Opus99

Läs själv. Läs musikhistoria, läs var och när B blev till Bb och B till H och hur det kom sig. Läs om skalor och tempereringar i Europa mellan 1200 till idag. Det är inte så att det här är något mysterium. Bästa bekräftelsen är ofta att ta reda på bakgrunden själv 😎

Mm .. sånt här är svårt. Säger man si eller så, och andra ifrågasätter, så måste man ju antingen stå sin grund och visa vad man stödjer sig på .... eller godta att man ser ut att böja sig och förefaller ge den andra rätt i frågan. Så det är lätt att det liknar - eller till slut blir - sandlådenivå på det. 😑

Lite så känner jag om ditt inlägg Om det man anser, baserar sig på "vad alla andra använder" så förstår jag att det känns så 😮

Säger man sådär har man inte ens brytt sig om att jämföra saker sida vid sida alls. Då går man bara efter någon slags inre känsla eller ytlig övertygelse - eller är ett offer för marknadsföring och populism. Det enda bevis man behöver är att ta sig en noggrann titt. Om någon kallar sig seriös och använder Logic, det köper jag. Om någon kallar sig glad amatör och använder Cubase, det köper jag. Om någon säger att dom inte bryr sig om precis alla jämförelser eller funktionella detaljer utan helt enkelt kör med Logic för dom gillar det bäst och arbetar fortast i det, det köper jag absolut. Men om någon säger att Logic ligger långt före Cubase i utvecklingen, då har man absolut inte skor på fötterna. Då har man inte ens tagit sig en nogrann titt. Logic har aldrig varit i närheten av cubase ställning som ledande i utvecklingen och i kategorin "komplett" arbetstation så åker Logic på ganska fett med stryk. Nu talar jag förstås om ren och skär funktionalitet och inte om antalet sålda exemplar. 1995 (tror jag det var) kom steinberg med VST protokollet och visade vägen för intern mixning och signalprocessning, med inhemskt mjukvarustöd för plug-ins och mjukvarusyntar (även ifrån tredjehanstillverkare) EQ, effekter och automation, allt inkorporerat i samma miljö. Det vart standard för resten av DAW mjukvarorna därefter med - även om protools utvecklade sina egna format. Logic kan varken läsa protools format eller cubase format utan konvertering först. Lika märkligt är det att logic inte läser RTAS plug-ins, trots att det är på MAC. Blir lite lustig med tanke på att Logic 8 marknadsfördes med den inofficiella sloganen "Protools-dödaren". Cubase skapade den grafiska layouten som alla nu kör som standard. Logics ursprung (då det kallades Creator/notator) dukade under cubase redan från början, mycket på grund av det grafiska gränssnitt som steinberg introducerade redan 1988, och som logic idag är en direkt kopia av. Screenshots talar sitt eget tydliga språk: Protools 1989: http://music.concordia.ca/Programs/Electro...cord_Window.gif Logic 1989: http://farm4.static.flickr.com/3258/268046...pg?v=1216402555 Cubase 1989: http://www.soundonsound.com/sos/oct00/imag...bstraighter.gif Logic 1998: http://namm.harmony-central.com/WNAMM01/Co...ogicAudio47.jpg Protools 2007: http://www.beautiful-bass.com/weblog/images/CFGT%20PIC3.jpg Andra aspekter som cubase skapat standarden för: - separat Trumeditor - Mjukvarustöd för direkt användning av extern signalprocessningsutrustning inne i programmet - Studio managern, med preset listor. Klicka på preset namnet och spela, istället för att ställa in preset bank och nummer. Innehåller även en avancerad sysex editor och hexproggrammeringsmodul. - Hårdvara för in/out som använt exakt samma drivrutin som själva programmet: ASIO. - Rytmisk Groove kvantisering, groove maps och avancerat svängskapande från rytmik kopiering av audiofiler - Inhemsk mjukvarusampler i plug-in form - Step-by-step note input edit mode - Linjärt eller musikaliskt synkläge och rytmikläge - autodetect för ackord Protools har gottat sig åt inventionen 'Beat detective', som är ny för protools. Den funktionen fanns med redan i Cubase VST 1996 och kallades för groove edit, och den funktionaliteten finns kvar i cubase än idag - kraftigt förbättrad jämfört med 96. Jag har provat Beat detective hands on, och faktum är att cubase groove edit från 96 var betydligt bättre då än beat detective är idag, så skillnaden är ganska dramatisk. Rutnätet i MIDIeditorerna och de nedanförliggande staplarna (velocity) alternativt sysex data, var steinberg förebilden med likaså. Det flytande "transport"-fältet, även fönstret med parametrar till vänster om spårstapeln är ju cubase idé. Man kan fortsätta nästan hur länge som helst. Vad Logic beträffar sedan, så känner jag inte till en enda invention som Logic kommit upp med som varit direkt vägledande eller som någon annan DAW tillverkare har måst tagit med för att inte hamna efter - inte ens till dags dato. För mig har logic ingenting av väsentlig vikt som cubase inte har. Vissa saker ser annorlunda ut och har en något annorlunda