John NT

Den här tråden är faktiskt rätt sympatisk, den ger credit där den förtjänats 🙂 Många gnäller på att popmusik är hjärndött och dåligt och att alla i den sfären är talanglösa. Detta är förstås mot all logik, eftersom artisterna med störst kapital och skivbolagen med störst kapital givetvis inte investerar de pengarna i att jobba med amatörer. Visst, varje poplåt på radio ger inte en fullvärdig representation av den låtskrivarens samlade musikaliska kunskap. Då hade vi med all sannolikhet inte orkat lyssna. Men på de toppnivåer vi pratar om här så gäller det ju att kunna leverera slagdängor på löpande band, den ena ska avlösa den andra, och man har inte råd att vänta på att nån låtskrivare ska sitta hemma och vänta på inspiration eller att musikerna ska göra fler tagningar för att sätta låten. Allt ska bara göras på så kort tid som möjligt och bli så populärt som möjligt. Känner många studiomusiker som utan problem sätter en hel skiva på första tagningen läsandes på ett notpapper. Finns många dolda ninjor bakom radiohitsen. Att killar som Max Martin efter typ 20 år fortfarande skriver var och varannan världsetta och gör det många gånger per år dessutom är för mej inget annat än helt fantastiskt. Jag har enorm respekt för såna här yrkesmän.

Släppte en skiva i somras som det gick rätt bra för, inga siffror på det men den fick rätt bra uppmärksamhet i radio och de stora tidningarna. Metro kallade oss till och med för "årets pop-hopp" 😛 Men några listettor blev det inte, men det var iofs aldrig tanken heller. Här lirar vi på Nyhetsmorgon: http://www.tv4play.s...aign=tv4play.se ..och ett litet rockstjärne-moment på Peace & Love-festivalen 😛 http://www.youtube.com/watch?v=TU8jHCdhdVc Sen att skriva låtar som fastnar i folks huvuden tycker jag väl att jag har en fallenhet för, men som tidigare nämnts, låten och skivbolaget måste mötas halva vägen för att låten ska lyfta medialt, och står man utan bolag så får man nog nöja sej med mindre 🙂 Även om 10/10 personer som hör din låt älskar den så är det fortfarande bara 10 som hört den, och då är den ingen hit.

Jag tror att en viktig del i rollen som producent är att visa en entusiasm och "spelglädje" inför de man spelar in. Även om det på papperet bara är ännu ett jobb, med ett band man skiter i, och man gärna skulle hem och klappa katten istället för att göra en till tagning så får man ju inte visa det för musikerna. Tappar man fokus på uppgiften så gör man ju inte ett bra jobb, men om man istället har kvar fokus och håller sej involverad så blir man ju per automatik entusiastisk. Man måste visa att man har samma mål som musikerna, och att man själv vill att det ska bli skitbra och är beredd att jobba för det. Vara en i gänget liksom 🙂 Det är farligt att sätta sej tyst och bara "vänta" på att sångaren ska bli klar med låten. Sitter du bara tyst och trycker Rec när sångaren säger till så är du ju inte producent... du är en fjärrkontroll och inget mer 😉 Varje tagning förtjänar feedback, och feedback kräver vakna öron, och om du hela tiden visar att du är med i matchen och lyssnar och ger konstruktiv kritik eller uppmuntran så känner inte sångaren samma stress. Samma sak gäller såklart för instrumentalister, men sångare brukar ju som bekant vara känsligast. Allt detta förutsätter förstås att du faktiskt är anlitad som producent, och inte bara inspelningstekniker. Att producera musik är för mej att engagera sej i musiken, ge synpunkter, föreslå ändringar etc. i egenskap av den personen som hör "helheten" och kan föreställa sej hur allt kommer passa i en framtida mix. Typ: "Det låter nog bättre med gitarrerna om du lägger den där bastonen en oktav upp istället" eller "Det där trumfillet krockar med basrytmen... bara så ni vet..." 🙂 Artisten har alltid sista ordet men det betyder inte att de avrättar oliktänkande 😉 Snarare tvärtom, vettiga musiker brukar uppskatta att producenten bryr sej om deras musik och kan komma med bra synpunkter från ett utomstående perspektiv. Vem som sen fick igenom just sin idé på skivan ska inte spela nån roll varken för dej eller för artisten. Men det säger ju sej självt, om artisten inte gillar dina förslag eller din attityd så kommer ni nog få ett kortvarigt samarbete. Det krävs fingertoppskänsla, och en jävligt bred förståelse för musik från producentens sida, för spelar du in ett indie-band kan du inte sitta och pusha dom till att låta hårdrock bara för att du själv föredrar hårdrock. Vet inte om jag håller med helt, men nästan 🙂 Om sångaren tycker något är skitdåligt och du tycker det är skitdåligt men ljuger och säger att du tyckte det var bra, så kan ju sångaren istället ifrågasätta ditt omdöme. Jag blir som musiker mer irriterad när det går dåligt och nån jöns i kontrollrummet säger att allt är skitbra när det inte är det 😛 Jag har fått bättre resultat, både som sångare/musiker själv och som producent, när man på båda sidor är överrens om vad som är bra och vad som är dåligt. Då skapas förtroende för att producenten hänger med i vad som händer och att man jobbar mot samma mål. Sen ska man absolut välja sina ord, förstås. Det finns inte rum för att vara otrevlig i studion. Låt artisten säga vad den tyckte om en tagning först, om ni båda tyckte det var kasst så var det kasst, men om du tyckte den var bättre än vad sångaren verkar tycka så säg det 🙂 Men då ska du också stå för det.

