Valle

Givetvis! Postar du en demo och skriver "Hej! Här är en låt som jag har skrivit. Jag vill ha feedback. Amatörer göre sig icke besvär!", så kan du lugnt räkna med att du kommer att få feedback som inte nödvändigtvis har med din demo att göra. Dessutom, det finns "Feedback"-trådar vars syften inte lika mycket är att få kritik som det är att skapa en önskad "effekt". Sådana trådar tar bara upp utrymme och inget annat.

Givetvis ligger det ett ansvar på att den som laddar upp en låt i "Feedback" att ge en liten beskrivning om låten (genre, innehåll, etc) samt avsikten med uppladdningen och vilken feedback som önskas. Trixet ligger i att "sälja in" sin låt och få lyssnaren att känna sig uppmanad att lämna ett omdöme. De flesta (av dagens medlemmar) som laddar upp ger en mer eller mindre OK beskrivning (jag gjorde stickprov på exempelvis dina, och de lever upp till OK beskrivning). Men där finns vissa förkastliga exempel där man laddar upp en fil med en hastig one-liner som inte säger ett skit. Dessa får finna sig i att nyfikna klickar på play, inser att det de lyssnar på är rent löjeväckande och lämnar tråden helt utan avseende. Men i grund och botten: Det är inte "din" rätt att kräva att få respons. Inte ens en "tumme upp". "Du" ska förtjäna den.

Om funktionen samtidigt (på något okringgångbart vis) gör det obligatoriskt för den som ska "gilla/dissa" att också skriva en tydlig motivering (konstruktiv kritik), så är idén OK, om än fortfarande lite "Facebook". I annat fall finner i alla fall jag ingen som helst nytta med idén. Jag tror till och med att det skulle dra ner varumärket Studio:s anseende. Jag blir fortfarande förbluffad över att en del kreativa människor dels inte inser vikten av att få/lämna kritik som också lättare kan vägleda till förbättring, dels inte klarar ta kritik utan att tjura ihop. Jag ställer frågan igen: Vad exakt får "du" (inte nödvändigt TS, alltså) ut av att ladda upp en produktion där du får tio "dissar" och en "gilla" utan någon som helst motivering? (Frågan är retorisk)

Jag förstår att dina avsikter är goda. Så det är inte det. Men feedback/kritik är helt jävla värdelös om den inte är konstruktiv. Om lyssnaren (den som ska bedöma) ogillar mixen, då är det kutym att tala om varför. Annat är sandlåda. Det finns inget oproffsigare än följande: Kompositören: Här är min låt. Feedback önskas. Tack på förhand! Lyssnaren: Den suger balle! Kompositören: Fine! Men varför suger den balle? Mer konstruktiv kritik ger mig möjlighet att förbättra. Lyssnaren: För att jag tycker att den helt enkelt suger! OCH DET ÄR MIN ÅSIKT! Vad fan har kompositören för nytta av detta?

Aaargh! Nej! 🥶 Feedback ska vara konstruktiv (helst med fokus på vad som bör förbättras). Jag hade personligen föredragit 5 miljoner lyssningar utan någon som helst feedback framför en "hiss/diss"-emoji. Att feedback-engagemang är så lågt beror sannolikt dels mer på det låga antalet aktiva forummedlemmar, dels på att de flesta är nyförmågor. Jag skulle gissa att majoriteten inte är här för att lyssna på våra låtar, snarare för att få tips och råd i andra ämnen. Eller för all del, få inspiration av låtar som postas på forumet.

Vad är det du tror att jag egentligen tycker men som inte tydligt framgår av vad jag skrev? Jag är annars trygg i mig själv och har inga behov att "linda in" åsikter eller "prata om det". Jag har en svag känsla av att du redan vet det. Var det möjligen det ofrivilliga blottandet av dina fantasier om "mera röv" som fick dig att gnistra till och därför behövde skifta fokus?

Njae, alltså ... jag talar inte om för dig vad du ska eller inte ska göra. Jag bara reflekterade. Men, för all del, om "mera röv" är något som får dig och dina fantasier att gå igång, kör på det.