funktionalitet, men i de fallen där saker skiljer sig åt så rör det sig bara om perfiera detaljer som t.ex. Snap-to-transient selection funktionen. Någon skulle kanske föreslå Hyper Edit funktionen, men den är bara en mer grafiskt avancerad variant på protools inline editor, som även cubase har och gör bättre än protools. Hyper Edit löser inget centralt viktigt problem och tror man att protools/cubase/sonar kommer att måsta ta med en liknande funktion för att klara av att hänga med ... då tror jag man misstar sig ganska rejält. Så för mig är Logic byggd till 95% efter konceptkloning med eget interface. Cubase är i det här perspektivet the grand daddy för DAW formatet som vi känner till det idag, i nästan alla de centrala aspekterna - visuellt och funktionellt. Undantaget skulle kunna vara Digital performer och Reason. Den skalar bort bullshittet och behåller det matnyttiga och introducerar jäkligt smarta lösningar på problem som man knappt själv identifierat som problem ännu. För mig är Logic mer en riktigt bra copycat med dyrt utseende, ungefär on par med Cakewalks Sonar. Saker som cubase har haft och ännu har, som inte logic fixar idag, är t.ex. - plug-ins som anpassar automatiskt efter kanalformatet (logics anpassar inte antalet kanaler) - en volymregel för alla enheter (inte en regel för midi volym in till en VSTi och två till för audio ut från VSTin) - skapa och läsa MP3 och WMA i surroundformat - kunna växla ett spår mellan tid- eller tempobaserat oavsett vad som står på linjan överst - DTS encoding direkt i programmet - förinställda presets och remotecontrol mallar för i stort sett vilken midi-försedd hårdvara man kan lägga händerna på, kombinerat med direktintegreringen av hårdvara (via studio connections teknologin) utan minsta programmering (CC121, MR816, alla yamahas digitalmixrar, WK audios ID controller, etc) - visa alla presets i alla installerade mjuk- och hårdvarusyntar och plug-ins i sökbar biblioteksform, och möjligheten att välja en preset å då få nytt spår skapat med ljudprocessorn laddad och färdigadresserad och preseten inläst automatiskt från ett enda musklick - flytande synkning till tidskod där man kan få hela tempokartor proportionerligt omberäknade i relation till ändrade videoreferenser, - midimacron och midi transformer funktioner i real-tid å som plug-ins dessutom - notutskriften som slår detaljrikedomen och effektiviteten i de allra flesta dedikerade notutskriftsprogram inklusive logics Cubase nackdelar finns det en del av med, ska tilläggas så folk inte tror man bara är någon förblindad cubase-fanatiker. Interfacet har blivit ganska plottrigt och indirekt. Det har inte tagit på större allvar förrän nu, i Cubase version 4. Cubase har en historik av lite grafisk instabilitet, hjälpfilerna är inte direkt skrivna bra, alla fönster är flytande och går inte att låsa ... men framför allt så har Steinbergs kurva uppåt planat ut ganska tydligt, eftersom nya cubase 4 är betydligt mer instabilt än föregående Cubase SX 3.1.1.944. Programmet har blivit uppdelat i fria komponenter och licencerade komponenter. Cubase formatet börjar mättas av och mängden nyheter och problemlösningar är betydligt mindre jämfört med tidigare uppgraderingar. I alla dom forum jag varit (och är aktiv i) så har åtskilliga krig av Logic vs Cubase utkämpats och slutar nästa lika varje gång: Logics styrka är det mer renodlade och slicka interfacet, samt dess redigeringsfunktioner som gör bröd och smör användningen något mer spontan. När man kliver upp några snäpp på kravstegen, som att spela in och redigera flera kanaler av audio på samma gång så är Logic den som baxnar först av nästan alla daw program i den här kategorin. Så jag håller ganska fast vid att i cubase ligger en bit fram. Gick någon förbi skulle jag köpa det programmet direkt. Men jag måste medge att konkurrenterna sakta håller på att nå upp till steinbergs nivå på den fronten. Men lyssna inte på mig, gör er research själva, eller tillstå att ni inte vet säkert - vilket som. Det har du rätt i - Notator/Creator. Jag minns dom, men jag hade förträngt att det var samma tillverkare. My mistake. 😮 Jag minns att pro 8 och pro 24 från steinberg kom i mitten av 80 och sen kom creator och fångade en del av det, och sen kom den mer grafiska cubase (eller cubit som den skulle ha hetat) och fångade över folk igen för sin grafiska lättanvändbarhet. Jag får nog tillstå att jag är lite pro cubase i dom här sammanhangen. Sen när Apple köpte över logic så växte det och baboooom så skulle alla ha logic, over night, och cubase refererades helt plötsligt till som en gammal före detting, och jag ser liksom ingen praktisk grund för det alls. Så såg det ut från mitt perspektiv. Men du har rätt, jag har inte fullt så bra koll på Logics utveckling genom tiderna men jag medger gärna att logic är en förbaskat bra daw.

