Opus99

Instämmer 100%. På samma sätt det inte finns ofärgade högtalare, så finns det aldrig heller en ofärgad CD eller mix. Så att använda musik som referens har sina baksidor. Huvudsaken är ofta att högtalarna ska kunna åtege små känsliga detaljer utan att smeta ut. Men vad klangfärg beträffar så är nog den bästa referensen att man "lär" sig högtalarna. Att man använder dem en lång tid och lyssnar på tusentals timmar musik genom dom. Att man vet hur dom låter, att man vet vad dom tillför, hur dom färger, är nog den bästa garantin. Detsamma gäller musik. Att man lyssnar på den CDn ofta, länge och genom massor av olika uppspelnings-system, då "lär" man sig hur CDn låter eller hur mixen låter, och vad en bra återgivning av den CDn ska innehålla för att kallas "bra uppspelningssystem". Det är nog den mest rättvisa och exakta referensen man kan få tag i. Finns inget annat sätt att mäta sånt här med. Att EQa högtalare är något jag generellt sett avråder från. Är man inte nöjd med sina högtalare så är de ju fel för dig, och då är det andra man ska skaffa. Att förbättra något dåligt är ju lite kaka på kaka. Vissa EQar sina högtalre men oftast är det för att avhjälpa problem som rumsresonanser och rumsekon, men det kan även skapa fasfel som inte fanns där innan. Så, se till att du förstår vilken effekt du åstadkommer av att göra en specifik åtgärd.

Jo dom är säkert bra men bästa pris enligt prisjakt är 2990kr vilket är alldeles för dyrt! Jag skrev maxpris 1500kr. Sorry. Ska gå till Synsam imorgon 🙂

På frågan om varför så är det ganska logiskt, men det är inte alltid behagligt. De som redan har ögonen på sina grupper och musik-akter, dom köper skivorna nästan oavsett. Dom backar bara om saker och ting blir helt åt helvete. Den höga interna ljudmassan är mer en tankegång som ska tjäna till att fånga upp nya köpare. Mycket musik spelas på ställen där volymknappen inte vidrörs utan står på ett fast läge - som radio i livsmedelsbutiker, caféer, bilen, jobbet, på TV, dansmusik på krogen osv. Även då en låt från en artist placeras på en samlingsplatta så spelas ju ofta den plattan utan att volymratten justeras. I alla de här sammanhangen så gäller det att sticka ut, att få lyssnaren att lägga märke till låten och minnas den. Bortsett ifrån söta refränger och hookar, så åstadkommer man det oftast med hög volym och skarpt sångljud. Den som lyssnat på ett jazzband på en allmän tillställning, vet ju att under trumsolot så lyssnar alla, men under bassolot så börjar alla prata med varandra istälet för att lyssna till basen. Anledningen är att trumsolot är starkt och skarpt och kommenderar uppmärksamhet medan bassolot är dovt och ljudsvagt, och kommenderar inte uppmärksamhet på samma dominerande sätt. Det är en slags akustisk psyko-social effekt hos människor, typ. Den som däremot kommenderar uppmärksamhet, med uppseendeväckande ljud, starkast volym, lyser med skarpast ljud, syns mest, hörs mest, den minns man. Hör man en låt en andra gång, och minns att man hört den innan, så är det pluspoäng för låten. Och tredje gången så börjar man ofta att acceptera den, att gilla den. Det är lite som med hur vi börjar att åtrå, överlag. Man börjar åtrå det man ser oftast, varje dag, varje dag, varje dag. Det är det man saknar mest om man skulle bli utan det. En tjej blir ju kär i en kille för att han är den hon ser mest, varje dag. Det må finnas andra killar i hennes umgängeskrets, men den hon ser och märker av mest varje dag är den hon kommer bära med sig hem i sitt sinne varje kväll, och gradvis vänjas in i ett gillande för. Och han hjälper det, genom att se till att vara den hon ser och märker av mest. Det är lite undermedvetet. Det är samma med musik, den måste marknadsföra sig själv. För att öka snittljudvolymen måste man komprimera och skära bort mindre avgörande aspekter av ljudet. En lite skruvad jämförelse är om man t.ex. fäster en blompinne i taket och trär ett helt äpple på pinnen, så är tanken att man ska kunna få äpplet så nära upp i taket som det går. Äpplet kommer ju att ta emot taket och där är det liksom stopp. Men om man då skär bort den övre tredjedel av äpplet som först tar i taket, så får äpplets topp en plan yta och då kan man få upp äpplet ännu längre upp mot taket. Det är ungefär så limiting fungerar. Ju mer man skär bort det som först slår i taket, ju högre upp kan man få ljudnivån. Det man skär bort från ljudet är mindre avgörande aspekter, men det innebär inte att det inte märks. I början märktes det inte så mycket, men eftersom alla liksom tävlar om vem som kan låta starkast så tvingas man kapa mer och mer av sina toppar för att ens låta normalhögt idag. I synnerhet vana lyssnaröron lägger fort märke till det här, eftersom all detaljtydlighet skärs av och smetas ut, och musiken låter lika starkt oavsett det är en asförbannad metalltrummis eller en liten blyg flöjt. Så, högre snittvolym har sitt pris, och folk har börjat lägga märke till det nu, och gillar det inte. Den legendariska mastringsteknikern Bob Katz gjorde en filmsnutt om detta, som länge har cirkulerat på nätet: och även wikipedia har en artikel om det här: http://en.wikipedia.org/wiki/Loudness_war

