Följande, oerhört utdragna, anekdot utspelar sig en sommar i mitten av 90-talet när mitt band hade påbörjat inspelningarna av sin debutskiva...
Det var kväll och inspelningspasset var äntligen över. Det hade tagit trummisen och bassisten ungefär åtta timmar att sätta grunden till alla tolv låtar. Tidsmässigt sett var det väl OK, men det hade nog flutit på bättre om det inte hade varit för den där sista låten — som fick tas om ett tvåsiffrigt antal gånger. Bassisten slet av sig basen och dundrade blöt av svett ut ur inspelningsrummet, in till kontrollrummet där jag och producenten satt.
"Jag hoppas jävlar i helvete att det där satt! Annars vet jag fan inte vad jag gör!", fräste bassisten. Jag nickade medhållande, och hoppades tyst för mig själv (jävlar i helvete) också att tagningen satt — jag ville nämligen inte vara den som riskerade att dra in honom i en ny ond cirkel. I alla fall inte samma kväll.
När bassisten (och trummisen) hade lämnat studion la sig en slöja av stillhet över kontrollrummet. Jag vände mig mot producenten och frågade lite betänksamt om vi skulle lyssna igenom låten innan vi stack. Han instämde, backade bandet och spelade upp låten från början. Vi lyssnade: Introt, allt OK... Versen, hur bra som helst... Refrängen, kanon... Vers, brygga, refräng, solo, superbra... Trum-break, fint... Basen kommer in, bra... Vänta lite...
"Vad fan var det?", sa producenten. Och genom mina tankar for bara — nej, nej, nej... fan!. Han stoppade bandet, spolade tillbaka en bit och vi lyssnade igen, väldigt, väldigt koncentrerat: Solo, superbra... Trum-break, fint... Basen kommer in, bra...
"UUIIII-DAAAA!"
"Vad fan?", mumlade producenten och vände sig mot mig. Hans ansiktsuttryck skvallrade om både förvåning och ansträngning att hålla sig för skratt. "Det är någon som skriker något, det hör jag. Men är det vad jag tror det är som skriks?". Genast for hans händer över mixerbordet för att lokalisera den kanal som bäst tog upp... missljudet. Och återigen genom mina tankar — nej, nej, nej... fan!.
Efter ungefär 20 sekunders "mutande och solande" uppenbarade sig det lilla fenomenet. Genom en av pukmikrofonerna kunde man klart och tydligt höra bassisten skrika ut i rent raseri:
"FIIIITTAAAA!"
Jag tog en telefon och slog bassistens nummer... nej, nej, nej... fan!.
"Tjabba, jag har en rolig och en mindre rolig nyhet..."