Opus99

Logic finns för mac, medan cubase finns för både mac och PC, och filformaten är direkt överförbara. Däremot har jag hört sägas att cubase är lite mer problemfyllt på mac än på PC. Inte säker på om det är sant, men det verkar vara betydligt färre som använder cubase på mac än på PC.

Jag står bakom Sonnox, men reverbet kan man skippa. Det håller inte samma användbarhet som de övriga pluggarna och det finns inte för Powercore heller.

Åtminstone de låtar som visas upp, där håller jag med om att en del är chockerande, väldigt charlatan-mässiga. Att titta på den stora finalen, att detta är europamästerskapen i hit-komposition ... då blir man faktiskt arg/frustrerad/ledsen. Sen kan morsor och andra sitta och pricka in näsvisa fem-ettor typ "äsch, du ska inte vara så avundsjuk", men dom anar inte hur fel dom tolkar.

Jag tycker det finns några självmotsägande element i den där videon. Speakerrösten säger bl.a. "Idag har digital teknik nästan gjort rent hus med den analoga, men inte alla är nöjda med det". Jag kan inte relatera till det. Är man inte nöjd med resultatet så kan man ju knappast skylla på tekniken, eftersom den tekniken var vad man själv valde att använda. Människan är ju aldrig underordnad verktygen. Analog inspelning är ju ca 100 år gammal medan digital är ca 30. Vi kanske ska vänta i 70 år till på att digital inspelning ska mogna, innan vi dömer den enligt samma kriterium som den analoga. Men själv tror jag aldrig någonsin jag hört musik, där det jag stört mig på eller blivit lyrisk från direkt kan hänvisas till att det spelats in eller mixats på det ena eller andra sättet. Aldrig.

Se där, hade ingen tanke på att dom kunde vara rippade till nätet. 🙂 Men det var en hemskt kvalitet, i jämförelse med Future Music skivorna, och det är väldigt korta avsnitt. De flesta är mellan 1 till 1½ timme. Men här är det bara de första 10-15 minutrarna. Man kanske kunda lägga ut dem, det vete katten vad moralen säger om det, men ... Det här är väl i alla fall ett bra sätt att se hur en del superstjärnor jobbar, och få höra hur de tänker.

Genom att vara prenumerant, det är väl det bästa. Kommer säkerligen fler såna. Men restupplagor, det säljer Future Music säkert, om dom har dom kvar. Kanske finns prenumeranter lite här och var som vill dela med sig, på ett eller annat sätt.

Vi brukade kalla det klitorisintervallet 🙂

Tidningen Future Music har som vana att ibland göra hembesök till producenter av elektronisk musik med kända namn. De bestämmer möte och åker till studion och filmar och intervjuar och ber artisten i fråga visa hur han gör, vad han gör och hur han tänker osv. Sen klipper dom ihop det till en film på ungefär en timme och lägger det på en DVD som följer med tidningen när man köper den - vissa nummer. Här i Sverige har dom varit och gjort reportage om bl.a. Steve Angello (november 2007 numret), där man får följa både när han skapar en låt från absolut noll och även när han färdigställer en redan existerande låt. Jag har sett typ 7-8 st av dom reportagevideorna, så åtminstone så många finns det. Reportageserien kallas för "Future Music in the studio with [Artistnamnet]". Det kanske kan vara något att kika på om man vill vara i studio med kända namn i genren 🙂

