Opus99

Håller med. Jag brukade jävlas med folk i min krets med såna där uttryck, ordfällor liksom. Trots att någon såg ut helt som vanligt, så kunde man fråga helt ur tomma luften "Jaha, å hur fan ser Du ut egentligen?". Varenda en såg ut som en fågelholk i nian, för fastän dom ville kontra så visste dom inte vad dom skulle kontra mot liksom. Vart värsta stockningen i halsen. Som jävulskap och lite kul kan det funka nån gång, men om nån frågar så på fullt allvar, och inte förstår varför det ska vara så svårt för, då blir man lite mörkrädd 🙂

Människor är olika, men alla tycker sig ha rätt. Alla har också rätt, sett från sin synvinkel. Att något sägs innebär ju att där var en tankegång bakom det som verkade passande ur den personens perspektiv. Och vad finns det som övergår ens synvinkel? nada. T.o.m. att något är vetenskapligt bekräftat är en synvinkel - det är vetenskapligt bekräftat. Vissa rannsakar sig själv, sina metoder och gör 2 års praktiska studier av en metodologi innan dom ens törs lämna ett svar, och rannsakar sina svar hårt som attan. Många som gör det kräver av andra att dom ska göra samma sak. Andra gör inte alltid det. Somliga är inte heller fullt förstående inför att dom inte gör det, och det är ganska många det. Människor är olika. Själv ser jag inte det här forumet - eller forum i allmänhet - som en verkstad, dit man kan lämna in ett problem och få det löst. För mig är forum är en plats för diskussion, åsikter, debatt, tips och nyheter osv. Vill jag lära mig något eller lösa något konkret så går jag utbildning, eller införskaffar läromaterial och en mentor privat och övar. I många fall är det de som rannsakar sig och sin förmåga Minst som är mest säkra på sig själva. Lika ofta är det dom som är ganska men inte helt säkra som ger det mest rannsakade och genomtänkta svaret. Jag tycker man kan se på ett inlägg när någon skjuter från höften eller gissar eller ger 'ett allmänt förslag'. Likaså kan man se ganska tydligt när någon tycker sig vara säker på sin sak. Jag välkomnar båda. Livet består sällan av färdiglagad mat och faktamatat, och gjorde de det skulle vi alla bli feta, dumma och likgiltiga. 🙂

Guds 11:e bud: "I skolen Jävlarimig inte använda trävirvel till metalmusik" 🤪

😄

Okej ... tja, jag sitter med cubase men det är ju i princip samma sak. Min vanligaste mall har 50 audiokanaler (stereo) upplagda. De är färgkodade i grupper om 5 st per färg så man hittar dom lätt med ögat. Jag har 10 st mappspår upplagda (mappspår är som undermappar i windows, man kan lägga andra spår i dom och klicka på plustecknet intill så stänger mappspåret sig så man slipper se de kanaler som ligger i det. Det rensar upp otroligt visuellt.) Varje enskild kanal har 3 plug-ins förinlagda: ett passfilter (hög och låg pass), den EQ jag använder allra mest, och min 'generella' dynamikplugg (gate, kompressor, limiter). Vidare har jag 10 st subgrupper förinlagda och på dem ligger samma pluggar, förutom att EQn ligger först och inget passfilter. Själva huvudfönstret, är inställt med alla de proportioner jag alltid använder och är tvådelat, med subgrupperna upptill och de enskilda kanalerna (med eller utan mappspår) nertill. Projektet är inställt på 32 bit floating point, 44.1 khz med Equal power panning law. Jag har en effektsend förinlagd med ett generellt kort reverb. På master ut ligger en RMS nivåmätare, ett frekvensspektrum, en korrelationsmätare, en mono/stereo knapp, en masterkompressor, en limiter, en statistikuppsamlare (om ljudvärden) och voxengos 'beeper'. Alla pluggar är på, men dom är i "noll" läge, dom tillför ingen effekt, utom limitern och kompressorn på master ut. Limitern står på att blankt kapa allting över -0.5 db (jag mixar i låga volymvärden, enligt K-20 modellen) och kompressorn står på 4:1 och har långsam automatisk makeup volume. Kompressorn på master utgången är i "off"-läge när man öppnar mallen. Man måste aktivera den om man vill använda den, vilket jag sällan gör. Sen är det tonvis med småsaker som är inställda, som inte används i andra mallar - att all autofade är påslagen och inställd på 5 ms fade in och out för alla audiospår, och automatisk crossfade är på med 10 ms inställt, frames per second är inställt på 25 fps för det är det format man får film i vanligast (DV format), alla spår är inställa på linear mode (cubaseformat), att alla subgrupper har volymregeln inställd på -15 db osv osv. Det är ett exempel på mixmall för mig. Sen finns andra mallar som jag använder när jag skapar musik med softsyntar och sampleplayers. Dom mallarna ser helt annorlunda ut.

