Valle

Sorry, Mr Music Business man, men du kan inte ha kakan och äta den: antingen överlever artisterna UTAN bolag (som du ju faktiskt påstår), eller så gör de inte det. Nej, det representerar verkligheten. Jo, du förstår visst. Exemplet med "ha kakan och äta den" ovan understryker poängen. Det är nog dags att du samlar dig lite. Jag tror inte du vet vad du skriver längre.

Jomenvisst. Låt dig inte luras av Valles lite raljerande inlägg, idioten har mer koll än vad som ibland är nödvändigt att skriva. Han kanske menade "antal toner" under ett visst antal takter... Wise ass!

Det var jag som "gillade" ditt inlägg. Och jag gjorde det av den anledningen att du lyckades med något som endast var 1000:e annonsör lyckas med, nämligen att presentera vem man är, vad man har gjort, vad man vill göra och hur man blir nådd. Med detta ger jag dig mina allra varmaste lyckönskningar i din karriär och hoppas att du snart hittar en samarbetspartner.

PENTA, för fan! Jag tror dock att "favorit"-skalans antal toner och variationer minskar allteftersom erfarenhetsåren ökar. Man kommer till insikt att det helt enkelt är töntigt att prioritera antal toner framför feeling/känsla. När jag som 16-, 17-åring började bli skapligt hyfsad på gitarr efter några års intensivt övande, så var det viktigt att svänga sig med myxi- och pyxi-skalor och allt vad fan de hette, även när det var meningslöst. Några år senare hade det reducerats till "penta"; behövdes inte mer. Jag kom på att jag hellre var en "Clapton" än en "Malmsteen". Fler brudar... OBS! Jag talar i egenskap av rockgitarrist. Inte jazzonanist... – hoppsan då! – jazzorganist.

Bara för att ett arbetsområde får ett "namn", så betyder det inte att det inte har funnits tidigare... Jag tycker mig se en skrämmande begränsning i din kunskap om vad som omfattas av en given affärsverksamhet inom musikbranschen. Ditt sätt att förringa t.ex. bolagens betydelse för artisten är smått komiska. Jag vet inte om du själv numera ser dig som artist eller om du ens är rimligt verksam inom musik; men de flesta verksamma artister begriper så pass mycket om sin business att de aldrig förringar någon branschfunktionärs betydelse; de svänger sig inte med kommunistpropaganda som "Kamrater, vi behöver inte dem! Vi överlever utan dem!". En artist, som fattar grejen, vet att branschen består av viktiga funktionärer som artisten INTE kan klara sig utan. För att sammanfatta hur du kommer ut i diskussionen, låt mig bjuda på en exemplifiering (ditt specialområde): Du har fått en fix idé om att det är dags att en gång för alla utrota det kvinnliga könet på hela planeten, så att "vi" män kan gå vidare med mänskligheten. Edit: många stafvel.

Gott och se dig igen! 🙂

Hmmm... Vilken uppgift, enligt dig, har ett "skivbolag"?

Sant... fast i mitt fall handlar det lite mer om "portabilitet" 😉 Inte för att jag sitter på någon monster-DAW. Men det är sällan jag får kritiska problem med prestandan, ändå... (dessutom ska TruePianos vara ganska snålt på den fronten).

Härliga slunga-sinnet-bakåt-i-tiden-låtar, gillade särskilt "Heaven on the street". Lyssnade på fyra låtar från fyra olika plattor, så någon rättvis bedömning kan man inte ge. Men en anledning till att det kanske inte gick som de ville var nog att sångarens/sångarnas karaktär var sämre än till och med min. Och det säger inte så jävla lite. En förbannat bra låt kan sabbas av töntig sång.

7 GB (Annars, jävligt bra, ja. Och definitivt värt priset.)

I grova drag: NI = Native Instruments Angående "emulering". Jag tror att begreppet har används lite inkonsekvent (jag är en av bovarna, sorry) i syfte att skilja de pluggar vars ljudåtergivning sker genom syntes (t.ex. TruePianos) och de pluggar som är baserade på samplingar (t,ex, Native Instruments Upright Piano). Vilket ju är lite galet eftersom det i båda fallen handlar om "emulering". En liten not: TruePianos (och många andra pluggars) ljud är dessutom baserat på en kombination av syntes och samplingar. Så här har vi lite av en hybrid...

Hmmm... Vet inte om det där var en sorts faktaunderstrykning eller åsikt. Men du tror inte att det egentligen är flyglar TruePianos försöker emulera (jag menar, inte bara det att pluggen marknadsförs med ett flygelgränssnitt, engelskans piano verkar ju vara föredragsvis synonymt med flygel...)?

Varför språkpoliserna menar att det är "fel" (och jag håller lite med, faktiskt, trots att jag är något av en språkliberal) är att en konjunktion förväntas binda samman (föregående) satser->meningar->stycken. Att börja en text med "Men" är alltså inte "fel" om den rimligen kan antas binda samman förra satsen/meningen/stycket. Men i ditt fall var det ytters tveksamt – ergo: "fel".

Jag kollade/lyssnade även på bassholes tips, givetvis, och det lät hur OK som helst. Nu var NI-prylarna av underordnat intresse, men om jag ändå hade gått på NI (i samma prisklass) så hade jag istället valt NI:s NEW YORK CONCERT GRAND, vilken jag tyckte lät "bäst" av de fyra som ingick i "the collection".

