Jump to content
Annons

Opus99

Medlem
  • Antal inlägg

    1 203
  • Gick med

  • Senast inloggad

Allt postat av Opus99

  1. Opus99

    Kolsyrecymbaler

    Matilda ... ta och ställ ifrån dig flaskan och gå å lägg dig nu 🙂
  2. Jag lyssnade precis .. hade ingen aning vad jag skulle lyssna efter, men antar att det man söker är det där stickande högfrekventa pulserandet. Förmodligen runt 17-18000 hz eller nåt ? är 35
  3. Är protools projekt från alla tre helt kompatibla med de andra två konfigurationerna av protools? Även mellan mac och PC?
  4. haha, skojar du att det tog mig att tag att fundera ut. Jag ringde fröken ur till slut, för att kolla om det var sommartid eller vad faän det var frågan om 😛
  5. Opus99

    Kolsyrecymbaler

    Champagne-cymbaler .. 😛 Ja, men ... lycka till. Och som sagt, hittar du inspelningar .. så posta
  6. Opus99

    Kolsyrecymbaler

    Lär nog snarare tänka på dig varenda jäkla gång man öppnar en cola i fortsättningen 😉 Men skriv varför kolsyra? för jag antog att du menade kolsyrebruset som läsk ger ifrån sig. Men när? är det när man öppnar flaskan, eller när det fräser efter man skakat flaskan, eller ... ja, vart kommer "kolsyra" ifrån? Sen såg du ju ovan att Istalbul och kanske masterworks verkar vara fleras förslag 😛
  7. Opus99

    Kolsyrecymbaler

    Heh .. så fort man vänder sig så Kawa-Dissshhhh 😛 "det briljanta är som en dimma av kolsyra som stiger upp ur den vid minsta anslag" .. mm .. det låter som ett du har fått tag på en något hård och stadig och briljant cymbal som är täckt med årtionden av inspelat damm och skit. Putsa den inte, för då kommer du sabba hela karaktären på den. Om någon spiller öl eller vatten på den, så torka den inte utan låt vätskan dunsta. Smutsen dämpar cymbalen, på samma sätt som om du skulle lägga ett tunt stycke tyg över den. En cymbal som är stadig och briljant kommer ju att tränga igenom ett dämpande tygstycke bättre, än en mjuk dov cymbal. Så, att den fortfarande låter bra, och att tonen är relativ briljans som liksom fortsätter att koka under en dämpande dimma av damm och smuts .. det är nog för att det är en ganska stadig cymbal som är briljant och täckt med skit. Det kanske man kan ha i åtanke. De flesta nya cymbaler låter ju kristallklara och nästan plastiga innan dom blivit "inspelade" eftr något år. Du kanske kan tänka att du söker efter inspelade cymbaler. Antingen stadigare briljanta modeller som är rejält skitiga, eller tunnare cymbaler som är mindre skitiga och inspelade. Det borde ju ge ungefär samma effekt - förutom att tunnare cymbaler har lägre tonhöjd och sjunger kortare. Att satsa på att hitta 2002 crashar som är nedskitade .. ja .. det kan nog ta sina år det. Överlag ska du nog titta på större cymbaler, crashar från 16 tum och uppåt. Dom låter mycket men då får aldrig riktigt den där briljanta värmen i mindre crashar. Istanbuls cymbaler skulle jag nog rösta en del för, för dom har lite av det där gamla fräsande ljudet. Men istanbul är handhamrade till 100% så du får en jäkla variation där - 10 cymbaler av samma sort kan låta otroligt olika. Motsatsen är Ziljian A Custom, som är så kliniska att dom låter plastigt. Masterworks har jag som sagt inte provat. Gamla inspelade Zildjiancymbaler och Paiste Sound formula borde intressera dig mycket. Men du får nog räkna med en jäkla bredd där; vissa kan vara intressanta medan andra låter gammal frisbee. Zildjian K är mörka men dom är nog lite för torra, ingen toppbriljans där. Paiste traditionals kan vara något men jag misstänker att dom är lite för tunna för dig. Sabians generella ljudinriktning hör inte riktigt till ditt område men några få modeller kanske skulle kunna funka. Sabian låter överlag mer likt Zildjians A custom, mer plåtfaktor och stadiga mustiga saker som passar till hårdslående slammer. Du har säkert sett att det är mest rocktrummisar som gillar sabian. Möjligtvis skulle Sabians Jack DeJohnette modeller passa men jag misstänker att dom är lite FÖR mörk, sabians evolution modeller är nog relevanta men kanske lite för tunna och neutrala, sabians o-zone är kanske lite för trashiga och spaceiga och vem vet om du gillar sabians HHX legacy modeller. Men prova. Där har du några namn som du kan efterforska i, när det gäller krashar, alla dom namnen där. Jag kan nog inte komma närmare än så. Kanske några andra trummisar som läser här har tips och förslag med.
  8. Opus99