Jag tillåter mig spåna lite här. Hoppas trådskaparen är OK med det. Det finns egentligen inga bra eller dåliga låtar. Om vi exempelvis tar en låt som den här så skulle man rimligen kunna säga att om det var Benny Andersson och Niklas Strömstedt som var kompositör respektive textförfattare, så är det en såväl dålig som tragisk låt. Men om det är en nybörjares försök till komposition och textförfattande, så är den ju inte direkt dålig, möjligen bara tragisk. Och med tragisk i det senare fallet syftar jag inte det minsta på textens budskap eller att låten är AI-genererad, snarare på avsikten med kompositionen i helhet. Det som ofta stör mig är när musiker använder genrer de antingen har svårt för eller inte har lärt sig förstå för att förmedla negativa budskap. För mig är det ett tecken på begränsad konstnärlig erfarenhet och/eller påtvingad, oönskad artistisk identitet. Som i fallet med den här låten: Här (och på flera andra ställen på forumet) har man alltså valt dansband/country som genre med hårdpornografiska texter för att därigenom dela med sig av sin åsikt om AI-genererad musik (om hur ”dålig” den blir). En sak jag har noterat i mitt sorry ass artistliv är att ovan beteende är överrepresenterat bland metalheads. Hur ofta har vi inte sett musiker som använder 1970-talets klädplagg hos exempelvis dansbandsmusiker som outsinlig källa till skratt och förringande, för att på så sätt försöka sätta etikett på genren. Och hur ofta har inte dessa varit metalheads – vilka själva avgudat (och kanske fortfarande gör) män i spandex, nitar och läder, liknande exempelvis artisten "Leatherman" i Village People. Det är då jag undrar om dessa metalheads inte inser det faktum att de står och pissar i hård motvind … Jag vill minnas att det finns en Studio-forumtråd från urminnes tider där just detta tangeras. Jag hyllar där ett liveframträdande av Céline Dion och Anastacia som gör en fantastisk tolkning av AC/DC:s ” You Shook Me All Night Long”. Men för hårdrockarna blir det bara för mycket. ”Helgerån!” ropar någon. När jag kontrar med att om man med samma logik då rimligen inte kunde anse att Black Ingvars borde anmälas för totalkränkning av en handfull genrer, så får jag veta att jag missar någon poäng med Black Ingvars. Samma sak, för att återgå till det där med val av klädplagg; jag brukar ta upp (den för övrigt fantastiskt roliga) filmen Spinal Tap som ett motdrag till lustiggörandet över dansbandsplaggen, och hur figurerna St. Hubbins, Tufnel och Smalls klär sig. Nej, det där är bara överdrivet skämt, sägs det gärna. Men nej, det är absolut inget skämt. Det är dokumenterad historia. Det är precis så många metalheads klär sig, både förr och idag. Så, vad fan har detta med tråden och framför allt låten i fråga att göra? Inte så mycket, antar jag. Men jag skulle nog vilja utmana dem som i recenserande syfte vill göra half-ass-låtar med hårdpornografiska texter att våga välja sin egen genre. Klarar man det, då är man artist/konstnär på allvar. Lite så.

Vad säger användarvillkoren?

Men så bra!

OK, mitt fel. Jag borde varit tydligare och istället kanske formulerat frågan: När är en "trovärdig expert-test" tillräckligt trovärdig för dig? Det finns redan en uppsjö av öron som har delat med sig av sina upplevelser av produkten. En "expert" kommer utifrån sina "expert-öron" att tala om för oss att produkten är fantastisk/skitdålig respektive trovärdig/förkastlig gentemot de produkter och/eller system den är avsedd att återge på konstgjord väg. Men för att utvärderingen ska fullföljas och ligga till grund för vårt beslut huruvida vi vill köpa produkten, då måste våra egna öron få säga sitt. Och det är då vi (sparar pengar) upptäcker att vi alla uppfattar ljud, rum och frekvenser olika. Det var lite mer så jag menade.

Vad är en "trovärdig expert-test"?

Så länge som det finns monitorer som kostar x genomsnittliga månadslöner så kommer allmän acceptans om "reliable mixing" i hörlurar vara något att se sig i stjärnorna efter.

Jag tycker att du kör på och installerar Windows 11 (om din dator är fit för det). Min gissning är att de som eventuellt får strul är de som antingen har en för gammal/slö dator eller de som har vigt sitt liv åt att superkonfigurera sin dator på hårdvarukomponentnivå för att vinna den där extra millisekunden som ändå inte gör någon skillnad. Det komiska är att det blir likadan ”rädsla” för uppgradering varje gång det är dags med ny OS-version (Windows – vet inte hur det är med Mac). Det var likadant när 10:an kom. Min studio funkar alldeles utmärkt med Windows 11 (även om jag väntade ganska länge med att uppgradera, men det var mer av lathet än av något annat). Själv har jag aldrig haft särskilt strul efter en uppgradering, och då har jag kört (audio) sedan Windows 98. Möjligen var Vista ett stolpskott (av andra skäl) och XP var trevligast.

