John NT

Tackar! 🙂 Telen är grym, funderar på att sätta en warmothhals på den men låter iaf kanon 🙂

Tackar! 🙂 Jag är elgitarristen, längst till vänster.

03:30 var load-in, spelning 8 och 10 🙂 Klart tidigaste gig jag gjort, men det var kul! Borsett från mildare influensa och och tryckproblem i vänstra trumhinnan... men jag inbillar mej att det är rock n roll, eller nåt. Enjoy! http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=twinflower_band_-_sweetheart&videoid=1679507&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=twinflower_band_-_ride_along&videoid=1679459&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Inte hört låten i fråga men vad jag vet så kör In Flames Peavey 6505 med EMG-humbuckers i valfri Gibson/ESP. Två SM57:or på lådan, en on-axis och en off.

Då är du uppenbarligen min klasskompis 😛 Tjenare!

Njae han spelar inte alls såsom du beskriver, oftast har han haft väldigt bra teknik men i det här fallet så spelade och repade han i princip hela sin vakna tid i flera månader, eftersom han hade två aktiva band samtidigt som han pluggade bas på folkhögskola, hela tiden med ny musik att lära sej och spela upp som ibland var svårare än han hann träna till. Som sagt, spelar man saker man inte riktigt är redo för blir man lätt spänd. Tror stretching och färre bollar i luften hade hjälpt mer än en omorganisering av hans spelstil. Dock har du helt rätt i övrigt: ergonomi är en skitviktig del i spelandet. Dessutom är det aldrig nån som vill se ditt skrev på scen, så höj gitarren för guds skull... - edit - Angående att spela i flera timmar, så är det inget konstigt alls. Nog för att jag inte spelar covers regelbundet men när vi gör det är 3 timmar standard. Mindre än så hinner inte publiken gå igång på.

Ledskador är inget skämt. Min basist blev inkapabel att spela i flera månader p.g.a. överansträngning när han spelade, och han är bara 20. Jag kan lova dej att det inte var spec kul för honom att inte få spela alls, eller för den delen att ha brännande smärta i hela armen under ett helt gig. Att spela så det gör lite ont kan man göra live nån gång ibland för att inte förstöra giget, men sitter man hemma och övar och känner smärta ska man sluta omedelbart! Stretcha lite, kolla på ett halvkul youtubeklipp, sen kan du testa igen. En grundläggande viktig grej är dock att öva avslappnat. Om du måste spänna dej för att spela nåt, så spelar du förmodligen snabbare än vad du kan hantera. Öva långsammare, öva avslappnat, och snabbheten kommer öka ganska fort. Korrekt teknik handlar om att vara avslappnad och precis, så öva sakta och noggrannt.

Jag tycker det är riktigt svårt att hitta en Gibson som är prisvärd... visst, soundet kan vara kanon, men lägger jag ut 20 000+ på en gitarr så skulle jag gärna ha en med bättre fret access, mer ergonomiskt halsfäste, mer precisa och fasta stämskruvar, ett huvud som inte knäcks... seriöst, är god vän med min lokala gitarreparatör och minst 50% av hans kunder är enbart Gibson-ägare vars gitarrhuvud har knäckts. En annan vän köpte en Les Paul för 24 000 bara härom månaden och nu är den redan på reparation, p.g.a. huvudet. Dock kan du få en grym Les Paul från andra märken, eller åtminstone gitarrer som låter som en Les Paul. Ibanez Artist-serie tycker jag låter väldigt Gibson-aktiga, sen finns ju PRS (både äkta vara och de billigare SE-modellerna) som inte låter exakt som Gibson men bra nära och med grovt förbättrad design och spelbarhet. ESP/LTD har sina Eclipse-gitarrer, sen finns japanska märken som Edwards, Tokai, Burny etc. som alla gjort ganska exakta kopior av Gibson men till bättre pris.

