Opus99

Acustica Nebula, McDSP AC1, Voxengo Anaflux Insert och Anaflux Impulse, och URS Saturator har också analog värme och distortion som kan jämna ut ljudet. Det beror kanske lite på vad det ska användas till. Att skicka en gitarr igenom, det mår ju oftast bäst av en tydligt effekt, medan att få analog färg på ljudet överlag är betydligt mer diskret - oftast lite lite grann som tillförs på varje spår och tillsammans bildar en värme. Ibland de riktigt diskreta effekterna tyckar jag AC1 är rätt cool, för den emulerar konsolldistortion, till exempel SSLs karaktäristiska Solid State förstärkare himla bra, liksom APIs briljanta mysbrus och Neves feta sound. En AC1a på varje spår så har du teoretiskt sett samma färg som t.ex. en nollad fet SSL konsoll tillför ljudet. T.o.m. IK Multimedias T-Racks plug-in har väldigt tydlig analog värme i sin processning. Akta bara så du inte sabbar stereokoherensen i stereofiler. Såna här pluggar brukar kunna göra det om man inte är försiktig.

Trummis: Jag kan visst spela jazz, lyssna här då: Tappa-time, tappa-time, sacka-time, tappa-time .. fuckitup, fuckitup, fuckitup OFFffff .... tappa-time, tappa-time ...

Du tänker på det nya fantastiska operativsystemet Windows Vista eller? 🙂 Nja, mera på XP perioden då. Men mest menade jag överlag. Kompatibiliteten mellan olika hårdvarumärken har förbättrats avsevärt, och skillnaden i stabilitet mellan t.ex. windows 98 och XP är ju kolossal, medan macarna verkar i stort sett lika stabila som de alltid har varit. ouch! den sved nog för nåra. ;- ) Äh, det var inte meningen i så fall. 🙂 Vi använder ju daw mjukvaror för att vi tycker om dom. Men tycker man om den bara för att den är mest fashionabel just nu ... ja, då blir nog livet ganska jobbigt .. överlag 🙂 Att hävda att den ena är bättre än den andra rent praktiskt, det finns det ingen grund för i dagsläget. Det är lite som att säga att man är en bättre bilförare för man kör Toyota istället för Volvo. Som Picazzo sa ovan, om alla du jobbar mot använder samma så är kan det vara en bra grund för ett val, men inte på något allt omfattande plan.

Jag håller nog också med om att Protools kommer att vara i behov av att justera sin inriktning lite i framtiden. Protools lever ju mycket på att det var det första seriösa hårddiskinspelningssystemet, sitt namn och sitt rykte, att det är ett komplett integrerat system i sig själv, att det kräver legitimerad hårdvara, att de flesta amerikaner svär vid det, och att man inriktat sig på klientel med behov av större integrerade system. Det var en enorm skillnad mellan protools och många andra tidigare, på ljudsidan alltså, och det både var och är ett himla bra system. Men precis som det var större skillnad mellan mac och pc förut, så håller PCn på att närma sig macen mer och mer i prestanda och stabilitet. Likaså håller konkurrensen på att jaga ifatt protools mer och mer. Jag har faktiskt hört skvallras att i inspelningsmeckat Nashville så lär försäljningen av Nuendo med Euconprotokoll öka mer än Protools de senare åren. Vet inte om det är sant, men det vore ett trendbrott i så fall.