    Kolsyrecymbaler

    En 22 tums 2002, som låter mörkt? 😉 Det låter ju ganska unikt. Då måste jag fråga om den inte är rejält solkig och skitig? 2002 serien är ganska hård och plåtig, och paiste är överlag kända för att göra cymbaler som låter väldigt briljant och lite fett. Det gjorde ju inte saken lättare. Att använda en relativt mörk ride kräver en väldigt känslig kombination med crashar för att inte crasharna ska låta explosiva och riden då framstå som torr och tråkig. Det är mycket lättare om man gillar ljusa och plingiga modeller. Låt mig dricka en kopp kaffe på saken. Återkommer snart 🙂
  9. Opus99

    Kolsyrecymbaler

    Uj .. svårt. Vad för paiste är det? 2002? 3003? sound formula? signature?
  10. Opus99

    Kolsyrecymbaler

    Den som frågar som fan, visar intresse och lär sig. Den som inte frågar, visar inget intresse och lär sig inte. 😮 Jag föredrar mina cymbaler så likljudande som möjligt. Jag vill att den största skillnaden ska ligga i tonhöjd och volymkaraktär, inte i klang, ljus/mörk, brillians, plingig-het, plaskighet etc. Jag vill att det ska låta som en färdigprocessad enhetlighet. Men det är verkligen personligt eftersom det ljud en cymbal avger är det ljud man får ur den. En bra trummis får ju vilken dyngcymbal som helst att låta riktigt bra, genom anslag, vinkel, slagstyrka, träffyta, och att placera den i rätt sammanhang. Men som musiker vill vi ju kunna koppla av lite med, och slippa tänka på "hur" vi spelar hela tiden, och uppleva att vi kan "bara spela" utan att tänka på hur alltför mycket. Så .. olika cymbaler passar olika människor beroende på hur man föredrar att spela när man spelar avslappnat och passivt. Det beror även på vilket sammanhang man spelar i. Mörka cymbaler i rockmusik, då drunkar cymbalerna i gitarr-mattan, och ljusa cymbaler i jazz då tycks cymbalerna bli "skrikiga". Jag gillar mina enhetliga och har 2-3 olika färdigutvalda "setups" ur de jag använder för att passa olika sammahang. Har man cymbaler i samma set som klingar ganska personligt och olika så tvingas man tänka mer på vilken cymbal man använder när, och man tvingas spela olika på olika cymbaler i setet för att lyfta fram det bästa ur varje cymbal. Vissa gillar det så, andra inte. Jämför med att ha en tunn 10 tums puka utan underskinn och en fet 16 tums puka med pinstripe och underskinn. Det är två helt olika sound. Om du spelar en nedåtgående rullning på dom så får du inte en nedåtgående rullning ljud utan du får en slagserie på två olika ljud. Överlag tycker jag det är bättre att forma trumsetet och dess komponenter runt trummisen, istället för att forma trummisen runt ett set. Sen, som jag sa ovan, så är ju de flesta bra cymbaler inte löpandeband tillverkade, utan dom är hamrade. Det är lite som trä, det är organiskt och inte plast. Så radar du upp 10 st cymbaler av exakt samma tillverkare, typ och storlek, så låter alla lite olika. Det är verkligen en djungel. Jag skulle gärna ha velat att det fanns enklare vägar och sätt, men jag tror inte det. Man får hålla öronen öppna, fråga, läs cymbalkataloger, och hör man något ljud man gillar så fråga vad det är. Hitta skivor, låtar som innehåller exempel på de ljud du söker, testa andras utrustning, testa på butiker .. med tiden så zoomar man in riktigt fort på vad man behöver och gillar. Ett tips är att de cymbaler som låter rikt och fullt för sig själva, dom funkar sällan bra i musiken i sig. Det är många som suttit in bakom världsberömda trummisars set och blivit otroligt förvånade över hur kackigt deras cymbaler verkar låta, och dom gör ofta det med. Men när alla andra börjar spela, då låter dom kanon. Zildjians klassiska K custom ride, som Dave Weckl utvecklade tillsammans med Zildjian typ 1987, är ett bra exempel på det.
  11. Opus99

