande vis.

Om man antar att du lägger rytminstrumentet live och det ska läggas först. /Mvh JOnnie

Grejen är väl att jag för detta projekt vill lägga gitarr först och främst. Att sätta igång en metronom i bakgrunden till den blev/blir jättekonstigt. Jag spelade in gitarr och sedan när trummor skulle läggas - och den gången var det bara mjukvarutrummor, så var det skitjobbigt när han skulle lägga in det och gitarren skulle "styra". Jag bytte ju tempo "hela tiden".

Avslutningsvis, jag undrar varför denna tråden ligger bland "Analog inspelning". Eller rättare sagt, så undrar jag varför denna avdelning heter "Analog inspelning"?

//:debatt

Analog inspelning, var annars? Om man är flera som spelar in i ett rum är det väl analog inspelning.

[debatt]

[quote name='Holmberg' så undrar jag varför denna avdelning heter "Analog inspelning"?

//:debatt

Analog inspelning, var annars? Om man är flera som spelar in i ett rum är det väl analog inspelning.

Jag skulle kalla det digital inspelning, om det hamnar på en digital porta, men det fanns nog ingen avdelning för det?! Men det var inte det viktiga i min fråga - hur gör man under inspelningsfaserna om man börjar med att spela in en gitarr som både byter tonart och tempo frekvent? Först blir det jobbigt för trummisen/trumprogrammeraren och sedan för alla andra som ska lyssna sig till vad gitarristen pysslar med egentligen, vad gäller ackord, mikropauser osv.

//:debatt

[Gurelura (oregistrerad)]

Jag antar att det blir mycket i såna här diskutioner att man talar förbi varann för att man har olika musikstilar och ljudideal. Gör man rocknroll eller nåt så är ju liveinspelning det naturliga, men den musik jag gör skulle tappa halva grejen om det var liveinspelat. Jag tycker inte att det är självklart att det blir bättre musik när man har samspel mellan musiker, det beror också på musikstilen.

Får man fråga vilken musik du gör?

Pop med lite alla möjliga influenser. Lyssnar mycket på, säg, The Olivia Tremor Control, The Microphones, Animal Collective, of Montreal. Det passar inte att låta som ett band.

Jaha, iofs helt okända artister för mig men jag kan ändå inte förstå synsättet "det passar inte att låta som ett band"..För mig är det musikens själva grundfundament. Kanske inte att vara ett och samma band som hållit på i trettio år men väl ett gäng som kanske varit på turné ett tag och lärt känna varann och blivit samspelta..

But that´s me..

[Dingbats]

Och med risk för att verka lite messerschmitd så tror jag att nästan allt som är gjort typ av en person med åren glöms bort, man lessnar på det av nån anledning. Det man kommer ihåg, och för alltid tycker om är sånt som band gjort tillsammans. Elvis, Jerry Lee, Chuck Berry, Sabbath, Deep Purple, Håkan Hellström, Nirvana. Och Spotnicks å Sven-Ingvars.

Okej, det kan jag inte hålla med om. Flera av mina favoritskivor är bara en person som har gjort (även om de kanske officiellt är ett band). Jag hör absolut ingen skillnad på om en skiva är gjord av en eller flera personer.

Men återigen så är det väl en genreskillnad. Jag kan tänka mig att blues gjord av en person blir tråkigt, men det gäller långt ifrån alla musikstilar.

[Dingbats]

Jaha, iofs helt okända artister för mig men jag kan ändå inte förstå synsättet "det passar inte att låta som ett band"..För mig är det musikens själva grundfundament. Kanske inte att vara ett och samma band som hållit på i trettio år men väl ett gäng som kanske varit på turné ett tag och lärt känna varann och blivit samspelta..

But that´s me..

Okej, då har vi helt olika syn på musik. Att turnera, spela tillsammans osv är inget centralt i mina ögon. Det centrala och det enda som egentligen är viktigt är ljudet som kommer ut ur högtalarna. Att lira tillsammans är ju kul, men det är bara ett sätt att ägna sig åt musik.

[gumpbert]

Jaha, iofs helt okända artister för mig men jag kan ändå inte förstå synsättet "det passar inte att låta som ett band"..För mig är det musikens själva grundfundament. Kanske inte att vara ett och samma band som hållit på i trettio år men väl ett gäng som kanske varit på turné ett tag och lärt känna varann och blivit samspelta..

But that´s me..

Okej, då har vi helt olika syn på musik. Att turnera, spela tillsammans osv är inget centralt i mina ögon. Det centrala och det enda som egentligen är viktigt är ljudet som kommer ut ur högtalarna. Att lira tillsammans är ju kul, men det är bara ett sätt att ägna sig åt musik.

+1

Vad som låter bäst beror nog som sagt på vilken musik man pysslar med, och sedan handlar det också om ljudideal. När jag lyssnar på t.ex. gamla Motown-låtar känner jag ofta att inspelningen förstör låtarna. Det låter spretigt, tunnt och ofärdigt, som en gammal demo typ, vilket är väldigt synd då det oftast är fantastiska låtar.

[Opus99]

Jag känner annorlunda. För mig är det som kommer ur högtalarna ljudet av musik. Spelar man däremot musiken, tillsammans eller solo, så "är" man musik, man är "i" musiken, till skillnad från att lyssna på den på avstånd, kommandes ur högtalare. Högtalare är lite som ... ett fotografi, av Spanien typ. Det är en bild av Spanien men att titta på ett foto är inte detsamma som att vara där. Musik genom högtalare är lite samma sak: det är musik lagrad på burk, som man kan titta på, men inte finnas i den, inte vara en del av den.