AKG K-701 är mitt förslag. Om du köper dom, kom ihåg att dom behöver ungefär en veckas inkörningstid innan dom börjar låta som dom ska.

Det viktigaste med en mikrofon, det absolut viktigaste alla kategorier, är ju att miken ska vara grön. Det går helt enkelt inte annars, det säger ju liksom sig självt.

Jo, den lät enklare än vad det är, håller med. Och visst, jag håller med dig, vi strävar ofta framåt. Jag gör det. Ofta har jag känt att jag strävar framåt tills det jag hör/känner på insidan kommer till uttryck på ett 100% rättvist sätt. Sen, så tappar jag lite av ambitionen - om jag inte har fler saker som jag vill få fram. Om jag hör någon annans alster, och upplevr att han fått till det fan så mycket bättre än mig, så känns det inte för mig som att "jag ligger efter" eller nåt sånt; det väcker ingen ambition hos mig. För mig känns det som att jag fick ut det jag hörde/kände på ett sätt som gör det hela rättvisa. Om en annan snubbe får mig att beundra hans alster nästan mer än mina egna så ser jag det oftast som att han hörde/kände något på insidan som .. jag inte hörde eller ännu inte har hört. Så både han och jag gör typ samma sak. Så är det för mig, vet inte riktigt om andra känner igen sig i det. Men i en del fall handlar det nog om att vilja visa upp talang, trots allt. Vissa kopplar ju ihop andras beundran och gillande som ett tecken på egen förträfflighet, men jag känner att det är en så utarmande väg, som droger nästan. Efter första succéerna måste man ju öka dosen för att få samma kick igen .. så det tar liksom aldrig slut, man blir aldrig nöjd på den vägen. Man blir lätt en rampljus-knarkare. Elvis Presley är ju skräckexempel här. Där sa du nåt. Det jag tänker på är liksom saker som man känner/ser framför sig på något psyko sätt, typ miljöer, dalgångar, höjder, geografiska landskap, rollspel mellan olika element, färgnyanser, smaker .. det gör så mycket. Musik utan klar melodi är ju exempel på sånt - mycke electronica är sånt. Så visst var det förenklat, de där med att musik bara handlar om att spy ur sig vad som en ligger på tungan för stunden. Sen måste man ju få brudar också .. annars så går det ju fullständigt åt helvete.

Det funkar ganska sällan bra. Ljudet av musiker som befinner sig i samma rum är sällan en bra beskrivning på det ljud man 'egentligen' är ute efter. Så har jag upplevt såna här frågor. Ett enkelt sätt är att använda impuls/respons reverb där ett och samma rum har samplats ifrån många olika vinklar och olika avstånd, och köra varje instrument genom individuella konvolutionsreverb (med olika rumsvinklar och avstånd laddade) med 100% effekt. Då kommer man någonstans i närheten, men då krävs det också att instrumenten är väldigt väl balanserade och mixade innan. Men som sagt, jag upplever det som att man frågar efter en annan slags klang, fastän man frågar om "i samma rum". Du kanske kan berätta mer om omständigheterna du försöker jobba med? då blir det lättare att hitta förslag tror jag.