Det är mycket av den här anledningen som jag utövar musik, aktivt, istället för att "framställa" musik, som man gör med datorer. Tänk dig att du har en direktkoppling mellan dina idéer/det du ser/känner framför dig, och dina ljudprylar, så det går av sig själv, i real-tid. Nästan som en direktlina mellan huvet/kroppen och ljudprylarna. Det är i princip det jag tycker händer för mig när jag spelar instrument. Jag spelar ut det som händer, i real-tid. Sätter jag mig vid datorn så ... då tar det stopp direkt. Det räcker med att jag måste öppna ett meny fönster och klicka i någon inställning, så vips är min uppmärksamhet på något annat och idéerna är borta, och det blir bara dataspelsmusik, á la donkey kong. Jag måste vara "in the zone" hela tiden .. tvingas jag gå ur den, vrida på nån eq, då blir det till att köpa pendeltågsbiljett mellan de två zonerna och ett jäkla känsligt pendlande. Men jag tror inte det finns ett kartlagt förstående för det här i psykologin. Snarare i filosofin då. Ibland de bästa beskrivningarna jag hört av inspiration, är att det är som att försöka somna. Ju hårdare man försöker, desto sämre går det. Testa att sjunga in i datorn, i sin sequencer .. rakt upp och ner. Diktafon går ju med iofs, eller mobiltelefon med ljudinspelning 😄 Vissa skriver ner, noter, men det är inte alla som gör sånt. Finns en story om någon schlagerkompositör, minns inte vem, slutet av 70-talet, som gick på stan och så bara Pang slog inspirationen till. Han hade inget papper och penna eller bandare, så han kastade sig in i en telefonkiosk och ringe hem till sig själv. Frugan svarade, och han sa åt henne att hämta bandspelaren och ställa den bredvid telefonen. Så sjöng han in det på band genom telefonen 😛 Jag själv gör alltid 90% av musiken i huvet INNAN jag sätter mig vid datorn. Är det ett långt musikstycke, då skriver jag ner det på papper (noter) men är det en vanlig låt så gör jag hela stommen, ackord, arr och .. ja 90% i skallen. Inte för att jag "kan", utan för att jag vet att när jag sätter mig vid datorn så är det kört. Datorn, det är framställningsplatsen för mig, inte tillkomstplatsen. Känner igen det där, men för mig känns det snarare som att jag upplevt en väldigt positivt känsla, ett känslorus, snarare än att det faktiskt fanns någon substans där. Ungefär som att man upplevt känslan av att höra/göra en gåshuds-låt, utan att ha hört/gjort en. Man kände bara känslan, längtan liksom. För mig så är det här komposition i sin högsta form: att skapa avbilder av hur man känner sig ihombords och berätta för andra / dela med sig till andra hur man vill känna inombords när det känns som allra bäst. Det är i alla fall det jag försöker göra ... när jag är vaken 😉

Det primära måste alltid vara att det ska låta bra. Där håller jag med, men ofta har jag lite svårt att se varför bakåtsträvan kommer med in i bilden? Ja vet inte ... jag går mer på intryck. Det är den högsta sanning som finns för mig. Om det låter bättre nu, eller då eller imorgon ... jag tänker liksom inte i tidsaxel där, utan jag bara lyssnar och säger. Det finns gott om gammal teknik för några kronor som låter betydligt bättre än ny teknik för tiotusentals kronor, och det finns lika gott om ny teknik för tiotusentals kronor som låter betydligt bättre än gammal teknik för några kronor. En ny produkt, en ny metod, teknik kan komma till, men ofta så har ju nya metoder en barndom att uppleva, med sjukdomar, oavsedda effekter och oförutsedda problem, som måste slipas ned och fasas av, innan de blir balanserade och mogna verktyg. För mig är det inte en fråga om att nytt är en förbättring av det gamla. Det nya är bara något annat, och frågan om det är bättre eller inte .. det avgör vi ju själva, genom att undersöka det på nära håll. Sen om en överstyrd rörpreamp eller bitcrusher är bättre eller sämre .. ja det är inte svart eller vitt. Det har du rätt i. Min inställning är att förbättring ger användaren mer frihet, fler valmöjligheter utan beskostnad av produktivitet. Digitalt kan ju emulera analogt ganska bra, medan analogt inte kan göra detsamma. På det sättet tycker jag digitalt är bättre, om det används på ett konstruktivt sätt. Men om analogt hade kommit idag, och det digitala som finns idag var idealet för 20 år sen, då hade jag tyckt det som fanns för 20 år sen var bättre; men inte för att det tillhör någon gammal personlig kärlek. Ah, där sa jag något, att man kan förväxla tekniska ideal med en preferens för musiken för den tiden. Det kanske är det som berörs lite här, som jag inte snappat upp förrän nu? 🙂 att vissa säger den tekniken "är bättre" bara för att de gillar den musiken som gjordes med den teknikens förtecken.