Bra fråga... Finns det ingen rock-flygel? 😉 Hursomhelst... Eftersom jag i stort sett aldrig jobbar med musikproduktioner där IRL-piano/flygel är ett krav, och därtill att pianot alltid är ett av ensembleinstrumenten, så spelar det nog ingen roll vad jag väljer. Flygel, (stå)piano, emulering, sampling – spelar ingen roll. Däremot kan jag säga att jag prioriterar lagringsutrymmesanspråk. Jag betalar heller 1300 för en emulerande piano-plugg som tar högst 500MB på lagringsenheten, än en samplad motsvarighet som tar 3+GB i anspråk.

Läste någonstans (minns inte riktigt) att Amber-modulen (v 2.0) skulle vara en emulering av Steinway Model D och att det skulle låta "väldigt nära"... Någon som har någon erfarenhet av detta?

Usch, vad svårt... Tackar ödmjukast för alla tips jag fått! Jag har mer eller mindre bestämt mig för TruePianos, som sign. robc tipsade om. I och för sig har jag sneglat åt TruePianos förr men hejdat mig för köp eftersom jag egentligen aldrig har behövt något piano som jag inte har kunnat få från andra pluggar (ägde Sampletank en gång i tiden). Sedan har vi ju det där med emulerat vs. samplat piano, vilket jag egentligen borde ta upp en sådan där töntig "fredagstråd". Men det går fan i mig inte att höra någon skillnad när förutsättningarna är rimligen desamma. Kanske, kanske, kanske – om det handlar om ett solo-piano, och då särskilt klassiska stycken (där eventuellt ljudet av pedaler och "hammare" också gör sitt), men då ska man verkligen veta vad man ska lyssna efter. Ska man som jag, som i det här fallet, använda pianot till en pop-/rocklåt, så kan jag säga om att det är en riktig flygel jag har lirat in med och ingen skulle (våga) hävda motsatsen. Igen, tack för hjälpen 🙂 Yours truly!

Då svarar jag some en mickestrang Ett sånt dära piano där man bara trycker på en knapp så kommer det typ Mozart. Typ. Vet inte. Det var min mamma som sa det.

Ge mig ett bra tips på ett bra VSTi-"piano", maxkostnad €100 / $140. Helst inte NI-samplingar/player eller dess like (även om de finns inom prisintervallet). Det är ingen idé att försöka locka på mig monster i 5000 SEK-klassen. Jag kommer nämligen förmodligen bara att använda pluggen i en enda produktion, kanske två, och sedan kommer den bara ligga och ta lagringsutrymme. Tack på förhand!

Väl? Du menar: Skivbolagen behövs i mindre utsträckning än (skivsäljande) artister? Men de har de; enligt artikeln har intäkterna "för skivbolagen (...) gått ner ordentligt". Varför är den sanningen oviktigare än den att inkomsterna för artisterna inte har minskat? Så borde ju? Kanske? Kom igen... aktuell period intäkters ska matchas mot föregående periods utgifter/budget; om då intäkterna enligt artikeln "för skivbolagen (...) gått ner ordentligt", så kan du inte få till en vinst. Oavsett – inte minst – så gissar du ju bara! Varför är den sanningen oviktigare än den att inkomsterna för artisterna inte har minskat?

Äsch... Det var menat lite som en komplimang – om än lite långsökt – och jag ser för min del gärna att du tar det som en sådan också 🙂 Precis, och det understryker ju lite min poäng att "mastring" inte är något som måste göras som separat process och/eller av utomstående. Men enligt min mening är det faktiskt just den uppfattning (i synnerhet på det här forumet) som överlägset råder; att det visst bör/ska/måste låta skötas av någon annan för att det ska låta "bra" (vaddå "bra", liksom... bra för vem?). Många frågor som ställs här på forumet får, utan att någon lyfter på ögonbrynet, oftast svar som "det är när du själv tycker det är bra som det är bra", "det avgör du själv", "låt dina öron bestämma", "det är en smaksak"... etc etc. Men ICKE när det gäller "mastring" – då är det någon annan som ska tycka/avgöra vad som är bra, någon annans öron som bestämmer, någon annans "smak" som gäller. Till och med när det bara handlar om att "få upp volymen" börjar folk tjata om "mastring" – vilket ju inte minst den här tråden är ett bevis på. Nja, vi kan ju gå vidare lite i diskussionen om du har lust. Jag kan ju börja med att fråga dig: Hur skulle du vilja säga att "mastringen" under 70-, 80-, 90, 00-, och 10-talet har förändrats som (1.) en oumbärlighet respektive (2.) arbets-process/moment?

Kontrollrum behövs inte längre. Lurar + VRM-box, och du är Go!

😆 !!! Snälla, säg att det inte är riktigt så illa när det gäller mitt gnat...

Lågt.

Nu är du faktiskt ute och cyklar... Management är en en vetenskap; management är det där lilla extra som gör att du blir en bra artist; ALLA behöver en manager – oavsett artiststatus, verksamhetsomfattning och erfarenhet. Utan manager blir det liksom bara "halvbra".