Valle

Fast det tror jag ingen påstår heller. Man "dör" inte av att lära sig teori, och man "dör" inte av att kunna teori, och man "dör" inte av att använda sina teoretiska kunskaper. Däremot, som jag nämnde ovan, så kan för mycket fokus på teori snarare stjälpa än hjälpa kreativiteten. I värsta fall uppstår ett sorts beroende, där man exempelvis helt saknar förmåg att spela en låt utan sina noter – trots att man har spelat låten hundratals gånger och trots att man i övrigt är en skicklig instrumentalist. De som jag tror kan ha mer nytta av sin teori än andra är de som tar fram musikunderlag i någon form, t.ex. noter och arrangemang. Men för musikskapande behövs bara kunskaper om hur man spelar på instrumentet man eventuellt använder sig av vid skapandet. (Kommentarer om att instrumentanvändandet i sig förutsättter muikteoretiska kunskaper gör sig icke besvär!) Många tar det här med musikteori lite på för stort allvar. Jag gjorde det också en gång i tiden. Idag säger jag hellre "skulle det inte vara läckert om basen lirar ett A där". Men det skulle inte förvåna mig om det till och med här på forumet finns folk som hellre säger: "Skulle det inte vara läckert om basen lirar subdominantparallellens subdominant där" Bara för att det är häftigare. Edit: Gissa gärna tonarten ovan... Edit 2: Tog bort provocerande mening. Inte likt mig att provocera.

+1 @ Claes

Här ska du få ett tips som jag använde mig av på Hellvalla Burn III, och som i alla fall jag tyckte fungerade för mitt syfte. Jag letade bland min musiksamling efter ett "rätt" gitarrsound, där jag efter ett dussintal lyssningar fastnade Avril Lavigne-låten "He Wasn't" (Spotifylänk). Introt i den låten har en torr gitarr med ett skönt sound. (Jag tror att vill man rippa ett sound så lyckas man bäst om originalljudet är torrt, dvs närmickat och inga rymd-/rumseffekter.) Jag lyssnade igenom introt några gånger tills jag hittade ett parti (två, tre sekunder långt) som jag tyckte rimligen höll samma "intensitet". Därefter tog jag en "snapshot" av kurvan i Voxengo GlissEQ (men man kan även använda gratisprogrammet SPAN - i sådant fall får du lägga originalgitarr och "din" gitarr på två skilda spår och fullpanorera ut dem vänster respektive höger). Se till så att dB-skalan går ner till åtminstone -60 dB (gärna lägre, men här är det viktigt att poängtera att ju lägre skalan går desto svårare blir det att efterapa soundet). Sedan blir det lite knepigare: INNAN du börjar pilla med track-EQ: Du måste lyssna på gitarren som du vill "rippa" och försöka skapa dig en rimlig uppfattning om helhetsljudets olika ingredienser. Hur mycket dist har man dragit på? Vilka av gitarrens mickar är (in)aktiverade? Hur "hårt" slår gitarristen an strängarna? Etc. Spela med, ratta och testa. Ju närmre målljudet du kommer i det här stadiet, desto bättre slutresultat. Nu är det dags för EQ:n att ta över och göra resten av jobbet. Börja med HP och LP (alternativt HS i senare fallet, eller kanske rentutav en kombination) och skär tills du tangerar originalljudets lägsta respektive högsta frekvensnivå. Därefter kör du parametriskt ("peak filter") – och här gäller det att testa fram och tillbaka med bandbredd ("Q"), boost och cut; ibland får man dra på riktigt jävla mycket... men måste man, så måste man. Och så nu till den småtråkiga sanningen: Du kan aldrig få exakt samma sound. Men med ovan simpla steg kan du få ett mycket nära sound. Det positiva är dock att när du kör gitarren tillsammans med allt det andra (i mixen) så "låter" den fan nästan som "den där gitarren"... Mina 2 cents. Disclaimer: Det skarphörde kommer att säga att gitarrerna inte låter ett skit som Avrils gitarrer. Korrekt, men det var för att jag sänkte "min" distnivå samt lät lite mer botten komma igenom. Det jag mest var ute efter var gitarrens frekvenskurva. Oj, det här blev långt. Jag har annat att göra...

Varför inte det? Edit: La till "inte" för att undvika syftningsfel.

Om du hittar någon annan förutom mig i den här tråden, eller för all del på forumet, som har påstått något i stil med att "musikteori hämmar kreativiteten", så ska jag offentligt be dig å det hövligaste om ursäkt. I annat fall står jag fast vid att du har en liten elegant touch av besserwissm. Du tar inte ut låtar på gehör längre?

För min del kom musikteorin in i mitt liv långt senare efter att jag kunde lyssna på en låt och snappa upp hur de använt ackorden utan att behöva sitta med en gitarr och gissa mej fram. Det kunde jag tack vare det enda jag hade: mitt gehör. Jag säger vad jag menar och menar vad jag säger. Sedan får du leka besserwisser hur mycket du vill i det avseendet. DESSUTOM sa jag "att en alldeles för stor fokus på teori och teknik hämmar kreativiteten". Jag säger inte det för att jag inbillar mig det, utan för att jag vet det.

Självklart "följer" jag de tonarter och skalor som finns. Men inte för att teorin säger att jag måste göra det, utan för att mitt gehör säger det. Vad gäller musikteorins "värde", så anser jag att en alldeles för stor fokus på teori och teknik hämmar kreativiteten. Musikteoretiska grunder kan förstås vara på sin plats, men utan övervägande fantasi/improvisationsutrymme blir det bara sådär översofistikerat och sexuellt avtändande. (Jag har skapat en tråd om just detta tidigare.)