Grunden till var mixning kommer ifrån kan man se såhär: Säg att du har en sångare och kompmusiker i ett rum. Du ställer upp 8 mikrofoner på noga utvalda ställen för att fånga upp alla så rent och naturtroget du kan. När du sen lyssnar på det inkommande ljudet från alla 8 mikrofonerna, en efter en, så hör du att alla låter bra, även gitarren låter riktigt naturtrogen men där hörs ett riktigt basigt bumlande i mikrofonen. Roligt nog så låter det inte alls så farligt när man står intill gitarristen, men mikrofonen - tekniskt sett - fångar upp det mycket högre än vad man tror. Men, tiden är knapp, musikerna vill spela, taxametern tickar och du har redan placerad om gitarrmikrofonen till olika vinklar och saker och du lyckas inte få bukt med det där bumlet. Så vad gör man? Jo, man använder sig av en volymratt som kan höja eller sänka volymen på specifika frekvenser - en equalizer. Med den sänker man volymnivån på just dom frekvenser där gitarrbumlandet finns, och bara i signalen från gitarrmikrofonen. Det påverkar inte gitarrljudet speciellt, kanske aningens lite botten ifrån gitarren åker med på kuppen med det är inte så farligt. Gitarrljudet är oförändrat i övrigt. Du fick inte bort basbumlandet helt, men du sänkte ljudnivån på det så att det inte märks så mycket. Därefter spelar musikerna och du spelar in. När ni lyssnar tillbaka på inspelningen hör ni att trummorna låter aningen lite för högt, så då sänker du volymen aningen för den mikrofon som stod närmast trummorna. Sen är allt väl. Mixning växte fram ur aspekter i ljudinspelningar som av olika tekniska eller praktiska anledningar inte funkade rakt av, och behovet av att jämna till dom så gott det går. Teoretiskt sett kan man säga att en bra inspelning behöver ingen mixning. Men sånt händer sällan i praktiken. I dagsläget har mixning fått enormt stort utrymme. I mycket av den populäraste musiken så tänker man inte längre att man ska använda det inspelade till 95% och justera lite av det oönskade. Idag introduceras man i tänkandet att mixning är en process där man ska "skapa" ett ljud - ett sound. Det betyder att man ser ett inspelat spår som en slags halvt formlös klump av modellera, som man sen ska forma till ett användbart ljud med hjälp av mängder av processning. Equalizers, dynamik processning, exciters, gatear, syntetiska filter, passiva filter, analoga emuleringar ... och allt detta i flera steg ibland. Men grundidén är densamma, att göra det inspelade (eller uppspelade) till en så behaglig och fokuserad lyssningsupplevelse som möjligt. Om en mix är bra eller inte, det finns det inga siffervärden på. Det är helt och hållet en subjektiv bedömning, precis som musik är. Det närmaste man kan komma är att säga att ljudet ifrån en mixning hjälper eller stjälper stämningen som musiken vill förmedla.