    Kolsyrecymbaler

    Du kanske har några kolsyrecymbaler som du vill sälja?? 😄 Haha .. nu var hon snabb 😮 Men nä, jag tror inte jag har några i den klassen riktigt .. skulle vara en ride då men det vill jag ha kvar. Den är typ från 1955 så .. Tyvärr. Har bara brustablett-cymbaler här.
  12. Du är halvvägs där. Du sätter midiklaviaturen som input på spåret, men det tar bara hand om vilka toner du vill spela in. Vill du lyssna på dom också, så måste du använda något som ger ljud ifrån sig. Det gör man genom att sätta spårets output till den enhet som ska spela upp ljud basrat på midi-information du spelar/spelar in. I ditt fall är nog en mjukvarusynt det som ligger närmast till hands. Tryck på F11, så dyker "instrument-racket" upp. Klicka i någon av de tomma facken där, så får du upp en lista över alla mjukvarusyntar som finns installerade på din dator för närvarande. När en sån mjukvarusynt är öppnad, så syns den i listan för spårets outputs. Sätt spårets output till den mjukvarusynten, så bör du höra ljud. Du kan behöva välja ett annat ljud i synten om det inte passar den klang du vill ha. Lycka till
  13. Opus99

    Kolsyrecymbaler

    Mm .. det är sjukt vad mycket man drar på sig ibland som i slutändan inte är användbart. Tror jag har 35-40 cymbaler eller nåt i källarn, men det är bara 6-7 stycken som är användbara. De andra är bara blanka och fina, har ett häftigt tryck på sig men låter gammal tapir i jämförelse 😏
  14. Opus99