Schysst! Min Cu22 var utan tvekan en fantastisk gitarr, tyvärr drev mina preferenser mot 7-strängat och singlecoils så gitarren fyllde liksom ingen funktion längre. Men saknar den ibland. Jag är inte sådär tokkär i nån av mina gitarrer eftersom jag egentligen bara har en gitarr som uppfyller alla mina krav, och den har jag precis skaffat (eller gjort, beroende på hur man ser det). En moddad 7-strängad Schecter Hellraiser, som jag hackat upp för mickar, målat om, slipat halsen och gjort en massa andra hemska ingrepp på. http://www.youtube.com/watch?v=erE-wBPyrsY Min andra favorit är en 6-strängad version av samma gitarr, dock ett Warmothbygge. Den här var min main-gitarr jäkligt länge och fortfarande den skönaste gitarr jag äger. Dock används den inte längre, eftersom den är 6-strängad. http://www.youtube.com/watch?v=m-hsJyG_B9k

Dealets innebörd är ju själva poängen med ett kontrakt. I ett kontrakt står ju ingenting annat än innebörden, de villkor man tackar ja till genom att skriva under kontraktet. Det där med att bestämma releasedatum redan innan man ingått samarbetet kan vara lite farligt. Finns en miljon saker som kan förstöra ett visst datum, såsom sjukdom, trafikstrul, vulkanutbrott... att sätta ut en deadline är nog mer att rekommendera, alltså ett preliminärt datum ganska långt i framtiden då avtalet måste ha uppfyllts, men som båda parter tjänar på att försöka genomföra tidigare. Är visserligen ingen expert men jag tror inte att du som artist behöver skriva under något för att kunna bestämma releasedatumet, det kan du göra muntligt över en kaffe med en kontaktperson på bolaget. Här handlar det ju också mycket om hur pass egoistisk man själv är: en del vill bestämma allt själv, en del kan gå med på det mesta som skivbolaget gör. Man ska inte utmåla skivbolag som giriga skurkar, eftersom de gör en jävla massa jobb bakom kulisserna för att du ska slippa engagera dej i det. Det är ofta väldigt skönt.

Innan du letar kontrakt måste du fråga dej själv vad det är du vill få ut av kontraktet. Vilka styrkor och kompetenser har du själv, och vilka behöver du hjälp med? Många ser ett skivbolag som nån slags förmyndare som tar dej under armen och gör dej till stjärna, vilket i nästan alla fall är rätt långt från sanningen. Skivbolaget finns för att väga upp de brister du har, och de bristerna skulle kunna vara kontakter, distributionsmöjligheter, kapital etc. Just därför måste du först fastställa vad du INTE behöver ett skivbolag för att göra, och om du inte redan finslipat alla dina egna talanger och möjligheter och utnyttjat alla dina kontakter, så se till att göra det innan du börjar leta skivkontrakt. Ju mer du kan göra själv desto mer slipper skivbolaget betala för och desto mindre pengar kommer de ta för sitt jobb. Egentligen är det ju du som betalar skivbolaget lön, inte tvärtom. Det här fortsätter in i nästa steg: vilken typ av kontrakt vill du skriva på? Har du en färdig skiva så ska du t.ex. inte skriva på ett fonogramavtal, eftersom bara titeln "fonogramavtal" betyder att skivbolaget ska bekosta inspelningen. Skriver du under ett sånt avtal så får du ju ingen ersättning alls för allt jobb du gjort, medan skivbolaget ger dej mindre pengar tillbaks eftersom de andra punkterna i avtalet utformats efter förutsättningen att DE hade betalat skivinspelningen. Istället ska du skriva under en masterdeal. MEN om du dessutom har skivomslag och pressbilder till skivan, d.v.s. ett komplett paket färdigt för utgivning, då förlorar du på att skriva under en masterdeal istället. En tredje viktig punkt är att förstå att skivbolag i största allmänhet brukar gå ut med viss prutmån: de börjar med att ge dej ett kontrakt som egentligen är helt orimligt (d.v.s. alldeles för fördelaktigt för skivbolaget och inte alls för dej) men det är inte nödvändigtvis för att de vill vara elaka, utan för att de räknar med att du ska vilja förhandla. Om de istället börjat med att ge dej ett kontrakt som såg jättebra ut från början, så får de ju aldrig veta om du kunde ha gått med på ett sämre kontrakt. Ju sämre kontrakt du skriver på desto mer pengar går ju givetvis till skivbolaget och vice versa, därför är det skitviktigt att man förhandlar. Var inte rädd för att be dem skriva om kontraktet och skicka en ny kopia til dej så många gånger som krävs för att du ska vara nöjd. Finns skitmycket att säga om det här... skulle kunna sitta här hela natten 😆 - edit - Bra grej som folk har nämnt att aldrig skriva på långa avtal. Skriv inte på för mer än en skiva, svårare än så behöver det inte vara. Ett skivbolag är som ett förhållande, det som verkar bra i början kan kännas skit om 6 månader, och då vill du inte sitta där tvungen att skita ut 5 plattor till för att kontraktet ska gå ut. Kom ihåg att du själv testar skivbolaget: de kanske kan hjälpa dej, men du hjälper ju dom också. Om skivbolaget är stort eller litet säger ingenting om hur mycket de kommer göra för just DEJ, så missköter de sej så vill du kunna gå vidare så fort som möjligt.

