Opus99

På sistone har jag hört många amerikaner säga att Digidesign ser Digital Performer som sitt största marknadsmässiga hot. Det är ju väldigt snålt marknadsfört här i norra europa, DP, men är en otroligt kompetent plattform och den äldsta musikmjukvara around. Jag vet inte om det finns något realistiskt i den teorin, men många amerikaner verkar se det så, och att det är delvis därför som protools 8 fått den utformning den har fått.

Oja. Stans dyraste studio här, har högtalare för 80,000. Första gången jag gick in och lyssna tänkte jag "äntligen ska man få uppleva ett xtc-rus utan att behöva ta knark". Men efter 2 minuter så satt man där och väntade fortfarande på det som var bra .. och när man fick klart för sig att "that's it" .. då vart man lite "men .. men .. vafan ??! Det låter ju bara "rätt bra" jue?". Och så fick man en "Ett-ord-till-och-du-blir-kastrerad" blick utav studio killen. Så visst, ju mer pengar man lägger ut, desto mindre värde för pengarna får man ut - åtminstone om man stirrar sig blind på siffror. Att sen studio-ägaren aldrig någonsin i hela sin livstid kommer att tillstå den blottaste möjlighet till att hans världsbästa 80,000 högtalare I-N-T-E skulle vara 10 gånger bättre än högtalare för 8000 ... det får man sätta sig över lite granna, får man stå ut med 😛

Mm, jag ska ta och hålla tungan i styr angående elektronik, för jag kan mindre sånt än vad det låter som 🙂 Men att man får vad man betalar för, det var lite den poängen jag ville komma ifrån, för jag tycker inte det stämmer med verkligheten. Ibland är det så, ibland inte. Men det är lätt att man placerar produkter i rangordning om ljudkvalitet - genom att titta på priset, och det är helt enkelt bara fel, tycker jag. Men man får väl passa på och fråga om du som använt dem, har upplevt några stabilitets eller mjukvaru svagheter med dom? (är inte ute efter att peta i argumenten, utan är helt enkelt nyfiken)

Okej, tack så jättemycket för ditt långa och förnuftiga svar! Jag tror jag förstår ungefär hur du menar, och jag tror faktiskt att jag har gjort rätt från första början i så fall. Så du tror inte att jag ger stämbanden en chock från att ha suttit tyst flera timmar stundtals, till att plötsligt börja vråla i sång som en dåre i två veckor? Hur ofta bör man vila stämbanden? Sedan undrar jag också om rösten kommer att förändras eller om man redan från början skulle kunna sjunga på den absoluta topp man någonsin kan nå, om man bara visste redan från början...? Jag menar... är kroppen redan från början kapabel att sjunga så rent/starkt (och förhoppningsvis att det ska låta bra)? Eller kommer stämbanden att växa på sig så att det låter bättre? Jag tror du ska ta och söka upp en bra sångpedagog. Dom kan sånt där 🙂

Skickafilen.se är ju himla smidigt. (Tack till gizmozis för att han visade mig det) Du skriver mailadressen till den som ska ha filen, väljer vilken fil du vill skicka och klickar på send. Sen är det klart. Filen hamnar på en server på vägen och ligger kvar tills användaren hämtat det. Mottagaren får ett mail, med en länk till en hemsida där han kan tanka filen direkt. Filstorleksbegränsningen är 2 Gb

