Johnny Boi

Logic. 🙂

Lycka till och ha kul! Ni låter bra, särskilt kul med tre bra sångare!

<3 FET! 😄

Nämen!! Mina barndomsband! Trodde inte att jag skulle få se dem här! Kul också att du diggar min syssling Jonas musik! 😉 Haha, det var ju det fränaste hiphop-namnet nånsin! Ovanligt att hinta musikalitet med ett hiphop-namn. Nu vart det ju ett tag sen tråden startades, men om du är kvar Hammagrella, så vill jag tacka för en fin tråd! Bra att du gjorde ett så ordentligt första-inlägg, det blir både roligare och enklare att läsa, och som vi ser har många andra inspirerats att också lägga lite tid. För det är väl ändå våra favoritalbum värda?! 🙂 Som ni kommer att märka lyssnar jag inte så värst mycket på gamla grejer, dels för att jag är ung (under 25 i alla fall) och kanske lite för att jag har vant mig trycket i dagens musik, så när det kommer något pampigt parti på en gammal skiva känns det som att det kunde vart så mycket mer agg i det... Anyways, har många favorit-låtar och många bra band jag gillar, men att få ihop en hel skiva är nåt som inte många lyckas med ändå! Så listan speglar inte rakt av mina favorit-band utan hyllar de som fått till en helhet med sitt album, och som då dessutom håller en hög kvalité skivan igenom. Fast många favorit-band kom ju med... 🙂 Vi börjar bakifrån: 10. Jonezetta - Popularity (2006) Disco-rock, skulle man kalla det. Fast just sån här disco-rock hade i alla fall jag aldrig hört! Riktigt ösigt och härligt hög energi! Sångaren gör halva jobbet, tycker att han nästan låter lite "emo-aktig" i rösten, vilket passar sjukt bra här. Verkligen ett tips att spana in om man diggar...rock liksom. Modern rock då. Men ni kan skippa uppföljar-albumet, inte alls samma stil och en hyfsad miss allt som allt. 🙂 9. The Mars Volta - De-Loused In the Comatorium (2003) De e ju fräckt!! Normalt spolar jag förbi de långa experiment-partierna, men senast jag plöjde albumet rakt igenom pallade jag t.o.m. med dem, så bra är albumet. Maken till hög energi! Trumkompen på plattan är ju en historia för sig, oerhört energiska och "busy". Och så en av världens fräckaste sångare, i mitt tycke! En lagom konstig platta tycker jag, deras nästföljande fastnade jag inte för. 8. Dream Theater - Octavarium (2005) En skiva drömteatern inte fått så mycket cred för, men det tycker jag den förtjänar! Mycket bra blandning av lättillgängligt och avancerat, kort och långt, stråk-vackert och insane-ösigt. Ett så balanserat album har jag aldrig hört från gruppen. 7. Switchfoot - Nothing is Sound (2005) Mitt favvoband från staterna gör det mesta bra. Musikstilen är pop och rock, men det är inte många band som varierar låtarna så här bra. Oavsett om det är rak, ösig rock, medryckande pop eller fantastiska ballader så gör de det i världsklass. Svårt att förklara, det är bra låtar på alla plan helt enkelt. Skivan före och efter den här är också bara en hårsmån från att båda hamna på listan. 6. Relient K - Five Score and Seven Years Ago (2007) Relient K är också ett rockband med låtar i ett brett dynamikspektrum, men när det hettar till anar man ibland polerad-skatepunk-vibbar. Grymma musiker och låtar är det i alla fall. Ett album som inte kom med p.g.a. en stark "album-känsla", utan p.g.a. oerhört starka låtar skivan igenom. Fantastiskt proddat och mixat också! Skivan avslutas med oerhört mäktiga "Deathbed", ett elva minuter långt porträtt av ett människoliv (där de sista stroferna förresten sjungs av sångaren i Switchfoot). 5. Steven Curtis Chapman - Speechless (1999) En gammal räv som hängt med mig sedan barnsben tack vare min brorsa och som blev en favorit. En fantastisk låtskrivare, framför allt vad gäller texter - han skriver berättande och målande utan att det någon gång känns krystat. Som att när han skriver så råkar alla ord bara passa ihop vad gäller frasering, stavelser och rim, utan att han behöver anstränga sig... 🙂 Skivan i fråga fick hård konkurrens från tre andra i hans arsenal, så han håller kvalitén uppe. Det är återigen pop och rock i olika dynamik det handlar om, bara väldans bra gjort på alla plan. De två sista orkester-spåren är utomordentligt vackra. 