    Kolsyrecymbaler

    Men han har inga kolsyre-cymbaler 😏
  15. Ja du menar att flöjten inte spelar legato, utan blåser an varje ton? Det är störande, tycker jag med, och är ju ett exempel på hur syntifierat det blir när teknikmänniskor ska återge en flöjt. Cellon är ju lite samma sak, att i de flesta fall så kan man inte spela flera toner på ett och samma stråkdrag. VSL har ju sin performance-teknik som lösning på det, och EWQL has sitt q-legato. Men inte många andra som jag vet om. Men är du inte ute efter att skapa en dator-genererad efterhärmning av en orkester, eller "få det att låta realistiskt" som det så fint brukar kallas ... då är du kanske ute efter att få en grovkorning representation av det bara. Och då behöver du ju inte programmera arslet av dig, det behöver bara låta tillräckligt bra för att man ska stå ut med att jobba med det, och det ska ju ändå inte användas till något annat än att skapa musiken med. I så fall skulle jag föreslå ett samplingspaket som heter Sonivoxmi Symphonic Collection. Det är bra samplingar som är gjorde precis med avsikten att vara superlätta att använda. Det är i stort sett bara ladda in och köra. Fokus här ligger ju inte på att det ska låta bra, utan på att det ska vara så lätt att använda att du inte tänker på det. Då går ju EWQL bort, Kirk Hunter går bort, Miroslav och Steinberg går bort, VSL går synnerligen bort, Personal Orchestra kan funka men det finns lättare ... I andra fall duger ju en eller två Roland moduler med, som XV-3080. Där är det också bara klicka och köra och det låter ju bra rakt ut lådan. Många kompositörer använder ju Sound Canvas modellerna forfarande. Frågan om inte det är lättare med moduler faktiskt.
  16. Jag tycker samplat solo stråk låter lika illa som solo blås. Sektioner är ju något lättare. Jag och några till har fört en debatt om att det är för mycket tekniktänkande i samplingarna och jag tror det är en del av svaret till varför det låter som det gör. Vill man sampla en trumpet, så är det ju ofta så att samplaren instruerar trumpetaren att spela med spikrak, jämn volym och nära nog klockren stämning. Sen ska han upprepa det i flera volymlägen osv. Resultat blir att det låter syntigt och väldigt onaturligt. Det låter någorlunda väl, om man lyssnar till bara trumpeten, men sätter man det i sitt sammanhang i en större ensemble så finns det ju ingen trumpet i världen som spelar på sådär omusikaliskt sätt som klockrena toner och spikjämna volymkurvor. Resultatet blir att det blir väldigt plåtigt och bumligt allmänt konstigt. Man ska inte underskatta det musikaliska uttrycket i fråga om uppfattningen om ljudkvalitet. Om en trumpet spelar lite slött och dåligt, så tycker man det låter därefter rent ljudteknikmässigt med. Många tycker programmerade gitarrer låter skit. Men det har så gott som aldrig att göra med själva samplingen, utan istället om själva uttrycket. Gör man en mer realistisk programmering av hur en gitarrist spelar sitt instrument, med små bendningar, halvdämpningar, tänker på vilket band på var och en av de sex strängarna han använder för varje ton, glidningar, missljud, vibraton, strängtwang, strumljud, tum-dämpning, handflate-dämpning, plektrum-vinkel .. och sen spelar upp den programmeringen med samma sampling som innan, så tycker alla att detta är en 10 gånger bättre gitarrsampling än 'den förra'. Så ju mer detaljerad en sampling är, desto mer kan man "få den att låta bra". Det är en hel del som fortfarande kör på Miroslav Vitous gamla orkestersamplingar från typ 1997, för dom samplingarna innehåller det naturliga spelsättet för varje instrument, och är inte klockrena, spikraka, och närsamplade - som t.ex. VSL är. Jag tror man glömmer det här, när man spelar med samplingar. Man tror att det är en synt man jobbar med. Man trycker på några tangenter eller lägger några fraser med lite veloticy som enda variation och sen spelar upp dom och så tycker man det låter skit, eller åtminstone inte som det uttryck av brass som man söker efter. Å det gör det också. Samplingar liknar riktiga instrument så pass bra idag, så när örat hör klangen av en trumpet som inte alls spelar någonstans likt vad en trumpet skulle göra, så blir det krokodil-stuvning av alltihopa. Ju mer realistiska samplingarna man använder sig av, desto större krav ställer det på att programmera så som en musiker skulle spela det - och det innehåller betydligt mer "skit", missar och avigheter än man nånsin kunnat föreställa sig. Det är ungefär som att micka en sångare super-nära. Om man då INTE hör en massa smackljud, tungan mot gommen, saliv-klick och annat äckel ... då saknar örat det. Man märker att .. nää, det är nåt som inte stämmer här. Det låter helt enkelt inte bra. Jag råkade själv få en relativt van lyssnare att tycka mycket mycket mer om en "gitarr-sampling" ifrån en gammal Roland Sound Canvas SC-55 😏 än VSLs moderna och svindyra Concert Guitar Samplingar. Så jag är helt övertygad om att det är musikaliteten i uttrycket som saknas - mer än klangen. It's a shitty job, but somebody's gotta do it. 😮
  17. Är det något i orgelväg som man kan göra för att underlätta för dig? Kanske banda en ny insats - går ju himla fort - med lite mindre driv? lite mera driv? utan driv alls? 😉