Den här var lite motsägelsefullt, tyckte jag: Om dom har den till hands, varför skulle dom sampla den? Verkar ju inte riktigt nödvändigt ☺️ .. såvida trummisen inte håller, vill säga. Kom just på det. Men framför allt, om du säg4er att du 'vet' att det är deras feta yamaha-virvel ... jag menar, du har du väl hittat svaret på din egen fråga där. Eller hur? Och .. om du redan vet svaret, varför då skapa en tråd där du undrar hur dom har fått till det ljudet? Å sen ändå säga: Sen att det är programmerade trummor ... ja, ville du ta reda på det på 100% säkerhet så kan du ju göra det, om du vill, med din egen seq. För mig är maskintrummor (programmerade eller datorgenererade) världens i särklass mest anlitade trummis alla kategorier alla stilar sen 20 år tillbaka. Jag tycker det vore lite märkligt om man inte kände igen ’honom’ när man hört han mest av alla, och så mycket. Det skiljer sig så markant mot när människor spelar. Inte ens kvantiseringsmallar eller slumpgeneratorer lyckas dölja det. Man känner inte igen det genom att lyssna efter vad som hörs, utan genom att lyssna efter vad som inte hörs, vad som saknas. Jag tror säkert dom är tajta, men vart gränsen går för hur tajt en människa kan bli (i relation till en fast referens) det är känt sedan länge, och hur sånt låter med. Du undrade vilken Rolandtrummaskin samplingen (feta yamahavirveln) kom ifrån. Jag har haft ett otal trummaskiner genom åren, hade dom som metronom och autokomp när jag övade.Just nu måste jag slagga men jag se om jag kan gräva fram den från nätet - om du trots allt inte känner dig så säker på fet yamaha virvel längre. Den kommer ursprungligen från Rolands DR serie, som Eric Persing samplade ihop i Oceanways till Roland 1988. Jag har för mig att den hette Ballade snare.

Om det är så att den andra personen inte skulle förstå vad man sa, då säger man det till han. Det är inte speciellt svårt alls att säga sånt. T.ex. "Det är himla mycket som beror på vartannat så det är skitsvårt att beskriva hela bilden såhär pang på. Men överlag så kan jag säga att jag tycker du borde ditt och datt". Sen är det klart ju. Men det var tydligen mer än killen du pratade med klarade av, eller vågade. Det finns dom som hela tiden antar att andra är idioter till motsatsen bevisats, och såna får ju rätt inför sig själva hela tiden, för dom testar ju aldrig om deras teori är riktig. 🙂 Ring till han igen, och ställ in erat avtal utan förklaring. Om han undrar, så snorka ur dig att han skulle ändå inte förstå vad du menade i vilket fall. 😄

Jag håller inte med om att det är så enkelt. Jag har suttit i studio bakom trummor säkert 200 gånger, och varenda teknker vill ha helt olika saker -och olika saker olika gånger. Men dom har en sak gemensamt: alla är 100% säkra på att så gott som alla andra tekniker tycker ungefär detsamma. Standarden är snarare, att om teknikern sätter mickar på trummorna och går in i kontrollrummet och lyssnar, och gillar vad han hör, så tycker han att trummisen har bra och välstämda trummor. Om han inte gillar det han hör, så betyder det automatiskt att trummisen har dåliga trummor och inte kan stämma. Det är en riktig klassiker. Man kan bryta för kvällen, låta allt stå och komma tillbaka nästa morgon, och då måste man ju ha gjort något med trummorna, för på morgonen så tycker han att det låter skit helt plötsligt 😮 Visst bör man hålla sitt instrument i god kondition, och lära sig locka ut det ljud man behöver. Men vad beträffar konsistentheten hos tekniker i allmänhet så är det definitivt ingen bra måttstock.

Ena dragspelsspåret (i 32 bit) var tomt, jag har tankat 50 mb helt i onödan, faan för det 🙂 (det är inga problem med spåren). i vilket fall, upp med basen och pianot *stressa, stressa* så åker vi 🙂

Klagomål, och att - när man klagar - ta sig an lite av offermentaliteten, det räcker ofta himla långt. Åtminstone i Sverige 🙂