Jag ger rådet, att byta till protools på grundval av några mjukvarusyntar .. det bådar inte gott. Du får förvisso tillgång till dom, men man kan förlora lika mycket genom bytet med. Protools kan inte läsa VST eller DX plug-ins och softsyntar t.ex. Protools och cubase (eller rättare sagt steinberg) var ju de första programmen som blev riktigt använda i början av 80-talet (även om steinberg hette pro 8 i första början). Pro 8 hade enbart midi inspelning och uppspelning - inget ljud - medan protools hade enbart ljudinspelning och inget midi. Med tiden har cubase integrerat audiohantering och protools har integrerat midihantering, men än idag så är båda bättre vid sin läst - så att säga. Cubase midihantering sparkar protools ända, och protools audiohantering är lite enklare än i cubase. Protools är däremot ganska tydligt intresserad av större och dyra systemformat, stora studios som spelar in massor med kanaler och använder avancerade system. Cubase är mer inriktad mot hemmastudion, projektstudios och studioformer upp till medelstorlek. Så protools behöver i princip bara ha den midi som krävs för att automatisera midistyrd utrustning (mjuk- och hårdvara) och är inte fullt så inriktad på att skapa musik via midi, utan snarare att spela in och redigera ljudet av musiken. Att Protools börjat integrerar mjukvarusyntar känns lite off-side för mig, men det var väl en ofrånkomlig utveckling. Men givetvis kan protools ge ifrån sig ett bra resultat även här. Hur stor skillnad du kommer att uppleva i midihantering mellan protools och cubase, det beror förstås på hur mycket funktioner du använt. Antalet hanteringsmöjligheter och funktionella parametrar för kollektiv midihantering är otroligt många fler i cubase om man räknar dom till antalet. Cubase har minst 4 st dedikerade midieditorer, macroprogrammering, logiceditorn, slumpgeneratorer, avancerad mallkvantisering, och direktutskrift av noter i en kvalitet som faktiskt konkurrerar med toppprogrammen, medan protools inte har någon dedikerad midieditor alls. I grunden är cubase är ett program för att skapa musik i, protools för att spela in i. Logic, den exploderade i populäritet bara för några år sedan. När jag körde Cubase VST så var Logic lite som ett plastigt Clas Ohlsson program, och var det som alla smålog lite åt och såg ner på. Det hade inte varit i omlopp speciellt länge heller, såvitt jag vet. Sen köptes Emagic över av Apple och rustade upp Logic en del och marknadsförde det som Zätan. Så nu är Logic "the new guy in town" och flirtar dessutom med det urgamla sentimentet att man måste köra mac för att kalla sig pro - för dom är bara bättre. Rent funktionellt är cubase betydligt mer mångsidigt och komplett än Logic. Men många gillar "det nya", och jag tror säkert Logic kan vara väldigt bekvämt att jobba i för de som föredrar det gränssnittet. Själv tycker jag Logic blivit ett dramatiskt mer kompetent program än det var tidigare, men så fort någon säger att cubase/sonar är för små-barn och logic är för de stora pojkarna så .. är det bara småle och inse att man har med någon som inte tar reda på så mycket cold facts innan han öppnar munnen. Så ser jag på saken i byte till protools för att 'göra' musik. Jag skulle i så fall föreslå logic mer.