Det är ju trots allt A/D omvandlaren som är nyckeln till det ljud man hör. Det må vara guldpläteringar på kontakter, en aning dyrare koppar och mer direkta signalvägar i vissa apparater, men det är nog AD omvandlaren som står för 90%. Det tror jag. Och de flesta AD omvandlare är förvånandsvärt lika. Delta/sigma omvandlaren har ju varit standard länge nu. CD spelare är ju mera inne på MASH omvandlare, men nog är det lite som Peter Stormare säger i Armageddon: "Russian cåmpånents, american cåmpånentes .... all made in Taiwan!". Jag tror inte att RME köper några direkt annorlunda kärnkomponenter än M-audio gör. Förmodlingen samma design, men ifrån olika tillverkare och i olika kvantiteter. Min bild är att dyrare modeller oftare är vad man tror, medan billigare modeller är billigare för att de använder sig av halv-dana 'fusk'-lösningar, som sparar in på pris och råmaterial. Många förstärkare säger sig vara stereoförstärkare men har bara en förstärkare i sig, som förstärker upp både höger och vänster kanal samtidigt och sen splittas. Det blir en förvrängning av ljudet på grund av det, men priset blir väldigt mycket billigare, och alla hemmafruar som lyssnar på CD genom den förstärkaren bryr sig knappast. Jag tror som sagt att de dyrare modellerna är de som "gör det rätt" istället varpå priset går upp. Men att kärnkomponenterna skulle vara mycket bättre, det tror jag inte. Det må vara mer sant om priset är det tjugo-dubbla, men inte annars. Så tror jag att det är.

Nja, det låter inte särskilt troligt att du känner blodsmak av den anledningen. Då borde du dessutom vara väldigt hes och det gör ont när du pratar också. Stämbanden och musklerna för tal och sång är som alla andra muskler i kroppen. De måste få ansträngning, och vila i lagoma doser. Det är under vilan som dom växer sig smidiga och starka. Att sjunga från magen, är att öppna upp hela halsen. Tänk dig att nån kör ner en stupränna i truten, hela vägen ner i magsäcken, så att hela du blir som ett rakt rör, ett stort signal-horn, där luften bara bölar fram obehindrat. En liten ovana som vi människor har, när vi vill öka intensiteten så vill vi "ta i". Om du vill lyfta en skivstång på 100 kg så pressar vi ihop tänderna, håller andan och spänner upp oss, precis som vi ville toppen av skallen ska explodera ut, som locket på en kokande kastrull. När sångare vill öka volymen och trycket i sången så vill kroppen göra likadant, spänna upp sig och liksom ... ggnnnnnnnn .. om du förstår hur jag menar. Man krystar. Nackdelen med det är att då spänner man, och stryper åt alla de luftvägar och håligheter i kroppen som luften behöver för att komma ut fort. Nyckeln till att sjunga starkt är att öka luftflödet förbi stämbanden, alltså att se till att så mycket luft försvinner ur kroppen så fort det går (i princip) - men inte att krysta, utan genom att slappna av. Du kan testa själv. Om du öppnar munnen och svalget riktigt jäkla stort, nästan så långt bak i munnen att du triggar kräkreflexen .. behåll munnen så, och så använder du magen å flåsar häftigt ut all luft du har, så hårt du bara kan. Då får du fritt flöde, och lägger du ton på det, istället för att bara flåsa, så får du en jäkla volym. Kolla på en hund när dom skäller, kolla på magen deras. Dom skäller precis på det där sättet, med hela kroppen. Det är därför det låter så starkt. Små spädbarn skriker med hela kroppen sådär med, det är därför en så liten kropp kan få ur sig en sån jäkla volym. Opera sångare är grymma på det här, så har du chansen nån gång så ställ dig bredvid en riktigt bra sångare. Man nästan svär att fanskapet bara måste ha en PA-anläggning under skjortan för det låter så ohyggligt stort. Kan tävla med orkestrar på 80 man nästan. Om du sett kalle anka på julafton, den där scenen när Mowgli och Baloo står och försöker ryta som en björn. När han säger "nä, jag menar alltså som en riktig jättebamsing till bjöööörn". Där står mowgli och bara "gnnn" krystar, och baloo han rätar ut hela överkroppen till en rät linje, som ett rör, och gapar som en haj och bara brölar som zätan. Det är att sjunga med magen. Det låter inte rock eller "häftigt" för fem öre, men det är att använda kroppens resurser på bästa tekniska sätt.

Mm, även vid samplingar och grundljud ifrån virtuella instrument tycker jag. Jag är snornoga där, folk blir inte klok på mig ibland. 🙂 Det behöver inte låta komplett rakt ur boxen, med reverb och delay och hela kitet, men det ska vara ett ljud som .. när man hör det 'rått' ska man höja lite på ögonbrynen och känna att "Åh!?". ReFx Vanguard är så, tycker jag. Lyssnar man på de nakna vågformerna, råa utan effekter, så låter de mycket mer vitala, slagkraftiga och är mycket klarare än i många andra mjukvarusyntar. Det verkar som det är ljudalgon som är exceptionellt bra. Men att fixa till det i mixen, no thanx. Instämmer helt där.