Logic har helt klart mer intuitiva midi-funktioner och ett långt större inbyggt urval av mjukvarusynthar än ProTools. Logics synthar låter dessutom väldigt bra, och har massor av rattar för den som gillar sånt. På min högskoleutbildning har vi haft hela kurser i Logicsynthar. Hade Bernard Löhr i skolan för ett tag sen (jobbar i Benny Anderssons studio, en av de riktiga "ässen" bland mixare/producenter) och han nämnde att när han var mer aktiv som låtskrivare så använde han Logic, men nu när han fokuserar på att producera andra artisters material samt mixa så använder han hellre ProTools.

Ett piano går ännu lägre och det är ingen som stämmer ner flera oktaver bara för att kunna hänga med pianot 😛 5-strängad bas är en kreativ krydda, kan användas lite hursomhelst. Dansband/country-basister kör ofta 5-strängat för att kunna gå ner i kvinter när de spelar grundtoner på E-strängen. En annan grej man kan göra är att oktavera ner i vissa delar av en låt för att ge mer fetma i ett visst parti, och därmed skapa variation i låten. I mitt band kör basisten 5-strängat i B, jag kör 7-strängat i drop A och andra gitarristen vanlig 6-strängad i E. Funkar alldeles utan problem 🙂 Vi spelar typ poprock, inget överdrivet tungt.

Jag har inte hängt här särskilt länge så min åsikt kanske inte räknas bland veteranerna, men jämfört med väldigt många forum så är det helt klart en massa onödigt tjafs och provokationer till detsamma på det här forumet. Det är trist att läsa en intressant tråd och plötsligt behöva hoppa fram 3 sidor p.g.a. att två "troll" haft duell i att kasta bajs på varann. Kanske man skulle göra "anmäl"-knappen lite tydligare? Visste inte ens om att den fanns förrän den här tråden fick mej att leta. En veckas avstängning för omoget/störande beteende och en månad för upprepade förseelser brukar städa upp ett forum ganska fort. Visst, gnällspikar och "tjallare" blir sällan omtyckta men vem fan vill hellre läsa dessa ständiga sandlådekrig?

Det var ju en rätt stor fråga 😛 Som att fråga vad man ska göra när man skrivit en bok eller spelat in en film. Själv ska jag snart börja göra en ny skiva för att jag skrivit under ett kontrakt på två skivor så nu sätts verkligen kreativiteten under tidspress 😛

Sångforum vet jag inget om. Däremot är gitarrforum.com och pratabas.se schyssta svenska forum för gitarrister och basister, och det hänger givetvis sångare där också.

Om vi snackar egna produktioner, så är väl ett bra band, roliga låtar och skön stämning i kombination med duglig inspelningsutrustning det enda som krävs. Spelar bandet dåligt så låter det dåligt, men man kanske har för lite självdistans för att skylla på sej själv och istället skyller man på utrustning, rum etc. Är låtarna inge kul att spela så spelar man också dåligt, vilket leder till ovanstående. Är det dålig stämning blir man frustrerad och då blir man inte nöjd med nåt, oavsett om bandet spelar ok eller inte. Och om t.ex. sångaren inte gillar producenten så kommer han alltid ha nåt viktigare att göra än att åka och spela in. Har man däremot dessa ingredienser så blir man som producent/mixare/medmusiker entusiastisk och då får man skit gjort. För mej ligger det största problemet i att kunna säga: "Ok, den här tagningen är faktiskt inte tajt... den måste nog göras om innan jag lägger min gitarr" för att jag blir så jävla sugen på att göra ett färdigt resultat av låten nu genast 😛