Mitt musicerande genom dator präglas ganska starkt av den inställningen. Nästan ingenting jag gör på dator är det "riktiga", utan det jag gör på datorn är som en skiss, en ritning, en slags demo av hur det kommer att låta 'på ett ungefär' när man utför musiken "på riktigt". Sen händer det att folk vill använda den skissen - musiken som datorn spelat - istället för att jag ska spela den, och det är väl ok om dom tycker så ... men för mig är det ungefär som att köpa frusen färdiglagad Findus-mat istället för att laga maten själv - med den finess, färg, rikedom och passion som följer. Det brukar smaka därefter med.

Jag har lite svårt att vänja mig vid att datorproducerad musik kallas för "inspelningar", när det inte är en inspelning, utan en uppspelning - datorn spelar musiken. Det är nog mera så att uttrycket är fel (inspelning) som är svårt att vänja sig vid, snarare än att företeelsen i sig skulle vara konstig.

Redigerat 16 november 2008 av Opus99

[Guitar Nilsson]

Och med risk för att verka lite messerschmitd så tror jag att nästan allt som är gjort typ av en person med åren glöms bort, man lessnar på det av nån anledning. Det man kommer ihåg, och för alltid tycker om är sånt som band gjort tillsammans. Elvis, Jerry Lee, Chuck Berry, Sabbath, Deep Purple, Håkan Hellström, Nirvana. Och Spotnicks å Sven-Ingvars.

Okej, det kan jag inte hålla med om. Flera av mina favoritskivor är bara en person som har gjort (även om de kanske officiellt är ett band). Jag hör absolut ingen skillnad på om en skiva är gjord av en eller flera personer.

Men återigen så är det väl en genreskillnad. Jag kan tänka mig att blues gjord av en person blir tråkigt, men det gäller långt ifrån alla musikstilar.

"Jag hör absolut ingen skillnad på om en skiva är gjord av en eller flera personer."

Det var,... vad ska jag säg... häpnandsväckande? Är det verkligen så har du enligt min mening missat massor inom det musikaliska. Men du är säkert en bra pojk ändå!

[Guitar Nilsson]

Jag känner annorlunda. För mig är det som kommer ur högtalarna ljudet av musik. Spelar man däremot musiken, tillsammans eller solo, så "är" man musik, man är "i" musiken, till skillnad från att lyssna på den på avstånd, kommandes ur högtalare. Högtalare är lite som ... ett fotografi, av Spanien typ. Det är en bild av Spanien men att titta på ett foto är inte detsamma som att vara där. Musik genom högtalare är lite samma sak: det är musik lagrad på burk, som man kan titta på, men inte finnas i den, inte vara en del av den.

Mitt musicerande genom dator präglas ganska starkt av den inställningen. Nästan ingenting jag gör på dator är det "riktiga", utan det jag gör på datorn är som en skiss, en ritning, en slags demo av hur det kommer att låta 'på ett ungefär' när man utför musiken "på riktigt". Sen händer det att folk vill använda den skissen - musiken som datorn spelat - istället för att jag ska spela den, och det är väl ok om dom tycker så ... men för mig är det ungefär som att köpa frusen färdiglagad Findus-mat istället för att laga maten själv - med den finess, färg, rikedom och passion som följer. Det brukar smaka därefter med.

Opus är en äkta filosof. Han (hon?) har förstått stora delar av livets mening.

[Opus99]

Opus är en äkta filosof. Han (hon?) har förstått stora delar av livets mening.

"Hon" ??!? 😉

😛

[Guitar Nilsson]

Opus är en äkta filosof. Han (hon?) har förstått stora delar av livets mening.

"Hon" ??!? 😉

😛

Ja man kan ju inte säkert utröna om det är man eller kvinna som skriver? Opus är väl mer ett musikaliskt uttryck än ett namn på en mansperson. På båtforum kan det vara lurigt, enär en del använder sig av båtens ofta kvinnliga namn som nick. Vore detta ett båtforum skulle jag kanske haft Hannele som nick. Så heter min segelbåt.

[Guitar Nilsson]

Opus är en äkta filosof. Han (hon?) har förstått stora delar av livets mening.

"Hon" ??!? 😉

😛

Ja man kan ju inte säkert utröna om det är man eller kvinna som skriver? Opus är väl mer ett musikaliskt uttryck än ett namn på en mansperson. På båtforum kan det vara lurigt, enär en del använder sig av båtens ofta kvinnliga namn som nick. Vore detta ett båtforum skulle jag kanske haft Hannele som nick. Så heter min segelbåt.

Såg nu på din profil att är man! Visste inte förut, många skriver väl nada i profilen.

[gumpbert]

Jag känner annorlunda. För mig är det som kommer ur högtalarna ljudet av musik. Spelar man däremot musiken, tillsammans eller solo, så "är" man musik, man är "i" musiken, till skillnad från att lyssna på den på avstånd, kommandes ur högtalare. Högtalare är lite som ... ett fotografi, av Spanien typ. Det är en bild av Spanien men att titta på ett foto är inte detsamma som att vara där. Musik genom högtalare är lite samma sak: det är musik lagrad på burk, som man kan titta på, men inte finnas i den, inte vara en del av den.

Mitt musicerande genom dator präglas ganska starkt av den inställningen. Nästan ingenting jag gör på dator är det "riktiga", utan det jag gör på datorn är som en skiss, en ritning, en slags demo av hur det kommer att låta 'på ett ungefär' när man utför musiken "på riktigt". Sen händer det att folk vill använda den skissen - musiken som datorn spelat - istället för att jag ska spela den, och det är väl ok om dom tycker så ... men för mig är det ungefär som att köpa frusen färdiglagad Findus-mat istället för att laga maten själv - med den finess, färg, rikedom och passion som följer. Det brukar smaka därefter med.