Inte heller testat Sinn7, men B1:an är jag oerhört imponerad av. Sången på denna är inspelad med B1:an. http://soundcloud.com/john-nt/barrenmix6

Det räcker väl med att nån gång fått betalt för att spela så är man ju på professionell nivå Profession = yrke, inte sant? Hursomhelst så tycker jag argumentet är lite skumt om man man inte avgränsar definitionen av vilken "nivå" det är man menar. Är det att kunna spela Humlans Flykt i 200 bpm, är det att kunna omharmonisera varje ackord i Giant Steps utan att få dissonans mellan melodi och ackord, är det att kunna slå sönder en gitarr på scen utan att såga i den först?

Gjorde en uppdatering: http://soundcloud.com/john-nt/barrenmix6 Nya gitarrer, rattat om basen helt och tweakat lite i största allmänhet. Bättre?

Toto använder sej ju av motsvarande Em C G D i låten Africa (dock i annan tonart som jag glömt, F#m?). Dock är ju harmoniken i övrigt i den låten rätt invecklad. Men det är förstås ett personligt agg jag har, själv har jag inget emot vanlig vers/ref/vers/ref-uppbyggnad på låtar men det finns det andra som har. Alla kan säkert hitta sin sak de vill ta avstånd ifrån 😛

Citerar er båda eftersom jag har samma sak att svara på: Jag säger inte att man behöver begränsa sej, eller gräva ner sej i ett kaninhål på jakt efter något absolut innovativt. Framförallt inte leta efter det i böcker. Innovation för mej är nåt som enklast kommer ur en del inspiration, och en del gammal hederlig yrkesvana. Får man en schysst idé, bör man därefter kunna kavla upp ärmarna och göra en låt av det. En låtskrivare som bara kör på hantverksvana upprepar bara sej själv, men en som bara kör på inspiration får aldrig nåt gjort istället. Det jag menar är att, när man är halvvägs genom skrivandet av manuset till Avatar, kan säga "Åfan, detta är för likt Pocahontas... men om vi ändrar det här, det här och det här så har vi tillräckligt med fotfäste för att det inte ska bli ett plagiat." Då har man koll på vad man gör, istället för att lura sej själv till att inte se sambandet med Pocahontas alls, för att man inte förstod grundhandlingen i Pocahontas, och bara tyckte det var en schysst rulle. Jag skrev gott om Em C G D-låtar när jag var yngre och tyckte allihop var fantastiska... tills jag insåg vilken urvattnad ackordföljd det var genom att mitt gehör blev bättre och att jag började plugga funktionsanalys. Nu skyr jag den ackordföljden som pesten, men gör hemskt gärna små förändringar av den (byter ut ett enstaka ackord, t.ex.). Är det ett handikapp? Kanske, men jag tar hellre längre tid på mej att skriva en låt isf än att skriva urvattnade dussinlåtar och inte vara medveten om det. När det gäller idén om att en person som kan massor om musikteori skulle begränsas i paranoia för plagiat... så tror jag att det är som att säga att en person som är skitbra på svenska inte kan skriva en bok för att han är rädd för att plagiera. Hans språkkunskap gör ju att han har en större läsförståelse än andra och kan dra kunskap från en större samling litteratur... och i min värld gör det honom snarare bättre lämpad att skriva själv. Kan det också göra honom till en paragrafridande elitist-fjolla som bara vill stila med stora ord? Självklart 😆 Men då är det något som redan fanns i hans natur från början, man blir inte ett arsle för att man läser mycket. Jag menar, jag vet vad ordet diskrepans betyder. Använder jag nånsin det ordet i dagligt tal? Nej, jag säger skillnad såklart. Men läser jag ordet diskrepans i en text, så förstår jag texten. Däri ligger poängen med att plugga musikteori för mej: Lyssna>förstå>tolka>återberätta på eget sätt och i varje steg veta vad man gör.

