John NT

I ungefär 99 fall av 100, ja 🙂 Du kan göra det ganska lätt själv även om du är oerfaren, googla vilka tonomfång som olika blåsinstrument har så du vet vad som är fysiskt möjligt att spela. Generellt för t.ex. trumpeter är också att högre toner kräver mer muskulatur och erfarenhet för att spela, så en blåsares omfång varierar lite på samma sätt som sångares omfång gör. Ha också i åtanke att blåsare måste kunna andas rätt ofta mellan toner. Skitlånga legaton blir t.ex. svårt. Noter kan du ganska enkelt fixa genom att knappa in Midi i ditt DAW och skriva ut det som noter. Är du ovan med noter kan du låta nån mer kunnig se över dem i efterhand och kanske rätta till lite klavar och grejer så det blir mer lättläst för eleverna.

Det är nog noll problem i de flesta fall, beror ju på skolan. När jag själv pluggat Ljud & Musikproduktion på högskolan så har vi otaliga gånger tagit in blåsare, jazzband, kammarmusiker etc. från ett lokalt musikkonservatorie. Vill du vara säker på att det låter bra så kan det ju vara idé att sikta åtminstone på ett gymnasium, åk. 7 är rätt ungt.

Indeed, men jag tycker man lika lätt kan få samma problem med t.ex. MD421:or på stativ, om trumsetet är stort. Min trummis kör 3 häng och 2 golv som är fullkomligt inlindade i cymbaler, och jag får pyssla som en jävla bäver för att få in 421:or i den djungeln. Med andra ord kanske sarghållare med små mickar är att föredra på större trumset. Har man ett vanligt 5-piece med en crash och en ride så känns det kanske lite snålt att inte ställa upp stativ istället.

Stämning beror ju helt på hur era låtar spelas. Det finns ingen i hela världen som bestämmer hur du ska stämma. Sen om det är lättast för dej att spela just era låtar i standard B-stämning eller drop B eller drop A eller vad fan det nu kan bli är ju upp till dej själv att lista ut. Själv spelar jag 7-strängad gitarr i drop A, basisten spelar 5-strängat i B standard, och andra gitarristen spelar 6-strängat i E standard. Noll problem hittills för oss.

Att folk argumenterar mot att lära sej musikteori, eller förringa dess betydelse med argumentet att musiken blir stel och ospontan, är nåt jag hör konstant. Vad som sagts ordagrannt i den här tråden, forumet i övrigt eller världen i övrigt bryr jag mej inte om alls. Hade jag varit en besserwisser hade jag kanske gjort det. När det gäller att ta ut låtar på gehör så gör jag det relativt sällan eftersom jag skriver eget större delen av tiden. Men gehöret använder jag hela tiden alldeles oavsett, och det har varit min poäng hela tiden. Gehöret och musikteorin tjänar på varann, och bör enligt mej inte separeras alltför mycket.

Använder inte EZ keys men jag vet hur en kvintcirkel funkar, så kanske kan hjälpa ändå 🙂 En kvintcirkel visar hur ackord förhåller sej till varann, och är väldigt användbart när man ska se vilka ackord som finns i en tonart. Detta är enkelt för att om du väljer vilket ackord som helst längs hela cirkeln, så passar de två ackorden till vänster och höger in i mittenackordets tonart. Den inre cirkeln visar mollackord och den yttre visar dur-ackord, så med andra ord får du 6 ackord totalt som kommer låta snyggt ihop vad du än gör. Om du utgår från C dur längst upp på kvintcirkeln så kommer du se F till vänster och G till höger, samt Am under (C durs parallellackord, om du känner igen det ordet), och du ser Dm ner till vänster och Em ner till höger. De här sex ackorden bildar tonarten "C". De bildar också tonarten "Am", eftersom alla ackord som står rakt över/under varann bildar samma tonart.

Vad DU sa är inte vad mitt argument handlade om, jag sa "när folk säger..." inte "Valle menade egentligen...". Om du dessutom sagt nåt annat så förstår jag inte alls varför du känner dej så provocerad. Att du kan ta ut en låt på gehör är inget konstigt, det är det många som kan och så jobbade jag väldigt länge också. Jag säger att musikteorin gjort det lättare för mej att "förstå" musiken, inte bara härma. Du kan plocka ut ett Cmaj9 på gehör och tycka det låter apläckert, och konstatera att det låter ännu läckrare för att sångstämmorna lägger B och D, men kan du teorin bakom det så blir det lättare att applicera det i en egen låt i annan tonart med annan feeling, och kanske skruva om det till oigenkännlighet för att du tycker det låter ännu snyggare. Notera att jag säger "lättare", inte att det är omöjligt att göra det utan musikteori-kunskaper.