Jag förstår inte riktigt det där med att magin försvinner när det är inspelat. Tvärtom ger en inspelning mycket mer möjligheter att förädla magin. En live-spelning kan ju liksom aldrig bli lika bra då den kommer att ha en massa skavanker (sångaren tog i lite väl mycket i ett pari och sjöng flaskt på annat ställe, gitarristen trasslade in sig i en sträng och trummisen kom ur takt typ). Lite som att gå på en Michelin-krog och hitta en fluga i soppan, för att återknyta till din liknelse med mat 😉

Jag har lite svårt att vänja mig vid att datorproducerad musik kallas för "inspelningar", när det inte är en inspelning, utan en uppspelning - datorn spelar musiken. Det är nog mera så att uttrycket är fel (inspelning) som är svårt att vänja sig vid, snarare än att företeelsen i sig skulle vara konstig.

Vad gör inspelat midi-data mindre inspelat än ett inspelat ljudspår med gitarr?

[rainydays]

"Jag hör absolut ingen skillnad på om en skiva är gjord av en eller flera personer."

Det var,... vad ska jag säg... häpnandsväckande? Är det verkligen så har du enligt min mening missat massor inom det musikaliska. Men du är säkert en bra pojk ändå!

I ärlighetens namn, är du stensäker på att du skulle höra skillnaden om du fick genomgå ett blindtest?

Tror det handlar mer om det psykologiska faktiskt.

Jag har många gånger blivit förvånad när jag fått reda på att skivor jag trodde var inspelade av ett helt band i själva verket var mer eller mindre en persons verk (Dinosaur Jr "Without a sound" tex).

[Opus99]

Jag förstår inte riktigt det där med att magin försvinner när det är inspelat. Tvärtom ger en inspelning mycket mer möjligheter att förädla magin. En live-spelning kan ju liksom aldrig bli lika bra då den kommer att ha en massa skavanker (sångaren tog i lite väl mycket i ett pari och sjöng flaskt på annat ställe, gitarristen trasslade in sig i en sträng och trummisen kom ur takt typ). Lite som att gå på en Michelin-krog och hitta en fluga i soppan, för att återknyta till din liknelse med mat 😉

Jag har lite svårt att vänja mig vid att datorproducerad musik kallas för "inspelningar", när det inte är en inspelning, utan en uppspelning - datorn spelar musiken. Det är nog mera så att uttrycket är fel (inspelning) som är svårt att vänja sig vid, snarare än att företeelsen i sig skulle vara konstig.

Vad gör inspelat midi-data mindre inspelat än ett inspelat ljudspår med gitarr?

En musiker ger ju ifrån sig det uttryck han vill ge ifrån sig. Hur kan det förädlas?

Och vad som skiljer midi från en inspelning av en gitarr? Och vad som skiljer midi från en inspelning av en gitarr? Lyssna så hör du 😛

Redigerat 16 november 2008 av Opus99

[gumpbert]

Jag förstår inte riktigt det där med att magin försvinner när det är inspelat. Tvärtom ger en inspelning mycket mer möjligheter att förädla magin. En live-spelning kan ju liksom aldrig bli lika bra då den kommer att ha en massa skavanker (sångaren tog i lite väl mycket i ett pari och sjöng flaskt på annat ställe, gitarristen trasslade in sig i en sträng och trummisen kom ur takt typ). Lite som att gå på en Michelin-krog och hitta en fluga i soppan, för att återknyta till din liknelse med mat 😉

Jag har lite svårt att vänja mig vid att datorproducerad musik kallas för "inspelningar", när det inte är en inspelning, utan en uppspelning - datorn spelar musiken. Det är nog mera så att uttrycket är fel (inspelning) som är svårt att vänja sig vid, snarare än att företeelsen i sig skulle vara konstig.

Vad gör inspelat midi-data mindre inspelat än ett inspelat ljudspår med gitarr?

En musiker ger ju ifrån sig det uttryck han vill ge ifrån sig. Hur kan det förädlas?

Och vad som skiljer midi från en inspelning av en gitarr? Lyssna så hör du 😛

Väl inspelat kan man ta bort skavanker och försköna ljudet, dvs. förädla. Som att slipa till en diamant från en bit kol typ 🙂

Jag ser dock inte skillnaden mellan inspelningarna. Om någon spelar piano via en klaviatur och detta spelas in som midi i en sequencer är det ju fortfarande en inspelning. Vad skulle det annars vara?

[Opus99]

Jag förstår inte riktigt det där med att magin försvinner när det är inspelat. Tvärtom ger en inspelning mycket mer möjligheter att förädla magin. En live-spelning kan ju liksom aldrig bli lika bra då den kommer att ha en massa skavanker (sångaren tog i lite väl mycket i ett pari och sjöng flaskt på annat ställe, gitarristen trasslade in sig i en sträng och trummisen kom ur takt typ). Lite som att gå på en Michelin-krog och hitta en fluga i soppan, för att återknyta till din liknelse med mat 😉

Jag har lite svårt att vänja mig vid att datorproducerad musik kallas för "inspelningar", när det inte är en inspelning, utan en uppspelning - datorn spelar musiken. Det är nog mera så att uttrycket är fel (inspelning) som är svårt att vänja sig vid, snarare än att företeelsen i sig skulle vara konstig.

Vad gör inspelat midi-data mindre inspelat än ett inspelat ljudspår med gitarr?

En musiker ger ju ifrån sig det uttryck han vill ge ifrån sig. Hur kan det förädlas?

Och vad som skiljer midi från en inspelning av en gitarr? Lyssna så hör du 😛

Väl inspelat kan man ta bort skavanker och försköna ljudet, dvs. förädla. Som att slipa till en diamant från en bit kol typ 🙂

Jag ser dock inte skillnaden mellan inspelningarna. Om någon spelar piano via en klaviatur och detta spelas in som midi i en sequencer är det ju fortfarande en inspelning. Vad skulle det annars vara?