Kul att se hur olika kriterier vi lyfter fram när någon frågar efter "det bästa". Vissa går på "Svårkopierat", somliga på "rysningar" andra på "minnen, tidsera", somliga på "det är inte vad som spelas utan vem som spelar" .. En gång i mitt liv ska jag lyckas åstadkomma en omröstning där alla ger sin åsikt ufrån exakt samma inre kriteriegrund. Det ska bli häftigt, men förmodligen ett förvånande svar. Jag själv är fortfarande svag för Vai. Hans spel är bländade, i ordets rätta bemärkelse, för man fastnar lätt vid den utstuderade kombinationen av hastighet och renhet. Men kikar man förbi det så tycker jag man hör ett makalöst melodiskt sinne. För mig så "nailar" han det varje gång, dvs han hör vad som behövs och schmackar in det fett. Även om mr Wannabe Perfect förstås tabbar sig då och då så är det nog ändå sinnet att höra vad som kan lyfta det befintliga till något det inte kunde vara utan solot som charmar mig. Men hans musik visar upp en del av den där .. nästan smutsiga, skitiga avigheten och kärvheten som han plockade upp från Zappa, och den aspekten gillar jag inte alls. Är inget Zappa fan; alldeles för lite respekt för framförandet av musik, ingen skönhet utan mest rått, kaxigt, skitigt och slafsigt och avancerat garageband över det för mig.

Kul att se hur olika kriterier vi lyfter fram när någon frågar efter "det bästa". Vissa går på "Svårkopierat", somliga på "rysningar" andra på "minnen, tidsera", somliga på "det är inte vad som spelas utan vem som spelar" .. En gång i mitt liv ska jag lyckas åstadkomma en omröstning där alla ger sin åsikt ufrån exakt samma inre kriteriegrund. Det ska bli häftigt, men förmodligen ett förvånande svar. Jag själv är fortfarande svag för Vai. Hans spel är bländade, i ordets rätta bemärkelse, för man fastnar lätt vid den utstuderade kombinationen av hastighet och renhet. Men kikar man förbi det så tycker jag man hör ett makalöst melodiskt sinne. För mig så "nailar" han det varje gång, dvs han hör vad som behövs och schmackar in det fett. Även om mr Perfect förstås tabbar sig då och då så är det nog ändå sinnet att höra vad som kan lyfta det befintliga till något det inte kunde vara utan solot som charmar mig.

Eftersom människor gillar ungefär samma sak, i olika klädsel (så att säga) så är det nog inte konstigt ifall 2 kompositörer kommer på ungefär samma sak. Ibland kan det ju ligga i långtidsminnet med. Jag gjorde en låt en gång, som jag sen - till min fasa - hörde när jag lyssnade på min gamla Alice Babs barnskiva, typ 15 år senare. Då förstod jag hur "inspiration" ibland funkar. Leonard Bernstein gav sig ju på ett försök att räkna ut hur många kompositioner som är möjligt inom människans hörselområde. Han utelämnade klang och gick helt på tonhöjd och tid (rytmik). Tillsammans med 3 matematiker så tog det ett tag .. men de fick fram ett svar som börjar på 106 och åtföljs av 118 nollor. I samma veva räknade dom ut att genom världshistorien har vi människor nog bara utnyttjat ungefär en miljon unika kombination utifrån den enorma mängd som faktiskt är möjligt 😲

Min mormor samlar tänkvärda ord från veckotidningarna i en liten bok, redo att tas fram vid middagsbordets konversation, eller till brevskrivning. Hur gör du, förbereder du dina liknelser och har små uppsatstemplates på skrivbordet eller freestylar du dig fram på forumet? När en snickare slår i en spik använder han inte Nationalencyklopedin, utan en hammare ty då blir det bättre träff. Den fick du gratis. 🙂 Faktiskt inte. Ren improvisation. Det skulle ju bli alldeles för långt, komplext och tungläst att klämma ur sig något sånt där i ljud/musik-miljö, så då tänker man efter hur själva grundprincipen - som man vill tala om - ser ut i sin mest råa och basic form. När man ser det, så försöker man hitta något vardagligt exempel som exemplifierar det enkelt och bra 😉 Mormödrar, dom bara fuskar jue

Bra chorus är det otroligt ont om, tycker jag. De enda som passerat min godkänt tröskel är Choruset och Doublern i Waves Stomp 2, Waves Metaflanger och Magix Corvex. Möjligen kan Nomad Factorys BT Analog Chorus CH2S göra någorlunda ifrån sig men inte som de ovan, tycker jag. Mitt "go to" är waves metaflanger.