4. Dream Theater - Metropolis pt.II: Scenes From a Memory (1999) Den har ploppat upp här i tråden förr, och jag håller med alla er som valt den. Maken till "album-känsla" alltså! Det här albumet är en helhet som inget annat. Det gör inget att kaggen vunnit klick-VM eller att synt-solona låter likadana med samma licks, det är ju bara så fräckt att lyssna på detta! En imponerande detalj är versmåttet som texten till "Through Her Eyes" är skrivet på, en sak man kan peka ut till dem som klagar på fjantiga och/eller amatörmässiga texter. 3. Loney, Dear - Dear John (2009) Loney, Dear gör musik som ingen annan. Jag brukar lyssna på hans (Emil Svanängen) musik som avkoppling till all annan musik (som avkoppling till musik, höll jag på att säga). Dear John är den mest genomarbetade skivan hittills, i varje fall vad gäller ljudkvalité. Och låtarna går inte av för hackor, även om hans andra skivor innehåller en del låtar som tangerar eller överglänser denna skivans bästa. Lyssnade på den i hörlurar, liggandes i sängen i mörker. Helt rätt miljö att uppleva den för första gången i! För er som inte vet så handlar det om mycket egna pop-låtar, alltsom oftast framsprungna på akustisk gitarr. Tonvis med enkla och förtrollande melodier, mycket nynnande och lallande, mycket akustiska instrument. Dessutom inget tryck eller kommersiell komprimering, och inte mixat efter dagens radio-normer. 2. Switchfoot - Hello Hurricane (2009) Favvobandets senaste och starkaste skiva! Varje låt är ett guldkorn. Jag fick SPADER när jag hörde förstasingeln "Mess of Me" i promotionvideon, som bestod av hopklippt live-material plus en studio-session och diverse foto-sessions. Maken till fuzzig, ösig, pampig rocklåt alltså... Och resten av låtarna är klanderfritt gjorda rakt igenom, på alla områden. Köpte Special Edition-utgåvan som var i form av en 90-sidig bok, plus DVD och en extra-CD med demo-versioner av låtarna i olika stadier. Inte en helt perfekt skiva, men det är bara för att det är Switchfoot jag kan säga så, för så här hög kvalité håller de alltid. Om deras nästa är, som de säger, bättre än denna...då tror jag att det kan vara den helt perfekta skivan. 1. Muse - Absolution (2003) Satt på en nattbuss på väg hem genom Tyskland efter en konsert i Berlin med Switchfoot. Satte på denna skivan. Hade en av de bästa lyssningsupplevelserna någonsin! Den här skivan tar verkligen musten ur en när man fått in humöret och sugen att lyssna på lite Muse. Det är hårt, oerhört snygga riff, vackert, fuzzigt, makalöst pampigt med de klassiska inslagen... Den har ju så gott som allt. Också en skiva som erbjuder en perfekt dynamisk resa. Har inga ord...en verkligt gjuten helhet av makalöst bra låtar, proddade på bästa och fräschaste och fränaste sätt. Jepp. Några bubblare: Relient K - Forget And Not Slow Down (2009) Mycket intressant skiva, inte minst för att alla låtar inte står med på baksidan av skivan! Där står titlarna på låt nummer 1,2,3,5,7,8,9,11,13,14 (och 15, sista låten är tvådelad). De som saknas är outron, intron eller omformningar av låtarna (låt 15 är t.ex. en flygelversion av nr 14 - som för övrigt är en punk-influerad rocklåt!). Innehåller fantastiskt höga toppar, men tyvärr också partier av lite lägre kaliber. Steven Curtis Chapman - Beauty Will Rise (2009) Oerhört gripande skiva. Stevens dotter dog i en tragisk trafikolycka hemma på uppfarten, bara fem år gammal. Detta är sångerna som formades under sorgeperioden, mycket enkelt inspelade och sparsamt arrangerade. Ändå är det fantastiskt bra låtar, vilket det iofs borde bli om man var bra låtskrivare från början och sedan fått öva på det i femton album. Verra Cruz - Emancipation Day (2006) Rock med inslag av lapsteel, slide, ÖS, triolfeeling, klassiska rock-knep... Mycket uppfriskande trio! A.C.T. - Last Epic (2003) Våra duktiga svenska grabbar i A.C.T. har ju gjort en egen Metropolis pt. II! Dessa fantastiska musiker tar ut svängarna ännu mer än DT, typ så mycket som Queen gjorde. Det är charmigt, roligt, genomarbetat, musikaliskt och med glimten i ögat. Mecca - Mecca (2002) Gamle Survivor-räven Jim Peterik slår ihop sig med låtskrivaren och sångaren Joe Vana, bjuder in f.d. Toto-medlemmarna David Hungate och Fergie Fredriksen plus några fler grymt begåvade musiker, och levererar melodisk AOR när den är som allra bäst!! Ett MÅSTE för fans av Toto, RadioActive, Airplay och den vevan. Sanctus Real - We Need Each Other (2008) Välgjord rock och pop med variation i dynamiken. Skivan ger ett proffsigt och välgjort intryck. Helheten i albumet är vad som föranleder omnämnandet här.