Behöver du slipa, så har du ju inte fått ur dig uttryck från första början ens. Då övar man istället. Annars blir det som att använda korsett för att "bli av" med feta magen, istället för att motionera bort den "for real", som att bleka tänderna (som förblir gula därunder) istället för att hålla sig frisk och kry så man har vita tänder naturligt.

Det är en uppspelning, därför att du har inte fångat in ljudet från någon annanstans. Det kom aldrig "in" utifrån på det sätt som särskiljer inspelning från uppspelning i desss rätta mening. Det kommer direkt ur burken. Det är inte en upptagning eller lagring av en plats, ett sinnestillstånd, en situation eller en miljö eller någonting som utspelade sig utanför datorn. Kallar man det för inspelning, då kan man nästan kalla en 100% datorgenererad bild, av ett landskap som inte finns i verkligheten, för "fotografi". Det är inte rätt ord att kalla det för inspelning då, tycker jag. Det blir förvirrande, i synnerhet med tanke på att datorns främsta användning idag är att just att inte spela musiken in, utan snarare att programmera datorn (med lite hjälp av en klaviatur) till att spela upp det som man egentligen skulle vilja kunna spela själv. Ville man inte det, så använder man ju datorn som en jukebox, där man ber datorn spela musik som man monterar ihop själv.

Jag vet att det är definitionsmässigt känsligt område .. folk tycker så olika här. Men .. såhär upplever jag det 🙂

Redigerat 16 november 2008 av Opus99

[gumpbert]

Behöver du slipa, så har du ju inte fått ur dig uttryck från första början ens. Då övar man istället. Annars blir det som att använda korsett för att "bli av" med feta magen, istället för att motionera bort den "for real", som att bleka tänderna (som förblir gula därunder) istället för att hålla sig frisk och kry så man har vita tänder naturligt.

En i övrigt välljudande inspelning med aldrig så mycket känsla och uttryck kan innehålla diverse fel. Detta kan ofta lätt rättas till i en dator och inspelningen låter då bättre. Personligen bryr jag mig inte ett skvatt om det är en duktig gitarrist eller en dator som alstrat ljudet jag hör. Så länge slutresultatet låter bra är det, för mig, helt oinstressant hur ljudet blev som det blev. Dock tycker jag oftast att datorer gör ett bättre jobb än människor.

Det är en uppspelning, därför att du har inte fångat in ljudet från någon annanstans. Det kom aldrig "in" utifrån på det sätt som särskiljer inspelning från uppspelning i desss rätta mening. Det kommer direkt ur burken. Det är inte en upptagning eller lagring av en plats, ett sinnestillstånd, en situation eller en miljö eller någonting som kommer utifrån datorn. Kallar man det för inspelning, då kan man lika gärna kalla en 100% datorgenererad bild, av ett landskap som inte finns i verkligheten, för "fotografi". Det är inte rätt ord att kalla det för inspelning då, tycker jag. Det blir förvirrande, i synnerhet med tanke på att datorns främsta användning idag är att just att inte spela musiken in, utan snarare att programmera datorn (med lite hjälp av en klaviatur) till att spela upp det som man egentligen skulle vilja kunna spela själv. Annars blir ju datorn bara en slags jukebox, där man ber datorn spela musik som man monterar ihop själv.

Håller inte med. För att ta exemplet med piano igen, om du spelar in ett stycke via midi så är det lika inspelat som om du gjort det via en mikrofon och ett riktigt piano. Ditt uttryck i form av anslag och sustain t.ex. är inspelat - inte programmerat. Att det sedan är en dator som alstrar själva ljudet som spelas upp ändrar inte det faktum att det faktiskt är du som spelat och att det är ditt uttryck som kommer att ljuda.

Jag vet att det är definitionsmässigt känsligt område .. folk tycker så olika här. Men .. såhär upplever jag det 🙂

Vi kan enas om att vi inte är eniga iaf 😛

[Opus99]

En i övrigt välljudande inspelning med aldrig så mycket känsla och uttryck kan innehålla diverse fel. Detta kan ofta lätt rättas till i en dator och inspelningen låter då bättre. Personligen bryr jag mig inte ett skvatt om det är en duktig gitarrist eller en dator som alstrat ljudet jag hör. Så länge slutresultatet låter bra är det, för mig, helt oinstressant hur ljudet blev som det blev. Dock tycker jag oftast att datorer gör ett bättre jobb än människor.

Nää, är inte med. Det där är inte att förädla. Det där är att ersätta oförmåga med tekniska substitut, att skapa en articifiell representation av verkligheten. Det behövs bara om man ger sig på saker man inte hanterar. Klarar man av det man ger sig in på så behövs ju inget av det där. Och får man inte till det, så siktade man högre än vad man klarar att prestera. Då övar man tills man kan det, annars är det bara smink. Som att måla texten "100 kg" på skivstången medan den egentligen väger 50 kg, för att man ska framstå som starkare än man i verkligheten är.

Misstag är en sak, men kan man vad man gett sig in på så är "misstagen" snarare "variationer" eller åtminstone små svackor av ett sånt slag som inte inte dödar musiken och inte sticker ut. I övrigt kan "misstag" ofta knocka klinisk perfektionism med hästlängder. Det kan t.ex. vara att man hör att en sångare/instrumentalist slirar till lite och tappar kontrollen för bråkdelen av en sekund, och känslan av "shit, ska han klara det?" infinner sig direkt, och man riktigt hör hur han tvingas balansera järnet, med tungan i mungipan på en ohyggligt smal väg och kasta sig ut och lyckas få till en ap-snygg räddning, som har många gånger mer uttrycks värde än kliniskt perfekt. Såna "misstag" slipper man, med uppspelning.