Det heter H och inte B i de flesta nordeuropeiska (i synnerhet tyska) områden, som en genväg i utvecklingen till den liksvävande tempereringen som vi använder idag. Det har nada att göra med munkar med dyslexi eller nåt sånt BS. Det här vet alla som har läst musikhistorisk teori. En snabb re-cap för de som inte har det: 😏 Idag använder vi en stämning av våra instrument som är ganska ung. En person från 1600-talet skulle tycka det lät riktigt illa, men våra öron har vant sig, vi har blivit lite avtrubbade. Våran stämning bygger på att alla skalor ska vara spelbara i alla tonarter och ändå klinga likadant. För att få till det så måste man stämma sitt instrument efter en naturligt sett väldigt ojämn stämning. Men det här är en ganska ung idé. för flera undra år sedan så använde man helt andra stämningar, och det medförde att vissa skalor och harmonier funkade bättre i vissa tonarter än i andra. När klaverinstrumenten med sträng började tillverkas i stor skala, runt 1500, så var de s.k. kyrkotonarterna och naturskalan det förhärskande systemet. Kyrkan styrde många teoretiska uppfattningar om rätt och fel. Kyrkan hade även stadgat att skalor skulle användas i specifika tonarter. Kyrkans reglering kom till helt enkelt för att dölja att den Guds musikaliska ordning de förespråkade hade sina brister: om man spelade t.ex. en dorisk skala ifrån fel utgångston så lät det fördjävligt. Pianister känner ju till att en dorisk skala idag är detsamma som att spela C dur skala med D som start-ton. Men använde man t.ex. Gb som start-ton på 1500-talet så lät det bra de 2-3 första tonerna, och sen vek surheten ut sig mer och mer ju längre upp ifrån utgångstonen man kom. Så, doriska tonarter reglerades så de fick bara spelar utifrån de utgångstoner där de lät bra - t.ex. D. Musikstycken skrevs därefter med. Det var en svårare konst än idag. Anledningen till att det kunde låta så surt, var att avstånden mellan hel och halvtoner skilde sig lite på några hertz jämfört med idag. Det var en kvarleva från efter romartiden och de gamla grekernas mattesystem och andra varianter. Det här blev tydligt när klaverinstrument började användas, för nu ville alla plötsligt kunna spela alla skalor i alla tonarter lika lätt. Så ett klaver kunde stämmas för att låta väl i C skalor. När man sen spelade jonisk skala med D som utgångstonart så lät det småskapligt med. Även på E så lät .. ja .. hm .. och på F började det låta riktigt jävla surt. På G .. ja, då lämnade kattfan rummet ... och när man kom ändå upp till B (vit tangent under C) så lät det så jävla surt (det var för högt) så att tonen som tangenten Bb alstrade var mer musikaliskt konsekvent i skalan än vad tonen som tangenten B alstrade. Man visste inte riktigt hur det här skulle lösa sig. Skulle man lämna ut en slags internationell kommuniké om att det europeiska stämningssystemet nu skulle ändras helt? Ja, det var ju detsamma som att säga att Kyrkan hade fel om Guds ordning av världen. Politik, kulturkrockar ... kort och gott så gjorde tyskarna så att de döpte helt enkelt om tonen Bb till B, och så blev man tvungen att kalla den därefter namnlösa B-tangenten något. Och eftersom alla bokstäver upp till G redan var upptagna, så fick den helt enkelt ta namnet av näst kommande bokstav: H. Senare så växte det fram en nydaning i hur musikinstrument skulle stämmas för att låta bra i alla tonarter - inklusiva kyrkotonarterna. Det var en stor skiftning ifrån den tiden, som blev tydligt delvis för att klaverinstrumenten blev så populära. När den liksväviga temperaturen infördes så döpte en del tillbaka tangenten B till Bb och tog bort H-et, men inte vi germaniska folk. Den här skiftningen från den gamla tontemperaturen till den vi använder idag, kallades för den vältempererade omstämningen. Bach var fascinerad och skrev en samling numera världsberömda klaverstycken - Das wohltemperierte klavier - delvis för att demonstrera den nya tekniken och dess klanger. Sen finns det en massa andra aspekter som väger in över det här med och förstärker det. Glareanus skrev i sitt musikregelverk Dodecacordon att när kompositörer skriver i moll (dom skrev i det vi idag kallar harmonisk moll, inte ren moll) så skall man undvika det svårsjugna intervallet liten sext -> stor septima, och istället flytta ner den sista tonen i mollskalan ett halvt steg. Det här betyder alltså att om man sätter sångare på att sjunga en uppåtgående melodi C moll som landar på Ab, så ska man inte lägga in tonen H efter det, för det ansågs för avigt för ett otränat öra. Måste man upp dit så ska man istället flytta ner H-et en halv ton. Så, även i kyrkans vokalmusik blev "den sjunde tonen i skalan" bruksmässigt nedflyttad ett halvt steg. Harmonisk moll gled gradvis över till ren moll eftersom den sjunde tonen i skalan alltmer "skulle" vara sänkt. There you go 😄