Såhär tycker jag då, men det här är baserat på sequencing egenskaper mest - inte pads. Jag håller och kör stenhårt på DFHS & DFHS Custom&Vintage. Det är det enda som låter någorlunda verkligt för mig. Det är inte perfekt eller nåt, men jag tycker det håller längst. Första DFHn är lite begränsad och gammal, lite för primitiv vid det här laget, men det sopar ändå banan med många. DFH2 var en ganska dålig produkt, mer neutralt ljudande trummor men väldigt mycket rumsklang, träigt och en massa aliasingproblem med cymballjuden. Superior Drummer är .. amerikansk-ljudande på nåt sätt. Platt, dovt, tjockt, och plufsigt. Det låter komprimerat, inget naturligt klipp utan mest en massa smack istället, ingen naturlig klarhet, inget för precisionstrummor, mest massa och tyngd. Bra cymbaler dock. Det är en hel del amerikanska produkter som låter i samma stil, Steven Slates trummor, Ocean ways Drums etc. Det finns liksom inget naturligt klipp i dom heller. Dom låter komprimerade, och så går det inte att höra "var" dom är liksom, om dom är långt bort eller nära, samt att dom är tjocka och klumpiga tycker jag. BFD tycker jag saknar närheten i ljudet med, dovt. Dom låter ännu mer komprimerade och pukorna och bastrummorna har nån slags gummi-liknande feeling i anslag och utklingning - som om sjunget har blivit bortgate-ad eller som dom använt brusreducering eller nåt. Det låter också ganska amerikanskt i den bemärkelsen att man upplever som att det är nån slags "hinna" mellan sig och trummorna. Dom låter ganska långt bort och det gör att dom saknar lite dynamik. Det låter inte som trummorna är precis "där" - 1 meter rakt framför en i samma rum. Ezdrummer är ju mer en applikation (Easy Drums) för att lägga snabba och enkla trumspår på poplåtar. Det enda som kommer över godkänt-tröskeln för mig där, är Nashville expansionen. En favvo, som jag vette fasen om man köpa längre, är Ross Garfields 2 trum CD skivor. Dom låter likte DFHS fast lite varmare. Men det är enbart samplingar så man måste köra dom genom en sampleplayer - som Battery eller nåt. Addictive Drums tycker jag är relativt bra, vore mitt andrahands val efter DFHS. Dom låter lite som dom gör, lite dåligt med övre mellanregister och närheten är förpassad upp över 10 khz så det är en del "fräs" i dom. Dom är lite platt, och passar bra till rökig rock, pop och indie och progg, har en tydlig färg, och är lite ringiga, aningen slamriga och bumliga, och det måste man ta. Vill man få naturligt klipp i dom utan rumsklangen så blir det lite tuffare. Så ser det ut i mina ögon

Ah, så det var inte alla - alltså precis Alla - filer som låten består av. Då massuppfittade jag. Basen och pianot saknas ännu alltså. Vad mer väntar vi på?

Instrumentlärare brukar fokusera på gitarrteknik, att spela själva gitarren tekniskt. Men det låter som om du vill komma in i musikens värld mer, vill kunna tänka musik så det flyter från huvud/hjärta till händerna .. att spela vad du hör i huvet och att göra låtar och arr av det. Om det är så, så är det nog musikteori du ska titta på. Hitta någon som du gillar, som du funkar med, och som kan det där bra. Var noga med vad detär du vill lära dig, istället för att bara ta emot vad som lärs ut och sen förstå i slutändan att det var inte vad du frågade om. Musikteori anvvänder ofta den mer klassiska modellen för att förstå musik, men det blir ganska snart överförbart på det du vill göra. Börja med skalor, gå över till ackord och kvintcirkeln och senare till harmonilära, funktionsanalys, satslära och till sist arrangering/orkestrering. Och se till att ha någorlunda kul när du tar in det här - vilket är lätt att glömma. Så kallas termerna och i den där ordningen brukar man få lära sig det i skolvärlden. Böcker på bibblan är inte alltid så gamla och grå som man tror heller 🙂 Lycka till

¨Så ...? De som ligger uppe när jag skriver det här, är alltså alla spår som låten har - i 32 bit format?