Persing gör ingenting litet, och lägger massor med krut på att göra det genomtänkt och lättanvänt. Spectrasonics misslyckas nog aldrig med det mål dom lagt ut för sig. Ska bli intressant att se vad för nya ljudaspekter Omnisphere kan erbjuda, för i syntklangväg tror jag inte man längre kan erbjuda något som inte redan finns, eller kan skapas genom att kombinera 2 klanger. Men samtidigt tycker jag Spectrasonics pluggarna har en tendens till att övermätta nåt väldigt. Alla som använt Atmosphere, Trilogy eller Stylus RMX de senaste 5 åren, och har över 1000 ljud per mjuksynt till sitt förfogande, dom vet att dom inte använt ens haft behov av en hundradel av det. Man har inte ens haft användning av garantin att man aldrig kommer att sakna något ur synten. Så storleken och resursen verkar så ... det blir som 1000 kg sockrad vispgrädde på nåt sätt. Visst låter det bra, men samtidigt låter det ganska mycket "likadant" om de flesta ljud; det finns inge ljud som låter sämre än de andra liksom. Och nu kommer Omnisphere, med nästan 50 gb ljud i en enda synt (Atmosphere gånger 16) varav man kommer att testa 200 ljud på en gång och låta sig bli hänförd som zätan. Men i slutändan kommer man ändå inte att använda mer än en tusendel av det, och alla inspirationer man hörde i huvet första gången man bläddrade igenom de 200 patcharna kommer aldrig att se dagens ljus - tills nästa "grej" kommer ut. Det skulle vara buslätt att säga "kvantitet över kvalitet", men här är inte kvalitén så kompromissad på. Ändå vet jag redan vad Omnisphere är: En ny Atmosphere i RMX form, med betydligt större modulationsfriheter och mer imponerande ljudaspekter, och 10000 patchar där alla ljud låter .... hur ska man säga ... "lika bra". Inget ljud låter bättre än det andra och om man har spelat 20 patchar så vet man hur resten låter, liksom. Dom är väldigt fristående, och inte så formbara. Det funkar nog bäst om man gör musiken runt spectrasonics-klangerna för om man försöker tillfredsställa ett existerande behov med t.ex. Atmosphere eller Stylus .. då blir det svårare. Det är inte i första hand bröd&smör syntar det här. Men det är intressant som nyhet, och det är spännande att förvänta sig vad Persings fokus på "psykoakustisk sampling" har gett upphov till. Att sen besökarna på NAMM kutar runt och är som lyriska höns över att dom samplat ett brinnande piano, och deras inre visualisering av "Fattar ni, nu kan jag tillfredsställa en kund som frågar efter ett ljud som påminner om ett brinnande piano. Det här är helt nytt i musikhistorien!!" ... det känns mest otroligt fjantingt och Persing är nog inte dummare än att han vet att sån ytlig hajpning säljer.

