Opus99

Ni som har provat/äger en Yamaha BB414, som ni säger är så prisvärd ... hur hänger den med vid lite våldsammare spel? vore den helt avig att spela mycket slap-bas på t.ex.? jag vart lite nyfiken nämligen 😏 Haha ... Raaauuoorrrr 🙂

Gå till "Devices" menyn i Cubase. Välj "Device Setup ..". Klicka på Plus-knappen uppe i vänstra hörnet och välj "Generic Remote". Då aktiveras en Remote Control modul i cubase som du kan programmera efter behov. Titta nu det vänstra fönstret, under mappen "Remote Devices" så ser du din nya modul "Generic Remote" där. Klicka på den, så ser du parametrarna som du kan programmera i fönstret till höger. Det finns ett gäng förinställda remotes under plustecknet med, men om du inte har någon av dom så är det Generic Remote modulen du ska använda dig av. Sen är det ganska lätt, bara att klura lite hur du ska lösa det. Lycka till

DDrums triggmickar är så gott som alla trummisars älsklingar, för de tar upp nyanserna så bra och svarar så realistiskt mot hur man spelar. Men att de tar upp mycket dynamik brukar inte gynna inspelningen speciellt, så det är lite av ett tve-eggat svärd de där. Se bara till att trummisen dämpar upp sina trummor otroligt, t.ex. genom att fixa formskuret skumgummi, eller packad bomull och stoppa i pukorna, virveln och bastrumman. Det är vad många dansbands- och alla triggande metalltrummisar gör. Eller något liknande, men trumskinnen får inte vibrera mycket alls. Anledningen är att man vill ha en ren och tydlig attack, men om trumman sjunger efteråt, det allra minsta, så blir det betydligt svårare att ställa in tröskeln för att undvika dubbeltriggning. En studiovan trummis ska inte ha några problem med att spela "livlöst" för att främja bra ljud, men en ovan trummis har ofta svårt för sånt här. Midi triggning (före inspelning) görs av en enhet med triggingångar på baksidan, vanliga telekontakter, som omvandlar ljud till MIDI signaler. Liksom bicepsmuskeln är showoff-muskeln för kroppsbyggare, så är "snabbhet" showoff muskeln för triggenheter. Ju snabbare dom omvandlar ljud till MIDI desto bättre, och desto högre status har dom, och desto dyrare är dom. Det finns en teknisk motsatsrelation i att tillverka kretsar som omvandlar ljud till midi snabbt, och samtidigt bevarar en hög dynamisk precision. Så ju bättre desto dyrare, det är sant i såna här fall. Att använda bra triggmickar men en dålig trigg enhet, det är lite som att spela in sång från en Neumann U-89 (35000 kr) via en mickförstärkare ifrån BilTema. Båda behöver vara bra för att det ska klicka väl. Jag har använt DDrum 2, AT, 3 och 4 brains, och funnit att det kan nog inte gå att få till så mycket bättre än så för dom pengarna. Alesis D4 eller DM5 är en gammal klassiker som har lite långsam respons och passar bäst vid odynamiskt spel, och kan inte sända ut midi key number values över 60, men den är billig. Rolands produkter har jag bara lattjat med i butiker men dom är nog inte fullt så dumma. Frågan är hur snabba dom är, om dom når upp till de äldre DDrum modulerna. Midispåren kommer att ha några millisekunders fördröjning i förhållande till audiosignalen. Alesis D4 skulle jag tippa har typ 4-5 ms medan Ddrum ligger nere på typ 1-2. Men latencyn är ju konstant, så det är ju bara backa midispåret millisekund för millisekund tills du hör att ljudet låser tätt. Som regel bör man undvika att använda flera triggers på en trumma. Att trigga virveltrumma ifrån trumman och kantslag ifrån sargen är generellt ingen bra ide. Du kommer att få lite virvel med i kantslagsljudet och få kantslag med i virvelljudet. DDrum Tube är vad jag kört kantslag på, och den principen funkar ju. I annat fall är det bara sätta en triggmick på vad som helst, en övningsplatta, en liten trumma på sidan, ett CD fodral, en plastflaska eller vad farao som helst. Det funkar faktiskt. Kantslag brukar de flesta tekniker inte vilja ha dynamik i, så då kan du köpa en fishman trigger för en hundring på musikaffären och använda den istället. Bottom line: använd separat kantslagstrigger så slipper du ödsla tid på fippel.