Sorry. Inte min mening att sabba. Jag misstolkade väl det jag citerade. Hittade en bra artikel här (dock något år på nacken): http://www.svd.se/kultur/okade-intakter-fran-spotify_4457513.svd

Låter som en riktig lyxyacht... 😄

SadamJR sa det! Det är mycket möjligt att de imponerande musikteoretikerna ovan har alla dessa tjusiga skalor i åtanke när de skriver/påbörjar sina låtar. För min del verkar det en aning för pikant och överdrivet, men det är ju jag. Jag "skriver" nästan varje minut av mitt vakna dygn... det poppar ständigt upp melodisnuttar, riff, eller whatever i mitt huvud. Någon gång hakar jag upp mig på en melodi, och sjunger den (i huvudet) om och om igen, då vet jag att det är något bra att gå vidare med. Därefter bygger jag på med ackord, och slutligen struktur och arrangemang. Lite mindre hippt än de teoretiska tipsen ovan, kanske, men precis lika resultatbringande. I alla fall inom pop och rock.

Då väntar vi. Under tiden: Det är inte alls så det funkar, inte ens "lite så"! Du får ingenting från STIM när det gäller försäljning av skivor. Det är en gåta för mig att du pallar diskutera så här mycket utan att någon gång ta dig några sekunder att göra en sökning på Google med exempelsträngen "STIM Spotify" (utan citattecken). Eller varför inte bara kolla här: http://www.stim.se/s...ik-pa-internet/

Jo, att man får STIM-ersättning för Spotify-"klick", det råder det ingen tvekan om. Spotify betalar ju STIM-licens just för det avseendet. Att du skulle få samma sorts upphovsrättsersättning även från Spotify (utöver STIM:s, alltså), verkar däremot skitkonstigt.

Nu är det kanske jag som inte hänger med... (jag har som upphovsman/artist själv ingen som helst koppling till Spotify). Men vad är det för "ersättningen från enbart Spotify" jämte de pengarna du menar kommer från STIM och som avser "Spotify-spelningar"? Får du ersättning "per klick/stream" från både Spotify och STIM?

Till dig: http://www.youtube.com/watch?v=nbZEkFLXh9Y

Jag tror du missade poängen med min fråga (med jag formulerade den väl lite för klantigt). När du antyder att ersättningsnivån som härrör från Spotify är låg, syftar du på den ersättning som STIM har avtalat med Spoyify, eller den ersättning bolagen betalar till artisten i form av royalty för varje såld digitalkopia, eller vad? Anledningen till att jag frågar är att jag inte vet vilka ersättningar du diskuterar: Ovan talar du nämligen dels om din royalty, dels om din "ersättning från Spotify (...) [som] är ca 0.0023 euro/stream i snitt". Sedan avslutar du med "Sen är det väl även så att man får STIM-pengar för Spotify-spelningar också?"

Jamen... "Ding ding ding! What do you have for him johnny!!!" JJ, när du har hört artister ondgöra sig över hur "lite" Spotify "betalar", vilken ersättning tror du att det rimligen har handlat om – den som STIM har avtalat med Spoyify, eller den ersättning bolagen betalar till artisten i form av royalty för varje såld digitalkopia? Alltså, är någon överens om någonting i den här fjolltråden?

Att sjunga i kör är ett utmärkt sätt att öva sin sång på, inte bara ur tekniksynpunkt, utan även när det gäller att finslipa sitt gehör och sin förmåga att tolka harmonier.

Intressant, och så här ser jag det: Så länge jag använder min egen tid till att skapa egna verk, så är det jag som avgör hur dyrbar min tid är, ingen annan. Ungefär som med bedömningen huruvida något "håller jävligt hög kvalitet" eller inte.

AARRGGHHH! För sju ända in i bomben!!! Pitchen kan inte kompromissas i något avseende. Helt otänkbart. Sjung sluddrigt (t.ex. byt ut engelskt "t" till "d" och/eller rumphugg ord) och du åker ut ur studion, men jag låter dig komma tillbaka. Sjung med läspig och nasal sång och jag bankar skiten ur dig, och låter dig kanske komma tillbaka... Sjung falskt – och jag skjuter dig och din kanariefågel.

Känner mig träffad... Med motsvarande citat skulle man väl kunna beskriva din teknik som: "Jag inbillar mig, därför är det så". Eller: "Allt går att jämföra med bilar"

Just det! Och tid är ofta pengar... 😉

Bono kanske. Men att Mercury skulle ha haft "kass pitch" (som i svårt att "hitta" toner) finner jag som så osannolikt att det fan gör ont. On Topic: Om du trivs med att gå på "sånglektioner" och det får dig att må bra, fortsätt. I annat fall är det slöseri med tid och energi (och kanske pengar). Alla kan bli "bra" på att sjunga, men inte utan ihärdig och kontinuerlig övning, övning, övning! Det är du själv som lär dig sjunga. Inte "sångläraren". Inväntar artilleriet...

Njae... Då skulle man ju exempelvis inte kunna stå och posera vid sin nyinköpta Lotus och lägga upp bilden på nätet utan att göra intrång i upphovsrätten. Syftet till varför Lotusen (tavlan som du fotograferar) finns med på bilden, och/eller avsikten med bilden i sig, måste vägas in om man vill pröva frågan om intrång. Tyvärr är det med URL som de flesta lagar; det finns inget "exakt så här ligger det till" för varje enskilt fall som kan tänkas uppstå.

Ja, det var lite det som var intressant; varför lämnar man ett indie för ett major trots att det senare innebär sämre royalty. Skälet, vill jag minnas, var dock inte hot om nedläggning. Snarare att Epitaph Records ställde orimliga krav på sina artister... så pass orimliga att det lönade sig att gå ner i lönsamhet. Intressant.