Mm, det är nog så. Vi människor har ju en tendens att vilja enas runt ett gemensamt begrepp, en gemensam uppfattning om vad som faktiskt är bra och dåligt. Vissa går efter rysningar, andra efter svåruppnåeliga prestationer .. somliga minns och känns den plats och situation dom var i första gången dom hörde det ... det är så olika. Sen är det kanske inte lika roligt att spela upp något för någon annan när man själv ryser av det, medans den andra tycker "jaha, så what?", det är väl alldeles för lätt att vi gör saker som andra lätt ska godkänna med, för att slippa det där med att känna sig udda å kufig. Pratar man med många amerikaner, dom med sitt nästan halv-nazistiska evolutionstänkande, så får man ofta höra att om man inte gör det man gör för att överträffa sina föregångare och säkra ekonomisk framgång, så är man en nörd. Men så saknar dom ju förståelse för egenskapen "självironi" med. Ziggy Stardust, för mig, är massvis med personlighet, tydlig färg, och karln kan inte sjunga .. men lyckas ändå förmedla det som visas upp på ett sätt som är så pass gripande. Nästan motsatsen till "göra hits, bli rik och firad" tänkandet. Hits överlever ju bara någon månad eller två, medan personliga verk som Ziggy Stardust blir ihågkomna i 50-100 år, lätt. Sen sa jag inte "en mix som låter ***** i *****", jag sa "en mix som låter ****** i **** med sned **** på en brunstig *****". Det är faktiskt en jäkla skillnad 🙂 Yes. Samtidigt kräver det där en del självförtroende. Såg på en dokumentär på TV häromdagen om en 12-årig flicka som blev gripen av svenska polisen, misstänkt för ha anlagt en mordbrand. Polisen var så tvärsäkra, och ville bara ha ett erkännande; något annat var inte på fråga och hon hölls i förhör och isolerad ifrån sin familj i 4 dagar. Idag har man visat att hon var oskyldig men psykologer uttalade sig om att det är otroligt sällsynt att en ung människa håller benhårt på vad som är sant när pressen omgivningen verkar så skoningslös. De flesta skulle säga att de gjorde det, stryka medhårs bara för att få komma ur rävsaxen. Verkligheten kan vara lite så, att vi inte orkar stå emot den flod av skilda uttryck som omgivningen sköljer över oss om vi gör något som är så personligt för oss själva. Om man däremot gör en Britney Spears radio-hit och tjänar pengar, då är åsikterna nästan entydiga. Det blir lite att ta det minsta motståndets väg, ta skydd bakom nästan amerikanska ideal: Can't argue with success. Det känner jag såväl igen, även om jag är mer tvärtom. Men, då går man ju emot varje naturlig instinkt man har som människa - ungefär som att vara mätt men ändå tvinga i sig mer. Är man då dum i huvet eller disciplinerad? säg det. Är det förresten någon skillnad mellan disciplinerad och dum i huvet? för, som du säger, man får ju oftast fram samma resultat i slutändan i vilket fall. 😛 Om man tvingas lida mer för ett resultat, så måste ju belöningshalten av slutresultatet minska - eftersom man lidit mycket mer.

Välkommen i djungeln då 🙂 Att slippa behöva tala om för andra, och ändå höra dom komma fram med ett halvskapligt resultat, det har sitt pris. Det innebär att man måste göra allt själv, och även om man vet hur man vill ha det så måste man fortfarande "få till" det så - och samtidigt bibehålla arbetslusten och inspirationen. Och tekniskt sett är det ofta betydligt svårare än man tror. Det är ofta därför man låter andra göra det åt en Generellt tror jag inte att inbyggda ljudkort levererar tillräckligt med presicion för att vara riktigt problemfria. Det handlar inte nödvändigtvis om ljudkvalitet, utan istället om drivrutinerna som ger kortet en högre prioritet och kan ge ut betydligt bättre prestanda (mer spår och effekter för mindre processor-ork). Med dator ork så brukar man säga att om du ska använda dig av mest mjukvarusyntar så bör man lägga pengarna på snabb processorkapacitet, och vill man använda mer samplingar och romplers så är det istället mycket minne man ska satsa pengarna på. Att spela upp samplingar och romplers tar inte mycket CPU ork alls. Ang mac, så är jag lost, men generellt sett tror jag ovanstående gäller för alla datorer. Lycka till.

aha, det var nåt nytt ... tackar

Kul att läsa om det här. Ser sjyst ut, även om svart, grått och rött ... hm ... de blir bordellrock där inne hädanefter? Anyway, jag undrar vad ni använt för att lägga upp dom där tredimensionella ritningarna i? det ser bra ut.

