Jump to content
Annons

Kärlekssorg


slejnard

Recommended Posts

Annons

Jaha okej:D Kan ju meddela att det lär dröja innan nästa gång. Fast det är ju det man inte vet när väl hon ramlar in... äcklig magi det där. Fattar som inte nånting och det är det som gör det krångligt. Har inga problem att få till tillfälliga romanser men det här var nåt annat. Blir synnerligen kreativ som låtskrivare dock så man får väl se nåt positivt i helvetet.

Link to comment
Dela på andra sajter

Jaha okej:D Kan ju meddela att det lär dröja innan nästa gång. Fast det är ju det man inte vet när väl hon ramlar in... äcklig magi det där. Fattar som inte nånting och det är det som gör det krångligt. Har inga problem att få till tillfälliga romanser men det här var nåt annat. Blir synnerligen kreativ som låtskrivare dock så man får väl se nåt positivt i helvetet.

Massa nya bra låtar = massa groupies. Bara att välja och vraka sen. ☺️

Link to comment
Dela på andra sajter

Promenader och snacka mycket med polare, skriva dagbok. Eftersom du säger att du har svårt att fatta allt som hänt.

Och sen ett tips för senare tider som det kanske inte är dags för än.. sluta ravea om henne och gå vidare. Eller som Joachime sa till mig en gång när jag undrade hur jag skulle lösa mina kvinnstrubbel: Det fixar vi i mixen. 😉

Link to comment
Dela på andra sajter

Det finns ingen enkel metod för att bli av med kärlekssorg. Det är det värsta jag varit med om, och då har jag ändå varit med om en del trots min ringa ålder. Man fortsätter för att man inte har något egentligt val. Eller rättare sagt, det finns den smärtfria och absolut lösningen, och jag ska inte sticka under stolen med att jag funderat kanske lite för seriöst på den några gånger, men det är trots allt för det allra mesta ett ickealternativ. Jag antar att ju förr man inser att stora delar av att vara människa och vid liv är ett lidande, desto mer tjockhudad blir man. Titta på mig, jag är för sablar en krokodil med kroppspansar.

För att vara lite mer optimistisk, vilket även jag kan vara, så är sanningen den att det går över med tiden. Jag vet, det är en okristlig klyscha och det sista man vill höra när man är utan en person man älskar, en person som lämnar ett djupt och mörkt hål där ens själ och livslust brukade vara, är att smärtan på något vis skulle vara så banal att den ebbar ut av sig självt. Visserligen måste man försöka med ett slags ställningstagande i någon mån -- att säga till sig själv att man kan klara sig utan personen om man måste, att man är sin egen individ, självständig och stark för sin egen skull och inte för hennes. Men faktum är att sorgen bleknar med tiden, precis som vinterhalvårets mörker och snö när ljuset och hoppet återvänder, alternativt likt en gammal skjorta som tvättas några gånger för mycket.

Link to comment
Dela på andra sajter

  • 4 veckor senare...
  • 3 veckor senare...

Bli medlem (kostnadsfritt) eller logga in för att kommentera

Du behöver vara medlem för att delta i communityn

Bli medlem (kostnadsfritt)

Bli medlem kostnadsfritt i vår community genom att registrera dig. Det är enkelt och kostar inget!

Bli medlem nu (kostnadsfritt)

Logga in

Har du redan en inloggning?
Logga in här.

Logga in nu
×
×
  • Skapa ny...