Opus99

Mm, det är nog lite olika läger. Det finns dom som sysslade med musik innan, spelade instrument och så .. i en miljö där tekniker och musiker var två riktigt åtskilda saker. Jag kommer själv ifrån den miljön, och det är nog vi som gnager mest, över den lite dubbelsidiga aspekten som datorn har fört in. Men den har öppnat upp många möjligheter för massor av människor, både musiker och teknikmänniskor, att mötas mera, och ger människor som är mera intresserad av komposition än instrumentspelade stor frihet. Det blir kanske så när tekniken för samman eller splittrar ... det blir nytt landskap, med alla olika reaktioner det medför. "Vad händer om det blir strömavbrott?" brukar många långtida musiker håna om. Men dom brukar få "Ja, vad händer om gitarren går sönder?" tillbaka 😉

Markera midispåret som vanguard ligger på, och titta i kolumnen längst till vänster. I mitten av den listen ska du se att det står Vanguard, i en ljusgrå ruta. Klicka på den rutan, så fälls ytterligare några rutor (kategorier) ut. Den översta av dom heter "Inserts". Klicka på Inserts, så fälls den undermenyn ut. Klicka i ett av de tomma svarta utrymmena där, under inserts, så ser du en lista över alla plug-ins som är installerade på ditt system. Välj den plug-in du vill lägga till där - eq, kompressor, waves eller inte. Det ligger till så, att allt som är under titeln "Vanguard" är ljudet som kommer ut ur Vanguard (eller vilken mjukvarusynt du än använder). Allt som ligger ovanför titeln Vanguard, är MIDI informationen som skickas in i Vanguard. Försök, misslyckas några gånger osv, så förstår du snart hur du ska göra och hur det funkar 😄

Slutsatsen är, att ljudtekniker är pensionsmogna vid 26 år? 😱

Nänä, jag har ingen aning om vilken nivå att stämma dom ligger på. Men på samma sätt som att man skitar ner gitarren med chokladig dist och basen med ibland, så gör man ju detsamma med trummor i rock: man skitar ner ljudet genom att stämma ganska dåligt. Mindre ton och mera smack. Låter det för rent och snyggt, så blir det ju Carola direkt. Jag menade inte att dom inte kan, utan istället att dom kan det så pass bra att dom kan få fram ett genuint rockljud, ett skitigt sånt 😱 Okej. Jag missuppfattade nog dig inledningsvis. 😉 Styrkan i Suoerior två är väl annars att det finns sådana möjligheter att få det att låta rock. Bla annat genom att det finns olika mikorofonupptagningar. Samtidigt ställer det högra krav på att mixa så att det låter bra. 🙂 Håller med 🙂

Ja, den är ju hygglig. Ingen mixeryta att tala om, men en effektiv arbetsyta. Vad payar man för en sån idag? Typ 12 papp med transport till dörren 🙂 . 😉 ?? Talar vi verkligen om Den här nu? EDIT: Du talade om Euphonix MC Control, den på bilden ovan är Euphonix MC .. mitt fel. Ska skaffa brillor. Lovar.

Ja, den är ju hygglig. Ingen mixeryta att tala om, men en effektiv arbetsyta. Vad payar man för en sån idag?

Det är ingen effekt, utan en dialekt. Kallas för skånska 😱

Sitter ofta själv och känner och önskar att ... vafan, liksom. Ska det vara så föbaskade svårt att göra en kontrolleryta som styr daw-mjukvaran på samma sätt som man kör en analog mixer. Det behöver inte innehålla precis alla bells & whisltes, men volum, pan, 3-4 bands eq, dynamik, effekttappningar, lowcut filter, fas vändning och ett gäng subgrupper. Tredjeparts pluggar är ju så väldigt olika så där kan man nog inte begära att de ska funka som en del av en fjärr, så dom kan man få köra med musen. Det tycker inte jag gör något. Protools har ju flera såna fjärr-paneler. De för protools är ju rejält dyra (nu talar jag om icon och C24 och dom, inte command 8), och man måste nog göra en sån för den enskilda mjukvaran ifråga, för att det ska funka, går nog inte med en som funkar för alla. Men, att det ska vara så svårt, liksom. Jag tror det skulle sälja bra ja. Jag skulle lätt vilja slänga upp 15 papp för en kontroller som styr cubase likt en analog mixer. Lätt. Att vilja betala en halv miljon för en fjärrkontroll, typ Digidesign Icon, eller Euphonix MC ... det gör ju ingen förutom företag med många år på nacken och en diger kundlista. Men hittills är Steinberg's CC121 det enda vettiga jag har sett under 100,000 kronorsklassen. Och då är inte CC121-an speciellt fullfjädrad heller. Nog är Digidesigns Factory 003 fin, men inte är det som att jobba med en analog mixer inte. Alla andra kontroller är ju helt fristående från mjukvaran, och måste programmeras in i mjukvarans fjärrkontrollsystem på ett sätt som nästan tar veckor av 4 timmar om dagen-jobb för att få till så det sitter som en fläskläpp.