En till som har samma inställning här. Grundljudet är ju det ljud som kommer ut i slutändan. Ett dåligt grundljud, som behandlas med signalprocessorer, det är bara ett uppsnofsat dåligt ljud. Jag tycker mycket bättre om att ta bort saker med signalprocesning, än lägga till och lyfta fram.

Filefront.com har jag använt mig av, funkar bra. Lite stökigt grafiskt, men det håller bra.

Jag tycker Ozone är ibland de bästa mastrings-processorer som finns idag. Den är ohyggligt ren och transparent i ljudet - utan motstycke. Det är nästan för bra ljud, för det är lätt att överkomprimera. Man hör inte kompressionen förrän det överkomprimeras, för den är så transparent. EQn är fullfjädrad till perfektion, även ljudmässigt. MBit+ ditheringen som enligt min åsikt är världens bästa, kombinerat med dynamisk DC hantering och deras fantastiska limiter som är absolut i klass med weiss, sonnox och psp. Nackelen är gränsnittet som är rena mardrömmen, överkontrasterat, små tecken och kontroller, och framförallt överkänsliga kontroller. Men Ozone 4 är alldeles runt hörnet, så jag skulle föreslå att du väntar på den.

Kan du tänka dig att skippa midi-inspelning, så kan Adobe Audition vara ett väldigt intuitivt val att börja jobba med. Annars skulle jag föreslå att du kikar på Steinberg Sequel, Sony Acid eller Mackie Tracktion.

Här är jag med också. Att konst har ett upphov i människan, ur människan, att konst är en inre skapelse. Det är någon, som säger någonting, uttrycker någonting - till skillnad från rent fysiologiska ljudhändelser.

Jag skulle kunna göra ett försök, men inte som en affärsmässig uppgörelse. Att plattan levereras samma dag kan jag garantera. Att ni blir nöjda, kan jag inte garantera, men det borde gå bra. I övrigt, ring the cutting room och se om dom hinner.

Tracktion är otroligt lätt-jobbat. Det kräver bara att man lär sig skapa lite kortkommandon så man kan stå med musen på ett ställe och knappa in något annat samtidigt. Tracktions interface fattar man nog inte rakt av, för det ser lite kufigt ut. Men efter en instruktionsvideo på 10 minuter så kan man i stort sett allt. Eller ja, jag tyckte att det var så i alla fall, men själv är man ju van vid såna miljöer så det kanske gör det lite lättare. Tracktion är i alla fall gjort precis för att vara intuitivt och snabbt. "If your music sucks, it will still suck with tracktion but you'll be able to do it much faster" 😛 1. Jag tror inte alesisen är något sämre alternativ än digitala mixrar i samma prisklass (om de ens finns). Analga mixrar är direkta och intuitiva, medans digitala använder sig av menyer och bläddring mellan olika fönster, och man kan ofta bara justera en kanal åt gången. 2. Firewire klarar idag lite högre prestanda än USB, men annars är det ingen större skillnad. 3. A och O för stabil och effektiv inspelning på dator är att det inte finns några tekniska snål-lösningar, att alla komponenter passar "perfekt" med alla andra och löper som ett rinnande vatten. Macarna har det lite enklare på den fronten medan PC-datorer är mer av en "gör det själv" dator. För att använda datorer för alla form av prestandakrävande multimediahantering så är det nästan en nödvändighet med de mest stadiga pålitliga komponenter man kan finna. Finns det en svag länk i kedjan så är det vid krävande multimediahantering som sånt märks direkt. Köper man färdiga PC-datorer så är de så gott som aldrig gjorde för att hålla utan att svaja vid den mängden av belastning som ljud och musikinspelning medför. I färdigbyggda datorer är ledordet att skära på kostnad så mycket det bara går. Mitt recept är att hålla mig till tillverkaren Intel hela vägen. I jämförelse med de första PC-datorerna jag använde till musik så försvann 95% av alla skumma problem och hängningar efter jag bytte till ett kraftfullt moderkort, från intel. Det kostar, men man köper sig fri från tidsförlust, inspirationsförlust och högt blodtryck. Jag skulle inte vilja spela in med en butiksdator igen. Kanske har jag blivit kräsen, men jag skulle inte lita på dom. En mixer är en uppsamlare, en samlingspunkt för signaler från flera olika källor. Ett ljudkort är en manick som översätter elektriska signaler till digitala värden. En dator jobbar 100% digitalt, så ska ljudet in eller ut ur datorn så måste ljudet omvandlas till digitala värden först, och ska ljudet ut ur datorn så måste värderna omvandlas till elektriska signaler. Ett ljudkort är en datorkompoment, som antingen monteras in i datorn, eller ansluts till datorn med sladd (USB/Firewire).