Tack! Dina inlägg får mig att tänka i nya kreativa banor och släppa på prestationspressen. I andra trådar där du skrivit så är det oftast väldigt intelligenta och kompetenta inlägg du kommer med. Jag tycker du verkar vara en mycket begåvad person både ljudtekniskt och musikaliskt. Du kommer med dina råd och synpunkter på ett professionellt och ödmjukt sätt och jag vill ge dig credits för det. //Fredrik Tack. Fan, kul att få cred 😮 Alltid skitkul att folk känner att dom har nytta av vad som skriv på forumet. Jag förstår hur du menar, har fått en hel del "ahaa" upplevelser här jag med. Finns mycket matnyttigt som folk skriver här. De sjuka är ju att folk inte alltid menar att leverera en "ahaa"-kaka, men man får de ändå. Ännu sjukare är om man är verbal, och låter som man vet vad man talar om, och så släpper man en mix, som låter som ****** i **** med sned **** på en brunstig *****, då kan det bli ganska konstigt. Så man kan bara hoppas att man kan leverera det man talar om med. Är ju inte alltid så 😳 Jag jobbar på att skriva lite mer kortfattat .. är lite väl uttalad ibland, men faan ... det är ju livet jue. Sägs ju att man lär så länge man har en fungerande lever 😱

Jag kör dubbla skärmar och jag kan ställa upplösningen för varje skärm individuellt. Det gör jag i kontrollpanalen för grafikkortet - ATI Catalyst i mitt fall. Skärmarna klarar förstås bara upp till en viss upplösning, men med grafikkort och skärmar som är yngre än 10 år så ska du kunna köra åtminstone 1024x768 utan minsta problem. Jag kan inte tänka mig att CRT skärmen är ett problem i det här avseendet.

Windows movie maker ska fixa det alldeles utmärkt. Resultatet blir inte som "de dyra" men det är snabbt, effektivt och blir ganska bra. Kolla om du har version 2 av det, och även om du har det kan du prova att hämta hem det från internet och installera om det - med tanken att en installation kan återställa det som får det att haka upp sig. Finns tonvis med andra program som gör samma sak annars. Lets på download.com och tucows.com

Tycker jag med. Gizmozis får akta sig, så han inte hamnar att mixa folks skivor istället för att spela musik - musiker som jag förstått han är 😲 Jag hör 2-3 db runt 140 hz och 450 hz som skulle kunna skalas ner, och 2-3 db i 5600 hz området som skulle kunna ökas. Men här talar vi nog förändring och kanske inte nödvändigtvis om förbättring. Mixen, eller kanske snarare arret, är ganska ljus och slaskig uppe i diskanten. Det är så mycket ljud och instrument som tävlar om uppmärksamhet där, de flesta med ljust reverb och/eller lång svans och inget som direkt sticker ut. Jag tycker det känns som en stor del av det kommer sig av att virveln är så ljus och inte bereder en stadig motvikt till den feta kaggen - virveln får ingen genomslagskraft utan liksom absorberas upp av det ljusa den med. Tyvärr blir rösten nästan det enda med tillräckligt mellanregister, men det här kommer att låta bra på radio - deras multiband limiters älskar sånt här ljud. RMSen på MP3n ligger på 13,4 och det är ganska kompakt, men för att tävla med de flesta hittarna måste man nog ner till typ 10. Sämre än det här har man hört. 🙂 Så, du säger att det här är en färdig bakgrund? www.emotionalbeats.com

"samtidig inspelning på flera kanaler?" + "endast att kunna spela in på två kanaler samtidigt" = 😲

Jodå. Mastring är att anpassa mixen till slutanvändningen. Musik för klassiska skivor, radio-hits, filmmusik, rockskivor, datorspel och videospel, reklammusik .. musiken lyssnas till utifrån olika premisser och på olika system. Mastring förbättrar ofta lyssningsupplevelsen för den målanvändning som är avsedd, men samtidigt försämrar den oftast ljudet ur rent ljudteknisk synvinkel sett. Så om ni är nöjda med mixen så tycker jag ni ska köra på det.

Nä 🙂 Om en mix inte är tillfredsställande så är det ju mixen som ska justeras. Mastring är i grund och botten inte att reparera otillfredsställande mixningar. Är mixen inte tillräcklig, så gör den tillräcklig.

Digital AudioLabs CardDeluxe Låter så bra så man höjer ögonbrynen direkt. Drivrutinen och stabiliteten är skaplig.