Valle

'key pal! Hur mycket väger ett Csus4? — En tolftedel mer än ett konventionellt C-dur. Hur många BPM är en inräkning? = Inräkningen / 60 x 60 Hur blå är en blues om man är färgblind? Grå-blå 😄

Du kan inte motstå min trådar — du "lurkar" alltid! 😛

Är det då inte också rimligt att, per definition, anse atonal, fritonal, nämnd " dödsthrashnåtlåt" samt Alsteds musik som omusikalisk? Absolut inte. För det första kan musik inte vara omusikalisk -- det kan den bara vara om det inte är musik. Musik är ett övergripande begrepp. Under begreppets paraply finns många olika sorters musikaliska uttryck. Melodisk musik är vanligare än annan sorts musik men det finns omelodiös musik som sådant jag just nämnde, eller som Water Music av John Cage (en vattenkanna droppar vatten i en flygel med öppet lock), eller Grains of Voices av Åke Parmerud (fragment av människor som babblar på en myriad olika språk samtidigt), eller nåt... Ja, då är du av samma åsikt som en inläggsförfattare ovan att det enda som behövs för att definiera musik är: ljud. En knackning på dörren, naglar längs en "svart tavla", jumbojet som startar, en kanins dödsångestskri när den håller på att ätas upp av en häger etc etc... I så fall har jag inte mycket att komma med där, förutom att jag inte håller med.

Vill "vi" definiera det så då?

Så som jag ser det finns det bara ett element i musik: ljud. Om det låter och man kommer överens om att kalla det musik så är det musik. Fast problemet här är att det räcker med att jag säger att jag inte håller med dig för att ditt påstående ska tappa mark... En Jumbojet som blåser förbi i 120 dB är inte... musik.

Ja, men är det musik då? Ja, varför skulle inte rytm (percussion/trummor) vara musik? (... länk ...) Vi fokuserar alldeles för mycket på harmoni och melodi och för lite på rytm. Först vill jag bara säga att jag haft äran att kolla in en av slagverksgruppen Kroumata's konserter (Malmö, 1996 nån gång, tror jag). Så rytm är "cool", så to spik. I övrigt vill jag upprepa det jag sa till Opus99: Hör vi oss för, läser och kollar upp, så upptäcker vi kanske att när vi talar om musik så menar vi välljudande och melodiskt (vissa anser att musik ska följa "melodiska lagar"). Därför är det inte orimligt att anta att omelodiös är detsamma som omusikalisk.

Ja, men är det musik då?

För mig är melodiös ungefär som en snyggt formulerad mening. Den flyter av sig själv, som ett rinnande vatten och man fattar vad som sägs direkt, det nästan säger "ding" uppe i skallen på en. Omelodiöst, eller vad man nu ska kalla det, är kanske tvärtom. En kärv mening som är komplicerad och känns krystad och nästan stapplande, som man måste tänka på en eller några få gånger för att få ihop den .. den flyter inte av sig själv och man fattar inte direkt vad som sägs. Ah, ungefär som mitt inlägg då — omelodiöst? 😉 Men i alla fall — hör vi oss för, läser och kollar upp, så upptäcker vi kanske att när vi talar om musik så menar vi välljudande och melodiskt (vissa anser att musik ska följa "melodiska lagar"). Därför är det inte orimligt att anta att omelodiös är detsamma som omusikalisk. Många o-ord där...

"Per definition", Claes, "per definition" — det var Fredrika som "började"... 😉😛

Eller (direkt): Wikipedia

NEEEJ! Aldrig! Jag älskade 80-talet... det var då vi killar kunde springa runt med långt lockigt hår (mitt var INTE pentat) kajal och puder... Äh, skitsamma förresten! 🙁

Är det då inte också rimligt att, per definition, anse atonal, fritonal, nämnd " dödsthrashnåtlåt" samt Alsteds musik som omusikalisk?