Jag tror inte att pengar är så inblandade. Jag tror att de som blev stilbildande låg före sin tid, och att allmänheten tog dem till sig mer och mer, även efter deras död. Att man säger att någon "är stor", beethoven eller picasso, beror ju på antalet människor som uppskattar dem och sprider deras ideal; inte på vad insutitut klubbar vad de ska betraktas som. För mig följer den akademiska världen efter den folkliga. Den akademiska världen ägnar sig åt retroaktiv analys, renodling och modellering av vad den folkliga världen tycker är bra och vill fortsätta ägna sig åt. Det är ju trots allt det som de högre läroverken ska lära ut. Det är lite samma som att det inte är staten som styr folket, för ingen statsledning kan sitta utan folkets stöd - helt omöjligt. Visst kan konstnärer och musiker förekomma mer eller mindre i media, men det hänger ju mer på att göra saker som skapar bra nyhetsförsäljning än att skapa konst som den breda massan tycker bra om i det långa perspektivet. Oftast är det ju tvärtom, att de som gör gångbar konst idag och skapar nyheter idag dör bort väldigt fort, medan det kärnfulla och tidlösa, det som inte lyfter fram konstnärens bild i media, förblir aktuellt en lång tid. Jag tycker ingen annan ska ta sig en högre rätt att tala om för någon annan vad som är mer värt. Valfrihet och åsiktsfrihet är mitt ledord. För mig är inte någon form av mänskligt uttryck underställd ett gäng människor med stora tjocka glasögon och låg könshormon-halt.

Analogfreak ☺️

Nää, där är inte jag med längre. De högre läroverken lär ju faktiskt ut konst/musik som skapats av de som högre läroverk avvisade innan - de som blev mönsterbildande efter sin död t.ex. Det var ju inte läroverken som bedömde dem som mönsterbildande heller, det var ju konstnärerna och konstälskarna själva som tyckte att 'det här är bra, såhär ska det vara', och då är ju läroverken tvungna att lära ut det, eftersom det är så vanligt förekommande - oavsett vad de själva anser. Även om en persons arbeten har blivit bedömd som konst av etablissemanget vid tre tillfällen, så kan ju den personen göra något som etablissemanget inte anser vara konst nästa gång, och då kan hans ju inte få behålla sin titel som erkänd konstnär längre. Det låter som det är lite mer detaljerat än så.

Du menar att du tycker protools känns tandlös i förhållande till konkurrensen utan DSP-kraften i HD systemet? Ja, nåt åt det hållet. Jag får för mej att det på långa vägar inte finns lika mycket pluggar och instrument till ProTools. Så, har man inte TDM kraften så får jag för mej att PT snarare är en begränsning. Är jag helt ute & cyklar? Förstår frågan. Själv är man knappast något PT kännare av rang. Men att PT levereras som nedbantade LE och M-powered versioner tror jag har mycket att göra med att även den "minsta" av HD varianterna är ett ganska tungt och kostsamt system, och finns bara för Mac. Det är inte mobilt för fem öre heller. I övrigt har jag fått intrycket att protools är ett väldigt renodlat och snabbjobbat program, med bra plug-in support i RTAS form. På MIDI-sidan har det inte lika flexibla verktyg som flera av de andra DAW-arna, men protools kommer ifrån renodlad ljudinspelning i första hand, gjord för att vara enkel och effektiv att jobba i och klara både små och enorma krav. Å det finns rikligt med RTAS plug-ins faktiskt. Hela toppen av plugin- näringskedjan finns ju i RTAS format liksom VST, och de som inte finns för RTAS är de mindre etablerade. Helt klart så är HD systemet ett kraftpaket, men gränssnittet och arbetsmiljön verkar tilltala väldigt många, även utan HD-kraften. Så tror jag det ligger till.