Kom på en annan fyndig liknelse 🙂 (jag gillar liknelser): Säg att en person tittar på filmen Avatar. Avatar utspelar sej på en helt ny planet, helt nya varelser, helt nya cinematografiska effekter och stilgrepp. Den måste ju vara nyskapande? Men studerar man den från grunden, så ser den ut såhär: En militär kommer till ett främmande land för att ta deras naturtillgångar, men blir kär i kulturen, blir kär i en infödingsflicka, blir tillfångatagen av infödingsstammen men i slutet slåss han med infödingarna mot sin gamla boss istället. Det är EXAKT vad som händer i Pocahontas. Med andra ord, ytan får en att tro att det är en helt unik film, men i grund och botten har andra hunnit före och gjort samma film många år tidigare. Musikteori är ett sätt att lära sej genomskåda såna saker, och framförallt kunna rannsaka sej själv och säga "Tyvärr grabben, du kanske spelar det på en egen synth och i en helt annan tonart, men det är fortfarande 90% Smoke on the Water. Ta hem och gör om".

Tycker självlärd i det närmaste är bullshit. Om vi säger såhär: jag tog gitarrlektioner sen jag var 9 år gammal, och fick inte lära mej nåt alls som intresserade mej. Men när jag kom hem så drog jag igång skivor och plankade låtar. Det är enligt mej omöjligt att enbart lära sej spela musik utan egna initiativ och egen efterforskning. Och utöver att härma andra musiker, vad kan man göra för att lära sej spela? Tycker alla som spelar 4-ackordsrock och lirar diatoniskt och kallar sej självlärda kan kyssa mej i krysset, för de står på stenhårt vedertagna traditioner som de inte alls "kommit på själva". Sen om nån annan visat hur de ska spela eller om de listat ut det själv är en annan historia, självlärda är de dock inte eftersom de fortfarande följer hundraåriga konventioner inom västerländsk musik.. När det gäller kommentaren om att icke-skolade (inte självlärda 😉) musiker spelar mindre strikt och kan gå utanför ramarna mer... så har jag helt och totalt motsatt uppfattning 😆 Det är lite som att säga "Jag vill bygga ett hus som är nytänkande, så jag tänker inte anlita en arkitekt, utan en treåring som tycker om att rita hus eftersom han kan tänka utanför ramarna". Finns inget som tar mitt låtskrivande framåt så mycket och så snabbt som att studera annan musik ur ett musikteoretiskt perspektiv. Då vet jag konkret vad det är i en låt som är nytt för mej och som jag inte använt förr, varför jag ens gillar låten, och så tar jag till mej den kunskapen och ser vad jag kan använda den till i framtiden. Jag kunde ingen musikteori alls fram till för ett par år sen, och innan dess trodde jag att jag tänkte utanför ramarna. När jag började plugga musikteori förstod jag snabbt att jag inte alls gjorde nåt märkvärdigt egentligen. Framförallt kunde jag direkt peka ut vad det var jag tyckte kändes så nyskapande, rycka på axlarna och säga "Jag ändrade dominanten till ett moll, ok". Om man spelar nåt som låter bra är det ju kul att förstå varför det låter bra också, så kan man använda det fler gånger i andra sammanhang dessutom. Musikteori är inget regelverk, det är en ordlista. Det finns inget du kan spela som inte har ett namn inom musikteorin. Inget ackord, intervall eller spelsätt som inte kan noteras och enkelt förstås av alla som kan sin teori. Så att spela musik utan att kunna musikteori är som att lära sej japanska utan att lära sej skriftspråket: det kan gå hur bra som helst att prata, men du kommer inte kunna läsa eller skriva nåt.