Det är ett och ett som gäller - tyvärr. Om alla inblandade använde Cubase, Nuendo eller Sequel så kunde du expoertera som 'trackarchive', men nu har vi ju alla olika plattformar, så... Man kan göra makron, och det finns även ett speciellt gjort program för steinberg (som heter Multi Export Audio) som man kan använda för att automatisera exporteringar. Men det kan kännas lite överkurs om man inte exporterar projekt fil för fil så ofta. ps. tror även att Protools inte läser 32 bit floating point.

Vet inte hur stort rummet är där inspelningen skedde men .. varje rum har lite av sin rumsresonans, frekvenser där rummet verkar sjunga lite extra, eller rentav "bumla" mer. Hörs bäst för mörka instrument som trummor bas och djupa gitarrer å sånt. Ju större rummet är desto mindre av den effekten får du med, och var ni på en scen där ena änden är helt öppen ut mot publiken så undvek ni nog rumsresonans helt. Men, bandade ni i ett medelstort eller mindre rum så brukar det löna sig väldigt mycket att hitta rumsfrekvenserna och dämpa dom aningen. Brukar tajta upp och rensa förbluffande mycket.

Åså kommer jag här nu då, med värsta posten. Men låt er inte tystas, utan skriv ert (eller kritisera mig) så babblar jag om mitt. 🙂 För det första som finns det inget som heter ”proffsnivå”. Proffs handlar egentligen bara om att du är tillförlitlig och effektiv nog för att få människor att jobba tillsammans med dig till den grad att du kan leva av det. Men proffs är inget kvalitetsmått. Jag känner 4 gubbar födda i början av 1940 här som har ett dansband, typ Nils-GunnarZ eller nåt sånt heter dom. 😲 Dom låter som man kan förvänta sig: likgiltigt, inte särskilt välstämt eller energiskt, lite ”FossilZ” över dom, men dom lever faktiskt på det (med nöd och näppe). Dom är faktiskt proffs på det sättet. Så, när du tänker ’proffsnivå’, så tänker du på ett kvalitetsmått som du ser inne i ditt huvud som du vill uppnå. Men om du säger ’proffsnivå’ till någon annan, så tänk på att den personen ser inte samma inre bild framför sig som du gör när det ordet förs på tal. Kan lätt bli värsta Dallas-et av missförstånd och kommunikations fel som gör dig lidande till följd av det. Det här är samma för alla människor, oavsett utrustning eller erfarenhet. Det är lite som att jaga horisonten. När man når fram till den plats horisonten låg på när man började, så ser man bara en ny horisont. Hur bra du än blir, så förändras din uppfattning om vad ”bra” är och vad du saknar med. Tjänar man 20 papp i månaden så vill man ha 40 i månaden. Får man 40 så tar det bara nåt år så är man lika fattig igen för man vill ha 80. Grundljudet är det du har att utgå ifrån. Grundljudet är som råvarorna för en kock. Svårt att laga sjyst sallad på bruna slaskiga salladsblad liksom. Fundamentalt så är EQ och dynamiska kontroller till för att dämpa undan små brister i den nakna ljudupptagningen. Man ska, i en perfekt värld, kunna höja upp volymreglarna och lyssna på det nakna ljudet, med minimalt av EQ och dynamikprocessning, och det ska låta nästan precis som man vill ha det. För 50 år sen var det idealet och standardsättet. De flesta tekniker idag skulle inte ha en chans att nå upp till den kunskapsnivån. I vilket fall, om den nakna ljudupptagningen eller grundljudet är bristande så blir slutresultatet ett förbättrat dåligt ljud. Ja, det håller jag med om. Fånga grundién så fort och korrekt du bara kan. Skaffa diktafon, eller nån fickbandare. Skriv, eller spela in naket .. allt för att kunna ha det ursprungliga intrycket kvar på flaska som du kan återvända till. Det är tyvärr ganska lite av det personliga uttrycket och spelglädjen som får utrymme i proffsvärlden. Det är för många rent funktionella aspekter som måste tillfredställas. Proffs jobbar för att kunna leva av det. Deras första obligation är att kunna betala hyran, räkningar och eventuella lån å sånt. Så, för att få till något användbart så håller dom koll på vad som säljer och sen gör dom sånt, jobbar efter mallar och checklistor för att vara effektiva och inte glömma nåt, och håller sitt stora kontaktnät varmt. Kvaliten på inspelningen är i absolut första hand ett resultat av handhavande, av personen som gör det. Det står för 80% - lätt. Bra utrustning och bra rum gör processen enklare att slutföral och det går fortare. Men är man bra, så får fram samma goda resultat oberoende av utrustning. Det tar bara längre tid och kräver mer koncentration. Det här är det väldigt få som tror på, men faktum är att en apparat blir aldrig bättre än dess användare. Proffslåtar som är omixade låter helt olika beroende