Hade ingen aning om det här, intressant att veta. Själv har man valt att hålla sig bort ifrån surround, det verkar så förbaskat bökigt. Kräver ju nästan alltid att åhöraren sitter i den mittersta 20%-en av lyssningsytan för att det ska bli rätt, och inte bara konstigt. MM hade en artikel för några år sen, en round table diskussion mellan 5 st vana surroundmixare. Det var minst sagt vilt skilda ideal de hade. Och som du säger Gizmozis, så finns det verkligen ingen konvention. Finns inte ens några stadiga konventioner om vilka vinklar högtalare ska stå i - förutom möjligen i DTS då. Så man kan undra vad man mixar för, när man gör surround.

Jo, det har du rätt i. Ska väl tilläggas att jag har aldrig suttit vid en sån mixer som jag nämnde heller, bara hört ljudet ifrån den. Förmodligen är det signalprocessningen man menar, de inbyggda effekterna (ungefär samma som Sonnox). Nä, inte så 😛 Snarare att de som siktar mot att renodla, extrapolera och "göra fritt från smågrus", dom går i en gammal fälla. Vi vill gärna ha det serverat rent och rakt och "logiskt". Nazisterna är mitt favvoexempel på det, då dom lyckades missa att det är känt sedan hedenhös att "rent blod" är genetiskt sett det minst motståndskraftiga. 😉

Förstår hur du menar. Jag ser det som att vi människor upplever vissa saker som behagliga och andra som mindre behagliga. Och att använda "rent" som riktmärke, det leder sällan till vad vi upplever som behagligt. X-2000 tåget har ju så pass bra "väghållning" att folk blir betydligt mer åksjuka och upplever förvirring i den tågmodellen än i tidigare tågmodeller med sämre väghållning. Fantastiskt rena mixerbord, som Sonys OXF-R3, spelar in och återger ljud så ofärgat att färgningen nästan inte är mätbart alls, och det är väldigt få som tycker om den ljudkvalitén som kommer av det. Det låter "krom", blankt, gnistrande, och ganska hårt. Noll mysfaktor. För mig är det tecken på när det blir "för rent". Är man, som advokaten, duktig på att formulera sig i den svenska akademins uppfattning om god svenska, så brukar folk säga att man låter som en pojkscout, en besserwisser, högfärdig, okänslig, principriddare osv. Det blir jobbigt att lyssna på, ansträngande, precis som alltför rent ljud. Det behövs ojämnheter, variation och blandat kompott i viss mån och viss form för att vi ska trivas. Hur vi upplever saker är en sak, medan rent är teori och tekniska efterhandskonstruktioner. Om vi lyssnar på ljud som är precis balanserat, lika mycket av alla frekvenser vi kan höra (Vitt brus) så tycker vi det låter extremt ljust och hårt och inte alls musikaliskt, för att människans uppfattning om bra ljud ser ut ungefär såhär. Så kan jag tycka att det här är med "rent" med.

Jag är lite för det där med att musik i sin mest känslorörande form är just levande musik. Hade katt som liten, och när katten var liten hade den en tygmus som han lekte med. Man kunde kaste den, eller dra den framför katten med en snöre och så, och katten var oftast med på noterna, spanade lite, viftade på svansen och högg musen. Men så, satt vi ute på verandan, och så prasslade det till i buskarna och man kunde se en liten skogsmus där under. Katten fick syn på den och trots att han lekt med mus (tygmus) hundratals gånger, så såg man att Nu jävlar, nu var det allvar liksom. Katten såg som paralyserad ut, och ägnade precis varenda nervimpuls i hela sitt medvetande åt att bevaka musen för att kunna slå till i rätt ögonblick .. det hade han aldrig gjort med tygmusen. Så har jag känt lite när det gäller musikupplevelse med. Att göra det på dator, porta, studio .. det är en sak, och det är kul och behagligt och ganska tillfredsställande. Men när man kommer ut, då "vaknar" man liksom. Det är först då man inser vad man saknat - i alla fall för mig. Då blir man musiken, man är "i" den, istället för att framställa den eller lyssna till den från högtalare.