Jag tycker när man lyssnar på den mest populära musiken de sista 40 åren så tycker jag mig se bevis på den exakta motsatsen, tyvärr. Finns hur många som helst som bemästrar den ljud- och datormässiga tekniken, men säger man plagal kadens så säger dom "prosit" tillbaka. 🙁 Eh? Man kan ju vara asgrym på att skriva och arrangera låtar utan att veta ens vad ett G-mollackord heter. Namn och förstående är olika saker, visst. Man kan identifiera samma person två gånger utan att känna till hans/hennes namn med. Musik ju ett språk. Man kan absolut ha lagt märke till att vissa ord är "beskrivande" och andra ord är "underbyggande" osv, och då kan man experimentera och uttrycka sig väl. Att termerna på fikonspråk kallas för "Adjektiv" och "Preposition" är ju sak samma. Det är ju samma sak, vare sig man "upptäckt det själv" eller fått det lärt ifrån någon annan eller om man känner till vad skolorna använder för namn på den företeelsen. När jag var 10 år kallade jag Dur för "soligt" och Moll för "mulet" 😛 Fast, med tiden så brukar många snappa upp - från olika källor och i arbete - vad termerna kallas, oavsett musik eller teknik, så man lär sig namnen gradvis och slumpmässigt. Men jag tycker att kan man namnen på avancerade mixningstekniker och tekniska termer, men inte på ackorden, så talar det ganska tydligt för var personens uppmärksamhet är riktad mot liksom. Så, det jag menade var att tack vare teknikens kryckor så kan saker, som knappt kan stå på egna ben utan teknikens hjälp, sötas upp och fås att låta musikaliskt och t.o.m. framhävas som den musikaliska huvudpunkten. Så det är inte alls lika viktigt med genomtänkta arr och tematiska sektioner i musiken längre, för att det ska låta bra. Och är man noggrann och använder musikaliskt genomtänkta alster så förbättrar det en liten bit, men inte alls lika mycket som det gjort tidigare - tyvärr förändras våra traditioner så pass.

Nån mer än jag som blivit halvt döv i diskanten av den där mördande lilla splash-cymbalen? 🙁

Jag ligger på det sista med, mix coming up. Men det var en rejäl städning som krävdes. Jag skulle då inte vilja ha mig själv som tekniker. Den saken är klar, sitta i studio 4 dagar eller nåt bara för att få till ljudet liksom 🙂 Och jag undrar var trådskaparen är? säkert i skogen, den fan.