Mm .. man hör hur du menar. Det är nog lite olika beroende på om man förstår *varför* frågan ställs. Om en krogägare frågar en bandledare så är det ju ofta för att avgöra om han kan ta in dom för spelningar där, och då vet man ju varför han frågar. Man vet svaret på frågan liksom. Men om jag får veta att någon gillar att köra motorcykel, och sitter och fikar i allmänhet med den snubben vid bordet, så skulle jag ju aldrig ställa frågan "Hur kör du då?". Ställer man den frågan ... ja menar, vad det jag försöker få svar på då? vad är det för undran i mitt huvud om jag frågar så? vad är det för tankegång som leder fram till att jag skulle behöva ställa en sån fråga? så vad ÄR frågan, liksom? vad är svaret? "hur kör du?" kör du åt vänster?, åt höger? kanske lite av båda? kör du fort? långsamt? kör du uppförs backe? harley? japanare? .. vad är det som efterfrågas, egentligen? Det finns liksom inget konkret som efterfrågas. Det är bara något som nån slänger ur sig. Skitsamma liksom, bara säg nåt .. och så får man se vad man får tillbaka. Men det är inget man direkt undrar över, och man inser inte heller att man just ställt en fråga som är skapligt obesvarbar - kanske på grund av att det är inget som efterfrågas. Det var det jag menade när jag sa att frågan är så dumt ställd. Om man verkligen vill veta, av någon faktisk anledning, så ställer ju inte en person med en halvt fungerande hjärna frågan på det sättet, för man förstår ju mycket väl att man får inget användbart svar tillbaka. Så ställer någon en fråga så, så säger ju det att det är inte direkt någon person man behöver göra intryck på heller. Man behöver inte alls ta frågan på ett dugg allvar liksom. Musik är ju det man är. Det är ungefär som att fråga "Vem fan är du?". Vad ska man svara?? "tja, jag är jag", eller vadå? 😄 För mig är musik liksom ... vem jag är. Det är uttrycket för vem jag är och vad jag tycker och gör ... så att fråga "vilken musik jag gör" är att fråga lite granna "vem jag är". Och om man svarar att "jag gör sånt" så låter det som jag "bara" gör det, står till 100% för det och inget annat - ofta rentav inte gillar något annat eller förstår mig på något annat. Ofta tolkas det så, men det 'känns' alltid som man säger så. Det är kanske lite så att många vill bli sedd (förstådd) och hörd med sin musik och det man är och gör, och om man går med på att bli fackplacerad så känner man sig negligerad, placerad i 'allmän utövare' facket, förbigången och osynliggjord. Jag vet inte riktigt ..