på hur just den personen jobbar. Vissa kör stenhårt på principen ”fix it in the mix” och det gör mixningen till huvudprocessen i arbetet. Andra kör efter äldre ideal och ser till att skapa sin grund av de bästa råvaror de kan få fram redan från början. Det gör mixningen till en snabb putsning. Så det är väldigt olika, väldigt olika. Var den svagaste länken sitter måste du själv komma fram till för just dig. Ett bra sätt - som många missar - är att lägga märke till när du inte vet vad som är fel, om du inte ens förstår vad du ska göra, var du ska börja någonstans, om du inte ens får en bild eller vägledning i huvet, om det är bara tomt ... då vet du att du är ute på för djupt vatten för just dig. Då ska man backa lite och tänka var du var, var du kom ifrån och vad du ville åstadkomma därifrån, och förstå att du inte känner till tillräckligt för att hitta dig en väg. Det är enormt många som växlar över till någon slags halvmedveten autopilot här och bara ångar på. Därefter tycker jag det är bra att fylla upp det där tomrummet med arbetsmaterial, med alternativ. Läs hur andra gör i det momentet, hur andra tänker och hitta tips. Skapa sig en inre karta och hitta sin egen väg. Läs intervjuer av andra och hur dom gjorde med sånt här, fråga mer erfarna omkring dig, snacka med vänner, skriv på forum, se instruktionsfilmer, allt för att fylla upp det där tomma med material som du sen kan använda för att testa och känna dig fram till din egen väg. Som sagt, det är väldigt olika. Somliga jobbar till 80% hemma, ibland med skitljudkort, och när det är klart sticker dom över till en professionell studio med en DVD av dom råa datorspåren. Andra hyr en studio på en gång och tar med sig gitarren, och börjar från scratch med att göra låtar där, inne i kontrollrummet. Andra skriver ner allt på noter, använder inte dator eller instrument eller nånting, och hyr sen in musikanter till studion. Det här är lite av ett slag i luften, tyvärr. Det låter på dig som du försöker bemästra alla områden i modern musikproduktion: komposition, arrangering, rollen som musiker och sångare, ljudtekniker och mixare. Det är extremt få sunda människor som ger sig på att hantera alla dom rollerna - och bara en tiodel av dom lyckas få ihop det på ett bra sätt. Det blir lite att vara kock, restaranggäst, servitris och diskare på samma gång. Dels krävs det en rent inhuman insats att lyckats bli bra på allting, och dessutom att hålla koll på allt samtidigt i processen. En musiker och ljudtekniker tänker på totalt olika sätt, så det kör ofta ihop sig i huvet redan där. En musiker tänker mer som en passagerare på ett tåg, som tittar ut över landskapen och vattnen som far förb utanför, känner tidens vingslag, ser berg, skogar, åkrar, boskap, ser inre bilder och liknelser, människor som lever sina liv etc. En ljudtekniker tänker mer som lokföraren gör. Han tittar inte ut genom fönstret speciellt. Han är mer typ ”Ok, nu är det 4 km kvar till jag ska gå över i hastighetsläge 3, och vi ligger lite efter tiden så vi kan komma att bli sena. Jag undrar om Örebro-tåget kan låta oss passera växel 18 före honom, istället för tvärtom, så kan vi ta igen lite tid. Nu ska vi se, han har radiofrekvens 113.40, så jag anropar honom. ” Åså gör han en snabb blick över alla kontroller för att se att allt står inom normalvärdena och ingen röd lampa lyser, innan han lyfter comradion för att anropa .. etc Det kräver en 180 graders vändning i huvet, och att lyckas växla mellan teknisk kallsinnighet och ändå ha kvar känslan och inspirationen när man jobbar i sin hemstudiomiljö ... Jag känner typ en enda människa som lyckas bra med det – för han är helt enkelt jävligt rubbad. 🙂 Prova att tänk såhär: vart vill du nå (och det måste vara ganska konkret) och var är du nu? Och sen delar du upp vägen mellan var du är nu och vart du ska i deletapper och delmål. Och sen delar du upp etapperna i deletapper och så fortsätter du att förfina hela planen. Sen har du lite av en karta. Det finns en (gammal) produkt som heter 'Mixing and Mastering with Waves', av Anthony Eqizii, som är bra övning. Där får du 5 låtar i helt olika genrer, bestående av de råa spåren från studion/låtskaparen, och kvalitén är realistisk. Tanken är att du ska ladda in dom i din dator och mixa dom. Till hjälp får du färdigmixade exempel och ett häfte som går igenom hur mixaren gjorde, exakt steg för steg och varför han gjorde dom valen han gjorde. Och till sist ska du mastra dina egna mixar, och även här finns en genomgång av viktiga saker att tänka på samt en guidning i hur mixaren själv gjorde.