Jag håller med om allt ovanstående ,och lägger till mitt eget. Spela in i mono. Jag är en av de fåtal dårfinkar som bandar nästan allt i stereo, men det rör mitt sätt att arbeta på och har mest bekvämlighetsskäl. Att spela in en monosignal på ett stereospår, det har inga generella fördelar och definitivt inga klangmässiga fördelar. Cubase, och de flesta liknande musikprogram, är stereosystem, är gjorda med utgångspunkt på att 98% som använder dom kommer att använda sig av stereo som arbetsmiljö. Man kan använda mono och flerkanaliga surround saker med, men det kräver att man ställer om systemen något och använder specifika plug-ins. Det här innebär att när man öppnar och använder Cubase, så sitter man vips i en stereomiljö. Man ser alltså inte mono eller flerkanaliga möjligheter utan allt är gjort för att i grunden användas som stereomiljö. Spelar man upp ett monospår, så ser man t.ex. TVÅ stycken volymmätare röra på sig och det är ljud i BÅDE höger och vänster kanal, och ljudet spelas dessutom upp på två högtalare, medan mono är bara EN kanal. Det blir lite skevt i skallen på en då. Är man inte helt klar på det från början, så blir det lätt så att man tycker stereo och mono är lite samma sak, eftersom man sitter på ett stereosystem. Monosignalen spelas alltså upp på ett stereosystem. Man ser liksom inte skillnad på dom så väl alls då, om man inte är klar på skillnaden från början. Stereo låter bredare och "härligare" för våra öron, men 1 spår är bara en del av helheten. Det kommer att blandas med andra ljud. Det är ganska vanligt att man skickar ut mono (och stereo) spår till ett kort och lätt reverb, för att få till aningen luftighet, för att få loss torra spår från att låta fastklistrade i högtalarna (vilket de lätt gör som kruttorra), och för att få helheten att smälta ihop lite bättre. Använd gärna bara lite lite reverb, korta rumsreverb som inte har så mycket botten i ljudet. Idealet är att man inte ska höra reverbet, utan bara "få loss" ljudet från att låta så torrt och sterilt. Kommersiella moderna produktioner vill jag påstå innehåller lika många mono som stereospår. Skillnaden mellan stereo och mono är att mono består av ett enda spår och låter pang i mitten. Stereo av två olika signaler - alltså inte bara två signaler utan de måste vara lite olika med. Om du spelar upp två exakt likadana monosignaler i vänster och höger kanal så "tar dom ut" varandra och ljudet låter precis likadant som mono. Tekniskt sett är det stereo, men det klingar exakt som mono. Om du spelar in en gitarrist i mono, och sen gör en kopia av det spåret, och sen panorerar det första spåret till vänster och det andra till höger, så har du fått till teknisk stereo. Men båda spåren består av exakt samma signal så det kommer att låta exakt som mono. För att få till stereo måste det vara skillnad mellan signalerna. Om du spelar in en gitarrist i mono, och sen säger åt honom att spela exakt samma sak en gång till och spelar in även det i mono, och sen panorerar du ut den första inspelningen till vänster och den andra till höger .. DÅ får du stereo. Anledningen till att du får stereo här, är att det är skillnad mellan signalerna. Gitarristen är en människa, så även om han försöker spela exakt likadant den andra gången så kommer det att bli små mänskliga skillnader i ljudet mellan de två monoinspelningarna. Och den lilla skillnaden räcker för att det ska låta i stereo. Att få till ett "kristallklart" ljud - oavsett instrument - är oftast en kombination av väl genomförd inspelning och tillika väl genomförd mixning av sångljudet. Sen ska man komma ihåg att ett bra sångljud oftast låter som allra bäst tillsamman med den underliggande musikgrunden. Skulle man lyssna enbart på det mixade sångljudet utan musiken så blir många otroligt förvånade, av hur udda och lite märkligt det låter. Så, det är ofta dessa 3 faktorer som samverkar: bra inspelning, bra mixning och bra anpassning till den klangliga omgivningen. Sångrummet har viss inverkan men inte fullt så stor. Ska man ha små sångbås så ökar risken dramatiskt att du får med små ekon och burkighet ifrån väggarna. Så ska man ha små rum brukar många dämpa upp väggarna med heltäckande syntetull eller andra groteskt dämpande material. Då får man inte med några ekon, men istället så suger dämpmaterialen upp sångljudet lite och det blir ganska dött och livlöst. Det är lättare att hantera om väggarna är längre ifrån sångaren. Om sångaren står i ett rum som är 5 x 5 meter stort så får du betydligt mindre burkiga väggekon med i sångljudet. Du får dock med rumsekot, men eftersom det är lägre i volym i ett stort rum så är det lättare att filtrera ut än ett kort burkigt eko från ett tajt sångbås.

I regel blir ett verktyg aldrig bättre än dess användare. Så, om man frågar en kock vilken 'den bästa kryddan' är 😄 ... då tror jag inte riktigt man är i stånd att laga ens en enkel maträtt bra. Då tror jag faktiskt inte man är speciellt intresserad av att slutresultatet blir "det bästa", så då spelar det nog ingen avgörande roll vilken kompressor man använder. Man tar och lär sig laga mat istället, eller så anlitar man en kock som kan göra det åt en. En passande kompressor i händerna på en helt ovan användare, eller en mindre passande kompressor i händerna på en helt ovan användare ... det blir ju ingen skillnad liksom. 🙂