  18. Konst är ju som allt annat, aldrig ett känt recept. Det är ju intryck. Vi hör hur det ska vara. Om inte, så hör vi åtminstone när det låter mer rätt än fel. Jag tycker mig ha sett att musiker mixar med ögonen, tekniker med öronen - helt enkelt för att tekniker har övat upp hörseln, och kan mixa med öronen. Sen har teknikens trender blandat sig i det här, och strulat till det rejält. Nu ska en musiker vara en bra ljudtekniker också, kunna ljudmässigt fikonspråk, identifiera frekvenser, digitala ljudformat, digitala kabelformat, synkningskoder, ljudprocessningsinstrument som kompressor, gate, exciter, reverb etc, och kunna spela in sin musik och förvandla musiken till en kommersiellt färdig inspelning. Folk säger menar att "musik ska låta bra", och begreppet "musiken låter bra" blir otroligt tvetydig just på grund av det här. Vad är det man menar? Menar man att det är musiken som är bra? Menar man att musiken klingar bra ljudmässigt? menar man att inspelninen av musiken är bra? menar man att en dålig inspelning är detsamma som att musiken är dålig? och många går den hårfina linjen att säga att musik "ska låta bra" med en slags halv vinkning till att god musik kommer av att skruva på EQ, kompressorer, volymreglar och reverb. etc Men musikaliskt hör vi ju när något låter bra. Och 'musikaliskt' har ju inget direkt med klang att göra, utan med uttryck och budskap. Om något ska låta argt, så spelar det ju ingen roll om det låter klangmässigt välbalanserat eller obalanserat, så länge det förmedlar en ilsken feeling. Det sitter dessutom lika mycket i spelandet med. Musik har ju klingat perfekt och bra i årtusenden, utan elektroniska element, så .. jag tycker det är viktigt att man håller isär begreppen. Annars kommer unga människor att förväxla en bra mix med bra musik, och de kommer att fråga efter "bra EQ presets" för att ackordföljden inte känns rätt. Sen angående det visuella ... .. genom att använda bara öronen, hela tiden, så övar man ju den förmågan mer och mer. Så ser jag på saken. De bästa musikmixarna jag har hört, gjordes av måttligt begåvade tekniker för många år sedan, med bara några få VU mätare till sin hjälp. Så nog är lyssning en övningssak alltid, och grafiska hjälpmedel är ingen nödvändighet för ett bra resultat. Det man ser, på mätare eller annat visuellt, förbereder öronen på att höra något som högt eller lågt. Man hör det man ser - i motsats till att se det man hör - i väldigt hög grad. Det ställer in oss på att höra något som reflekterar det vi ser. Om en rad PPM mätare ger ifrån sig olika utslag, t.ex. att basen sticker upp högre än alla andra spår inklusive trummorna, så blir det betydligt svårare för hjärnan att godta ett ljudmässigt intryck att basen skulle vara "för svag" - även om det mycket väl kan vara så. Det liksom "tar emot" att höja basen mer, och höjer man den så aktar man sig mycket mer noga för att höja den "för mycket". Men ibland kan visuella hjälpmedel hjälpa till att precist identifiera var det man hör finns - t.ex. frekvens, fas, nivå osv. Det gäller i alla fall för mig, men så är jag nog ingen tekniker i grund och botten heller. En bra tekniker kan skapa en bättre mix på ett par billiga MP3-lurar än jag kan på utrustning för miljoner. Så det handlar alltid om handhavande och kunnande - aldrig enbart om utrustning. För mig egen del tittar jag aldrig på mätarna samtidigt som jag lyssnar. Mitt mixningssetup döljer så många mätare som möjligt så jag ser dem inte ens av en slump. De ligger långt till vänster. Hör jag att någon frekvens sjunger över, så sätter jag det spåret på solo, och sen drar jag ner mastervolymen och tittar på mätarna. Jag tittar inte på mätarna samtidigt som jag lyssnar, för de tycks tala om för mig vad jag "borde" höra. De får mig att tvivla på mitt eget omdöme, och det är aldrig en bra egenskap i en produktionssituation. Så jag hamnar på typ .. eh .. 2? 3? 69?
  19. För mig är cubase verkliga styrka mångsidigheten, men det har ju sitt pris, som du säger. Ett alternativ för VST-saker är en DirectX wrapper. Den "bäddar in" en VST effekt eller synt i en DirectX ram, så att VST effekten kan användas av de program som inte stödjer VST. Det funkar ofta bättre än man tror. Ett exempel på sån är Acon Digitals Effectchainer I övrigt är de flesta sequencer program så fullmogna idag så det handlar mer om miljön man vill jobba i, än att något skulle vara mer eller bättre än något annat. Gillar man att syssla med dansmusik och elektronika, så kan Reason vara ett bättre val. Sättet att jobba blir mer liksom "rakt på" då. Känn dig för, och gå på känslan. Folk säger "men det känns ju bara ovant för att du inte är van vid det än" .. men det håller inte, inte för mig i alla fall. Gå på första intrycket. Känns det avigt, så passar det inte dig, och det blir ofta kvar med en i längden också.
  20. Jag tror du får avdela de åtta I/O portarna. Vissa dedikeras som ingångar, andra som utgångar. Är det cubase du menar så avsätter du 2 st portar inne i cubase och tilldelar dom rollen som Master I/O. Sen har du 6 st kvar att använda mellan datorn och en utståemde ljudkälla.
  21. Jag har också en slags känsla för att RME passar bättre för cubase än Motu. Trots allt så har ju Steinberg och RME samarbetat lite tidigare, vet inte om dom gör det nu, men båda ligger ju inte långt ifrån varandra i tyskland, så ... Motus stabilitet och kvalitet finns det nog ingen anledning att ifrågasätta. Men på något sätt så hör RME och Steinberg ihop 🙂
  22. Opus99

    Pitchshift

    Waves Soundshifter
  23. Mendoncas första två plattor i alla fall (tycker jag) 🙁
  24. Opus99

    Nya ACDC

    Gillar AC/DC överlag med. Stadig, tung, rökig rock'n roll med hög jävlar-anama-faktor. Tycker deras komp är ibland det stadigaste som finns i rockvärlden. Det är ärligt och okonstlat på något sätt. Agnus är ju en dåre förstås, men han är liksom inte alls nån ramp-ljus fikus. Kan bli lite lika, men det är så show-off befriat, så rakt på.
×
×
  • Skapa ny...

Viktig information om kakor (cookies)

Vi har placerat några kakor på din enhet för att du bättre ska kunna använda den här sajten. Läs vår kakpolicy och om hur du kan ändra inställningar. Annars utgår vi från att du är bekväm med att fortsätta.