Du menar diatonisk (dvs. en låt som följer en tonart). Det är raka motsatsen till atonal, som betyder att det inte finns nån tonart 🙂 När det gäller musikteori vs. gehör så tycker jag jämförelsen är felaktig från grunden, för de två är inte motsatser av varann. Här är en liten icke-musikalisk metafor: Gehör: Att se en blå fågel, och fatta att det är en blå fågel. Musikteori: Att veta att det heter "fågel" och "blå" och sedan kunna läsa "blå fågel" i en bok och fatta att det är samma sak som du sett. Eller om det står "grön fågel" så kan du föreställa dej skillnaden. Gehöret brukar nästan alla musiker utveckla innan de lär sej teorin, på samma sätt som barn lär sej prata innan de lär sej skriva. Men när man lärt sej skriva kan man också börja läsa, och läser man mycket lär man sej fler sätt att uttrycka sej på i sitt tal, dvs. det blir en positiv cirkel. Jag har aldrig hört en författare säga "Nej jag vill inte lära mej läsa och skriva för det hämmar min kreativitet..." För min del har teorin hjälpt mej otroligt mycket eftersom den gör det lättare att lära mej nåt av musiken jag hör, och att skapa samband mellan olika låtars ackordföljder och så vidare. Jag kan lyssna på en låt och snappa upp hur de använt ackorden utan att behöva sitta med en gitarr och gissa mej fram. Det kan jag eftersom mitt gehör och min musikteori arbetar tillsammans, inte mot varann. Så när folk säger att "musikteori hämmar kreativiteten" så tror jag att de menar fel, de syftar snarare på att brist på gehör hämmar kreativiteten, och utan gehör är musikteori inte särskilt användbart, vilket märks tydligt på många klassiskt skolade pianister, violinister och andra "notspelare". De skriver sällan särskilt medryckande musik, där håller jag med. Men har man bra gehör så har det, åtminstone för mej och för tamejfan alla teorikunniga personer jag känner, bara varit en bonus när man lärt sej teorin också.

Ändå kan operasångare anamma ett snarlikt sound oavsett ursprung, kön eller kroppsform... jag är rätt övertygad om att sång är som med allt annat, dvs. det handlar om att skaffa sej förståelse. Förståelse för hur det ska kännas i kroppen när man frammanar det sound man är ute efter, förståelse för vibrato, glissar, uttal etc., och är man inte öppen för det så kommer man inte se några förbättringar heller. En nasal eller gäll röst kan oftast göras något åt, särskilt med hjälp av en sångpedagog, men det är inte så många som anlitar sådana. Att ta sånglektioner är precis lika användbart som att ta gitarrlektioner.

Ett annat bra citat är från Björk, som sa nåt i stil med att skriva låtar är som att virka, dvs. du måste både lägga upp en plan för hur det ska bli i slutändan, samtidigt som du måste vara beredd att kavla upp ärmarna för lite hjärndött hantverk i några timmar. Nu vet jag inte ett skvatt om textilarbeten men jag kan absolut omsätta det hon säger i mitt eget låtskrivande. Man måste både ha en vision och hantverksskicklighet för att gå i mål. Man skriver praktiskt taget aldrig en hel låt på enbart 100% inspiration, samtidigt som man sällan gör något "bra" om man bara skriver på tomgång. Där sa även John Mayer en bra grej: "En person som inte skriver klart sina låtar är inte en låtskrivare". Har du hundra halvfärdiga låtar på hårddisken har du för all del varit produktiv, men du har ju inte åstadkommit nåt egentligen. Det är såna människor som ständigt förlitar sej på "inspiration" men aldrig lär sej hantverket.

Sure, som jag sa så har man olika fallenhet för olika saker. Jag var bra på matte då, inte nu längre. Sångaren i mitt band var grym på fotboll, men inte heller det sitter kvar nu. Fram till kanske 11-12-årsåldern pekade allt på att jag borde hålla på med bildkonst eller grafik, men jag övade som en idiot på min gitarr och det blev mitt största intresse. Är man tillräckligt intresserad och driven och villig att lägga ner tiden som krävs så spelar "naturtalang" ingen roll.