Som sagt, nej. Vi lever i två olika världar; två olika språk, två olika tankesätt. Du är helt enkelt för smart för mig.

Nej, det behöver jag inte. Du skriver själv att du inte räknar dig till de konstnärliga. Jag får helt sonika acceptera det som den rimligaste orsaken till min oförmåga att hänga med i dina resonemang.

Det är här du tappar mig.

Eh ... nä! Eller? Jag ser mig själv som semiprofessionell (men 100% konstnär) men har inte använt analoga enheter sedan 1996. 2001 färdigställde jag min första produktion (CD) som var helt ITB. Jag kanske missförstod dig, dock.

Lite så är det med "mastring" idag, tänker jag. "Mastrare" är ju den senaste i raden mer eller mindre obsoleta musikfunktionärer som står vid stupets rand men som vägrar bli utknuffade av en algoritm som på millisekunder kopierar deras syssla. Jag lämnar inte längre mina produktioner till extern "mastrare", då jag såväl förr som nu har tyckt att det är onödigt. Men man måste ge dem cred för att med näbbar och klor står upp för sin "expertis".

Inget ont om Melodyne. Det är ett effektivt verktyg och har sparat många både tid och nerver. Men jag minns att när det kom, så var det ett himla ojsande över pluggen; för nu skulle "vem som helst kunna sjunga". Men så kom Cher, som redan sjunger som en gudinna, och visade hur kul man kunde ha. Och så blev det mer eller mindre accepterat ("gränserna försköts", som du så fyndigt sa det själv). Jag har dock vare sig köpt eller använd pluggen. Om det händer att jag får något sångspår som innehåller skavanker här och där, så har jag med fördel fixat det med direkt automation/redigering på "objekt"-nivå (jag minns inte vad det heter i andra DAW, men i REAPER heter objekten "items"). REAPER har i och för sig ett liknande korrigeringsverktyg (ReaTune), men jag är tveksam till att den duger för att förlita sig på den helt och hållet som med t.ex Melodyne. Dessutom tycker jag att det låter fult med 100% korrigerad sång. Har alltid tyckt att det låter mekaniskt på något sätt. Det är de små, oskyldiga bristerna som skapar konsten.

Nja, det vetefan! Har inte många antagonister kvar på forumet, vilka var de som höll liv i en tråd som borde ha dött efter max tio inlägg. (Ungefär som denna kommer att göra 😉) Ibland behöver jag bara skriva av mig. Och eftersom jag (som ovan nämnt) är så jävla fåfäng av mig, så vill jag gärna briljera med mina kompetenta tankar för någon annan än mig själv.

I alla fall inte mer än att du behöver Melodyne för att snygga till [din] fulsång, då ... 😁

