Opus99

Mm .. sitter en här med och skakar på huvet av förundran. ☺️ Ganska självklart att man blir defensiv om folk håller på å mästrar en. Han frågar, och vill man inte mixa åt han så brukar man ofta inte skriva nåt, eller skriver man nåt så säg "Nej, tyvärr." Han säger ju att det han frågar efter är en stor tjänst, som inte alla vill göra. Så ja kan inte tänka mig att han har nåt problem med ett enkelt Nej.

Meinl och Sabian hör till de hårdare slaget av cymbaler. De är ganska pingiga och lite hårda i ljudet, lite gong-iga. De spricker inte ut fullt så lätt och de är svåra att spela mjukt och svagt på. Sabians Evolution serie och sound control serie är väl undantaget, men övriga är rätt hårda. K zildjian är åt det mörka torra hållet. Dom är inte skrikiga eller sjunger länge alls utan torra, klingar ut fort, inte ljusa och plaskiga. Men de är ganska tunna så de går att spela svagt på och de är inte pingiga. Prova att sätta en 3 cm lång bit gaffatejp på en av dina egna crash-cymbaler, och spela sen på cymbalen. Då får du ett ljud som är åt det håll som K-zildjian låter. Jag nämnde K Pre-Aged och den är mer plaskig och öppen än vanliga K zildjians. K-ride-arna har ganska lite ping, och ganska mycket wash .. man vill nästan spela hårdare på dom får att få ut mer definition.

Skulle man kunna beskriva ljudet som ett brus? typ vitt eller rosa brus? ett plaskigt och vått ljud med lite lätt fräs i? I vilket fall tror jag tro söker ljudet av tunna, medel-stora till stora äldre cymbaler. Prova A-zildjans tunnare crashar och ride-ar från 16 tum och uppåt, och helst gamla och inspelade om du kan hitta det. Snoka på lokala musikskolor och replokalskomplex och sånt. Andra som möjligen kan ligga i den riktningen är Paiste traditionals och Zildjian K pre-aged. Hitta gärna fram en låt, en inspelning som har det cymballjud du menar - så nära du kan, och lägg ut ett kort klipp av det så vi kan höra. Då blir det ganska lätt.

Jag är också kvar på version 3, och mitt sätt är att spara den nuvarande inställningen som en preset i pluginen; en preset som jag kallar "temp". Sen stänger jag och öppnar samma plugg i ett annat slot och laddar "temp". Nästa gång jag vill göra samma sak, med samma plug-in, på en annan kanal, så sparar jag som "temp" igen och skriver över den existerande temp-preseten. Den behövs ju bara för "åter-inladdning" en enda gång.

Om man frågar efter "produktioner" så frågar man mig efter enskilda låtar eller plattor inom ramen för 'producerad' musik; alltså låtar som är noga renodlade för ett kommersiellt eller publikfriande ändamål, avsedda för att spelas som CD, mp3 eller musikvideo, och gjord främst med hjälp av en DAW miljö eller studioförhållanden (med eventuella inslag av levande instrument). Frågar man efter "coola" sådana, så frågar man mig efter såna som är ovanliga, okonventionella och lite egenartade på sitt eget charmiga sätt - till skillnad från "exceptionellt bra såna" eller klassiker. Det borde förklara vilka frågor jag svarar på. - Prince tycker jag har haft riktigt unika scenarier och musik. Men han tycks ha gett sig på ett försökt att göra sig själv till en världsartist och sen tappat greppet eller lusten att följa upp det på ett bra sätt. - Salem Al Fakirs skiva var kul. Väldigt personlig, ohämmad, lekfull, att ljudkvalitén inte var prioriterad var oerhört befriande att känna. Den här killen vet vad musik handlar om och har bra koll på hur man klär en melodi i rätt skrud stämning och feeling. Men plattan kändes bitvis lite för fladdrig och flummig för min smak. - Rammstein är speciella, lite B-igt råa, men har aldrig haft så bra sex som till Rammstein. Det ska va medeltid 🙂 - Signaturspåret till filmen Godzilla, Come with me (1998) med P diddy som scenclown tyckte jag var unik och fräck. Jimi page som bara spelar ett banalt gitarr-riff och arrangören som mjölkar precis allt som går att få ur riffet, kompat av en trummis som gör precis allt en människa kan göra för att visa hur stor pitt han har. - Madonnas platta "Music" tycker jag är personligt och väl gjord. Lite vågat av en artist med hennes utrymme på stjärnhimlen. Men med plattan före så lyckades hon ju visa att en etablerad artist kan återinföra sig själv under ett experimentellt fack. - Fläskkvartetten tyckte jag var coolt - de tidigare skivorna. Kärvt och bittert men ändå så smakfullt och rätt. Deras cover på "I am a walrus", är så bitterljuv så man vill bara spy.