Nu ska ja va lite långdragen och historisk här ... 🙂 När looparna kom, i slutet på 70 - beroende på var man var när man först hörde dom - så var det ju killarna som skötte stereon på dansställena som sysslade med dom. Det verkade som dom kände som att dom ville inte bara vara "killen som trycker på play och stop och tar emot önskemål om låter" utan dom ville egentligen vara på dansgolvet ... eller ännu bättre, vara på scenen själva, trots att de aldrig direkt spelade annat än lägerelds-gitarr. Det vart liksom glapp .. for honom. Att musiken som spelades inte kopplades till honom, utan folk dansade och jublade ... men han var bara typ 'vaktmästarn'. Han märkte så väl hur han kunde göra folk glada eller besvikna, öka på intensiteten eller ta död på den, men ändå såg folk honom inte som något som hade med musiken att göra. Dom märkte också vilka delar av musiken som orsakade vilken effekt på den dansanta massan och önskade på något sätt att "den sektionen" inte tog slut så fort, utan att man kunde stegra den osv. Så, till slut så använde dom rullbandare. Dom hade spelat av LPn på rullband och klippt bandet och repeterat det så att dom hade format om låtarna och dragit ut vissa sektioner, kombinerat med andra osv. Hade man pengar kunde man få sin egen "mod" pressad på LP och det gjorde det mer användbart eftersom få dansställen hade rullbandare på plats. Allt eftersom blev dansmusiken mer av ett hemgjort kollage av olika låtars intron, blandadet med andra låtars brygga osv osv. Många gånger tog dom ett tomt komp från någon låts intro och bara lät det gå runt runt runt så att det skulle bygga upp förväntningen lite. Och boff, så var loopen född. Så ju längre tiden gick desto mer blev "killen som skötte skivspelaren" mer och mer en aktiv utövare och hade lyckades placera sig själv i fokus för uppmärksamheten som musiken fick, och kunde njuta av den värme och glädje som den dansanta publiken ville rikta någonstans. Att spela musik utan att ha någon utövare på scen att rikta sig mot, det märks att dansande saknar det lite, och skivspelaren såg nu till att ställa sig själv lite på scenen och kunde spegla sig i musikens glans och emotta dansarnas entusiasm. Det dröjde inte länge förrän han skaffade sig en mikrofon och kunde t.o.m. ropa till publiken, prata, presentera, bli lite som en gympaledare med miken, han t.o.m. sjöng tilll musiken ibland och fick bli lite av idolen som han spelade, han snackade pratade rytmiskt tajt och "coolt" till de slingor som han själv hade klippt ihop av olika låtar och så var grunden till Rap-en född. Han stoppade LPn i takt, drog den bakåt, framåt, vissa utvecklade en verkligt imponerande kontroll i att scratcha och föra LPn med händerna. Somliga tyckte det var enklare att skaffa en billig karaokemaskin, som hade bloppiga trumslingor inlagda och spela det parallellt med kommersiella skivor. Så har man lite historik bakom det så ser man ganska snart att användandet av loopar föddes lite ur viljan att själv bli ungefär detsamma som de artister som gjort den musik man loopade - åtminstone metaforiskt sett. Det är ganska naturligt och jag tycker inte man ska ifrågasätta det. Vem skulle inte vilja det, liksom. Att vara DJ är lite som att vara domptören på cirkus som kan piska upp stämningen, ta ner den, vara väldigt kontrollerande och bjuda på det som folk vill ha och själv få stå ntrum, och en bra DJ är definitivt en konst i sig själv. Men man måste också tillkännage att en domptör eller ciceron på cirkus inte alls är detsamma som akrobaterna han presenterar och visar upp. En cirkus kan krasst sett överleva utan en ciceron, men inte utan akrobaterna somär själva kärnan i underhållningen. Men en ciceron kan definitivt förhöja, presentera och paketera upplevelsen av föreställningen enormt, till något som akrobaterna på egen hand inte kan göra. Den verkliga kontrasten uppstår när de som utövar musik praktiskt, som har ägnat ett liv åt studier och övning lika disciplinerade som en elitidrottsman, med musikaliska resurser som sträcker ljusår utöver vad all popmusik är, kommer in och ser det här scenariot. Ur deras ögon ser loop-användning ut lite grann som en wannabe som spelar ett hjärnbedövat bomp-bomp-bomp och är helt såld på visionen om sig själv som föremålet för publikens entusiasm. Musikerna ser sig då lite som de som gör det han spelar, och att det här är hans sätt att få leka 'riktig' stjärna och bli poppis hos de lokala flickorna. Jag tycker det är rätt att loopanvändande föddes ur viljan att stå i centrum, som mest musiker och skådisar kunde göra innan, men jag tycker också att musikerna uppvisar ett stråk av avund och förnämlighet i det här - kanske för att de känner sig förbisedda och förlöjligade. Men skickliga musiker måste ibland förstå att de är så drivna och har sån kontroll över så små nyanser och system att väldigt få ickemusik-utövare kan uppskatta det på samma sätt som dom själva. Liksom många musiker har svårt att förstå de avancerade kemiska formler en skicklig kemist kan skriva ut. Den allmänne svensson har inga fackkunskaper eller enorma behov på det sättet. Så man kan kanske förstå saker och ting lite ur olika perspektiv. Det är definitivt "svårare" och "mer musikaliskt kapabelt" att göra allt själv än att använda en färdig loop, men att använda loopar ska man inte längre tolka som att man inte KAN göra musik själv, och åker snålskjuts; för det stämmer inte med verkligheten. Likaså är en DJ ingen musiker (per definition), men han gör inte heller anspråk på att vara det - om han inte är båda. Vad han är och gör anspråk på, är att vara en skicklig kännare av dansbar musik och publikens gensvar, en bra presentatör och en partyprisse. Så ser det ut för mig.