Haha, det var ju ett hjälpsamt svar. "Hur kan man få till det här gitarrsoundet?", "Det kan i princip alla elgitarrer med humbucker göra" 😛 Jag minns det här så väl, när jag sökte efter det jag hörde på skivor och inte fick till det eller hittade rätt resurser, eller ens visste vad man skulle leta efter. Jordnära svar: Du komer troligtvis inte att hitta det här eller ett liknande ljud som du är nöjd med, som en preset. Du kan, men då har du en ovanlig tur. Anledningen till att det är fel ställe att leta på, är att detta är ett mycket renare, kompakt och penetrerande ljud än de ljud som vanligen görs till presets. Presets ska tilltala så många som möjligt, och vara mångsidiga. Det här ljudet har, känner jag mig säker på, gjorts av och processats någon. Om inte av syntprogrameraren själv så av någon annan. Ofta kan man börja med en preset och sen liksom raffinera och renodla ljudet. Det låter som han gjort det här. Det låter som mer än ett ljud ovanpå varandra, kanske lite dist, definitivt chorus, delay och reverb. Men för det krävs .. *spyr* programmering. Det är den mest omusikaliska syssla man kan ägna sig åt enligt mig. Skulle du hitta ett sånt här leadljud som du blir nöjd med så tror jag också att Oberheim eller en gammal jupiter är den mest troliga. På mjukvarusidan håller jag med om att Quadrasid eller Vanguard är lämpliga kandidater för att skapa ett sånt här ljud. Det svåra i det här ljudet är att få bort ljudet från att låta som en ren synt, att få till den mjuka med lite svidande nyansen av horn, lite skrikande synthorn. Jag gjorde ett par synt ljud av syntslingan i låten, med vanguard och en steinbergsynt, och på 10 min kan man kanske få till det här eller bättre. Steinberg Monologue Vanguard Så, jag tror inte du kommer att hitta en preset eller liknande som du är nöjd med. Du måste nog raffinera fram det här leadljudet, eller vilket ljud du nu än söker. Kanske någon bekant kan hjälpa dig, eller kanske du kan hitta någon vnlig själ som kan sampla det åt dig och köra via sampler (men då förlorar du friheten att justera det), eller så gör du som jag och sätter dig ner med böckerna och videofilmerna och övar och lär dig programmera. Vilket du än väljer, good luck.

Talang och inspiration/lust hänger ju inte ihop riktigt. Så du kan nog vara lugn, du har säkert gott om talang, och bara saknar lust just nu 🙂 Är det kanske som du säger att det kan vara att ditt ungänge drar ner lusten eller så ... det kan ju vara sjysta människor men ibland funkar det bara inte för alla. Kanske kan vara något att fundera över. Sen är ilska och irritation ganska bra stoff att göra musik av. Det kanske en och annan metallrockare skriver under på 😛

Tycker det brukar ha lika mycket med strängarna att göra som med basen. Ja, det har du nog rätt i. Strängar ... Fan de här blir kostsamt, först bas och sen ett strängset för en femhundring eller nåt .. sträng ekonomi ... blir till å bo i plektrum å kök framöver 🙂

Jag tycker när man lyssnar på den mest populära musiken de sista 40 åren så tycker jag mig se bevis på den exakta motsatsen, tyvärr. Finns hur många som helst som bemästrar den ljud- och datormässiga tekniken, men säger man plagal kadens så säger dom "prosit" tillbaka. 🥰

Det är det som Är mixning, vill jag påstå; liksom konst överlag. Finns inget mer rätt eller fel. Finns bara "vad A gör och gillar, och vad B gör och gillar". Sen kan man ju blanda in att tekniker är ett service-yrke, där grunduppdraget är att bereda vad kunden beställer, och då blir det snårigare.