De flesta skivorna med klassisk musik innehåller ingen komprimering whatsoever t.ex. Finns även en del audiofil skivor med pop och rock grupper som inte har någon komprimering att tala om. Så nog kan man det.

När jag körde mest hårdvarusyntar, för 10 år sen, och körde ner mastern på dat ifrån mixern, då fick jag stänga av kylskåpet innan jag startade bandningen. När kylen startade eller stoppade kompressorn, vilket man aldrig riktigt vet när det gör, så blev det ett klick eller sprak i ljudet - strömbalansen rubbades. Hushållsström är inte direkt optimerad för sån här användning. Det jävligaste var nog att ibland glömde man slå på kylen igen efteråt, och eftersom jag har kyl&frys i ett, så .. blev frysen ibland halvt avfrostad. Jävla skit

Det är enklare än det låter. Det är att en D/A omvandlare kan återskapa analoga värden (ifrån digital imformation) som överstiger 0 dbfs. Det här kan ske i all A/D och D/A omvandling med den är vanligare i omvandlare som inte är fullt så noggranna (billigare) - billigare CD-spelare t.ex. Den här bilden är ganska bra för att förstå hur det sker: På bilden så är det digitala maxvärdet för ljudet på -1 dbfs. Det ser man på att de två översta samplingspunkterna är avlästa på -1 db. Men när en D/A omvandlare ska genenrera en analog ljudvåg ifrån de här två samplingsvärdena så kan den - som man ser på bilden - lätt runda av kurvan, för att göra den jämna och fin. På bilden är maxvärdet -1 dbfs, men vad hade hänt om man använt 0 dbfs och får en sånhär grej? I ett digitalt uppspelningssystem så innebär det att ljudet klipper då. För att undvika det här så lägger en mastringtekniker aldrig ljudets maxvärde på 0dbfs utan han lägger sig under 0. Man kan ju aldrig undvika allt sånt här helt, men senaste som jag snappat upp är att högsta AES/EBU standarden är -0,3 dbfs. Men vissa kan ta det säkra före det osäkra och lägga sig ännu lägre ner. Det låter som det är det din mastringstekniker har gjort. För att förebygga det här så brukar folk säga att man ska använda sig av den bästa D/A A/D omvandling man kan lägga händerna på, och även använda sig av de mest exakta visuella ljudmätare man kan få tag i. Helst såna som läser av möjligheten till intersampleclips, som t.ex. SSL X-ISM, Penguin audio meters och en del andra. De inbyggda mätarna funkar ju men .. de är inget hyperexakt instrument. Det är nog mastringstekniker som har mest direkt behov av såna. Grattis till nya produktionen

För mig hänger tempo och puls ihop med balanserna och känslan av tiden i musiken. Musik är ju inget eget väsen utan det är ett uttryck ifrån oss människor, och vi andas in, vi andas ut, hjärtat har två lägen (anslag och vila), vi går med höger, vänster, höger, vänster, vi tänker i anspänning - avspänning, hunger - mättnad, borta - hemma, kärlek - hat, glädje - sorg .. alla såna där antagoniska förhållanden. Vi behöver båda i en lagom dos för att må bra, men i varje ögonblick så regerar den ena sida mer än den andra. Musik har ju samma sak: anspänning - avspänning, inandning -utandning. Ett enkelt trumkomp kan skildra det: bom-bom-paahhhhh, bom-bom-paahhhh. Det är inte så svårt att räkna ut vad som är anspänning och avspänning, inandning och utandning i det. Även om man inte tänker på det, så känner man det. För mig representerar det pulsen, hastigheten i något. Tidsperioden som det ena stadiet innehar innan det andra träder in. Periodernas längd och vikt. I trumkompet ovan är det ju 2 anspänningsslag och avspänningsslaget är bara ett, men är dubbelt så långt, dubbelt så "befriande". Så de balanserar ut varandra. Man blir "mätt" av det, så att säga. Obalanser däremot, något som har mer av anspänning än avspänning, det skapar anspänning och hunger efter mer, hunger efter avspänning, upplösning och utandning. Så om man använder mer inandning än utandning under en period så har man byggt upp en anspänning. Den anspänningen måste man använda sig av för att förlösa en lyssnare, annars känner lyssnaren inte att musiken är tillfredsställande. För mycket anspänning blir "jobbigt och stressande" medan för mycket avspänning blir lojt, sömnigt, kvalmigt och blaskigt. Rätt tempo är nog det som använder sig av periodiska längder av anspänning och avspänning som samstämmer väl med den stämning som musikens innehåll och eventuell text förmedlar. En porrig låt med viskande och stönande sång, som använder sig av samma 'tunga' och kåta periodiska in- och utandning som man skulle göra om man befann i den miljön som musiken tycks beskriva .. då har man nog rätt tempo. Att däremot ha en hamrande kagge och en manisk basgång i 150 bpm, och en porrig, viskande sångröst som sjunger långsamt på det .. då blir intrycket inkoherent, förvirrande, då hamnar man istället i en surrealistisk verklighet, hallicination, eller erotisk mardröm. En kvinna som viskar långsamt och utmanande, till en kille som känner hjärtat banka fort och nästan hyperventlirerar och inte känner han har kontroll ... de som provat droger och dansat på rave-partyn känner nog igen den miljön. Så ser jag lite på det här med tempon.