Intressant.... låter pilligt, men smart 🙂 Man vill kanske inte ha alltför mycket cymbaler i rummet alldeles oavsett. Har inte superior (eftersom min egen drummer är superior 😄 skrock skrock!) men jag pluggar med 30 ljudstudenter, det borde gå att lösa. Tack för tipset 🙂

Att det finns för få kvinnliga kritiker berör mej lika lite som att det finns för få manliga bloggare... båda "yrkena" är för mej fullständigt irrelevanta och ointressanta. Vetenskapliga utvärderingar av ny musikutrustning, där kan jag se en poäng. Subjektivt skitsnack om en ny skiva däremot gör mej bara arg. Vet inte om det var Johan Norberg som först sa det, men i ett musiklexikon för tidningen FUZZ skrev han: "Musikkritiker: En person som har en stor, men fullständigt obesvarad, kärlek till musik". En musikkritiker är som en hustrumisshandlare av musik. Usch. Jag har märkt att en musikers ödmjukhet och uppskattning inför andra musikers verk nästan alltid står i direkt relation till hur bra de själva är på att göra musik, och hur länge de kan hålla uppe denna standard. Folk som klankar ner på andras musik och som inte låter sej inspireras av andra gör sällan nåt bra själv, och gör de det så klarar de inte av att göra det nån längre tid. Då kanske motargumenten är "men musikkritker kanske inte vill vara musiker!" Nej det är helt sant, och jag vill inte vara arkitekt och därmed ger jag fan i att försöka kritisera arkitektur.

Tjo! Jag har nyligen spelat in trummor för en fullängdsskiva (14 låtar) och både inspelningen och trummisens framförande är kanon. MEN! På en låt blev det nåt strul i inspelningen av rummet. Fråga mej inte hur, men detta var ett nattligt äventyr och koncentrationen måste ha dalat just vid inspelandet av den här låten... Så nu undrar jag om det finns nåt smidigt (eller osmidigt men fungerande) sätt att simulera en rumsuppmickning? På de andra låtarna handlar det om ett spaced pair U87:or (njurar) på ca. 2-3m avstånd i ett stort men ganska neutralt rum. Har testat att bussa ut närmickningar och överhäng till Logics sample delay men då fick jag bara fasfel eller slapback, hittade inget mellanläge. IR-reverb känns ju som en naturlig lösning, men funkar det verkligen? Tänkte höra mej för här om det finns några smarta idéer, innan jag bokar om studion (vilket jag gärna slipper). Trumspelet är så energiskt, tajt och några av fillsen är riktigt hårresande, så jag vill verkligen behålla den här inspelningen.

Spelade in sången till denna med en Studio Projects B1: Likaså denna, med en helt annan rösttyp: Spelat in med t.ex. U87:or också och visst har det låtit snäppet varmare, men då har micken också gått genom ett SSL-bord, Neve preamp och UAD 1176. Oschysst jämförelse, men tycker inte på något sätt att den signalkedjan är värd de hundratals tusenlappar mer än vad B1+Focusrite kostat mej. Mixat in the box med Logics egna pluggar enbart, inget waves, softtube etc. Hela min studiorigg kostade ungefär vad en U87:a kostar. Jag tycker absolut att man kan gräva ner sej i prylkukmätning och visst är de bäst ljudande produktionerna oftast dyra sådana men att påstå att ALLA är det är oschysst.

Kul diskussion 🙂 Jag har väl mest erfarenhet inom vokal rockmusik snarare än jazz/fusion, men vissa saker går såklart att tillämpa överallt. Huvudsaken är väl att verkligen, verkligen lyssna och känna in låten som solot hör till, och låta musiken guida solot snarare än tvärtom. Ibland är det gött om ett trumfill markerar delar av ett solo men solot ska inte kasta omkull låten bara för att man vill trycka in ett fett lick som egentligen inte passar in. Jag brukar lägga upp ett solo ungefär som jag skriver låtar, och då brukar jag prioritera en viss catchiness med mycket sväng och rytm. Förutsatt att låten ska ha sväng, that is. Och precis som en låt bör leda nånstans så bör solot också det, d.v.s. ett klimax som folk sagt tidigare. Klimaxet blir "syftet" med solot. Det kan vara både i början, mitten eller slutet. Sen spelar jag hellre för kort än för långt. Detta gäller för låtar också, vill publiken höra en refräng 2 gånger så är det bättre att bara spela den en gång än 4 gånger. Jag brukar försöka få med några toner som har nån slags anknytning eller referens till sångmelodin eller kompfiguren, gärna nåt litet bluesigt eller jazzigt inslag, och nånstans en liten "shot" av snabbhet eller fingervrickning. Däremellan satsar jag mest på att markera de rytmer som kompet spelar. 1:45 i den här är ett exempel på hur jag ofta lägger upp mina solon. 2:30 i denna följer samma princip. http://www.youtube.com/watch?v=9nfPfvGclbw&feature=related De här exemplen är ju för snabbare låtar, och det är ju värt att poängtera att olika tempon, genres och förstärkarinställningar etc. alla påverkar hur ett solo "bör" konstrueras. Det är rent ut sagt korkat att nöja sej med ett par grundprinciper och köra på dom oavsett låt. - edit - Viktigt är också att tänka igenom hur solot ska kompas, både ackordsmässigt, rytmiskt och arrangeringsmässigt. Det kanske blir för tråkigt om man bara solar över refrängkompet, och för lösryckt om man kommer på ett helt nytt komp bara för solot. Sen kan det vara idé att hålla igen på trumfills, basgångar och övriga instrumentalslingor under solot.