Bara så ingen olycka händer, se till att slutsteget inte är starkare än högtalarna klarar av att ta emot. Det anges ofta i watt på förstärkaren och bakpå högtalarna 🙂

Det här är ju ungefär som att fråga: Vilken dialekt talar du med? Och man drar sig ofta för att svara, för man vet att frågan ställs ofta som ett "mätvärde" liksom, som man sen kommer att få höra en lite snyggt förpackade ifrågasättanden eller nedvärderingar om. - Tja, jag talar med lite skånsk dialekt. Hurså? - Jahapp ... ..... ....... .... *pinsam tystnad*

Det tycker jag låter som en utmärkt idé. Men jag tror inte andra kan tillhandahålla mallar som är mer eller mindre användbara för dig - eftersom alla jobbar så olika och har så olika preferenser. Alla som vill jobba effektivt använder mallar på ett praktiskt sätt. Men som DieHard sa ovan, så passar mallarna bäst för människor som gillar att jobba mer efter löpande-band metoden, än de som vill testa, experimentera och spåna runt å så. Så det är kanske en fråga om hur man gillar att jobba med. De mallar som används, dom har vuxit fram med tiden. Har man mixat 20 låtar så har man lagt märke till vilka inställningar, routningar, bus-system, pluggar, mätare och annat som i slutändan hamnar i så gott som varje mix - oavsett genre, sound eller så - och då skapar man helt enkelt ett tomt projekt och ställer in allt så och sparar det. Efter det så förändras mallen med tiden och växer och blir mer allmängiltig. Vissa använder olika mallar för olika saker, men då har man jobbat länge med mallar och vet vad man vill ha till vad. Vissa kan tycka att kör man med en mall så ser man inte till att vilja exakt rätt tillägg för de ljud man jobbar med, utan man kör på preset, och det är sant. Effektivitet och kvalitet är nästan motsatser, så vill man jobba fort så .. blir det så. Men kör på mallar, det tycker jag absolut. Det tar uppmärksamheten ifrån datorn och ägnar den åt ljudet/musiken istället. 🙂

Nej, man väljer det instrument som bäst kan förmedla det uttryck som man önskar - oavsett det passar in i en mix eller inte. I andra fall väljer man ett instrument också för att Bosse är där, och Bosse kan ett 'sånt här' instrumentet, så vi kan testa det. Om det sen är ett ljudstarkt eller svagt, dovt eller skarpt instrument spelar ingen roll, för "mixen" anpassar sig efter det instrumentet och bäddar in det i rätt klanglig, nivåmässig och uttrycksmässig omgivning i real-tid. Vissa dagar kan en musiker på ett visst instrument spela aningen mer lågmält och då anpassar sig de andra musikerna. Nästa dag kan musikern spela aningen mer framåt och med driv, efter humör, och då bäddar de omgivande musikerna in det hela rätt likafullt. Det här tänkandet att allt är fasta komponenter i ett landskap som förbestämt och statiskt, inte anpassar sig, 'det är väldigt viktigt att man måste välja rätt redan från början', det är definitivt hur en tekniker tänker. Han ser det som ett mixerbord, eller inspelade spår med som volym och klang kontroller, där inget i mixen förändras om inte han framkallar det. Det blir ett tekniskt perspektiv över det hela, en bristande förstående för hur musik funkar utan de begränsande imitationer som datorer och teknik faktiskt utgör. En bra musiker får kompositörens idé att låta bra och riktig, i realtid. En musiker skapar ett stycke i samma ögonblick han/hon spelar det. Och andra gången man spelar samma stycke som musiker är det lite av en annan låt - igen. Även en orkester låter olika från dag till dag. t.o.m. ärrade studiomusiker håller med, dom insisterar ofta på att första tagningen alltid är bäst, för dom vet att dom kan inte kan efterlikna den fräsh-heten en andra gång. Vissa säger sig dofta sk. musikracism, men det är lätt att det blir så när kompositören tar med sig datortänkandet ut i ibland människor, och ser på musiker och orkestrar som enheter som kommer att (eller 'ska') spela upp samma sak varje gång 'man trycker på play', sätter cellosektionen på att studsa åttondelar i 5 minuter straight, och använder uttryck som "Trummis, jag tror du måste sänka lite där på B-delen". 😛