Sant, hur löser man det? Gör en bounce av samplespåret och sedan flyttar och finjusterar varje slag så att de är i fas? I princip alla proffs inom pop-, rock- och metalproduktion samplar idag. Men det behöver inte vara mycket, kanske bara 15% eller nåt. Du får mycket renare mix om du kör lite samples. Allt blir mer kontrollerat. Jag läste förresten lite om hur producenten för Paramore gjort. De hade självklart triggat men volymen på samplesen var inte alls så höga. Han sa att han pushade trummisen väldigt hårt, satte press på honom. Sen hade de förstås en del rumsmickar, reverb, kompressor osv för att få till det där feta ljudet. (Paramore är i början av ljudklippet som jag la upp i denna tråd) Har du ljudklipp på nåt sånt? Jag tror nämligen att det där är bara vad DU tycker 🙂 (menar inte att det skulle låta illa, bara inte falla mig i smaken) För att få sånt ljud som jag är ute efter krävs det (i princip) triggande. Samplingar alstras ju inte av naturen. Det vi idag kallar samplingar, är ju ofta ljudet av en riktig virvel som skruvats av en tekniker. Så att säga att det "krävs" samplingar för att få till ett sånt ljud stämmer ju inte. Det kan jag själv intyga med, det är inte fullt så svårt men det kräver att man har distans. Talar man däremot om samplingar i form av "en sampling av den egna virveln" så är det ju bara för att man ännu inte lärt sig att effektivt hantera mickblödningar från andra källor, eller att ljudteknikern har svårt att hantera dynamiskt spel. Det är ju ändå inte ljudteknikern som ska tala om för musiker hur man spelar sina instrument 🥰 Kanske är det så att ibland har man ännu inte riktigt fullt perspektiv över den disciplin som krävs för att klara av att få fram det man vill ha. Det är den känslan jag får, i all välmening, och det gör saker svårare för om man presenterar exempel så brukar man få höra att man bluffar; det blir för svårt för folk att ta in. Om man har en inspelning på band/disk och sen vill ha en specifikt ljud ur det, ett virvelljud t.ex. så kranar man ju fram det - med ljudtekniska verktyg och metoder. Om man försöker och försöker, och det går bara inte, om man inte klarar av att få fram det ljud man så åtrår, det är Då samplingar används - för att ersätta bristande kapacitet. Men att säga att det "krävs", det är något som folk intalar sig själv för att inte behöva känna av sina egna begränsningar. Det är som med autotuner på sång, det används till 99% för att skyla över bristande förmåga, och på köpet få publiken att tro att det som hörs är ens normala förmåga. Alla säger att dom aldrig skulle hymla med att det 'lite' autotunat om de får frågan, för de skulle aaaldrig ljuga (🙂) men de fullkomligt älskar när folk 'inte' frågar utan bara köper det, och inte har de heller staken att öva sig till den kapacitet de behöver. Så nog är det bluffverk alltid. Jag vet inte om alla samplar i pop-, rock- och metalproduktion. Jag har liksom inte sett några siffror på det, så det vore en gissning i så fall. Men om det vore vanligast i någon nisch, störst behov någonstans, så är det nog riktigt att rock är det område som behöver det mest. Men ja, jag förstod att det tolkades som att jag sitter och vräker ur mig personliga övertygelser utan verklig bas, så .. då får man liksom kliva tillbaka ett steg och låta folk upptäcka saker på egen hand. Men självklart finns det massor med exempel på när teknikern gör sitt jobb och inte måste ta till genvägar. Ett exempel kan vara denna blues, som är inspelad live i studio, med bara 4 mikrofoner på hela bandet. Inga samplingar alls. Det är inspelat "framför" trummorna och inte bakom som jag refererade till ovan, plus att det är MP3 som skitar ner detaljerna i närheten. Och, för att göra två nästan identiska spår i fas behöver man ofta bara fasvända det ena.

En bruksbas, mest för inspelning, bör väl vara en prisvärd och stabil bas. För att få en så mångsidig bas som möjligt skulle jag undvika basar med en tendens till "personlighet". Ibland det viktigaste med en bas för inspelning är att den är väldigt jämn i ljudet. Vissa basar låter djupt och fylligt på E strängen men ju högre upp ibland strängarna du går desto tunnare blir ljudet. Det är förstås till viss del naturligt, men inspelningsmässigt vill du ha så jämn ljudnivå och basmängd som möjligt över alla strängarna. Man vill inte ha en massiv E-sträng och en tunn och diskantrik G-sträng. Moderna basar i den billigare klassen, som yamaha, har en tendens att låta 'rent' och samtidigt vara tunn och baslös på de övre strängarna. Äldre basar brukar vara mera homogena ur det här perspektivet. Fenders Jazz och Precision bass är ju gamla arbetshästar bland annat av den här anledningen - även om basgitarren har utvecklats en del ifrån den tiden. Men äldre basar har okså en tendens att bli ojämna i banden på grund av bruks-slitage; t.ex. om du spelar ett C på A-strängen så kan du få en viss briljans och basmängd, men om du flyttar upp ett band till C# så kan du få en helt annan briljans och basmängd. Det här är lika enerverande för många ljudtekniker som dåligt stämda trummor. Du har säkert hört det på källarinspelningar ibland, mankallar det för one note bass problem. Dvs varje gång låten går till just 'det där' ackordet så blir det mycket mer bas, och fräsande resonans i virveln. Det är lite av vad jag skulle tänka på vid köp av bas. Lyckat till PS. glöm inte, att när man spelar bas måste man ha Birkenstock-tofflor på sig. Det har så gott som alla basister jag varit omkring 😛 DS.