Löjligt 😛 Förvisso spelar garanterat ens uppväxt roll för hur snabbt man lär sej, men nog fan är det övning det handlar om. Jag började skriva när jag var 12, har väl skrivit över 100 låtar, och likförbannat är det mina senaste 10 som hamnat på plattan. För att övning ger färdighet. Sen ska sägas att ens förmåga att kritiskt granska sina egna låtar står i direkt relation till ens förståelse av musik och ens gehör. Du kan inte rätta till nåt om du inte kan identifiera problemet. Och kan man inte identifiera några problem, så kanske man blir nöjd helt enkelt, trots att man 5 år senare med lite mer kunskap kan titta tillbaka på låten och rada upp massor av "misstag" som man inte märkte då. Med andra ord är låtskrivande en pågående process som man utvecklar hela livet. Man kan ha en naturlig fallenhet för något, men en person som är "född till låtskrivare" men väljer att bli bankman istället kommer inte garanterat skriva bättre musik än en yrkeslåtskrivare.

Hade ett produktionsprojekt på högskolan med Bernard Löhr nyligen, och han använder ProTools. Han nämnde att han använde Logic tidigare när han producerade och skrev mer än han gör nu, men när Apple köpte programmet så försvann kompatibiliteten med rullbandare så då gick han över till ProTools istället. Och så ett SSL Duality-bord på det, förstås... den jäveln 😛 - edit - Oj förlåt mej, jag menade förstås FYRA Duality... så klantigt av mej 🙂 Det är som bilden som ONSatan länkade. Poängen med en patchbay är att du kopplar in alla dina in- och utgångar i hela systemet till patchen (dvs. hela mixerbordet, alla kompressorer, EQ, Preamps etc.), så att du sen enkelt med korta kablar (oftast bantam-kablar) kan bygga dina signalvägar i patchen istället för att springa runt med 30-meterskablar över hela stället och kräla bakom rack osv. varje gång du vill använda en outboard. Kort sagt ovärderlig om du har många prylar. Kör du bara i datorn med plugins har du inget behov av en patchbay.

Svårt att säga säkert, inom rock n' roll är ju bluestolvan fantastiskt vanlig, likaså I-IV-V. Samt jazzens absoluta favorit, II-V-I. Otroligt mycket klassisk musik kan även, om man skalar bort färgningar och basrörelser etc., reduceras till serier av V-I 🙂 Men jag säger inte emot dej, I-V-VI-IV (eller VI-IV-I-V som används i halva Axis-videon) är kräkningsframkallande vanligt idag och har blivit nästan industristandard de senaste 10 åren.

Det jag tycker är lite underhållande är att jag sett folk sitta och hånskratta åt de där artisterna för att de skulle blivit "påkomna" med att använda de där två ackordföljderna (för de använder ju faktiskt två, skiftet sker mellan Take on Me och Save Tonight, sedan tillbaka vid Torn). Sedan kan samma personer sätta på en annan låt med precis samma jävla ackordföljd och tycka den är skitbra 😛 Jag försöker undvika de där ackordföljderna helt, let's say av religiösa skäl, men det går ju inte att komma ifrån att allmänheten inte har gehör nog att göra funktionsanalyser så de kommer ju inte märka att 14/20 låtar i t.ex. melodifestivalen använder de här (och ett par andra) knep. - edit - Tycker för övrigt den här är bra jävla klockren också 🙂 Känga mot Cheiron kanske? 😉

Ja och nej 😛 "Pedalerna" som medföljer är snarare knappar än pedaler, och relativt svårspelade. Med det sagt så kan den fortfarande ta in information om öppen/stängd hi-hat samt velocity för HH och kagge. Så med tillköpta pedaler (landar väl runt tusenlappen om man köper det billigaste) blir spelupplevelsen i fötterna långt mycket bättre. Yamahas billigaste el-kagge för runt 500 eller nåt ska vara stor nog för dubbelpedal.