Förstår hur du menar med instrumentalmusik. Instrumental musik för mig handlar mer om att beskriva mindre specifika sinnesstämningar, syner av inre landskap, tidseror och sakta förlopp, och inte mer konkreta saker. Kanske kan du använda din inre känsla av "hemma" eller "det här gillar jag" som ledstjärna? En inre spelfilm av en batalj, beskriva havet, staden, grässlätter, utsikter över skogen om natten ... Vangelis gjorde en serie skivor där han beskriver sinnesintryck av olika miljöer som är lite mysig att lyssna på - The City (storstaden), Oceanic (havet), och Voices (rösten). I den klassiska musiken kallas såna här musikstycken ofta för Fantasia, och hör som mest hemma i impressionismen, tidseran som kallas impressionismen alltså, typ 1885 - 1935, där man fokuserade mer på sinnesintryck och uttryck och atmosfär, än bach och mozart som fokuserade på intellektuell melodik och kontrapunkt. Vill du hämta lite inspiration kan du lyssna lite snabbt på Erik Satie - Gymnopedie nr 1; Claude Debussy - Clair de lune, Dialogue du vent et de la mer, Prélude à l'après-midi d'un faune; samt Maurice Ravel - Bolero. Det finns även de som tycker att komponerande inte är en sammanställande process, utan mera av en upptäckt, att man 'upptäcker' något - nästan av en slump - som låter till ens gillande och bygger vidare på det. Det kan vara lite olika där. Jag själv upptäcker nästan aldrig något, utan beskriver något som det redan finns en ganska klar ritning över. Det är kanske en av anledningarna till att jag sällan gör helt instrumental musik. Utifrån vad du skrev om teori-biten så låter det som du skulle vara mera typen som "upptäcker" något du gillar och sen vill spinna vidare och klä upp det (om du ursäktar fackplaceringen). Det blir nog lätt så att man hittar en stämning, komp, slinga, rundgång osv som låter bra .. men som sen saknar sammanhang. Man vet inte vad man just gjort, och vad det ska vara en del av. Alla vägar har sina nackdelar och det här är en av nackdelarna med att jobba med den "upptäckande" vägen. Kanske vore det en bra idé att prova att göra "huvuddelen" av låten först, att betrakta det man gjort som den mest intensiva, uttrycksfulla .. ja, klimaxet i låten. Då blir det lättare att göra andra delar som ska leda upp till det. Vet inte hur det skulle kännas, men det kan ju vara värt ett test. 😛

Tänkte fråga om någon vet om studiomonitorer med S-P/dif inputs, förutom Roland DS-90?