Jag funderar ofta på det här med användandet av AI i musikproduktioner och det mer eller mindre dubbelmoraliska motståndet kring det. Det värsta, tror jag, är när jag hör musiker/producenter i min egen ålder (70-talisterna) ojsa sig över tekniken, bara för att i nästa nysning briljera med sin nya, hippa, supermoderna ”mastering”-plugg. Så vad det rimligen handlar om är att AI är fiffigt så länge det tjänar ”mina” syften – eller för all del, ”mina” brister i musikproduktion – men börjar bli ett hot när ”jag” blir överträffad av AI i det ”jag” redan kan. Och det är ju klart; här har man liksom offrat hundratusentals kronor, tiotusentals timmar, sena nätter, psykbryt, skilsmässor och fan vet allt, för att bygga upp en egen profession och eget signum – bara för att snart riskera bli helt överkörd av en jävla algoritm (förmodligen programmerad av autodidakta millennials). Vad var syftet med all svett och börda? Var det värt alltihop? Vad gör jag nu? Och jag känner faktiskt lite sådär själv. Fast inte förrän alldeles nyligen, när jag insett att AI inte bara kan komponera skitbra musik, inte bara spela musiken, utan nu även sjunga till den, med resultat som i de flesta fallen inte går att urskilja från en ”riktig” människas skills och förmågor. Jag kan spela en handfull instrument och jag har lätt för att skriva låtar inom flera genrer, men min specialitet har alltid varit sång och sångarrangemang. Och medan jag har haft ”överseende” med att instrument idag kan ersättas av (AI)pluggar, så tar det lite hårt på mig att jag snart kanske inte kommer att få kunna fåfänga mig och briljera med mina färdigheter i sång. Det kommer sannolikt att betyda full nedsläckning av mina seriösa musiksysslor. Kvar blir väl det obligatoriska gitarrlirandet på snappsvisorna på midsommaraftnarna (vilket jag egentligen avskyr att göra – jag vill festa, inte underhålla packade människor). Jag är nämligen den typen av konstnär som lider av brutal fåfänga och bekräftelsebehov. Jag älskar applåder och publik som hejar mitt namn. Musiker som spelar ”bara för att det är kul, och bara för mig själv” (jag har några sådana i min omgivning) ser jag blott som ett förkastligt slöseri med konst och kompetens. Så när jag presenterar en (ny) låt går jag igång på den konstruktiva kritik jag får – och då helst den negativa kritiken, så att jag kan överträffa mig själv till nästa gång. Nu blir min utmaning att försöka vara så … eh, mänsklig? … som möjligt – försöka undvika att låta generiskt som en AI, eller makter förbjude; bli ifrågasatt huruvida hela eller delar av min komposition är AI-genererad. Men, jag är ändå vän av AI. Vi gubbar (70-talister) glömmer gärna bort att vi själva antog tekniker som gjorde många av våra egna ikoner (40-talisterna) delvis obsoleta. Vad som förutsatte en hel samlad orkester att prestera kunde nu lika gärna lösas individuellt, och inte alls sällan av en och samma person. Vad som krävde utrustningar i gjutjärn inburna av kranar och traverser kunde åstadkommas med plastdominerande kompaktutrustningar. Enheter som var så jävla dyra att till och med namnkunniga studios inte ansåg det var lönt att investera i och istället hyrde eländet kunde nu istället användas i hur många instanser ens dator orkade med, till en bråkdel av kostnaden. Det är nog det som är grejen. Vi lever alldeles för excentriskt i vår egen nutid, fullständigt nonchalanta inför det faktum att vi själva bidragit till utdatering av andra människors tidigare professioner och som vi nu själva ondgör oss över bli drabbade av. Ganska intressant egentligen 😊 Trevlig helg på er!

Vadå då? Njae ... Ville bara kolla med tanke på hur du beskriver din utmaning. Tänk på att det finns de som har jobbat i över 20 år och som fortfarande tycker det är jobbigt och "pilligt" med ljud(teknik). Hos de flesta bottnar det i underlåtelsen att lägga ner tid på den tråkiga teorin, och istället försöka sick-sacka sig förbi alla i en sorts snabbfil. Problemet, bara, är att vid snabbfilens avfart kommer du att ställa samma frågor som du gjorde innan du körde på. Och då kan det vara försent. Kan. Måste inte. Det är dessutom vanligt bland nybörjare om att ha den felaktiga uppfattning om att/hur det "ska" låta – i den mening att det skulle finnas någon särskild mall för det perfekta ljudet. Det finns inte. Perfekt (ljud) är subjektivt. För att inte tala om anatomiberoende. Och tur är väl det. För annars hade ju allting låtit likadant. Så jävla tråkigt. Musikerbranschen (den seriösa, alltså) handlar om signum.

🙂 Jag har "jobbat" som sessionsmusiker samt på musikförlag, när det gäller att bli anlitad. Sedan har jag "satsat" på musik sedan 1981 och har tjänat en del, mest inom dansband trots att jag har varit rockare i stort sett hela mitt liv (det komiska är att jag i längre perioder var tvungen att spela dansband för att finansiera mitt rockband ...). Men jag har aldrig vågat säga upp mig från mitt nine-to-five. Vad jag tror jag vill ha sagt är att musik(er)-yrket inte bara har en enormt lång startsträcka , utan är mer eller mindre ett lotteri. Och det oavsett du är artist eller en funktionär bakom reglar och knappar. Inom musiken råder ingen direkt eller given vetenskap eller metodik. Det är ditt personliga signum som ska tävla mot miljontals andras signum om andras tycke och smak. Satsa allt du vill och kan på musik, om du verkligen älskar att syssla med det. Det kommer att få dig att må bra. Men ha alltid en reserv-utbildning/syssla med vilken du kan säkra din ekonomiska framtid om den Stora Stjärnan aldrig tänds - vilket den aldrig gör för många ...