Apropå tajming... jazz- och fusionmusiker snackar ju ofta i begrepp som feeling eller bag... nåt slags snittvärde mellan teknisk färdighet, spelglädje och sväng, och att veta hur och när man ska använda sej av olika saker. Tror tajmingen får en viktig funktion där, veta när det är läge för ett solo, när man ska sluta spela helt, eller när man bara knappt ska vara hörbar. Det är väl då man har "känsla för feeling" 🙂 Och det har relativt lite med låtmaterialet att göra.

Tack för responsen 🙂 Ja tror det är dags att leta lite samples till virveln, har inget sånt på datorn men smög in lite av virveln från Indie Live Kit i Logic för att få lite mer snärt i toppen. Den akustiska virveln låter lite djupare och mossigare än jag vill ha i en sån här mix.

Gjorde ett första försök till mix, säg gärna vad ni tycker! 🙂 http://soundcloud.com/john-nt/barrenmix5

Mycket svårt att svara på... känsla kan ju vara både den känslan som åhöraren får av låten, eller den känsla som åhöraren uppfattar hos artisten. Tror mycket av begreppet "känsla" också ligger i hur nytt det låter. Många skulle t.ex. säga att gitarrister som Clapton och Santana spelar med "känsla". För mej som 90-talsunge så kan jag uppskatta deras bidrag rent historiskt, men jag tycker de i många fall är skittrista att lyssna på för jag har hört pentaskalor på gitarr alldeles för många gånger redan. "Känslan" infinner sej inte hos mej, för jag blir för otålig. Sen tycker jag inte att känsla bara ska innefatta "fin" musik, sånt man blir tårögd eller berörd av. Känsla kan lika gärna vara "Helvete vilken välproducerad danshit!". T.ex. tycker jag den här har fantastisk känsla, trots att den är totalt slickproducerad penningpungspop, men den har ett arrangemang och en harmonik som gör mej så förbannat glad: http://www.youtube.com/watch?v=wrXV-moaPss En helt annan form av känsla skulle kunna vara den här. Då är det snara artistens egen känsla som står i fokus: http://www.youtube.com/watch?v=SI9ke2Ju7XY Två radikalt olika exempel av musik, båda enligt mej lika berörande.

Absolut en grym sångare, men tycker han har bättre omfång och teknik än vad han är tonsäker. Wailar oftast rätt surt också tycker jag. Men överlag förbannat duktig, och grym scenpersonlighet också (säga vad man vill om bandets låtmaterial, men de kan fan fylla en scen).

Kul! Ska sätta mej in i den här tråden när jag kommit tillbaka från rep och är mindre bakfull (önsketänkande). 🙂

Hehe absolut, förstår vad du menar 🙂 Känslan av att verkligen "sätta" en svår passage som man övat på i flera timmar är för mej väldigt schysst, men förmodligen ganska irrelevant för huruvida en låt blir bra eller inte på skiva. Är man då snarare låtproducent än instrumentalist/sångare så förstår jag varför man inte känner nåt behov av att nöta skalor på sängkanten. Historiskt sett så är det väl också ganska få av de klassiska mästerkompositörerna som också varit högt ansedda instrumentalister. Det ena behöver inte innefatta det andra.