Åh, men skämtar du?? det är ju klassikern nummer ett. Man använder ju vad som låter bra i sammanhang, självklart. Inte vad som låter kanon ensamt för då låter det ju skit när musiken kommer på. Man spelar ju liksom inte ensam. Man vet fullt väl vilken stämning och dämpning av en specifik trumma som alstrar ett 'sånt' ljud om den micken används i ett sånt rum. Men nähä då ... teknikern vill lyssna live först, innan han lyssnar genom micken, och givetvis upplever han då att "pukan låter ju skit jue. Det där går ju inte(?)". Och sen gör många oerfarna misstaget att försöka övertyga han att det som låter skit i hans öron kommer att låta bra genom en mick. Det går liksom inte så bra att övertyga folk om det 😛 Trots att många tekniker är fullt medvetna om hur "en asfet gitarr" ofta låter när man solar den (tunt och spretigt) så tycks de inte minnas det vid senare tillfällen. Vissa brukar narras och spela en upp ett ljud som låter mer som en V-eqad kanon, än nånting annat. Och flinar med nån slags inbillad överlägsenhet och säger "Tänk om du hade haft en kagge som låter sådär, va? det skulle du allt gärna bra vilja". Och man bara rullar ögonen, och tänker i sitt stilla sinne att "suuuure, hade jag haft det skulle du kasta ut mig efter en kvart för att jag 'inte kan stämma min bastrumma riktigt" eller nåt annat dödfött påfund. Man träffar man ibland såna där människor i studio, och vid ljudkollen spelar man på sitt instrument ensamt så säger han "men det där låter ju ju elefantpung ..? En bra kagge låter ju KA-BOOOOMM jue ...?". Det är såna gånger man bara har lust att packa ihop och åka direkt, och låta stackarn vara ifred. 😛

12 papp? då föreslår jag begagnat. Tama imperial star är ju hyperklassikern nummer 1 för tyngre musik men svårt att hitta. Yamaha Recording Custom 9000 är ett bra köp för tyngre musik och ligger i den prisklassen med. Spara pengarna till hi-hat och cymbaler i första hand, för de cymbaler du (eventuellt) får med trummorna kommer du garanterat inte att gilla. Och jag skulle hålle mig borta ifrån export modellerna. Dom är inte speciellt roliga.

Dubbelpost

Nu ska vi se .. först klipper man upp sångspåret och tar bort tysta mellanpartier. Sen jämför man fraser, så om en fras förekommer flera gånge i en låt så väljer man ut den bästa av dom och tar bort resten. Sen flyttar man sångfraserna så de sitter tajt med musiken och använder lite timestretching för varje fras för att få det att sitta helt rätt (s.k. pocketing). Man zoomar även in och kirurgiskt tar bort överdimensionerade S, F, T och P ljud, eventuella klick och knäppljud orsakat av klipp eller avbrott utanför zerocrossings. Sen lägger man till gate följt av en expander, eventuell eq, multibandkompressor, de-esser, exciter och sist men inte minst, autotunern. Man brukar även lägga till ytterligare en EQ efter autotunern, för att kunna automatisera vid behov. På sendeffektsidan brukar det bli två reverb och ett mono eller stereodelay. Ett av reverben använder man till korta rumsreflektioner för att få loss sången ifrån att låta klistrat vid högtalarna, som torrt inspelat ljud gör. Andra effekten är ett mycket diskret delay som sen skickas till et brett plate-reverb. Utöver detta, så automatiserar man regelåkningar samt vissa EQ filtreringar för att kompensera för övergripande dynamisk utveckling och enstaka utstickande frekvenser på enskilda fraser i sången. Till detta brukar även många göra en kopia av det här spåret och lägga tyst i bakgrunden, skruva upp diskanten på och lägga till en flanger, för att få fram den flytande glittriga effekten i rösten. Shake'n bake sång, på min ära 😎