*dubbelpost*

Jag kör cubase, men fick prova melodynen i logic Låter dramatiskt. Vilka egenskaper innehåller den som är så betydande? Isåfall skulle jag gissa att det är att man kan ändra enskilda toner i ett ackord. Verkar spännande. Rent teoretiskt är det "lite klurigt" att göra det. 🙂 Jag tycker inte det verkar fullt så teoretiskt klurigt. Jag gör sånt hela tiden, varje dag 😛

Låter dramatiskt. Vilka egenskaper innehåller den som är så betydande?

🙂

Jag hade Tune sen innan, så ... behövde liksom inte mer. Men waves är inte billigt, det ska medges. Jag har bara provat plug-in versionen av melodyne men den strulande lite för mycket, tyckte jag - flyttade ljud, hängde sig osv. Den hade svårigheter att hantera att ett spår bestod av flera separata klipp. Den funkade bättre när sångspåret var ett enda block. Den funkade som allra bäst när man läste in sångspåret, satte korrektion och rhythmic correction på 100% och sen lät den vara. så fort man gjorde något annat så var den inte lika samarbetsvillig. Den kändes lite instängd, begränsad. Man kunde inte rita in exakt hur man ville där, utan allt byggde på att fick utgå ifrån det som inspelat och justera det upp och ner, fram och tillbaka, och man kunde bara minska eller öka saker - blockvis liksom. I Tune kan man ta fram en penna och - liksom i ett ritprogram - rita in den exakta linje man vill att sången ska ta, på hertznivå. Man kan rita in glidningar, vibraton, ta bort glidningar, vibraton ... det är som att jobba i MIDI editorn. Tune kunde göra allt som melodyne kunde plus mycket mer, det stod helt klart på en gång. Tune har aldrig strulat eller hickat nånsin för mig, men det verkar ta lite mer datorkräm än melodyne gjorde. Ljudmässigt kändes det som att Melodyne klarade extrema förändringar aningen bättre, men så länge man höll sig inom omfånget av en stor ters eller kvart så var det inga problem med Tune. Tune tycktes låta aningen mer syntigt, men då lyssnade jag med extreme öron för att höra det. Vi provade en tredje killes Antares på samma gång och den var ännu värre ljudmässigt och kändes lika - om inte mer - praktiskt begränsad än Melodyne. Så upplevde jag det.

Jag gav upp melodyne, kör på waves tune. Ger mig mycket mer direkt kontroll, är som att redigera miditoner och strular aldrig, och låter i princip lika. Men jag håller nog med om att en ny version av det du vill ha är runt hörnet så ... vänta. Melodyne studio är en egen multitrack editor, och behöver du den så .. annars minns jag att pluggen ger dig det mest i bröd&smör väg.

Ahh, just ja. Yamaha VCM. Minns att du nämnde det i en annan tråd. Kul att du är nöjd

Ah, jag tyckte väl det lät lite mysko. Ett analogfreak som strävar mot sounded av världens kanske mest kliniska konsoll Vad heter plug-en?