Jag tror och hoppas att de kommer att öka! 🙂 Pengar är trots allt en såpass stor drivkraft att förr eller senare kommer någon reagera på de alltför låga ersättningsnivåerna.

Ett mickbås brukar man i regel dämpa ut totalt. Du strävar alltså efter att inte ha någon rumsklang alls. Dock kan man om man konstruerar ett eget fundera över om man i konstruktionen kan lösa problem med stående vågor. En manlig röst går som lägst ner till runt 90 Hz, vilket innebär en våglängd på 3,8m, så inga (obehandlade) mickbås kommer undan de problemen (inte p.g.a. storlek i alla fall). Kanske du kan bygga in en avstämd helmholtzare i en eller två av väggarna.

Bra nystart av diskussionen, Nattvaktaren! Själv orkade jag inte med den förra tråden när inte alla debattörer orkade hålla sig på en sund och sansad nivå... Jag fick lite tankar när jag läste allas kloka funderingar: Detta har väl ändå iTunes rått bot på sedan det kom? Fast finns det inte en massa skräp? Använder inte Spotify, så jag vet inte. Så som jag har fattat det så finns det inte någon "kvalitetskontroll" någonstans i kedjan? Skulle kanske kännas lite konstigt med en sån i och för sig... Men som det är nu så kan man väl i princip spela in tio spår tystnad, göra ett album av det och släppa på Spotify via någon digital distributör? Detta är ju ett av de vanligaste argumenten för. Men det jag inte förstår är hur folk ska hitta en på Spotify? Om man då är ett litet band som inte så många hört, vad vinner man på det? För det första kanske man får några random-träffar (folk som bara spanar runt), för det andra några nisch-träffar (folk som är insnöade på precis den genren man håller på med (förutsatt att bandet är nischat)). Men det känns inte som så många träffar totalt... Utöver det, är inte enda skillnaden med t.ex. MySpace att på Spotify får man låtarna i högre kvalité? "Nu kan man ju gå in på Spotify och lyssna in sig på bandet...", "Folk som hör talas om oss från en kompis kompis kan börja lyssna på oss direkt", etc...har man inte kunnat det sedan MySpace kom?? Nej, men det krävs enorma pengar för att få sin musik upptäckt över världen. (kanske inte "enorma pengar", ville bara citera din mening bakvänt 😉) Jag tror inte skivbolagens tid är förbi, men deras roll håller på att ändras, och de kommer nog få nya konkurrenter i den rollen. Som jag var inne på ovan, så kan nu (om jag fattat rätt och det tror jag att jag har) vem som helst få upp sin musik på Spotify. FATTA vilken soppa!! 😉 Jag brukar dra en liten teknik-utvecklings-historia: Först kunde inte vem som helst spela instrument (fint, högt utbildat folk på 1800-talet). Sedan fick alla instrument i hemmen och alla lirade, men vem som helst kunde inte spela in (så var det väl fram till mitten av 90-talet kanske). Sen kunde alla spela in, men man kunde inte nå ut med sin musik (det krävdes fortfarande skivkontrakt för att få det distribuerat). Nu kan alla det också, via digitala distributörer (fysisk distribution är väl det sista som är kvar där). Gränsen har hela tiden flyttats framåt, men vid gränsen har det alltid stått "gatekeepers", de som väljer ut vilka som ska få komma över gränsen och få hjälp av "proffsen". Vad finns på andra sidan gränsen nu? Jo, marknadsföring och mediakontakter. Vem som helst kommer inte in på radio/TV, vem som helst blir inte intervjuad i de populäraste tidningarna. Visst kan man komma dit via en indie-internet-hype, men det händer inte så ofta, och via skivbolagen är man garanterad mediauppbåd. (Nu blev kanske detta lite väl OT... Nattvaktaren, ska vi sluta diskutera skivbolag kanske? 🙂 Det ligger så många ämnen kring det här med Spotify att det lätt glider ifrån!) Jag tror alltså inte att Spotify automatiskt genererar en buzz omkring ett band, eftersom det inte finns några krav för att komma in. Därför krävs det fortfarande väldigt mycket för att synas, så att det inte bara blir att man som litet band lägger upp musiken på Spotify, offrar en massa cd-skivor man annars - teoretiskt - kunde sålt efter konserterna, och sen drunknar i Spottan-havet och de enda som lyssnar på en är kompisar och deras kompisar. Det krävs "gatekeepers", och att man som band blir upptäckt av dessa... Har mer tankar men tar de en annan gång! 🙂