Yep. Så det räcker inte med att stämma trummorna fördelaktigt för att få ett bra ljud på band. För att få samma virvelljud, mer kontrollerbart. Det är ju rätt sällan man triggar med en sampling som låter helt annorlunda än den virvel man använder. Det är lättare att få en sampling som är stämd lika att sitta i fas med både originalvirveln och smälta in i läcket från andra mickar. Nu har jag inte läst alla långa inlägg här, men jag ville bara säga att det är väldigt vanligt att man samplar av just det trumset som spelas in om man skulle vilja/behöva trigga... Jo jag misstänkte det, som jag skrev, om teknikern eller trummisen inte klarar av att nå sina egna ideal. Jag har varit med om såna samplingsnissar själv en del gånger. Jag trodde först att dom ville sampla mina trummor när dom ändå hade en trummis på plats, för sitt eget bruk liksom. Så man satt där och rullade ögon lite. Men min bild är att man oftare använder en sampling som låter något annorlunda för att komplettera ljudbilden. Samplar man samma virvel så är det ju väldigt lätt att få den ur fas t.ex. Men i vilket fall, de bra teknikerna är ju de som spelar in och kranar fram de ljud som så många använder som samplingar idag, för att de själva inte fixar att få till sånt ljud. Jag har nog inte råkat ut för så många som har högre ideal än de klarar av att nå. För mig har det varit att micka upp, prova signalen och efter 15 min så åker man, och mixningen tar kanske en timme högst och då låter det ap-bra, låter exakt som det gör bakom trummorna. Vi försöker, men svaren uppskattas inte alltid Jag kommer lite ifrån en annan tid. På min tid var en inspelning en 'inspelning', alltså en lagring av något som fanns i sin helhet på utsidan datorn, av något som fanns i verkligheten. Så, när man lyssnade så visste man att såhär låter dom i verkligheten. Idag är ju ett bands CD skiva lika verklig som ett photoshop collage, och är ju långt ifrån en "inspelning", utan snarare en 'uppspelning'. Det är lite som man var rädd för; speciellt när man ser banden live, och de man hade aldrig kunna föreställa sig att det här är samma band som på plattan. Ibland fastnar man i gamla vanor och tankegångar 🙂

Finns en förenklad version av cubase med: Sequel. Det kanske kan kännas mer aktuellt, för den borde vara betydligt mer intuitiv och direkt. Det finns ett 15-tal videosnuttar där, på sajten, under länken "See it/Hear it" där man kan se Sequel lite in action. Lycka till med musiken 🤪