Limiteringen har ju en förmåga att ställa din mix på högkant om du tar i för mycket... därför kan det ju vara idé att limitera först så du vet vad du har att jobba med sen. Om sen din EQ/multibandskompressorer osv. får den limiterade mastern att klippa, kanske du får lägga till ytterligare en limiter allra sist som bara klipper topparna utan att kötta upp nån ytterligare gain.

Var ligger du till rent geografiskt? Och vad är det för genre/sättning på musiken/bandet?

Så om du går förbi ett hus du tycker är fult, då ska arkitekten som ritade det inte få betalt? Vad du eller nån annan tycker om en låtskrivares verk är väl fullkomligt oväsentligt, det som är väsentligt är att där det finns kunder ska det också finnas betalning. Att skriva fler låtar dårå? Det är som att säga att en sjuksköterska som har dålig lön borde jobba fler timmar. För mej är det här inte så annorlunda mot att t.ex. föreslå att eftersom Saab redan går med förlust så skaffar vi unga väljare genom att dela ut gratis Saab-bilar till nya körkortstagare. Men det framstår ju som idiotiskt, eftersom att bygga en bil är ett hantverk men att göra musik, ja det gör man ju för att det är kul... det finns ju ingen på Saab som tycker det är kul med bilar.

- edit - Nevermind, såg att du var budgetmedveten 🙂 Jag kör själv Axe-Fx oxh rekommenderar det framför riktiga stärkare t.o.m., men 20 lakan är ju dyrt om man inte är gitarrnörd.

Härligt att Steely Dan kom upp 🙂 Jag tycker, som många andra, att alla dessa alternativ (i lägre grad femman) låter förjävliga. Det hade de gjort även om felen inte varit så rejäla som vad som beskrivs i originalposten, jag är ganska känslig när det gäller tajthet och pitch. Sen är jag inte riktigt med på hur ett instrument kan vara tajt när ett annat inte är det? Tajthet handlar ju om att saker ska sitta ihop, och gör de inte det så är det ju inte tajt oavsett om trummorna är kvantiserade 100% till sitt grid eller inte. Tajthet i min värld handlar inte om click, ett band kan spela snortajt tillsammans fast de pendlar 5 bpm fram o tebaks under låtens gång. Som nån annan nämnde så tycker jag att trummor som låter programmerade (that is inom rock/metal ska sägas, är det dubstep eller house så får ju trummorna låta programmerade...) är jävligt trist att lyssna på. Dels för att det brukar låta stelt, uniformt och med fula samplingar, men framförallt för att jag efter 13 års gitarrspelande hellre lyssnar på en musiker som precis som jag övat sej till sina skills, ist för en midi-fil. En rockgitarrist med hemmastudio kommer aldrig nånsin nå ett lika snyggt resultat genom att programmera midi som en trummis med mångårig erfarenhet skulle göra, inte bara i ljudkvalitet men i komposition av trumkomp och feeling. Dock är det värsta inom musik (för min del) övertydligt och inspirationslöst användande av "the four chords" för att skapa en catchy eller känslostark låt. Jag menar det går att komma undan med det om arrangemanget är skoj och ackordföljden inte används konstant genom hela låten, t.ex. i Totos Africa, men t.ex. sånt här är inte lyssningsbart för min del p.g.a. ackordföljden:

För att uppnå en superstark volym men bibehålla känsla av dynamik kan det vara så att arrangemangen i sej måste filas på... byten av trumkomp, eller att låta vissa instrument spela och andra inte i olika delar av låten. Lyssnar man på Nickelback och Daughtry så hörs det rätt tydligt vilka knep som används för att ge låtarna uppfattad dynamik. Ta Nickelbacks "Something in your mouth" som exempel. Enbart kagge och sång i versen, och bas+gitarr kommer bara in i mellanspelen. För att skapa ett lyft från riffet in i refrängen lägger man på tamburin. Andra metoder kan vara att slänga in en fet orgel i refrängen, eller byta ut elgitarr mot akustisk när man vill ge softare feeling. Öppen hi-hat för ös, stängd hi-hat för chill. Därmed skapar man en känsla av dynamik, eller rättare sagt en illusion av dynamik, även i en toklimiterad master. Mätarna går i taket varenda sekund av låten men ljudbilden ändras fortfarande och det är den som får oss att tycka att låten känns dynamisk och varierad.

Haha vilken slump att jag för bara några dagar sedan färdigställde mitt skrivbord, på 150cm, med samma upplägg som du 😛 De här är de enda bilder jag har på kalaset än så länge, men jag kan ju beskriva vad det är som syns iaf: Skrivbordet är ett hopplock från IKEAs Vika-serie. Bordsskivan är 150cm lång och 70cm djup om jag inte minns fel... det står på hemsidan iaf. Gott om plats för både rackprylar och tangentbord iaf. Tror benen är runt 70cm höga. Allt som allt kostade bordet runt femhundringen. Hyllorna gjorde jag genom att såga sönder två hyllor från IKEAs Billy-serie. Båda är stora nog att husera ett 2U-rack, men vill du ha högre än så är det nog bättre att köpa bordsrack från t.ex. Thomann så du vet att skiten håller och att måtten blir rätt. Förutsatt att du inte har tillgång till bandsåg, hyvel etc. för du blir det ju lätt att få till det snyggt själv. Monitorerna står på ett par Auralex Mopads och detta funkar kanon! Kan också vara värt att berätta att mellan de två rackhyllorna har min 21.5" iMac ungefär 2mm marginal åt varje håll... tajt, med andra ord 😛 Har du en större skärm än så kommer du behöva palla upp den, så den står över hyllorna. Fortfarande förutsatt att det är ett 150cm långt skrivbord som gäller. 2 rack på bredden blir ungefär en meter.

Proffs-studio är väl rätt subjektivt, likaså är uttrycket "elektronisk musik". Finns folk som gör grym dubstep med endast Massive på en MacBook och inget mer. Andra kräver hyllmeter av analogsynthar och turntables och trummaskiner etc. Kort sagt: När du säger att vi fattar vad du menar, så tror jag inte alls att vi fattar vad du menar 😛 Ge oss din budget och exempel på vilken musik du vill göra så kan vi ge dej bättre feedback. "Proffs" handlar inte om utrustning, utan om resultat.

Sådär, nu har jag äntligen spelat in nåt riktigt i båset 🙂 Ni får säga om ni tycker det låter illa, kan vara värt att det är en 1000-kronorskonding vi pratar om men jag tycker det låter rätt schysst.

Och så fick båset lite färg! 🙂 Lessen för mörk bild, det är för att det är mörkt nu.

Det handlar snarare om att få "feeling".... som tekniker finns det en miljon metoder för att göra sitt eget jobb enkelt och smidigt, men då går man ifrån det viktigaste, d.v.s. att få artisten att göra en bra tagning. Jag skulle aldrig tvinga en gitarrist att spela in en metal-låt med enbart en clean DI-signal, för att det skulle bli "tajtare" 😛 Det enda jag uppnår med det är en jävligt bitter gitarrist med noll spelglädje. Jag har testat alla möjliga varianter, d.v.s. mickad stärkare, re-ampad stärkare, PODs, numera kör jag Axe-Fx... det enda som varit konstant är att jag alltid spelar fan så mycket bättre med ett bra ljud. Så även om ingen här skulle höra skillnad på om jag spelat in i en mickad 5150 eller en re-ampad 5150 så skulle ni höra skillnad i feeling och spelglädje. Sen har jag alltid varit ett fan av uttrycket "spela som det ska låta". Ska det inte låta DI så ska du heller inte tracka med DI, det säger sej självt. Ska du ha midi-orgel på en låt så trackar du inte med pianoljud. Jag vet att en tagning är bra när jag hör den med det ljud jag vill ha, så jag vet att jag på rätt sätt hanterat feedback, mutat och varierat mitt anslag efter DET ljudet. Och bästa sättet att göra det är att spela in med det ljud jag tänker ha, inte nån provisorisk GuitarRig-plugg som om två månader ska re-ampas med en Mesa/Boogie på okänd ort.