Ord och inga visor, minsann 🙂 ----- De senare åren har jag varit på Bio, och avnjutit som de flesta andra. I två olika filmer så hände något ganska märkligt: mot slutet så använde dom poplåtar, men dom liksom bara "väckte en" .. bara kom fram, ut ur bioduken och spred sig in i salgonen. Det var nästan som att jag hade haft lock i öronen och nu släppte det, och först då förstod jag ATT jag hade haft lock i öronen, liksom. Det var som att öppna ett fönster ut mot världen. Musiken var inte längre som en vägg av jämnt ljud som var klistrad nere vid bioduken. Musiken nästan hoppade ut ur bioduken och sträckte sig långt in i biosalongen. En av ventilgallren i salongen vibrerade lite diskret till bastrumman, men inte till basen. Det var som att lyssna på 3D musik, man riktigt hörde hur basen var där nere vid första raden ungefär, i salongen, inte "i filmen", och rörde sig dessutom, hur trummorna var bakom gitarrerna, och gitarrerna kom fram ur duken, och hur sången riktigt var "in your face" men samtidigt rund och inte som en platt vägg av ljud. Det var verkligen som 3D. T.o.m. mitt dtotalt tondöva sällskap reagerade lite. De två låtarna, var båda inspelade i början på 70-talet: Janis Joplins 'Pearl' platta, och ABBAs 'gonna sing you my love song'. (abba som dessutom är en av pionjärerna i 'wall of sound'.) Man kan säga att det var element i låtarna som stack ut mycket tydligare än andra, och ojämnt lät dom också (ve å fasa), dynamiken talade, det var som någon som sa något, som talar lägre, högre, fortare, saktare .. man berördes, och idag skulle många kalla det för "en dålig mix", för i en mix idag ska ju allt mixas för att höras. Det är oftast det som kompression används till: att pinna fast något på en statisk plats i volymlandskapet så det inte täcker över- eller försvinner bakom något annat. Får icke röra sig i mixen. Bästa filmljudet ever - tycker jag - måste ju vara Titanic från 1997 och Star Wars episod 1. Otroligt bra levande och dynamiskt ljud i dom.

De flesta (och kanske bästa) alternativen hittar du nog under kort med 8 separata ingångar. Men för 3000, då blir det att sikta på begagnat med några år på nacken - och dom kan vara rätt bra. Kanske M-audios Delta 1010 kan vara något. Glöm inte 48V matning på minst 2 av ingångarna, för att micka cymbaler med.

En fågel kom flygande, in över en kohage, glad och munter och sjöng för full hals. Rätt va de va så sket en ko och träffade fågeln med en enorm kocka. Sedan blev det vinter, men koskiten skyddade från kylan och höll fågeln vid liv. När våren kom, så tinade allt upp och inne i koskiten var fågeln varm igen och kvittrate glatt. Så kom en katt förbi, och hörde fågeln därinne. Katten fick fram fågeln, och döda han, käka upp den. Där är historien slut. Men sensmoralen är att den som skiter på dig, är inte nödvändigtvis din ovän, och den som tar dig ur skiten är inte nödvändigtvis din vän. Och är du munter och glad, så håll igen käften för fan! 😆