Om du har en skillnad i volym mellan stereo och mono så har du oftast fas-problem. Alternativt kan det vara den digitala panorerings-lagen som spökar. Att mixa på en högtalare är enklare. Att mixa på två, ja då händer det ofta att de två motverkar varandra istället för att samverka. Det kallas för fas-problem, och har att göra med ljudvågors förskjutning i tid. Tänk dig en farsa som knuffar sin dotter på en gunga. När hennes bakåtsväng når sin peak, och stannar av för att vändas framåt igen .. om han skjuter på henne då, så samverkar han - så att säga. Hans rörelseenergi är i harmoni med hennes och understödjer den. Han samverkar med hennes rörelse. Hans och hennes faser är i perfekt harmoni. Om han däremot skjuter på henne när hon är halvvägs genom bakåtrörelsen - alltså när hon kommer in precis över marken - så kommer hans framåt knuff och hennes bakåtrörelse att släcka ut varandra. Hon kommer att tvärstanna. Hans och hennes faser släcker ut varandra helt. Om han väntar lite längre, tills när hon har fullbordat 75% av sin bakåtrörelse - men inte helt är där hennes rörelseenergi vänder framåt igen - och skjuter på henne då, så kommer hon inte att stanna helt, men hennes fart kommer att stanna av ganska mycket. Hon kommer bara att dingla ner mot mittpunkten lojt och kraftlöst. Hans och hennes faser släcker delvis ut varandra. Så samverkar ljud från två olika källor med. Om den ena källan ger ifrån sig något som är i o-fas med vad den andra gör, så släcker dom ut detaljer i varandras ljud - helt eller delvis. Så, att mixa för stereo är något annat än för mono. Jag tycker det ligger i allas intresse att se till allt ljud i en mix samverkar så långt det nånsin bara går, för annars kan man få man ett vekt och ihåligt ljud. Det är inte konstant heller, utan t.ex. gitarren - under gitarrsolot - kan delvis släcka ut tillsammans med ett syntljud, men när solot slutar, så låter syntljudet bra igen. Man märker det här mest beroende på hur man står i förhållande till högtalarna. I en biografsalong t.ex. så kan de som sitter på 5:e raden uppleva att ljudet är riktigt bra, de som sitter på 8:e raden kan uppleva att bastrumman är himla klen och låter märkligt ihålig, och de som sitter på 11:e raden kan tycka att dom hör bara en enorm bastrumma. Det handlar om förskjutning i tid, och eftersom ljudet tar tid på sig att komma fram så märks fas-förskjutningar olika mycket på olika avstånd och vinkel från högtalarna. TV och radio är ofta noga med att ljudet ska vara mono-kompatibelt. Om du har ett fasproblem - alltså att några element i musiken släcker ut varandra helt eller delvis - så märks det allra bäst i mono. Om du lyssnar på en fasfelande mix i mono så märker du fasutsläckningarna genom att vissa instrument försvagas eller förstärks och eventuella rumsklanger och reverb kan få fel proportioner med. Men låter det bra i mono, så låter det alltid bra i stereo - det är viktigt att komma ihåg. Ju bättre fasrelation man har, desto kraftfullare, klarare och renare låter det. Fasfel hör man om man vet vad man ska lyssna efter, men det kräver också att ens högtalare och lyssning är placerad på ett sånt sätt att man hör det. I andra fall kan man använda grafiska verktyg: Korrelationsmätare är det verktyg som mäter förhållandet mellan höger och vänster kanal - och mäts riktningsgrader. Mono är lika med 0 grader och stereo är lika med 90 grader. Fullt fasfel är lika med 180 grader. En bra mix rör sig sällan mer än 30 grader på korrelationsmätaren; 70 till 100 grader. En teoretiskt perfekt stereomix stå fastnaglad på 90 grader. UKM har en gratis korrelationsmätare i VST formatet, men jag har ingen uppfattning om hur tillförlitlig den är. En mix som fladdrar mellan 0 och 100 grader kan ge osäkra resultat, och det talar för sig självt lite granna med: samverkan mellan vänster och höger kanal är fladdrig, ditt ljud är altså långt ifrån så, kraftfullt, fast och fräsht som det kan vara ... som det borde vara 🙂

Det finns en bra dynamikprocessor i cubase, som heter Dynamics. Den har inte direkt några presets, men ... presets är bara till för att man ska slippa lära sig 😏