Exakt, hösten är bästa låtskrivar-årstiden!! 🙂 Kloka tankar och råd Ace!

Bra jämförelsesida där, Johan! Man kunde ju AB-lyssna rätt bra där. Jag tycker faktiskt att referensmixen är vassast hittills, men tona's mix har något jag tycker referensmixen saknar: saxen är lite mer högerpanorerad. Det känns helrätt i tona's mix, den sitter skitbra där. Det är nog det enda jag saknar i referensmixen. Instämmer med de andra, enkel men bra gangsterjazz! 🙂

Ooooh, tell me 'bout it! Man kan ju ligga i timmar! Fast en av få låtar jag fått färdigt kom till så, men då tände jag lampan och satte mig med gitarren ett tag för att få den att fastna. 🙂 (Hej Martin förresten. Din gamle ITM-pooler här. 🙂) Vilket sammanträffande, jag räknade antalet låtidéer i mitt låt-excel-ark i förra veckan landade på exakt samma siffra! Så jag vet hur du känner det. 😉 Mycket viktigt! Här kan man spara in mycket tid och energi. Jag sällar mig nog till den skaran. Tyvärr är det nog svårt nuförtiden att få en låt 100% klar utan att blanda in en dator (om man inte sitt band att skriva med såklart). Jag tänker på produktion och sånt också. Dock tror jag att det är här problemet ligger för många: de tänker att allt ska bli färdigt på en gång, att när de startar ett projekt och spelar in idén, då är det i det projektet låten kommer bli helt klar en vacker dag... Och ju mer kunskap man får om hur mycket som verkligen krävs på alla områden för att få ett proffsigt resultat, då kan det lätt kännas överväldigande. Sedan är det det här med kvalité på inspelningarna, att man alltid kan vänta någon vecka så har man råd med den där lite finare pre-amp:en, eller, nästa månad har jag tid att akustikbehandla och DÅ kommer det låta bättre! Jag tror man får sätta lite gränser för sig själv. Jag känner VERKLIGEN igen mig i ditt problem, Slejnard! Som sagt har jag genom åren kommit på material (varierar från delar till färdiga alster) till 52 låtar (räknar bara mina rock/pop-alster som jag skrivit utan medkompositörer), varav: 8 har blivit helt klara, inspelade och mixade, och ytterligare 7 har blivit arrangerade och framförda live. Resten har aldrig blivit ens färdig-arrade. Det är en sjukt dålig procent!! 😉 Något jag saktas ner av är att jag inte har full koll på hur man proddar en låt (fascineras av all "ljudkonst" som ofta ligger så rätt i (den sortens) välproddade låtar, alla effekter och synt-trix, SÅNT vill jag kunna!). Och jag tror att det kan vara liknande för andra, t.ex. att man drar sig för att spela in de instrument man inte är van vid. Men det är väl bara att köra! Learning by doing helt enkelt. Dock märkte jag att om man kan få upp kvalitén utan att lägga för mycket tid så ska man nog göra det: jag och en vän satt och jobbade på en poppig rocklåt där refrängen inte ville lyfta och vi började tappa sugen. Jag föreslog att kompisen, som är helt ok på att mixa, skulle göra en snabbmix på trummorna - och tio minuter senare lät det oerhört mycket bättre och vi fick nytt mod! Så man får göra en avvägning, om det är värt tiden det tar att göra en insats för att förbättra något område, så att man kan komma framåt med låten. Det var nog tillräckligt med text för ett inlägg. 🤪