Som tidigare nämnts, en modul behövs ju för att samla ihop och skicka iväg midi-signalerna men för det behövs ju inga monsterprylar. Själv skaffade jag idag en Yamaha DD-65 med midi-funktioner, 1800 spänn för en trumpluggskontroller 😄 Spelkänslan är väl sådär men bra mycket roligare än en MPC eller liknande knappsats-instrument. Midin kan du ju redigera i efterhand ändå, om du vill pilla velocity eller kvantisera nåt.

Funderar på varför du inte satsade på att köra Axe:n genom en combo eller låda med slutsteg? Som enbart pre-amp är ju Axe-Fx minst lika bra som förstegen i nån annan stärkare.... Jag äger också en Axe-Fx och jag känner igen mej i att man ibland saknar "knuffen" från en konventionell rigg, men då pluppar jag bara in den i effekt-returen på en rörstärkare och så är man på banan igen 🙂 Har haft min Axe sen 2009 och själva pill-aspekten tycker jag att jag kommit över... efter några månader av att ha testat varenda stärkare, kabinett och varenda parameter i dessa för att se vad de gör och hur de låter, så hamnade jag med en handfull favoritstärkare och typ en högtalarsimulering som jag helt enkelt kör på jämt. Det är väl en psykologisk grej, att bli tillfreds med det faktum att "bättre än såhär blir det inte, shut up and play yer guitar!" 🙂

Haha avgörande har jag aldrig sagt... "bra att nämna" skrev jag, vilket är något helt annat 🙂 Att ha koll på hur ett öra funkar kan väl inte skada när man mixar musik? Just området 2-5kHz tycker jag är stället där olika ljud lättast blir spretiga, stickiga eller distraherande, vilket jag antar är vad vi menar med att mixen inte "smälter ihop". FM-kurvan ger en vink om varför det är så, sen är den givetvis inte ett recept på kanonmix. Men som sagt, det har jag aldrig påstått heller.

För experimentell rock är nog en multi-burk långt smidigare, tar mindre plats och är till råga på allt hörlurskompatibel. Eleven Rack kan man ju dessutom re-ampa väldigt lätt. Jag skulle annars rekommendera POD HD-serien, låter precis lika bra som 11R i min mening. Inte samma kaliber som min Axe-Fx men för en fjärdedel av priset så kan jag lätt rekommendera dem, har en HD500 själv. Använder inte Amplitube men jag chansar på att du borde kunna spela in lajnade signaler på egna spår, och bussa dem till Amplitube. Har du då 4 crunch-gitarrer kan du bussa 4 line-spår till en enstaka instans av Amplitube (i stereo då), så kan du banta ner antalet Amplitube-pluggar. Borde vara ett steg på vägen åtminstone, innan du byter upp dej.

Det är en mätning där man lät en grupp personer lyssna på sinustoner i olika frekvenser på samma volym, och lät dem höja/sänka volymen på dessa tills de uppfattades som lika starka, dvs. "equal loudness". Ett generellt resultat av undersökningen visade att människor är långt mer känsliga för området mellan 2kHz och 5kHz än de är för allt under och över detta. Det är därför vi nästan alltid kan mäta mycket mer bas i en låt än högt mellanregister, trots att det i våra öron låter balanserat och "jämnt". Likaså blir man mindre och mindre känslig uppåt från 5kHz, och med åldern kanske man inte ens hör nåt alls efter 16k t.ex. Detta är även bra att kunna om man vill mastra sina mixar till ninja-loudness som är så populärt idag. Då är det effektivt att kräma på i 2k-5kHz-området för där kan man göra maximal skada med minimal limitering 😉

Bästa 32 låtarna av de som skickades in i kuvert märkta "EMI" eller "Sony/BMG" ska det stå 😉 Svårare än så behöver det inte vara.

Bra idé. SSL-kompressorn från Waves ställd så den bara smörjer topparna lite brukar kunna göra mycket för att limma ihop en mix. En annan grej är väl att inte solo-lyssna alltför mycket. En kompromiss kan vara att göra 3st "sub-masterbussar", en för trummor+bas, en för gitarrer+keyboards, och en för sång+körer. Istället för att solo-lyssna på en gitarr i taget så kan man istället lyssna på hela "mellanregisterpaketet" och se om det låter som det ska, istället för att försöka lyssna på enstaka spår och klia sej i huvudet. Det finns ju inget i din mix som behöver låta bra på egen hand, det ska ju bara sitta snyggt bland allt annat. Sen kan man ju kartlägga lite var man har "Kärnan" i sina viktigaste instrument, typ kagge, virvel och sång. Lämnar man lite plats åt dessa genom att kanske holka ur lite på exempelvis 200Hz och 2kHz i gitarr+keysbussen så kanske man plötsligt kan sänka både sång och virvel utan att de försvinner, och då får man en jämnare ljudbild som resultat. Sist är det kanske bra att nämna Fletcher/Munson-kurvan också. Olika frekvensområden uppfattas olika starka/behagliga av örat, och har man detta i åtanke när man mixar kan man få till en mix som inte innehåller några obehagliga överraskningar och låter mer "smooth" som helhet.