För att ta exemplet med piano igen, om du spelar in ett stycke via midi så är det lika inspelat som om du gjort det via en mikrofon och ett riktigt piano. Ditt uttryck i form av anslag och sustain t.ex. är inspelat - inte programmerat. Att det sedan är en dator som alstrar själva ljudet som spelas upp ändrar inte det faktum att det faktiskt är du som spelat och att det är ditt uttryck som kommer att ljuda.

Jag tycker det där är att tänja rejält på begreppet "inspelning". Förstår hur du menar, men jag tycker den definitionen känns krystad. Uttrycksmässigt, kan nästan aldrig en "uppspelning" mäta sig med en "inspelning", just för att en inspelning är gjord på en plats, stämning, klang etc, medans datorn oftare används för att efterhärma sånt. Uppspelning skapas vanligtvis i en liten studio eller i en lägenhet, med möjligheten till hur många redigeringsmöjligheter, menyer, ljud, och hur många lugna omtagningar som helst till sitt förfogande. En inspelning, av en pianist, som ska spela i en ansedd lokal, för 1000 kunniga oförlåtande lyssnare, ska spela på gränsen till sin förmåga, i frack, och har en enda gång på sig, från början till slut utan avbrott eller möjlighet till räddning, och måste även göra ett visuellt intryck .. det skapar en atmosfär, en grym respekt för sitt musikerskap, en nerv/klang i uttrycket, och framförallt ett allvar i musiken som man inte kan komma in i med datorinspelningar. Det är en sak som skiljer "inspelning" från "uppspelning", upptagning av en verklig situation till skillnad från inmatat i en ganska slapp och steril miljö, för mig.

Hur gärna vill inte heminspelaren få det att låta som om han satt i en stor konsertsal, på en livescen, majestätisk klubb eller i en dyr studio? hur ofta vill han inte efterlikna en verklig situation, och alltså härmar, till skillnad från att vara "i" det scenariot i verkligheten istället, och spelar in det, gör en INspelning? hur gärna vill en pianist inte att det ska låta som ett riktigt piano och inte en articifiell efterhärmning av ett riktigt piano? Hur ofta vill han få musiken att tydligt låta som i den miljö han faktiskt sitter i: hemma i sin lägenhet, iförd mjukisbrallor, med odiskad disk i köket och TV3 på i bakgrunden? På så sätt är datorn många gånger lite av ett substitut för det man egentligen vill. Det är så jag känner.

Men absolut, vi tycker inte lika.

Redigerat 16 november 2008 av Opus99

[drloop (oregistrerad)]

EDIT: Nej usch vilket dåligt inlägg jag gjorde...

Redigerat 16 november 2008 av drloop

[Dingbats]

Jag känner annorlunda. För mig är det som kommer ur högtalarna ljudet av musik. Spelar man däremot musiken, tillsammans eller solo, så "är" man musik, man är "i" musiken, till skillnad från att lyssna på den på avstånd, kommandes ur högtalare. Högtalare är lite som ... ett fotografi, av Spanien typ. Det är en bild av Spanien men att titta på ett foto är inte detsamma som att vara där. Musik genom högtalare är lite samma sak: det är musik lagrad på burk, som man kan titta på, men inte finnas i den, inte vara en del av den.

Då kommer vi från två helt olika traditioner helt enkelt. Musik för mig är inget annat än ljud. Ser man det så är det naturligt att det är inspelningen som känns som det "riktiga", för det är där man har kontroll på att allting låter precis exakt så som man vill att det ska låta. Jag tycker att eq:n på baskaggen är lika mycket en del av låten som plocket på gitarren, kompressorn på sången är lika mycket en del av låten som melodin. Därmed inte sagt att det inte ofta är häftigare att höra musiken live, men det går inte att jämföra tycker jag. Det är en helt annan uttrycksform, det är inte renodlad musik på samma sätt, det är så mycket runt omkring också.

[gumpbert]

En i övrigt välljudande inspelning med aldrig så mycket känsla och uttryck kan innehålla diverse fel. Detta kan ofta lätt rättas till i en dator och inspelningen låter då bättre. Personligen bryr jag mig inte ett skvatt om det är en duktig gitarrist eller en dator som alstrat ljudet jag hör. Så länge slutresultatet låter bra är det, för mig, helt oinstressant hur ljudet blev som det blev. Dock tycker jag oftast att datorer gör ett bättre jobb än människor.

Nää, är inte med. Det där är inte att förädla. Det där är att ersätta oförmåga med tekniska substitut, att skapa en articifiell representation av verkligheten. Det behövs bara om man ger sig på saker man inte hanterar. Klarar man av det man ger sig in på så behövs ju inget av det där. Och får man inte till det, så siktade man högre än vad man klarar att prestera. Då övar man tills man kan det, annars är det bara smink. Som att måla texten "100 kg" på skivstången medan den egentligen väger 50 kg, för att man ska framstå som starkare än man i verkligheten är.

Vad spelar det för roll hur inspelningen gjordes? Så länge det låter bra spelar det ingen som helst roll om du är virtuos eller om du "fuskat". Det fina med "den digitala revolutionen" är ju att alla kan vara med och leka. Man behöver inte ha tagit pianolektioner från 4 års ålder för att kunna göra något som låter bra.