Har sagts mig att Mackies MCU pro funkar bra med Logic

Nä, absolut inte. Eller, ödmjukare uttryckt, så gör inte jag, så tänker inte jag och så har musik som regel aldrig skapats. Det där är ett tänkande som kommer ifrån tekniker som är vana att mixa direktsignaler av instrument, och att instrument ska separeras istället för att bilda en helhet tillsammans. Studerar man musik skriven för större ensembler så ser man tydligt hur de exotiska klangerna man får fram beror på att olika instrument spelar tillsammans eller i relation till varandra. Man arrangerar utifrån de klanger och den ljudvolym som behövs, så kan jag tänka. Har du en saxofon som spelar en melodi, så är det en klang. Har du en elgitarr som spelar samma melodi, så är det en andra klang. Spelar de två samma melodi samtidigt, så bildar de två ihop en tredje klang. Men det där blir ett problem för mixaren. Han tänker nämligen att han ska renodla gitarren och saxofonen och få dem att ligga bra i mixen, men när de två plötsligt spelar tillsammans, så är de inte avpassade efter varandra, utan efter hur de låter när de spelar ensamma i musiken. Det blir ett separationsproblem, tycker man. Det är lite samma sak som att man ska avpassa sitt instrument efter vad som låter bra närmickat, snarare än att se till att man har ett instrument som klingar bra och avpassa inspelnings tekniken för att fånga upp det. Låter det inte bra på inspelningen, så är instrumentet skit. Det har man ju fått höra till leda. Och det är lite samma sak här: är det svårt att mixa, så är musiken inte bra arrangerad. Man anpassar konsten efter tekniken, istället för tvärtom. Så jag tycker definitivt inte att man ska ta mycket notis om det. Att arrangera musik tekniskt sett, vad händer då om en orkester ska spela det live? då låter det skit där istället. Det vet många orkestrar som fått spela Hans Zimmers filmmusik - tyvärr. Så gör musiken du, som den ska klinga. Tänk i klanger, densitet och volym. Och låt sen teknikerna bli sura om dom vill. (så säger t.o.m. Eric Gadd i video-intervjun som Studio publicerade här för några veckor sedan). Så tycker jag. 😆

Kan inte mer om SAE än att den finns i så gott som alla västerländska länder, och blir ibland mobbad för att vara lite av ljudtekniker-utbildningarnas McDonalds. Inte på för att det skulle vara alltigenom billigt, utan mest för att den finns överallt - lite som McDonalds. Men jag tror inte SAE erbjuder instrument-övning, som du ville ha .. ja tror inte det i alla fall.

Nänä, jag har ingen aning om vilken nivå att stämma dom ligger på. Men på samma sätt som att man skitar ner gitarren med chokladig dist och basen med ibland, så gör man ju detsamma med trummor i rock: man skitar ner ljudet genom att stämma ganska dåligt. Mindre ton och mera smack. Låter det för rent och snyggt, så blir det ju Carola direkt. Jag menade inte att dom inte kan, utan istället att dom kan det så pass bra att dom kan få fram ett genuint rockljud, ett skitigt sånt 😉

Din fuling 🙂

Dör även strömmen till klaviaturen kanske? Råkar det uppstå när du minimerar cubase-fönstret, och senare maximerar det igen?

Kolla om tickandet sammanfaller med tempot, precist. Om det ligger platt mot tempot så kan man anta att det är någt slags klick eller åtminstone någon tempo-baserad effekt som ligger och spökar. Om det inte sammanfaller med tempot är det kanske mindre troligt att det är ett klick eller tempobaserad effekt. Är det helt oregelbundet så kan det vara datorns processor som protesterar. Kolla CPU mätaren i cubase.

