Valle

Kan det vara så att bacillen i fråga har en volym på 0,000000000000000000000260208521 m³? Någon som pallar kolla — Fidden, Vallhagen?

Hmmm... betyder det att vi passerar solens volym (1.4x10^27 m³) någonstans vid 161, 162 sekunder? 😛

HE'S BACK! 😆

Din "väns" teori stämmer nog i alla fall in på gitarrister... Jag menar, kolla bara på Paul Stanley och hur många gitarrer den jäveln har haft sönder...

Och kör efter dess (mixologi) bilder och "presets" istället?

[tankebubbla] Hmmm... "analoga mjukvarusynthar", förresten... lite som elektriska ånglok... [/tankebubbla]

😄 En till som gillar siffror... Nice! Hmm... jordens volym? Ganska knöligt... Gissning: 129,91 sekunder (från start)?

Som ovan sagt: 59 sekunder!

Har ingen betydelse!

En bacill förökar sig dubbelt varje sekund. Det tar bacillen exakt en minut att föröka sig så att det fyller ett dricksglas till kanten. Hur lång tid har gått när dricksglaset är halvfullt? ... Jag behövde ändå slå ihjäl lite tid, så...

En (1) låt på två år är ingen bra ratio alls — det skulle ta er ungefär 25 fantastiska år att skriva en fulllängdare! Låt någon annan fixa fram låtarna åt er, så kan ni i bandet koncentrera er på vad ni är bra på.

Vad gör du för musik? Förr kunde jag göra nästan vad som helt för musiken. Idag, inte lika mycket som då. Eller, vänta...

Mega-grattis, Olsberg! (Kommer egentligen ganska lagom när jag nu efter fem år, sedan debutnumret, valt att inte förlänga min prenumeration 😛 [obs! Har inget med "bra/dåligt" att göra])

Följande, oerhört utdragna, anekdot utspelar sig en sommar i mitten av 90-talet när mitt band hade påbörjat inspelningarna av sin debutskiva... Det var kväll och inspelningspasset var äntligen över. Det hade tagit trummisen och bassisten ungefär åtta timmar att sätta grunden till alla tolv låtar. Tidsmässigt sett var det väl OK, men det hade nog flutit på bättre om det inte hade varit för den där sista låten — som fick tas om ett tvåsiffrigt antal gånger. Bassisten slet av sig basen och dundrade blöt av svett ut ur inspelningsrummet, in till kontrollrummet där jag och producenten satt. "Jag hoppas jävlar i helvete att det där satt! Annars vet jag fan inte vad jag gör!", fräste bassisten. Jag nickade medhållande, och hoppades tyst för mig själv (jävlar i helvete) också att tagningen satt — jag ville nämligen inte vara den som riskerade att dra in honom i en ny ond cirkel. I alla fall inte samma kväll. När bassisten (och trummisen) hade lämnat studion la sig en slöja av stillhet över kontrollrummet. Jag vände mig mot producenten och frågade lite betänksamt om vi skulle lyssna igenom låten innan vi stack. Han instämde, backade bandet och spelade upp låten från början. Vi lyssnade: Introt, allt OK... Versen, hur bra som helst... Refrängen, kanon... Vers, brygga, refräng, solo, superbra... Trum-break, fint... Basen kommer in, bra... Vänta lite... "Vad fan var det?", sa producenten. Och genom mina tankar for bara — nej, nej, nej... fan!. Han stoppade bandet, spolade tillbaka en bit och vi lyssnade igen, väldigt, väldigt koncentrerat: Solo, superbra... Trum-break, fint... Basen kommer in, bra... "UUIIII-DAAAA!" "Vad fan?", mumlade producenten och vände sig mot mig. Hans ansiktsuttryck skvallrade om både förvåning och ansträngning att hålla sig för skratt. "Det är någon som skriker något, det hör jag. Men är det vad jag tror det är som skriks?". Genast for hans händer över mixerbordet för att lokalisera den kanal som bäst tog upp... missljudet. Och återigen genom mina tankar — nej, nej, nej... fan!. Efter ungefär 20 sekunders "mutande och solande" uppenbarade sig det lilla fenomenet. Genom en av pukmikrofonerna kunde man klart och tydligt höra bassisten skrika ut i rent raseri: "FIIIITTAAAA!" Jag tog en telefon och slog bassistens nummer... nej, nej, nej... fan!. "Tjabba, jag har en rolig och en mindre rolig nyhet..."