Misstag är en sak, men kan man vad man gett sig in på så är "misstagen" snarare "variationer" eller åtminstone små svackor av ett sånt slag som inte inte dödar musiken och inte sticker ut. I övrigt kan "misstag" ofta knocka klinisk perfektionism med hästlängder. Det kan t.ex. vara att man hör att en sångare/instrumentalist slirar till lite och tappar kontrollen för bråkdelen av en sekund, och känslan av "shit, ska han klara det?" infinner sig direkt, och man riktigt hör hur han tvingas balansera järnet, med tungan i mungipan på en ohyggligt smal väg och kasta sig ut och lyckas få till en ap-snygg räddning, som har många gånger mer uttrycks värde än kliniskt perfekt. Såna "misstag" slipper man, med uppspelning.

Än en gång, jag är helt ointresserad av artisten och musikerna och deras kompetens/inkompetens. Det enda som intresserar mig är musiken i sig. Dessutom utgår du ifrån att det du kallar uppspelad musik är kliniskt ren, vilket inte nödvändigtvis är sant. Jag kan hålla med om att det i vissa situationer låter bättre med lite imperfektion, men det ska vara under kontrollerade förhållanden (kvantiseringsmallar à la MPC t.ex.).

För att ta exemplet med piano igen, om du spelar in ett stycke via midi så är det lika inspelat som om du gjort det via en mikrofon och ett riktigt piano. Ditt uttryck i form av anslag och sustain t.ex. är inspelat - inte programmerat. Att det sedan är en dator som alstrar själva ljudet som spelas upp ändrar inte det faktum att det faktiskt är du som spelat och att det är ditt uttryck som kommer att ljuda.

Jag tycker det där är att tänja rejält på begreppet "inspelning". Förstår hur du menar, men jag tycker den definitionen känns krystad. Uttrycksmässigt, kan nästan aldrig en "uppspelning" mäta sig med en "inspelning", just för att en inspelning är gjord på en plats, stämning, klang etc, medans datorn oftare används för att efterhärma sånt. Uppspelning skapas vanligtvis i en liten studio eller i en lägenhet, med möjligheten till hur många redigeringsmöjligheter, menyer, ljud, och hur många lugna omtagningar som helst till sitt förfogande. En inspelning, av en pianist, som ska spela i en ansedd lokal, för 1000 kunniga oförlåtande lyssnare, ska spela på gränsen till sin förmåga, i frack, och har en enda gång på sig, från början till slut utan avbrott eller möjlighet till räddning, och måste även göra ett visuellt intryck .. det skapar en atmosfär, en grym respekt för sitt musikerskap, en nerv/klang i uttrycket, och framförallt ett allvar i musiken som man inte kan komma in i med datorinspelningar. Det är en sak som skiljer "inspelning" från "uppspelning", upptagning av en verklig situation till skillnad från inmatat i en ganska slapp och steril miljö, för mig.

Hur gärna vill inte heminspelaren få det att låta som om han satt i en stor konsertsal, på en livescen, majestätisk klubb eller i en dyr studio? hur ofta vill han inte efterlikna en verklig situation, och alltså härmar, till skillnad från att vara "i" det scenariot i verkligheten istället, och spelar in det, gör en INspelning? hur gärna vill en pianist inte att det ska låta som ett riktigt piano och inte en articifiell efterhärmning av ett riktigt piano? Hur ofta vill han få musiken att tydligt låta som i den miljö han faktiskt sitter i: hemma i sin lägenhet, iförd mjukisbrallor, med odiskad disk i köket och TV3 på i bakgrunden? På så sätt är datorn många gånger lite av ett substitut för det man egentligen vill. Det är så jag känner.

Men absolut, vi tycker inte lika.

Du talar om substitut som om det skulle vara något negativt. I mitt tycke är inte sällan substituten överlägsna originalen. En trummaskin får t.ex. inte mjölksyra efter fyra timmars spelande. Dessutom kan den låta på väldigt många olika sätt. Därmed inte sagt att trummisar är överflödiga. Någonstans måste man ju få sina loopar ifrån 😄

Att det går finfint att sitta hemma och emulera rumsklangen från domkyrkan i Lund är ju bara bra. Då kan du ju dessutom bestämma precis hur mycket rumsklang du vill ha så att det låter precis rätt. Vem bryr sig om det är realistiskt eller ej? Så länge det låter bra.

Du väger också in spelteknik i stressad situation, och då handlar det i mitt tycke inte längre primärt om musiken. En inspelning hemma på kammaren behöver inte alls vara steril, platt eller tråkig. Tråkig inspelning har i det fallet ingenting med tekniken att göra, utan beror på hur den som rattar datorn väljer att göra saker och ting.

Naturligtvis beror det på vilken typ av musik man talar om också, och vilken musik man gillar. En hårt kvantiserad och snyggt programmerad 303-slinga ger mig så väldigt mycket mer än valfritt gitarrsolo. Det djup och allvar du talar om i musik finner jag oftast i elektronisk musik. Du är kanske mer rock-orienterad och då har vi väldigt olika referrensramar.

För mig är iaf inspelning "tryck på record och börja spela". Om det sedan spelas in ljud via en AD-omvandlare till datorn, ljud till band eller midi till sequencer är ju bara tekniska detaljer. Same same but different 😛

[Opus99]

"Fuskar" gör man ju av kocketta skäl, för att framstå som bättre men är för lat för att faktiskt åstadkomma det IRL. Samma som smink. Alla vet att folk lyssnar på det som hörs i fullgod tro att det är en upptagning av ett riktigt utförande. Sänker man sequencerns tempo till hälften, och spelar in ett piano-solo i halva tempot, och sen höjer till originaltempot igen, så tolkas det som hörs som en upptagning av när man spelar "i tempo". En autotunad och klippt sång tolkas som en sann representation av hur någon sång, stil och kapacitet låter i verkligheten. Det vet vi alla.