Åsså var det fredag igen... dagen man sett fram emot mest under arbetsveckan; hem efter jobb, gnälla lite på mina två tonårsdöttrar för att de lägger beslag på allt utrymme i huset, fixa till och äta en god middag med reger... frugan, dricka gott vin, kanske kalla in några grannar och festa till det, eller gå ut med mina polare och leka "20" — en lek de flesta förstår mer och mer ju närmre de kommer fyrnollan. Men så har jag också, några gånger under årens lopp, passat på att tråka ut alla forummedlemmar med lite fredags-skitsnack i hopp om att trigga igång en helt meningslös diskussion. Själva skitsnacket har jag inga problem med, det fattar vem som helst som läser mina inlägg; jag kommer liksom aldrig till saken, och ibland skapar jag förvirring där läsare frågar sig om jag överhuvudtaget försöker förmedla något. Däremot, det där med triggningen... det är lite knepigare — antingen händer det inte ett skit, eller så kommer någon viktigpetter och ändrar hela riktningen så att diskussionen bokstavligen exploderar och driver käpp rätt åt helvete... Fast i och för sig, det är rätt roligt när diskussioner går käpp rätt också. Eller hur? När jag som snorunge under tidigt 80-tal satte ihop mitt första hårdrocksband med mina bästa polare — jag och den andra gitarristen kunde som bäst spela "Smoke On The Water"-riffet felfritt — gick vi ut och på fullaste allvar påstod att vi var Malmös nya Heavy Metal-underverk. Detta kungjorde vi via handskrivna-/ritade flyers, uppkopierade på något halvtaskigt Xeroxvrak. Två år senare hade "underverket" ännu att konkretisera sig — vi var snarare ett Heavy Metal-missfoster. Då, till trummisens förtret, steg dennes mamma in och tog sig an rollen som vår "manager" och tog bokstavligt talat över hela konceptet. Vi förstod inte vad hon gjorde, hur hon gjorde det, faktiskt inte ens att hon överhuvudtaget gjorde något. Vad som dock hände var att vi helt plötsligt började arbeta och utvecklas i rekordfart. Något vi (bandet) inbillade oss var helt vår egen förtjänst... En dag kom vår manager till vår replokal: "Pojkar, det är dags att ni släpper det där 'Vi Är Heavy Metal'-snacket nu' för det är knappast vad ni spelar. Ni måste kalla det för melodiös hårdrock om ni vill nå ut bättre." "VA!? Klart det är Heavy Metal!", utbrast bandet unisont och började oroligt kolla in varandra, som om det måste ha varit någon av bandmedlemmarnas fel att bandet i dess självklarhet inte uppfattades som 'Heavy'. Därefter visade vår manager oss ett utkast till en ny gruppaffisch: I mitten fanns vår — så "coola" och så "unika" — dödskalle ur vars ögonhålor det rann tjockt, nästan svart blod; genom tinningen en forcerad dolk, och runt skallen i övrigt en slingrande, helvetisk orm. Överst — med stora bokstäver samt de ack så tidsenliga Iron Maiden-typsnitten — stod bandets namn skrivet. Och där, direkt under dödskallen stod: MELODIÖS HÅRDROCK! Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi reagerade på själva affischen. Men ganska snart började vi i alla fall svänga oss med att vi spelade "melodiös hårdrock". Det lät helt enkelt bättre om man sa så. För min del minns jag att det på något sätt till och med ursäktade gengren (hårdrock) om man satte "melodiös" framför. Om inget annat så märkte jag i alla fall att brudarna började visa ett svagt intresse för "min" musik. Och det där med brudar var ju oerhört viktigt... ... det blev liksom fler i publiken. Men så det där med "melodiös"... Varför säger man ibland t.ex.melodiös hårdrock, melodiös Death Metal etc? Ingen säger ju melodiös musik, så varför väljer man att sätta melodiös framför en viss musikgenre? Och — finns det något sådant som omelodiös musik, respektive hårdrock, respektive Death Metal? Personligen tror jag att det beror på att man inser vikten av att locka till sig så många lyssnare som möjligt — gärna brudar. Så till den grad att man klämmer till med att man lirar insmickrande, lättfattlig och välljudande Death Metal. Fast man egentligen inte nödvändigtvis tycker det ligger någon sanning i det... Häpp!

OK, då vill jag också vara med: You Shook Me All Night Long I Love It Loud Sweet Child O' Mine Heavens On Fire Rock of Ages Rock and Roll All Nite Back on the Streets Och, eh... Hell Hole

En liten besserwisseranmärkning: Lennon och McCartney fördelade låträttigheterna 50/50 inte bara oavsett vem som gjorde vad, utan även oavsett den ene gjorde något överhuvudtaget.

He he... Så triggade vi ytterligare en djuping: Intelligent Design 😉 Tack för länken, Stolle. Det var mycket riktigt en underhållande och inte minst intressant läsning! Det skulle vara högst intressant att läsa vad DieHard, som "har läst väldigt mycket om religion, filossofi[sic!], psykologi etc." har för synpunkter på artikeln. Simon Blackburns är ju också filosof, med en handfull publikationer bakom sig dessutom. Jag förnekar inte att jag eventuellt har skyltat med min "okunnighet om både religion och människan i största allmänhet", men jag inbillar mig att jag har tangerat något av det som Blackburn med sin oslagbara självsäkerhet tar upp. Jag gillade särskilt: "The gospel writers were neither independent of each other, nor witnesses of what they write about. And we know that delusions are contagious, emotions are malleable, and they are powerful determinants of belief. Reminiscences themselves are known to be subjects of invention, since memory makes up stories and is itself easily assaulted and manipulated. [simon Blackburn]"

Det perfekta emo/rock soundet? "Perfekt" som i det perfekta ackordet?