Dags för en bump här tycker jag! Nuförtiden borde det ju finnas ÄNNU fler som blev förälskade när de såg specarna på det där fina ljudkortet - "Wow, 10 kanaler in!" - och slog till, men nu sitter där med bara 8 för att de sista två är i SPDIF... Jag själv är i just denna sits, även om jag var fullt medveten om att de räknade in SPDIF i det totala antalet ingångar. Men nu har det blivit dags att öka på antalet kanaler för att få lite mer att leka med vid truminspelningarna! Såg Claes tips om Aphex207D, en preamp med inbyggd a/d, men för många kan det nog kännas lite väl saftigt med 6.750:- (plus att jag inte tror att den är två-kanalig?). Även RMEs renodlade converter ADI 2 ligger en bit upp i prisregistret, 5.000:- hos tysken. Det billigaste alternativet jag hittat är DSPII från ART, en tvåkanalig preamp med inbyggd a/d för 3.100:- hos Thomann. Undrar nu om det kanske finns någon annan som hittat ett billigare alternativ? Ska erkänna att jag undvek att leta inom Behringer och liknande märken... 😉 Vore kul om någon hade tips på en billig a/d-omvandlare så att jag kan få användning för min gamla M-Audio DMP3... 🙂 Ha're! Edit: Fortsatte leta lite, hittade ytterligare en preamp-lösning: Samson C-Valve. Dock enkanalig, och inte toppklass direkt... I 24 bitar kan man bara välja på 48 eller 96 kHz. Kostar 930:-/st.

Mer snack i den här tråden!! I den stora trumtråden rekommenderade Carle en SP B1 till HH, någon mer som testat? Står sig 451:an lika starkt här som när tråden tog paus då för fyra år sedan...? 😄

Det har blivit dags att köpa lite gear så att jag kan utnyttja de två sista kanalerna in på mitt FP10. Hittills har de övriga åtta gått till BD,SD,Tomx4,OHx2. Jag är rätt säker på att kanal nio ska vigas åt en rumsmikrofon, men vad tycker ni den sista kanalen ska gå till? Jag antar att det står mellan virvel under kontra hihat. Så vad har ni för erfarenheter: är det enklast att klara sig utan SDu eller HH? Gissar att många säger HH och att den ändå finns i överhänget, men njaaaa jag vet inte... Hihat måste ju ändå va rätt gött att få kontroll över och kunna få nära och torr i en vers eller så...och det är ju inte så att man drar upp sejaren järnet om man väl har en mick på den. Så skriv gärna vad ni tycker ska vara på kanal tio och vilken mikrofon ni skulle ha i andra änden av sladden... 🙂 PS. Har en SP B1 att tillgå utöver befintliga trummikrofoner, ska man reservera den till rummet eller kanske köra den på HH då? Såg nämligen att Carle rekommenderade B1:an till HH, någon mer som testat det än eller? I så fall får jag ju börja titta på en ny stormembranare till ambience också...

MYCKET bra. The looks, the sound, the bling!

Alltid lurigt när det basuneras ut att det är gratis, men alla bildexempel man ser är gjorda i betalversionen... 🙂 Ändå värt om man har råd tror jag!

Intressant ämne! Verkligen! Enda jag känner jag kan utlåta mig om är KORG MS2000, som vad jag förstår inte tillverkas längre - skumt! För den är ju kanon! Väldigt enkel att förstå, man kan göra råfeta kopplingar hit och dit och grejer, och den låter väl ändå rätt bra i allmänhet eller? Och eftersom den redan slutat tillverkas är den ju ett steg närmare kultstatus. 🙂

Tack för det konkreta exemplet! Kollade på en video med Ethan Winer, där han också gav några tumregler: "To be useful for music applications, the diffuser needs to be at least three inches deep" och "It's generally accepted that for each inch of diffuser depth, you need to be one foot away". Detta eliminerar min taktik att ha diffusorer ovanför OH-mikrofonerna, eftersom det knappast är 90 cm mellan cymbalerna och taket... 😉 Funderade lite och du har rätt. Det är nog dags att prioritera om lite för min del. Jag kan inte stå still i mitt låtskrivande längre och vänta på att jag ska bli klar med akustiken. Har vid det här tillfället 52 låtar kvar att arra och spela in, då känns det som att bara smälla upp en skumgummimadrass och sätta upp trummorna igen är rätt väg att gå... Akustiken kan jag fortsätta med när min kompis sitter och mixar i januari nästa år. 🙂 Så då vet ni, kära trådläsare: det kommer inte bli så mycket bilder och inte så mycket byggande på ett tag nu, däremot kommer jag fortsätta plugga och planera akustiken för detta rummet på lediga stunder och är det något jag undrar över/vill dela/etc så skriver jag här, så det skulle va kul om diskussionerna fortsätter ändå! 🙂 Peace

Jag och en vän passade under vår studioutbildning på att jämföra lite mikrofoner: C414, SM81 och U87 på OH C414, U87, SM81, KM184, Röde NT2 (kanske A?), C451 på akustisk gitarr Vi turades om att sitta i sweetspot (Genelec 8030) medan den andre switchade kanaler (32-ch Audient) utan att personen i sweetspot såg vilken mikrofon som var på. Båda föredrog C414 både till akustisk gitarr och OH! Men jag tror verkligen att detta är tycke och smak som sagt.