Så istället för att se till att man kan spela på det sätt som täcker situationen, så "låtsas" man. Jag skulle skämmas om jag gjorde sånt. Jag tycker det är att nedvärdera sig själv. Det visar att man inte är stolt över vad man gör, att man inte tar det man gör på allvar. Jag ser inget fel i en person som gör det han kan och är nöjd med det, eller som vill mer än han kan och övar för att nå till det.

För mig hänger det ihop med musikernas kompetens eller inkompetens. Om jag anlitar en musiker för att utföra en passage, så har jag anlitat en person och jag bandar det den personen gör, och det han gör kan vara enligt instruktion från mig. Om det skär sig med musiken så har jag ju anlitat fel person från första början. Då använder jag fel verktyg för uppgiften. Det är mitt fel, inte den personens. Men har jag väl bandat en person, och det inte funkar, så raderar jag det, men inte tänker jag förvanska hans/hennes uttryck och ändå sätta deras namn på omslaget. Det är respektlöst, tycker jag. Tycker jag att ingen kan leverera det som behövs, så får jag lära mig spela det själv, eller se till att hålla mig till det jag klarar av.

Ser man musik som "en upplevelse", en slags abstrakt upplevelse, förpackad på skivor, där ingen bryr sig om vad som hörs eller vad det representerar utan bara vara som en känslomässig drog ... då kan man nog göra precis vad som helst, hur som helst, och det spelar ingen roll. Men för mig tolkas musik en representation av ett utförande, en "IN-spelning" till skillnad från "UPP-spelning", och jag tror en överväldigande majoritet av människor tolkar det så med. För mig är det därför som icke-musicerande folk blir så bestörta och hjärtkrossade av att förstå att allt de lärt sig älska och sjunga är en articifiell framställning som inte ens har något direkt att göra med namnet/ansiktet på skivomslaget. Och när man ska ut live, så blir man ju tvungen att visa upp den sanna presentationen av vad man är och gör, och skillnaden mellan inspelning och verklighet blir rått avslöjad. Hur folk lyckas dölja sitt sanna jag live är ju känt: man tar med enskilda spår ifrån inspelningarna och spelar upp dem parallellt med de levande musikerna, och agerar avsiktligen så att det 'ser ut' som man utför det live. http://www.youtube.com/watch?v=ifrCFD3QNZc&NR=1. Det är en uppspelning, snarare än inspelning med.

Så, om det inte representerar något som finns i verkligheten, då tycker jag man kan kalla det för "uppspelning" snarare än "inspelning", för det är inte en representation av något som kommer "in" utifrån, utan något som spelas upp inifrån burken. Inte världens bästa ordval, men ... nåt sånt 😎 Men jag menar inte att det behöver vara mindre värt, eller sämre, eller mindre *whatever*. Mycket av det är smak och tycke. Jag känner bara ett det är ... fel uttryck används för att beskriva det.

Redigerat 17 november 2008 av Opus99

[debatt]

Men det var inte det viktiga i min fråga - hur gör man under inspelningsfaserna om man börjar med att spela in en gitarr som både byter tonart och tempo frekvent? Först blir det jobbigt för trummisen/trumprogrammeraren och sedan för alla andra som ska lyssna sig till vad gitarristen pysslar med egentligen, vad gäller ackord, mikropauser osv.

//:debatt

Jag får ta och citera mig själv.

Eller är detta problem helt olösligt?

//:debatt

[Demonproducenten]

Eller är detta problem helt olösligt?

//:debatt

lite korkat att spela in bara guran å sen försöka få alla att följa

lösningen är givetvis att repa ordentligt, spela in trummorna med slaskgitarr som stöd, sen lägga gitarren på riktigt

[Guitar Nilsson]

Men det var inte det viktiga i min fråga - hur gör man under inspelningsfaserna om man börjar med att spela in en gitarr som både byter tonart och tempo frekvent? Först blir det jobbigt för trummisen/trumprogrammeraren och sedan för alla andra som ska lyssna sig till vad gitarristen pysslar med egentligen, vad gäller ackord, mikropauser osv.

//:debatt

Jag får ta och citera mig själv.

Eller är detta problem helt olösligt?

//:debatt

Trummorna kanske kan bestå av lite taktlöst svagt pinglande på cymbalerna?

Eller ocksågör du om gitarren till metronom. Trots klick, trumpkomp kan man ju spela väldigt fritt på gitarren, ganska långa pauser. Tar man sen bort metronomen eller trumkompet låter det lite otakt fast det inte är det.

[Opus99]

hur gör man under inspelningsfaserna om man börjar med att spela in en gitarr som både byter tonart och tempo frekvent? Först blir det jobbigt för trummisen/trumprogrammeraren och sedan för alla andra som ska lyssna sig till vad gitarristen pysslar med egentligen, vad gäller ackord, mikropauser osv.

Ska man spela in musik en och en, så måste man ju redan från början följa ett på förhandbestämt program. Noter brukar vara den bästa vägen, men i vilket fall ha ett färdigt arr, där den första instrumentalisten spelar just sin stämma av det arret. Sen följer de andra efter och gör sina insatser i samma arr.

Vet de andra musikanterna om det arret, eller får noterna till det, så brukar det aldrig vara några problem. Då kan sångaren vara det första stämman som läggs t.o.m. Det enda som behövs är en gemensam startpunkt.

Redigerat 17 november 2008 av Opus99

[anarkisten1 (oregistrerad)]

Jag tycker man kan göra lite hur man vill bara alla lirar i ett svep rakt igenom utan omtagningar då lirar alla i alla fall efter grundwiben. Men helst alla på en gång typ nu anfaller vi i flock och så blir det som det blir och varje tagning får ses som ett unikt verk sen får man välja vilket man vill släppa ut.