Gary Chesters 'New Breed' 1 och 2, bästa övningsböcker som gjorts för trumset i vår tid tycker jag. Schema övning blir väldigt effektivt, men det är väldigt lätt att bara kolla på schemat och glömma bort VARFÖR man övar just det och var målsättningen finns med det. Att bara köra efter "förbättra lite grann" det håller inte i längden för det finns ingen motivationsfaktor i det. För min egen del satte jag mål som hade fasta aspekter. T.ex. spela 16-delstrioler i 200 bpm med en hand i 30 sek straight - båda händerna. Då hade jag något konkret att uppnå, istället för att bara sväva omkring. Det tog typ 3-4 år att få till det så att jag kunde göra det utan 20 minuters uppvärmning först. Det tycker jag är en effektiv målsättning. Samma sak med nästan alla aspekter av trumspelandet, notläsing, fotteknik, koordination, koncentrationsförmåga, visualisering och inte minst att kunna hålla takten - t.ex. att programmera trummaskinen (min metronom) till att spela klick i 8 takter och sen fortsätta i 32 takter utan att klicket hörs, och vara kapabel att spela i takt nog för att komma in pang på slaget efter 32 takter utan hörbart klick. Typ sånt. Vinnie Colaiuta på Zildjan Days 1984 får mig illamående än .. när han spelar till en sekvens och så mutar dom ljudet för sekvensen (men den går fortfarande) och han drar ett solo och håller tempot i huvet. Efter precis 2 minuter så släpper dom upp muteknappen för sekvensen igen och då hörs den perfekt synkat med Vinnies tempo. Han hade följt tempot i sitt huvud med en nära nog maskinmässig exakthet. Monstruöst. Målsättningarna jag beslöt mig att jobba efter, baserade sig på vad jag snappade upp av vad världens mest kapabla trummisar kunde göra och vad jag behövde kunna prestera som "normalbasis" för att bli användbar i jobbsammanhang. Jag kunde nog inte mäta mig med världens mest kapabla, men jag kunde åtminstone använda deras prestationer som övre gränsen på en måttstock. Att transkribera svåra tekniska solon från andra trummisar var en stor stor hjälp för det med. Att bli inhyrd som inspelningstrummis och hamna i tekniska svårigheter .. no way in hell. För att göra något riktigt bra, så måste man kunna göra det på en nivå som nästan är "piece of cake". Det är samma sak som att en bil ska kunna köra i 110 km/h och ändå ta uppförsbackar. En bil idag kommer ju upp i minst 170-180 och det är för att dom ska kunna hålla 110 och ändå ha kontroll och styrka. Samma sak med trumspelet - man måste kunna blåsa på i 180 om man ska vara användbar i 110 under längre perioder. Att få en riktigt svår teknisk låt, typ en as-snabb metallåt med smattrande dubbelpedal, efter klick .. skulle jag bemästra det så måste jag träna på en sån nivå att även det tangerar på "piece of cake" nivån. Och det funkar faktiskt, om man ger fan i att lyssna på kollegor och ens egna intryck som försöker intala dig själv "men det är ju för faan omöjligt(?)". Hjärnan tror nämligen på vad man intalar dig själv, så övertygar du dig själv fullständigt om att något är solklart omöjligt, då blir de det också. Då tvingas man kämpa mot din egen övertygelse medan du övar och då är det kört redan innan man börjat. För mig så gällde en liberal grundregel: det jag inte kan göra i 5 minuter straight i övningsrummet, det låter jag bli att ge mig på ute i spelvärlden med. Hård linje, men .. ja, man undviker att hamna i mycket trubbel på så sätt med. Gary Chester går in på det i sina första New Breed bok med. Man märker att om du bemästrar en sida i boken riktigt bra, så vänder du till nästa så är det sån skillnad i svårighetsgrad som om du börjat från noll igen. Dom är speciellt utstuderade för att vara så. Och i förordet så beskriver Chester att för varje gång du går en sida framåt så är målsättningen att du med tiden, gradvis ska höja grundnivån så att du INTE hamnar på noll igen för varje sida, utan att du blir så pass mycket bättre att du får upp grundnivån rejält. Slutligen så måste det vara roligt att öva, för att jag ska kunna använda mig av det. Här tycks människor vara extremt olika. Vissa funkar bättre om de är helt nollställda, andra om de är förbannade etc. Men för mig så längtade jag. Jag ville. Det var lite som en kille som ville ha stora muskler, och längtade efter att få till känslan av att nu har man det, stå i spegeln och unna sig att gotta sig lite i det. Så jag ville absolut. Att det är roligt behöver inte heller innebära att koncentrationen är låg, tvärtom. Så tänkte jag när jag övade. Det passar nog somliga, och somliga inte. Men det kan i alla fall ge upphov till tips och tankegångar. Lycka till med övningen 😲