Nej, nej, nej... Fel, fel, fel... 60/70-talisterna är skeppets befälhavare just nu, och kommer vara det en bra tid framöver. Och när den tiden är till ända så är det snarare dags för 90/00-talisterna att ta över. Så tyvärr, ThomasJ, du lär nog aldrig stå vid rodret... Men ändå... Aldrig någonsin kommer produktionerna att klinga så vackert som de gjort under 60/70-talisternas (vår) era; vi överflödiggjorde hänsynslöst "de gamla", och "de unga" kommer aldrig någonsin att komma ens halvvägs upp till den höga intelligens- och kvalitetsnivå som vi uppnått under vår tid. Musikens guldålder upphör i samma sekund vårt skepp når hamn... Ödmjukhet, mina vänner! Ödmjukhet!

Nämen, Dingbats! 🙂

Alltså, jag älskar ELO... (Lynne är en av mina absolut största influenser). Men, att kunna rocka loss med (eller om det heter "på") en cello på det här viset är verkligen något... Källa: Electric Light Orchestra - Ma-Ma-Ma Belle [Live]

Fred på Jorden? Aaaaawwww! 😉

Allt med EIFFEL 65 är läskigt... fast du menar kanske inte så? 😉

Det måste inte finnas ett självklart svar Jo, annars är det ingen retorisk fråga. (Du klippte bort lite där...) Jag menade förstås att det givna svaret (syftet) ligger hos var och en. Antingen gör vi det för att är det kul, eller för att skriva "bättre" låtar. Givetvis kan syftet även vara att det ska vara både kul och att det resulterar i "bättre" låtar, men det hör inte hit. Men OK, kvasiretorisk fråga då...

Hmmm... undra vad de menar med "Äkta 5.1-kanals surroundljud" — finns det även oäkta 5.1-kanals surroundljud? Lite som med en fruktyoghurtreklam (som jag inte minns vilken): nu med äkta frukt! ☺️

Jag håller med dig i det mesta, men låt mig få utveckla det här med lust: Jag drar inga paralleller med att [o]lust har att göra med låtars vara eller icke vara — självklart kan man skriva/arbeta ändå. Däremot påverkar [o]lust definitivt arbetets utförandesätt, tid och i [värsta] bästa fall resultat. Det tror jag några kan skriva under på. Jag är helt medveten om att vi alla arbetar på olika sätt. För min del slår det sällan fel: Om jag drabbas av inspirationsanfall och lust kan jag fullborda en drös "bra" låtar på skrämmande kort tid. Jag har även upptäckt att jag t.ex. tillåter fler klichéer om jag är på "humör". Om inspiration och lust däremot lyser med sin frånvaro kan det hända att jag kommer på mig själv med att slösa enorma mängder energi bara för att få till en simpel, fullständigt banal textfras. Men OK, jag har skrivit låtar som trots allt blivit "bra" även under en släng av olust, men de blir ofta så jävla kryptiska...

Om det var en retorisk fråga vet jag inte vilket som är det självklara svaret? Det måste inte finnas ett självklart svar, ur det allmänna perspektivet. I det enskilda fallet, ditt, kan jag knappast bry mig mindre om vad det självklara svaret är.

Eftersom du är "total nybörjare" tycker jag att du ska börja lugnt (kostnadsmässigt). Program att spela in i: REAPER. Gitarr-plugg: Dirthead eller Aradaz Amp (finns i tre modeller). Sedan finns ju (min favorit) SimulAnalogs JCM900 — men den pluggen är nog mindre lämplig som "metal"-plugg. När det gäller trummor så finns det inga bra free/shareware-alternativ. Lägg pengarna på Addictive Drums.

http://www.simulanalog.org/