En advokat, som pratar i exakta termer, rena kinesiskan, och låter som tagen direkt ur svenska akademins ordlista, med slickad kotlettfrisyr, helt känslolös och en uppsyn likt en robot, det är kyla. Motsatsen till det, är värme. Så är det i ljud med, för mig. Något som är alltför exakt, och hänsynslöst, blir kallt. Och det som uppvisar uppmärksamhet och omtänksamhet mot en själv, blir varmt. Det här rör ju inte bara ljud, det här rör ju känslointryck överlag, i bild, känsla, smak, lukt, tankegångar etc. Bandmättnad är den kvalitet som rullband tillför till ljudet när man spelar in i hög nivå på bandet. Att dra ner diskant och pumpa med kompressor det tycker i alla fall inte jag efterliknar inte den kvalitén speciellt bra. Fett betyder tjockt, massivt, att ytterligheterna är mättade och de element som innehåller den detaljrikaste informationen för människans uppfattning är återhållen. The loudness war, är väl en benämning som man kan irritera sig på. Men vilket ord man än använder så sker likafullt en utveckling som leder till tekniskt degradering av ljudet. Det är ofrånkomlig fakta. Håller med till 100%. Begrepp skapas genom att en benämning upprepas tills andra anammar det. Alla benämningar, det spelar ingen roll vilken benämning man än pekar på, har skapats genom att det upprepats och anammats tillräckligt mycket. Det jag kallar Lejon, kallar en del akademiker för Felis Leo. Det jag kallar sömnmedel kallar läkare Flunitrasepam. Men båda uttrycken har kommit till på samma sätt i båda lägren - föreslagits eller upprepats till de blivit anammade.

Jag brukar låta det "smalaste" ljudet diktera vidden för de övriga. Vissa ljud har en tendens att låta smalare, eller mindre. De har liksom en viss vidd i sig själva. De skvallrar liksom om hur stort rummet är. Det här är rent upplevelsemässigt tänkande, inte tekniskt. Jag brukar se till att de andra instrumenten eller stämmorna låter proportionerligt breda. Har jag en bastrumma i mono, utan reverb på, så kommer jag inte att bränna ut en full stereo bas till det. Basen behöver inte låta exakt lika bred, eller "i samma rum", men åtminstone i samma galax. Har trumsetet 10 graders stereovidd och man blaffar ut två feta distmattor i full 90 graders stereo till det .. då blir det skevt för mig. Det blir ungefär som hela 'rummet' blir utsträckt, som vid misslyckad widescreen: http://www.tvpredictions.com/stretch.jpg För mig gäller det oavsett man försöker skapa en akustisk rumsbild, eller om man siktar mot en helt syntetisk ljudmiljö.

Tycker det är skitkul med tjejer som gör sig hörda med, och inte bara faller in i 'snygga tjejer med kraftfull röst som lyder under regissör-liknande producenter' - rollen. Välkommen 😳

Jag tror fortfarande anarkisten frågar sig var han är på väg egentligen. Jag tror alla musikanter frågar sig det vid flera olika tidpunkter i livet. Från början så bara gör man det som känns bra, och ser ett mer eller mindre behangligt scenario öppna sig framför sig i framtiden, eller åtminstone en dimmig framtid i ljus framför sig. Men när man börjar se att det man gör inte leder dit man från början kände, man börjar se igenom den illusion som underhållningsbranschen egentligen är, då börjar man fråga sig vad man ska göra. Det klassiska är ju att musikintresserade försöker vinna uppmärksamhet, att de försöker "göra så bra musik att andra vill sälja den åt en". Och detta genom att spela upp musiken för de som är musikutövare själva. De får förvisso kritik och uppmuntring ifrån andra musikutövare, men är man ute efter att sälja så .... blir ju det ungefär som att göra glass, och försöka sälja den till folk som redan tillverkar glass själva 😆 Musiker har ofta helt andra ideal än de köper 90% av skivorna i världen. Min väg har varit att gå tillbaka till rötterna, och göra det som vill ut ur en, som ger en rysningsar i kroppen och får hela varelsen att bara vilja yla av njutning. Alternativet är att bli en toppliste-snubbe, och då är inte "det man känner" rätt vägledare längre. Då handlar det om att prioritera det som krävs för att uppfylla de villkoren istället, och det tar oftare kål på viljan och lusten i det långa loppet. Men vi är olika, det finns ett fåtal som gillar det.