Är dom? det visste jag inte. Har tvekat att uppgradera till version 4. Tack

Förstår precis hur du menar, och hatar det som fan 🙂 Kalla mig pojkscout, men för mig är det lite "behandla andra som man själv vill bli behandlad". Jag tycker att för varenda grad man viker av från den banan, ju fler problem och mer lidande uppstår. Det är nästan direkt proportinerligt. Ta t.ex. en kille vill tjäna massa kosing, köper in en deal av en halvkänd, halvdan bilsort billigt som fan, och marknadsför och kränger den dyrt. Själv vet han alltför väl att bilsorten är inget vidare köp, men vafan om folk köper så tjänar han ju kosing och kan leva ett bättre liv, och han lurar ju ingen, dom har ju ansvaret för sig själva och sina inköp - inte han - och dessutom är man så jävla bakom flötet så får man ju skylla sig själv om man blir lurad. Efter 5 år har han fått ihop ett par miljoner, och spanar in skitläckra villor i kanon-lägen, och köper ett sånt. Han flyttar in, men snart börjar han må dåligt som fan. Efter besiktning visar det sig att han köpt en kåk som är ansatt av torrmögel och är rena radon-källan. Men det är inte mycket han kan göra ... ... eftersom killen som sålde husen, han var en sån vill tjäna massa kosing, och köper in halvdana hus billigt som fan, och marknadsför och kränger dem dyrt. Själv vet han alltför väl att kåkarna är inget vidare köp, men vafan om folk köper så tjänar han ju kosing och kan leva ett bättre liv, och han lurar ju ingen, dom har ju ansvaret för sig själva och sina inköp - inte han - och dessutom är man så jävla bakom flötet så får man ju skylla sig själv om man blir lurad. Å självfallet så köpte ju hussäljaren sin nya bil hos husköpskillen ... Det blir ingen rolig värld alls, för någon, om vi är FÖR enkla och fula. Det tycker jag är även med musik och ljud. Så känner jag. Lite bajs här och var skadar ju inte 😛 men inte för mycket

Mm 🙂 den degraderande sorten, som offrar fidelitet för volym. På spårnivå är det väl snarare tvärtom, offrar volym för fidelitet.

Har windows själv, så det kanske är annorlunda. Men här så öppnas program och dialogrutor i den form och på det ställe där man stängde dom sist. Jag har själv två skärmar på en stationär, och använder ett specifikt program (Ultramon) som distribuerar skärmytorna bättre än den tillhörande mjukvaran. Kanske kan bidra med någon idé i alla fall

Äh, barnsliga smartass-fasoner bara. Poängen med tråden kunde inte ha varit tydligare: Finns inte ett spår av "onaturlig dynamik", eller "mer dynamik är alltid mer välljudande" eller "allt var bättre förr". Han ogillar att ljudvolymen höjs så mycket att ljudkvalitén blir lidande. Det är ett högst aktuellt och relevant ämne som han är lååångt ifrån ensam om, till skillnad från de ironiserar med att välkomna 0 db RMS som ett mode. Att trådens titel var skapad i en hast, det ser vi alla oftare än klockrena titlar. Men att t.o.m. ödsla energi åt att vrida till det till en totalt poänglös intellektuell sarkasm, för att bete sig idiotiskt, det är nog betydligt mer anmärkningsvärt på forum tycker jag. Det finns ju inget att utläsa i det du skriver ens, för du menar inte allvar, du bara drygar dig. Ta och skärp sig nu här. Har du nånting att tillföra alls, så kan du väl säga det istället.

Ja, det kan man. Man gör på samma sätt som när man skickar ljudet från en midi- eller audiokanal till en effekt-kanal: man går till kanalens "Sends" och väljer vilken buss man vill skicka till och hur mycket. Tyvärr har cubase en ganska dålig egenskap i att man kan bara skicka sends till grupp- och effektkanaler som skapats EFTERÅT. Dvs, om du har först skapat två effektkanaler (1 och 2) med reverb, sen skapat en tredje effektkanal (3) med chorus/flanger, och två till effektkanaler (4 och 5) med delayeffekter, så kan du inte skicka chorus/flanger signalen (3) till ett av reverbkanalerna (1 eller 2). Anledning är att bussarna i cubase går efter "order of creation" regeln. Du kan däremot skicka chorus/flangersignalen (3) till något av delay-kanalerna (4 eller 5) eftersom dom kanalerna skapades senare i ordningen. Jäkligt dåligt, men så är det. Vanliga audio eller midi-kanaler berörs däremot inte av den här regeln, bara sk buss-kanaler som grupp-, effekt- och master-kanaler. Vill du skicka chorus/flanger signalen till ett av reverben så måste du skapa en ny effektkanal (6), lägga reverbet där istället och ta bort den ursprungliga effektkanalen (1 eller 2).

Det ligger säkerligen utanför cubase, så mycket kan man säga.