Det är ju alla 😆 Ja det gjorde du 🙂 Men det är ju helt naturligt. Teorin bakom varför skalor ser ut som dom gör är inte så nödvändigt att lära sig. Då hamnar du bara i historik om övertonserier, temperaturer och världåskådning och sånt. I övrigt så hänger allt ihop. Så skalor, ackord, harmonier, arrangering, de är inte olika saker utan allt börjar med Skalan. Skalor är vad som avgör ackord och vilka som funkar. Ackord (i kombination med skalan) är vad som bestämmer vilka harmonier som funkar etc. Det är lite som kemi. I grunden har du atomen, och kombinationer/antal atomer är vad som bestämmer molekyler, mokelyler i sin tur bildar grundämnen, kombinationer av grundämnen bilder .. etc etc. Så det är ett hierarkiskt system. Skalan ligger till grund för allt (näst intill). Den mest framträdande tonen i en skala är ju utgångstonen. Men vilken är den näst mest framträdande då? Finns det någon sån? är en skala inte bara 7 st toner där alla har samma värde liksom? Nä, det är faktiskt inte så, för människans hjärna lyssnar till övertoner med, klangmässiga värden alltså. Som vi uppfattar det så finns det toner som utgör mer betydelse än andra i en skala. Som vi hör det, så är den näst mest framträdande tonen i en skala i regel den 5:e tonen upp ifrån utgångstonen. Den tredje mest framträdande är den 3:e tonen upp ifrån utgångstonen. Den fjärde mest framträdande är den 7:e osv osv. Så om vi spelar de tre mest framträdande tonerna i en skala samtidigt: 1:a, 3:e och 5:e tonen så får vi fram den mest överensstämmande och dominanta klangen som tonerna i en skala kan ge upphov till. Om utgångstonen är C, så är den 5:e tonen G och den tredje ett E. Man hör då att tonerna är i perfekt "ackordans" med varandra - och slanguttrycket är "ackord". På så sätt formar skalformerna grunderna för ackord, och ackord i sin tur är grundstommen för harmonier och harmonier är grundstommenför arrangemang och arrangemang är grunden för ... ja, hur många brudar du kan få i säng. Det är lite så det funkar. Så nu kanske du får en lite bättre bild av vad det är du ska söka efter 😉

Använd den lyssning vars karaktär du känner till bäst.

Hela 25% som är vänsterhänta? de var mer än jag trodde

Va, är ni bara på P? Vänta bara tills ni kommer till U, då kommer ni få se på fan 😉

Limitern ser till att du inte passerar nollan hur du än bär dig åt. Om du har en limiter på master så spelar det ingen roll vad du ställer volymen på, för ljudnivån kommer aldrig över nollan. Vill du ha upp RMSen på mixen så höj utvolymen bara. Om din master regel redan står på +6 db (vilket är max i cubase) så höj alla spår i mixen med 2 db istället - eller hitta en separat volymbooster i plug-in form som du sätter före limitern i master kanalen.

Bara idag har jag upplevt att tre inlägg jag gjort i olika trådar har försvunnit/raderats. Dom låg där ca en timme, sen bara borta. Är det nåt databas fuffens på G? något tekniskt som jag har missat att ta in? är det någon sabotör i farten? Vore kul att veta /o

Samma sak med gitarrister som tror att rockgitarr bli mer imponerande ju fortare man spelar 😆 Ju svagare man spelar på trummor, desto svårare blir det att spela - så man 'kan' se det lite som ett mandomsprov, ja. Att spela trummor hårt, är det lättaste - ur många perspektiv.

Mm .. nästan all inkomstbringande musikverksamhet gömmer sig bakom företagsfasader. I synnerhet för enskilda är det rätt jobbig med skatten. Tjänar man pengar på spelningar, så brukar Skatteverket placera den inkomsten i kategorin "Inkomstbringande hobbyverksamhet" och den skatten är inte liten den, 53% (har hört sägas). Ganska fascinerande, eftersom det finns ett tiotal examina från högskola för musiker idag, och musik har varit en av våra starkaste exporter sedan 40 år tillbaka. Men finns det något som heter "Musiker" i statens ögon? nänänä 🙂 Så, det finns anledningar varför t.ex. rikskända sångstjärnor helt enkelt är en anställd i ett litet mini-företag, som någon annan äger. Formellt sett kryper man in bakom det skynket, och så är möjligheterna flera och de ekonomiska trackasserierna färre.

Jo. Kopplar du upp mixern via Firewire så blir ju mixern lite av ditt ljudkort.

Tja, det är en fråga om hur stabilt det är. Det är tyvärr väldigt tyst om det. Lightpipe, TosLink, Rbus och andra multikanal-länkar är ju ganska beprövade, så man vet liksom vad som funkar och inte funkar på dom, med det är svårt att hitta den infon angående mLan. Så jag kan inte rekommendera det - annat än att säga att rent teoretiskt ser det så bra så ut att det nästan tangerar "som det ska vara" nivån. Dit är det inte mycket som når 🙂

Nope, bara ett MY kort till DM1000 - ett mLan kort. Det har en firewire utgång som du drar till firewire ingången på datorn. Sen är mixern och nuendo i full synk, med midi, sync, alla audiospår (separata dessutom) ... rubb och stubb. Sen installerar man studio managern och därefter kan du använda DM1000 som en fullfjädrad remote till nuendo: höjder du en regel eller ändrar en kompressorinställning i DM1000 så ändras det i nuendo med, och ändrar du i nuendo så ändras det i DM1000 med. Du kan ändra alla parametrar i DM1000 (precis alla) från nuendo, och du kan ändra lika många parametrar i nuendo from DM1000. Det blir som ett enda system, totalt linkat. Alla mixerns inställningar och automation sparas i låten, automatiskt, så du behöver inte spara nåt i mixern. När du laddar upp låten nästan gång så 'Tjopp' får mixern exakt samma inställningar igen - automatiskt. Jag vet inte hur många hundra filmmusikkompositörer, i synnerhet L.A. baserade, som älskar Cubase/Nuendo i kombination med de större yamahamixrarna. De flesta har 3-5 stycken 02R96 som ligger undanskuffade mot väggen i någon skrubb, med bara några sladdar instuckna. Man kör all mixning direkt ifrån Cubase/Nuendo. Man styr yamahamixrarna därifrån, med mixern i Cubase/Nuendo - behöver aldrig röra själva mixrarna ens. Näst intill oslagbart.