Om rösten inte hörs, är det då medmusikanterna som spelar för högt, eller sångaren som sjunger för svagt? Undra, sa flundra

Det är lite som med mixning. Man lyssnar på musiken medan man spelar, och så hör om något låter konstigt eller inte passar in och ändrar man det så det blir ljuv musik. Gör man inte det som musiker så ... ja, då blir nog livet inte särskilt roligt för medmusikanterna, eller för lyssnare överlag. En duktig trummis ska ju kunna leverera det som man hör behövs för att få till bra musik. Och det är så många som tycker att man måste slå hårt för att få fram ett kraftfullt ljud ur en trumma. För mig handlar det om att använda rätt skinn och stämning av trumman för behoven, och att slå an trumman på det sätt som får fram det ljudet som behövs. Jag har spelat metal med trummisar som har otroligt driv och kraft i ljudet och ändå låter ett akustiskt piano höras fullt väl. Så volym har inget med saken att göra för mig. Det handlar mer om energi än om volym. Det låter bara så starkt som man spelar, och ska inte vara någon skillnad på spelet, starkt som svagt. Frågan är nog hur mycket han försöker. Försöker man inte speciellt mycket så är det väl tyvärr bara skaffa ny trummis ... typ.

Skulle rekommendera något i stil med Mackie http://www.radianation.com/images/gear/mackie_1402vlz.jpg Beroende på hur många kanaler du behöver, men .. en bra mixer är en bra lyssning.

Den där reklam filmen är för det första en bra mix, en fettmix. Men som regel med nivåförfaradena för TV och videomedia så använder man lite basoktaver, sidechaining kompression från ledande spår, och rikligt med exciter, och sen en väldigt fast och transparent kompression för att hålla frekvenserna på plats. På det sättet kan man lyfta upp siblianserna och övre mellanregistret för enskilda spår utan att vara rädd för att de ska slå över eller skära i öronen. Det är inte särskilt svårt när man fått kläm på det, men det tar oftast lite tid. Det handlar - som alltid - till 90% om kunskap och fingertoppskänsla, och 10% om utrustning. Med dyr utrustning går det lite snabbare, eftersom man inte behöver justera fullt lika noga. Jag har nu suttit ett tag och fixat med en del ljud inställningar och jag har kommit fram med något som jag tycker låter bra. Hade tänkt ladda upp det här så du kan lyssna och se vad du tror om ljudet. (Manuset är ingen vidare, tog bara det som dök upp i huvudet helt enkelt.) Ljudtestet (Lyssna gärna) Helt i rätt riktning. Även om det låter förfärligt just nu 😛 Just nu är det för mycket av bas och diskant. Testa en djup basfrekvens förstärkare, typ waves maxxbass, använd EQ för att suga ut området mellan 170-400 hz. Å det går ofta bättre att använda en exciter för att skapa diskant till rösten. En exciter och lite extra diskant-push med EQn sen. Sen drar du fram den mest transparenta kompressor du har - helst multibandkompressor - och komprimerar den levande Jesus ur rösten. En limiter på toppen som kan dämpa de värsta spikarna kan vara en bra idé - en limiter som är lite varm och rund och inte så brutal, typ Waves L3 eller nån. Men det är på rätt väg, jag vet flera lokala radiostationer som låter ungefär som den här filen gör.