Men .. i cubase finns ju autoplay. I mediabay spelas filen upp automatiskt om man markerar den (den inställningen finns). I SX3 finns ingen autoplayfunktion i audiopoolen, men där finns en playknapp. Autoplay i SX3 finns dock i import dialogen. Det borde väl funka ganska bra?

Man skulle kunna förenkla det här, som: "Jag vet inte säkert varför jag gör det jag gör, jag vet inte heller riktigt vad som är min målsättning". Kanske om man lyckas besvara det någorlunda .. så blir det lättare att bära, och göra 🙂

Sitter med cubase själv. Men till andra skickar jag så gott som aldrig annat än ljudfiler, midifiler och PDFer. Men inom steinbergs ramverk så finns cubase egna utbytesformat, som kallas för Track archive. Kan läsas av cubase och nuendo. Track Archive exporterar angivna spår, inklusive audio/midi data, volym, pan, gruppspår, viss plug-in info osv. Men det avkräver inte mottagaren på att ha samma uppkoppling av ljud in/utgångar och precis samma mappstruktur. Markera alla spår i ditt projekt. Gå till File -> Export -> Selected Tracks. Välj "Copy" i dialogrutan och välj en destinationsfolder där ditt "Track Archive" ska lagras. Track Archive är en XML fil, och den kan nu importeras och användas direkt av vem som helst som använder cubase/nuendo. Det påminner lite om Digidesigns format OMF på det sättet, men Track Archive exporterar i stort sett allting, medan OMF exporterar audio och grundläggande volym och panoreringsinställningar. Plus att OMF är betydligt mera spritt. Track Archive funkar som sagt såvitt jag vet bara på cubase/nuendo, osäker på sequel.

Jag frågade, för om det är så att du vill lägga in en wav-fil på varje tangent så borde ju EXS24 själv kunna göra det alldeles utmärkt. Jag har aldrig provat EXS24 förstås, men jag har aldrig träffat på en sampleplayer som inte kan göra det.

Instämmer med Assar. Dra in dom från utsidan. Den funktion i cubase som hanterar ljudfiler samplingar m.m. kallas för Media Bay (eller audio pool om du är på SX3). Där importerar man alla potantiella ljudfiler och drar dem från poolen till ett spår.

Okej. Men, är det som drloop säger att du har ett ljud för varje tonhöjd? eller har du flera tonhöjder och flera dynamiska nivåer av varje tonhöjd?

Rumsuppfattning är ju en neurologisk upplevelse, en illusion, som vår hjärna gör. Den upplevelsen sker ju alltid på samma sätt, oavsett vi står mitt i en orkester eller om vi lyssnar på en stereo-inspelning av orkestern. På så sätt är stereo en inre uppevelse som sker i vårt medvetande. Förstår precis hur du menar och håller med. Men det strular till definitionerna lite, i alla fall för mig. Försöker man definiera vad stereo är ur ett tekniskt perspektiv, så betyder ju stereo två eller flera ljud, som kommer från olika riktningar och i olika fas, men ändå upplevs som en enhet. Jag tycker det är en relevant definition av stereo, för utan dom fysiologiska förutsättningarna så kan vår hjärna inte skapa 'spöket', den inre upplevelsen av avstånd och rum. Därför tycker jag det är viktigt att både beskriva helheten, men även avskilja de olika delmomenten av helheten 🙂