Jag har också snokat en hel del på mLan under åren. Det måste vara det mest kompetenta och genomtänkta gränssnitt för ljud/midi/sync som finns. Speciellt trevligt för mig eftersom yamaha och steinberg funkar som en enda enhet - det man skruvar på hårdvaran ändras i mjukvaran med, och tvärtom. Det är lite få enheter som har mLan tillägg, men jag vill hoppas det kommer att utvecklas - om inte Yamaha lägger stenpatent och låser det till sin egen domän. Men det är svårt att få någon uppfattning om stabiliteten, väldigt svårt. Jag har hört att mLan har haft generellt sett mer problem på mac plattformen, men om det är kopplat till något speciellt OSX vet jag inte. Om det strular lite så är man ju ganska utsatt, är ju bara en enda kabel liksom. Hittar du något intressant så PMa gärna nån länk, men jag tror man får dyka djupt ner ibland geekforumen för att hitta intim-kännare.

Maila han, och fråga. 🤪

Håller med. Beethoven var ju känd för att kasta sin pianostol runt i rummet när han inte fick till det nå bra. Men talangmässigt är han ju nära nog oslagen än idag. Så .. vi är ju alla där vi är och gör allt vi kan. Det är ett faktum som aldrig förändras i livet. Om en tynglyftare tar i precis allt han har, och lyfter 150 kg, och en annan tyngdlyftare tar i allt han har och lyfter 100 kg, så ska man ju faktiskt minnas att båda presterar lika mycket - nämligen allt dom kan. Tränar man sig starkare, så lyfter man ju inte längre 150 kg, utan då lyfter man 180 kg istället .. och då är ju 180 kg lika tungt för en, som 150 kg var innan. Så motståndet och svårigheterna är alltid lika tuffa - hur bra/stark man än blir. Fråga Beethoven.🙂 Det finns dom som vill lyfta tyngre för att vinna beundran av andra, bli bättre än andra som dom säger .. men det är ju bara bristande självförtroende, att försöka vinna andras gillande. Det funkar inte så i praktiken.

Jag tycker det här är lite intressant, för det ställer frågan på sin spets vad musik egentligen handlar om, och är. Är musik skickliga konstruktioner gjorda inom snäva ramar för att få musikskaparen att framstå som en jävulsk talang? eller är musik en reflektion av vad du känner, tycker och tänker? och viljan att få ur dig det. Vill du göra en superhit, bli rik, banal, uthängd i media och jagad av blondiner med IQ Skrattmås, ja då kan det nog vara tufft ibland. Men om jag vore du, så skulle jag nog ägna mig åt vad musik egentligen handlar om: att uttrycka vad man känner och tycker om något, just här, och nu. Med andra ord: sjung om hur jävla misslyckad och talanglös allt skit känns .. utgå ifrån sången, ord, säg/sjung vad du tycker och känner, låt gallan flöda lite å bara go with the flow, sätt dig ner och bara känn, låt känslan bara ta över, och använd dig av det som blir ... gör musik av det du känner, tycker och tänker. För det, är du. Om du inte tycker du är någon sångare, så prova ändå att liksom "kompositionssjunga" .. led med rösten på något sätt i alla fall, så du får ord och fraser att spela efter. Att börja från ackord eller riff är ofta mer fruktlöst än man tror. Men att starta ifrån känslan, ord, texter och sångslingor .. det är ofta lättare.

"Det där svänget", brukar ofta bestå i att man skickar majoriteten av mixen genom sidechainen - vissa stämmor mer än andra. Här har du bara skickat basen (låter det som) via sidechainen. Den andra faktorn är att du har en bastrumma som sjunger och sjunker i tonhöjd. Den effekten du är ute efter är ju som en sågtandsvåg. Att kaggen plattar till allt som sen gradvis reser sig upp för att bli tillplattad på nytt. Om du har en kagge med sjung i, så sjunger ju den över där det ska vara tillplattat. Det motverkar effekten. Örat tycker nämligen inte att kaggen är klar förrän den sjunkit klart, och först Då hör man bakgrunden - då bakgrunden är hallvägs tillbaka uppe redan. Jag tycker det är det man hör ganska tydligt nu, att kaggen ligger "utanpå" musiken en hel del. Så sidechaining funkar bäst med korta kompakta kaggar. Jag föreslår att du byter kaggen mot en kort och kompakt, och kör fler spår genom sidechainen. Basen mest, men även de andra till liten grad. Lycka till