Vill man få upp volymen så handlar det om att jämna ut ljudet, till en enda stor stark ljudmassa. Kompression, automatisk gain kompensation, limiter, eller maximizer, samt att eq-a så alla frekvensband låter lika Vad är Automatisk Gain Kompensation för något? har inte hört uttrycket innan. Det är en funktion som finns bla. på ett fåtal kompressorer. När man komprimerar ljud nedåt så blir ju ljudnivån lite lägre. Automatisk gain kompensation höjer automatiskt ljudnivån tillbaka upp till ursprungsnivån - i realtid. Det gör det lättare att ställa in kompressionnivån, och det gör även kompressionen mer transparent.

Vill man få upp volymen så handlar det om att jämna ut ljudet, till en enda stor stark ljudmassa. Kompression, automatisk gain kompensation, limiter, eller maximizer, samt att eq-a så alla frekvensband låter lika starkt. Det är det man får göra. En sinuston som ljuder hela tiden i full volym, starkare ljud internt än så kan man inte få. Om du vill kan du skicka över låten, eller bara mp3n så kan vi se hur mycket jag lyckas få upp den.

Den där reklam filmen är för det första en bra mix, en fettmix. Men som regel med nivåförfaradena för TV och videomedia så använder man lite basoktaver, sidechaining kompression från ledande spår, och rikligt med exciter, och sen en väldigt fast och transparent kompression för att hålla frekvenserna på plats. På det sättet kan man lyfta upp siblianserna och övre mellanregistret för enskilda spår utan att vara rädd för att de ska slå över eller skära i öronen. Det är inte särskilt svårt när man fått kläm på det, men det tar oftast lite tid. Det handlar - som alltid - till 90% om kunskap och fingertoppskänsla, och 10% om utrustning. Med dyr utrustning går det lite snabbare, eftersom man inte behöver justera fullt lika noga.

opus99 ifrån cubase! vilken ära att få träffa dig! tack för ditt svar Hur går jag till väga för att göra en midikanal-split? ..I cubase? (eller är detta en hårdvaru inställning på de dyrare borden?) gracias /adam "Från Cubase", och "ära"? hm, bara så inget missförtånd uppstått här: jag jobbar inte för steinberg, jag menade bara att cubase är vad jag är mest van vid 🙂 Med split menade jag som Ake gjorde, att man programmerar sin midikeyboard så att övre delen av klaviaturen skickar ut midi-data på en kanal och den nedre delen skickar ut midi-data på en annan kanal. Hur det går till på din klaviatur måste man antingen läsa sig till eller klura ut genom att ge sig in ibland parametrarna där. Ett annat sätt, beroende på vilken seq du föredrar, så kan man oftast dirigera en inkommande midisignal till flera olika spår, där ett spår kan vara inställt på att vidarebefordra signalen till en midikanal hos en mjuksynt, och ett annat spår kan vara inställt på att vidarebefordra signalen till en annan midikanal på samma mjuksynt. Det kan vara ett annat sätt.

MSR brukar vara en slags mittenväg. Butikspriset brukar ligga där eller aningen över. 150 dollar är ju ca 900 kr och Thomann säljer den för 860.