🙂 Man blir bara bitter av att alltid irritera sig över 'idioter som inte fattar hur jävla pucko dom är'. Eller hur? 😉

🙂 :)

Man blir förbannad över den dåliga respekt och pengahunger som artist-etablissemangen lurar på en, gör sin röst hörd offentligt och högt, och låter bli att köpa skivor som man inte gillar. Det funkar riktigt bra. L3an ska förbjudas av andra skäl, tycker jag 🙂

Nej, då. Men förstå att det här är ingen artistisk aspekt. Det är inte så att mastringsteknikern sitter och säger "nu jäklar, nu ska vi skära bort transienterna och få till en sjyst limiter-dist". Det här är en teknisk degradering, inte ett artistiskt 'sound'. Det som att göra en bil låg som zätan, för ju närmare asfalten man sitter desto fortare ser bilen ut att gå - på bekostnad att fjädringen och väghållningen blir groteskt dålig. Men visst, det finns nog dom som har tagit till sig att "så här ska det låta" och lärt sig uppskatta det.

Jag är nog med dig i det här. Men, fan vet om vi inte tillhör minoriteten ändå. Svenssons tror jag inte bryr sig så mycket. Om utvecklingen fortsätter såhär så .. lär dom väl göra det förr eller senare. Men svenssons köper ju alltid det som finns i affären - oavsett vad och hur det är. Vad har dom för val? om dom inte handlar det som finns, så blir dom ju ofta helt utan. Så överlag har vi inte mycket val utan får göra det bästa av det som säljs oss. På ljud och musiksidan är vi nog de kräsnare och de som yttrar oss först. Det är lite som med paparazzifotografer och kändisar. De skulle ju inte ta bilder om de inte kunde sälja dem, och att det KAN sälja dom betyder ju att en majoritet av människorna faktiskt köper skiten. :/ ".. according to mastering engineer Shepherd, the problem goes beyond compression. The CD version on the bottom has been heavily compressed, limited and/or clipped, and sounds massively distorted as a result." Audiophiles would be better off recording the songs from the videogame than buying the album because the Guitar Hero version has far better dynamic range than the hyper-compressed CD version. So far, 2,730 fans have signed a petition asking that the album be re-mixed (as opposed to remixed) and/or remastered." 🙂 Det där var väl lågt och onödigt, slätstryka folk och försöka banalisera. Trådstartaren har väl inte talat ett dyft om articifiella effekter överlag heller (?) Det här stämmer nog. När tendensen drar iväg åt ett håll så ändras föreställningen om vad "som vanligt" innebär. Men till slut når ju fysiologin sina gränser. Med dagens radiomusik skulle vi klara oss bra med 8 bitars ljudkvalitet, för de flesta hits använder inte större dynamiskt omfång. Men ändå vill vi använda högre upplösningar som 24, 32 och 64 bits för vi säger att det ger ett bättre ljud. Jag känner en tjej, runt 25, ensam mamma, som fick fet-skäll av sin läkare för att hon stoppade i 3-åriga sonen en fullkomlig dyngkost, godis och skitmat. Så, hon tog sig i kragen och började servera grabben bra husmanskost, men vid det laget var det så jäkla illa att sonen vägrade dricka rent vatten - om inte mamman sockrade vattnet först. Han var så van vid fett och sött att han ryggade undan från .. ja, vanlig mat. Jag ser lite likheter i musikvärlden idag, där vi har blivit vana att ta så oerhört processade saker för givet. Att lyssna på ett vanligt piano idag, det tycker många låter klonkigt och tråkigt. Det är som att dricka osockrat vatten. - - - Själv så känner jag att viss dynamisk kompression och viss limiting är försvarbart, men jag vill inte bli påmind om det. Jag vill aldrig märka av tekniken. Och den får liksom inte ta död på den stämning som musiken försöker förmedla. Då har man ju misslyckats med själva grundidén. En bra film är iofs alltid en bra film, oavsett hur dålig bildkvalitén är. Men att säga att bildkvalitén inte har någon inverkan på hur vi upplever stämningen och intrycket av filmen, det stämmer inte för mig. Förvisso är dagens filmer ganska kraftigt limiterade i bildkvalitet med, för att mätta färgintrycken så hårt det bara går. Jäkla synd, för det tyder på att pengar är viktigare än passion för filmskaparna. Man blir lurad, som konsument, och säljarna vet att när konsumenten märker det så är det för sent, för konsumenten har 'köpt av egen vilja' (i god tro) och kan då inte klaga. Kallas för lurendrejeri där jag kommer ifrån. Men såna här trådar är ju lite reklam med. För ni tror väl inte jag nu kan hålla fingrarna bort ifrån att lyssna på Metallicas nya platta, just för att höra det här 🙂

Man kan komponera utifrån en tonart som känns bekväm att spela i. Men sen har man ju full frihet att använda den tonarten som framhöver melodi-stämmans klang och stämning bäst 🙂