... och om Claes har rätt, så bör du kunna se det genom att titta på CPU mätaren. Står den riktigt högt, även fast du använder väldigt få plug-ins eller väldigt lite material i cubaseprojektet, då är det nog så.

Vad göra, och inte göra .... det är frågan 😛 Att göra, och inte göra, det är svaret. Det tror jag. Att vara musiker är att vara en skapande person. Att man frågar efter vägen, det är ju inget fel i det egentligen. Men som musiker så är det man själv som "skapar" vägen. Det finns inga svar på mer precisa frågor för "hur gör man sen?", och hur kan man komma vidare?. Svaret är ofta, att gå vidare helt enkelt. Blir det inget bra, okej, då kan man gå tillbaka och välja en ny riktning att gå i. För vissa konstnärer är ett blankt A4 papper himmelriket för då kan de göra vad de vill. För andra konstnärer är ett blankt A4 bara något tomt, det finns inget där att haka tag i och göra någonting av. Men det är vi som skapar det som blir. Det är nog därför det ekar så tomt när man frågar andra efter vad som ska komma 🙂

Vissa trummor i toontracks produkter är lite sunkigt stämda, med avsikt. Det tror jag. Toontracks produkter har som regel 4-5 alternativa slag för varje trumma som alterneras enligt cycle eller random. Den klang man får ur en riktig trumma består också på hur man slår på trumman - placering av slaget, vinkel på stocken, anslagsstyrkan etc. Ljudkänsliga trummisar brukar vara väldigt noga med att slå an trumman enligt ganska givna mönster, hela tiden. I ett stadigt komp med virvel på 2 och 4, där brukar man se till att hitta trummans "sweet spot" (en rund eller oval punkt ungefär lika stor som öppningen på ett litet dricksglas) och slå precis där och lika starkt för varje slag. Det gäller för virvel såväl som cymbaler och pukor. Alla har sweet spots. Det är här man märker att Toontrack är tydligt inriktade på rock och tyngre musik, för det klassiska tankesättet i rock och tyngre musik är ju revolterade, att skita i mes-fasoner och "bara köra", ösa, hårt och kraftfullt. Rock är lite så, det är skitigt, hårt, ös framför precision, och trummisen slår an sina trummor lite all over the place, han bryr sig inte utan han öser, och varje slag låter ganska annorlunda i ton jämförelse med det föregående. Det låter inte så annorlunda i styrka jämfört med det föregående, för trummisen slår nästan maxhårt för varje slag. Så rock är en ganska färgrik och mänsklig musik, även för att vara hård. Det är inte jämnt och precist. Det är samma sak med att stämma trummorna noga, det brukar vara lite överflödigt ibland rockmänniskor. "Fan bara spela, bara kör" brukar vara ledordet vara, och genom att slå väldigt hårt så får man ös och mer smackljud - mindre av de övertoner som i de fallen skulle avslöja hur ostämd och tonmässigt sur och död som trumman kan vara. Toontrack är framställd av just rock-killar som sysslar mest med rock. det är producenterna till Meshuggah, uppe i Umeå som har gjort grunden till DFH, och det är rocktrummisar som har spelats in, med deras spelsätt. DFH 1 hade ju t.o.m. en patch som hetter Jazz, som låter nästan precis likadant som den dundrande rockpatchen, några torrare cymbaler, som slås an på samma sätt som en rocktrummis spelar sina cymbaler. Rocktrummor bärs lite av visualiseringen av någon slår an trummorna likt en skogsarbetare hugger ved. Det ska vara argt och rått ös. Det är så det ska gå till och låta därefter för då blir det mest rock och rocktrummor. Och Toontrack är inne på den linjen. Så att vissa trummor är lite sura, och låter väldigt olika för alternerande slag, och att cymbalerna är antingen medelsvagt eller max (men inte like mycket däremellan), det tror jag är avsiktligt. Och det är en skarp observation om man inte är trummis själv 😛

Trådfrågan var väl ändå hur man får upp snitt-volymen. Komprimerat ljud med distande limiting .. det är ju inte beroende av hög volym 🙂