En till här som spelat innan han lärde sig gå. Stockar blir till slut en hel vetenskap som allt annat, där alla detaljr och utbud snart gör jakten på det perfekta till en hårdnackad kompromiss av "det minst dåliga". Ekstockar, björk, syntetiska, hickory, lönn, sandade, lackade, druvform, druvmaterial, balanspunkt, tyngd, diameter, längd, täthet, tonhöjd, kostnad .. bara sätta igång och testa och jämföra 🙂 Går man dessutom in på den reguljära musikaffären och frågar, så brukar dom ta fram ett slupmässigt valt par, och säga "tja, dom här är väl sjysta" 🙂 Druvans form har väldigt stor inverkan på klangen du får ur cymbalerna. Runda druvor ger en ganska kall, neutral och aningen dov ton. En mer triangelformad druva är nog den vanligaste och ger en ganska träig ton med betydligt mer briljans än de runda, men dom är väldigt känsliga för vilken vinkel du slår an cymbalen från. Två slag, där anslagsvinkel skiftar 3-4 mm, ger helt olika klang i samma cymbal. De jag trivs bäst med är s.k. barreltip (formade som tunnor), för de ger mig bäst kompromiss mellan att inte behöva vara hyperkontrollerande över vinkel men samtidigt får mest söt briljans och övertoner ur cymbalen. Träslag, där håller syntetiska längst, följt av ek och sen björk. Men dom är så enormt hårda, det är som att slå på en sten med en metallstav, vibrationen går upp in i armen nästan. Jag gillar hickory, för det är elastiskt. Nackdelen är att druvan chippar lätt, att det lossnar en liten flisa. Lossnar det minsta flisa ifrån druvan så är det bara kasta stocken. Inte en chans att man ska slå ett delikat "ting" ljud i en cymbal och träffar precis där druvan är chippad, så man får ett flunkigt "pmmm" ljud istället. No way. Hickorystockar går aldrig av (så gott som). Dom nöts ner till oanvändbarhet istället. Ek, lönn och björk däremot, dom har den där tendensen att bara "krack" gå av på mitten i ett slag - eftersom dom saknar lite av segheten, elasticiteten. Och får du lätt handsvett när du spelar, använd inte lackade stockar utan sandade. Vad beträffar längd så är 16 tum klassikern och de använder flest trummisar. Steve Smith däremot gillar 16½ tum, och Buddy Rich gillade 5½ .. så det kan variera. Längre stockar är något tyngre. Vikten ... för mig är vikten det lättaste. Ta stocken i handan och väg in den lite, sen rappar du iväg några slag i luften och känner om det känns som stocken svarar precis så hårt som du avsåg att slå. Testa även på övningsplattor eller nån trumma om du kan. Känns den tung, så du får ta i aningens? känns den lätt, så det är lite fladdigt och du får ingen kraft? känns den kort, lång? Man känner när den funkar rätt. Men man ska inte glömma att två par av exakt samma märke och modell väger olika. Alla stocktillverkare säger att så är inte fallet och att dom har special avdelningar som vetenskapligt mäter, väger och har sig, så man får ett perfekt par som är så gott som identiska med ett annat par av samma märke och modell. Det är bullshit, fullkomligt. Jag är Vic firth 5A person, och jag har handlar såna som är tyngre än 5B och lättare än 8A .. så .. känns dom bra, men lätt/tung? så *kan* du testa ett annat par av samma modell. Det funkar oftare än man skulle kunna tro. Det är känslominnet man måste använda här. Det här kan man snacka om hela natten, men överlag är känslan det som räknas. När man inte känner av att man har en stock i handen, utan det bara går av sig självt, då är det rätt.

I mina öron låter det like som hårdvaruproblem eller drivrutin till hårdvara som inte är bra, eller är fel inställd. det som får mig att tro det, är att Windows säger att problemet ligger så "djupt" nere som på Kernelnivå eller där omkring.

Öh, uh, fan ... vänta på mig! 🙂 Kom på att man satt och tänkte lite över hur det ser ut på skärmen för de andra. Kanske vi kan lägga upp screenshots med låten laddad? Lite cheesy, okej, men vafan ... jag tycker det skulle va kul 🙂 Welcome to my mixplace

Många fastnar i tankarna på det söta, men glömmer ekonomin. Så, en lite salt påminnelse: Vad beträffar kostnad för utrustning, bygge, isolering, el, ventilation etc så har det sagts att om man noggrant beräknar alla kostnader för allt råmaterial och verktyg, resor m.m. så kan man multiplicera det med 2,5 och då hamnar man ganska nära vad kalaset kostar att få igång. Glöm sen inte att ta med beräkning för lokalhyra, vatten och el (brukar ha ungefär det dubbla av en enrumslägenhet) för varje månad och se om man har råd med det. Hoppas det går ihop för dig, för att ha en egen arbetsverkstad är nog kul 😉