Festligt, ja... Särskilt med tanke på att religionens då- och nutida språkrör löpande har nödgats förkasta och "gradera ner" sina gudstorier (som ni och för sig var inne på tidigare). Vid det här laget borde religionen ha blivit urholkad och meningslös som "meningsgivare". Eller åtminstone visa symptom på påbörjad urholkning. Kanske är det så att man i religionens namn rentutav söker mening med religion — i så fall ger jag upp. Notan, tack!

för alla dom som febrilt söker en mening förstås - framförallt med livet, döden, tillvaron, lidande å "oförklarliga" förlopp I all sin självklarhet ett ganska bra och heltäckande svar där, tycker jag, DP. Inte för att sabba stämningen, eller knyta upp några eventuellt redan knutna säckar 😛 — men visst ger väl de febrilt sökandes sökande efter mening även en viss form av "mening" (läs: näring) åt religionen själv. Frågan är om religionen i sig hade överlevt om de sökande någonsin fann någon mening. För vad ska man med religion till om man "redan vet"? så sant så sant 🙂 Är det OK om vi skippar brödet och går direkt på vinet? 🙂😉 ;)

Ja, för fan! Det är till och med straffbart att förolämpa!

Ibland känns det som att "ge svar" och "ge mening" är nära besläktade och kanske borde innebära samma sak... nja njo... föralldel osv. Men för att dra en Fredrik Lindström; Eftersom det är två olika ord, så är det bättre språkligt att söka skillnad ist för likhet. Språket berikas och orden kompletterar i stället för att ta ut varandra. Jag tyckte det var tänkvärt, inte nödvändigtvis toksant. Oj, en språkkänga! Jag är givetvis av samma åsikt som du och Lindström att man kanske borde undvika sammanblandning av ord och dess betydelser eftersom sådant annars kan göra svenskan till ett oprecist språkverktyg. Jag försökte dock bara ta fasta på den religiösa aspekten, och just det där om inte handlingarna (inte orden) "ge svar" och "ge mening" tar ut varandra och gör citatet lite motsägelsefullt och som resultat mindre tänkvärt — att religionen bara finns där för att kanske ge tröst... Jag köper att du tyckte citatet var tänkvärt och inte nödvändigtvis toksant. Mitt inlägg var riktat mot citatinnehållet, inte ditt personliga förhållande till dito. Hursomhelst... Precis som i citatet tror jag att inte religionen finns där för att ge svar. Jag kan bara inte se på vilket sett religionen däremot skulle "ge mening"... mening åt/för vad och vem?

Ibland känns det som att "ge svar" och "ge mening" är nära besläktade och kanske borde innebära samma sak...

Hmmm... ska man ha det där i åtanke när man läser dina svar här på forumet i övrigt också? 😉

Jag tror att det där nog är enklare än man vågar medge. Som med alla abstrakta och immateriella fenomen så kan man ju faktiskt , om man vill, bara föreställa sig en (egen) gud — och vips, så har man en rykande färsk gud. T.ex: föreställ dig ett objekt, vad som helst ur tomma intet — för det var väl så det började "på riktigt". Ge sedan objektet attribut och egenskaper, gärna några av övernaturlig karaktär, namnge objektet "gud" — voilà! Om du vill "tro" på den, gör det, andra gör så. Vill du förkasta den och skapa en ny, gör det, andra gör så. Vill du bygga vidare på någon annans "föreställning" och anpassa den till att möta just dina värderingar, gör det, andra gör definitivt så. Vill du varken "tro", skapa ny eller bygga vidare på någon befintlig "gud" — fine! Det finns många som inte heller vill det. Det finns säkert de som tycker att ovanstående är ett orättvist och löjligt — eller RESPEKTLÖST — resonemang. Och... ja visst! Kanske! Men en sak är säker: klart som fan (pun intended) att gud finns! "Den" är ju resultatet av enskilda individers föreställningar. Och att "bevisa bort" en föreställning är ju ganska svårt. Om man sedan vill, måste eller bör "tro" på dessa föreställningar, eller om man inte vill medge att gud är en föreställning, något abstrakt eller ogripbart — det är en annan historia. Alltså: Finns gud? Absolut! Det finns t.o.m. flera stycken! Kan det bevisas? Behövs inte! Case closed!

En snabb svängom... intressanta svar etc... Men snälla sign. slejnard, måste du quota så aggressivt?