Då kanske några kurser på studieförbund, typ Kulturama skulle kunna passa. Det är förstås väldigt olika utbud, beroende på att vissa lärare i vissa ämnen är skitbra medans andra suger gammal tapir-pung. Tyvärr är det så, och det ska man försöka undvik att hamna i. Annars, försök hitta lärare, kanske gå till AF eller något annat ställe och fråga om studiestödspengar för praktikplatser på produktions-studior i din närhet. Låtskrivare brukar dom kalla sig. Sverige-finska folkhögskolan har också en musiker och ljudtekniker utbildning, där ljudteknikerna och musikerna jobbar någorlunda ihop, i skolans ganska välutrustade studio. Den skolan är mest inriktad på afro-amerikanskt, som jazz och blues. Där ligger nivån på mitt emellan nybörjare och medel, och går uppåt. Men inriktningen på teori ligger på improvisation och afro-amerikansk musikteori. Ingen komposition vad jag vet. Studiomusikerlinjen i Piteå finns med, men inträdeskraven där är ganska specifika, nivån ligger högre och platserna är få.

Men alltså, min tanke var inte att leka pedagog, utan bara beskriva skillnaden mellan att sjunga från toppen och från magen, eller med magen - vilket som. Att volym och luftflöde hänger ihop, och att volym inte ska framkallas genom mer eller mindre krystande. Det är ju då som stämbanden tar stryk. Jag tror inte han tar det bokstavligt .. annars ser vi ju "Ung man åt helt stuprör och trodde han var Baloo" i tidningen imorgon 🙂

Höjer kaffe-koppen och skålar tillbaka 🙂

Hur menar du med musik produktion? vad är det du vill sitta och göra? Det blir lättare att tipsa då 🙂