Fast nu säger du ju inte direkt emot mej, utan du säger mer eller mindre det som var min poäng 🙂 Melodifestivalen håller som sagt "låg klass" i våra öron, trots att det inte råder nån tvekan om att det är tvättäkta popproduktioner, som trådstartaren frågar hur man gör. Som jag påpekar så räcker det uppenbarligen inte med att ha låtar som är catchy, välproducerade och "korrekt" arrade, dvs. inga ojämnheter i harmoniken etc. som lätt händer för mindre vana låtskrivare (t.ex. stämma som inte lirar riktigt, basgång krockar med gitarren etc.). Även med alla dessa aspekter ikryssade så kan man ändå inte garantera att låten blir populär. Det är min poäng, och jag tycker Melodifestivalen exemplifierar den poängen. När det gäller dubstep-grejen så har jag dock en lite annan upplevelse... Jag som aldrig nånsin brytt mej om elektronisk musik hade ändå fått rätt bra koll på Skrillex och viss annan dubstep långt innan Britney släppte den där låten. Jag blev helt klart förvånad när jag hörde breaket i Britney-låten, men att ge all credit för den senaste dubstep-hetsen till den låten tror jag är lite långsökt. Tror det snarare är en naturlig evolution av att House-baserad pop blivit lite väl vardagligt, dubstep bygger ju mycket på samma principer och sound men är mer "nytt" för allmänheten och därför var det mest en tidsfråga innan det letade sej in på topplistorna.

När det gäller "svårighetsgraden" i att skriva pop, kan man ju se till melodifestivalen.... dussin efter dussin av låtar som är catchy, ofta välarrade och pampigt framförda. Ändå framstår det allra mesta av det som rent skräp för oss lyssnare, särskilt för oss som är musiker/producenter/låtskrivare själva. Det har att göra med att även om det är pop, så måste varje låt ha nån form av nerv, nåt nyskapande som skiljer låten från alla miljontals arkiverade popdängor som föregått den. Det kan röra sej om sound, beat, text, ja lite vad som helst egentligen. Varje år hör man minst 15 låtar i melodifestivalen med Am-F-C-G i varierade tonarter, text om kärlek med nån anonym person i "du"-form, trött Ultrabeat-komp. Man bryr sej inte. Trots att mängder av andra låtar med samma formel, t.ex. "Apologize" med One Republic, blev monsterhits nåt år tidigare. Det kan inte förklaras på annat sätt än att pop är inte nostalgimusik, man vill inte ha det som låter som förra året. Hur coolt är det för en artist att komma och låta/se ut som Lady Gaga nu, 2012? Inte särskilt häftigt. I nästan alla musikstilar eftersträvar man till hög grad att efterlikna något gammalt (Rockabillyband härmar Elvis fortfarande, Indie-band härmar U2 eller Beatles, Reggaeband låter som Bob Marley, Glamrockband härmar Mötley Crüe eller KISS, Metalband låter som Metallica eller Pantera), det råder en idolisering av det gamla. Popmusiken gör tvärtom, sound är engångsvaror, man lyssnar sönder det en period sen kastar man det. Så i grund och botten är pop en av de mest kreativt krävande musikstilarna att jobba med, man måste mer eller mindre uppfinna hjulet på nytt i varje låt, eller åtminstone pimpa hjulet till oigenkännlighet. Sen tror jag att man måste ha en fingertoppskänsla och självinsikt för vad andra människor faktiskt kommer gilla, vad som egentligen är nytt, vad som fortfarande kan slimmas i en låt, och i slutändan inte hylla sej själv alltför mycket. Kort sagt, "veta vad som är bra". Hur lätt är det, egentligen?