[gumpbert]

"Fuskar" gör man ju av kocketta skäl, för att framstå som bättre men är för lat för att faktiskt åstadkomma det IRL. Samma som smink. Alla vet att folk lyssnar på det som hörs i fullgod tro att det är en upptagning av ett riktigt utförande. Sänker man sequencerns tempo till hälften, och spelar in ett piano-solo i halva tempot, och sen höjer till originaltempot igen, så tolkas det som hörs som en upptagning av när man spelar "i tempo". En autotunad och klippt sång tolkas som en sann representation av hur någon sång, stil och kapacitet låter i verkligheten. Det vet vi alla.

Så istället för att se till att man kan spela på det sätt som täcker situationen, så "låtsas" man. Jag skulle skämmas om jag gjorde sånt. Jag tycker det är att nedvärdera sig själv. Det visar att man inte är stolt över vad man gör, att man inte tar det man gör på allvar. Jag ser inget fel i en person som gör det han kan och är nöjd med det, eller som vill mer än han kan och övar för att nå till det.

Usch nej, det luktar elitism och snobbism tycker jag. Precis som att en fotograf trollar med ljus och olika objektiv och dessutom retuscherar i efterhand är ju allmänt accepterat, och oftast önskvärt - det blir snyggare. De flesta inser att merparten av de bilder man ser i tjusiga magasin är förskönade, precis som att de flesta inser att musik oftast är förskönad. Inte ens min hyffsat omusikaliske far tror att Paris Hilton kan sjunga bra på riktigt.

För mig hänger det ihop med musikernas kompetens eller inkompetens. Om jag anlitar en musiker för att utföra en passage, så har jag anlitat en person och jag bandar det den personen gör, och det han gör kan vara enligt instruktion från mig. Om det skär sig med musiken så har jag ju anlitat fel person från första början. Då använder jag fel verktyg för uppgiften. Det är mitt fel, inte den personens. Men har jag väl bandat en person, och det inte funkar, så raderar jag det, men inte tänker jag förvanska hans/hennes uttryck och ändå sätta deras namn på omslaget. Det är respektlöst, tycker jag. Tycker jag att ingen kan leverera det som behövs, så får jag lära mig spela det själv, eller se till att hålla mig till det jag klarar av.

Jag har full respekt för din ståndpunkt, men jag kan inte förstå den. Om teknik kan hjälpa dig att göra saker du annars inte skulle kunnat göra är det väl bara bra. Varför begränsa sig?

Jag håller dock med att det skulle vara respektlöst att sätta en musikers namn på omslaget och man förvanskat deras verk utan tillåtelse, men det är ju snarare en avtalsfråga.

Ser man musik som "en upplevelse", en slags abstrakt upplevelse, förpackad på skivor, där ingen bryr sig om vad som hörs eller vad det representerar utan bara vara som en känslomässig drog ... då kan man nog göra precis vad som helst, hur som helst, och det spelar ingen roll. Men för mig tolkas musik en representation av ett utförande, en "IN-spelning" till skillnad från "UPP-spelning", och jag tror en överväldigande majoritet av människor tolkar det så med. För mig är det därför som icke-musicerande folk blir så bestörta och hjärtkrossade av att förstå att allt de lärt sig älska och sjunga är en articifiell framställning som inte ens har något direkt att göra med namnet/ansiktet på skivomslaget. Och när man ska ut live, så blir man ju tvungen att visa upp den sanna presentationen av vad man är och gör, och skillnaden mellan inspelning och verklighet blir rått avslöjad. Hur folk lyckas dölja sitt sanna jag live är ju känt: man tar med enskilda spår ifrån inspelningarna och spelar upp dem parallellt med de levande musikerna, och agerar avsiktligen så att det 'ser ut' som man utför det live. http://www.youtube.com/watch?v=ifrCFD3QNZc&NR=1. Det är en uppspelning, snarare än inspelning med.

Jag betraktar musik som en "abstrakt upplevelse", och jag tror de flesta musikkonsumenter också gör det. Man skulle kunna likna det vid en bil. Bilar väcker känslor. Komponenterna bilen består av gör det i regel inte. För mig är det ointressant ifall killen/tjejen som skruvat in bakrutan på bilen har tränat på det sedan barnsben och är bäst i världen på det. Jag skulle gillat bilen lika mycket om det var en robot som satt dit rutan. Den fyller bara en funktion och ger mig inga känslor. Visst kan det finnas undantag, vissa tycker ju t.ex. att motorn är väldigt intressant, men då är det fortfarande oftast den färdiga produkten man beundrar. Vilken mekaniker i fabriken som skruvat ihop den är ganska irrelevant för de flesta. Om man ska ge sig på att beundra skaparen är det ju snarare designern (kompositören) man beundrar. Om denne sedan valt att låta robotar eller människor skruva ihop bilen är för de flesta ganska ointressant. Om man ska lägga en värdering i det är nog robotar att föredra då de inte har dåliga dagar eller bråttom till lunchrasten.

Så, om det inte representerar något som finns i verkligheten, då tycker jag man kan kalla det för "uppspelning" snarare än "inspelning", för det är inte en representation av något som kommer "in" utifrån, utan något som spelas upp inifrån burken. Inte världens bästa ordval, men ... nåt sånt 😉 Men jag menar inte att det behöver vara mindre värt, eller sämre, eller mindre *whatever*. Mycket av det är smak och tycke. Jag känner bara ett det är ... fel uttryck används för att beskriva det.

Vad ska man då kalla det när en pianovirtuos spelar på en midi-klaviatur och i en tagning matar en sequencer med data? Uppspelning är det ju inte eftersom det är något som skapas just då. Om du skulle kalla det programmering skulle nog pianisten tycka att du förringar dennes framförande och bli arg på dig, så vad är det?

När man väl trycker på "play" och låter datorn spela upp saker håller jag med om att det är en uppspelning, men det gäller även inspelat ljud.