🙂

Jag vet inte om det är anti elitistiskt eller inte, har inte funderat på det. Jag kallar den bara min åsikt. 😛 Elitism är inget jag är allergisk emot. Jag är nog mer emot när folk försöker pracka på mig saker och modelleringar som är baserade på naiva efterhandskonstruktioner, än på en verklighet som jag kan se från början till slut, och stå upp för. Ska ett gäng killar tas ut för en tuff uppgift, baserat på om de klarar av ett tester av just den uppgiften, och jag inte fixar det, jag blir inte vald, medan jag ser att alla som blir invald fixade uppgiften 100% .. då är det elitism som jag köper och accepterar rakt av. Åtminstone efter en grav öl. Sen om den enskilde uppskattar konst enbart för sig själv, eller om det är frågan om att man låter ens perception påverkas av vad andra eller ”de flesta” tycker, eller vad man ska tycka för att bli ansedd som en människa tillhörande en speciell social gruppering .. där är det nog en salig blandning. Man kan kanske inte säga att den enskilde är helt opartisk. Entusiaster och ’kännare’ har nog större distans, och bättre överblick. Men samtidigt är konstnärer lika olika - ibland människor som strävar efter allmän erkännande, ibland människor som medvetet går rakt emot strömmen, och vissa skiter i vilket och målar en sjö bara ”för att”. Att sen bedöma konst .. alltså jag kan inte tänka mig en vettig bedömning av någonting som inte tar hänsyn till konstnärens intention, och den intentionen är ju ohyggligt personlig och jag tror inte många tar reda på mycket om den, utan bara tittar på konsten rakt av. Finns ett roligt brev, som dirigenten Sir Thomas Beecham skrev till en vän. Journalisten George Bernard Shaw var helt i eld och lågor över Mozarts opera Don Giovanni, och publicerade en 15 sidor lång recension där han dissekerade verkets avsikter och intentioner med en absurd detalj-analys. ”och när hela höjningen når sin kulmen, så kysser han Zerlina .. på Bess”. Beecham hade läst den, och det är ju vida känt att såna här recensioner och kritikerbedömningar är rena blandningen av fakta och efterkonstruktioner för att släta ut det snyggt. Beecham skrev i brevet till sin vän om hur Shaw hade hittat så otroligt många koherenser och symboliker som Mozart aldrig kunde haft den mista avsikt om, och inte librettisten heller. Och för övrigt, så blir man ju nyfiken vart nånstans på Zerlina som hennes Bess sitter, skrev han 😉 så man ska nog vara aktsam när man tolkar saker, för man tolkar ju faktiskt sitt eget intryck, och då måste ju i så fall en konstkritiker vara än mer erkänd än en konstnär, om kritikern ska kunna tilldela konstnären sin befordran ifrån klotterträsket upp till .. just konstnär. Sen den som säljer den dyraste konsten, det är den som kan kapitalismens mentala marknadsföring bäst. Där känner jag mig på fast mark. Man skapar en liten hysteri och slänger bensin på den elden sen, skapar ett mode, en illusion, ett allmänt ha-begär efter något, och sen stryper sen tillgången på just den produkten. Gör man det riktigt bra och trissar upp det långt så kan man sälja 20 ex för 100 miljoner kronor styck. Den enda konst det innefattar, är ballongförsäljarens konst, illusionismens- och bondfångariets konst. Vissa tycker att de som köper "det senaste modet" för 10 gånger vad det kostade för två år sen (läs: går på skiten med hull och hår och struttar stolt och kaxigt runt i sin dumstolthet), att dom är eliten. Och det konceptet av elitism, det bajsar jag gårdagens cornflakes på - det kan jag säga direkt. Att dom har kul, och gillar det, det tror jag absolut. Ibland kan jag t.o.m. känna en liten avund mot de som är födda med plastkortet i handen. Men när man tar steget över till att börja tro på att man har en faktisk förträfflighet för att man bär en 50,000 kr kostym, eller har en as-dyr musikstudio ... då brukar Opus dyka upp bakom hörnet och fråga dom vad 14 delat med 5 är. Så lite krävs det för att punktera den elit-bubblan, och få se dem stå och desperat-kaxigt skjuta ur sig ytligheter och fyndiga one-liners ... allt för att vända fokus ifrån det faktum att deras "elitism" inte ens håller för problemlösning på grundskolenivå. I'm such a jävel 🙂 Vad media beträffar, så kan man ju säga nästan samma sak: att så länge media drivs av vinstintresse så finns där inga världsåskådningar att hämta förutom de som stryker flest antal människors koncept medhårs – och medvetet dessutom. När 150,000 människor dog i tsunami-köret i Thailand så hade ju expressen en första sida och 4 sidor i mitten om fucking Naken-Janne och hans snopp. Dagen efter stod där ”150,000 dör i stora vågor” å man bara skakar på huvet och tycker ”jamen tjenare, shååre”. Så visst säljer media det vi vill höra – t.o.m. nyheterna gör det – medan den verkliga konsten - som du säger – introduceras i folks medvetande genom reklam istället. Lite cyniskt. I synnerhet i lantliga Svedala är vi ju lite så, att det som inte står i tidningen, det finns inte. Och händer något, så står det ju i tidningen. Varför skulle det inte göra det? (brukar det heta). Så Britney, det är jäklaranama konst på högsta nivå, för det står om henne överallt och folk går faktiskt på det och köper det. Det står inte ens om hennes musik speciellt ofta. De som gillar såna där tavlor som ser ut som en unge har spytt på duken .. det är ju bara såna där kufar, såna där konstiga typer som inget fattar om verkliga världen. Så brukar det bemötas. Du skriver att du inte gillar 30 plussarnas bittra ensamhets-aura. Det är kanske lite så. Det är ju först i den åldern man börjar förstå, och tvingas släppa in, att även om man dör för sin tro och sin sak så ändras inte mycket ändå. Att allt det som livet skulle bli, får ge vika för det som istället blev och kommer att bli. Det är ingen rolig tanke faktiskt. Men samtal, i allvar, om vad som är bra och inte, det är vi nog i fel land för att utöva. Tyvärr. Jag kan hålla med dig i det, att om jag står för något, då utövar jag det med. Utövar jag det inte, hur fasen kan jag då säga att jag står för det? Och jag går in med jävlaranama i debatterna utan att låta det bli bitter pittmätar-tävling och ”jag är bättre än dig”. Men det emottas inte speciellt bra i lantliga svedala, där jantelag, tystnad, följdriktighet och konflikträdsla är ledorden. Höjer man rösten, eller står fast vid sin sak fastän det blir socialt ansträngt, då är man antingen egotrippad eller en dum buffel som inte begriper bättre. Nä, i Sverige så ska man vara matador, som viker undan för minsta ändring i vindriktningen. Araberna däremot är annorlunda. Tror dom på något så är det slutsnackat. Dom gör, istället för att dividera om det. Det blir nog lika ofta fel, som vårat sätt blir fel för oss. Vi får flytta till arabien, du .. 😛 Edit: glömde att tjejer har det inte alltid så fritt där nere som här uppe 🙂