Ska man inte uppmuntra någon som av nyfikenhet, vetgirighet och ambition tagit sig för ett projekt som har för avsikt att förbättra ens färdiga alster? 😉

I will... Men du Gilbert, jag vart lite nyfiken: varifrån kommer regeln med 1,5-3m avstånd fram till diffusorn och vad är anledningen?

Det minns jag inte... Vi får ta och kolla hur det stod egentligen! Minns i alla fall att jag kände mig lite lurad.

Då tänker jag om! 😄

Har inte boken här, men nästa gång jag har tillgång till den så ska jag citera några stycken. Det jag menar är att boken statuerar en generell approach till akustikbehandling som funkar i alla rum, "så här gör man" liksom, när det egentligen är så sjukt olika från rum till rum. Som jag nämnde i något tidigare inlägg så blev frekvensresponsen mycket jämnare när jag tog ner alla draperier, att jämföra med boken där man sa (om jag minns rätt nu) att 2/3 av väggytan skulle vara täckt med draperier. Nämen tjena du! Hehehe, va skönt att du inte är arg för att jag glömt lämna tillbaka den. 🙂 Du, den varningen glömde jag förmodligen helt bort. Jo, den är mycket förenklad, och det kan väl vara bra (när den heter "abc" också), men vad jag hade önskat var lite disclaimers här och där i stil med "det här är en generell approach som kan ha olika effekt i olika miljöer, en djupare förståelse i ämnet är nödvändig för att få total kontroll över akustiken i sitt rum".

Är inne i sommarjobbsperioden, plus har flyttat, plus har en del gigs nu. Men funderar fortfarande då och då på detta arbetet. Senaste planeringen: X-led: Ny 57 Hz-Helmholtz mot bortre kortsidan. Komplettera med ytterligare Helmholtz stämd till 95-100 Hz, antingen stående ovanpå den nya 57:an eller vid kortsidan jämte dörren. Y-led: Två Helmholtzare placerade längs östra väggen, den ena stämd till 90 Hz, den andra till 110 Hz. Antingen placera i ett L runt hyllan, eller ta ner hyllan och placera hur som helst. Testa även att placera stående framför elementet, alternativt hänga upp den ovanför elementet. Z-led: Två Helmholtzare, den ena stämd till 80 Hz, den andra till 110 Hz. Måste ta hänsyn till rören, plus placeringen av OH-mikrofonerna till trummorna... Diffusorer: Där det får plats, dock helst över OH-mikrofonerna till trummorna. Som ni ser i mina noteringar när jag gick runt och lyssnade på specifika frekvenser så har jag två hörn som verkligen låter grymt starkt ibland. Vad kom vi fram till vad gällde Superchunks? Hur djupt ner i frekvens var de effektiva? Antagligen sätter jag igång med diffusorer först, för jag VILL VERKLIGEN sätta upp trummorna igen och fortsätta lira... 😉 Plus att jag inte kommer framåt i mitt låtskrivande om jag inte får trummor inspelade på ett par låtar nu. Så jag håller på att läsa in mig på både RPG- och QRD-diffusorer. Som nämnts vill jag ha en över varje OH-mikrofon för att få ett aningen bättre trumljud i alla fall, trots att rummet egentligen är för litet för truminspelning (men hey, det är ju bara demos...). De ska alltså upp i taket, vilket gör tyngd och build depth till begränsande faktorer. Någon som är inläst på diffusorer och kan spara mig lite tid ifall det är någon diffusor-metod som är att föredra, eller någon annan som går fet-bort, så slipper jag läsa ett par timmar i onödan... 😉

http://www.6581-8580.com är ju en guldgruva om du vill lyssna på SID-ar och jämföra de olika chippen. Finns många bra låtar där också! 😄 Rekommenderar "Shape" och "Flimbo's Quest" av Johannes Bjerregard, "Airwalk 98" av Glenn Rune Gallefoss, eller varför inte "Tintin on the Moon" av Jeroen Tel.