Oxfordsounded? ett Analogfreak? jizaz .. kontrast 😏 Kontrast? Hm, trodde du syftade på Sony OXF sounded, även kallat oxford (kanske världens främsta förebild på kliniskt digitalt ljud) men jag kanske feltolkade 🙁

Nej, du får inte in andra trummor där. Man dämpar upp skinnen för att hindra dom från att vibrera, annars så får man lätt dubbeltriggning. Alltså, att triggmicken tolkar en pukas "sjung" som fleera anslag, så att ett (1) slag blir till "Ta, t-t-t-ta". Att fylla trummorna helt ger det bästa resultatet men är bökigast. Vissa nöjer sig med att köpa 20 påsar bomull och tejpa fast på undersidan av trummornas anslagsskinn och det är väl bättre än inget. Huvusaken är att trumskinnen inte får vibrera speciellt mycket alls. MAn får vara lite uppfinnare där 🙂 Precis hur snabba vissa moduler är, finns det väldigt lite information om. Ofta säger inte ens tillverkaren det. Dom säger bara "Snabb som blixten" typ, och det gör de flesta musikaffär-expediter med. Vissa är snabba och bra och då sprider det sig ibland trummis-släktet ganska fort. Så det är svårt att läsa sig till det där. Om du vill omvandla audio till midi efter inspelning så kan du göra det på minst 3 olika sätt: antingen tappar du ut ljudet från varje kanal och skickar det till den externa triggmodulen (samma modul som ovan) och spelar sen in midit den skickar ut. Det andra sättet är att använda en plug-in som triggar direkt från audiospåret. Såna plug-ins skickar ut midi-information i logic som du kan spela in. Vissa triggplugins kan ladda in ljud i sig själva och trigga direkt, så du kan spela in det. Det är sällan jag gör sånt själv men gör jag det så gör jag det manuellt, i cubase, med en audioscanningsfunktion som cubase har. Den läser av ljudet och sätter en markör - s.k. "hitpoint"- på alla attacker i audiospåret som går över ett visst gränsvärde. Dom hitpontarna kan man sen använda till lite vad man vill, synka dom med det mesta. Kanske kan logic göra det med, jag vet inte.

Oxfordsounded? ett Analogfreak? jizaz .. kontrast 😏

Jag kallar inte mig själv inspelningstekniker, och inte gitarrist heller, men jag har suttit i studio och spelat in stålsträngade gitarrister som lett till ett ljud som jag känt mig nöjd med. Jag körde line ut från gitarren, en stormembran konding en halvmeter utanför gitarren, och ett stereopar kondingar i M/S konfiguration typ 1½ meter ut och upp från gitarristen. Sen blandade jag signalerna med mest line in, kryddat med kanske 35% av närmicken för sprödheten och få bort "plastigheten", och aningens av rumsmickarna för att få lite liv. Det här funkade även bra när man dubblade stämman med ett senare pålägg. Vill du få fram bredd utan att dubbla gitarren så är det nog rumsmickar som gäller. Annars kan du använda ett stänk bra stereochorus efteråt, men det bör du nog bara ha på line-signalen i så fall. Högpass före eller efter är väldigt olika. Jag högpassar alltid efteråt, på utsignalen efter regel, för då får jag bort precis alla lågfrekvenser. Om man kör högpass direkt vid inspelningen så är det lätt att man tycker att saken är ur världen sen. Men risken finns att eventuell processning man lägger till efteråt - kompressor, chorus, reverb, alstrar bi-effekter och riktigt låga frekvenser. Det är vanligare än man tror, speciellt för kompressorer. Eftersom lågfrekventa ljud är boven nummer 1 vid fasfel så väljer jag att passfiltrera efter all processning är gjord, för då är jag säker på att jag får bort precis allt. Det här är startpunkten för mig och jag finner att det funkar bra generellt sett. Men vem vet, du kanske inte skulle gilla det. Men nu har du i alla fall en synpunkt och något att prova om du inte redan har gjort det. Lycka till