Kloka ord, tycker jag. Många av oss låter oss inspireras av de vi fastnat för och även av de starkast lysande stjärnorna på vår mediahimmel. För att hitta vägen till vår egen plats så frågar vi ofta efter råd, och alltför ofta låter vi oss influeras av cyniska, sarkastiska och nedlåtande svar vi snäses av utav. Vi får inte tro att vi är något, eller att vi kommer att bli något bra. Människor fnyser att "men snälla vän? kan du inte ens sånt här, hur kan du då räkna med att få ihop något bra alls?", eller människor som hånar att ens ljudkort är så mycket sämre än ljudkortet XY, att en sequencer-mjukvara är så mycket sämre än en annan - uttalanden i nedlåtenhet och rädsla för konkurrens, som oftast inte är baserat på annat än att "dyrare är alltid bättre, för alla" eller "alla som är bra använder ju det här ljudkortet, eller den här mjukvaran" osv. Människor som lyssnar till vad man gjort, och sätter på någon musik med våldsamt intryck i, som man blir lite förundrad över, och använder det som slagträ, säger att "det här är ju mycket bättre än vad du nånsin kommer att göra" .. etc etc Vi förlorar vår väg, vi slutar lita den barnsliga magkänslan, och låter oss ledas in i "vad man ska tycka" eller förmaningar att "om du gör som du själv vill, använder vad du själv vill, så är du oerhört naiv, inte konkurrenskraftig, och ingen kommer att gilla det utom du själv" osv osv. Summan av kardemumman kan sammanfattas som: Du är skamlig, bara för att du är den du är och tycker som du tycker, och inte agerar efter hur man "ska" vara och tycka. Den som anklagar, han håller alltid på det som allmänt anses vara top, dyrast, bling-igast, bäst, mest aktuellt ... men om hans favvo blir brädad av något annat, så han byter favvo, till det som ligger på top, alltid det som ligger på top, för att han är rädd att bli klandervärd. Han skäms för att visa vad han egentligen tycker när han bara känner efter. Men tittar man på de mest lysande stjärnorna på mediahimmelen så ser man ofta att dom gjorde precis så - dom gick på sin magkänsla, och dom visste att om det känns bra för mig så känns det bra för folk i allmänhet med. ABBA gjorde precis det. Dom gick på vad dom själv gillade, satt i studion i veckor utan att kolla in trender, topplistor eller något sånt alls. Dom var helt i sin egen värld. Cheiron-gänget gjorde i princip samma sak med. T.o.m. Mozart gjorde det, imperiet,, björn skifs, beatles, duke ellington, .. listan kan göras lång. Alla dom är (var) ganska barnsliga människor med naiv lekfullhet kvar, totalt o-mogna och o-coola och brydde sig inte om att se snygga, häftiga och tuffa ut i videos och tidningsartiklar, och dom skämdes inte alls heller - trots att dom är från jantelagens och likgiltighetens högborg sverige. Lyssna t.ex. till cheiron-serien som nyss gått, finns på P3s hemsida, om hur totalt o-coola, och barnsliga dom killarna var/är. Varje seriös idrottsman vet detsamma, att krav på att prestera bra är prestationsdödaren nummer ett. Att bara göra det som känns rätt, även om det är att trotsa trenden, det avger det mest homogena och "äkta" intryck som en människa kan avge, och sånt märks. Sånt sticker ut, och det är därför prestige-puckona är så ivriga med att försöka slå ner på det. Minns hur U2s sångare, Bono, sa om ABBA när han hörde dom. "Jag fattade inte vad folk såg i dom, dom gjorde inte ens musik för grabbar, dom gjorde ju trallglad flickmusik, och blev ett av de största popunder som funnits. Jag hatade dom för det ... å sen började jag gilla den där glada spelglädjen i deras musik ... å då hatade man dom ännu mer för det .. " 😛

Kul att det finns kvinnor som slår det dom älskar med

Det är nog som alltid, att omelodiös betyder en sak om man gräver sig fram till en slags exakt verbal och historisk betydelse, men ordet används på ett annat sätt i folkmun och i vår tid. I folkmun betyder nog melodiös musik med tydliga och lätttillgängliga melodiska element, och omelodiös motsatsen. Men att folk sen använder ordet akademiskt sett onyanserat, det gör vi nog alla i lika stor mån, och det får vi nog alla leva med. Om någon visar upp lite olika temperament vid olika tillfällen, så kan man ju ibland ironisera att han/hon är lite schizzo - liksom hänvisa till schizofreni, att olika personligheter av någons psyke aktiveras vid olika tillfällen ... medan riktig schizofreni inte alls har såna inslag, kommer inte ifrån multipla identitetsstörningar och orsakar inte såna heller, utan är istället en sjukdom i psykos-spektrat. Så ibland får man lyssna till vad som avses, och inte anmärka på att det finns mer akademiskt korrekta uttryck än det om används. Annars blir man en besserwisser

Du menar att du tycker protools känns tandlös i förhållande till konkurrensen utan DSP-kraften i HD systemet?